Älvljus del 3
ÄLVVATTEN
Sara Alkner Ludwig Sandbacka
I samma serie: Del 1: Älvtagen (2023) Del 2: Stenfolkets fånge (2023)
Älvljus, del 3: Älvvatten Beta Pedagog AB Skutevägen 1, 432 99 Skällinge info@betapedagog.se www.betapedagog.se tel. 0340-355 05 © Text: Sara Alkner, 2024 © Bild: Ludwig Sandbacka, 2024 Författare: Sara Alkner Illustratör: Ludwig Sandbacka Redaktör: Erika Bengtsson Art. nr beta-3747 ISBN 978-91-89697-15-7 Första upplagan, första tryckningen Dardedze Holografija, Lettland, år 2024
Svanenmärkt trycksak, 3041 0971
Svanenmärkt trycksak, 3041 0971
Sara Alkner • Ludwig Sandbacka
Älvljus del 3
ÄLVVATTEN
1
1
←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→
stenfolkets fånge Tidigare i Älvljus, del 2
”Behövs älvvatten”, sa älvan. ”Behövs väldigt mycket. Ni hämtar, älvor vaktar. Vaktar väldigt mycket bra. Gå nu. Direkt faktiskt.” Vide tog försiktigt tag i Elwins hand och drog lätt för att få honom med sig. ”Bättre löfte får du inte”, sa han. ”De kommer att ta hand om Teo medan vi går efter älvvatten.” Elwins blick vandrade tvekande mellan Teo som sov tungt, täckt av ett tunt lager gyllene älvstoft, och Vides vädjande, hasselnötsbruna ögon. ”Snälla”, sa Vide. ”Om du verkligen vill rädda din bror och din syster måste du följa med nu.” Elwin tog ett djupt andetag och lät Vide dra honom upp på fötter. ”Okej då, men lovar du att vi är tillbaka snart?”
→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←
←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→
←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→←→
1
1
Kapitel 1
feberdrömmar Farmors mörka ögon glimmade i skenet från stearinljuset. Hon hade den där trolska rösten. Den hon alltid använde när hon berättade sina sagor. ”Älvorna, Teo”, sa hon. ”De är bara självlysande små retstickor, det är inte dem du behöver oroa dig för.” Farmor kastade en blick ut genom fön stret och sänkte rösten. ”Den verkliga faran är älvdrottningens andra tjänare. Skuggfolket, de människor som valt att ge sitt liv för att få leva vid hennes sida och nu försöker få andra att följa samma väg. Du vakar väl över din bror, Teo?” 6
”Elwin?” Teos tunga kändes konstigt stel och det värkte i nacken. ”Han mår bra. Det är Miranda som är sjuk eftersom älvorna stal hennes skratt. Men Elwin har hittat ett lysande smycke. Vi måste lämna det till drottningen för att få henne att göra Miranda bra igen, ge drottningen ljuset.” ”Ljuset?” Farmor drog häftigt efter andan och reste sig. ”Teo, det är inte … Var är Elwin?” Hennes ögon vidgades och munnen förvand lades till ett svart hål. En gapande tunnel som slukade honom hel när hon skrek. ”Teo, var är Elwin?” Om och om igen, orden sprängde mot trum hinnorna och det kändes som att huvudet skulle explodera. ”Var är Elwin!?” ”Jag vet inte!” Skriket fick mardrömmen att spricka i tusen 7
bitar och Teo slog flämtande upp ögonen. Farmor var inte där, och inte Elwin heller. ”Elwin?” Inget svar. Allt gjorde ont. Det bultade i pan nan, värkte i lederna och hettade i huden. Fast det var ingenting mot benet. Det hade förvandlats till en glödande klump av smärta, som gjorde varje rörelse till ett skrik. Lösryckta bilder jagade varandra i huvudet. Gick ihop och isär till en trasslig härva av skräm mande minnen. Han hade följt Elwin in i berget för att rädda Miranda. Följt honom till sten trollen, mörkret och ormarna. Ormen … Han hade blivit biten. Teo kved till och försökte sätta sig upp. Det sista han mindes var en fängelsehåla hos stentrollen. Hur hade han och Elwin tagit sig därifrån? Var befann han sig nu, och var fanns Elwin? 8
Ett gyllene ljusklot närmade sig ansiktet. ”Du faktiskt ligga mycket still nu tills bror tillbaka. Mycket tyst och sova, för faktiskt väldigt farligt om drottningen hittar dig.” Teo kisade mot ljuset, men det låg som en dimma framför ögonen. Något föll över ansiktet. Ett pulver som fick luften att skimra och fyllas med en söt doft av smultronglass. Det kittlade i näsan och Teo nös, men smärtan i benet vek undan. Han var bara så väldigt trött. Ögonlocken föll ihop och Teo gled tillbaka in i sömnen. I dröm men flydde han och Elwin från trollen genom berget, men det fanns någon annan där med. En pojke. En pojke som hade förvandlat sig till en varg, men som egentligen bara var en skugga. Skuggor, överallt skuggor. Mörka och lurande väntade de på dem, sträckte sig efter dem. 9
Skuggfolket. Dem som farmor varnat för. Dem som han absolut inte fick lämna Elwin ensam med.
