Stumpenensemblen

STUMPEN

Föreställningarna har varit många och av skiftande slag. Allt ifrån egenskrivet till världsklassiker som Mannen från La Mancha.

Så hittade de hemlösas teater hem

Sju kyrkoherdar kontaktar kommunen, de ville göra något viktigt för att fira Jesus Kristus inför år 2000. Dåvarande kommunstyrelsens moderata ordförande Björn O Anderberg tyckte idén lät bra. Tillsammans bestämde de sig för att satsa på de hemlösa.

HELSINGBORG LÅG i framkant med arbetet för hemlösa, och nu fick man chansen att arbeta med frågan på både lokal som nationell nivå. Projektet möjliggjordes med statliga medel, ett par miljoner sammanlagt. Per Tornee utsågs till projektledare och Björn O Anderberg till ordförande. Den 30 september 1999 blev datumet då huvudarrangemanget skulle hållas. Förutom kyrkan och kommunen fanns psykiatrin med i projektet.

Utöver debatter och föreläsningar skulle det bjudas på underhållning. Projektledaren var bekant med skådespelaren och Helsingborgs stadsteaters tidigare chef Hans Polster, som vid tillfället spelade teater med föreningen RSMH, riksförbundet social och mental hälsa. Han blev till tillfrågad och tackade ja till att medverka och strax efter hölls de första mötena på Ria.

Möten som var långt ifrån traditionella. På den tiden var Ria den enda mötesplats inomhus för de hemlösa, vilket innebar att lika stor del som lyssnade på Polsters idéer, lika stor del var där för att äta och vila, ta en dusch eller medicinera sig.

Men några lyssnade och tyckte att det lät intressant. Om inget annat utlovades det fika vid varje sammankomst, något gruppen hållit fast vid sedan dess.

Repetitionerna kom igång, med blandade framgångar – men en pjäs blev det. PC Jersilds Stumpen.

I SISTA stund höll allt dock på att gå om intet. Vid en av slutrepetitionerna i Gustav Adolfs kyrka, där föreställningen skulle ges, närvarade en präst som reagerade starkt över alla svordomar – och med ens blev det stopp.

Stadsteatern ställde dock upp och erbjöd sina lokaler. Föreställningen Stumpen blev verklighet. Stående ovationer och en föreställning till.

Nu har Stumpenensemblen funnits i drygt 20 år. FORTS.

REPETITION PÅGÅR

Stumpen är numera en välkänd teatergrupp. I fjol gick dess initiativtagare Hans Polster bort. Saknaden är stor. Men verksamheten fortsätter i samma anda som tidigare och lockar nya att vara med.

TEXT OCH FOTO: TEA KEMPPAINEN

STUMPENENSEMBLENS STYRKA har kanske alltid varit dess blandning av medlemmar. Redan från början bestod gruppen av allt ifrån totalt ovana till erfarna amatörer och proffs. Från början var det dock hemlösa, människor i missbruk och med psykisk ohälsa som var huvudmålgruppen – och under åren som gått är det många som gått vidare och rättat till sina liv.

Och föreställningarna ensemblen har satt upp under åren har varit många och av högst skiftande slag. Allt ifrån egenskrivet material till världsklassiker som Mannen från La Mancha, som sattes upp i flera omgångar. Bland annat spelades den för gymnasieskolorna i Helsingborg. Och Henning Mankell skänkte

”Vi vänder oss till dem som liksom vi andra i gruppen antingen kommer från ett förflutet i psykisk eller fysisk hemlöshet eller om du på något sätt känner dig hemma med oss.”

Stumpenensemblen repeterar inför vårens föreställning Lyckliga gatan. sin föreställning Tyckte jag hörde hundar, vilken fick stor uppmärksamhet. Stumpen har även spelat på stadsteatern, senast Begravt barn, som regisserades av Jan Nielsen.

MÅLGRUPPEN HAR alltid varit densamma och vänder sig till dem som känner för dem som, eller själva, befinner sig i utanförskap. –Jag var med en vända i Stumpen tidigare, men det blev inget då för jag var så inne i mitt missbruk. Nu är jag ren sedan länge men kände att jag vill göra något, så att jag inte isolerar mig, säger Eva Henriksson som är nyast i gänget.

Många runt bordet nickar. Gemenskapen är viktig, teatern likaså.

Uppvärmningen består av alltifrån stolsförflyttningar till kast med boll, som här med Lillemor Haglundh.

