Kyrkogård

Foto: GETTY IMAGES

Grönt och hållbart vid graven

Text: Mari Lundmark Foto: Oscar Källbom

Anna Danielsson. »Under sommarmånaderna är det hög aktivitet på våra kyrkogårdar. Säsongsanställda vaktmästare jobbar för fullt med att klippa gräs och häckar och rensa ogräs.

Planteringen av sommarblommor på de gravar som har gravskötsel ska också hinnas med i början på juni och då är det isbegonior och silverek som gäller. Begoniorna blommar oftast hela sommaren och tål också regn och rusk om det skulle bli en sådan sommar.

ATT KLIPPA HÄCKAR och gemensamma gräsytor kan ibland vara en utmaning, berättar Anna Danielsson som ansvarar för pastoratets kyrkogårdar. – Det händer att det ligger gravlyktor och krattor bakom stenarna. Det innebär risk för skador, både på våra maskiner och på gravstenarna. Därför är det viktigt att inte använda utrymmet bakom gravstenen på det sättet.

Andra frågor Anna ofta får är hur länge gravlyktor kan vara kvar på gravarna och hur det fungerar med vattningen om det blir en regnfattig sommar. – Du avgör själv om och när du tar bort gravlyktor och andra dekorationer. Det är tillåtet att ha dem kvar på gravarna året runt, så länge allt hålls i ett vårdat skick. – Vi vill värna om naturens resurser och därför har vi ingen generell vattning av allmänna ytor på kyrkogården sommartid. Planteringarna på de gravar som har skötselavtal vattnar vi förstås.

SITUATIONEN I UKRAINA påverkar oss alla på olika vis, så även begravningsverksamheten. – En väl fungerande begravningsverksamhet är oerhört viktig, det märkte vi ju inte minst under pandemin. Skulle vi komma i ett läge där vår beredskap höjs måste vi ha planer för att säkra att verksamheten fungerar. Det har vi ägnat en del tid åt under våren. Det handlar till exempel om att se till att vi har tillräckligt många gravplatser, att vi kan gräva nya gravar och att transporter fungerar, berättar Anna.

Hur känns det att jobba med de här frågorna?

– Det är absolut dubbla känslor. Att planera för en allvarlig situation är jobbigt. Samtidigt tycker jag att det känns betryggande att göra det här arbetet. Att veta att vi har koll och att vi är förberedda om det värsta skulle hända. Sedan får vi innerligt hoppas att planerna aldrig behöver realiseras.

Ett långsiktigt arbete som kräver kunskap

Det är mycket våra vaktmästare på kyrkogårdarna ska ha koll på. Hur tar man bäst hand om det som växer? Vad säger begravningslagen om praktisk hantering av kistor och urnor? Hur gör vi för att jobba hållbart, både när det gäller medarbetarnas arbetsmiljö och våra miljömål?

»– Att jobba på kyrkogården är att möta och vårda både naturen och människan, säger Marie Sooaru som gör sitt andra år som säsongsanställd vaktmästare i pastoratet. Jag måste både veta hur jag ska vårda det som växer på bästa sätt och hur jag bäst bemöter någon som sörjer eller helt enkelt bara behöver prata lite.

Mattias Karlsson är vaktmästare i Skeda. Han berättar att vårdandet av träd och buskar är ett långsiktigt arbete som kräver stor kunskap. – Det är viktigt att tänka framåt när jag beskär ett träd. Hur kommer det att se ut om fem, femton eller femtio år? Ett litet misstag idag kan få stora konsekvenser som kan ta lång till att rätta till. Våra kyrkogårdar ska vara välskötta platser där man kan finna tillhet och ro, det är ett stort åtagande som kräver arbete året runt.

MILJÖARBETET ÄR HÖGT prioriterat i pastoratet, självklart också på kyrkogårdarna. Det är viktigt att tänka i cirklar, säger Marie. – Allt hänger ihop. Det vi gör idag får vi ta konsekvenserna av i morgon. Så vi komposterar och källsorterar och siktar på att bli helt fossilfria till 2025. Målet är att lämna så lite avfall som möjligt. ETT LED I kretsloppet är att gynna den biologiska mångfalden, något Mattias brinner lite extra för. – Ängsmarkerna blir allt färre. Vi måste göra vad vi kan för att hjälpa bin och andra insekter på traven. På ängen runt Skeda församlingsgård kommer de första bina redan när krokusarna blommar. Jag låter också blommorna gå i frö på gräsytan vid minneslunden så att insekterna kan göra sitt jobb och vi får nya blommor nästa år. Det är också en cirkel i kretsloppet.

Marie Sooaru och Mattias Karlsson tar hand om både växter och människor på Skeda kyrkogård.

VISSTE DU ATT...

»...vi beställer hem drygt 3 000 isbegonior och 2 000 silverek till sommarplanteringen på de gravar där gravrättsinnehavaren tecknat avtal om gravskötsel.

Foto: GETTY IMAGES

Det förflutna och framtiden vävs samman genom symbolerna som bruden bär på bröllopsdagen.

Foto: GETTY

Något gammalt, något nytt…

»”Something old, something new, something borrowed, something blue and a sixpence in her shoe” är en gammal engelsk ramsa om hur man som brud ska klä sig på sin bröllopsdag. Något gammalt, något nytt, något lånat, något blått och en liten slant i skon är alla symboler för att få ett välbalanserat och lyckligt äktenskap.

Det gamla, som kan vara ett ärvt smycke eller mormors gamla slöja ska påminna om brudens tidigare liv och vara en kontakt till hennes rötter.

Det nya visar på det nya livet och framgången i det. Nu startar en ny era och brudparet får möjligheten att påbörja ett nytt liv och skapa en familj.

Enligt traditionen bör bruden också ha något lånat på sig. Det symboliserar bandet till hennes vänner och visar att de alltid kommer finnas dä. Det är viktigt att lämna tillbaka det man lånat, för att visa respekt och tillit till sin vän.

Blå är en färg som här handlar om hopp och trofasthet. I Sverige har bruden ofta burit ett blått strumpeband under bröllopet men i det gamla Israel fanns en tradition där bruden bar ett blått hårband under sin bröllopsdag. Kanske är det därifrån symbolen härstammar.

“A sixpence in her shoe” översätts ibland som “något fått” och handlar om önskan om ett rikt liv – både i kärlek och ekonomi. I England lade brudens far ett silvermynt i hennes vänstra sko medan bruden i Sverige också fic ett guldmynt av sin mor, för att lägga i den högra skon.

VISSTE DU ATT...

»Vigselringen varit omgiven av mycket skrock. Då den är placerad på vänster ringfinger, med ett blodkärl som går rakt upp i hjärtat såg man det som ett knutet band mellan bruden och brudgummen. Än i dag kan det anses bringa olycka om man provar någon annans vigselring, då det enligt folksägen kan bringa osämja mellan makarna. Om bruden fick en för trång ring trodde man att äktenskapet skulle få det svårt ekonomiskt.