SHALOM
ORDET SOM
RYMMER HELA
LIVETS FRID
! Så kan du hitta vägen till ett enklare liv
MATTIAS KLUM: ”Det gör ont att se förstörelsen, men det vackra fyller på hjärtat varje dag”
tema
frid
Att bära oro och finna lugn
När livet låter falskt
Som 17-åring drömde jag, som så många andra, om att spela musik tillsammans med vänner. Gitarren i händerna, blicken fäst på greppbrädan, viljan stor – men resultatet? Om jag ska vara ärlig: det lät inte särskilt bra. Förmågan räckte inte till. Men något annat började växa. I stället för att bli en skicklig instrumentalist utvecklade jag ett lyssnande – ett lyssnande efter harmonierna. Timmar av lp-skivor, cd-skivor och diskussioner med riktiga musiker gjorde mig medveten om något viktigt: harmoni är inte en fråga om musikstil, utan om samspel. Klassisk musik kan vara harmonisk –men det kan även hårdrock vara. Och i alla genrer finns också motsatsen: disharmoni. Det är inte ljudet i sig som avgör, utan hur tonerna förhåller sig till varandra.
Nu, 35 år senare, ser jag samma mönster. Som ung kämpade jag för att få allt att låta rätt inför andra. Idag ser jag hur många människor – kanske fler än någonsin – lever i en slags inre disharmoni. De försöker stämma sitt liv genom att justera en detalj här, en aktivitet där, ibland i hopp om att bara en liten förändring ska skapa välmående. Men det räcker inte.
MUSIKTEORIN SÄGER ATT harmoni kräver minst tre toner. Samma sak gäller i livet: vi människor behöver minst tre grundtoner för att må väl – relationen till oss själva, till andra och till något större än oss själva. I Bibelns skapelseberättelse beskrivs en tillvaro där Gud, människan och skapelsen levde i harmoni. Allt klingade vackert tills människan bestämde förändra skapelsen – bara lite grann och resultatet blev disharmoni.
Vi vill gärna tro att frihet är att få bestämma som vi vill. Men alla som någon gång stått med ett instrument där en ton inte stämmer vet hur en disharmoni kan förstöra. Det gäller också i familjer. När en relation hamnar i osynk, när tonläget mellan förälder och barn skaver, så hörs det – inte alltid i ord, men i stämningen.
Det märkliga är att samma sak som skapar disharmoni – olikhet – också är det som kan skapa
”Vi behöver minst tre grundtoner för att må väl – relationen till oss själva, till andra och till något större än oss själva.”
den vackraste harmonin. Förutsatt att det finns en gemensam ton att förhålla sig till. I musiken är det dirigenten som bestämmer det för alla musiker. I livet kan det vara värderingar, tro, överlåtelse – eller helt enkelt viljan att lyssna in något större än sig själv.
KANSKE ÄR DET därför många av oss, mitt i vardagslogistik och pressade familjekalendrar, längtar mer efter frid än efter kontroll. Frid handlar inte om att allt är perfekt. Frid är att något i oss likt en harmoni, även när livet inte är harmoniskt. En inre harmoni som bär, trots att allt runtomkring oss låter falskt. Den djupaste utmaningen som förälder och kyrka är inte att försöka tvinga fram den perfekta melodin, utan att hjälpa människan att hitta den grundton som livet kan vila mot. Harmoni och frid börjar alltså inte med att spela själv och prestera. Den börjar med att lyssna och upptäcka.
Den friden önskar jag dig – och din familj.
Greger Larsson Kyrkoherde
Innehåll
Din församling
4 Kyrkans öppna förskola
6 Julens dagar
8 Krönika På jakt efter frid
26 Shalom Ordet som rymmer hela livets frid
28 Så gick det i kyrkovalet
30 Kyrkogård
Tema frid
9 Att finna friden mitt i oron
Mötet
14 Mattias Klum Fotograf, filmare och konstnär
Övrigt
”Fridshälsningen bekräftar att vi tillhör varandra”, säger Camilla Lif, präst:. Foto: MIKAEL M JOHANSSON
Öggestorps kyrkogård.
Hänt och gjort på våra kyrkogårdar under året
ROGBERGA KYRKOGÅRD
◗ Askgravplatsen har fått ett ansiktslyft, vi tagit bort barrväxterna som blivit lite för stora och vi har färdigställt platser för minnessaker. Till våren kommer det också att finnas ställ för vaser runt rösena. ”Brunnen” i minneslunden har även den fått ett lite annat utseende.
Vi har även målat och fräschat upp ljusbärarna vid askgravplatsen, vas/ljusbäraren i minneslunden, lyktstolpar, blomsterurnor, räcken samt grindarna vid ingången väster ifrån. Allt i färgen svart. Vi har också målat redskapsställen i falurött. Till våren kommer förhoppningsvis de 450 nysatta lökarna tillsammans med alla gamla lökar, blomma ut i full prakt längs med västra, norra och östra murarna.
REDAKTION
ÖGGESTORPS KYRKOGÅRD
◗ I kulören svart har vi målat alla räcken, kranar, detaljer på redskapsställen, vas/ljusbärare i minneslunden och de båda grindparen. Redskapsställen är målade i ljusgrå kulör, det norra stället får sin gråa nyans till våren.
Dan, Karin och Fredrik
18 Nyfiken på kyrkoåret Vad berättar julen för oss?
Redaktionen: Greger Larsson, Sophie Torrealba, och Anna-Karin Hedén.
Kontakta oss
Expeditionen: 036 39 06 80. Kyrkoherde Greger Larsson: 073 037 47 80 eller 036 39 06 82 Kyrkogårdsföreståndare
Dan Lundstedt: 070 649 25 63 eller 036 39 05 92
Epost: tenhult@svenskakyrkan.se
Adress: Rogberga-Öggestorps församling, Myrstadavägen 19, 561 60 Tenhult
Följ oss
Webb: svenskakyrkan.se/tenhult
Instagram: svenska_kyrkan_tenhult
Facebook: Svenskakyrkan Tenhult
Produktion: Verbum AB
Ansvarig utgivare: Martina Croner martina.croner@verbum.se
Tryck: Printagon, Helsingborg, 2025
Distribution: Postnord
Foto om inget annat anges: Sophie Torrealba
Omslagsbild: Sophie Torrealba
Nymålad servicestation på Rogberga kyrkogård.
Juletid och julfrid – men först lite extra stress
◗ Tiden fram till jul kan bli en tid fylld av stress, inte minst för barnfamiljer. Men samtidigt är det en härlig tid fylld av förväntan från både barn och vuxna.
– Jag älskar julen, jag ser verkligen fram emot julen, säger Amanda Lemce Ljungberg. Det är fortfarande många veckor kvar till jul när jag träffar föräldrar och barn på öppna förskolan ”Kyrkis” i Kyrkans hus i Tenhult. Vi börjar prata om tankar inför julen och hur julfirandet ska bli i år.
– Idag tänkte jag på julen för min son som fyller år fick en julkalender med fisketema i present, berättar Fredrik Rogö.
