Krönika: Sara

Krönika Sara Carlsson

Kärlek i coronatid

Så kom viruset till oss också och la sig som en tung filt av oro och ovisshet över hela vår tillvaro. Som när man lägger en filt över en undulatbur och det blir så plötsligt tyst. Kvittret tystnade. Genom media blev vi matade med allvaret som vi nu befann oss i. Många av oss fick känna av allvaret på ett alldeles särskilt sätt genom att själva bli drabbade av viruset eller stå bredvid en när och kär som drabbats. Vår värld stannade upp och höll andan. I vår kyrka stannade vi upp, handfallna inför den nya situationen. Mitt i allt, i det nya, märkliga, overkliga börjar något att spira. Kanske oväntat. Kanske inte. Nämligen Kärlek och Medmänsklighet.

Medan vi stod och kliade oss i huvudet och försökte hitta ett sätt att vara kyrka i den nya krisen mobiliserade medmänniskor på olika håll sina gemensamma krafter för att hjälpas åt. Som om en slags autopilot i kristid slogs på. Grannar i trappuppgångar hittade lösningar för att hjälpa varandra med inhandling och daglig kontakt med dem som behövde vara i karantän. Idrottsföreningar och ideella föreningar går snabbt samman för att se vad som kan göras för medlemmar och behövande runt omkring. Mitt i allt spirar ett behov av att finnas för varandra.

ALLT STÄLLDES på sin spets och vi fick syn på det vi faktiskt har mitt i vårt jagande efter allt vi hela tiden strävar efter – nämligen det vi inte har. Kreativiteten vet inga gränser för hur vi kan komma på olika sätt att mötas utan fysisk kontakt. Med hjälp av plexiglas på äldreboenden och uppdukad påskmiddag framför webbkameran kan vi möta våra nära

FOTO: PRIVAT ”Även om allt stannar upp och den svåra krisen kommer så kan det inte ta död på kärleken och medmänskligheten.”

och kära och umgås och i alla fall få en liten känsla av hur det skulle kunna ha varit om det var som vanligt. Det vi tidigare tagit så för givet, att mötas var plötsligt inte möjligt. Någ ra jag känner som varit med om krig, någon här i vårt land för många år sen och någon i nutid i ett land många mil härifrån, instäm mer i samma upplevelse; att detta är som en krigssituation med den stora skillnaden att vi inte kan vara tillsammans med vår familj och de viktigaste i vårt liv. Det var som om vi bör jade omvärdera vår betydelse för varandra. Vi upptäckte både vårt behov av att hjälpa och hur beroende vi kan bli av att ta emot hjälp.

Så saktades tempot ner i vår värld som flödar av måsten, impulser och intryck. Hemmet blev vårt nya huvudsakliga tillhåll och vår livspartner och våra barn blev de människor som vi träffar mest. Ett barn på en förskola här i stan ska ha sagt: ”Jag älskar det här med corona, för både mamma och pappa är hemma”. I stillheten och lugnet hittar krisande par tillbaka till varandra och äktenskap lappas och lagas. I singelhem går dejting-apparna varma när ensamheten och längtan efter något annat blir så påtaglig. Tid finns över till omtanke även om dem som inte finns i den närmaste sfären. Vi fick upp ögonen för barn som far illa i isolering utan sina dagliga vuxna omkring sig som ser, för utsatta i destruktiva relationer som blir än mer utsatta instängda med sina förövare och för redan ensamma människor i ännu större ensamhet. En vän med stort kontaktnät lät omtanken bli handling och utmanar sig själv genom att ringa ett samtal om dagen, utan givet ärende, till någon som inte blivit uppringd på länge bara för att ställa frågan ”Hur har du det?”.

I VÅR KYRKA är gudstjänsterna omställda och tid går åt till inspelningar. Verksamhet är inställd. Men för oss diakoner fortgår arbetet ungefär som vanligt. Vi håller kontakt med enskilda i form av samtal och en hel del praktisk hjälp. Det är som att även om allt stannar upp och den svåra krisen kommer så kan det inte ta död på kärleken och medmänskligheten. Som när våren trotsar kyla och snö och tar sin givna plats. SARA CARLSSON Församlingsdiakon Ljungarums kyrka