5 minute read
Krönika
Finns det plats för en glad kafepaus på kyrkogården?
Vi tyckte att vi hade hittat en utmärkt plats för kafepaus. Vårt lilla sällskap på fyra personer och en hund njöt av eftermiddagssolen bland tallarna. Någon skickade runt en kakburk, vi pratade lågmält om livet. Kanske skrattade vi åt något dråpligt. Efter ett par timmars promenad i de vackra omgivningarna på Södra kyrkogården i Strängnäs var det skönt att slå sig ner i gräset och vila benen.
Då hördes plötsligt en upprörd röst: ”Ursäkta, vet ni inte att det här är en kyrkogård?” Ett medelålders par passerade oss och kvinnan var märkbart irriterad. ”Det här är en minneslund, tänk om någon strött ut aska där ni sitter. Visa lite respekt!”
Självklart bad vi om ursäkt, plockade ihop våra saker och bröt upp. Till vårt försvar ska sägas att från den plats där vi satt såg man inte själva minneslunden med hållare för blommor och ljus. Men den var där i närheten. Vi borde ha kollat bättre.
SAMTIDIGT KAN JAG fundera över kvinnans starka reaktion. Är det bara sorg som får plats på kyrkogården? Eller kan glädje få utrymme också? I andra länder finns traditioner av att till och med ha bjudningar bland gravarna. Mest känt är kanske mexikanska ”Día de muertos”, De dödas dag, då man äter och dricker vid graven.
Vår svenska sed kring allhelgona är inte riktigt på den nivån, men har blivit en populär kyrklig högtid.
Folk gillar att mötas på kyrkogården, se på ljusen och prata. Har kyrkogårdsförvaltningen tänt grillen och bjuder på korv så tackar många ja.
Å ANDRA SIDAN sa en god vän att hon går till sin sons grav vid tidpunkter när det inte är så mycket folk. När det är färre störande ljud. Så visst behöver kyrkogården ge det nödvändiga utrymmet för lugn och ostördhet.
Men kanske är behovet av stillhet på kyrko gården ett uttryck för att sorgen knappt får plats någon annanstans i tillvaron? Tänk om vardagen innehöll fler tillfällen att prata om döden, att gråta en skvätt. Då kunde kyrkogården vara en plats där även skratt och vardagsprat var välkommet. För livet och döden går hand i hand, även på en kyrkogård.
Miriam Arrebäck
Prästkandidat Strängnäs stift
Foto: PRIVAT
DETTA GÄLLER PÅ VÅRA KYRKOGÅRDAR
»Församlingen önskar att kyrkogårdarna ska vara en miljö och en plats dit människor vill komma för att besöka en grav men också för att söka lugn, en plats för kontemplation.
Det säkerställs genom sköt - sel av gemensamma och allmänna delar men också av de enskilda gravrättsinnehavarnas insatser. »Besökare välkomnas att besöka våra kyrkogårdar och förväntas att uppträda med respekt för platsen och för andra besökare. Det går bra att ta med sig hunden på kyrkogården men den ska hållas kopplad. »Fordonstrafik är tillåten på vägar till och från parkeringen inom Södra kyrkogården. Vid särskilda skäl kan tillstånd beviljas att trafikera övriga vägar. Det är viktigt att de skyltade parkeringsplatserna används då parkering på annan plats kan försvåra framkomligheten.
Källa: Bestämmelser för Strängnäs domkyrkoförsamling med Aspös kyrkogårdar Beslutad av kyrkogårdsutskottet 2017-06-12
JULKRYSSET
GRATTIS!
Vi gratulerar vinnarna i det senaste korsordet:
» Jerker Melin och Tomas Wahlqvist
GÖR SÅ HÄR
Märk kuvertet ”Korsord” och sänd in lösningen till: Strängnäs domkyrkoförsamling med Aspö Biskopsgränd 2 645 30 Strängnäs Vi vill ha ditt svar senast den 16 januari. »Bland de rätta svaren lottar vi fram två vinnare som får domkyrkans egen te-blandning. Lycka till! Namn:
Adress:
Postadress:
Foto: GETTY IMAGES
”Det är fint att ha ett sådant här jobb”, säger Steve Sjöquist.
Foto: MARCUS GUSTAFSSON
KORT OM...
Steve Sjöquist
Ålder: 65 år Familj: Man och många kära vänner Bor: Stockholm Aktuell med: Kyrkokalendern 2021–2022 (Verbum)
STEVE SJÖQUIST
Sjukhusdiakonen som vill vara en röst för andra
»Hans engagemang till livet och till andra människor började redan vid konfirmationen. Han var ett tänkande barn och den vänliga konfirmationsprästen lyssnade till hans frågor, och tron växte. Steve Sjöquist blev själv konfirmandledare och senare församlingsassistent. Som 25-åring flyttade han till Göteborg, där han fick ett arbete på habiliteringen och började jobba med barn med fysiska handikapp. –Jag har alltid varit en röst för dem som inte kan prata för sig själva, säger Steve.
DET VAR 80-TAL och i Göteborg mötte Steve en kyrklighet som han tidigare inte hade stött på. Där fanns ett motstånd till kvinnliga präster och till homosexualitet. Men Steve hade aldrig känt att han hade behövt dölja den han var eller tiga för sin existens. Han stod upp för sig själv och för andra. –Jag har varit trygg i mig själv och det har i grunden med min kristna tro att göra. Ingenting som är mänskligt är farligt. Jag brukar säga ”Vad skulle Jesus ha gjort? Jo, han skulle protestera mot oförrätterna”. Så för att överleva måste jag engagera mig.
Och engagera sig har han alltid gjort. Under Pride 2021 fick Steve Sjöquist ett pris. Nomineringen handlade om att han ”varit en röst för andra” under sitt mångåriga engagemang i hiv-frågor.
När hiv och aids härjade som mest, på 80-talet, så visste Steve att han måste testa sig. Han drog sig in i det längsta och bestämde sig för att göra hiv-testet i Stockholm, där ingen inom vården kände honom. Så en novemberdag fick han vad som då var att se som en dödsdom. –Jag hade varit så nervös innan, men när jag fick beskedet så blev jag lättad. Då visste jag vad som skulle hända, säger han.
Många av Steve Sjöquists vänner överlevde inte sjukdomen, han förlorade många de åren. Han själv tog sig igenom några riktigt kämpiga år med sjudomen.
I DAG JOBBAR han som diakon på Sjukhuskyrkan på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Också här har han med sig den tillit och den kristna människosyn som har präglat honom i livet. –Mycket av mitt jobb handlar om att bara komma, lyssna och vara närvarande. Och även om vi lever i ett sekulariserat samhälle så betyder min krage något. Patienterna vet att de kan säga vad som helst till mig, utan att det hamnar i någon journal. Det är fint att ha ett sådant jobb, tycker jag.