–Stumpen har hjälpt mig jättemycket. Jag blev mobbad på min förra arbetsplats och mådde väldigt dåligt. Här mår jag bra och det är jätteroligt, inflikar Lillemor Haglundh.

EYVIND ANDERSEN som varit engagerad i teatern sedan Mannen från La Mancha är numera ansvarig konstnärlig ledare och mån om att fortsätta arbetet i Polsters anda. Förutom föreställningen Lyckliga gatan som ska sättas upp senare i vår har Stumpen även dragit igång en ny grupp. Förhoppningen är att locka till sig nya. Och precis som när man startade en gång för 20 år sedan har man bland annat gått via Ria. Tisdagskvällarna är avsatta till det nya projektet och för intresserade är det bara att kontakta ensemblen eller dyka upp i Folkets hus b-sal klockan 16.00–18.00. –Vi vänder oss till dem som liksom vi andra i gruppen antingen kommer från ett förflutet i psykisk eller fysisk hemlöshet eller om du på något sätt känner dig hemma med oss, hälsar ordförande Madeleine Grothen.

Stumpenensemblens pjäser i urval Stumpen Talismanen FOTO: TEA KEMPPAINEN

Högsta vinsten

JanEric Wehlin har varit med i Stumpen sedan starten och för honom har teatern varit väldigt betydelsefull.

Ingeborg Holm

Mannen från La Mancha

Tyckte jag hörde hundar (pjäs som ensemblen fick av Hen ning Mankell)

Uppstoppad hund

Tillståndet

”För första gången i mitt liv kände jag att jag dög”

Han var närmare 50 och strulade mest runt. Jan-Eric Wehlin var en av de första som gick med i Stumpen.

– Något jag aldrig ångrat. För första gången i mitt liv kände jag att jag dög till någonting. Någonting mer än allt strulande. Jag kände att jag hittat rätt.

MYCKET SNURR och handel och vandel, som han själv uttrycker det, var Jan-Eric Wehlins vardag. Trots att han oftast ordnat det med boende så var hans liv allt annat än i ordning. –Fast de flesta polarna saknade ju lägenhet.

Ända sedan barnsben har han mer eller mindre fått klara sig själv. Mellan tre och 16 år hann han med att bo på elva olika ställen, allt ifrån barnhem till fosterföräldrar och ungdomsvårdsskolor. –Jag gick med på det mycket för morsans skull, men det är klart det har präglat mig. Mycket. Jag litar inte på någon.

DE SENASTE 20 åren har dock betytt stor skillnad för Jan-Eric. Förutom allt han lärt sig om teater har Stumpen öppnat dörrar för honom och gett honom möjligheter som tidigare var mer eller mindre otänkbara i hans liv. –Skrivit har jag alltid gjort, men i och med Stumpen har det blivit mer strukturerat. Jag skriver svenska texter till låtar och manus, men jag har även medverkat på julskivor som spelades in till förmån för Hemlösas hus och så har jag filmat en del. Jan-Eric Wehlin var också en av huvudpersonerna i Robert Lillhongas film om teatergruppen. –Men utan Hans Polster hade det aldrig blivit något. Det hade inte fungerat med vem som helst, och för Hans hade alla lika stort värde. Ingen var mer värd än någon annan, proffs som amatör.

TIDIGT MYNTADE Hans Polster uttrycket ”Världens mest flexibla ensemble”. Något som kommer från situationer som rollbyten in i det sista. Folk som inte varit i form när de väl dykt upp. Situationerna man fått hantera har varit många. –Men föreställning har det alltid blivit, och det har oftast löst sig bra. Men, som sagt, det hade aldrig gått utan Hans Polster, säger Jan-Eric Wehlin som minns skaparen och vännen med stor värme och respekt. –Vet du förresten att vi ett år blev valda till Helsingborgs andra viktigaste händelse? På första plats kom HIF som tog sig till Champions League. Tror du att det skulle gå att göra något liknande projekt idag, som satsningen på hemlösa och teater? –Då låg det helt rätt i tiden. Nu finns det ett helt annat arbete och syn kring hemlösa, det jobbas med det på ett helt annat vis. –Däremot skulle jag gärna se att man gjorde något med alla de ungdomar som håller på och bränner bilar och rånar folk. Få dem att ställa sig på scen och få känna att de betyder något och ge dem bättre självkänsla. Det tror jag på.

TEA KEMPPAINEN