Biblis 32 (Vintern 2005/06)

Biblis 32

kvartalstidskrift för bokvänner

Vintern 2005 /06 sek 80

jalmar staaf

Mitt intresse för historia har blivit alltmer påtagligt under de senaste åren. Jag blev aldrig särskilt road av historieböckerna under skoltiden utan det som fascinerar mig är förklaringar till varför självklara detaljer i vår omgivning ser ut och fungerar som de gör idag. Det kan handla om företeelser som grundskolans klassindelning, antalet glassmaker att välja på i kiosken eller gångavstånd till mataffärer och tågstationer.

Jag har så länge jag kan minnas tilltalats av årligt återkommande inslag, som i sin mångfald visar små eller stora historiska förändringar. De ämnen som jag väljer att arbeta med har alltid ett inslag av repetition och stegvis utveckling. Som kandidatprojekt, efter tre år på Konstfacks institution för grafisk design & illustration, valde jag att arbeta med testbildens utseendemässiga förändring under de 70 år som det förekommit tv­sändningar. Resultatet blev fyra korta animationer som alla inleddes med testbilden i nuvarande skepnad. Efterhand transformerades utseendet till olika äldre modeller vilka visade sig ha satt spår i dagens testbilds mönster och former.

Det som krävs av det valda ämnet är att det finns en breddningspotential, inte minst för att hålla mitt eget intresse vid liv. Ibland upptäcker jag att jag snöat in på ett område där det inte finns så mycket att tillföra. Det kan bero på att andra entusiaster redan har serverat alla väsentliga fakta. Ämnet kan liknas vid en återvändsgränd och ett exempel är ett sedan länge avsvalnat intresse för förstamajblommor. Ibland kan ett ämne sluta fascinera men leva vidare som en långsökt rest i ett arbete. Så är fallet med femkronorsmynten. Dessa är visserligen årligt återkommande men skillnaden i utseende och upplaga åren emellan är inte så spännande. Därför har projektet ”Tidskrift om femkronor”, en

webbtidning som till en början handlade om just denna numismatiska gren, utvecklats till att uteslutande beröra poesi och samhällskritik. Ett annat ämne däremot, som jag länge burit med mig och som fortfarande engagerar, är historien bakom grundskolans struktur. Får man för sig att studera folkskolestadgar från förra sekelskiftet blir steget inte långt till undersökningar om 1901 års släktnamnsförordning (lagstiftning om att alla i Sverige ska ha ett efternamn som går i arv), 1906 års stavningsreform för det svenska skriftspråket, bebyggelseutveckling, avfolkning, centralisering, etc. Typsnittsval och formgivningstrender som karaktäriserar trycksakerna från den tidsperiod jag för tillfället studerar, väcker alltid mitt intresse oavsett vilken epok det gäller. Snarare än böcker så är det mindre anspråksfulla publikationer med kortare livslängd (sortimentlistor, almanackor, skivomslag) som intresserar.

Så länge det finns för mig åtråvärd, ofta svårtillgänglig information att försöka få tag i så präglas mitt arbete av ren faktainsamling. När jag har fått tag i det jag behöver vill jag sammanställa materialet i mycket kortfattad form så att de föränderliga inslagen tydliggörs. Min ambition är att jag själv och åskådaren ska kunna läsa in parallella historiska

händelser mellan raderna. Man ska få en erinran om hur befolkningen uträttade vissa vardags­ (eller helgdags­) sysslor vid den beskrivna tidpunkten och förstå vad som är uppkomsten till idag kanske svårmotiverade rutiner.

Jag vill att betraktaren ska kunna bli intresserad av något som han eller hon tidigare knappt reflekterat över och för att uppnå detta tror jag att det också krävs ett mer oväntat inslag, en subjektiv tolkning som inte behöver förhålla sig så korrekt till historiska fakta. Mitt sätt att bearbeta och väcka intresse för faktauppställningarna är att förena dessa med musik, grafisk formgivning, animation eller skrift. Det allra bäst lämpade sättet att redovisa resultatet på tycker jag är i webbformat som ju tillåter att alla dessa uttrycksformer samsas på en och samma hemsida. I mitt formspråk strävar jag, liksom i min behandling av fakta, efter nedbantning och förtydligande. Animationerna består oftast av mycket enkla men för ändamålet väsentliga formelement. Jag lägger ned huvuddelen av det visuella arbetet på rörelsemönstret hos dessa byggstenar. Under utbildningen på Konstfack krävde min vilja att presentera arbeten på många skilda sätt att jag behärskade flera olika tekniker inom film, webb och ljud. Därför har jag intresserat mig, och gör det fortfarande, för nya arbetstekniker som kan driva projekten närmare min vision om fulländning.

Under tjugo veckor i våras arbetade jag med mitt magisterexamensarbete som fick namnet Helgklocka.com. Musiken spelade en viktig roll i projektet och idéarbetet kan härledas femton år tillbaka i tiden. Ända sedan sjuårsåldern har jag skrivit och spelat in egen musik med mina syskon och har genom åren samlat på mig en ansenlig mängd brusiga kassettbandupptagningar. Låtarna ingick till en början som delmoment i olika lekar. Ursprungsintentionerna tappade i betydelse allt eftersom men själva komponerandet och inspelandet fortsatte och blev till ett självändamål, en hobby. Mitt

musikintresse växte också under tiden jag gick i Nacka musikklasser där jag bland annat sjöng i kör (1985–1991).

I december 1990 spelade jag med mina två yngre systrar in två låtar som hette ”Julen” och ”Nyår”. Sedan dess har vi årligen skrivit och spelat in ungefär två sånger om andra helgdagar (vid sidan av låtar med andra teman). Detta skulle leda till att vi någon gång i framtiden skulle fullborda en samling sånger om årets alla högtidsdagar. Samma månad, i december 1990 startade jag också ett tecknings­ och typografiprojekt som jag kallade för ”Månadslappar”. Det gick ut på att jag för all framtid den första i varje månad skulle rita en teckning på ett A7­ark. Bilden skulle illustrera den kommande månaden på ett igenkännande sätt och årets och månadens namn skulle skrivas efter en viss mall med bestämda färger för varje månad. Dessa två projekt har jag sedan dess burit med mig, spenderat någon halvtimma på då och då men aldrig utvecklat till något större. 2004 hade antalet sånger om helgdagar uppgått till hela 26 stycken. Kända helger som midsommar och påsk var sedan länge avbetade, de senaste kompositionerna hade därför fått mer svårtolkade titlar som ”Kyndelsmäss”, ”Tacksägelsedagen” och ”Mickelsmäss”. För att få inspiration till nya sånger höll jag ögonen öppna för information om gamla, bortglömda helgdagar så att projektet skulle kunde leva vidare. Mitt övriga musicerande (på musiklinje på gymnasiet där jag bland annat spelade piano, och som medlem i ett band) var över och jag lade all musikalisk energi på dessa helglåtar. Jag började tycka att våra senaste inspelningar lät riktigt bra och ville gärna sprida dem på något sätt.

När det var dags att bestämma sig för ett magisterprojekt hade jag tidigt dessa helglåtar i tankarna men var lite orolig för att det skulle resul­

tera i något alltför internt. Jag ville verkligen att resultatet skulle bli mer lättillgängligt än mina senaste skolarbeten och jämförde alla idéer med mitt kandidatprojekt som jag tyckte uppfyllde det kravet. En annan utgångspunkt växte fram i samband med en kurs i webbdesign under slutet av höstterminen då jag insåg att jag ville arbeta i webbformat under magisterveckorna. Jag inledde vårterminen med att formge en hemsida om mina månadslappar. Detta tror jag ledde mig in på kalenderformatet som grafiskt uttryck, en struktur som jag alltid tilltalats av.

Helgtemat överensstämde väl med min ambition att på ett grafiskt sätt förtydliga en för mig intressant detalj ur ett historiskt perspektiv och i min slutgiltiga projektbeskrivning skrev jag att jag skulle formge en interaktiv almanacka för webben. Här skulle besökaren kunna orientera sig bland nya och gamla helgdagar och titta närmare på tre bortglömda sådana som inte längre firas. Dessa dagar skulle uppmärksammas med animationer och sånger som tolkade det historiska firandets innebörd. Öppningssidan från vilken man skulle kunna navigera mellan årets dagar skulle byggas upp som en klocka som liknande den på tv mellan programmen. Den skulle visa årets tolv månader istället för halva dygnets tolv timmar. När besökaren valt ut en av de tre helgerna skulle klockans beståndsdelar börja röra sig till musiken och slutligen bilda någon slags illustration kopplad till dagen. Jag skulle även hitta en kör som kunde sjunga in nyinspelningar av de medtagna sångerna.

Syftet med projektet var att hitta fler alternativ till de stora, välkända helgdagarna och de nya sångerna skulle bidra till att öka folks medvetenhet om dagarna.

Jag valde att arbeta i webbdesignprogrammet

Flash eftersom jag anade att det var bäst lämpat för att uppfylla målen. Jag påbörjade arbetet med varje animation utan någon skiss eller storyboard. Först importerade jag ljudspåren och lät musiken få styra animationerna allt eftersom.

Detta arbetssätt var viktigt för att få in ett improvisationsmoment vilket jag

Arbetet presenterades på Konstfacks vårutställning i maj 2005 och ligger ute på internet under adressen www.helgklocka.com. Inom den närmaste framtiden har jag framför allt ett projekt som jag planerar att driva vidare. Det är tänkt att behandla skolans strukturella utveckling i Sverige från införandet av allmän folkskola 1842 till dagens grundskola.

Vad det resulterar i återstår att se men såväl webb ­ som trycksaksformatet lockar.

I synnerhet skedde det genom det stora utgivningsföretaget Kabinetsbibliothek af den nyaste litteraturen med fortsättningar som under 13 år gav ut 131 titlar (drygt nio titlar per år). Häftesserien började med relativt många översättningar från framförallt tyskan, engelskan och franskan där Thomson själv var den flitigaste översättaren.2 Men successivt ökade inslaget av svenska original för att utmynna i den helsvenska satsningen Nya Svenska Parnassen. Förutom alla de mängder text som Thomson översatte författade han också minst fem egna skönlitterära texter, Gengångaren (1832), Svensken i Italien (1833), Konskriptionen (1834), Sjömans-hustrun (1837) och Axel Rehnkrona (1839). De två sist nämnda titlarna ingick just i Kabinetsbibliotheket. Bokförläggaren Thomson omgav sig med ett värdefullt litterärt nätverk i bibliotekarien på Kungliga biblioteket Adolf Ivar Arwidsson, den mångproducerande litteratören Gustaf Henrik Mellin och den bästsäljande författarinnan Emilie Flygare. Dessa utgjorde kärnan av medarbetare. Arwidsson var under de inledande åren en inflytelserik medredaktör för Kabinetsbibliotheket och även Mellin hjälpte till med praktiska råd i litterära frågor. Emilie Flygare bidrog med tretton romaner och vad det betydde för Thomsons kommersiella framgångar kan inte nog betonas. Thomsons hus vid Östermalmstorg, där även tryckeriet var inhyst, framstod under 1830­talet och en god del av 1840­talet som det närmaste en litterär salong den svenska skönlitterära prosan kunde komma i huvudstaden. Detta finns glimtvis skildrat i Emilie Flygare ­ Carléns Minnen af svenskt författarlif 1840–1860 i–ii (1878).

Thomson framställs i Flygare ­ Carléns memoarer som en gammaldags patriark med stor omsorg om sina författare och deras krav. Författarinnan skriver vidare i sina minnesord över Thomsons förläggargärning (Aftonbladet 31/3 1874) att ”utstyrseln var gjord med en för den tiden sällsynt elegans”. Det framgår också mycket tydligt av de fåtal brev från Thomson som finns

någon av Stockholms boklådor på 1830­talet.8 Det är fantasieggande att tänka sig hur Thomsons olika skönlitterära produkter låg på diskarna med skiftande papperskulörer alltifrån karmin, kobolt till ockra. Färgerna var troligtvis skarpare och friskare än vad de nu framstår nära tvåhundra år senare. Den uppseendeväckande starkt orangeliknande färg som exempelvis romantikernas Phosphoros hade förekom inte hos romanfabrikören Thomson. Han valde helst mer vardagliga och mildare blåa, gula eller gröna färger till sina omslag.9

Relativt tidigt insåg Thomson som förläggare att det fanns mycket spännande skönlitterärt gods att hämta i Frankrike. De tretton av Balzac översatte Thomson 1834 och kb har bevarat den i ett nätt litet inbundet exemplar. Pappersomslaget pryds med en mycket enkel stramt utformad ram och man finner en elegant bladkrans på baksidan. Dessutom har bokbindaren sparat pappersryggen genom att binda in den i sitt dekorerade skick försedd med bokens titel. Detta ger oss en föreställning om hur De tretton kan ha sett ut med sin ryggtitel. Thomsons egna texter Gengångaren (1832) och Svensken i Italien (1833) ansluter väl till den formgivning som Thomson gav sina övriga tryckta omslag. I den egna titeln Konskriptionen (1834) och Mellins novell Helena Wrede (1834) fortsatte Thomson med ungefär samma personligt utformade skönlitterära typografi som tidigare, men valde en del nya ramar och några andra färgnyanser på pappret till omslagen. Båda de sist nämnda arbetena hade förlagsreklam på baksidan.

Ett främmande inslag i fråga om omslagets typografiska utformning var den 1834 utgivna sjöromanen Salamandern av Eugène Sue. Det något generösare formatet oktav (8:o) på boken sticker av från tidigare produkter och den brunaktiga ockrafärgen på pappersomslaget skiljer sig från Thomsons övriga tryckalster. Duodes (12:o) var ju annars det brukliga formatet för skönlitterära titlar. Ännu mer överraskande ter sig utsmyckningen. Ramverkets ornamentering på omslagets framsida är synnerligen ymnigt och bladrikt. På baksidan har tryckaren lämpligen valt en båt på öppet hav som centrerad vinjett. Dessutom upprepas att boken är tryckt hos Thomson på pappersomslagets baksida, vilket inte är så vanligt. På denna plats brukade ju endast priset sättas ut. Denna tryckprodukt inkarnerar på ett märkligt sätt de tendenser som dittills kunna skönjas i den thomsonska typografin. Men här ställs allt på sin spets och överdrivs. Boktryckaren har velat visa upp sin vilja att dekorera lite extra. Om det är Thomson själv eller hans medarbetare i tryckeriet som stod för de typografiska excesserna kan vi inte veta.

