Minnet av en vigsel

Kyrkoskrivare Heléne Johansson har skrivit ner berättelsen om sina föräldrars bröllop som hon fått det berättat. En skatt för oss andra att ta del av.

Bröllops- middagen hölls i en etta med kokvrå

Lördagen den 12 oktober 1946 vigdes mina föräldrar Enid Söderberg och Sigvard Andersson i Bymarkens prästgård. Paret, som kom från Nässjö respektive Vaggeryd, träffades i Jönköping år 1943. Sigvard kom till Jönköping 1937, som fjortonåring, för att bli musikelev vid A6 regemente. Enid kom till Jönköping 1943 för att börja en anställning på Fotocentralen. Hon hann bara vistas i Jönköping två veckor innan hon träffade sin blivande make, det var på dans i Stadsparken i Rotundan (nuvarande Fröjden). Sigvard spelade dansmusik med sina kollegor, Enid var där med en väninna för att dansa, tycke uppstod och de tu blev ett par.

Bymarkens prästgård

Förr i tiden brukade vigslar ske på söndagar direkt efter högmässan, då kyrkan var öppen och uppvärmd. Med tiden blev det vanligare att ha bröllop på en lördag och då genomfördes vigslar och dop i prästgårdarna istället för i kyrkorna. Prästgårdarna var ju bebodda och uppvärmda men kyrkorna var ofta kalla och dyra att värma upp. I regel fanns det också ett rum i prästgården, för det mesta prästens arbetsrum, som var lämpligt för vigslar. Att mor och far valde just Bymarkens prästgård berodde på att de inte ville ha en stor vigsel, och i Bymarkens prästgård bodde Folke Hyltén-Cavallius som var regementspastor på A6 och därmed den präst som pappa kände bäst.

För att vara ett litet bröllop tycker jag att följet var ganska stort. Där var naturligtvis brudparet, tärna och marskalk. Tärna var mammas väninna från Nässjö, marskalk var mammas bror, dessutom var min moster (mammas lillasyster) brudnäbb.

Bruden var klädd i en hellång ljusblå, klänning med långa vita handskar (klänningen förstördes vid en maskerad, ett tilltag jag nu skäms över). Brudbuketten bestod av stora, rosa rosor och liljekonvalj. Brudgummen var klädd i uniform och vita handskar, de var ett stiligt par!

”Personal hade hyrts in för matlagning och servering. Hur alla dessa fick rum i lägenheten är för mig en gåta, men vill man så går ju det mesta.”

Brudparet Enid och Sigvard, Helénes föräldrar.

Efter bröllopet var det middag i det nya hemmet, en etta med kokvrå på Liljeholmen. Personal hade hyrts in för matlagning och servering, något som var väldigt vanligt på 30-, 40- och 50-talet. Med på middagen var mina farföräldrar, min yngsta faster och farbror från Vaggeryd, brudföljet som jag har räknat upp samt min mormor och morfar från Nässjö. Hur alla dessa fick rum i lägenheten är för mig en gåta, men vill man så går ju det mesta.

Ett roligt avslut

Bröllopsdagen avslutades med en liten rolig historia, åtminstone så här i efterhand. Mormor och morfar upptäckte att det inte gick några tåg hem till Nässjö på lördagskvällen (vissa saker förändras inte). Min morbror fick då springa hem till brudparet och hämta nyckeln till rummet som mamma hade haft på Smålandsgatan och som hon skulle städa ur på måndagen efter bröllopet. Sen fick han gå tillbaka till stationen och hämta sällskapet och lotsa dem till rummet på väster och där de alla fem fick samsas den natten. Ja, krångligare eller märkvärdigare än så behövde inte ett bröllop vara förr i tiden.

Själv gifte jag mig i Österängskyrkan för 35 år sedan, men det är en helt annan historia… HELÉNE JOHANSSON