FREDRIK HAR SONEN Elton, 7 och döttrarna Sigrid, 4 och Hedda, 1 år. Att tänka på julen skapar en viss stress tycker han. Det är mycket som ska hinnas med fram till jul.
– Det är mycket som vi ändå vill göra för barnens skull. Vi brukar ha en julkalender där barnen varje dag får vara med på någon liten händelse, något experiment eller kanske ett bus av något slag.
”Vi brukar hitta tid för att läsa böcker som har mer julberättelser och där det också finns budskap om julen.” Fredrik Rogö
I december fylls veckorna dessutom av alla andra förberedelser som ska hinnas med. Städning, pynta huset, fixa gran och allt annat. Men Fredrik tycker att även julfriden får plats i familjen.
– Vi brukar hitta tid för att läsa böcker som har lite mer julberättelser och där det också finns budskap om julen.
Amanda Lemce Ljungberg har barnen August 2½ och Wilhelm som är sex månader. Det blir första julen som tvåbarnsförälder. Hon berättar att hon medvetet väljer bort saker som skapar mer stress och har sänkt ribban.
– Till exempel nissedörr och nissebus som alla sociala medier är fyllda av. Visst hade jag velat ordna något sånt, men det är inget för mig. Barnen skulle bara märka hur stressad jag var varenda kväll av att fixa med det. Vi kör en julkalender av enklare slag, det räcker.
AMANDA SER FRAM emot julen och sedan barnen kom är förhoppningen att också skapa nya traditioner och kunna fira hemma i det nybyggda huset med barnen.
– Ibland har den äldre generationen svårt att släppa gamla traditioner kring julfirandet och det blir mycket flängande hit och dit för att fira här och där. I år kanske de vill komma till oss i stället, hoppas hon.
Julfrid för Amanda är att får
tid tillsammans med barnen, men också med föräldrar och andra släktingar. Hon ser fram emot alla förberedelser som att baka och fixa inför julen.
– Jag älskar julen, jag tycker den är så mysig!
För familjen Rogö är julfrid också besök i kyrkan under hela december, stämningen i kyrkan är viktig för att hitta julkänslan, tycker Fredrik.
– Första advent, luciafriandet i Älgabäcksryd och gudstjänsten på Annandag jul är fina stunder att se fram emot, säger Fredrik.
Anna-Karin Hedén
Kyrkans hus.
KYRKIS - KYRKANS
ÖPPNA FÖRSKOLA
◗ Välkomna till Svenska kyrkans öppna förskola, ”Kyrkis”, i Kyrkans hus!
◗ Kyrkis är för barn 0–6 år tillsammans med vuxen. Vi leker, pysslar, pusslar, målar, och äter mellis.
◗ Det blir också en lässtund för de lite äldre barnen under tiden de vuxna dricker kaffe/te, ta gärna med lite frukt till lässtunden.
Dag: Måndagar.
Tid: Klockan 09.00-11.30.
Plats: Kyrkans hus, det gula huset bredvid skolan, Myrstadavägen 19. Ingen anmälan behövs!
Välkommen till kyrkan i juletid!
14 december
Tredje advent
Rogberga kyrka
16.00 Gudstjänst med barnkörens luciatåg
21 december
Fjärde advent
Rogberga kyrka
16.00 Högmässa
24 december
Julafton
Kyrkans hus
11.00 Samling vid julkrubban
Öggestorps kyrka
22.00 Julnattsmässa
25 december
Juldagen
Rogberga kyrka
07.00 Julotta
26 december
Annandag jul
Rogberga kyrka
16.00 Gudstjänst med Årets Julkör
28 december
Söndagen efter jul
Rogberga kyrka
16.00 Gudstjänst med mässa
31 december
Nyårsafton
Pingstkyrkan
16.00 Ekumenisk nyårsbön
Barn och föräldrar träffas på öppna förskolan ”Kyrkis” i Tenhult.
Foto: ANNA-KARIN HEDÉN
1 januari
Nyårsdagen
Rogberga kyrka 16.00 Högmässa
4 januari
Söndagen efter nyår
Rogberga kyrka
16.00 Gudstjänst
6 januari
Trettondedag jul
Rogberga kyrka
16.00 Gudstjänst
Dagar med djupare mening K
yrkoåret är mer än en kalender, det är en andlig rytm som hjälper oss att leva med tidens djupare dimensioner. Genom högtider och helgdagar får vi följa Kristus i glädje, smärta, väntan och uppfyllelse. Julens dagar är inte bara tradition och stämning – de är teologiska hållplatser som bär på ett budskap om närvaro, hopp och förvandling. Vi får öva oss i att se det heliga i det mänskliga – och det mänskliga i det heliga.
ADVENT – VÄNTAN SOM HÅLLNING
◗ Advent inleder kyrkoåret. I de tidiga kristna församlingarna var denna tid inte präglad av glöggmys, utan av fasta, stillhet och andlig vaksamhet. Precis som påsktiden förberedde man sig genom att ”ställa in hjärtats kompass”. I Bibeln hör vi profeterna tala om ett folk som väntar: inte passivt, utan med en sorts aktiv förväntan.
Jesaja skriver: ”Folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus.” Advent är därmed inte en transportsträcka till jul – det är vänta-på-riktigt. Kyrkan tänder ett ljus i taget, inte för att markera tid, utan för att öva oss i att lita på att ljuset faktiskt växer även när mörkret känns tjockt.
Också idag lever många i det där mellanrummet – vi har löften, drömmar, planer – men ännu inte uppfyllelse. Advent säger: hopp är inte naivitet, det är en andlig disciplin.
JULAFTON – HELIG FÖRVÄNTAN
◗ Julafton är folkets dag, men inte kyrkoårets. Ändå har kvällen fått en stark roll i nordisk tradition, eftersom dagen förr började vid solnedgången.
Redan under medeltiden samlades man då, tände ljus och gick till midnattsmässa. I Bibeln finns ännu ingen födelse – bara en känsla av att allt står på tröskeln: Josef och Maria är på väg, platsen är trång, barnet ännu inte fött men
nära. Kyrkan låter denna kväll vila i stillhet. I många kyrkor står krubban tom tills klockan slår tolv. Det finns något djupt mänskligt i det – att få stå mitt i laddningen innan något sker. Också våra liv rymmer sådana ögonblick där allt är förberett, men ännu inte fullbordat. Att kalla det heligt är kanske att inse att mening ofta föds just i väntans ögonblick.
JULDAGEN – GUD VÄLJER NÄRHET
◗ På juldagens morgon börjar kyrkan fira på riktigt. Sedan 300-talet har man valt detta datum, delvis i dialog med den romerska festen Sol Invictus, men kyrkan sa: Det verkliga ljuset kommer inte från
Det verkliga ljuset kommer inte från solen – utan från Gud som blir människa.
solen – utan från Gud som blir människa. I kyrkorummet är färgen vit och texterna tunga av teologi. Johannes evangelium läses: ”Ordet blev människa och bodde bland oss.” Här talas det inte om ett idylliskt barn – utan om kosmisk förändring. Gud blir kropp. Det betyder att inget mänskligt längre är utanför Guds räckvidd – inte hunger, inte törst, inte oro. Juldagen är därför teologiskt skarp: Gud väljer inte distans, han väljer hud.