Något som vi däremot vet bättre besked om är att Thomson verkligen lade ned möda på att skaffa sig det bästa i tryckeriväg. Det är därför rimligt att anta att han hade ett uppriktigt intresse av den typografiska formen på förlagsprodukterna och arbetade hårt för att utveckla sitt företag. Thomson företog nämligen 1836 en utrikes resa till Tyskland och Frankrike. Särskilt i Tyskland köpte han viktig utrustning i form av pressar och annat som skulle hjälpa honom i den knivskarpa konkurrensen med Hierta, den ledande skönlitteräre förläggaren, och hans Läsebibliothek, som Kabinetsbibliotheket hade att kämpa emot. Efter resan summerade Thomson i brev till K. A. Nicander 27/9 1836 att han nu visste ”mera än Boktryckare i allmänhet veta, och att jag skall visa prof på sådana arbeten, som ej äro vanliga i Sverige”.10 Omslagen dekorerades naturligtvis i syfte att fungera som tilltalande lockbete för publiken eller köparna och utvecklades under 1800­talet alltmer till en egen uttrycksform.11 Dessutom användes ju dessa för att helt enkelt ge information om pris, tidigare publicerade titlar, adress till förläggaren osv. Ett bra exempel på Thomsons tidiga kommunikation med publiken via omslaget finner vi på baksidan till Mellins Helena Wrede (1834). Här infogas en prydlig lista över förläggarens dittillsvarande utgivning. En annan vanligt förekommande möjlighet för bokförläggaren var ju att bifoga en separat förteckning som bands ihop med själva inlagan. Så gjordes till exempel i samband med Sues Salamandern. Den nyetablerade stockholmsförläggaren Thomson visade sig vara kvick med att börja förteckna sina förlagsprodukter. Dessutom lät han 1845 trycka en förteckning på 72 sidor med ett mindre komplement 1851 över den egna privata boksamlingen i Stockholm, som till största delen bestod av förlagets produkter samt böcker som använts som underlag för översättningar bland annat.

Per S. Ridderstad ställer i uppsatsen Textens ansikte i seklernas spegel. Om litterära texter och typografisk form (1999) ett antal väsentliga frågor om samspelet mellan text och typografi. Vad betyder sådant som format, typsnitt, radavstånd, ordmellanrum för hur vi uppfattar en text? Vidare poängterar Ridderstad att det inte finns någon ren text. ”Läsaren möter alltid en text som skrift, i en fysisk form. Det är textens ansikte vi ser, textens grafiska minspel.” Detta textens ansikte ”präglas av och berättar om sin tids samhälle, ekonomi, kultur och estetik”.12 Särskilt intressant för Thomsons vidkommande är Ridderstads hypotes om att det möjligen kan vara så att förläggaren/tryckaren anpassade textsättningen för den växande romanpubliken, eftersom ”allt fler pre ­

sumtiva köpare var ovana läsare”.13 I robinsonaden Öjungfrun (1832) av Mellin, som riktade sig till yngre läsare kan man notera att boktryckare Thomson gjort satsytan luftig och lättläst. Säkerligen med avsikt att lämpa sig för nyblivna läsare.

Låt oss beakta Ridderstads rimliga antaganden och se på Thomsons produktion, särskilt omslagen, i ett övergripande förändringsperspektiv. De första titlarna under tidigt 1830­tal kan karakteriseras som tillkomna i dyningarna av en äldre klassicistisk typografi med rötter i 1820­talets boktryckarkonst. Ornamentiken på ramarna följde därefter hos Thomson den allmänna stilhistoriska utvecklingen från klassicism (empir) fram till 1840­talets vilda gotik.14 Häftesomslagen för Kabinetsbibliotheket specifikt hade däremot redan från början 1835 en något annorlunda karaktär. Den stramhet som de enskilda skönlitterära titlarna med pappersomslag utstrålade förbyttes i häftesserien till en mer braskande omslagstypografi. De nyinförskaffade typografiska finesserna från Tyskland användes flitigt och omväxlande. Ornamenteringen kunde ha en grön färgton mot ett skalfärgat papper i motsats mot de äldre pappersomslagen där själva papperets färg var basen.

Värt att notera är att Thomsons tidstypiska experimenterande med skiftande ornament och färgskalor försiggick parallellt med smakriktningar i dekorer på tapeter och tyger. Thomson hade ett omvittnat intresse för att skapa en personlig och ombonad miljö omkring sig i sitt hem. Något av detta avspeglar sig, vill jag hävda, också i hans sätt att uttrycka sig typografiskt.15 1800­talets stilhistoria har i allmänhet inte stått särskilt högt i kurs men en förändring i synen på tidens bokkonst förebådade Johannes Rudbeck redan i sitt stora verk Svenska bokband III (1914) med formuleringen att även ”adertonhundratalets stilar – ty sådana finnas ju dock – få kanske en gång sina beundrare!”16

Thomson växlade alltså relativt flitigt mellan olika dekorativa element på Kabinetsbibliothekets häftesomslag. Exempelvis lät han i den andra samlingen från 1837 skifta friskt mellan blad­ och blomornamenten. Man får intrycket att bokförläggaren/boktryckaren i en och samma person verkligen ville skänka sin serie ett så tilltalande yttre som möjligt. Den berättelsedigra häftessamlingen slogs in i en alldeles särskild typ av förpackning, som skilde sig markant från separat utgivna boktitlar. I flera fall använde Thomson vinjetter på själva titelbladet. Exempelvis hans egen text Sjömans-hustrun (1837) försågs med en vacker blomsterkorg.

Om vi flyttar oss fram i tiden och skärskådar 1840­talets produktion

hjälp av Johan Gabriel Carlén som redaktör tryckte han Sånger och sagor för barn (1841). Det huvudsakliga innehållet var dikter av flera kända namngivna författare såsom Runeberg, Euphrosyne, Böttiger bland andra. Efter detta följde sagan Mickel Räfs friarefärd som var fritt bearbetad efter den populäre romanförfattaren Bulwer Lytton. Boken liknar i sitt utförande till stor del både Ekströms och Liffmans samlingar. Alla dessa barnböcker har på kb bevarats med ett lite hårdare pappband, s.k. förlagsband, och skiljer sig således från de mjuka pappersomslagen som skönlitteraturen för vuxna försågs med. Både fram­ och baksida till Sånger och sagor för barn utsmyckades med en strikt ornamentik och ryggen fick sin del av dekorerandet. 1851 gav Thomson ut inlagan på nytt. Den plansch, ”Syskonen” till en dikt med samma namn av Carlén, som redan funnits i utgåvan 1841 hade nu blivit kolorerad. Priset hade emellertid sjunkit från 40 sk. b:o till 24 och detta hade ändrats för hand på baksidan och i det lilla förordet. Titelbladet var dock som i de föregående exemplen omtryckt hos Hogner och man kallade nu boken för Mickel Räfs friarefärd jemte sånger och sagor för barn. 21 Prosan sattes här framför poesin och det var nog något som passade Thomsons egen personliga smak.

Till sist översatte och förlade Thomson 1853 Lyckan står den djerfve bi. En berättelse för ungdom av Franz Hoffmann och John Easys ungdomsberättelser och sjöäfventyr. Berättelse för den mognare ungdomen av Marryat i en av Hoffmann bearbetad version, båda titlarna dock tryckta hos Norstedts. Även i dessa arbeten för en äldre åldersgrupp infogades litografier.22 Omslaget till Lyckan står den djerfve bi var tillverkat av en ny sorts glättat papper i en fastare kvalitet. Ramverk och stil på ornamentiken på omslaget tryckt hos Salmson hörde en ny tid till. Det framstår alltså tydligt att Thomson i början av 1850­talet på flera plan agerade aktivt för att försöka förnya sin egen förlagsutgivning och orientera den mot det barnlitterära området. Men han gav upp ganska snart och återvände till sina gamla jaktmarker. Thomson avslutade symptomatiskt sin förläggarkarriär med att själv översätta och förlägga några populära verk från Tyskland, England och Frankrike, alldeles som han hade gjort i Kabinetsbibliothek. Den sista roman för en vuxen publik som han översatte var författad av markisinnan D’Epinay Saint Luc (Marie Henri Beyle) och den fick i sin svenska språkdräkt titeln En qvinnas rykte (1850). Norstedt tryckte och typografiskt vittnade boken om att en ny tid var inne. Med en tämligen vissen bladdekoration på fram­ och baksidan tog Thomson farväl av

sina romanläsare. Denna bladslinga med en luta symboliskt vilande i det gröna bladverket hade Thomson använt sig av på serietitelbladet till Nya Svenska Parnassen. Likartade typografiska utsmyckningsdetaljer som ramverk och vinjetter återkom förstås i flera boktryckares utrustning.23 För säkerhets skull lät förläggaren på omslagets baksida till den franska författarinnans roman räkna upp alla de tretton titlarna av Emilie Flygare ­ Carlén, som han fortfarande hade kvar i sin förlagskatalog.

Snart skulle Thomson återvända till Malmö med hela sitt skönlitterära magnum opus i bagaget. Fram till sin död 1874 använde han bland annat detta gods i en relativt omfattande lånbiblioteksverksamhet som han bedrev i Malmö. Den kreativa processen var för Thomsons del över. Översättandet, tryckandet och saluförandet av tryckprodukterna hade uppfyllt hans tillvaro och framstod i den gamle mannens minne som den bästa tiden i livet. Att förvalta det som han hade låtit förlägga och trycka var antagligen inte lika inspirerande. På 1830­talet försökte boktryckarna i Stockholm, enligt Thomsons egen utsago, härma hans eleganta sätt ”att uppsätta titlar och omslag”.24 Enligt brev från Emilie Flygare ­ Carlén från revolutionsåret 1848 hade Thomson uttryckt farhågor att hans Nya Svenska Parnassen måste ”strykas i skrinet, emedan tryckeripojkarne blifvit elektriserade af franska revolutionen”.25 Tryckeripersonalen kom alltmer att bli en radikal och artikulerad yrkesgrupp – en utveckling som den konservative arbetsgivaren Thomson fruktade. Han föredrog ett patriarkalt förhållande till sina anställda. Men Thomson tillmätte tryckeriets folk en stor betydelse som smakbedömare. När de anställda satte Ridderstads Svarta Handen för Nya Svenska Parnassen i slutet av 1848 förutspådde Thomson att arbetet skulle nå en stor publik, eftersom till och med faktorn var intresserad.26 Typografin på särskilt det tryckta omslaget hade således för Thomson som boktryckare och förläggare en dubbel funktion – en estetisk och en textsociologisk. Dessa båda komponenter använde han sig av för att kommunicera med publiken. Thomson försökte med hjälp av en generös men ändå återhållsam utsmyckning av omslagen hävda sin status och stärka sin position just som boktryckare. Och själva omslaget använde Thomson i egenskap av förläggare medvetet i sin marknadsföring. Vid vissa tidpunkter förefaller den yttre formen mest iögonenfallande medan det innehållsliga tar över i andra skeden. Ibland blev det typografiska uttrycket på omslaget som i Salamandern flödande rikt på ornamentik. I andra fall har omslaget fått en samlande funktion

”den häftade boken till en självständig företeelse. Nu är det inte titelsidan som upprepas på omslaget […] utan detta får en självständig typografisk utformning […] eller blir rent dekorativ.”

12. Per S. Ridderstad, Textens ansikte i seklernas spegel. Om litterära texter och typografisk form. Anförande vid Svenska Vitterhetssamfundets årsmöte den 27 maj 1998, Stockholm, 1999, citat i ordning s. 26, s. 27.

13. Ridderstad 1999, s. 21.

14. J. Viktor Johansson, Försvar för boksamlaren. Fyra uppsatser om böcker, Stockholm, 1943, s. 88 har uppmärksammat bokomslagen och menar att en ”omslagstyp med papper i olika färger och med varierande ramar var särskilt flitigt i bruk under 1830- och 1840-talen men förekommer ännu långt senare, och det var inte bara skönlitteratur, som bestods sådan utsmyckning. De avbildade omslagen illustrera stilutvecklingen från nyklassicism till 1800-talsgotik”. Johansson syftar här i den sista meningen på illustrationerna i den egna studien.

15. Se vidare om de tidstypiska stilarna och dekorelementen i Broström & Stavenow-Hidemark 2004, särskilt s. 114–127 om ”En rikedom av stilar. Tapetmönster 1830–1860”. Emilie Flygare-Carlén, Minnen af svenskt författarlif 1830–1860. I, Stockholm, 1878, s. 72 beskriver att Thomsons våning vid en berömd författarsammankomst hösten 1846 var elegant och angenäm och att där fanns ett ”öfverflöd af allt lifvande i dryck och mat”. I salen dignade ”ett ståtligt thébord under de utsöktaste massor af bakverk” s. 72 f. Gösta Bodman, citerar i artikeln ”Rosen, Thomson och den ’ordningssamma’ gumman”, SDS 26/4 1953 ur sin farfars dagbok att Thomsons fem rum var ”oändligt trevliga och elegant möblerade med franska mattor på golvet i 3 rum. Ljuskronor, lampor, speglar, bordstudsare, med ett ord allt fanns för att göra det hela obeskrivligt trevligt”. Dessutom gjorde Thomson en del planritningar till hus och lär ha utformat huvuddelarna till det hus som byggdes till moderns minne vid Jerusalemsgatan i Malmö efter Thomsons död 1874. I sitt testamente hade han donerat pengar till en välgörande stiftelse i moderns namn ”för borgare och tjänstemäns änkor och deras ålderstigna

döttrar” enligt Leif Ljungberg, ”Malmösläkten Thomson. Anteckningar och släkttavlor”, Malmö fornminnesförening Årsskrift 1949, Malmö 1949, s. 90.

16. Johannes Rudbeck, Svenska bokband under nyare tiden. Bidrag till svensk bokbinderihistoria, iii, 1809–1880, Stockholm, 1914, s. ix.

17. Jämför Thomsons häftesomslag som påminner om omslaget till Frey. Tidskrift för vetenskap och konst 1850 i Johansson 1943, s. 95.

18. Göte Klingberg & Ingar Bratt, Barnböcker utgivna i Sverige 1840–89. En kommenterad bibliografi. Band 1, Lund, 1988 nr 1226–1229 om Ekströms skrifter. Se vidare Eva von Zweigbergk, Barnboken i Sverige 1750–1950, Stockholm, 1965, s. 82 f.

19.. Klingberg & Bratt, Band 2, 1988, nr 2476–2478 om Liffmans skrifter. Se vidare Zweigbergk 1965, s. 74 ff.

20. N. H. Thomson brev till Gleerup 29/5 1846 Lnr 6:127 Lunds universitetsbibliotek. I brevet meddelar Thomson bokhandlaren i Lund att brodern på grund av stora skulder tvingats göra konkurs och att han själv förlorat pengar på de dåliga affärerna.

21. Klingberg & Bratt, Band 1, 1988, nr 713–714 om Carléns skrifter. Se vidare Zweigbergk 1965, s. 324.

22. Klingberg & Bratt, Band 2, 1988, nr 1928 om titeln av Hoffman och nr 2796 om titeln av Marryat. Zweigbergk 1965, s. 217 omnämner den senare som exempel på försök att skriva romaner för ungdom, en omdiskuterad fråga inom samtidens barnlitteraturdebatt.

23. Jämför t.ex. den lilla vinjetten på titelbladet till romanen Tant Pontypool av G. P. R. James i Thomsons Kabinetsbibliothek 1837 med en alldeles likadan som Östlund & Berlings tryckeri i Norrköping använde till Gustafsson Ekeblads diktsamling Förlofningsqvällen 1843.

24. Thomson i brev till Nicander 26/12 1834 Ep. N:1 nr 203 KB. Thomson tyckte nästan det var genant att han skulle lära andra boktryckare framkommer det av brevet.

25. Enligt Alf Kjellén, Emilie Flygare-Carlén. En litteraturhistorisk studie, Stockholm, 1932, s. 50.

26. Flygare-Carlén II 1878, s. 217.

SVENSKA

artists’ books

Konst i LEIF ERIKSSON Bokform

Det internationella begreppet artists’ books, eller – The Page as Alternative Space – har sitt ursprung i den konceptuella konsten och fluxusrörelsen i USA och Europa på 1960-talet. Därmed inte sagt att det saknas exempel på artists’ books i Sverige. Nej, det är snarare så, att konstformen utvecklades minst lika tidigt hos oss t.o.m. tidigare.

