8 minute read
Porträtt
Hon basar över knökfullt hus
Text: Thore Berggren Foto: Magnus Aronsson
»Vi träfar Agneta Klingberg på jobbet i Kulturskolan i Strängnäs. Ett hus mitt i stan, knökfullt av aktivitet. Rektorsrummet är för litet, ursäktar hon. Tre personer därinne blir för trångt. I stället sätter vi oss i korridoren utanför. Medarbetarna glider försiktigt förbi för att inte störa, men Agneta hälsar god morgon på var och en. De flesta kastar en nyfiken blick på fotografen Magnus och mig. Agneta märker förmodligen inte det. Hon pratar på och dricker kafe ur en mugg med punkbandet Sex pistols logga. Det ska visa sig ha betydelse i vår berättelse.
AGNETA KOM TILL världen i det småländska bibelbältet, i ett hem fullt av konst och musik. Föräldrarna var utpräglade kulturmänniskor och att lära sig spela piano var ett ”icke förhandlingsbart inslag i barnuppfostran”. I kombination med att en fyra år äldre storasyster, Ann-Sofi, redan fanns på plats blev pianospelande minst sagt betydelsefullt för bebis-Agneta. Under sina första levnadsår var hon bokstavligen marinerad i storasysters ständiga pianoövande. Sådant kan förmodligen bara sluta på ett av två sätt: irriterat syskonbråk eller incitament till tävlan. I Agnetas fall det sistnämnda. Vem skulle bli den bästa pianisten?
DEN FÖRSTA TÄVLINGSARENAN blev kommunala musikskolan i Tranås. Där var man inte sen att notera Agnetas talang och ordnade så att hon fick en egen nyckel till skolan. Detta för att komma åt att öva när storasyrran, i kraft av den äldres rätt, hävdade förtur till familjeinstrumentet. Musikskolan blev Agnetas andra hem. Varje dag var hon där och övade. Det fick efekt på tävlingen, sakta men säkert knaprade hon in storasyrrans fyraåriga försprång och när båda nått studenten stod det oavgjort.
Det är här punkbandet Sex pistols kommer in i historien. Punken var mer än en musikstil, den var en proteströrelse mot allt kommersiellt. Man gjorde musik själv och förkunskaper var helt onödiga. Det skulle vara uppkäftigt och bokstavligen både synas och höras att musiken var hemmagjord. En slags aggressiv ”gör det själv”-musik.
För 18-åriga Agneta gick punken all-in. En översköljande dusch för själen. Hela hennes musikaliska föreställningsvärld förändrades, liksom självbilden och den långa tävlingen mot syrran. Det där med att sitta i vacker klänning längst fram på konsertscenen som pianosolist, insåg hon var mer syrrans grej än hennes egen. Själv ville hon i stället hjälpa andra att upptäcka vad hon själv hade upptäckt. Musikutövandets fantastiska förmåga att hjälpa en att förverkliga och hitta sig själv. Resa sig och ta plats. Nå upp till sin fulla potential med allt som följer av det. Punkens själva kärnidé, skulle man kunna säga.
Tillsammans med några likasinnade ockuperade hon en uttjänt skolbyggnad som kommunen degraderat till rivningsobjekt. Där skulle det bli replokal var tanken. Här kom pappa till hjälp. Han hade goda insikter i kommunal förvaltning och förmedlade kontakt. Den erfarenheten blev den första byggstenen till det som senare skulle bli en karriär som kulturskolechef, anser hon nu efteråt. Men först gällde det att slutgiltigt sätta oavgjort i tävlingen.
KUNGLIGA MUSIKHÖGSKOLAN i Stockholm (KMH), dit hade storasyster kvalat in några år tidigare och för Agneta gick det samma väg. Den som vet vad det kräver förstår att det vi talar om är stort.
Det som fick Agneta Klingberg att börja som chef på Kulturskolan i Strängnäs var själva huset.
Porten till KMH tränger sannerligen inte vem som helst igenom.
På KMH stötte hon ihop med internationellt kände Eric Ericson som var professor i kördirigering. Han hade bildat en vokalensemble för att studenterna skulle få övningsmaterial. Skulle det vara nåt för studenten från Tranås som hade en så vacker röst? Agneta var först ointresserad, avancerad körsång var så långt från punken man kunde komma. Men efter ett tag stod det klart att det fanns en ekonomisk ersättning inblandad i erbjudandet. Det tog skruv. Resten är som man brukar säga historia. Agnetas kontra-alt visade sig med Ericsons hjälp ha bärkraft hela vägen till den svenska köreliten.
Efter examen öppnade en av landets mest avancerade blandkörer, Radiokören, dörren för henne. Engagemanget i Radiokören var ett avlönat halvtidsjobb, som i kombination med att vara piano lärare på Nacka musikskola, räckte för försörjning. Och så rulllade det på. Ända till 2005 då hon kände att hon ville komplettera sina erfarenheter med administration och ledarskap.
DET FANN HON i jobbet som inspicient i Sveriges Radios symfoniorkester, ett jobb som innebar konsertplanering, rekrytering, personalplanering, rekvisita och sånt. Med det i bagaget fick hon till slut chansen att också pröva sig som högsta ledare när Göteborgssymfonikerna berättade att de hade en ettårig vakans som orkesterchef att erbjuda. Det blev hennes första chefsjobb och på den vägen har det fortsatt.