ANNANDAG JUL/ STEFANOSDAGEN
– TRON SOM KOSTAR
◗ Direkt efter julens stilla glädje hörs en annan ton. Annandag jul är till minne av Stefanos, den
första som gav sitt liv för tron. I Apostlagärningarna står han mitt i församlingen, talar om Kristus, och stenarna börjar flyga. Kyrkan lägger denna dag här medvetet. Som för att säga: jul är inte eskapism. Ljuset möter alltid motstånd. Prästen bär rött – martyrernas färg –mitt i julens vita glans. I ett samhälle där tro ofta reduceras till stämning eller tradition, blir Stefanos röst provocerande: det här handlar om verkligt liv, och verkliga val. Han dör inte hjältemodigt och storslaget – han dör bedjande: ”Herre, ta emot min ande.” Kanske är det just det som gör vittnesbördet trovärdigt.
JOHANNES, EVANGELISTENS, DAG – JULENS TEOLOGISKA DJUP
◗ Den tredje julhelgen tillägnas Johannes, den yngste lärjungen och författaren till evangeliet som börjar: ”I begynnelsen var Ordet.” Kyrkan placerar honom här inte för att berätta mer om Jesu födelse, utan för att öppna djupdimensionen av den. Johannes låter oss ana att barnet i krubban fanns ”i begynnelsen”, innan allt annat. I gudstjänsten läses ofta hans ord: ”Gud är kärlek.” Därmed säger kyrkan något viktigt: julens berättelse är mer än historisk – den är teologisk. Att Gud föds som människa är inte bara gulligt – det är ett statement om Guds väsen. Inte makt först –utan relation, kärlek, närvaro. När allt i livet dras mot tempo och funktion påminner Johannes om att det andliga livet börjar i ett annat språk: vara, inte bara göra.
VÄRNLÖSA BARNS DAG/MENLÖSA BARNS DAGV– GUD BÄR LIDANDET
◗ Mitt i julens glädje ägnas denna dag åt en av Bibelns mörkaste scener. Kung Herodes, rädd att förlora sin makt, låter döda alla gossebarn i Betlehem. Josef och Maria flyr med barnet till Egypten. Matteusevangeliet citerar Jeremia: ”Rakel gråter för sina barn.” Kyrkan har sedan 400-talet låtit denna berättelse få egen plats – inte för att störa julfriden, utan för att rensa
Också våra liv rymmer sådana ögonblick där allt är förberett, men ännu inte fullbordat. Att kalla det heligt är kanske att inse att mening ofta föds just i väntans ögonblick.
bort illusionen att Guds närvaro gör världen snäll. Gud föds i en värld där barn dör, där de starka styr och de små betalar priset. Denna dag blir därför också ett rop i kyrkorummet – för alla barn som ännu idag far illa i krig, flykt, tystnad. Kanske är julens djupaste påstående inte att allt är väl, utan att Gud inte går förbi lidandet, utan bär det med sig – redan som nyfödd flykting.
SÖNDAGEN EFTER JUL
– DET HELIGA I DET VARDAGLIGA
◗ Mitt mellan julens centrum och årets slut infaller en söndag där kyrkan inte lägger till en ny händelse, utan stannar upp. Bibeltexterna berättar om barnet Jesus i templet, hur Symeon och Hanna känner igen det osynliga och säger: ”Mina ögon har sett frälsningen.” Det yttre är vanligt – en ung familj, ett barn på åtta dagar – men något brinner inuti. I många församlingar känns denna söndag tystare, mindre laddad. Men just i tystnaden ligger ett djup. Efter de stora orden kommer det vardagliga. Tron behöver inte ständig dramatik. Den behöver igenkänning – förmågan att se det heliga i det helt vanliga.
NYÅRSDAGEN – JESUS, ETT NAMN ATT VILA I ◗ Åtta dagar efter födelsen följer Josef och Maria judisk sed: barnet omskärs och får ett namn. Namnet Jesus betyder ”Gud räddar”. I kyrkan bär denna dag både nyårston och helighetsklang. Folket börjar året med löften, beslut, planer. Kyrkan börjar med ett namn. Identitet före prestation. I liturgin ber man att året ska få vila i detta namn, inte i våra egna försök att få det att gå ihop. När vi vill göra nystart genom att anstränga oss,
säger kyrkan något stilla: Du får börja året som Jesus själv gjorde – buren av ett namn innan du har gjort någonting alls.
TRETTONDEDAG JUL –LJUSET SOM SÖKER VÄGAR ◗ Trettondedagen är julens rörelse utåt. Evangeliet berättar om de vise männen som följer en stjärna från fjärran land. De är inte det religiösa folket, de äger inga rätta traditioner – men de får ändå se barnet först. De kommer med gåvor och faller ner i tillbedjan. Kyrkan kallar denna dag Epifania – uppenbarelse. Julens ljus lämnar Betlehem och blir till ett tecken för världen. I gudstjänsten markeras mission, sökande, oväntade vägar. Kanske är det också ett mildrande ord till oss: Gud kan uppenbara sig långt utanför våra system. Ibland är det just den som söker utan att veta exakt vad han söker, som ser klarast.
SÖNDAGEN EFTER TRETTONDEDAGEN – DOPET SOM BÖRJAN ◗ Julens sista ton slås när Jesus står vid Jordanfloden. Han låter sig döpas av Johannes, trots att han inte behöver rening – han går ned i vattnet för att dela vår värld fullt ut. Himmelens röst hörs: ”Du är min älskade son.” Kyrkan låter denna händelse runda av julen för att visa: barnet i krubban är samma som mannen i vattnet. Julen är inte ett romantiskt avslut, utan en början på ett uppdrag. Efter dopet går Jesus ut i offentlighet – först då börjar hans gärning på allvar. I kyrkan bär liturgen vitt, men ofta med blå toner – vattnets färg. Det är ett stilla men avgörande budskap: att vara älskad kommer före att vara sänd. Identitet föder uppdrag – aldrig tvärtom.
Greger Larsson
De tre vise männen i Rogberga kyrka.
På jakt efter frid
Visst känns den meningen lite konstig och skev. Motsägelsefull.
Men är det inte det vi många gånger gör. Vi jagar den svårgreppade friden, den där härliga känslan i kropp och själ som inte riktigt vill infinna sig. Och som ju faktiskt inte låter sig JAGAS fram fast vi försöker.
Ibland tenderar vi att tro att konsumtion ska stilla vår längtan och ge oss frid i sinnet. Kanske ger köpglädjen en kortvarig känsla av välbefinnande, men den är just kortvarig och inte är det känslan av frid den lämnar efter sig.
VAD ÄR DÅ frid? För mig är friden en känsla av inre lugn och djup tillfredsställelse. Men tyvärr är fridskänslan inte beständig. Den gömmer sig i vardagsbruset. Den måste frammanas. Friden kräver sitt utrymme!
Att ha frid med sig själv är väl den bästa av tankar. Att inte anklaga sig själv, att inte bära på en massa lögner, skuld och skam. Men ofta är det ju något som skaver lite, någon liten skuldkänsla. ”Jag borde ha gjort...”, ”Varför sa jag inte som det var?” ”Varför kan jag aldrig skärpa mig?”
