Page 1

Anna-Karin Andersson & Elin Jonsson

FORNTIDSGLIMTAR BondestenĂĽldern


I samma serie:

Forntidsglimtar – Jägarstenåldern (2018)

Forntidsglimtar – Bondestenåldern Beta Pedagog AB Skutevägen 1, 432 99 Skällinge info@betapedagog.se www.betapedagog.se tel. 0340-355 05 Copyright © Anna-Karin Andersson, Elin Jonsson och Beta Pedagog AB, 2019 Författare: Anna-Karin Andersson Illustratör: Elin Jonsson Redaktör: Isac Carlsson Art. nr beta-4232 ISBN 978-91-88009-75-3 Första upplagan, första tryckningen Dardedze Holografija, Lettland, 2019

Svanenmärkt trycksak, 3041 0971

Svanenmärkt trycksak, 3041 0971


Anna-Karin Andersson & Elin Jonsson

FORNTIDSGLIMTAR Bondestenåldern K a pi t e l 1 Besten vid graven................................................................ 4 K a pi t e l 2 Ombytta roller – jakten på björnen................................... 26 K a pi t e l 3 Den stora branden............................................................ 40 K a pi t e l 4 En odöd besökare............................................................. 58 K a pi t e l 5 Att nosa på döden..............................................................74 K a pi t e l 6 En främling i trädet.......................................................... 92


K a pi t e l 1

Besten vid graven I Falbygden i Västergötland finns det över 250 storstensgravar från bondestenåldern. Gravarna kallas megalitgravar. Vid megalit­ graven i Rössberga hittade arkeologerna massor av människoben. Det fanns också keramikskärvor, redskap av flinta och pärlor av bärnsten vid graven. I Falbygden levde det för 5 200 år sedan en flicka som hette Kremba. Det här är historien om hur det kan ha gått till när hon skulle lämna gåvor till sina förfäder och träffade på en riktig best. 4


H

on ser den redan på avstånd. Den mörka siluetten uppe på gravhögen. Besten! Hunden som alla är livrädda för. Ingen vågar gå i närheten av graven längre. Förra månvarvet hade en i byn kommit hem med ett stort köttsår på armen efter att Besten hade jagat honom. Kremba stannar till. En mörk skugga rör sig högst uppe på kullen. Ända sedan hundens ägare blivit begraven i stengraven, hade hunden suttit utanför ingången och vaktat. Med dreglande käftar hade Besten jagat iväg alla människor som gått förbi graven. Kremba smyger längs stigen nedanför högen. Hon hade svängt fel i skogen och nu är hon tvungen att ta sig förbi graven som Besten ligger på. Löven på träden prasslar i vinden. Hon hoppas att Besten inte ska höra henne. 5


Megalitgravar börjar resas i början av bonde­ stenåldern. Gravarna finns från södra Europa och hela vägen upp till mellersta Sverige. Det finns olika typer av megalitgravar: • Dösar. En dös har en grav­kammare som är byggd av stora stenar, med ett jättestort stenblock till tak. • Gånggrifter. En gånggrift har en avlång gravkammare som också är byggd av stora stenar. Till gravkammaren leder en smal gång som är byggd av mindre stenblock. • Hällkistor. En hällkista ser ut som en jättestor kista av sten. Hällkistorna kan vara över tio meter långa. Detta är den sista typen av megalitgravar som byggs under bondestenåldern. 6


– Kommer han emot dig så slår du honom, hade pappa sagt när hon skulle ge sig av. Det enda som det där djuret förstår är stryk! Sen hade han räckt henne en tjock pinne. Det gör ont i bröstet när Kremba tänker på att slå hunden. Hon sneglar uppåt högen. Bestens vita päls är alldeles gråbrun. Stora rosa fläckar syns längs ryggen där päls saknas. Rygg­ raden sticker upp genom tovorna. Utan att tänka sig för, stannar hon och tittar på Besten. Det rosslar varje gång som den tar ett andetag. Kremba får en klump i halsen. Hunden verkar inte alls farlig, bara trött och sjuk. Besten öppnar ena ögat och reser sig upp. Det andra ögat är alldeles igenkladdat. Den ser rakt på henne. Kremba kramar pinnen hårdare i händerna. Väntar på att Besten ska rusa mot henne. 7


