Älvljus del 2
STENFOLKETS FÅNGE
Sara Alkner Ludwig Sandbacka
I samma serie: Del 1: Älvtagen (2023)
Älvljus, del 2: Stenfolkets fånge Beta Pedagog AB Skutevägen 1, 432 99 Skällinge info@betapedagog.se www.betapedagog.se tel. 0340-355 05 © Text: Sara Alkner, 2023 © Bild: Ludwig Sandbacka, 2023 Författare: Sara Alkner Illustratör: Ludwig Sandbacka Redaktör: Erika Bengtsson Art. nr beta-3746 ISBN 978-91-89697-14-0 Första upplagan, första tryckningen Dardedze Holografija, Lettland, år 2023
Svanenmärkt trycksak, 3041 0971
Svanenmärkt trycksak, 3041 0971
Sara Alkner • Ludwig Sandbacka
Älvljus del 2
STENFOLKETS FÅNGE
1
1
←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→
älvtagen
Tidigare i Älvljus, del 1
När de vände för att gå lyste månljuset in i grot tan, rakt mot en mörk springa i den bakre berg väggen. Elwin gick in och strök handen över den. En spricka i den kompakta klippan, hade den verkligen funnits där förut? Han lyfte fun dersamt flöjten till läpparna och lät en melodi strömma mot den. Tunga, långsamma, kraftfulla toner denna gång. Toner som kunde flytta berg. En darrning i luften, en knappt märkbar rist ning i den massiva stenen. Sedan ett muller när grottväggarna skälvde och grus regnade från taket. Långsamt först, sedan allt snabbare, vidgades sprickan med ett utdraget, segt skrapande, tills klippväggen glidit åt sidan och blottat vad som fanns där bakom. Ett svart hål som ledde rakt in i berget.
→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←
←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→
←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→
1
1
Kapitel 1
tunnlar
Fuktig, instängd, kall luft slog emot Teo och Elwin genom öppningen i berget. Elwin lät ficklampans kägla glida över väggarna i den trånga tunneln. Själv skulle han nog kunna gå raklång, men inte Teo. Han skulle slå huvudet i klipptaket om han inte var försiktig. ”Jag antar vi ska in här då”, sa Teo. Rösten var spänd och det leende han försökte pressa fram liknade mer en grimas. ”Ge mig ficklampan så går jag först.” Elwin skakade på huvudet. Öppningen var 6
kol svart, handen höll krampaktigt om fick lampan. Farmor hade varnat för att älvorna var oberäkneliga, ändå hade han lockat fram dem med sin önskan i älvringarna. Eftersom han längtade så efter att passa in, efter en vän. Den önskan hade de inte uppfyllt, utan i stället hade älvorna stulit Mirandas skratt. Gjort hans lillasyster dödligt sjuk, och det var hans fel. Nu var det upp till Elwin att rädda henne, men han ville verkligen inte in i mörkret. ”Gå först du då”, sa Teo. ”Om du vill ha lampan.” Ficklampans svaga sken fick de utskjutande stenarna i tunnelväggarna att kasta långa skuggor över gruset på marken. Men ljuskäglan nådde bara några meter in, och utanför den fortsatte gången mörk och vindlande rakt in i det massiva berget. Elwin skakade på huvudet igen. 7
Teo svalde och sa: ”Om du inte tror vi måste så … Vi kanske ska gå hem nu.” Äntligen släppte den förlamande känslan i benen och Elwin skakade på huvudet för tredje gången. ”Vi måste. Miranda blir inte bra förrän drott ningen får tillbaka sitt ljus.” Elwin strök över den lilla utbuktning där smycket hängde under tröjan. ”Jag går först.” Han tog ett tvekande steg och stannade. ”Eller, vi kanske kan gå i bredd?” Tunneln var smal, men det skulle gå bara de såg upp för utstickande stenar. Teo nickade och la handen på hans arm. ”Nu går vi.” Teo tog några steg in i den kyliga tunneln innan han stannade. ”Glömde jackan i grottan. Jag ska bara hämta den.” Då hördes det dova mullret när bergväggen 8