Det behöver inte alltid vara bristerna som gör att man inte känner frid. Det som är ens styrkor är också ens svagheter sägs det (och vice versa). Behovet att säga ifrån, att stå upp för sin sanning, stå upp för andra människor, att agera, upplevs som styrka men är också sådant som krusar en annars lugn vattenyta. När orosvågor svallar kan man behöva leta efter den känsla som talar om för en att man har frid med sin övertygelse och sin sanning. Ibland får man leta ett tag. Orostankar har en tendens att lägga sig i lager på lager över allt annat.
Frid och fred likställs ofta. Hur svårt det är med freden behöver vi inte titta långt bort för att se. Omvärlden är orolig och ”trollen” härjar på sociala medier. I den tillvaron är det ännu viktigare att hitta sitt eget lugn.
Att be är ett bra sätt att mana fram den inre friden. Det behöver upprepas om och om igen eftersom friden inte är en konstant.
Frid vare med dig är en vacker önskan. Vem önskar sig inte frid?
”Att be är ett bra sätt att mana fram den inre friden. Det behöver upprepas om och om igen eftersom friden inte är en konstant.”
DET ÄR LITE nyttigt att då och då fundera över i vilka situationer man upplever frid. Kanske kan det vara i den fantastiska naturen, kanske kan det vara när man sitter i tyst samtal med Gud i en kyrka. För mig är ofta frid och tystnad sammankopplat men visst kan vacker musik , vågskvalp, vindens sus och fågelkvitter också framkalla känslan av frid i sinnet.
Vi kan få friden som gåva om vi lägger vår oro hos Jesus (Joh 14:27). Nog är det erbjudandet värt att beakta.
Birgitta Sunnqvist Församlingsbo
tema
frid Att bära oro men finna lugn
TEXT: Linda Newnham ILLUSTRATION: Sophie Ekman
känner du igen klumpen i magen? Tankarna som rusar när du egentligen borde sova, eller den där känslan av att alltid ligga steget efter, trots att allt egentligen är under kontroll? Oro är något vi alla bär på ibland, men den kan ta sig olika uttryck.
För vissa är den en dov bakgrundston som följer med genom livet, för andra ett helt soundtrack som dominerar tillvaron.
Och när oron tar över riskerar den att stå i vägen för det vi längtar efter: frid, balans och inre lugn.
Tove Wahlund, psykolog och forskare inom oro, har tillsammans med Erik Andersson skrivit boken
Orosboken – ta hand om din oro i fem steg. Hon beskriver oro som en mental process: vi föreställer oss problem och hot som skulle kunna hända.
– Sedan pratar man om att man också känner
”Oro är en av människans superkrafter.”
Tove Wahlund, psykolog och forskare inom oro
sig orolig, det vill säga att orostankarna avspeglar sig i kroppen.
Att vi ängslas är egentligen helt naturligt, det finns till och med ett evolutionärt värde i det.
– Förmågan att föreställa sig faror innan de händer har hjälpt oss att överleva. Om jag kan tänka att marken framför mig är sank, så kan jag välja en annan väg. På samma sätt oroar vi oss för våra barn, för att de ska ramla ner från en hög sten eller frysa och bli sjuka, och så gör vi något för att skydda dem. Så genom historien har oron varit en mänsklig superkraft, säger hon.
Men medan vissa verkar kunna ta saker mer med en klackspark fastnar andra lättare i gnagande ”tänk om”-tankar. Enligt Tove beror det både på arv och miljö. Orolig läggning tycks vara genetiskt, men barn till oroliga föräldrar plockar ofta också upp mönstret och oroar sig mer själva. Även livets skiften påverkar hur mycket vi oroar oss.
– Hjärnan är som sagt en slags förutsägelsemaskin, men när förutsättningarna ändras drastiskt, som när du får barn, byter jobb, skiljer dig eller blir allvarligt sjuk blir det svårare att förutse vad som ska hända. Då
Foto: EVA LINDBLAD/ 1001BILD.SE
kan man få ett extra orospåslag.
Oro är alltså en del av livet. Men när blir den så stark att den blir ett pro blem?
– Det går inte att säga att så här många minuter oro per dag är lagom, för vi är alla olika. Men om oron gör att du får svårt att sova, har svårt att koncentrera dig eller blir utmattad kan du behöva kika på saken, säger Tove.
Oron kan också påverka dina relationer. Den kan göra dig kontrollerande: ”Har du verkligen fixat resan? Sett till att Carro får skjuts hem efter den träningen? Och dubbelkollat att räkningarna är betalda?” Eller så gör den dig passiv: ”Du får bestämma, jag vågar inte ta ansvar för vilken bil vi ska köpa. Tänk om det blir fel!” Båda ytterligheterna kan bli svåra för omgivningen.
Varför tenderar oron att växa sig ännu större och svartare just på natten?
– När vi är trötta har vi inte samma aktivitet i frontalloben, som är med och reglerar känslor. Då kan de gasa på och växa sig jättestora. Dessutom konkurrerar inte tankarna med en massa annat, scenen står så att
”Förmågan att föreställa sig faror innan de händer har hjälpt oss att överleva”, säger Tove Wahlund, psykolog och forskare inom oro.
Osäga tom, och då passar oron på att
ro kan periodvis kännas som att den äter upp en. Inte konstigt att man gärna vill bli av med den, men paradoxen är att ju mer vi försöker trycka bort den, desto mer växer den. – Du vet hur det är när man bestämmer sig för att inte tänka på choklad. Vad händer? Jo, tanken blir bara starkare. Samma sak gäller oro. Det går inte att tvinga bort orostankar, säger Tove.
Istället uppmuntrar hon till ett nyfiket förhållningssätt. Att stanna upp och fråga sig själv: Vad handlar det här om? Vad är jag rädd för? Och vad gör jag när jag blir rädd?
Tove pratar om att också försöka skilja på hjälpsam och ohjälpsam oro. Är det ett faktiskt problem som går att lösa, eller en tanke som bara snurrar runt utan slut?
– Hjälpsam oro kan fungera som en signal om att det är dags att betala sina räkningar, ringa läkaren eller ta det där samtalet med din väninna som du har skjutit upp. Ohjälpsam oro däremot är som en trasig skiva som spelar samma spår gång på gång. Då kan du
behöva öva på att skapa distans till tankarna, kanske genom att skriva, prata, be, eller helt enkelt ge sig själv tid att bara låta tankarna komma och gå.
Här möts psykologens språk och det teologiska. Att skapa distans till tankarna, att lägga ifrån sig det man inte kan bära – är det inte just det bönen ofta handlar om?
– I bönen lämnar man något utanför sig själv, i Guds händer. Man konstaterar att ”det här kan jag inte kontrollera”. Det liknar mycket av det vi psykologer pratar om när vi uppmuntrar människor att träna på att genom meditation släppa taget, säger Tove.
Ja, frågan är inte bara hur vi kan förstå vår oro, utan också var vi kan vila när den känns som tyngst. Mattias Lönnebo är präst i Gamla Uppsala församling och även militärpräst. Han möter människor i många olika livssituationer och känner väl igen oron som följeslagare.