Kapitel 2
skogsväktaren Löven under havet av vitsippor prasslade kring Elwins fötter och genom bokträdens ljusgröna kronor silades solstrålar. De föll i ridåer av ljus, som la halva Vides ansikte i skugga och fick honom att smälta ihop med trädstammarna. Av och till kunde Elwin inte se honom alls, men det räckte att Elwin stannade upp så fanns Vide vid hans sida. Var det bara ljuset och tröttheten som spelade ögonen ett spratt, eller blev faktiskt Vide osynlig ibland? Vide och Elwin gick i tystnad, men inte en sådan där nu-måste-jag-verkligen-säga-någotannars-blir-det-superpinsamt-tystnad. För Vide 12
såg så glad ut varje gång deras blickar möttes, och det behövdes inte många ord när talgoxarna och rödhakarna kvittrade bland grenarna. Dessutom hade Elwin annat att tänka på. Huvudet värkte av oro och trötthet. Han hade inte sovit på hela natten och musklerna var slut efter att ha släpat Teo genom stenfolkets tunnlar, ut ur berget. Men det fanns inte tid att vila. Elwin svalde. Det var när han använt älvringen för att önska sig en vän som älvorna upptäckt Miranda. Och det var han som dragit med Teo in i berget där de blivit fångna av trollen och Teo ormbiten. Nu måste han hitta älvvatten för att bota Teo från ormgiftet, så de sedan kunde befria Miranda. Misslyckades han skulle både Teo och Miranda dö. Klumpen i magen blev till isande bly, och Elwin gick snabbare. Trots att gympaskon skavde. 13
Helt säkert hade det blivit ett sår, för det kändes som om blod fått strumpan att fastna i hälen. Vide höll enkelt jämna steg. Solen fick svetten att tränga fram i pannan och fötterna värkte, men Vide verkade helt oberörd. Det var som om han gled fram, vitsipporna böjdes knappt under hans fötter. ”De hälsar dig välkommen”, sa han. Solstrålarna fångades i Vides ljusbruna ögon när han log. Kanske syntes det att Elwin inte förstod vad han menade, för Vide fortsatte: ”Fåglarna, med sin sång. För att du ska trivas.” Han förde tumnageln till läpparna. ”Gör du det? Trivs här?” Elwin gnuggade sig i pannan. Skogen var fylld av ljus och blommande vårdoft, men rädslan för vad som skulle hända Teo och Miranda över skuggade allt annat. 14
”Är det långt kvar?” sa han. Vides leende slocknade. ”Nej, inte särskilt.” ”Det sa du förra gången jag frågade också, och det var säkert flera timmar sedan.” Reflexmässigt förde Elwin handen till jeansens bakficka för att kolla klockan, men mobilen låg kvar hemma på köksbordet. Vide stannade. ”Vill du pausa? Det växer vildhallon och körs bär där borta om du är hungrig.” Magen gav ifrån sig ett högt kurrande, men Elwin skakade på huvudet. ”Jag vill komma tillbaka till Teo så fort som möjligt.” ”Jo, fast.” Ett knäppande ljud hördes när Vide bet på tumnageln. ”Jag vill att du ska ha det bra. Drottningen blir vred om hon får höra att jag låtit 15
dig vara trött och hungrig. Hon bryr sig mycket om dig.” Elwin bet ihop tänderna. ”I så fall borde hon väl hjälpa mig att göra Miranda frisk, och Teo med så vi kan åka hem?” Vide såg ner i marken och petade med foten bland löven. Feta daggmaskar följde med upp och vred sig bland de torra, bruna bladen innan de hittade ner i myllan igen. Han höjde blicken och log svagt. ”Jag hjälper dig”, sa han. Vides bild av vad som inte var särskilt långt, stämde inte alls med Elwins. För de hade lämnat Teo någon gång på morgon och nu måste det vara eftermiddag. De hade vandrat så hastigt Elwin orkat, och bara tagit en kort omväg till en liten bäck där 16
Elwin kunnat fylla sin vattenflaska medan Vide plockat äpplen åt honom. Ändå stod solen myck et lägre än när de lämnat Teo. Musklerna öm made och skavsåret på hälen gjorde varje steg till en plåga. Det spelade ingen roll, var gång Vide frågade om han ville pausa skakade Elwin på huvudet och försökte gå ännu fortare. Det var svårt att säga när förändringen i skogen börjat. Bokträden hade sedan länge gett plats åt vita björkar. Men det var först när det döda fältet skymtade mellan stammarna som Elwin la märkte till hur många av de gröna kronorna som ersatts av kala, svarta grenar. Vide såg sammanbiten på de vissna vasstuvorna och den spruckna, leriga marken. ”Jag är ledsen att du behöver se detta, men det är kortaste vägen till älvvattnet.” ”Vad har hänt?” sa Elwin. 17