1978 startade jag mitt arkiv The Swedish Archive of Artists’ Books (SAAB). Avsikten var att samla både internationella och svenska artists’ books. Idag omfattar arkivet drygt 800 svenska artists’ books sedan 1940-talets början. SAAB:s samling är vad jag förstår den mest omfattande i landet, pliktbiblioteken inräknade.

1 Erik Dietman, Quelques M. et cm. De Sparadrap, a short story, 1963.

2 Lars Vilks, Dagbok, unikt bokobjekt, Balderup 1980.

Hur vet man att det är artists’ books? Artists’ books och vanliga böcker kan vara svåra att skilja åt. Speciellt om man inte vet vilka skillnaderna är. Vid en noggrann jämförelse framträder dock viktiga, främst idémässiga skillnader. Vanliga böcker innehåller texter – prosa, poesi, redovisningar, t.o.m. enbart bilder, ibland en blandning av dessa element men är skrivna av författare.

En artist’s book – ”konst i bokform” är däremot skapad av en konstnär. Och en konstnärsbok kan se ut hur som helst. Den är ett alternativt utrymme, ett inmutat område och en möjlighet som bara begränsas av konstnärens förmåga att gestalta. Det är alltså ingen monografi eller biografi över konstnären och hans verk utan ett unikt verk av konstnären.

Konstnärer som arbetar med ”konst i bokform” utnyttjar visserligen bokens ursprungliga och formella egenskaper, men detta skall och får inte förväxlas med det äldre begreppet bokkonst som handlar om böckers utseende, bokband och typografisk utformning dvs. bokhantverket. Det är en helt annan konstform. Inte heller s.k. livres de luxe i begränsade upplagor, i regel praktverk utgivna av t.ex. Ambroise Vollard, Henry Kahnweiler med signerade etsningar och litografier, av t.ex. Picasso, Chagall och Matisse, som illustrerat berömda romaner eller dikter, betraktar jag, och flera med mig, som artists’ books, medan vissa andra specialister gör

3 C. O. Hultén, Drömmar ur bladens händer, Image förlag, Malmö 1947.

det. Men definitionerna ändras hela tiden, begreppet omfattar idag många fler kategorier än de ursprungliga. (Se Cornelia Lauf and Clive Phillpot, Artist/Author, Contemporary Artists’ Books, New York 1998, särskilt Phillpots essä.)

Ett primärt kännetecken på artists’ books är att konstnärerna använder och manipulerar bokens grundidé och egenskaper genom att t.ex. krympa – begränsa boken, som Erik Dietman har gjort med sin plåsterbok Quelques M. et cm. De Sparadrap, a short story från 1963 [1], där han utestänger betraktaren från innehållet. Eller tänja ut – expandera boken som Lars Vilks gjort med sin Dagbok 1980, ett bokobjekt som är så sprängfyllt med information att det inte längre går att läsa eller stänga [2]. Men oftast är artists’ books enkla, men anspråksfulla konstverk, ibland t.o.m. så tråkigt utformade att man knappt lägger märke till dem.

Några exempel på svenska artists’ books

Det allra tidigaste tryckta svenska exemplet, som jag känner till, är C. O. Hulténs Drömmar ur bladens händer, en samling frottage utgivna i bokform på Image förlag i Malmö 1947. Hultén har berättat för mig att han gav ut boken som ett alternativ till en utställning på Rådhuset i Malmö [3].

Men det finns även andra tidiga svenska exempel, som både föregriper och är samtida med den interna-

7 Carl Fredrik Reuterswärd, Prix Nobel, Bonniers, Stockholm 1966.

8 Åke Hodell, Bruksanvisning för symaskinen Singer Victoria, roman, Kerberos, Stockholm 1965.

9 Leif Eriksson, The Waste Paper Act, Malmö 1978. Wedgepress & Cheese första edition.

10 Nils Olof Bonnier, Struktur, Göteborg 1968.

som utgjorde just själva utställningen, med några av de främsta konceptkonstnärerna i USA bl.a. Douglas Huebler, Joseph Kosuth och Lawrence Weiner [14]. Det är intressant att notera att dessa titlar är samtida med de som gavs ut i Sverige.

Ett av skälen till att konstformen utvecklades i USA beror på att konceptkonstnärerna upptäckte att boken var ett lämpligt medium för deras syften och konstverk. Bokens lättillgänglighet och intima egenskaper eliminerade nämligen behovet av ett galleri. Med artists´ books kunde konstnärerna sprida sin konst utan tanke på lokaler och exklusivitet. Det var tilltalande egenskaper för konstnärer som skapade konceptuell konst och immateriella verk och som också tog avstånd från den kommersiella konstvärldens objektfixerade artefakter. Samma skäl låg bakom de svenska pionjärernas utgivning. I Göteborg gav t.ex. Nils Olof Bonnier, och medlemmarna i Björnligan ut artists’ books och liknande trycksaker, som direkt anknyter till den konceptuella konsten vars spännande utveckling i Sverige förmodligen hejdades av den kulturpolitiska turbulens som rådde 1968.

Hur artists’ books introducerades

Den första internationella utställningen med böcker som konstverk, Book as artwork 1960/72, arrangerades av Germano Celant på Nigel Greenwoods galleri i London 1972. Den gången kallades de inte ens för artists’ books.

Det begreppet präglades först året därpå i samband med utställningen Artists’ Books på Moore College of Art i Philadelphia 1973. Utställningen i London omfattade 252 verk av bland andra Dick Higgins, Dieter Rot, Ed. Ruscha, Ray Johnson, Joseph Kosuth och Lawrence Weiner. Ingen svensk konstnär medverkade.

På den första större internationella utställningen i Sverige, Artists’ Books/Booked Art jag arrangerade i Malmö 1983 medverkade drygt 120 utländska och svenska konstnärer som visade 240 titlar.

För drygt tjugo år sedan presenterade Sune Nordgren den första översikten av artists’ books i sin tidskrift Kalejdoskop nr 1–2, 1980. Sedan dess har det visats en rad utställningar men fortfarande är konstformen okänd i Sverige, även om den yngre generationen av konstnärer ibland gör artists’ books i stället för utställningskataloger. Men det är fortfarande långt kvar innan artists’ books blir ett lika självklart konsthistoriskt begrepp som måleri, grafik, skulptur, foto, installation, om det någonsin blir det.

Vem i Sverige ger ut artists’ books?

I första hand är det konstnärerna själva i eget namn eller de startar ett eget förlag. C. O. Hulténs utgivning på Image förlag som började redan i slutet på 1940-talet, är naturligtvis speciell. Förlagets utgivning är föregångare till det som idag kallas för small press editions och artists’

15 Öyvind Fahlström, Minneslista (Till ”Dr Schweizers sista uppdrag”) Kerberos, Stockholm 1964.

16 Berndt Petterson, i påsen, bo cavefors, Malmö 1965.

Bland annat Eric Orrs Zero Mass, 1990, i samarbete med Anders Tornberg Gallery i Lund. För den praktiska produktionen svarade Johnny Melin och Gert Fors och det är förmodligen en av de mest avancerade och komplicerade artists’ books som någon har publicerat med tanke på det tekniska utförandet och val av material. Verket är t.ex. inbundet med pärmar av vapenstål.

Stockholm, 1995, av Ola Billgren och Jan Svenungsson är ett annat exempel på Propexus exklusiva utgivning. Av de stora och väletablerade förlagen har Bonniers givit en mindre del av Carl Fredrik Reuterswärds omfattande utgivning av artists’ books och användande av andra trycksaksmedia åren 1955–1965.

Hur får man tag på artists’ books?

Ett fåtal titlar distribueras via bokhandeln. Huvudsakligen säljs artists’ books direkt av konstnären eller hans galleri eller via postorder från respektive förlag. Bokshopar på vissa konstmuseer och konsthallar har på senare år tagit in artists’ books till försäljning.

Väldigt få bibliotek, inte ens de allra största i landet, har några betydande bestånd av artists’ books. Säkrast får man tag på dessa böcker på de sju s.k. pliktbiblioteken. Men även här finns stora luckor. Ett av de mera välsorterade biblioteken förutom mitt eget arkiv The Swedish Archive of Artists’ Books, är Konstbiblioteket i Stockholm. Grafikens Hus i Mariefred började ambiöst

17 Petter Zennström, Dödens Nyheter nr 1, Stockholm 1978.

18 Carsten Regild, Layout, Hägersten 1973.

för några år sedan att bygga upp en samling, men det projektet tycks ha lagts på is.

Ett problem är att biblioteken inte vet hur de skall hantera den här sortens böcker. Det saknas nämligen en adekvat biblioteksignatur så att dessa alternativa böcker/konstverk kan katalogiseras korrekt. Det senaste beträffande en adekvat bibliotekssignatur är att ARLIS har försökt skapa en gemensam signatur för artists’ books. Hur det gått med den saken känner jag inte till. Vilka kriterier som skall gälla spelar knappast någon roll. Det viktiga är att signaturen fungerar och även kan tilllämpas internationellt. Inte heller utomlands finns någon speciell signatur utan artists’ books katalogiseras på konstnärens namn och titel. I England förekommer A. B. (Artist’s Book) i anslutning till upphovsman och titel. I Frankrike återfinns artists´ books bland konstlitteratur med anmärkning om konstnärens nationalitet.

Sökning i LIBRIS

I dag är det tyvärr omöjligt att specialsöka artists´ books i LIBRIS. Även om man har exakt titel och upphovsman får man inte veta om det är en artist’s book. Men det som förvånar mig mest, är att svenska artists´ books klassas som skönlitteratur (Hc), i bästa fall katalogiseras de under kategorin konst eller bilderböcker. Eftersom artists’ books kan se ut hur som helst och omfatta färre sidor än vad som biblioteken officiellt betraktar som en

19 Lars Olof Loeld, LOELD SFINX W CH, Strängnäs 1982. Bronsbok.

bok hamnar dessa verk på ”hyllor” för okatalogiserat material. Och blir därmed i princip otillgängliga. Med hänsyn till den digitala utvecklingen kan man kanske lägga ut artists’ books på webben med möjlighet att byta sida genom att peka på skärmen. En fördel med detta förfarande är att många ömtåliga verk kan göras tillgängliga för en större publik utan risk att förstöras eller stjälas. Efterfrågan har ökat på artists’ books utgivna under de klassiska åren 1960–1980, som därmed höjt priserna avsevärt. Inte bara privata samlare utan även museer letar nu efter artists’ books för att komplettera sina samtida konstsamlingar.

litteratur om artists’ books

Germano Celant, Book as artwork 1960/72. Nigel Greenwood, London 1972. Katalogen till den allra första utställningen med ”konst i bokform”.

Artists’ Books. Moore College of Art, Philadelphia 1973. I samband med utställningen på Moore College of Art användes begreppet artists’ books för första gången. Lucy R. Lippard, Six years: The dematerialization of the art object from 1966 to 1972. London 1973. En avgörande bok för förståelsen av den konceptuella konstens ideologiska förutsättningar och därmed förekomsten av artists’ books.

Artists’ Bookworks.Arts Council, London 1976. Ett av de första försöken att analysera och definiera begreppet. Arts Council ansåg bl.a. att artists’ books måste vara tryckta i en upplaga för att kunna vara en konstnärsbok. Bokobjekt räknades inte hit.

Cavefors, Katalog 77/78, med illustrationer av Carsten Regild. Lund 1978.

Konstnärsböcker – Artists’ Books, Kalejdoskop, nr 1/2, 1980. Med detta dubbelnummer introducerade Sune Nordgren konstformen artists’ books i Sverige.

The Page as Alternative Space, 1950–1969. Checklist, Barbara Moore och Jon Hendricks. Backworks, Franklin Furnace, New York 1980. Franklin Furnace med Martha Wilson, skapade världens mest omfattande

jakob christensson

I encyklopediernas trollkrets

Om Bernhard Meijer och Nordisk familjebok

De allmänna uppslagsverken intar en lite undanskuffad position i den humanistiska forskningen. Utomlands har förvisso producerats ett antal goda monografier ägnade åt genrens flaggskepp – Diderots och d’Alemberts stolta upplysningsverk Encyclopédie, ou dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers, det efter hand över hela världen välrenommerade

Encyclopaedia Britannica, Brockhaus många olika bästsäljande konversationslexika eller Krünitz väldiga Oekonomisch-technologische Enzyklopädie om sammanlagt 242 oktavvolymer, som senast studerats av Annette Fröhner.1 Men flertalet av dessa arbeten är föråldrade, vartill kommer att det är påfallande tunnsått med mer brett upplagda behandlingar.2 I Sverige, som annars i likhet med de nordiska grannländerna berömmer sig av att ha en osedvanligt stark encyklopedisk tradition, finns praktiskt taget ingenting gjort.3 Visserligen efterlyste för något mer än fyrtio år sedan Algot Werin i Svensk litteraturtidskrift en lärdomshistorisk studie av Nordisk familjebok. Med rätta framhöll han att en sådan skulle vara utmärkt lämpad för att ta itu med det sena 1800-talets kulturliv och bildningsentusiasm, men hans maning har i allt väsentligt klingat ohörd.4

Måhända framstår ämnet som på gränsen till banalt, då det alltsedan encyklopedierna dök upp på bokmarknaden hör till rutinen att varje nytt verk, hur välgjort det än är, någon gång råkar ut för att i press och akademiska kretsar angripas för att vara ytligt och fyllt av slarvfel eller avspisas som plagiat. Den typiske författaren eller redaktören av uppslagsartiklar – encyklopedisten – har

symptomatiskt nog i skönlitteraturen kommit att bli en något sorglustig gestalt, vars vittfamnande strävanden hos läsarna vanligtvis mindre inbjudit till medkänsla än muntra känslor av överlägsenhet, som var fallet med exempelvis Gustave Flauberts ofullbordade roman Bouvard et Pécuchet. Den för mänsklig dumhet alltid lika alerte Flaubert lät där två smått tragikomiska kontorsskrivare beta av det ena kunskapsområdet efter det andra, varefter de till slut bestämmer sig för att kompilera ett lexikon som fylls med triviala betraktelser av typen ”Kamelen har två pucklar, dromedaren en. Eller är det dromedaren som har en puckel, kamelen två. Man vet inte riktigt, blir förvirrad och trasslar till alltihop.”

På liknande vis har svenska författare som Falstaff fakir och Birger Sjöberg varit inne på det omöjliga, för att inte säga löjeväckande i alla försök att från a till ö i skrift sammanfatta kunskapens väldiga ocean. I humoresken En hvar sin egen professor eller Allt menskligt vetande i sammandrag. Kortfattad encyklopedi (som för övrigt innehåller det om Bouvard och Pécuchet erinrande rimmet ”Dromedaren går med sin puckel / i öknen ut för ruckel”) parodierar den förstnämnde uppslagsverkens ofta substantivstunga prosa genom att lansera sådana tungvrickande

Framgången för Nordisk Familjebok var inte minst följden av en aggressiv marknadsföring, där allt från verkets många olika användningsområden till antalet medarbetare påtalades. Här två sidor ur det första prospektet, där man som synes lägger stor vikt vid den för sin tid rikhaltiga illustreringen.

prenumeranter till slut renderade förläggaren en förlust i halvmiljonklassen i dåtida kronovärde, i ett kritiskt läge gavs ett statsunderstöd om 25 000 kronor av Riksdagen. En av de tongivande förespråkarna i andra kammaren framhävde i superlativa termer artiklarna i svensk juridik och administration som ”små perlor: korta, men ändå fullständiga och grundliga.”6 Nordisk familjeboks andra upplaga fortsatte i samma fostrande stil, vartill kom att den väsentligt ökade bevakningen av de naturvetenskapliga och teknologiska kunskapsområdena, något som i takt med bildningsbegreppets avtagande humanistiska innebörd än mer accentuerats i efterföljande encyklopedier på bekostnad av tidigare genrespecifika kärnområden som biografica och historia.