– Oro är lite som vågorna på havet, ibland kommer det stora vågor, andra dagar är de mindre, men
”Helt fria från oro blir vi nog aldrig. Frågan är snarare hur vi kan bära den.”
Mattias Lönnebo, präst
de finns alltid där. Helt fria från oro blir vi nog aldrig. Frågan är snarare hur vi kan bära den, säger han.
För Mattias handlar mycket om gemenskap.
Att sätta ord på oron inför någon annan kan göra den mindre skrämmande.
– När vi pratar med andra får vi perspektiv. Det jag oroar mig för kanske inte är så allvarligt som det
visste du att +
◗ … själshälsa handlar om ditt emotionella, mentala och andliga välbefinnande. Att känna helhet, mening och inre lugn. Det bygger på ett helhetsperspektiv där
kropp, sinne och själ hänger samman och påverkar varandra.
Själshälsan innefattar: Emotionellt och mentalt välbefinnande: Att
hantera känslor och uppleva balans.
Andlig hälsa: Att finna mening, samhörighet och syfte i livet.
Helhetsperspektiv: Att se hela människan
kändes när jag gick runt ensam med tankarna. Där kan kyrkans sorgegrupper eller själavårdande samtal vara hjälpsamma, säger han.
Och så finns friden. Bibeln talar om den, men den är inte detsamma som att oron försvinner.
– Frid är inte en fullständig frånvaro av oro. Frid är att inte vara ensam i sin oro. För mig handlar det om gemenskap med Gud och med andra människor. Att jag får lägga mitt liv i Guds händer, och veta att jag inte bär allt själv, säger Mattias.
Tron kan också ge ett större perspektiv. När allt känns skört kan det vara en tröst att se sitt eget liv i ett större sammanhang.
– I kyrkan talar vi om ett evighetsperspektiv. Det betyder inte att vi ska bortse från problemen här och nu, eller strunta i att ta hand om planeten under förevändningen ”vad spelar det för roll, allt ska ändå brinna upp en dag”, för vi har ansvar för världen och våra relationer. Men tron på att livet inte tar slut med döden, att lidandet inte får sista ordet, kan ge en djupare frid, säger Mattias.
Ett sätt att över tid minska oro kan vara att stärka den själsliga hälsan, alltså att vårda sitt inre välbefinnande.
– På samma sätt
som sammanlänkad.
◗ God själshälsa kan ge ökad livskvalitet, stärka motståndskraften mot stress och främja inre frid.
som vi tränar vår kropp kan vi träna vår själ. Det kan handla om att fylla sitt inre med sådant som bygger upp, som litteratur, musik, relationer. Eller att träna sig i att räcka ut sin hand till medmänniskan istället för att snöa in på sig själv.
Så hur hittar man en balans mellan att ta sin oro på allvar och samtidigt vila i tillit? Även här tycks psykologin och tron mötas.
– Det är en bra fråga. Jag tror man måste anstränga sig lite, och ibland skilja på vad som är mitt ansvar och vad som tillhör den andre. Oroar du dig för ett vuxet barn kan du förstås finnas där och hjälpa till, men du kan inte bära hela personens liv. Där får du lämna över ansvaret och i bön överlåta det du inte kan kontrollera, vilket faktiskt är det mesta i tillvaron, säger Mattias med ett leende.
För Tove handlar en del av friden om att acceptera ovisshet.
– Vi människor kan föreställa oss framtiden, men vi kan inte kontrollera den hur mycket vi än försöker. Och när vi slutar brottas med det omöjliga frigörs kraft till det vi faktiskt kan göra här och nu.
Har du något medskick till oroliga själar?
– Oro är helt normalt och inget att vara rädd för, men du ska heller inte behöva genomlida livet. Har oron blivit en ständig följeslagare, så sök professionell hjälp. För det finns hjälp att få, säger Tove.
5
1steg – så kan du ge oron lite ledigt och bjuda in friden
Oro är en del av livet, men den behöver inte få styra allt. I boken Orosboken – ta hand om din oro i fem steg får du tips på hur du gör plats för lugnare tankar:
Skilj på hjälpsam och ohjälpsam oro
All oro är inte dålig. Hjälpsam oro pekar ofta på något du faktiskt kan göra något åt, till exempel oron för att pengarna inte ska räcka, vilket kan få dig att göra en budget. Eller oron för att missa en deadline, som gör att du planerar bättre. Ohjälpsam oro däremot är när samma tankar kommer tillbaka och tar energi utan att leda till någon lösning. Lär dig skilja på dessa två.
2
Lös det som går att lösa
Skriv ner problemet, gör en plan och testa en lösning. Ofta tar själva görandet mindre energi än själva grubblandet.
3
Minska kontrollerna
Att dubbelkolla mejl, resvägar eller symtom kan kännas lugnande för stunden, men effekten är kortvarig. I längden tränas hjärnan bara på att leta efter fler risker, och då växer oron istället för att minska. Prova därför att kontrollera mer sällan eller på bestämda tider.
4
Skapa distans till tankarna
Tankar är just tankar, inte sanningar. Träna på att se dem som moln som driver förbi, genom till exempel mindfulness, skrivande eller samtal.
5
Konkurrera ut oron
Fyll på med sådant som ger glädje och närvaro, som rörelse, kreativitet, natur, gemenskap. Ju mer plats du ger det som gör dig levande, desto mindre utrymme får oron.
OROSBOKEN – TA HAND OM DIN ORO I FEM STEG
Erik Andersson, Tove Wahlund Natur & Kultur
MATTIAS KLUM FOTOGRAF, FILMARE OCH KONSTNÄR
”Jag
tror på kärlek och jag tror på ljus”
TEXT: Sophie Ekman FOTO: Marcus Gustafsson Efter fyrtio år med kameran som följeslagare världen över har Mattias Klum lärt sig att finna frid även i rörelsen. Närvaro är hans kompass.
kort
om
Mattias Klum
Ålder: 57 år.
Familj: Ansgar, Einar och katten
Inzaghi.
Bor: Uppsala.
Yrke: Konstnär, fotograf och filmare.
Aktuell med: Ärkebiskopens fastebok 2026: Stigminnen
◗ Det är förmiddag på Centralstationen i Stockholm. Människor rusar förbi med pappersmuggar och resväskor, tågen dånar in och ut, och mitt i strömmen kliver Mattias Klum av tåget från Uppsala. Han har just kommit hem från två intensiva veckor i Ecuador, hunnit landa en natt hemma, och i eftermiddag väntar en föreläsning på ett företagsevent. Kamerabatterierna ligger redan på laddning inför nästa uppdrag, för imorgon reser han till Irland.
Själv säger han att det är i rörelsen mellan platserna han känner sig som mest levande.
– Jag försöker vara så närvarande jag kan, var jag än befinner mig. Det är mycket tempo, men det är också en livsstil jag har valt.
Att Mattias reser mycket är knappast förvånande. Sedan 1985 har han arbetat som fotograf, filmare och konstnär med hela världen som arbetsfält. Hans
uppdrag finns sällan i Sverige. För att kunna skildra hotade ekosystem i Brasilien eller dokumentera korallreven i Indonesien krävs fysisk närvaro.