”Människor.” Vide svepte med handen över det döda fältet. Det gapade som ett öppet sår i skogen. ”Den här delen av drottningens rike hänger ihop med mossen som låg där du bor, och som togs om hand av skogsanden i den”, sa han. ”Det brukade vara min älsklingsplats. Trollsländornas vingar glittrade så vackert i skymningen, och när mörkret föll slog näckrosorna ut.” Han log. ”Har du känt det någon gång, Elwin, doften av näck rosblad fyllda med månsken?” Elwin svarade inte. Uttrycket i Vides ansikte gjorde att han inte kunde slita blicken från det. Det fyllde honom med en längtan så stark att det nästan gjorde ont. Vides leende falnade. ”När mossen förstördes för att bygga hus … Skogen dog med drottningens dotter, och nu sjunger grodorna inte längre. I stället kommer 18
drottningen hit ibland på nätterna för att sörja.” Vide drog upp axlarna mot öronen. ”Då mullrar hennes vrål mellan bergväggarna och himlen lyser av eld. Det gör mig rädd.” Sorgen i Vides ögon fick det att sticka till i hjärtat. Samtidigt var det något i det Vide sagt som skavde … Elwin drog efter andan när han kom på vad. ”Hur vet du var jag bor?” En skugga drog över Vides ansikte och han förde tumnageln till munnen. I samma stund hördes ett gällt skrik från andra sidan fältet. Vide stelnade till och spärrade upp ögonen. När skriket hördes igen satte han av över lermarken i en sådan hastighet att Elwin inte hade en chans att hänga med. Fältet var fullt av djupa, breda gropar. Säkert hade de varit vattenhål i mossen, men nu var de uttorkade och fyllda av död, brun vass. Skriken 19
hade kommit från en av groparna. När Elwin kom närmare hörde han ett lågt gnyende och Vide som talade lugnande. ”Såja, såja. Vi ska hjälpa dig.” På botten stod en rådjursunge med frambenet i en rostig tunna. Metallen hade blivit så skör att ungen måste trampat rakt igenom, och nu skar de vassa kanterna in i benet. Vide satt på huk bredvid och ett större rådjur, säkert mamman, lutade sig över hans axel. När rådjuren såg Elwin slängde mamman med huvudet och backade samtidigt som ungen gav ifrån sig ett nytt förtvivlat skri. Vide lyfte blicken. ”Ser du vad människorna gör? De sprider död och skada omkring sig. Inte ens den här platsen är skyddad, drottningens eget rike.” När Elwin gick nedför slänten mot dem kämp ade ungen vilt för att komma loss, vilket fick 20
metallen att skära djupare in i det smala benet. Mamman sprang uppför sluttningen på motsatt sida av gropen och stannade strax ovanför kanten. Vide strök ungen över nosen. ”Sshh, ängslas inte. Det är bara Elwin. Han är snäll.” Ungen lugnade sig och stod stilla, men den darrade i hela kroppen och såg på Elwin med rädda, svarta ögon. Mamman trampade oroligt med fötterna. ”Jag vet inte hur vi ska få loss kidet.” Vide såg olycklig ut. ”Så fort jag försöker röra vid benet kämpar det emot och gör det ännu värre.” Elwin bet sig i läppen. Pälsen på ungens fram ben var uppfläkt i ett blodigt sår. ”Om du håller fast ungen, så försöker jag hacka sönder tunnan”, sa Elwin. ”Plåten är så rostig att det borde gå.” 21
Elwin såg sig om i den torra vassen. Nu hade han behövt kniven Teo hade i fickan. Men den spruckna jorden ovanför gropen var full av stenar, kanske kunde han använda dem? Elwin lyfte upp en långsmal, vass sten, och en annan