Denna följsamhet gentemot tidens förändrade bildningsbehov har jämte informationstätheten också tillförsäkrat de allmänna uppslagsverken remarkabla framgångar på bokmarknaden under det senaste århundradet. Flerbandiga verk som Nordisk familjebok, Svensk uppslagsbok, Kunskapens bok, Focus och Bra Böckers lexikon har alla, i likhet med komprimerade enbandare som Norstedts uppslagsbok och Tidens lexikon, gått ut i verkliga massupplagor. En tung spelare inom encyklopediutgivningen som Förlagshuset Norden prånglade under 1900-talets andra hälft ut sammanlagt cirka 550 000 exemplar av de två flaggskeppen Svensk uppslagsbok och Nordisk familjebok. De båda första upplagorna av Focus grundlexikon sålde i mer än 200 000 set, och det senaste stora uppslagsverket Nationalencyklopedin hade fram till och med 2003 distribuerats i 160 000 exemplar.7

Så är också snart sagt alla av oss mer eller mindre dagliga användare av encyklopedier och uppslagsverk av olika slag. Å yrkets vägnar slår framförallt forskare, bibliotekarier och journalister i dem för att antingen finna enkla detaljuppgifter, sätta sig in i större forskningssammanhang eller för att kunna söka sig vidare till mer specialiserad litteratur. På vilket vis encyklopedierna sedan nyttjas på fritiden kan man så länge inga etnologiska enkäter gjorts i många fall bara spekulera om, även om förlagens ofta lika stereotypa som förföriska prospekt ger antydningar om vilken roll de spelat som familjens kulturella statusobjekt, som högsta skiljedömande instans vid animerade sällskapsdiskussioner och i frågesporter

eller som bildningsmedel för studerande ungdomar och lärgiriga arbetare. Man kan också notera hur det från och med 1940-talet blev comme-il-faut att i reklamen vända sig direkt till kvinnorna som konsumenter, och en bokpuff för andra upplagan av Bonniers konversationslexikon, som slog fast att ”kvinnornas ökade inflytande kräver ökad allmänkunskap” gick så långt att den punktade artiklar ägnade att hjälpa ”hemmens idogt arbetande” hjältinna och hennes förvärvsarbetande medsystrar. Bland rekommenderade uppslagsord för dem att slå upp i händelse av ”en ledig stund” återfanns ”Folkhemmet”.

I det bevarade reklammaterialet hittas också en av de mer udda dokumenterade fritidsanvändningarna för ett allmänt uppslagsverk. I prospektet Människor som segrat (1931) för Nordisk familjeboks tredje upplaga, där annars kulturpersonligheter som Selma Lagerlöf och Sven Hedin får breda ut sig över familjebokens förträfflighet, berättas också om ett gäng unga svenska världsomseglare på jakten Fidra som vid inseglingen till Rio de Janeiro i avsaknad av ett fullgott sjökort navigerat med hjälp av en karta över Rio, ”som vi funnit i Nordisk familjebok.” Sagesmannens råd till läsarna löd därefter: ”res om möjligt ej runt världen utan den”.8 Betydligt vanligare är väl annars att vi en eller annan gång använder encyklopedierna för att lösa veckans allmänbildande korsord, ett förhållande som tidigt väckte upphovsmännens uppmärksamhet och resulterade i att bland annat nykomlingen Focus (5 bd, 1958–60) under ledning av nytänkaren och lexivisionären Sven Lidman med en specialdesignad indexdel försökte övertrumfa Fröströms populära korsordsnyckel.9 Hur många fler än Sven Lidmans mor som sedan haft detta band jämte Bibeln under huvudkudden i sängen förblir oklart. Att däremot korsordsfunktionen varit bärkraftig framgår av att den också tillhandahålls av det modernaste utskottet på den svenska encyklopeditraditionen, den nätburna NE.se, som även innehåller funktioner som ”dagens datum” och ”rimhjälp”.

ii

Poesi och rim kan tyckas föra långt från uppslagsverkens underbara värld av fakta, och den typiske skribenten av en encyklopediartikel är alltsedan Nordisk familjeboks första upplaga mer

En vetenskaplig hjälte i främmande sammanhang. Den högpannade Oscar Montelius närmast uppvaktad av en skön berberflicka. Vilka urvalskriterier som legat till grund för användningen av de olika porträtten av typiska representanter för de olika ”människoraserna” är oklart. Nordisk familjebok, tredje upplagan (1931).

tiotalet ordnade sin försörjning genom att medverka i Svensk uppslagsbok. Efter att ha börjat att skriva för trettio öre raden befordrades han snart till biträdande redaktör för ekonomi och politik ”med det svindlande arvodet av 75 kronor per månad”, varefter det inte dröjde länge innan han blev huvudredaktör för samma område.13 Nu senast kunde Nationalencyklopedin skryta med att ha mer än tre tusen skribenter som till stor del rekryterats från forskarsamhället.

Denna tilltagande akademisering av uppslagsverksproduktionen hindrar givetvis inte att också åtskilliga författare och tidningsmän under 1900talet drygat ut inkomsten genom att ur olika källor och med skiftande bakgrundskunskap författa encyklopediartiklar. För exempelvis Svensk uppslagsbok första upplaga skrev bland andra Ivar Harrie, Hjalmar Gullberg och Frans G. Bengtsson, vars visserligen inte alltid punktliga men desto mer personliga produktion för samma verk har räckt för att i efterhand sammanställa volymen Valfrändskaper (1989) om inalles 120 essäistiskt hållna och inte sällan episkt breda artiklar av huvudsakligen biografiskt innehåll.14 Beträffande första upplagan av Nordisk familjebok, som denna essä huvudsakligen ska handla om i det följande, stod visserligen Viktor Rydberg blott för granskningen av artikeln om alkemi och Strindberg hade endast en artikel om djävulen på sitt samvete. Men andra skönandar var desto flitigare, däribland den år 1848 födde Bernhard Meijer.15

På sin tid var han en litteratör att räkna med, om än aldrig ett namn av första ordningen. Ett visst mått på hans betydelse ger Claes Lundins breda tidsskildring Nya Stockholm (1890). Där skymtar vid behandlingen av Anne Charlotte Edgren-Lefflers litterära salong även Meijers mörklagda gestalt förbi bredvid firade storheter som Gustaf af Geijerstam och Oscar Levertin. Idag är han i det närmaste bortglömd och i den mån denne son till en danskfödd godsägare och riksdagsman ännu är ihågkommen är det väl närmast för uppslagsverk som Svensk-historiskt handlexikon (1882) och Svenskt literatur-lexikon (1884–86). Men det var inte Meijers ursprungliga kall utan i ungdomen siktade han målmedvetet på att bryta sig en bana som diktare och litteratör. Sina huvudsakligen estetiska studier bedrev han i Köpenhamn och Lund, där han som tjugofemåring våren 1874 disputerade på avhandlingen Om den

sköna konstens väsende, som visar på tydliga om än ej reservationslösa influenser från Boströms idealistiska filosofi.

Kort efter disputationen flyttade så skåningen Meijer till huvudstaden för att där under skiftande signaturer som B. M., Bernardo, Br och Fidelio söka sitt uppehälle genom allehanda publicistiska åtaganden, oftast i form av litteraturanmälningar och teaterkritik. Aftonbladet, Stockholms Dagblad, Ny illustrerad tidning och Sydsvenska Dagbladet, för vilket han från slutet av 1875 och ett halvår framåt bevakade stockholmsscenen, var några av de blad hans lika flitiga som lättflytande penna syntes i. På den knappa fritiden rörde han sig

Redaktionen för familjeboken sparade noggrant brev från bidragsgivare och läsare. Här ett brev från ”en olärd arbetare” i Kristinehamn som hakat upp sig på artikeln om ”Davids-harpan”, ett blötdjur tillhörande snäckdjurens ordning. Som synes var den bildningstörstande och kritiske arbetaren bekant med Darwins läror.

helst i huvudstadens radikala intellektuella kretsar och hade inget emot att gälla för fritänkare; Meijers hjälte bland svenska författare var följdriktigt generationskamraten Strindberg, dock med förbehållet att denne i verk som Giftas och Likt och olikt var alltför pessimistisk om kulturens utveckling.

Sin egen betydligt ljusare syn på framtiden utvecklade Meijer bland annat i det av Gustaf af Geijerstam redigerade magasinet Revy i literära och sociala frågor. I detta tillämnade men tidigt havererade husorgan för ”det unga Sverige” framträdde Meijer i första numret som uttalad vänsterintellektuell med den programmatiska uppsatsen ”Vänner emellan. Betraktelser i bref”, som dels vände sig mot hävdvunnen gudstro, dels förespråkade allmän rösträtt och progressiv beskattning. I en passage dristade sig Meijer rentav att göra troligt att det ”dröjer nog inte länge förr än hela det unga Sverige sätter socialismen på sitt program.”16

Resultatet av Meijers glödande manifest var långtifrån lysande; inom kort avlägsnades han själv och en rad andra vänsterintellektuella som Gustaf af Geijerstam, Oscar Levertin, Ola Hansson och Hellen Lindgren från Aftonbladet av dess starkt socialistfientlige redaktör Gustaf Retzius. Denna händelse och andra motgångar i livet väckte efter hand Meijers lust att litterärt gestalta sitt liv och att sätta igång med ett romanprojekt, under skrivfasen benämnt ”Ikaros” men i tryckt form döpt till Excelsior! En fantasts historia, berättad (1888), som under mer eller mindre genomskinliga pseudonymer hängde ut delar av huvudstadens kulturella etablissemang; inte minst illa ut kommer Retzius eller ”Grönberg”, enligt författaren en ”bödel” som ”högg nacken af mig, men tröstade mig på samma gång med att jag vore för god att leva.”17 Måhända ska man utöver att läsa Excelsior! som en informativ nyckelroman i likhet med Per Arne Tjäder också se den som en tidstypisk uppgörelseroman, inspirerad av bland andra Strindbergs Tjänstekvinnans son. 18 Några större litterära kvaliteter har Meijers roman knappast, därtill är språket för sterilt, handlingen för ointressant och personteckningen för flack. Diverse filosofiska resonemang och principer, inte människor av kött och blod är vad läsaren bjuds på de sammanlagt närmare 650 sidorna. I synnerhet författarens alter ego Ragnar Möller

är påfrestande, en självgod intellektualiserande träbock som i egentlig mening inte utvecklas det minsta trots alla svåra livssituationer han försätts i efter att ha flyttat upp till huvudstaden. Så mycket mer ger då Excelsior! goda inblickar i hur en radikal intellektuell resonerade i det oscarianska Sverige. Romanens alltmer desillusionerade protagonist, som under studieåren i Lund närt ljuva drömmar om att överträffa själve Snoilsky som diktare, gör obligatoriskt fadersuppror, ifrågasätter kyrkans auktoritet, vägrar i trots mot omgivningens tryck döpa sitt enda barn, omfattar socialismen med närmast religiös värme och för långtgående darwinistiska resonemang. Bland de ofta lätt igenkännbara episoder ur Meijers liv som passerar revy på sidorna återfinns även hur han enrollerades till Nordisk familjebok av Linder/ professor Björk för att sköta manuskriptgranskningen och hur sedan det lustfyllda redaktionella arbetet med att få rätt på alla uppgifter lärde honom hur litet studietidens pluggande av estetik och boströmiansk filosofi rustat honom för verkligheten. ”Nu stod han där med sin doktorstitel och alla dessa döda minnesläxor, utan att kunna säga namnet på de olika träden i Humlegården, utan att veta hvad det var för en fågel, som kvittrade i skogen!” 19

Emellertid utvecklades Meijer inom kort till en gudabenådad realiajägare och blev Linders närmaste man inom den annars av uppsala-akademiker dominerade redaktionen. ”Det är dock ganska muntert at sitta bland en hop upsaladoktorer som en buse”, kommenterade han den uppkomna situationen i ett brev till ungdomsvännen och lingvisten Fredrik Amadeus Wulff kort efter att engagemanget börjat.20 Triumferande berättade han vidare, att ”ehuru jag hvarken har titel eller värdighet af Sous-chef, är jag dock sådan de facto! Jag korrigerar alla inlämnade manuskript, liksom en skolman gör med krior […] och professorer och doktorer få böja sig för min höga vilja och åtnöja sig med mina rättelser. Egentligen skulle jag hjälpa Linder härmed, men jag gjorde strax så stort intryck på den stackars karlen at han öfverlämnade mig det hela och blott genomser det en gång för formens skull.”

Närmaste orsaken till detta stora redaktionella förtroende, fick vännen veta, var den att Meijer fått granska en artikel, som Linder redan rättat två gånger och ”det bar icke bätre til än att jag an-

såg det nödigt at korrigera chefen sjelf – och han måste giva mig rätt.” Allteftersom år lades till år och det trots att band följde på band stod allt klarare att familjeboken skulle bli kraftigt försenad, falnade dock den ursprungliga entusiasmen hos Meijer. Än större anledning att vara missnöjda med arbetets gång hade förläggarna, som bedövade av allt offentligt beröm som östes över familjeboken sangviniskt släppt efter på kontrollen och låtit Linder spränga alla tids- och utrymmesramar med sin måttlösa perfektionism. Den långsamma publiceringstakten och de över alla bräddar svällande dimensionerna, som skulle tillförsäkra verket dess karaktär av nationalmonument, illustreras av att man efter det första av planerade sex band hade nått till uppslagsordet ”Barograf”. Det andra förde inte längre än till ”Capitularis” och det tredje fastnade på ”Duplikant”.

Eftersom förläggarna var bundna till händer och fötter av ett prenumerationspris som inte låg i paritet med de verkliga kostnaderna var det uppenbart att de i snigelns fart och hastighet var på väg mot en säker brakförlust. Redan 1876 hade därför den mindre kontante Pettersson tvingats att hoppa av, efter att ha åsamkats den nätta förlusten av omkring 27 000 kronor; två år senare, efter att även ha tvingats sälja sin bokhandel, emigrerade han till Mexiko för att där med desto större framgång företräda Singerkoncernens intressen.21 Mitt under arbetet med bokstaven ”E” valde så 1880 den för planen ansvarige Linder att stiga av.