Istället hörs en svag suck när hunden sluter ögonen och lägger sig igen. Kremba andas ut och skyndar vidare. Flera gånger vänder hon sig om och ser efter Besten, men den ligger alldeles stilla. Utanför ingången till sina förfäders grav tar Kremba fram krukan med gröt. – Jag skänker er mat för vintern, säger hon och tar av sig halsbandet med den orangegula pärlan som hon fått av sin gammelmormor för länge sedan. Kremba vet att det gäller att hålla de döda på bra humör genom att ge dem mat och fina gåvor. Just som hon sätter ner krukan, tänker hon på hunden vid graven. Ögat med intorkat blod och hans smala kropp. Hon tittar ner i krukan. Hon skulle kunna ta ett par nävar gröt i händerna och bära bort 10


till hunden. Fast vad ska förfäderna då säga? Kommer byn att drabbas av olyckor? Men gammelmormor hade älskat djur, hon skulle säkert förstå. – Förlåt, viskar Kremba när den kalla gröten kladdar i nävarna. Hon skyndar bort mot gravhögen. Besten ligger i samma ställning som förut. Det är inte bara farligt att gå fram till hunden, hon är också på en annan familjs gravhög. Det här är inte hennes förfäder och de dödas andar kan bli riktigt onda.

Det var viktigt för bonde­sten­ålderns människor hur megalitgravarna var byggda. Gången var placerad åt öst eller sydöst, alltså åt det väderstreck där solen gick upp. De döda blev oftast begravda med ansiktena åt 11


söder. Kanske trodde man att människorna som dött fick nytt liv när solen gick upp. Runt gravhögarna, och särskilt framför ingångarna till själva gravarna, har arkeologerna hittat mycket keramik. Människorna har alltså gått till gravarna med mat och gåvor till de döda. Det är ungefär som att vi idag går till kyrkogårdar med blommor.

Hunden ser ännu värre ut på nära håll. Kroppen är inte mer än skinn och ben, och pälsen hänger i tovor. – Men lilla vän, viskar Kremba. Vad har de gjort med dig? Hunden öppnar ena ögat. Kremba håller andan. Ska han anfalla henne nu? Men det finns inget ont i blicken, bara ledsamhet. 12


Hunden lyfter lite på huvudet, och överläppen skakar som om han med sina sista krafter försöker visa tänderna. – Jag ska inte göra dig illa, viskar Kremba och håller fram händerna med gröt. Här, jag har mat. Hunden vädrar. – Du måste vara hungrig, fortsätter hon. Om jag sträcker fram det här till dig, lovar du att inte bita mig då?


Hunden stirrar på den tjocka gröten i Krembas händer. Sen slickar han försiktigt i sig av gröten. Hundtungan är sträv mot huden. Först är slickarna långsamma, men det är som om hundens krafter kommer tillbaka för varje slick han får i sig. När all gröt är slut drar Kremba försiktigt bort händerna. Hunden tittar på henne. Utan att tänka sträcker Kremba fram handen och smeker hunden över ryggen. Först rycker den till, men slappnar sen av och lägger ner huvudet på marken. – Jag kommer snart tillbaka, viskar Kremba och reser sig försiktigt upp. Hunden tittar efter henne när hon går.

14


Idag står ofta megalitgravarna som ensamma monument i landskapet. Men på bondestenåldern var gravarna täckta av högar. Det var bara takblocken som stack upp. Under bondestenåldern fanns det tusentals såna här gravar i Skandinavien. I många megalitgravar har flera människor blivit begravda. I vissa gånggrifter, till exempel i Rössberga, har man hittat ben från över hundra människor. Det är gamla, unga, kvinnor, män och barn som har blivit begravda i samma grav. Kanske var megalitgravarna till för en släkt, eller en by, under många år.

15


Det brakar till bortifrån plattformen. Flera brinnande stockar rullar iväg över mossen. En kaskad av gnistor fräser upp mot natthimlen. I samma ögonblick inser Mori att de kanske inte kommer att överleva. – Nu hoppar du, vrålar hon. Hoppa!

Så här har du aldrig tidigare mött barnen från bondestenåldern! Rafflande äventyr varvas med intressanta fakta. Det här är den andra boken i serien Forntidsglimtar. Bokens sex berättelser utspelar sig på några av de större fyndplatserna från bondestenåldern. Anna-Karin Andersson är arkeolog och författare, med ett brinnande intresse för hur människor levde förr i tiden. Elin Jonsson är serietecknare och illustratör. Här skildrar hon, i vackra bilder, människor och miljöer från bondestenåldern.

Art. nr beta-4232

9 789188 009753

4232 Forntidsglimtar - Bondestenåldern  

Det brakar till bortifrån plattformen. Flera brinnande stockar rullar iväg över mossen. En kaskad av gnistor fräser upp mot natthimlen. I sa...

4232 Forntidsglimtar - Bondestenåldern  

Det brakar till bortifrån plattformen. Flera brinnande stockar rullar iväg över mossen. En kaskad av gnistor fräser upp mot natthimlen. I sa...