rund, tyngre. När han närmade sig rådjuren med stenarna i handen gav ungen upp ett nytt ylande skall, samtidigt som mamman med snabba skutt backade hela vägen till skogsbrynet. ”Du måste hålla hårt i benet, Vide”, sa Elwin. ”Om ungen stretar emot skadar den sig bara mer.” Vide nickade, men i stället för att ta ett tag om frambenet la han armen om rådjurskidet och viskade något i dess öra. Ungen såg på Elwin med stora ögon, men den verkade inte lika rädd längre. Kroppen hade slutat darra och den tryckte sig mot Vides sida. Okej, snabbt nu då. Elwin satte den smalare stenen som en kil mot plåten en bit från ungens ben, och slog med den större stenen. För varje hugg ryckte rådjursungen till, men den stod stilla medan Vide strök den lugnande över ryggen. Plåten var så skör att den 23
smulades sönder under Elwins slag. Snart kunde han putta den trasiga tunnan åt sidan. Ungen var loss, men en krans av rostig metall satt kvar runt det smala benet. När Elwin rörde vid den tjöt ungen till och sparkade våldsamt. Klöven träffade Elwin på låret och fick honom att falla bakåt. ”Oj, hur gick det?” Vide räckte honom handen. Rådjursmamman som vågat sig tillbaka till kanten av gropen böjde på huvudet och såg på Elwin med samma blanka, outgrundliga blick som ungen. ”Ingen fara, det kändes knappt.” Det var inte sant, det gjorde skitont, men Elwin pressade fram ett leende och lät Vide hjälpa honom upp. Vide log tillbaka, satte sig bredvid ungen och strök den över nosen. ”Sshh, kom ihåg. Elwin är snäll, han hjälper 24
dig.” Han böjde sig fram och viskade något i kid ets öra, som fick det att slappna av och sjunka ner med huvudet i hans knä. Nytt försök. Försiktigt förde Elwin handen till rådjurets ben. När han rörde vid metallkransen gnydde ungen till, men den låg kvar i Vides knä och försökte inte dra sig undan. Elwin var tvungen att ta i ordentligt för att bända sönder metallen med fingrarna. De vassa kanterna skar i fingertopparna. Rosten blandades med hans eget och rådjurets blod tills händerna var glatta och röda, men bit efter bit lyckades Elwin pilla loss all metall från ungens ben. Såret därunder var djupt och fullt av smuts. Allt vatten i flaskan gick åt för att skölja det rent. ”Varför gör de så, människorna?” Vide hade röda rosor på kinderna och djupa veck i pannan. ”Fördärvar och sårar. Kan du säga mig det?” 25
När Elwin ryckte på axlarna mjuknade Vides ansikte. ”Fast inte du, Elwin.” Vide nickade mot det rengjorda såret. ”Kidets ben kommer att läka nu. Du hjälper drottningen att ta hand om djuren, precis som vi skogsväktare.” Skogsväktare? Elwin torkade av fingrarna på en vasstuva. Var det vad Vide kallade sig själv? På farmor hade det låtit som att skuggfolket var någon sorts spöken. Oformliga skepnader av de människor älvdrottningen lockat till sig. Elwin sneglade på Vide. Det stämde inte alls på honom. Skogsväktare däremot, det kändes helt rätt. ”Vi hade kunnat lägga ett förband med löv”, sa Elwin. ”För att skydda såret från smuts.” Vide kliade rådjursungen bakom örat, reste sig och försvann mellan trädstammarna utan ett ord. Det gjorde inte Elwin särskilt bekymrad. Han 26
började vänja sig vid att Vide gjorde så då och då, och han kom alltid tillbaka snabbt. Oftast med något ätbart i fickorna. Ungens stora, svarta ögon var fästa på Elwin. Nu såg den inte alls skrämd ut, utan mer nyfiken. Det kittlade när den sniffade på hans händer, sträckte ut sin sträva tunga och slickade dem rena från rost och blod. En varm pust mot örat fick Elwin att vända sig om. Rådjursmamman buffade honom försiktigt på axeln. ”Det är deras sätt att säga tack.” Vide var till baka, med händerna fulla av lönnlöv och långa grässtrån. Han satte sig på huk bredvid ungen och viskade i dess öra, medan Elwin virade löven om såret och knöt dem på plats med de sega stråna. ”Vad säger du som får den att ligga stilla?” sa Elwin. Vide såg upp och log mjukt. 27