Familjebokens smala lycka under dessa turbulenta tider var att Gernandt, med sina avsevärt större resurser och driven av en blandning av idealistiska och prestigemässiga motiv, valde att mot alla odds framhärda och tålmodigt pumpa in friska pengar i det trögrörliga projektet, som till allt annat på väg mot fullbordan även drabbades av brand i tryckeriet. Till slut skulle det med de två supplementbanden inräknade krävas inte mindre än tjugo volymer och tjugofyra år innan den första upplagan av Nordisk familjebok nådde i hamn.

jämte sin överordnade klä skott för den försinkade utgivningen. I stället för att som han ytterst hoppats på, få ta över rodret för familjeboken fick han därför till sin stora besvikelse se förläggaren Christian Emanuel Gernandt ge budet till ett triumvirat bestående av arkivmannen Theodor Westrin, den flyhänte litteratören Bror Ferdinand Olsson och romanisten John Rosén, annars mer känd för att ha stått för översättningen av en ävenledes av Gernandt utgiven och internationellt prisbelönt Danteutgåva med illustrationer av Doré.

För att höja utgivningstakten träffade de nya huvudredaktörerna överenskommelse med Gernandt om att fortsättningsvis avvika från den högt satta linderska standarden: den skrupulösa språkgranskningen reducerades och det blev i det närmaste fritt fram för redaktionen att (i stället

För Meijer innebar Linders plötsliga avgång ett dråpslag. Alltför nära lierad med denne och omutligt noggrann i språkgranskningen fick han

Familjeboken hälsades med lovord i pressen, något som förlaget genast utnyttjade i reklamen. Här några strategiska pressklipp i ett subskriptionsprospekt från 1875.

sidan av den svenska bokscenen även lägga under sig de övriga nordiska marknaderna och då alldeles särskilt den finska; på samma expansiva vis förfor något senare det danska Salmonsens store illustrerede konversationsleksikon. De sammanlagt nitton banden av det danska uppslagsverket fylldes inledningsvis med artiklar om svenska förhållanden i sådan grad att Aftonbladet i en första anmälan entusiastiskt rentav skrev att det hotade göra Nordisk familjebok ”öfverflödigt”.24 Naturligt nog med tanke på de långvariga kulturella och politiska banden arbetade emellertid danskarna med gott resultat på att i första hand tappa av den norska bokmarknaden.

Familjeboken siktade alltså särskilt in sig på den gamla östra rikshalvan. För att jämna vägen för framgångar på denna front, enrollerades på ett tidigt stadium en tämligen talrik skara finska medarbetare, något som också gav pluspoäng i den finska pressen. ”För oss har Nordisk Familjebok ett alldeles särskildt intresse derigenom”, hette det lovordande i Finsk tidskrift, ”att Finland och finska förhållanden här för första gången blifvit föremål för en ingående behandling i ett verk som detta. Alla artiklar rörande Finland äro granskade och skrifna af finnar”.25 Det samma tyckte anmälaren i Helsingfors Dagblad. Efter att ha uppehållit sig vid familjebokens kvaliteter av läsvänlig bladvändare skrev han: ”Finland tyckes hafva erhållit hedersrummet näst sitt gamla moderland”.26 Till och med det annars till det svenska kulturarvet mer skeptiska Morgonbladet slösade inledningsvis på berömmet över familjebokens ambitiösa bevakning av Finland.27

Till slut var inte mindre än ett fyrtiotal finska författare engagerade i familjeboken. Problemet var bara det att dessa till följd av den infekterade språkstriden mellan ”fennomaner” och ”svecomaner” snart låg i fejd med varandra och ifrågasatte både varandras bidrag och det linderska lexikonets neutralitet.28 En gång fick den svenska redaktionen skäll för att det i artikeln om Brahestad stod att det låg i finska Österbotten, vilket i konsekvensens namn borde leda till att man fortsättningsvis skrev svenska Småland eller danska Jylland. En annan gång var frågan uppe om det skulle stå att ”omkring hälften” eller ”större delen” av Borgås befolkning var svensktalande; det var till fennomanernas stora besvikelse det senare omdömet som till slut vann insteg i

Nordisk familjebok. Likaså rörde sig familjeboken på minerad mark beträffande vilka finska kulturpersonligheter som skulle beredas spaltplats. En av de ledande fennomanerna som bidrog i familjeboken, historikern och statsvetaren Ernst Gustaf Palmén, sökte (samtidigt som han påtalade varje missad biografi över i hans tycke riktiga finländare) i kontakterna med den svenska redaktionen upprepade gånger men med ringa framgång hindra en rad svensksinnade finländare från att komma in mellan pärmarna med hänvisning till antingen deras obetydlighet eller den stora vikten av att ett uppslagsverk som Nordisk familjebok skildrade världen opartiskt. Samma kritiska synpunkter dök efter hand upp i Morgonbladet, som fann ”grof inkonseqvens” i urvalet av biograferade finländare. Den anonyme anmälaren yppade starka farhågor att familjeboken höll på att bli ”ett fält för partisinne och partiintresse”.29 Alltmer uppgiven och irriterad över familjebokens Finlandsbevakning skrev Palmén medan bidragen på bokstaven ”C” fortfarande var uppe till behandling att bokstaven ”F” skulle bli något av ett Schibboleth och ”vålla oss finska medarbetare stort hufvudbry.”30 Särskilt oroade han sig för i den finska debatten brännande uppslagsord som ”Finlands historia”, ”Fennomani” och ”Forsman=Yrjö Koskinen”. När så häftena som behandlade dessa bokstavskombinationer publicerades förlorade han och andra fennomaner tålamodet med familjeboken för gott. För att få veta den svenska redaktionens inställning till fennomanernas färgstarke ledare Georg Zacharias Forsman fick man visserligen vänta på vad som utlovades om honom på uppslaget ”Yrjö Koskinen”. Men viktiga delar av det dryga femtio spalter stora uppslaget om ”Finland” hade av den svenska redaktionen lagts i händerna på tydligt svensksinnade krafter, nämligen historikern M. G. Schybergson och biblioteksmannen Arvid Hultin. Den förre, som även var ansvarig för den föga diplomatiskt hållna artikeln om ”Fennomani”, behandlade bland annat underrubrikerna ”Finlands historia” och ”Finlands undervisningsväsende” medan den senare hade anförtrotts Finlands litteratur och tidningspress.

Sammantaget fick detta blodet att svalla över hos Palmén. Till Linder, som vid det laget avträtt från redaktionen och inte hade med saken att göra, skrev han och anmärkte ampert på ”det

plumpa partisinne hvarmed Hrr Hultin, Schybergson & Co behandlat sitt fosterlands angelägenheter inför en främmande publik”.31 Något mer bidrag från hans penna inflöt heller aldrig i familjeboken. Att såren i Finland ännu under supplementutgivningen ej hade läkt ut helt framgår av att det i den helsingforsbaserade Nya Presssen så sent som 1895 bistert påtalades en rad fennicarelaterade felaktigheter.

Språk- och kulturstriden i Finland var inte enda stötestenen under utgivningen av familjeboken. I Sverige fick redaktionen också under den segslitna tullstriden tidvis ta emot beskyllningar om att den ensidigt gynnade frihandelsvännerna, i främsta skottgluggen stod då ofta Theodor Westrin, som vid utgivningen av det avslutande supplementbandet i en pepprad insändare i Göteborgs Aftonblad förbehållslöst kallades ”den fanatiske frihandlaren”.32 Den verkliga stormlöpningen mot verket inträffade emellertid när häftena som täckte bokstaven ”S” nådde bokhandelsdiskarna. ”Förstucken propaganda”, löd rakt på sak en rubrik i Vårt Land (20/11 1890), något som blev startsignalen till ett utdraget och närmast samfällt pressdrev mot Nordisk familjebok.

Den utrymmeskrävande bokstaven ”S” hade genom sina många uppslagsord redan i förväg tornat upp sig som ett svårt hinder för familjeboken. För tids vinnande hade Gernandt, som i samband med att verket 1886 fick ett mindre statsunderstöd ställt i utsikt att verket skulle kunna bli klart till 1890, därför bestämt sig för att vid ”S” göra en ny frontöppning. En särskild redaktör skulle anställas för att enbart arbeta med denna viktiga bokstav medan huvudredaktörerna metodiskt arbetade sig genom alfabetets övriga bokstäver. Den som valet föll på blev Meijer, och kontrakt tecknades i januari 1887 om att han mot en ersättning av 9 000 kronor fick två år på sig att göra bokstaven ”S” tryckfärdig.33 Kontraktet stipulerade vidare att han själv skulle skriva alla så kallade redaktionella artiklar och att han hade totalt 1 ½ band till sitt förfogande, för att som det hette ”bringa s-artiklarna i harmoni med den öfriga redaktionens arbete.”

Meijers inkallande under familjebokens fana var på sätt och vis logiskt. Hans vänsterradikala

åsikter föll väl knappast i god jord hos Gernandt, som gjort sig känd som en laissez-fairekapitalist av renaste märke och som senare, när han 1889 ställde upp med startkapitalet för Stockholms-Tidningen skulle avkräva redaktionen löfte om att den på inga villkor fick förfäkta socialistiska åsikter. Mest såg Gernandt ändå till sina medarbetares arbetskapacitet och förmåga att lösa logistiska problem. På Meijers driftighet och redaktionella rutin kunde ingen klaga, dessutom hade han under tiden med Linder som förman visat att han när han inte skrev i eget namn och fikade efter litterär ära kunde skilja på fakta och ideologi. Ur den skuldsatte Meijers synvinkel hägrade, när det

siska smak med bortåt 9 sp (!)”. Efter vidtagen nedbantning meddelade Branting triumfatoriskt att han kommit ner till en spalt, ”gudi nog för den mannen”.35

I all sin torftighet fyllde väl Gernandts konversationslexikon en folkupplysande funktion, och det väckte heller inget motstånd i de ledande kulturkretsarna. Annat ljud i skällan blev det när Meijers redigering av bokstaven ”S” för Nordisk familjebok blev klar. Att han till skillnad från de övriga huvudredaktörerna hållit arbetstempot uppe och utrymmesmässigt exakt prickade in de 1 ½ band som stod honom till förfogande var det ingen som uppmärksammade. Med ljus och lykta letades det i stället efter misstag, enligt kritikerna fler än vanligt i encyklopediska sammanhang. Ett ”nationalverk, hvartill icke ens de stora kulturländernas literaturer kunnat uppvisa någon fullständig motsvarighet” höll på att förfuskas, hette det i Svensk Tidskrift, med tillägget att förläggaren borde vidta extraordinära kraftåtgärder och förse bokstaven ”S” med tillägg och rättelser för att hålla prenumeranterna skadeslösa ”så vidt detta nu efteråt låter sig göra.”36 Liknande var tongångarna i Pedagogisk Tidskrift, liksom i uppsalatidningen Fyris och det stockholmsbaserade bladet Vårt Land, vilket som antytt inledde jakten på Meijers skalp.

Ett dovt, inte alltid klart uttalat grundackord i kritiken var att Meijer med sitt tvivelaktiga förflutna som radikal intellektuell ägnade sig åt ideologiproduktion. Som särskilt graverande i sammanhanget lyfte det konservativa Vårt Land fram att Hjalmar Branting var den som anförtrotts de dryga fjorton trosvissa spalterna om ”Socialism” och att pedagogiken lämnats över till Fridtjuv Bergs reformivrande penna. Fyris (22 / 12 1890 & 12 / 1 1891) hängde på med samma sorts kritik men agerade annars mer akademisk felfinnare genom att uppmärksamma bristande konsekvens vid stavningen av slaviska namn, ifrågasätta måtten på enskilda biografier samt beslå Meijer med grov filosofihistorisk okunnighet eftersom Platons namn i en mening kronologiskt omotiverat nämndes framför och inte efter läraren Sokrates i den redaktionella artikeln ”Själ”; så dröjde det heller inte mer än ett nummer innan den för filosofiartiklarna i tidigare band fackansvarige Lawrence Heap Åberg för tidningens läsare besvärat svor sig fri från all inblandning i slarvet på

bokstaven ”S”.

Pedagogisk Tidskrift uppehöll sig – förutom vid hur familjeboken inte förmådde skilja smått från stort och därför hade ett uppslag för ”Smörgåsbord” medan ett för ”Samvete” saknades – inte minst vid hur just sagde Åberg jämte en rad andra författare i föregående band ersatts av andra och mindre kompetenta krafter.37 Liknande anklagelsepunkter av ytterst ofta ideologisk art gentemot urvalet av artikelförfattare återkom regelbundet i pressen. Svensk Tidskrift tadlade således att ”den bekante fritänkaren” Axel Fritiof Åkerberg med sin i dess tycke suspekta hemhörighet inom unitarismen och socialdemokratin fick skriva om ämnen tillhörande den lutherska dogmatiken. Inte heller den fem spalter långa och i grunden positiva artikeln om ”Spiritism” av den framstående geologen och i sammanhanget troende Alfred Elis Törnebohm fann nåd i Svensk Tidskrift, som sammanfattningsvis fann mer sektanda än sakkunskap i Meijers redigering av bokstaven ”S”.

Den hårt trängde Meijer försvarade sig bäst han kunde. I en replik i Svensk Tidskrift påpekade han att det till skillnad från hur det framställts i presssen i själva verket endast var ett fåtal författare från de tidigare bandens laguppställning som hoppat av, och att de genomgående gjort det eftersom de haft andra hindrande åtaganden; i flera fall hade avhopparna för övrigt rekommenderat de nu attackerade artikelförfattarna.38 På annat håll, däribland i Fyris (14 / 1 1891), försökte han vidare förklara att flera av de angripna redaktionella artiklarna i enlighet med vedertagen encyklopedisk praxis var sammanskrapade ur vederhäftiga förebilder som Larousse dictionnaire liksom Brockhaus och Meyers konversationslexika: de eventuella fel som stod där, kunde inte dubbelkontrolleras i all oändlighet.

Efter detta försvann Meijer för flera år framöver från familjeboken som slutgiltigt gick i mål 1899 med Westrin såsom enda kvarvarande redaktör, men detta blott för att återkomma i samband med att den andra, klassiska så kallade uggleupplagan började produceras ett par år in på det nya århundradet. Ekonomiskt backades det riskabla projektet upp av ett av kamreren Werner Landgren och sönerna till Gernandt nybildat förlag.

Redaktionellt drivande avsågs Westrin vara, men redan på planeringsstadiet drabbades han fatalt nog av ett nervsammanbrott. Än en gång kallades därför den effektive Meijer i all hast in för att rädda situationen. Till stöd hade han en kompetent och vetenskapligt bred redaktionskommitté bestående av zoologen Wilhelm Leche, geografen Johan Fredrik Nyström och litteraturhistorikern

Bernhard Meijer var huvudansvarig för sammanställandet av Gernandts konversationslexikon, närmast att betrakta som en folkupplaga av Nordisk Familjebok. Verket såldes, som detta prospekt visar, med hjälp av innovativa och för förläggaren Gernandt kännetecknande metoder: lotterier för behjärtansvärda ändamål där vinsterna bestod av olika borgerliga praktpjäser.

Karl Warburg. Även den slagne Westrin stod till namnet upptagen i redaktionskommittén, men hans positiva bidrag var inledningsvis minimalt. Mest skickade han brev till Meijer från den östgötska kurorten Kneippbaden, vilka andades svartsyn av renaste märke: ”Men hvar finna den eller de personer, som kunna hjelpa fram öfver A åtminstone”, hette det uppgivet en gång på hösten

1902.39 Två dagar senare skrev han: ”Kanske jag aldrig kan föra en penna mer. Mitt nervsystem är förstördt”.40 Detta oaktat lyckades det Meijer (som på något förunderligt vis även fann tid att hjälpa sin gamle förläggare Gernandt med faktakontroll och språkgranskning av dennes kuriösa egyptologiska arbete Der Gottesbegriff der alten Aegypter) att i rekordfart få verket åter på rätt köl. I maj 1903 förelåg det första häftet tryckt – och vad mer: Westrin var åter uppe på benen.

