7 minute read
Mörkret förstärker julens klang
LJUD TEMA Mörkret förstärker julens klang
är mörkret faller öppnas portar till en annan värld. Svårt kanske att förstå för dagens stadsmänniskor, som ständigt omges av ljus och ljud. Men i det gamla bondesamhället var gränsen skarp mellan sysslornas dag och vilans natt. När mörkret föll blev det tyst, och minsta ljud som bröt denna tystnad kunde blir dramatiskt.
De mörka höst- och vinterkvällarna var sångernas och berättelsernas stund. Samlad vid brasans falnande lågor försökte husfolket suga åt sig av den sista värmen innan nattning. Skickliga historieberättare drog nytta av stämningen och förmedlade sägner om knytt och otyg, ibland skrämmande och sedelärande berättelser om Hin onde i dunkel förklädnad, om småfolket under jorden och annat skrymt man gjorde bäst i att hålla sig undan.
Vid stockelden i skogskojor är det inte konstigt om
nmörka nattskogens alla ljud, knäpp och fåglars dova rop från myr och berg broderades ut till sagor om rån, huldror och illdådare. I mörkret gick ingen säker. I Harry Martinsons Vägen till Klockrike kommer lufaren Bolle till ett ställe där folk kurar skymning i köket. Det pratas om gastar som håller igen vagnar och hejdar hästar: ”Man pekade ut vissa gatställen. Där hade det hänt. Och Bolle visste att de inte ljög. Vid sådana gastställen skyggade hästen plötsligt till och vägrade att gå. Ibland blev han så skrämd att han alldeles mattade ut sig med stegringar och ryggningar.” Men så fanns det ett ljus.
Det är lätt att föreställa sig forna tiders julotta som vi lärt oss av gamla jultidningar, böcker och film hur den firades: Bonden med familj i tjocka fårpälsar far fram med häst och släde mellan stora snövallar, facklor på kuskbocken och bjällerklang från ekipage efter ekipage på väg till kyrkan – som var socknens mest upplysta plats, jämte möjligen någon herrgård. Men det är en mycket exklusiv bild. –"Man använde bjällror för att det var vackert, men också för att tala om att man hade häst på gården. Det hade långt ifrån alla, berättar Kerstin Holm Söderkvist, museipedagog på Skansen, som bland annat leder mörkervandringar. Vax- och stearinljus var också dyra, de slösade man inte på! De som hade tog ofta bara fram dem till jul. Men även allmogens talgljus mätte rikedomen.
Kanske hade de bara 15 stycken, som skulle räcka hela den mörka årstiden. Antalet berodde på hur många får som fanns på gården.
Men i ljuset samlades man och sjöng julsånger, pratade och berättade historier. När vedspisen och fotogenlamporna kom under andra halvan av 1800-talet ändrades förutsättningarna. Men trots att samlingspunkten vid öppna elden försvann fanns få nöjen i hemmen före radion. Man skötte underhållningen själv. –!Man hade tid för varandra. Berättelserna traderades och vreds till lite, formulerades om med egna ord. De förändrades som i viskleken, men kretsade ofta kring oskrivna regler i hushållet med varningar för Brunnsgubben, Källargubben och Näcken, säger Kerstin Holm Söderkvist.
Berättelserna ackompanjerades av brasans sprakande och knäppande, men också av vindens vinande kring knuten. I mörkret är alla ljud tydligare, och i skumrasket utanför kan knotiga trädgrenar förvandlas till skrämmande figurer.
Underhållning skötte man själv i det gamla bondesamhället. Då samlades man runt elden och berättade historier.
När Skansen grundades i början av 1890-talet av folklivsforskaren Arthur Hazelius visioner att friluftsmuseet skulle upplevas med alla sinnen. Då, långt före radio och tv, förlitade vi oss mer på hörseln, medan synen i dag har blivit vårt viktigaste sinne.
Skansens mörkervandringar startades för 30 år sedan av etnologen Jan Garnert, som i sin bok Ut ur mörkret utforskat bland annat sambandet mellan mörker och ljud. Mörkret har en suggestiv inverkan på berättelserna, konstaterar han. Om de inte hade berättats ”i ytterst nödtorftigt upplysta arbetar stugor med mörkret stående som en svart vägg utanför, då skulle dessa historier mista det mesta av sin spänning. Berättade i stora höga rum, upplysta med massor av el lampor, där verkar dessa historier ganska urvattnade”, skrev en uppgiftslämnare som svarat på en frågelista om mörker från Folklivsarkivet i Lund.