– Jag reser så lite som möjligt, men det blir ändå många resor. Projekten ligger där de behövs.
När han väl landar hemma söker han gärna stillheten.
– Jag älskar naturen. Att få komma ut, plocka svamp eller bara andas får mig att må som en prins. Och jag tänder nästan alltid ett ljus till frukosten, även om det bara är jag. Jag vill göra det fint för mig själv.
Han beskriver hur meditation och musik hjälper honom att hitta lugnet även på resande fot.
– Det kan vara några minuter av stillhet. Jag andas, fokuserar, ibland med ett mantra. Det är som att städa hjärnan. Eller så tittar jag bara ut genom ett tågfönster och ser landskap, några gäss, svanar eller rådjur. Då känner jag frid och närvaro.
”Jag
tänder nästan alltid ett ljus till frukosten, även om det bara är jag. Jag vill göra det fint för mig själv.”
NÄRVARO ÄR ETT ord som återkommer ofta under samtalet. För Klum finns det ingen skillnad mellan närvaro som fotograf och som människa.
– Det handlar om att kunna ta in något annat än sig
”Jag försöker vara
så närvarande jag kan, var jag än befinner mig.
Det är mycket tempo, men det är också en livsstil jag har valt”, säger Mattias Klum.
Mattias Klum reser så lite som möjligt, ”men det blir ändå många resor” säger han.
» själv. Om mina barn vill prata om något viktigt måste jag kunna vara hundra procent där. Som fotograf handlar det också om fullt fokus. Är jag inte närvarande blir resultatet dåligt, ibland till och med livsfarligt. Du kan inte tänka på något annat om du ligger framför en giftig orm. Då måste du vara här och nu.
HAN LER NÄR han berättar om sina två vuxna söner, 20 och 24 år.
– De har egna liv nu, men jag försöker alltid finnas där när de behöver mig.
Hur är han att leva med som partner? Han skrattar.
– Det är nog ganska lätt, men det kräver en viss flexibilitet.
I mejlsignaturen står det inte bara ”photographer” och ”filmmaker”, utan först av allt ”artist”.
– Det är avgörande, säger han.
– Den konstnärliga blicken är min drivkraft. Att fånga något, visualisera något, så att det berör. Jag tackar nej till allt som inte känns personligt. Jag går bara igång på det som har mening. Och lever både i konstvärlden och den dokumentära.
Hans bilder har publicerats i National Geographic, Geo, Vogue, Stern och The New York Times, visats på museer och klimatkonferenser världen över, från COP15 i Köpenhamn till Fotografiska i Stockholm. Oavsett format bär hans bilder en tydlig personlig ton, ofta centrerad kring ljuset, ögonblicket och närvaron i naturen.
... från Mattias till dig som vill bli bättre på naturfoto:
1 Utmana dina vanor. Bryt perspektivet, lägg dig ner på marken, byt vinkel, se världen ur en ny höjd.
2
Ge känslan en form. Ta med kameran och tolka ett ord, som längtan eller melankoli, i en bild.
3
Var närvarande. Det handlar inte om teknik, utan om att verkligen se. Ljuset, linjerna, energin i stunden.
”Vi är inte så bra som vi tror. Vi har allemansrätt, men egentligen borde det heta allemansskyldighet.”
– När jag fotograferar letar jag efter ljuset, linjerna, energin i stunden. Jag jobbar intuitivt. Ofta blir det inte den bild jag planerat, utan det som händer i verkligheten eller det jag har inom mig... Jag har inget
kontrollbehov över naturen, men däremot över min leverans. Jag kan tycka det känns märkligt att komma hem utan bilder.
KÄRLEKEN TILL NATUREN väcktes tidigt.
– Jag växte upp i Uppsala, men mina föräldrar hade en liten stuga vid en sjö utanför Ludvika. Jag var yngst av fyra syskon, en riktig sladdis, så jag lekte ofta ensam i naturen. Jag minns hur jag blev lugnad av träden, granarna, asplövens ljud. Jag gick små miniexpeditioner, lyssnade på storlommar och prasslet från kända och okända varelser, och gick verkligen igång på det. Det skapade ett inre rum av lugn som jag bär med mig än i dag.
En dag, tolv år gammal, fick han låna sin pappas kamera.
– Och han fick aldrig tillbaka den, säger han och skrattar.
– Bilderna blev mest förfärliga, men jag tänkte att det här ska jag bli bra på.
På utedasset i Dalarna låg gamla exemplar av Life och National Geographic.
– Jag satt där och jämförde mina bilder med deras och insåg att det fanns ett helt språk i ljuset.
Den beslutsamheten, och det som han själv beskriver som ett kall, följde honom. Fyrtio år senare har Mattias sedan rest över världen som fotograf och filmare. Han har följt elefanter, leoparder och bergsgorillor, men också dokumenterat skogar som brunnit, korallrev som blekts och floder som torkat ut.
– Ju mer man vet, desto mindre kan man stoppa huvudet i sanden. Det gör ont att se förstörelsen. Men det vackra, det fantastiska, fyller på hjärtat varje dag. Och utmaningarna ger mig raketbränsle. Jag ger mig inte.
HAN KALLAR SIG ”possibilist”, ett ord han lånat från forskaren Christian Azar.
– En possibilist tror på möjligheterna. Det finns mycket som går åt fel håll, men det finns hopp. Om vi väljer klokt.
Han berättar med entusiasm att det numera finns fler tigrar i Indien, fler bergsgorillor, och att vissa havssköldpaddor inte längre är hotade. Men blicken blir allvarlig.
– Sju av nio planetära gränser är överskridna. Vi måste vakna. Sverige ligger till exempel långt efter många europeiska länder vad gäller naturskydd. Spanien skyddar 30 procent av sin natur, vi bara 15. Vi är inte så bra som vi tror. Vi har allemansrätt, men egentligen borde det heta allemansskyldighet. Vi är skyldiga att ta hand om vår natur.
Många människor i världen, menar han, har tappat kontakten med naturen.
– Naturen i Sverige är snäll. Väldigt snäll faktiskt. Och det gäller bara att upptäcka det. Om man är ovan kan man börja enkelt. En filt i parken, en kopp kaffe mot en trädstam. Det är väldigt läkande och bra för kropp och själ, och det skapar närvaro.
Han berättar om möten med naturfolk i Amazonas och på Borneo, om vandringar med blåsrörsjägare i
”En possibilist tror på möjligheterna. Det finns mycket som går åt fel håll, men det finns hopp. Om vi väljer klokt”, säger Mattias Klum.
”Jag har varit nära döden många gånger. Men jag är inte rädd för döden.”
regnskogen och möten med ursprungsfolk som lever i nära samklang med naturen.
– Där är andligheten naturbaserad. Träd, lianer, djur och floder är heliga. När man hugger ner skogen förstör man inte bara naturen utan människors andliga liv. Det berör mig djupt.
MED ÅREN, SÄGER han, har tacksamheten vuxit fram genom erfarenheter och reflektion.