sattes i rörelse igen. Elwin snurrade runt och kastade sig tillbaka mot grottöppningen. För sent, klippväggen gled igen. I hastigheten föll fick lampan ur handen och slocknade i samma sekund den slog i marken. Berget slöt sitt kolsvarta innanmäte och mörkret tryckte sig mot honom. Strupen snörptes åt, det gick inte att andas. Han fick inte luft! Händerna famlade i panik över marken – grus, bara grus och vassa stenar som skar in i fingertopparna. Elwin gnydde, ljudet studsade mellan klippväggarna. Måste hitta ficklampan, måste hitta den, den får inte vara försvunnen! Äntligen stötte handen mot det kalla metall handtaget. Elwin tryckte på knappen. Inget hände. Han tryckte igen, igen, dunkade ficklampan mot låret och tryckte, tryckte, tryckte. Bara mörker, lampan ville inte tändas. Andetagen kom allt 9
snabbare, lysande mönster flimrade framför ögonen. ”Lugn.” Teos hand famlade i luften innan den landade på hans axel. Rädslan hördes tydligt i Teos röst, ändå fick ljudet av den tankarna att samlas något. Elwin försökte andas långsammare. Sakta in och ut i en väsande, smal ström mellan tänderna. För Mirandas skull, för Mirandas skull. Han upprepade orden om och om igen i tankarna. Ficklampan var död, och Elwin lät den glida tillbaka i ryggsäcken. Så spreds en varm lättnad i bröstet. ”Teo, lys med din mobil.” Teo var tyst i några sekunder. Elwin hörde hur han drog med händerna över byxfickorna. ”Den ligger i jackfickan”, sa han. 10
En kall våg av besvikelse sköljde genom krop pen, Elwin ville inte tro det var sant. ”Lämnade du den i grottan”, sa han. ”Är du helt dum?” ”Jag skulle ju hämta den”, sa Teo. ”Ta din mobil i stället.” Elwin visste precis var den var – på köksbordet. ”Jag tänkte … att den inte behövdes eftersom du hade din med.” Teo stönade högt. Trots mörkret anade Elwin hur Teo slog handen för pannan, som alltid när han ville visa hur korkad han tyckte Elwin var. ”Glömde du den hemma?” sa Teo. ”Du glöm mer den jämt.” ”Det var du som glömde din jacka i grottan.” ”Som jag var på väg att hämta!” De tystnade och mörkret kändes om möjligt ännu svartare än förut. Kylan och fukten letade 11
sig in under kläderna. På rörelsen i luften förstod Elwin att Teo slog armarna om sig. Men vänta, kanske kunde … Elwin öppnade jackan i halsen och drog fram smycket. De tunna, gyllene trådarna vred sig om den lysande pärlan i dess mitt. Det blåvita ljuset var inte starkt, men tillräckligt för att han skulle ana Teos bleka ansikte och grottväggarna tätt intill. Teo la händerna mot den kompakta sten väggen bakom och pressade för allt han var värd. Fötterna gled i gruset och han gav ifrån sig ett svagt stönande, men klippväggen rörde sig inte en millimeter. ”Du får spela igen”, sa Teo. Handen fumlade i väskan, förbi vattenflaskan, tändstickorna och den tomma plastpåsen med smörgåspapper, innan den slöt sig om flöjten. Elwin förde den snabbt till läpparna. Samma 12
tunga melodi som fick berget att öppna sig förut. Ingenting, inte minsta skakning eller rörelse i berget. Hade melodin blivit fel? Nej, den var samma som förut. Han prövade igen, noga med att få varje ton så ren som möjligt. Ingenting. Tredje gången blåste han så hårt att ljudet studs ade gällt mellan stenväggarna. Klippan förblev kompakt och blickstilla. Teo betraktade den en stund innan han gav Elwin en ny spänd grimas till leende. Även om Elwin förstod hur rädd Teo var, var det tur att Teo i alla fall försökte dölja det. Skräcken kramade hjärtat och rev i tarmarna. Minsta tecken på att Teo också höll på att förlora greppet, och paniken skulle explodera. ”Framåt antar jag?” sa Teo. De fortsatte i bredd. Sida vid sida, med ena handen mot klippväggen och försiktiga steg för att 13
