Existens: Pandemin som

PANDEMIN som förändrade allt

Våra händer blir allt narigare och vårt inre uttorkat på mänsklig närkontakt. Coronaviruset har inte bara trängt sig in i drabbade lungor utan smittat av sig på hela samhället. På tankar, känslor och hela existensen. Farsoten har satt ljuset på vår skörhet och rädsla för ovisshet – och omsorg om varandra.

”Covid-19 är vare sig ett tredje världskrig eller klimatförändringarnas crescendo. Det är bara ett virus. Och just detta bara och till synes helt meningslösa, är djupt skrämmande för oss.”

Våren lyser och grönskan är skir. Sällan har ljuset och kraften i knoppar som brister varit lika hänförande som nu. Tillvaron har legat i coronaskugga sedan i mars, men naturen har haft sin gång. Det känns nästan overkligt.

Världen har bommat igen och hela befolkningar satts i karantän. Rymdklädd sjukvårdspersonal kämpar dygnet runt för att rädda liv. Länder slåss om respiratorer och skyddsmasker. Flygplatserna ligger öde. Uppskjutna bröllop och inställda studentfester. Begravningar som måste följas via länk. Konkurser och massuppsägningar. Börsmiljarder försvunna i intet.

Det är diagrammens och dödsstatistikens vår. Jämförandet av staplar och tabeller.

Tidens gång har slutat att traska på. I stället följer den en kurva som till varje pris inte får bli för brant. När vi får fast vardagsmark under fötterna igen vet vi inte. Vi svävar i ovisshet. Och det är svårt. –Hur vi påverkas av allt som händer vet vi ännu inte. Det här är något helt unikt som inte går att jämföra med något annat. Väldigt många har fått sin tillvaro förändrad och bara det i sig är nog för att väcka stress och oro, säger Elisabet Wasteson, lektor i klinisk psykologi vid Mittuniversitetet.

Hon och några kollegor har inlett en studie om hur svenskarnas psykiska hälsa påverkas av epidemin och dess följder. Det är de inte ensamma om. Forskare i hela världen är intresserade av coronatidens verkningar. Redan nu har Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin i Region Stockholm konstaterat att epidemin kan påverka den psykiska hälsan hos många, och att intensivvårdspatienter och vårdpersonal löper risk för posttraumatiskt stressyndrom. –Dessutom vet vi att ekonomiska kriser, att bli av med jobbet eller stressen över att inte kunna betala hyran, inte är bra för det psykiska måendet, säger Elisabet Wasteson. –Men än så länge är mycket höljt i dunkel.

FIENDEN ÄR osynlig, men gör sig påmind överallt. Inte minst i de två meter av tomrum som påbjuds denna luftkramarnas och digitala hjärtanas vår. Social distansering går på tvärs mot mänskliga instinkter och behov. Ändå är det just vad som krävs av oss. Och detta är något alldeles nytt. I kriser ska vi gå samman, kavla upp ärmarna och kämpa sida vid sida, men istället är det passiv isolering som gäller.

Att avstå umgänge är att visa solidaritet. För de flesta är det ingen liten prövning. De sociala relationernas avgörande roll för människans välmående är välkända. Vad gör den frivilligt påtvingade ensamheten med oss? –Många drabbas av social ensamhet när de rent fysiskt inte kan träffa kollegor, skolkamrater, vänner eller släktingar. Det är jobbigt, men samtidigt något som förhållandevis enkelt går att lindra, säger Helena Larsson, sjuksköterska och lärare vid högskolan i Kristianstad, som just disputerat med en avhandling om existentiell ensamhet inom vården.

Röst- och videosamtal har aldrig betytt så mycket som nu, inte minst för riskgrupper som inte ens bör träffa sina närmaste. För en del äldre tror Helena Larsson att den digitala, sociala livlinan till och med har gjort att det känts mindre ensamt än förut. Barnbarn har insett hur viktigt det är att slå morfar en signal eller bjuda in faster till en spelrunda över Skype. Grannar tar kontakt för att hjälpa till med matinköp och förskolebarn håller konsert på gräsmattan utanför äldreboendet. –Att andra visar omsorg om de äldre, inte bara de egna barnen eller syskonen, betyder väldigt mycket för måendet. Den typen av omsorg ser vi nu runt om i landet, säger Helena Larsson.

MED DEN EXISTENTIELLA

och mer djupgående ensamheten och inre oron, är det svårare, menar hon. Den som det är svårt att sätta ord på och sällan pratas högt om. –Vi vet att den existentiella ensamheten ökar under kriser och dramatiska händelser, och när vi inte känner att vi har kontroll, säger Helena Larsson.

Vi matas med dödstal och skrämmande berättelser. Och det finns inget vi kan göra. –Svenskar är generellt ett praktiskt folk, men nu är vi i en situation som vi inte kan lösa genom att agera. Vi måste gå från ett görande tillstånd till ett varande. Många av de gamla är redan där, i varandet, så kanske är de bättre rustade än vi yngre. Vi uppmanas vara passiva, och vilka är vi då?