Visserligen satte Westrin i princip aldrig foten på redaktionen, utan höll istället till på Riksarkivet där han hade tjänst som arkivarie, men ändå började han långsamt och metodiskt att åter tillvälla sig makten över det stora verket. I protokollen för redaktionskommitténs sammanträden, som i mycket handlade om stavningsprinciper, signerings- och illustreringsfrågor, går att följa hur han under 1903 gradvis vaknade till liv och drev frågor. Varmt om hjärtat låg honom illustreringen, och en käpphäst han med sitt omvittnat ”glödande” fosterländska ”sinnelag” hade, var att berömda svenskar i likhet med internationella storheter skulle porträtteras även om de fortfarande var i livet.41 Att inte ta med dem vore, skrev han stridslystet vid ett tillfälle till den tveksamme Meijer, ”en örfil åt redaktionens omdömesförmåga eller – hvilket är värre – ett bevis på feghet.”42 Under familjebokens långa utgivning blev det också en stående punkt för redaktionskommitténs medlemmar att diskutera huruvida Victoria Benedictsson eller Emilie Flygare-Carlén, Hjalmar Branting eller Nathan Söderblom, skulle förevigas med ett fotografi eller ej.

Någon verklig hjälp i det dagliga redaktionella arbetet gav emellertid inte Westrin. Ännu dryga året efter Meijers inhopp skrev han i praktiken inga artiklar och hans sparsamma korrekturgranskning underkändes av Meijer. Till slut kom det i december 1903 till ett våldsamt uppträde dem emellan, som resulterade i att Westrin sprang till direktören Landgren och hotade att avgå samtidigt som han lovade att skriva om det hela i någon av stockholmstidningarna. Episoden slutade med att Meijer fick be Westrin om ursäkt inför hela redaktionskommittén, varefter de två tänktes kunna samarbeta vidare.43

Det gick under växande spänningar i lite styvt ett år, därefter kom de två under unionskrisen 1905 ihop sig om en av Westrin författad artikel om

statsministern Erik Gustaf Boström, som Meijer höll för partsinlaga och därför krävde ändringar i, vilket Westrin vägrade att acceptera: resultatet blev att den slutligen tryckta artikeln, som på sju väl tilltagna spalter skildrar Boström som en vinglande opportunist, trots sin längd blev osignerad. Senare samma år tillkännagav ”på grund af öfveransträngning” Meijer sitt avträde från redaktörskapet och det bestämdes att Westrin under 1906 skulle ta över huvudansvaret för familjeboken.44 Dryga fyra och ett halvt band hann Meijer lägga handen vid innan ”ugglan” därefter blev förknippad med Westrins namn. Under resten av sin levnad skulle sedan Westrin förbli insnärjd i encyklopediernas trollkrets, oändligt fascinerande ännu under 1920-talets supplementutgivning då företeelser som ett fritt Finland och Tutankhamuns nyfunna grav jämte bland annat ”Flygvapen”, ”Lenin” och ”Rundradio” var uppe till behandling. Allt som allt ägnades nästan femtio av Westrins sjuttioåtta levnadsår familjeboken. Om Meijers liv efter avgången är inte mycket att tillägga. Han fortsatte att nära litterära ambitioner. På 1910-talet gav han ut några dramatiska arbeten, mer eller mindre omedelbart barmhärtigt bortglömda. Tre år före sin död fick under pseudonymen Fidelio den då sjuttiofyraårige Meijer ut sitt filosofiska testamente: Gud. En gammal fritänkares nya gudsbegrepp (1922). I kamp med det eviga teodicéproblemet och med det nyligen genomlidna världskrigets fasor som fond försökte han på styvt sextio sidor nå fram till ett rationellt, på kunskap baserat gudsbegrepp. Vetenskapliga rön och perspektiv som haeckelsk monism och darwinistisk utvecklingslära hjälpte honom där nå fram till insikten att även Gud var underkastad universums lagar och att vad som tedde sig ont och icke ändamålsenligt, bara gjorde det på grund av människans kortsynthet, hennes bristande insikter. I själva kunskapssökandet låg därför en av hennes viktigaste plikter – en uppfordrande och encyklopedisk tanke, om någon.

NOTER

1. Litteraturen kring Diderots och d’Alemberts verk är omfattande, med viktiga bidrag av bl.a. John Lough, Jacques Proust & Richard Schwab. Information om medarbetarna i Encyclopédie ges i Frank A. Kafker, utg., The Encyclopedists as a Group : A Collective Biography of the Authors of the Encyclopédie (Oxford, 1996) & dens. & Serena Kafker, utg., The Encyclopedists as individuals: A Biographical Dictionary of the Authors of the Encyclopédie (Oxford, 1988). Robert

Darntons The Business of Enlightenment. A Publishing History of the Encyclopédie 1775–1800 (Cambridge Mass., 1979), som behandlar spridningen av den färdiga encyklopedin, har blivit ett mönster för bokhistorisk forskning överhuvudtaget. Bästa studien av Encyclopaedia Britannica är alltjämt Herman Kogan, The Great EB. The Story of the Encyclopaedia Britannica (Chicago, 1958). Brockhaustraditionen behandlas kortfattat i Ernst Herbert Lehmann, Geschichte des Konversationslexikons (Leipzig, 1934). Annette Fröhner, Technologie und Enzyklopädismus im Übergang vom 18. zum 19. Jahrhundert: Johann Georg Krünitz (1728-1796) und seine Oeconomisch-technologische Encyklopädie (Mannheim, 1994).

2. Det klassiska bibliografiska verket på området är Gert A. Zischka, Index lexicorum. Bibliographie der lexikalichen Nachschlagewerke (Wien, 1959), med substantiell encyklopedihistorisk inledning; ett särskilt för den tyska utgivningen viktigt komplement erbjuder utg. Martin Peche, Bibliotheca lexicorum: kommentiertes Verzeichnis der Sammlung Otmar Seemann (Wien, 2001). Bland lättillgängliga översikter över den encyklopediska litteraturen som helhet märks Robert Collisons Encyclopaedias: Their History Throughout the Ages (New York & London, 1964) och dansken André Nicolets kortfattade skrift Om lexika (Köpenhamn, 1946). Andra översikter är: utg. Frank A Kafker, Notable Encyclopedias of the Seventeenth and Eighteenth Centuries: Nine Predecessors of the Encyclopédie (Oxford, 1981) & dens. Notable Encyclopedias of the Late Eighteenth Century: Eleven Successors of the Encyclopédie (Oxford, 1981). En studie som behandlar den för encyklopedierna viktiga illustreringsaspekten är Werner Hupka, Wort und Bild : die Illustrationen in Wörterbüchern und Enzyklopädien (Tübingen, 1989). Den vetenskapshistoriskt hittills mest ambitiösa studien av genren är Richard Yeo, Encyclopaedic Visions: Scientific Dictionaries and Enlightenment Culture (Cambridge, 2001). 3. Vad som finns är smärre studier. Nordisten Gertrud Pettersson har i två rapporter inom projektet Svensk sakprosa undersökt uppslagsverkens språk- och bildanvändning: Uppslagsböckerna och världen. Rapport om en pilotundersökning (Lund, 1997) resp. Från ord till bilder? En studie av samspelet mellan text och bild i uppslagsböcker under 1900-talet (Lund, 2000). Utifrån meningsbrytningarna mellan astronomerna Östen Bergstrand och Knut Lundmark diskuterar Johan Kärnfelt i ”Om att skriva populärt”, Tvärsnitt 2001:1, uppslagsverket som arena för populärvetenskap. Undertecknad har ur bokhistoriskt perspektiv tidigare behandlat encyklopedihistoriska ämnen i dels J. Christensson, ”En upplysningstida encyklopedists uppgång och fall”, Lychnos 1993, dels ”Brockhaus på svenska. P. G. Berg och Svenskt konversationslexikon”, Biblis 29 (2005).

4. A. Werin, ”Viktor Rydberg, Nils Linder och Nordisk familjebok”, Svensk litteraturtidskrift 1961, s. 89. Ett undantag utgör Åke Holmberg, ”Är fördomar föränderliga? Nordisk familjebok som tidsspegel”, Kungl. Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg. Årsbok 1992, som jämför de två första upplagornas omvärldsbevakning med inriktning särskilt på bilden av Japan.

5. Om detta uppslagsverk se J. Christensson, ”Brockhaus på svenska. P. G. Berg och Svenskt konversationslexikon”, Biblis 29 (2005).

6. J. G. Siljeström citerad ur ”Slutord” till Nordisk familjebok 18 (1894).

7. Uppgifterna hämtade i SOU 1980:26, Mot bättre vetande, 34 f, resp. ”Nationalencyklopedin”, i NE.se

8. Berättelsen hade reklammakarna saxat ur Uno Thorburn, Med Fidra på världsomsegling (1922), 75, 23.

9. Lidman, Uppslagsboken och jag (Stockholm, 1987), 114 ff. Om korsordets historiska betydelse för bildningen se t.ex. Göran B. Nilsson ”En bastion för allmänbildningen. Korsordet som kamp, kultur och konsthantverk”, Tvärsnitt 2001:2.

10. Se Pettersson till Th. Westrin 5/11 1922, Nordisk familjeboks

arkiv, R 36, KB.

11. Om Gernandt se framförallt Eric Johannesson, Den läsande familjen. Familjetidskriften i Sverige 1850–1880 (Stockholm, 1980), kap. 3. Se även Sven Rinman, ”Christian Emanuel Gernandt”, Svenskt biografiskt lexikon 17, 89 ff.

12. ”Nordisk familjebok”, Nordisk Familjebok 19 (Stockholm, 1913), sp. 1324.

13. Tage Erlander, Tage Erlander. 1901–1939 (Stockholm, 1972), 73 ff.

14. Volymen har en inledning av Rolf Arvidsson, ”Frans G. Bengtsson och objektivitetens estetik”. De knapphändiga uppgifterna där kompletteras delvis av Harald Elovson, ”Medarbetaren i Svensk Uppslagsbok”, i Germund Michanek (utg.), Frans. G. Bengtsson. En minnesbok (Uppsala, 1955). Elovson, som i den andra upplagan hade i uppdrag att något krympa den skånske essäistens betygar där att lexikografisk knapphet inte kunde sägas ”ha hört till hans stilideal”. Ibid, 94.

15. Om Meijer finns inte mycket skrivet. Se framförallt Karl-Hugo Wirén, ”Christoffer Bernhard Israel Meijer”, Svenskt biografiskt lexikon 25, 321 ff, och där anförd litteratur.

16. Meijer, ”Vänner emellan”, Revy i literära och sociala frågor 1885, 12.

17. Meijer, Excelsior! 2 (Stockholm, 1888), 227.

18. Per Arne Tjäder, ”Det unga Sverige”. Åttiotalsrörelse och genombrottsepok (Lund, 1982), 168 ff.

19. B. Meijer, Excelsior! 1 (Stockholm, 1888), 216.

20. B. Meijer till F. A. Wulff 6/1 1876, LUB.

21. Uppgiften om storleken på Petterssons förlust är hämtad ur Isidor Adolf Bonnier, Anteckningar om svenska bokhandlare intill år 1900 jämte strödda notiser från senare tid. 2, Stockholm och Uppsala (Stockholm, 1935), 209.

22. Se ”Den mellan C. E. Gernandt för Familj Journalens Boktryckeri Aktiebolag å ena sidan samt B. F. Olsson, John Rosén och Th. Westrin å andra sidan öfverenskomna plan för fortsatt redigerande af Nordisk Familjebok”, R 36, KB.

23. Cit. ur B. Meijer, Excelsior! 1, 228.

24. Aftonbladet 8/3 1893.

25. Anmälan av Robert Tigerstedt i decembernumret av Finsk tidskrift 1878.

26. Helsingfors Dagblad 7/6 1875.

27. Morgonbladet 25/6 1877.

28. Om språk- och kulturmotsättningarna i Finland vid denna tid se Sten Högnäs, Kustens och skogarnas folk. Om synen på svenskt och finskt lynne (Stockholm, 1995).

29. Morgonbladet 18/12 1878.

30. E. G. Palmén till N. Linder 18/8 1878, R 36, KB.

31. E. G. Palmén till Linder 12/12 1881, R 36 KB.

32. Göteborgs Aftonblad 8/5 1899.

33. Kontrakt i avskrift mellan Gernandts Boktryckeri Aktiebolag och B. Meijer daterat 20/1 1887, R 36, KB.

34. Meijer till Linder 7/8 1880, R 36, KB.

35. Branting till Meijer 30/7 1889, L 58, KB.

36. Svensk Tidskrift 1891, 30.

37. Pedagogisk Tidskrift 1891:2, 84 f.

38. Svensk Tidskrift 1891, 63.

39. Th. Westrin till B. Meijer 10/10 1902, L 58, KB.

40. Th. Westrin till B. Meijer 12/10 1902, L 58, KB.

41. Cit. ur H. Brulin, ”Theodor Westrin”, Historisk Tidskrift 1928, 368.

42. Th. Westrin till B. Meijer 24/8 1903, L 58, KB.

43. Se Westrin till Meijer 14/12 1903 resp. ”Bihang till Westrins bref af 14/12 1903” av Meijer. L 58, KB.

44. Protokoll 22/11 1905, R 36, KB.

Kriminalgåtan Almqvist närmare sin lösning?

De handskrivna protokollen från polisförhören och de bägge rättegångarna mot Carl Jonas Love Almqvist finns på Kungliga bibliotekets handskriftsenhet (Ia 12). Nu har de för första gången i sin helhet skrivits rent och kommer att publiceras, ett projekt som har initierats av Almqvistsällskapet med ekonomiskt bistånd från Svenska Akademien. Samtidigt har en ny handskriftsundersökning utförts av handstilsexperten Frank Leander vid Statens kriminaltekniska laboratorium (skl ), och den ger det smått sensationella beskedet att det sannolikt är Almqvist själv som med förvänd handstil skrivit både de skuldsedlar och de anonyma brev som utgör en viktig del av bevismaterialet i krigshovrättens mål mot Almqvist 1854. Leander går därmed mot den undersökning som 1969 utfördes av hans förre chef på skl , Elis Harms-Ringdahl.

Den tidigare handskriftsundersökningen utfördes på uppdrag av juridikprofessorn Stig Jägerskiöld, som i sin bok Från Jaktslottet till landsflykten 1970, följd av Oskuld och arsenik 1987, bland annat med hjälp av handstilsanalysen försökte rentvå Almqvist.

Under årens lopp har experter vacklat mellan olika ståndpunkter i skuldfrågan. Almqvist var ju anklagad för stöld av reverser och reversförfalskning hos en beryktad procentare i Stockholm, ryttmästare Johan Jacob von Scheven, som han dessutom skulle ha försökt ta av daga.

Almqvists samtid ansåg med ett par lysande undantag – vännerna Johan Ludvig Runeberg och Wendela Hebbe, samt von Schevens egen son Johan von Scheven – att Almqvist var skyldig. Lit-

teraturvetaren Ruben G:son Berg ställde sig i sin bok C.J.L.Almquist i landsflykten 1851–1866 1928 tvivlande till Almqvists skuld, medan advokaten Axel Hemming-Sjöberg ett år senare i Rättegången mot C.J.L. Almqvist ansåg sig kunna leda hans skuld i bevis genom att med juridisk sakkunskap granska fallet, dock utan att sätta in rättsprocessen i ett historiskt-socialt sammanhang.

