Intervju

JÖNKÖPINGSPORTRÄTTET VEM? Linus Forsberg, 24 år, som har en svår synnedsättning och utbildar sig till präst:

Min synnedsättning är en tillgång

Han föddes med en kraftig synnedsättning, ser som bäst tio procent av ögats kapacitet. Amos träffade Linus Forsberg som läser till präst och samtalade bland annat om att vara en bra lyssnare, varför han inte vill bli botad och vad han tycker om elsparkcyklar på trottoarerna.

Text: Marianne Lundvall Helgesson Foto: Monica Sandsvik Svensson

Längtan till Jönköping och barndomens Barnarp finn kvar och Linus vill gärna komma tillbaka hit och jobba i en församling. »– Jag tänkte att jag tar på mig flugan å jag skapar lite julstämning när tidningen kommer ut, förklarar Linus när vi satt oss ner i en av kyrkbänkarna i Kristine kyrka.

Det är en gråmulen tisdag i oktober och julen känns fortfarande långt borta. Här i Kristine kyrka avslutade Linus nyligen sin praktikperiod med fokus att lära sig så mycket som möjligt om arbetet som präst.

Sedan 2020 läser han teologi på Johannelunds teologiska högskola i Uppsala. Men längtan finn fortfarande till Jönköping och familjen i Barnarp där han har sina rötter. En dag vill Linus tillbaka hit och jobba i en församling, men redan i år har han uppdrag här. – Jag ska predika på julafton och leda julottan i

Barnarp-Ödestugu församling, berättar Linus som i år kommer att kombinera en del jobb med att fira torhelgen tillsammans med föräldrarna och sambon Sofie LINUS ÄR INTE uppvuxen i en kristen familj, men tron hittade honom på något sätt i alla fall. Redan som liten på förskolan upplevde Linus när han var ensam utan kompisar eller pedagoger att det fanns någon som vakade över honom.

En tro började gro och fick n ring i ungdomsgruppen i Barnarps församling. I samband med konfi mationen började han fundera på att bli präst. – Jag kände en kallelse att låta tron ta en större del av mitt liv, konstaterar Linus.

Att jobba som präst och ha en kraftig synnedsättning har han aldrig sett som ett hinder. Snarare tvärt om. – Min synnedsättning ser jag som en tillgång i mötet med människor. Jag dömer ju inte den som kommer till mig på själavård utifrån hur den ser ut och har inga förutfattade meningar. Jag kommer att gå på vad den personen säger till mig och lyssnar på tonfall i rösten.

Genom åren har han mötts av att människor vill be för honom och att hans ögon ska bli friska. Men där är Linus tydlig, här behöver han inga böner. – Min synnedsättning har format mig, gett mig perspektiv och är ett viktigt verktyg för mig i prästuppgiften och kallelsen som jag vill gå in i. Där tror jag att det verkligen har en mening. Jag känner inte att det finns nåonting jag vill bli helad ifrån. PÅ FRÅGAN HUR mycket Linus ser blir svaret att han vid de bästa förutsättningarna har tio procent av ögats kapacitet. Synnedsättningen hade han redan vid födseln och den beror på en pigmentbrist i ögonen. Han är väldigt ljuskänslig och trivs bäst med solglasögon utomhus. Till skillnad från en del personer med synnedsättning som till exempel bara kan se omvärlden genom ett smalt rör, har Linus »

”Jag dömer ju inte den som kommer till mig på själavård utifrån hur den ser ut och har inga förutfattade meningar.

Under sin nyligen avslutade praktikperiod i Kristine kyrka fokuserade Linus på att lära sig så mycket som möjligt om arbetet som präst.

JÖNKÖPINGSPORTRÄTTET KORT OM...

Linus Forsberg

Ålder: 24 år Gör: Läser till präst vid Johannelunds teologiska högskola Bor: I Uppsala, uppvuxen i Barnarp utanför Jönköping. Familj: Sambon Sofiesom också läser till präst. Mamma, pappa, storebror och lillasyster. På fritiden: Sitter i styrelsen för Synskadades riksförbund både nationellt och regionalt i Jönköpings län. Driver podden Lillhelgsmål tillsammans med en kompis som är katolik. Är utbildad massör. Drömmer om: Att som präst få jobba mycket med själavård, kanske som häktespräst. Favoritpsalm i jul: Kristus kommer Davids son och Dagen är kommen. Om julens ljud: Julljud för mig betyder mycket musik, både ute i butiker och i kyrkan. Och ljudet av att trampa i lite hårdare snö, av snöplogar och folk som skottar. Det har blivit många funderingar och böner för Linus under pandemin.

hela bredden i synfältet. Men han ser bara på riktigt nära håll. Ju längre bort desto suddigare och mer konturlöst blir allting. Den vita käppen är ett måste för att navigera sig fram och såklart finns dt mycket som är lurigt i till exempel en stadsmiljö. – Jag är överlag ganska lösningsorienterad och försöker tackla problem, säger Linus som däremot tycker att elsparkcyklarna som folk ställer lite här och var är ett riktigt bekymmer.