”Jag berättar om dig. Att du inte är som de andra, utan här för att hjälpa oss.” Inte som andra … De orden brukade kännas som en kniv i hjärtat, men inte när Vide sa dem. Nu spred de i stället en varm känsla i bröstet. ”Vad fint.” Vide rätade på ryggen. ”Har din far lärt dig det där?” Elwin log. Det såg faktiskt riktigt bra ut. Lönn löven var tätt lindade runt såret och skulle skydda medan det läkte. ”Pappa? Nej, han är livrädd för blod. Men far mor kunde allt om hur man klarar sig i skogen och skyddar naturen.” Elwin sträckte ut handen och rörde vid ungens mjuka hals. Den drog sig inte undan. I stället tryckte den huvudet mot hans hand, som om den ville bli kliad. ”Att vårda och skydda skogen, precis som jag 28
gör.” Vide nickade ivrigt. ”Du är säkert mycket bra på det.” Värmen spreds ner i magen. Farmor hade alltid berömt Elwin för hur snabbt han lärt sig om djur och växter, vilka svampar som gick att äta och hur man rörde sig ljudlöst för att inte skrämma djuren. ”Sådär”, sa Elwin. ”Farmor och jag brukade vara ute på mossen kring hennes hus efter skolan, och varje helg så …” Elwin tystnade och sneglade på Vide. ”Eller, alltså inte varje helg. Det hade ju varit rätt töntigt att bara hänga i skogen med farmor.” Elwin kände hur kinderna hettade. Nu hade han avslöjat för mycket, och låtit Vide få veta vilken nörd han var. Fast Vide såg mest förbryllad ut. ”Du tyckte det var tomtigt i skogen?” sa han. 29
Elwin frustade till av skratt. ”Inte tomtigt, töntigt. Alltså löjligt. Och jag menade inte skogen, utan att jag bara hängde med farmor.” ”Aha.” Vide tystnade några sekunder innan han rynkade pannan och fortsatte. ”Du tyckte din farmor var löjlig?” ”Absolut inte!” En våg av ilska drog genom kroppen och Elwin rätade på ryggen. ”Alltså, det var inte jag som tyckte det var töntigt, utan Jon, en kille på min skola som …” Han tystnade. Vide nickade sakta, men vecken i pannan blev än djupare. ”Och du lyssnar på den här Jon eftersom han är viktig för dig? Du bryr dig mycket om vad han tycker?” ”Nej, inte ett dugg!” Rådjursungen ryckte till när Elwin talade så högt. Han sänkte rösten 30
och strök den lugnande över nosen. Dess tunga kittlade fingrarna. ”Jon är en idiot och den enda som är töntig är han. Jag älskade att vara i skogen med farmor. Så bara släpp det nu, okej.” Vide såg fundersam ut, men han sa inget mer. Rådjursmamman sjönk ner i gräset mellan dem. Hennes kropp var varm och mjuk. En stund satt de tysta och kliade mamman på ryggen innan hon reste sig och gav Vide en slick i ansiktet. Mjukt buffade hon ungen på fötter, och höll sig tätt intill när den tog några stapplande steg. Efter några meter rörde sig ungen allt säkrare och de försvann tillsammans bort mot skogsbrynet. ”Vet du”, sa Vide. ”Om tomtigt betyder att man får vara med den man tycker om, och göra det man vill, låter det som något bra. Jag hade gärna haft en farmor som kunde lära mig att lägga förband.” 31
Elwin log. ”Jag kan lära dig om du vill.” ”Det vill jag väldigt gärna.” Vides ögon fylldes av glittrande solljus. Det strålade rakt in i Elwin och gjorde honom helt mjuk inuti. ”Tack Elwin, för att du hjälpte mig rädda rå djurskidet. Du är en mycket bra skogsväktare och det vet jag att drottningen också tycker.” Vides leende blev bredare. ”Hon kommer att bli så glad för dig.”
Tiden hos stentrollen har tagit hårt på Elwin. Musklerna värker och hungern river i magen, men det finns ingen tid för vila. Teo är dödligt sjuk, och det enda som kan rädda honom är älvvatten. Jakten på botemedlet för Elwin allt djupare in i älvriket med Vide som vägvisare. Pojken från skuggfolket som tycks fast besluten att hjälpa Elwin. Ju mer tid de tillbringar ihop, desto mer gillar Elwin honom. Visst är Vide konstig, men samtidigt snäll. Snällare än någon Elwin träffat förut. Ändå ringer farmors varningar i bakhuvudet. För varför verkar det som att Vide, och kanske hela älvriket, väntat på honom? Älvvatten är den tredje delen i Älvljus, en serie om utanförskap och brödraskap. Om nervkittlande äventyr och magiska väsen. Om vad man är beredd att göra för dem man älskar – och för att passa in.
Art. nr beta-3747
9 789189 697157