Pandemin har ställt saker på sin spets. Varför är vi beredda att skjuta till hundratals miljarder för att rädda människor från covid-19, men låter barn dö i kolera och flyktingar drunkna i Medelhavet? Hur kan det vara en självklarhet att nu offra tillväxt och sänka BNP, när det ansetts omöjligt att göra det för att hindra en klimatkatastrof ?

På våra sjukhus ställs vårdpersonal – och vi som samhälle – inför plågsamt svåra val när prioriteringarna hårdnar.

Fienden är osynlig, och det gör oss rädda. Men oron har väckt en motrörelse av omsorg.

–Hur ser vi på mänskligt värde? Det är så många etiska frågor nu. Och de finns där i vår vardag och de val vi gör för att skydda varandra.

En som inte kan låta bli att nästan slaviskt ta del av nyheter, presskonferenser och debatter, är författaren

Maria Küchen. –Jag följer allt, uppmärksamt och hjälplöst. Jag kan ju inte påverka eller förändra det som sker.

Covid-19 är vare sig ett tredje världskrig eller klimatförändringarnas crescendo. Det är bara ett virus. Och just detta bara och till synes helt meningslösa, är djupt skrämmande för oss, menar Maria Küchen. Vi vill inte bara ha kontroll över tillvaron, i västvärlden är vi också marinerade i individualism, tron på att vi är unika individer med rätt att styra och forma våra egna liv. Vi har, menar hon, fått lära oss att ett gott liv bygger på våra personliga val, att ålder bara är en siffra och att vi kan träna oss friska. Plötsligt dyker det upp en osynlig liten livsform och reducerar oss till organismer i en biologisk population. –Det här blev särskilt tydligt när 70-plusarna protesterade mot att de skulle behöva hålla sig hemma. De var ju så friska, pigga och alerta. Men viruset tar inte hänsyn till att 70 är det nya 50. Våra kroppar är de åldrande organismer de är.

I någon mån går vi kanske alla igenom en sorts identitetskris, menar Maria Küchen. Pandemin har visat hur tillvaron kan förändras i ett nafs, något som de flesta som är födda här i landet förskonats från att erfara. –Jag tror också att det slumpartade har varit svårt att hantera. Att några råkade vara på den där festen och blev smittade eller hade sportlov en vecka senare när smittan kommit igång i Italien. Att det inte finns någon att skylla på. Det bara är som det är. Vissa drabbas, andra inte. Livet är orättvist.

Men även om slumpen spelar roll för vem som smittas och

insjuknar, löper vissa högre risk. Riskgrupper, vårdpersonal med bristande skyddsutrustning och, som så ofta, de mindre priviligierade. Alla kan inte jobba hemifrån eller undvika kollektivtrafik. Statistiskt sett har den fattigaste delen av befolkningen redan sämre fysisk och psykisk hälsa. Och de som har osäkra anställningsvillkor är de första att förlora jobbet. Vi sitter måhända i samma båt, men med olika bagage och utrustning.

SAMTIDIGT HAR coronapandemin visat att vi är beredda att göra stora uppoffringar för att skydda de äldre och sköra – att rädda liv är viktigare än vinstmaximering. Många har fått tid att reflektera över världen så som den var i februari, vart den nu är på väg och vad som egentligen är av värde. –Är verkligen välfärdssektorn tärande? Är konsumtionssamhället nödvändigt? En rad existentiella frågor har dykt upp och jag tror att det finns en möjlighet i det här. Att vi får andra perspektiv.

Det säger Margareta Kristensson, professor emeritus vid institutionen för hälsa, vård och omsorg vid Linköpings universitet, som ingår i en forskargrupp som ska studera pandemins verkningar på allt från hälsa till brottslighet. –Vi ser en motrörelse i samhället av omsorg, engagemang och tillit. Det skapas grupper som syr virusskydd och handlar åt de äldre. Det skickas blommor och roliga filmer. Människor går samman och visar att de bryr sig om varandra. Det är fantastiskt.

Hon tvekar en kort sekund. –Det kan låta naivt, men jag hoppas och tror att vi börjar reflektera över andra sätt att leva.

För vissa grupper i samhället krävs mer än någonsin. Men för många andra har tempot gått ner. Det är ett undantagstillstånd utan slutdatum, fyllt av osäkerhet. Men det kan också ses som ett andrum. Den polska författaren och Nobelpristagaren Olga Tokarczuk reflekterade i en text i DN i april: ”Är det möjligen inte så att vi har återvänt till livets normala rytm? Att det inte är viruset som är en störning av normen, utan precis tvärtom – att den där hektiska världen före viruset var onormal?”

Oavsett om vi håller med eller inte, är det här en vår då fler har tid att fundera över saken. –När vi inte lever i det vardagliga bruset kan det vara lättare att ta vara på våra andra existentiella dimensioner, som inte handlar om att göra utan om att vara. Lyssna på musik och gå ut i naturen, precis som vi har sett att människor också gör, säger Helena Larsson. –Det, liksom att ha en tro, hjälper och lindrar den existentiella ensamheten.

Maria Küchen berättar att hon försöker finna ett slags sinnesro i ovissheten. –Det finns något mycket skrämmande i att inte veta och inte kunna påverka, men om man försonas med ovissheten ger den också vila. Det blir som det blir. Jag kan släppa det.