inte snubbla på det ojämna underlaget. Här och var blockerade nedfallna klippblock halvt vägen och de fick pressa sig förbi, allt djupare in i berget. Av och till kändes ett kyligt vinddrag från någon av de gapande, svarta öppningarna till nya tunnlar i gångens sidor. Vem hade huggit ut dem? Och när? Pärlans blåaktiga sken lät dem ana klipp väggarna den närmaste metern framåt, men ljuset nådde inte golvet och definitivt inte in i sido gångarna. Teo sa inget, inte han själv heller. Det kändes som om berget lyssnade, vakande följde deras sammanbitna väg framåt. Eller, om det var framåt visste Elwin inte längre. Han hade förlorat känslan för vad som var bak, fram eller åt sidan för länge sedan. Hur var det nu man skulle ta sig ut ur en labyrint? Alltid svänga åt vänster, eller hålla handen mot väggen? Det spelade ingen roll, de var redan vilse. 14
Blind rädsla lurade under ytan och fick hjärtat att rusa. Luften tätnade, allt syrefattigare. Svart och seg kletade den mot ansiktet och rann trögflytande ner i lungorna. Nu måste även Elwin böja på nacken och det gick inte att gå i bredd längre. Teo var ett halvt steg före men fortfarande tätt intill. Ett dovt, ohyggligt muller ekade genom tunneln. Berget skälvde till, och marken förvandlades till en sugande virvel av rutschande grus. Elwin hörde Teo skrika till. Ett skrik som fortsatte ner genom golvet ihop med ljudet av strömmande sand. Skorna gled, hela kroppen spändes. Elwin skulle följa Teo och sugas ner som i ett gigantiskt timglas. Händerna skrapade längs med klippväggarna, famlade över vassa kanter och hårda ojämnheter utan att få fäste. Där, en utskjutande sten. Elwin klamrade sig fast, först med ena handen, sedan båda. 16
Släpp inte, släpp inte, släpp … Fingrarna slant, tappade taget. Ett hårt tag om armen ryckte honom bakåt i gången. Ett kort, bestämt grepp innan det var borta och Elwin satt flämtande i tunneln med fast mark under rumpan. Skakningarna upphörde och golvet där Teo sugits ner någon meter framför honom låg åter stilla. Vad hade hänt? Kvicksand? Nej, det kunde väl inte finnas i ett berg. Eller? Gruset måste täcka håligheter i stengolvet. När berget ryste sattes sanden i rörelse, rann genom sprickor i klippan och drog med sig allt ovanpå. Vart? Var fanns Teo? ”Teo?” Teos skrik hade tvärt klippts av, men rasslet av grus och klappret av stenar fortsatte eka genom berget. Det måste väl vara ett gott tecken? Betyda att Teo dragits med till öppna hålor och tunnlar, 17
i stället för att begravas under golvet? Sten och sand som sakta fyllde ett mindre utrymme lät inte, det pressades tyst samman. Tyst som i en unket kvalmig grav. Ljudet av rinnande grus upphörde. ”Teo!” Elwin grävde vilt med händerna, vassa små stenar skar in i handflatorna. Med ett dån började berget skaka igen. Marken under honom smulades sönder, rörde på sig. Sand rann i allt stridare strömmar längs med sidorna medan händerna sjönk i gruset. Nej, inte ige… Elwin kastade sig bakåt i samma stund som tunnelns golv åter förvandlades till en sugande grustornado. Hjärtat slog som en hammare i bröstet. Försiktigt hasade han baklänges i gången medan småsten regnade från det skälvande taket 18
och klippväggarna. Minnet av handen som greppat armen brände genom jackan. Någon hade dragit honom bort från virvelströmmen av sand, sett till att han inte sögs med. Vem? Och var fanns den eller det nu? Skakningarna mattades och med en djup suck tystnade berget. Elwin stannade, satt helt stilla och lyssnade, men allt han hörde var sin egen snabba andhämtning. När han sträckte ut pärlan framför sig syntes hur hela tunnelgolvet var krackelerat av breda sprickor. Små bäckar av sand rann längs med marken och fortsatte ner i dem. Elwin hasade ytterligare några meter bakåt. En lätt vindpust från sidan, en svag rörelse och en mörkare skugga i mörkret. Snabbt snurrade han runt och höll upp smycket framför sig – ingenting. ”Är det någon där?” Rösten lät så gäll och rädd att Elwin ville bita sig i tungan. 19