– Jag är tacksam varje dag. För att jag har två friska barn. För att jag får göra något meningsfullt, i en värld jag älskar. Jag är tacksam för både det vackra och det svåra. Det kommer inte gratis, men det går att öva. Och när man väl hittar den där platsen inombords, då finns den kvar.
Liksom minnena från möten med pingviner, arapapegojor och isbjörnar. Magiska ögonblick, sådana som enligt Mattias får en att förstå att världen är
större än man tror. Många expeditioner har satt sina spår, Mattias har flera gånger haft både malaria och denguefeber, blivit huggen i huvudet av kobror, jagad av elefanter, upplevt dykolyckor och varit nära att krascha med helikoptrar.
– Jag har varit nära döden många gånger. Men jag är inte rädd för döden, säger han stilla.
– Jag är rädd för att vi fattar dåliga beslut på grund av okunskap, för populism, för att vi skjuter upp att skydda vår egen framtid.
TROTS ALLT HAN upplev är det tydligt att Mattias bär på en grundläggande positiv inställning till livet, en vilja att se möjligheter även när mörkret tränger sig på. Under samtalet återkommer den där lugna tron på att saker faktiskt kan bli bättre, att människor kan förändras, att hopp är ett val.
Han pausar, ser ut på folkmyllret som rör sig förbi oss på Centralen, människor på väg någonstans med sina liv, drömmar och bekymmer. På den jord han försöker värna.
– Jag tror på kärlek och jag tror på ljus. Och jag tror att glaset är halvfullt.
Julens budskap lever i de små, heliga ögonblicken av gemenskap –också när vi möts på nya sätt.
Vad berättar för oss? julen
Julen är mer än granar och traditioner – den firar en oväntad nystart. Har du själv upplevt en vändpunkt som förändrade allt? Prästen Ulf Lindgren delar sina tankar om julens budskap.
TEXT: Sophie Ekman FOTO: Lisa Wikstrand
När började vi fira advent och jul?
– Julen började firas av kristna först på 300-talet, och då låg fokus ofta på de vise männen. På medeltiden blev stallet och det lilla Jesusbarnet det viktigaste och därmed julnatten. Veckorna före jul var en tid av fasta och kallades advent, väntans tid. I Sverige var det först på 1900-talet som den första söndagen i advent förvandlades till en högtidsdag med trumpeter och fullsatta kyrkor.
Vad är det särskilda med julens budskap?
– Julens budskap är fullt av paradoxer. Att en ung flicka från glesbygden, inte en mäktig drottning, får uppdraget att föda det heliga. Att herdar, inte lärda män, är de första som förstår att barnet är något alldeles särskilt. Att Gud inte alls är allsmäktig utan behöver tas om hand av mänskliga händer. Julen uppmanar oss att reflektera: Har också jag en uppgift? Hur kan jag upptäcka det heliga mitt i vardagen? Hur kan jag använda mina händer och min röst för att skydda det sköra från livets grymheter?
Vad säger Bibeln under advent och jul?
– Texterna vi läser i kyrkan under advent och jul
Ulf Lindgren är präst i Västermalms församling.
väjer inte för livets grymhet. Vi möter kung Herodes som, driven av rädsla, låter döda hundratals små pojkar, och vi följer ett par som inte är som alla andra och som inte ens hittar ett varmt rum för att föda sitt barn. Men samtidigt handlar julen om det oväntade, att precis som ett litet frö kan bli ett stort träd eller lite jäst förvandla mjöl till ett fylligt bröd, så kan svärd smidas om till plogbillar och strid ersättas av fred. Julen beskriver hur Gud längtar efter att vara tillsammans med oss, längtar så mycket att Gud själv tar plats i ett litet barn, som behöver skyddas och värmas av oss. Bakom julens händelser finns också berättelsen om en vanlig flicka som får en ovanlig uppgift, och som vågar säga ja.
Vad kan vi ta med oss från julens budskap? – Julens budskap sträcker sig långt bortom granar och julskinka. Det viskar rakt genom rädsla och kriser att varje människa är helig, att varje människa har en uppgift, att det heliga finns mitt i vår vardag, att det finns hopp eftersom det lilla faktiskt kan påverka det mäktiga, och att förändring är möjlig även på sätt vi kanske först tror är omöjliga.
”Julens budskap sträcker sig långt bortom granar och julskinka. Det viskar rakt genom rädsla och kriser att varje människa är helig.” +
visste du att
◗ ... även i din församling kommer de kända bibeltexterna att läsas under advent och jul. Kanske blir det Luciatåg, julspel och granar. Men när du träder in i kyrkan är det mer än en mysig stund – det är en påminnelse om att livet inte alltid blir som de mäktiga vill, och att det vi ser är större än vi först anar.
KAN TRON GE OSS FRID? I gudstjänsten önskar vi varandra Guds frid.
I Bibeln står det att Gud erbjuder en frid som ”övergår allt förstånd”. Men vad innebär det i praktiken? Och hur kan en kristen tro ge oss frid i vardagen? Vi frågade tre präster.
Camilla Lif, präst:
”Fridshälsningen bekräftar att vi tillhör varandra”
◗ För Camilla Lif, präst i Katarina kyrka i Stockholm, betyder frid en slags behaglig stillhet i själen – en känsla av trygghet och acceptans inför det som inte är perfekt eller lätt.
– Jag tror att man kan känna frid även mitt i kaotiska situationer, som i orkanens mitt. För mig handlar det både om närvaron av mening och frånvaron av stress. För många är frid eftersträvansvärt, men andra föredrar drama och kan uppleva frid som ett dött tillstånd – blodfattigt, livlöst och händelselöst.
Vilken plats har frid i kyrkan och liturgin?
– En ganska stor plats, både i ord, musik, tystnad och i bön. Kompositören Arvo Pärt sa att det inte är tonerna utan mellanrummen mellan tonerna som är det viktiga. Där är också fridens lekplats. Frid finns inte bara i kyrkorummet utan bakom allt hela tiden, även om det ibland är svårt att hitta.
Varför delar vi fridshälsningen i gudstjänsten?
– Den understryker att vi alla är en del av samma
kropp. Att vi tillhör varandra behöver markeras och bekräftas, särskilt i individualistiska tider. Fridshälsningen är också en fredshandling, och i kyrkliga sammanhang hänger frid och fred ofta tätt ihop.
Vad betyder det när vi önskar grannen ”Guds frid”?
– Att vi ser en människa vi kanske inte känner, skakar hand och i bästa fall omfamnar personen. Det är en ovanlig men väldigt fin gest. För de flesta är det en glad stund, för andra kan det kännas obekvämt eftersom man inte är van.
Hur kan frid förstås teologiskt i vår tid?
– Jag tror att det innanför allt svårt finns en kärna av Guds frid inom oss. Den tanken kan ge styrka och motståndskraft i svårigheter. Frid kan också hjälpa i en värld som går så fort. Att kunna dra sig tillbaka in i friden och tänka att det som händer nu kommer att gå över, ”this too shall pass”. Har man frid i sina tankar skapar det också luft mellan intryck och slutsats. Det gör att man blir mindre reaktiv och istället låter saker landa.