OCH UNDER PANDEMIN fick ha problem med tvåmetersregeln i butiksköerna. För den som inte ser bra är det svårt att veta om man ställt sig sist i kön eller mitt i den. – Samhället räknar med att folk kan se och ta del av en viss information. Även inom kyrkan kan det finnas ådana problem, säger Linus och berättar att det till exempel bara är vissa utgåvor av psalmböckerna som ges ut med extra stor text. ÄR DET SÅ att de andra sinnena skärps när ett är försvagat? Jo, så är det nog tror Linus. Han är en bra lyssnare och refleterar och läser in tonfall när andra pratar. Går mer på djupet.

Och så har han lätt för att minnas saker. Vilket ju är bra vid studier. Eller som när han var yngre och hade för mycket fritid och lärde sig alla vinnare i melodifestivalen genom tiderna. Vem som vann året efter ABBA, alltså 1975? Svaret kommer direkt. – Jennie, Jennie med Lasse Berghagen.

För Linus är advent en tid när han tänker mycket över tron och tillvaron. Efter ett år med pandemi handlar funderingarna såklart en del om det. – I år har jag fått refletera mycket över teologiska ställningstaganden från kyrkans håll, det här med hur nattvarden hanterats under pandemin till exempel.

De existentiella frågorna kring Gud och lidandet har också tagit plats. – Varför händer sådana här saker i en värld där jag har en bild av att Gud ska skydda oss människor? Varför kommer det då sjukdomar och pandemier? SVAREN PÅ DE eviga och svåra frågorna har kanske inte infunnit sig, snarare har han landat i konstaterandet att vissa frågor kommer vi inte att hitta svaren på. – Vi pratar ofta om att Guds plan är så mycket större än vi människor förstår. Det blir så påtagligt när sådant händer som vi verkligen inte kan förstå. Det finns aker som ligger bortom vår kontroll och förmåga att greppa.

”Samhället räknar med att folk kan se och ta del av en viss information. Även inom kyrkan kan det finnas sådana problem.

”Det är fint att ha ett sådant här jobb”, säger Steve Sjöquist.

Foto: MARCUS GUSTAFSSON

PROFILEN KORT OM...

Steve Sjöquist

Ålder: 65 år Familj: Man och många kära vänner Bor: Stockholm Aktuell med: Kyrkokalendern 2021–2022 (Verbum)

STEVE SJÖQUIST

Sjukhusdiakonen som vill vara en röst för andra

»Hans engagemang till livet och till andra människor började redan vid konfirmationen. Han var ett tänkande barn och den vänliga konfirmationsprästen lyssnade till hans frågor, och tron växte. Steve Sjöquist blev själv konfirmandledare och senare församlingsassistent. Som 25-åring flyttade han till Göteborg, där han fick ett arbete på habiliteringen och började jobba med barn med fysiska handikapp. –!Jag har alltid varit en röst för dem som inte kan prata för sig själva, säger Steve.

DET VAR 80-TAL och i Göteborg mötte Steve en kyrklighet som han tidigare inte hade stött på. Där fanns ett motstånd till kvinnliga präster och till homosexualitet. Men Steve hade aldrig känt att han hade behövt dölja den han var eller tiga för sin existens. Han stod upp för sig själv och för andra. –!Jag har varit trygg i mig själv och det har i grunden med min kristna tro att göra. Ingenting som är mänskligt är farligt. Jag brukar säga ”Vad skulle Jesus ha gjort? Jo, han skulle protestera mot oförrätterna”. Så för att överleva måste jag engagera mig.

Och engagera sig har han alltid gjort. Under Pride 2021 fick Steve Sjöquist ett pris. Nomineringen handlade om att han ”varit en röst för andra” under sitt mångåriga engagemang i hiv-frågor.

När hiv och aids härjade som mest, på 80-talet, så visste Steve att han måste testa sig. Han drog sig in i det längsta och bestämde sig för att göra hiv-testet i Stockholm, där ingen inom vården kände honom. Så en novemberdag fick han vad som då var att se som en dödsdom. –!Jag hade varit så nervös innan, men när jag fick beskedet så blev jag lättad. Då visste jag vad som skulle hända, säger han.

Många av Steve Sjöquists vänner överlevde inte sjukdomen, han förlorade många de åren. Han själv tog sig igenom några riktigt kämpiga år med sjudomen. I DAG JOBBAR han som diakon på Sjukhuskyrkan på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Också här har han med sig den tillit och den kristna människosyn som har präglat honom i livet. –!Mycket av mitt jobb handlar om att bara komma, lyssna och vara närvarande. Och även om vi lever i ett sekulariserat samhälle så betyder min krage något. Patienterna vet att de kan säga vad som helst till mig, utan att det hamnar i någon journal. Det är fint att ha ett sådant jobb, tycker jag.

Sofie Kalodimos

”Jag har varit trygg i mig själv och det har i grunden med min kristna tro att göra. Ingenting som är mänskligt är farligt.