Tystnad. Bara en ny kall vindfläkt från den sidogång som öppnade sig i klippväggen strax bakom. ”Teo?” Först ropade han tyst, sedan vrålade han så högt han kunde. ”Teo!” Ett häftigt muller. Marken rörde sig och sprickorna i tunnelgolvet vidgades. Gruset under honom rörde sig snabbare, strömmade mot hålen som öppnades överallt. Denna gång var kroppen beredd och medveten om sidoöppningen alldeles bakom ryggen. Ändå lyckades Elwin bara precis kasta sig in innan tunneln där han suttit förvandlades till en malström av virvlande sand. Flämtande låg han på den trånga sidogångens hårda golv, medan berget ekade av klapprande stenar och rutschande grus. Pulsen dunkade i öronen. Det var kört, han skulle aldrig komma ut. Aldrig få se Teo igen. Teo var borta, slukad av 20
det utsvultna berget. Och själv var han alldeles ensam. Elwin gömde ansiktet i händerna och svor lågt ramsa efter ramsa med förbannelser över sig själv, över älvorna, tunnlarna, och sig själv igen, medan berget omkring honom sakta åter blev tyst och stilla. Eller var det verkligen det? Det hördes något annat långt bortifrån. Kunde det verkligen vara … Sång?
Kapitel 2
väsningar i mörkret
Strömvirveln av sand spottade ut Teo och slängde honom hårt mot klippan. Ett regn av grus, sten och sand vräkte över honom. Smärtan var fruktansvärd, det gjorde ont precis överallt. Korta, kippande andetag, ett i taget. Någonstans långt uppifrån ropade Elwin. Det gick inte att svara, gick inte att röra sig. Bara fokusera på att fortsätta andas trots smärtan. Spotta och frusta när allt för mycket grus hamnade i munnen. Huvudet bultade och ryggen ömmade, men värst var ena vristen. Det högg och sprängde i den mer och 22
mer. Successivt överskuggade det värken från resten av kroppen tills han inte kunde tänka på annat. Sakta blev regnet av sand och grus tunnare, tills det helt upphörde. Försiktigt prövade Teo att sätta sig upp. Det blixtrade till framför ögonen och illamåendet steg i halsen. Inte kräkas, inte kräkas. Djupa andetag, in genom näsan och ut genom munnen. När yrseln gav med sig lät Teo fingrarna glida över vaden. Den var svullen, varm och öm. Han försökte vicka på fotleden. Smärtan sköt genom benet och ett åskoväder dundrade framför ögonen. Ligga ner, måste ligga ner igen. Yrseln och illamåendet sjönk långsamt undan. Det kalla, fuktiga stengolvet fick honom att huttra. Allt var svart, becksvart, han såg inte 23
handen framför sig. Elwins rop hade slutat för länge sedan, det enda Teo hörde var ett svagt porlande. ”Elwin?” Inget svar. Teo prövade en gång till, och en gång till. Hans röst studsade tomt och spöklikt mellan klippväggarna. Så hördes ett svar, men inte från Elwin, utan en väsning och ett svagt skrapande strax intill. Shit, vad var det? Något snuddade mot benet. Teo tystnade och låg blickstilla. Inget mer hördes. Mörkret var kompakt. Om han bara haft ljus. Utan ljus skulle han aldrig hitta ut, aldrig hitta hem, och nu kunde han inte gå heller. Hur mycket han än svalde fanns den molande klumpen kvar i halsen. Försiktigt satte sig Teo upp och hasade bakåt, bort från väsandet, samtidigt som han försökte 24