År 2008 blev hon rektor för Kulturskolan i Strängnäs.7
SNABBA
Tror jag på: Att hjälpa andra. Tror jag inte på: Systemkollaps. Gör mig glad: Andra satsen i Beethovens nionde symfoni. Gör mig arg: Förtryck. Vad jag är bra på som få känner till: Hitta på godnattsagor. Önskar jag mig just nu: Att vi lyckas avvärja klimathotet. Fråga jag hellre skulle vilja ha än de jag fick: Hur kulturlivet har påverkats av pandemin. Men det skulle inte bli ett kort. svar.
Vad lockade dig till Strängnäs?
– Jag visste inget om Strängnäs. Jag hade åkt igenom några gånger, men före anställningsintervjun inte stannat någon längre tid. Det var huset som tände mig. Redan då fanns Kulturskolan där vi fortfarande finns. Ett helt hus fyllt av ambitiösa kulturelever! Det fanns en sällsamt gedigen identitet i huset. Det kändes som att komma hem.
Och sen då? När du väl börjat ditt jobb här?
– En tidigare chef hade introducerat drama i skolan. Jag tänkte att jag ville fortsätta att utveckla undervisning i fler konstarter än musik. Det första som tillkom under min tid var cirkus. Det drog vi i gång 2009.
Hur fck du den idén? Fanns cirkusutbildning i andra kulturskolor?
– Mina egna barn hade gått i cirkusskola i Nacka och de som drev den utbildningen bodde i Strängnäs. På så sätt blev det naturligt att börja i den ändan. Sedan dess har vi också utvecklat film, dans, bild och keramik. Det har blivit väldigt lyckat.
Vad har du i pipeline, så att säga?
– Just nu sitter vi fast i ett hus som inte går att göra så mycket mer i. Det är bokstavligen knökfullt. Vi behöver växa vår verksamhet för att kunna möta efterfrågan.
Ett sånt arbete pågår har vi läst i tidningen.
– Det stämmer. Kulturnämnden har tagit beslut att bygga om Multeum till ett samlat kulturcenter. Där ska Kulturskolan, fritidsgården, biblioteket och scenproduktionen samlas på ett ställe. Även om Kulturnämnden tagit ställning återstår fler personer att övertyga. Jag kan bara hoppas. Det är politikerna som trycker på startknappen. Men en sak är säker. Skulle vi lyckas baxa detta i hamn skulle jag vara otroligt nöjd med min gärning i Strängnäs.
Olle Lindberg tar sig an Henry Wadsworth Longfellows dikt.
Nytt verk avslutar julhelgen
Foto: GETTY IMAGES
På trettondedag jul sker uruppförandet av The three kings av Olle Lindberg, ett nyskrivet verk för kör, orkester och sopransolist i Strängnäs domkyrka.
– Verket börjar med en strof om hur kungarna rider västerut mot Betlehem. Deras ritt fick en rytm som mynnade ut i lite storbandsfeeling. Texten föder mycket, men genre, tempo, styrka påverkas också av att jag strävar efter kontraster och överraskningar. På ett ställe får kören agera
folkmassa, precis som i Bachs passioner. I en klassisk fuga betygar folket sin lojalitet med kung Herodes. Efter körens afekterade utrop kommer ett coolt jazzinspirerat solo, och därefter ett ganska svängigt körstycke, säger kompositören Olle Lindberg.
”På ett ställe får kören agera folkmassa, precis som i Bachs passioner.
Varifrån kom idén att göra ett verk just för trettondedag jul?
– För mig som frilansmusiker försvann alla spelningar i ett slag med pandemin och jag fann mig strandad hemma utan jobb. Jag hörde mig för på olika håll om någon var intresserad av nyskriven musik. Torvald Johansson svarade att domkyrkoförsamlingen ville ha ett musikverk för trettondedag jul. Vi kom snabbt fram till att verket skulle vara utifrån de tre kungarnas perspektiv. Jag fann en dikt av den amerikanske poeten Henry Wadsworth Longfellow, The three kings. Jag ville att den långa dikten skulle vara som en berättelse där man får bilder längs med vägen.
Den här gången började du i texten, men är det också så att du som kompositör har musikslingor i huvudet som du kan plocka fram när det passar?
– Sådant finns alltid. Ibland kommer tillfället att förverkliga favoritidén. Den här gången visste jag att jag ville börja med en särskild rytm. För att skapa rätt stämning och komma in i berättelsen fick en trummad darbuka-rytm leda oss till tiden och platsen för Jesus födelse.
Foto: ULF TJÄRNSTRÖM
Din musikaliska bakgrund är infuerad av fera olika genrer. Hur har det fått prägla stycket?
– Jag är uppvuxen med jazz, folkmusik och klassiskt. Till det har jag lagt sådant som jag vuxit upp med, rock och pop, och så skapat mitt tonspråk. När jag skriver vet jag de stora dragen – inledningen, några vändningar jag vill ha med och hur jag vill binda ihop det på slutet – men däremellan är det mycket intuition och sådant som kommer av erfarenhet.
Vad kan den som kommer på konserten den 6 januari förvänta sig att få höra och uppleva?
– Jag hoppas och tror att de kommer att få ett underhållande stycke. De kommer att få vackra avsnitt, häftiga avsnitt, rytmiska avsnitt, klanglig omväxling, och en doft av orienten.