Författaren Gunnar Balgård kompletterar i Carl Jonas Love Almqvist – samhällsvisionären 1973 Jägerskiöld på en rad punkter. Balgård anser liksom Jägerskiöld att Almqvist varit utsatt för stöld, iscensatt av etablissemanget, men att han fortfarande var skyldig von Scheven pengar när han flydde från landet. Knut Ahnlund ställer sig i sin uppsats ”Inget ljus över Almqvists gåta” i Svensk litteraturtidskrift 1971 däremot kritisk till Jägerskiölds slutsatser inte minst vad gäller tolkningen av de promemorior som Almqvist lämnade efter sig, liksom komplott-teorin; samtidigt är han ingalunda övertygad om att Almqvist är skyldig i de båda huvudpunkterna reversstöld/namnförfalskning och förgiftningsförsök. ”…han kan vara skyldig i en, i ingen eller i båda.”

Carl Jonas Love Almqvist var som känt är under 1840-talet radikal journalist på Aftonbladet, tidningen som etablissemanget fruktade och försökte komma åt. Men Almqvist måste samtidigt bättra på sin ekonomi och kom att agera mellanhand åt procentaren von Scheven.

På försommaren 1851 började märkliga rykten cirkulera i Stockholm om att Almqvist skulle vara skyldig von Scheven 18 000 riksdaler, att han cecilia

skulle ha stulit de skuldsedlar han själv skrivit och utfärdat nya som han undertecknat med falskt namn. När allt uppdagades skulle han – enligt ryktena – ha försökt förgifta von Scheven med arsenik vid inte mindre än tre tillfällen.

I det läget fann Almqvist det säkrast att diskret försvinna från Stockholm. Han införskaffade under vägen ner till Helsingborg ett utrikespass under falska premisser, och for natten till den 19 juni över till Danmark. Därifrån tog han sig via Tyskland över till New York. Till Sverige återkom han som bekant aldrig.

Alltsedan dess har frågan varit om han var skyldig eller oskyldig. Var Almqvist psykopat, förfalskare och giftmördare, eller offer för en politisk komplott?

Almqvist var alltså skyldig von Scheven 18 000 riksdaler, en summa motsvarande flera miljoner kronor i dagens penningvärde. Enligt Almqvist själv hade han lånat ut dessa pengar vidare till tredje man för högre ränta. De skuldsedlar som Almqvist givit von Scheven som säkerhet för lånet försvann från von Schevens chiffonjé, enligt Almqvist – stals av Almqvist, enligt von Scheven –och Almqvist skrev nya som han dock undertecknade med namnet O Almgren. När von Scheven påpekade detta för Almqvist ändrade han namnet till CJL Almqvist. Ungefär samtidigt försökte han – fortfarande enligt von Scheven och hans hushållerska – förgifta von Scheven med arsenik.

En av huvudfrågorna i målet har varit om det verkligen var Almqvist som skrev de ”falska”

Karikatyr i Folkets Röst föreställande Almqvist. Ett exempel på Almqvists vanliga handstil.

skuldsedlarna – eller om von Scheven ljugit om detta. Liksom om Almqvist med förvänd handstil skrivit två anonyma brev som utgör indicier på hans skuld.

Handstilsundersökningen

Leander uttrycker sig i sitt utlåtande försiktigare än han gjorde muntligen vid den presskonferens som Almqvistsällskapet den 22 september i år anordnade om den nya tolkningen av bevismaterialet. Bland annat säger han sig inte ha tillräcklig erfarenhet av 1800-talsstilar.

De dokument som han har granskat är en dubbel revers, ett anonymt brev till Amanda Brandt,

Första sidan av polisprotokollet.

ett anonymt brev till Almqvist själv samt en handling med en reversförteckning upptill och en ränteuträkning nertill.

Samtliga handlingar utom brevet till Amanda Brandt är skrivna med handstilar som för en amatör tycks annorlunda än Almqvists vanliga drivna stil. Frank Leander anser dock i sitt utlåtande att ”olikheterna skulle […] kunna förklaras av en medveten stilförställningsstrategi hos skrivaren”, och vill identifiera stilarna som Almqvists. Ifråga om det anonyma brevet till Amanda Brandt pekar han på likheter ifråga om stilintrycket i stort, ordoch bokstavsavstånden, den sjunkande baslinjen, sättet att utforma adressangivelsen samt formen på en hel del bokstäver. Ränteuträkningen är han

Reversförteckningen med ränteuträkning förefaller vara skriven vid två olika tillfällen och med olika pennor. Båda stilarna har enligt Leander likheter med Almqvists sätt att skriva siffror.

Reversförteckningen och ränteuträkningen

Under den reversförteckning som polismästaren hittade bland von Schevens handlingar och som Frank Leander nu håller för troligt att Almqvist själv skrev, finns en uträkning som polismästaren inte kunde förstå innebörden av – och som von Scheven givetvis inte berättade om, att ta mer än 6% ränta var nämligen straffbart. Jägerskiöld har skarpsinnigt identifierat de uppställda siffrorna som en ränteuträkning av halvårsräntan med 15% ränta. Jägerskiöld insåg att uträkningen var gjord i riksdaler riksgälds, inte banco som var värda mer. När vi nu dessutom tror oss veta att det var Almqvist själv som gjort denna uträkning bekräftar det vad han uppger i ett brev till Lars Johan Hierta efter sin flykt – ett brev som Hierta tyvärr aldrig visade för polismästaren. Almqvist berättar i brevet att ”Till gubbens (von Schevens) egenheter hörde, att låna ut pengar mot hög ränta, ända till 40 proc. Men stundom kunde han ock nöja sig med 12 till 15 proc., om summan var större och han kände personen. I Stockholm existera flere andra procentare, hvaribland ett bolag, som assisterade folk mot 18 till 20 proc. Jag kände några af delegarne i detta bolag, som icke ville vara personligen bekanta, af begripliga skäl, för den större allmänheten. Genom den särskilda bekantskap jag hade med von Scheven, kunde jag af honom mottaga pengar för 12 à 14 proc., hvilka jag lemnade bolaget, som derför erlade till mig 15 à 17 proc., men sjelf af sina kunder tog circa 20 proc., eller mera. Följden var, att bolaget vann sina 3 proc., och v. Scheven hade sina 12 à 14.”

Polismästare Stråle skrev 1893 ett pm om Almqvistmålet. Han uppger där att han i von Schevens chiffonjé även fann en ränteuträkning för den totala lånesumman – men räntan uppges där vara 18%! Antingen syftar Stråle på den ovan nämnda reversförteckningen – det har gått 42 år sedan polisundersökningen hölls och han kan missminna sig räntesiffran även om det förefaller märkligt att han inte än en gång gått igenom bevismaterialet – eller så fanns i von Schevens chiffonjé ursprungligen två ränteuträkningar på lånesumman, en till 15% och en annan till 18% ränta. I så fall bestyrker polismästaren sig själv ovetande Almqvists förklaring.

Brevet till Amanda Brandt, skrivet med en stil som är snarlik Almqvists vanliga. Observera felstavningarna.

Rättegångsprotokollen renskrivna

Handskriften som består av ca 700 sidor har av kb mikrofilmad lånats ut till Stockholms Stadsmuseum, där den kopierats av antikvarien och Almqvistentusiasten Topsy Bondeson. För tolkningen av handskriften engagerade Almqvistsällskapet därefter fil.kand. Christina Wijkmark som har mångårig erfarenhet av att tolka gamla handstilar. Polis- och domstolsprotokollen är nedtecknade av skrivare med driven och jämn handstil, medan däremot inlagor och brev delvis är mer svårtydda. Wijkmark har skrivit in handskriften i sin helhet på dator; Almqvistsällskapet kommer

Brevet med varning för Rathsman. Även det anser Leander är skrivet av Almqvist själv med förvänd handstil.

att inom kort lägga ut hela materialet på sin hemsida. Dessutom kommer Ellerströms förlag att i juni 2006 ge ut protokollen i pocketformat, jag moderniserar själv språket i dem för att de skall bli tillgängliga för en större publik, och förser dem med förord och slutsatser. Givetvis har utdrag av protokollen tidigare citerats av forskare som skrivit om Almqvisträttegången.

Handskriften består av polisförhören, krigsrättens undersökning, krigshovrättens mål, domkapitlets utlåtande och rådhusrättens mål, med bevismaterial och inlagor.

Protokollet till de inledande polisförhören omfattar 404 sidor. Polismästaren i Stockholm

Wilhelm Stråle förhörde mellan den 14 juni och den 10 juli 1851 en rad vittnen. Främst låter han von Scheven själv komma till tals. Intressant att notera är att det inte var von Scheven själv som anmält ärendet till polisen – polismästaren initierade själv undersökningen med anledning av de rykten som cirkulerade i staden om Almqvist och von Scheven. Till undersökningsprotokollet har lagts de handlingar som polisen beslagtagit – de mest intressanta är de reverser som Almqvist enligt von Scheven skrivit ut sedan de tidigare försvunnit, de promemorior som polisen hittade i Almqvists chiffonjé, det anonyma brevet till Amanda Brandt samt en lapp med en för-

Det straffet skulle verkställas så snart Almqvist satte sin fot på svensk mark. Vilket han som vi vet aldrig mer gjorde. Almqvist dog i Bremen den 26 september 1866.

Reflexioner

Såväl rättshistoriker som litteraturforskare kommer säkert att åter ge sig i kast med rättegångsprotokollen, nu när de blir tillgängliga i sin helhet. Jag kan dock inte låta bli att göra några egna reflexioner efter att ha tagit del av samtliga protokoll:

Det är slående hur omisstänksam polismästare Stråle förefaller i polisförhören. Som Jägerskiöld påpekar låter han von Scheven berätta om sina och Almqvists affärer utan att ställa besvärande följdfrågor. von Schevens och hans hushållerska Hedda Högels vittnesmål kommer sedan att utgöra den ”sanning” som man utgår från. Wilhelm Stråle borde vara van vid förhörsrutiner – han var jurist, hade varit assessor vid Svea Hovrätt tills han några månader före Almqvistaffären hade tillförordnats som polismästare i Stockholm.

Polismästarens omisstänksamhet omfattar även anklagelserna mot Almqvist att ha försökt förgifta von Scheven med arsenik. Dessa anklagelser bygger uteslutande på Heddas vittnesmål om vad som hade hänt. Det tyckas aldrig slå Stråle att hon själv förvarat soppskålarna med havresoppa en eller flera dygn innan de fördes till en apotekare för analys, och att hon alltså haft rika tillfällen att själv i efterhand preparera soppan – eller låta någon annan göra det. von Schevens egen son, sockerbruksidkaren Johan von Scheven, som gör ett tillförlitligt intryck, uttrycker i sitt vittnesmål den bestämda uppfattningen att anklagelserna mot Almqvist för såväl reversstöld som arsenikförgiftning var ett påhitt av fadern. Denne hade några år tidigare anklagat sin fru och son för att försöka förgifta honom med just arsenik.

Protokollet från förhöret den 17 juni visar att polisundersökningen tagit en ny vändning. Sedan det förra förhöret har polisen vid en husrannsakan hemma hos familjen Almqvist brutit upp chiffonjén och i den funnit de famösa promemorior som han oförsiktigt hade lämnat efter

Karikatyr av J. J. von Scheven i Folkets Röst

sig – polisen läste dem som nedskrivna planer på brott, Almqvist själv beskriver dem som stolpar till hur han ska försvara sig mot de anklagelser som han hört rykten om. Vittnena vid förhöret har fått ta del av promemoriorna i förväg för att hjälpa till att uttyda förkortningarna i dem.

Polismästaren har också fått ett brev från Almqvist, skrivet i Göteborg, där denne förklarar sitt handlande. Bland annat berättar han om att von Scheven haft självmordstankar och att han, Almqvist, för en tid sedan till sin förskräckelse funnit en arseniksten i von Schevens bokhylla. Om det nu istället var Almqvist som avsåg att förgifta von Scheven kan man till en början undra varför Almqvist skulle förvara arsenik i form av en sten som måste pulverisers hos von Scheven. Och varför skulle han lämna in stenen för analys på ett apotek – och lämna kvar den där? Att han verkligen gjorde så bekräftades av apotekaren.

I sitt brev uppmanar Almqvist Stråle att se efter om han inte kan hitta fler stenar. Stråle låter sina två konstaplar leta – och vad finner de om inte en ny arseniksten? Detta slår fast Almqvist skuld, kan man utläsa av polisprotokollet. Men – som Balgård noterat – vittnena förefaller även ha fått ta del av Almqvists brev i förväg. Fler än Almqvist har haft möjlighet att placera arsenikstenen i bokhyllan.

Det förekommer väl många poliser i denna historia! Auditören Eberhard Hamnström undslipper sig om von Schevens granne guldarbetaren Lilja vilken hör till de personer som går in och ut i von Schevens våning: ”före detta poliskonstapeln Lilja”. Och Hedda Högel gifter sig något år efter Almqvistaffären med en polis Ling.

Amanda Brandt, den unga fattiga föräldralösa flicka som bor hos von Scheven, har vid tiden för den första rättegången försvunnit från Stockholm. Hon har farit till Köpenhamn – för att utbilda sig till operasångerska vid Det Kongelige. Vem hade försett henne med pengar och kontakter, kan man fråga sig.

Summariska slutsatser

Detta är de summariska slutsatser som jag själv drar av rättegångsprotokollen och skl :s undersökning:

Att vi nu tror oss veta att Almqvist själv skrev de ”falska” reverserna behöver inte innebära att

det var han som stal de ursprungliga skuldsedlarna. Han uppförde sig minst sagt egendomligt – men han måste ha stått under stark press, vare sig han var skyldig eller oskyldig. Sannolikt var han fortfarande i skuld till von Scheven när han flydde. Och sannolikt var de 18 000 riksdalerna utlånade till tredje man.

Historien om förgiftningsförsöken är svår att bilda sig en uppfattning om, enligt min mening. Bevisningen bygger på indicier. Klart är att Almqvist aldrig skulle fällas för mordförsök i en modern domstol. Han fälldes ju för övrigt inte heller i den samtida rättegången.

Vid en bedömning kan man inte bortse från material som ligger utanför rättegångshandlingarna, exempelvis breven från Almqvist till Lars Johan Hierta och tidningsartiklar som kommenterar skuldfrågan. Almqvist utsattes nämligen för en fullkomlig hetsjakt i tidningarna så snart historien om vad som utspelats hos von Scheven kom ut. Man tog heder och ära av Almqvist. Hans forna chef Hierta hörde till de få publicister som gav en nyanserad bild av händelseförloppet och vågade ifrågasätta vittnenas trovärdighet.

Snart hade man emellertid riktat in de hätska och personliga angreppen lika mycket på Aftonbladet och Hierta som på Almqvist själv. Skandalskriverierna står inte nutida sensationstidningar som The Sun efter.