Skansens guider har med sina tidsenliga kläder lagt till en dimension i berättandet. När hucklet åker på förvandlas guiden till en gumma från 1800-talet. –!Sedan ringer jag i vår magiska getskälla. Det är en tidsmaskin som tar oss tillbaka 120 år i tiden. När den klingar blir det tyst bland deltagarna. Vi berättar fabler och skrönor vid elden – och när vi ringer i skällan igen kommer vi tillbaka till nu, säger Kerstin Holm Söderkvist.
Samtidigt som vinterns och julens ljud förstärks av årstidens kvällsmörker så dämpas de av snön, åtminstone där mycket snö fallit. Höga vallar kan efektivt utplåna ljudet av bilar, som kommer farligt nära innan en vintervandrare lägger märke till dem. Snön bidrar också till den stillhet som präglar årstiden.
På 1990-talet började mörkervandringar bli populära, och i dag är floran mycket stor. Det ordnas
Kerstin Holm Söderkvist »
spökvandringar, mörkervandringar i gruvor med pannlampor, på hembygdsgårdar, i skogen och på fället. Tysta vandringar arrangeras av församlingar, konstföreningar, natur- och friluftsorganisationer.
En tyst vandring ordnad av Färgfabriken i Stockholm marknadsförs som ”ett rörelsebaserat konstverk som rör sig i landskapet, på gränsen mellan stad och natur. Alla medverkande är både betraktare av, och deltagare i konstverket. Under vandringarna rör vi oss i grupp under tystnad för att skärpa våra sinnen och få nya perspektiv.”
Tystnad och möjligheten att upptäcka ljud som annars dränks i stadens larm och sorl har blivit hård valuta. Kanske när vi en längtan efter de mer lågmälda nyanserna i ljudbilden kring oss. En sådan som Dan Andersson skaldade om 1917, i dikten Jag har drömt: Jag har drömt, att när alla stjärnor skina, över vildmark som viskar, vad i ensamheten hänt, att alla vindar som kring tjärnlanden vina, skulle lära mig att kväda vad jag känt.
De mest rogivande ljuden omkring oss finns i naturen. Liksom i cumulusmolnens former finns slumpvis upprepade mönster i forsens brus, bäckens porlande och vågornas skvalp. Det finns i vindens sus i trädkronorna.
Allt detta stimulerar det parasympatiska nervsystemet inom oss, har forskare konstaterat. Det är ett
Museipedagog Kerstin Holm Söderkvist leder mörkervandringar på Skansen.
system som aktiveras vid vila. Till skillnad från allt vi matas med via mobiler, datorer och tv-apparater är inte naturen full av information. Den kräver inte vår aktiva uppmärksamhet och tröttar ut oss. Den ger oss ro.
I denna fraktala familj ingår även eldens sprak. Att brasan lockat till samvaro har alltså inte enbart med värme och föda att göra. Med brasans knaster i öronen är det lätt att falla i meditativ slummer.
Fast även den bilden är kanske, som bjällerklangen, en smula romantiserad. Att kväll efter kväll sitta kring öppna spisen med samma människor medan mörkret sänker sig kan säkert ha varit tröttsamt då och då. Fast den som drog sig undan i ett hörn fick betala ett pris: det blev både mörkt och kallt.
En sak är dock sann. Oavsett hur fattig du var, hur få hästar, får eller lyktor du hade så fanns ljuset i sockenkyrkan. Till julen lystes den upp särskilt mycket, som stjärnan en gång tändes i öster. Och där ringde klockorna till julotta med Gläns över sjö och strand och andra psalmer, som säkert sjöngs även hemma. Men i kyrkan var det ändå en annan sak.
Här ersattes de lågmälda berättelserna i eldens fladdrande sken av salvelsefull predikan om herrens ankomst och herdarnas tillbedjan, här basunerades psalmerna ut med 40 pipor. När julen kom vek mörkret hädan.
För en stund fylldes livet av både ljus och ljud i övermått.!
VISSTE DU ATT...
»... Folklivsarkivet i Lund skickade ut en frågelista 1987 för att ta reda på hur man såg på ljus och mörker förr. Här är några av svaren de fick in: Person i Småland, född 1921: »Det fanns många små lador där nattvandrare kunde söka skydd och när folk gick förbi dessa lador kunde de höra ljud inifrån dessa och samtidigt skrämde de upp varandra. Person i Halland, född 1929: »Det berättades ju de mest otroliga spökhistorier om alla möjliga och omöjliga väsen. T.ex. om irrblossen på sumpmarkerna som var osaliga människor som irrade omkring, det var uggleskrik som förebådade ond bråd död o.s.v. Person i Småland, född 1919: »”Odens jakt”, som var en samling fåglar, vilka vet jag ej, som under nattliga flygningar frambringade ett tjutande, otäckt läte. Den som då inte hastigt strök av sin huvudbonad och böjde på skallen kunde få den avkapad jäms med axlarna.