hålla benet så stilla som möjligt. Minsta ojämnhet i marken som foten studsade mot fick en våg av rödglödgad smärta att skölja genom benet. Långsamt bakåt, känna sig för med handen så han inte kasade över en kant. Inte falla, inte sugas ner i något hål igen – han fick definitivt inte sugas ner igen. Efter några meter slog ryggen i klippväggen. Kom igen. Bit ihop tänderna. Hårt. Strunta i kall svetten, tänk inte på hur jäkla ont foten gör. Stödd mot väggen lyckades Teo dra sig upp i stående. Klippan stupade nästan lodrätt uppåt, men han kunde känna flera utstickande stenar och ojämnheter. Skulle det gå att klättra? Elwin fanns någonstans där uppe, han måste ta sig upp. Foten snuddade vid väggen och smärtan fick honom att nästan förlora balansen. Nej, att klättra i mörkret på den branta klippan hade 25
varit svårt och farligt med två friska ben, nu var det helt omöjligt. Han kunde inte ens stå upp utan att hålla sig i väggen. Med små hopp och handen mot klippväggen tog han sig i stället framåt. Försiktigt, inte snubbla, inte låta … ”Aaaajjj!” Vrålet gick inte att stoppa när foten stötte i en utskjutande sten. Ljudet ekade ihåligt mot klipp väggarna. Håret reste sig på underarmarna, trots att skriket kom från honom själv. Sakta, sakta framåt. Det porlande ljudet hördes allt starkare och strax rann vätska i ett tunt skikt nedför klippväggen. Teo luktade på handen, lät tungspetsen nudda de fuktiga fingrarna – vatten. Smaken var grusig, men annars okej. Det var bra. Han hade ingen mat, men med vatten kunde man klara sig ganska länge. Det knep till i magen. Hur 26
länge? Hur länge kunde man klara sig på grusigt vatten med en skadad fot fångad djupt inne i ett mörkt berg? Ögonen och halsen sved. Det här var piss. Piss, piss och skit. Han ville bara hem. Handen följde vattnets väg längs med klipp väggen. Vid marken samlades det i en grund pöl innan det rann in under en platt sten och vidare ner genom sprickorna i berget. Teo sjönk ner på knä och böjde sig fram för att dricka, men en häftig väsning intill örat fick honom att kasta sig bakåt. ”Aaaoooo!” Smärtan när foten slog i marken var outhärdlig. Nya väsningar och ett rasslande, skrapande ljud när något slingrade genom gruset. En orm, det var en orm här! Eller kanske flera? Hjärtat hamrade i bröstet. Var fanns den? Allt var tyst igen. Det hade låtit som om ormen ringlat bort ifrån honom. 27
Sakta lugnade pulsen sig. Munnen kändes som sandpapper och vattnets porlande gjorde Teo ännu törstigare. Han kastade en sten framför sig. Tystnad. Försiktigt hasade han framåt samtidigt som han hojtade och dunkade i marken. Det borde väl skrämma bort ormarna. Eller? Svaga väsanden, men inget som lät nära. Vågade han böja sig ner och dricka? Utan vatten skulle han inte överleva länge, då skulle han aldrig lyckas ta sig härifrån. 28
Munnen fylldes av lika mycket sand som vatten. Det smakade rostigt, unket, som att slicka på en järnstolpe. Men det var kallt och fick huvudet att kännas klarare. Med hoppande steg fortsatte Teo framåt. Efter vart femte hopp stannade han upp, dunkade i väggen och lyssnade efter väsningar. Det enda som hördes var gruset som rubbades under foten. Klippväggen sträckte sig hög och ogenomträng lig vid hans sida, Teo hade en känsla av att den böjde sig svagt. Foten värkte och svetten rann. Tiden blev annorlunda i mörkret, drogs ut och trycktes ihop igen. Hade det gått tio minuter eller en timme? Han hade ingen aning. I söndags hade han suttit tätt intill Anna på stranden. Solen hade skinit och hon hade lett mot honom. Det var mindre än ett och ett halvt dygn sedan, men det kändes som en evighet. Tanken 29