Jägerskiöld vill tro att reversstölden iscensattes av kronprins Karl, sedermera Karl xv, i avsikt att skada det liberala Aftonbladet. Hur det än förhåller sig med den saken så är det klart att etablissemanget utnyttjade Almqvistaffären för att komma åt Aftonbladet. Det är känt hur kronprinsen med Uppsalavännen Eberhard Hamnström som sin förlängda arm under flera år lagt sig i tidningspolitiken och ”köpt” tidningar som den populistiska Folkets Röst.

Konstateras kan att man lyckades i uppsåtet att oskadliggöra Aftonbladet. I sex veckor motstod Hierta pressdrevet – sedan sålde han tidningen till underpris.

Var Almqvist skyldig eller oskyldig? Till stöld av reverserna? Till reversförfalskning? Till giftmordsförsök? Vi har bara kommit en bit på väg till lösningen av kriminalgåtan Almqvist.

nyheter & noterat

Sälja krig som margarin av Jan Myrdal, utgiven av Leopards förlag, i samarbete med Kungliga Biblioteket 2005

”Your Country Needs You!” står det på den kanske mest kända av alla krigsaffischer, den där överste krigsherren Lord Kitchener under buskiga ögonbryn argt blickar rakt mot betraktaren och riktar ett anklagande pekfinger mot alla som ännu inte värvat sig. Det plakatet, uppklistrat i massupplaga under september 1914, var effektivt. Nästan lika känd är den amerikanska varianten, Uncle Sam med bockskägget som säger samma sak med samma höjda pekfinger. Just de båda bilderna finns inte med i Jan Myrdals mycket intressanta urval av krigspropaganda från Frankrike 1914–18 och 1940–44, samt Italien under slutet av andra världskriget (fast en som försökte förmå folk att investera i amerikanska Liberty Bonds reproduceras). Boken är den sista i en kvartett om bildpropaganda. Tidigare har han i tre böcker dokumenterat bildens betydelse under franska revolutionen, vid Daumiers och Grandvilles angrepp på Louis Philippe (”Kung Päron”), och den satiriske konstnären André Gills verk.

Jan Myrdals och Gun Kessles betydande samling affischer (många av dem finns bevarade bara i enstaka exemplar) har nu skänkts till Kungliga Biblioteket som har ett av de större innehaven av plakat i världen, på uppemot en halv miljon, enligt riksbibliotekarie Gunnar Sahlins förord. Han har skäl att vara tacksam för gåvan, och också för den utställning som just nu pågår i huset i Humlegården, av ett urval affischer. Men boken

är minst av allt bara en katalog till det utställda. Färgtrycket är perfekt (som allt fler svenska böcker numera, bland annat de som Nya Doxa, Thales och Makadams förlag ger ut, har arbetet lagts ut på officinen Preses Nams i Riga; även Biblis trycks numera hos Preses Nams). Bilderna kommenteras av Jan Myrdal som samtidigt ger oss en rad koncentrerade och personligt hållna sammanfattningar av Dreyfusprocessen, av det tyska an-

greppet på det neutrala Belgien, om Pétain och Vichyregeringen, om Skorzenys fritagning av Mussolini, och mycket annat.

Som nästan alltid hos den bottenlärde Myrdal är det intressant och lärorikt. Ibland hakar han upp sig på några favorituttryck. Den här gången nämner han ”rumpstat” (om Italien men också om Vichyregimen) lite för många gånger, fast vi slipper det annars efterhängsna ”refraktär”. Det första franska ord som nämns i boken är olyckligtvis felstavat, och man kan tycka att översättningarna av de franska bildtexterna (av Jan Stolpe) och de italienska (av Göran Bäärnhielm) någon gång är onödigt egensinniga. ”Sous prétexte de liberté et progrès” blir till ”Med frihet och framsteg som skalkeskjul”. Det låter som Viktor Rydberg i hans ivrigaste språkrensariver – varför inte det enklare ”förevändning”? Men det är en småaktig anmärkning, som helhet är det en fantastiskt läsvänlig och blädderbar bok.

Ibland säger en bild väl så mycket som tusen ord, inte minst i sådana här propagandasammanhang.

”Remember Belgium” är en slagkraftig rubrik, men silhuetten av den pickelhuvförsedde hunnern som släpar iväg den oskyldiga belgiska flickan drabbar rakt i hjärtat, eller mellangärdet. Som den sansade Myrdal framhåller var den mycket spridda hatpropagandan om avhuggna barnahänder under den tyska uppmarschen under första världskrigets inledning en lögn, fast den förekommer i en engelsk vitbok i frågan som borde varit objektiv och tillförlitlig. Hursomhelst var tyskarnas framfart i Flandern, innan de fastnade i sina skyttegravar på väg till Frankrike, oerhört brutal och förstås en kränkning av folkrätten. Om det vidriga skedet kan man både se en stor utställning på krigsmuseet i Ypres, om man råkar ha vägarna förbi, och läsa vidare i Larry Zuckermans faktarika The Rape of Belgium, the Untold Story of World War I från i fjol.

ivo holmqvist

WAD à la minute

William Addison Dwiggins (1880–1956) är, med Billows ord, lätt att älska! Hans lätthet för ett direkt tilltal, med tonvikt på sak mer än på person, fick många att lyssna.

Här WAD i ett starkt förkortat, vidvinkligt perspektiv. Hans lilla provocerande pamflett, An Investigation into the Physical Properties of Books, fick även den unge, nyetablerade (1915) bokförläggaren i New York, Alfred A. Knopf att spetsa öronen. Utan omsvep inleddes ett samarbete för att höja förlagsbokens ”fysiska kvaliteter”, som skulle få nationellt och, efter hand, även internationellt genomslag: i England med Penguin Books (Tschichold) och i Sverige, Bonniers (Vidar Forsberg), det senare en pionjärinsats i skymundan.

Dwiggins studerade grafisk design på Frank Holme School i Chicago, tillsammans med en annan humorist, Oswald ”Ozzie” Cooper (Cooper Black) med Fred Goudy (typografi) och bröderna Leyondecker (illustration) som lärare. När Goudy slog sig ned i Hingham, Mass., strax söder om Boston, flyttade Dwiggins efter. Men annars var påverkan minst sagt ringa.

Den piprökande, meditative orientalisten, men främst en äkta yankee, blev Hingham, Boston och New England trogen livet ut. Där hade han sina uppdragsgivare och sin försörjning, i en lantlig, ostörd idyll, med arbete i många olika genrer: typografi, kalligrafi, bokstavsteckning, scenografi, illustrering och författarskap. Hans stora kommunikationstalang på alla dessa områden, har gjort honom till en av nittonhundratalets mest namnkunniga och populära bruksgrafiker.

Inom typografins råmärken hade nog Dwiggins sina övermän. Den starkt begränsade, underordnade rollen, passade inte riktigt hans rörliga temperament och ledigt sydda kostym (alltid i vitt). Hans titelsidor saknar ofta – med sina glest spridda rader – ett önskvärt ”blickfång”. Som bäst röjer Dwiggins texttypografi läromästaren Updike, med favorittypsnittet Caslon Old Style No. 227 (US Monotype).

För Merrymount Press anlitades Dwiggins av Updike för den konstnärliga utsmyckningen, ty-

Om Karl Otto och Lisen Bonniers efterlämnade bibliotek på Nedre Manilla Olof Kåhrströms välskrivna och informativa text är läckert formgiven av Lars Paulsrud och finns till försäljning hos Hedengrens och i Mats Rehnströms antikvariat.

Bokvurm i Tammerfors

Lantmätare Gustaf Adolph Tuderus (1766–1817) bibliotek

Ilkka Mäkinen har gått igenom den 57-sidiga bouppteckningen efter Tuderus – varav 33 sidor med boktitlar – i Tammerfors stadsarkiv och sammanställt en förteckning över lantmätarens bibliotek, som omfattar 1 109 nummer. Dock kan inte antalet volymer exakt anges, det rör sig i vilket fall som helst om rejält över 2 100 band. Mäkinen menar att Tuderus bibliotek, som bestod nästan enbart av svenska böcker, omfångsmässigt är fullt jämförbart med de bästa läsesällskapsbiblioteken från tiden. I sin innehållsrika inledning lovsjunger Mäkinen Libris, som varit till ovärderlig hjälp i arbetet med att identifiera titlar. Mäkinen analyserar samlingen utifrån olika aspekter som ämnesområden, tryckår och länder. Den nyttiga volymen avslutas med namn- och titelregister.

Mäkinens studie ingår som nummer 34 i serien tutkivi (Tampereen yliopiston Virtain kulttuurintutkimusaseman rapportteja), Tammerfors 2005, isbn 951-44-6287-4, issn 1236-3383.

Rosenlöfs Bok

Rosenlöfs Bok är ett samarbetsprojekt vid Rosenlöfs Tryckerimuseum; en konstnär och en författare möts, vilket resulterar i en bok som sätts, trycks och binds in hantverksmässigt. De handgjorda böckerna framställs i en upplaga om 30 exemplar och visas på olika utställningar samt säljs av Rosenlöfs Tryckerimuseum. Varje titel ges dessutom ut i faksimil tryckt av Sandvikens Tryckeri. Den senaste faksimilerade boken är Badkar till övers med text av Eric Pauli Fylkeson och bild av Mariana Ekner. Se www.rosenlofsbok.se och www. rosenlofsvanner.se

Plantin­Moretus

I väntan på och som förberedelse inför Biblis vårresa 2006 till Plantin-Moretus-museet i Antwerpen rekommenderas John A. Lane Early Type Specimens in the Plantin-Moretus Museum : annotated descriptions of the specimens to ca. 1850 (mostly from the Low Countries and France) with preliminary notes on the typefoundries and printing offices. Boken är utgiven av Oak Knoll Press och British Library, 2004. Och när vi ändå är i Belgien: Redu, som ligger söder om Bryssel, marknadsför sig som Bokens by, Village du Livre, www.redu.info. I Redu finns det ett trettiotal boklådor och antikvariat samt flera bokbindare, hantverkare och bokkonstnärer. Se: http://museum.antwerpen.be/plantin_moretus/

Praktverk

Blickfang: Bucheinbände und Schutzumschläge Berliner Verlage 1919–1933 är titeln på en praktfull volym utgiven av Jürgen Holstein i Berlin år 2005. På drygt 500 sidor får vi möta den rika tyska bokbands/skyddsomslagskonsten i form av ca 1 000 böcker utgivna av omkring 250 förlag.

Mer från Holstein: www.holsteinbuch.info

Ännu ett praktverk från Tyskland är Das Buch als Kunstwerk: die Cranach Presse des Grafen Harry Kessler, verlegt durch Den Triton Verlag, Laubach und Berling, & Williams College, Williamstown. I bokens fem delar – Essays; Exkurse; Dokumentation; Katalog och Index nominum et index librorum – presenterar ett tiotal författare Harry Kessler och hans förlag Cranach Presse, analyserar utgivningen samt sätter in Kesslers verk i ett bok- och kulturhistoriskt perspektiv.

Föreningen Biblis program januari–april 2006

Leif Eriksson, Wedgepress & Cheese, berättar och visar sin portabla utställning Artists’ Books i KB:s hörsal i slutet av januari.

Olle Hjern och Susanna Åkerman visar Swedenborgsbiblioteket, Gröndalsvägen 24, Stockholm. Tid: 9 februari kl 18.00. Enklast tar man sig dit med tvärbanan, åk till stationen Gröndal. Anmäl dig till Gustaf Holgersson, 0705 69 45 50 eller per e-post gus@javist.com

Einar Hansens Stiftelses Bibliotek i Malmö besöks i mars.

Föreningen Biblis håller årsmöte den 6 april kl. 18.00 i det helt nya Anna Lindhbiblioteket. Sedvanliga arrangemang.

I april arrangeras en weekendresa till Antwerpen med besök i Plantinmuseet. Mer information kommer under vintern. För aktuell information se www.kb.se/Biblis

Medarbetare i Biblis 32

jakob christensson är förläggare samt docent i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet och är i sin forskning särskilt inriktad på 1700talet och kulturhistoria. leif eriksson är för-

läggare specialiserad på artists’ books. gunnel furuland är doktorand i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Nästa höst lägger hon fram en avhandling om fyra bokförläggares utgivning av skönlitterära häftesserier 1833–1851. ivo holmqvist är professor i skandinavisk litteratur vid universitetet i Gent. carl fredrik hultenheim visade 2002–2003 delar av sin samling i en första utställning på Kungl. biblioteket: Typographica, 1900–2000. cecilia sidenbladh är dramatiker och vice ordf. i Almqvistsällskapet. Disputerat på en avhandling om Almqvists förhållande till bildkonst. jalmar staaf tilldelades i maj i år Berling Bildningsstipendium 2005.

Impressions of London from the late Summer 1840

The Nordic Travellers’ Series is a series of documentary books about past and present Nordic travellers with the emphasis on nature, culture and the environment.

POSTAL ADDRESS

IK Foundation & Company P O Box 70 Whitby North Yorkshire YO21 1YD United Kingdom

EMAIL & FAX contact@ikfoundation.org +44 1947 811 999

WEB SITE www.ikfoundation.org

As he turns each corner, the young Swedish traveller - J P Bager - is surprised, confused or even shocked as he experiences new forms of entertainment, architecture and technical innovation, to this can be added the countryside, the people and the social problems of the back streets. :

Charles

E

Nelson - A White Tohunga

The Biography of a Remarkable Navigator, Entrepreneur and Humanitarian. A biography of the Swedish seaman Charles E Nelson who was awarded the title of White Tohunga by the Maori people in New Zealand. Nelson’s life was without doubt remarkable, a unique combination of navigator, entrepreneur and humanitarian!

Bear Island - The Story of an isolated arctic island

Bear Island is almost an illusion: now you see it, now you don’t. Years ago, trading ships on their way to Spitsbergen could skirt the fog shrouded island without setting eyes on it. Others, less fortunate, driven ashore by artic storms or poor navigation drowned or became arctic castaways!

Available in your bookshop, library or www.ikfoundation.org/shop

föreningen biblis

Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.kb.se/biblis

Styrelse: Margareta Törngren (ordf.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Gunilla Eldebro (sekr.), Magdalena Gram, Gunnar Göranzon, Gustaf Holgersson (programansvarig), Tomas Lidman (vice ordf.), Peter Luthersson, Gunnar Sahlin (kassaförv.) och Clas-Ove Strandberg

Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer

Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening

tidskriften biblis

Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år

Ansvarig utgivare: Margareta Törngren

Redaktör: Ingrid Svensson, 08-463 42 31, ingrid.svensson@kb.se

Redaktionella rådgivare: Magdalena Gram, Ulf Jacobsen, Stefan Lundhem och Per S. Ridderstad

medlemskap i föreningen biblis / prenumeration

Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor

Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år

Studentavgift 200 kr/år

pg 55 43 03-8 bg 5221-2248

medlemsärenden

Biblis, Kungliga biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 08-463 41 52, e-post: gunilla.eldebro@kb.se

prenumerationsärenden

Biblis, Jacobsen & Ragnarsson, Skånegatan 4, 620 12 Hemse, 0498-48 48 93, biblis@nattugglan.se

© Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2005

Formgivning och produktion: Jacobsen & Ragnarsson, Hemse

Satt med Sabon Next och Frutiger

Reproduktion: Repro ­ och fotoenheten, Kungliga biblioteket om inget annat anges;

Jalmar Staaf s. 2–9, Leif Eriksson s. 24–30

Tryck: Preses Nams, Riga 2005 issn 1403­3313