fick det att svida i halsen. Skulle Anna märka om han inte kom till skolan i morgon? Eller i dag kanske, hade det hunnit bli en ny dag? Kallt vatten rann över klippväggen igen. Precis som förra gången försvann rännilen ner under en platt sten i golvet. Samma sten? Det sög till i magen. Hade han gått i en cirkel? Bäst att dunka några gånger i klippväggen innan han kände sig för på marken. Det svaga rasslandet av fjäll som slingrade i väg över gruset fick kroppen att bli stel som en pinne. Tystnad. Trots nya dunk ningar och rop, rörde sig inget i närheten. Det var svårt att böja sig ner, foten kom i vägen, men det var gott om mindre stenar omkring honom. Tre av dem staplade han ovanpå den platta stenen. Framåt igen. Om han bara haft ljus, Teo skulle ge nästan vad som helst för ljus. Ge vad som helst för att få komma hem. 30
Hur lång tid skulle de ta innan mamma och pappa märkte att de var borta? Kanske hade de försökt ringa och blivit oroliga när varken han eller Elwin svarade i mobilen? Mamma hade lovat att höra av sig och berätta hur det var med Miranda. Det sög till i magen. Lilla, gosiga Miranda, bara hon inte var sämre. Varför hade han låtit Elwin lura in honom i detta? De skulle inte hjälpa Miranda genom att gå vilse i berget. I stället skulle de dö alla tre. Teo pressade undan tanken, bet ihop tänderna och fortsatte framåt i ett snabbare tempo. Vatten över handen och Teo böjde sig framåt – ett torn med tre stenar. Huvudet blev tomt och en ihålig känsla spred sig i bröstet. Han sjönk ner på den fuktiga marken. Fast, fångad i ett hål utan annan väg ut än uppåt. ”Elwin!” Teo skrek trots att han visste att det 31
var lönlöst. Trots att han visste att Elwin inte var där. Han hade fallit eller försvunnit han också. ”Elwin!” Om och om igen, rop på rop tills rösten tog slut och skriken förvandlades till hesa snyftning ar. Klippgolvet var kallt, mörkret svepte sig som en tjock, kvävande filt om honom. Inte minsta strimma av ljus, ingen chans för ögonen att vänja sig och låta honom se något över huvud taget. De skulle inte komma hem, varken han eller Elwin skulle komma hem igen. Teo slog armarna om knäna och kröp ihop mot stenväggen. Kanske hade det gått en kvart, kanske tre timmar, när han hörde det. Tassande steg och ett svagt ljus som blev allt starkare. En lykta dansade vid klippkanten flera meter upp och ett svagt, gult sken spreds ner i hålet. Två gråstenar plirade med små, kisande ögon över klippkanten. Teo reste sig 32
häftigt. Det högg till i vristen och benet vek sig. I det svaga ljuset från lyktan såg han den glänsande, svarta ormen höja överkroppen när foten halkade mot den. Den spärrade ut ryggskölden och väste häftigt när de kalla, blanka ögonen mötte hans. I en sekund stirrade de på varandra, sedan öppnades gapet och de knivskarpa huggtänderna glimmade till i mörkret.
Elwin och Teo har hittat ingången till älvdrottningens rike, i trollklippan vid havet. Nu börjar den riktiga utmaningen: att lämna tillbaka drottningens ljus och rädda Miranda. Men att ta sig till älvdrottningen visar sig vara svårt och farofyllt. Mörka skuggor lurar i berget, och de svarta, vindlande tunnlarna gömmer troll och giftormar. Bröderna gör sitt bästa för att hålla ihop, men det är som om berget självt försöker skilja dem åt. När det är som svårast dyker en oväntad räddare upp, och Elwin har inget annat val än att ta emot hjälpen. Fast kan han verkligen lita på att den mystiska varelsen vill honom gott? Stenfolkets fånge är den andra delen i Älvljus, en serie om utanförskap och brödraskap. Om nervkittlande äventyr och magiska väsen. Om vad man är beredd att göra för dem man älskar – och för att passa in.
Art. nr beta-3746
9 789189 697140