TEXT: Anna Jonasson FOTO: Mikael M Johansson, Magnus Aronson
”Jag tror att det innanför allt svårt finns en kärna av Guds frid inom oss. Den tanken kan ge styrka och motståndskraft i svårigheter”, säger Camilla Lif, präst i Katarina kyrka i Stockholm.
Dominicus, präst och psykoterapeut:
”När vi är döda
är det bara
Gud kvar”
◗ Eric Dominicus är präst och psykoterapeut i sjukhuskyrkan. Han träffar patienter, anhöriga och personal som behöver någon att prata med. Vid begravningar välsignar han den döde med frid, men i samtal med döende personer använder han helst andra ord. – Frid infinner sig sällan hos människor i kris. Jag pratar hellre om vila, försoning och acceptans. Det är ord som också rymmer det som är mörkt och svårt i livet. Bibliskt associerar jag frid med fred, enhet, välgång. Men att erbjuda frid som ett koncept för någon som är döende känns påklistrat, tillrättalagt, nästan offensivt. Min uppgift är snarare att våga vara med människan i rädslan och stå ut när livet skaver eller bara är jävligt.
Kan människor i sjukdom och kris ändå känna frid?
– Ja, absolut. Ofta pendlar man mellan olika känslor. Ena stunden kan man känna tillförsikt och vara övertygad om att det finns något på andra sidan, för att en halvtimme senare drabbas av stark ångest. En svårt sjuk kvinna ville en gång att jag skulle be för att hon skulle få dö, och det gjorde vi. När jag kom tillbaka veckan därpå hade hon dött. Det fanns en slags försoning i det, att hon kände att hon hade levt sitt liv och inte ville leva längre.
Vad innebär orden ”vila i frid”?
– Vid begravningar lyser jag frid över den döde och att Guds eviga ljus må lysa över henne eller honom. Det är ett sätt att ta avsked och överlämna människan till Gud. För mig är det frid. Att vi kommer från Gud, att Gud är med oss under livet även om vi inte alltid ser eller upplever det, och att när vi dör är vi helt hos Gud.
”Unga söker en fridfull plats där de får andas ut”
◗ Maria Rengard Sivertsson, präst i universitetskyrkan i Uppsala, träffar dagligen studenter vars vardag präglas av stress och krav.
– Ordet frid används sällan av unga idag. Kanske låter det för religiöst eller kyrkligt. Men många söker i själva verket en fridfull plats, en möjlighet att få andas ut och hitta balans i livet. Att vara student är roligt, men också krävande och omtumlande. Det finns dessutom en förväntan på att det ska vara roligt, vilket inte alla klarar av.
Hur kan ni hjälpa unga att hitta frid i vardagen?
– Vi kan erbjuda samtal för att hjälpa dem möta de krav och hantera den stress de känner. Vissa kommer när det hänt något extra jobbigt i livet, andra har allmänna grubblerier kring saker de burit med sig länge eller kanske inte kan prata med kompisar om. Vi erbjuder också rum för reflektion och platser där det kan vara lättare att hitta frid. Många uppskattar Taizébönen och finner den fridfull när livet snurrar. I bönen kan man vara stilla en stund och få utlopp för sin längtan efter att stanna upp. Vi kan också erbjuda sammanhang och en gemenskap i kyrkan som kan ge mening och stöd.
Hur kan en kristen tro bidra till inre frid i vardagen?
– Gudstron kan ge trygghet och hjälpa oss att rikta blicken bortom oss själva. Bönen kan bli ett språk för att landa, och i den kan vi kanske hitta inre lugn och frid. I Universitetskyrkan är alla välkomna – oavsett tro eller livsåskådning – till samtalsgrupper, pilgrimsvandringar och andra mötesplatser som kan ge stöd på vägen.
Eric
Maria Rengard Sivertsson, präst:
Hitta frid i ett enklare liv
... Jennie Dahlén, författare, föreläsare och hållbarhetsprofil inom slow fashion. Du inspirerar genom att vårda och laga kläder – och visar hur mindre konsumtion kan bli en vinst för både klimatet och vår inre frid. hallå där
Hur såg ditt förhållande till kläder och konsumtion ut innan du gjorde en förändring i hur du konsumerade och levde?
– Jag jobbade länge med mode, ägde och köpte mycket kläder, men märkte att mängden aldrig kunde fylla hålet. Jag undrade varför jag aldrig var nöjd, fast jag hade så mycket fint. Då började processen med att rensa bort och bara behålla det jag verkligen behövde. Jag började arrangera klädbytardagar tillsammans med en kompis och märkte att det inte bara var vi som kände att vi hade för mycket. Första gången kom det 400 personer! Att jag ändrade mitt sätt att konsumera färgade av sig på allt – hur jag levde, hur och vad jag åt. Jag började skala bort mer i mitt liv som påverkade mig negativt.
Vilken skillnad har du själv märkt i ditt liv när du valde att minska konsumtionen och fokusera på att vårda det du redan hade? – Jag upptäckte att det är svårt att leva utanför
konsumtionskulturen. Den påverkar oss väldigt mycket, från sociala medier till reklam. I början var det en stress att försöka göra rätt, att känna att jag inte lever som jag lär eftersom det inte går att leva helt hållbart i vårt samhälle. Men jag har landat i att det inte behöver vara perfekt. Jag får känna mig nöjd med de bra valen: att inte överkonsumera, att laga och vårda kläder och annat. Tillfredsställelsen när jag tar hand om något överträffar ångesten över att inte kunna göra allt.
Vad tror du behövs för att en omställning ska ske?
– Jag tror att det måste börja med individerna. Vi måste vara redo att förändra oss, men det krävs också ett systemskifte som stöttar oss i vår förändring. Man kan förändra hur man lever privat, men också ta med det på sin arbetsplats och påverka sin omgivning där. Jag ser framför mig ett samhälle där mindre konsumtion skapar närmare relationer. Det blir mer som förr, med tid för möten och samtal. Man stannar och pratar, hjälper varandra, hittar tillbaka till bykänslan – oavsett var man bor. Enkelhet, gemenskap och omtanke om det vi redan har är inte bara hållbart för planeten, utan för oss människor också.
Mathilde Olofsson
”Min vision är att alla ska sänka sitt konsumtionstempo, värdera sina kläder högre och vårda och laga det som redan finns. Kläder är något vi alla använder och alla kan göra något åt”, säger Jennie Dahlén.
3 tips
... för inre ro och ett mer hållbart liv:
1 Välj bort det oviktiga. Lägg tid och pengar på det som betyder mest för dig.
2
Reflektera innan du köper nytt. Kan du laga eller låna istället? Att fråga kan också inspirera andra.
3 Gör något med händerna. Att skapa, laga eller odla stärker självkänslan och ger ett inre lugn.
3 böcker om frid
MED ÖPPEN HAND
Björn Natthiko
Lindeblad & Caroline Bankler
Bonnier Fakta
◗ Med öppen hand bär vidare arvet efter Björn Natthiko Lindeblad, vars ord har berört och inspirerat många. Genom ett varsamt urval av hans texter och föredrag väver Caroline Bankler samman en bok att återvända till när tankarna snurrar, eller när man bara vill andas en stund.
Det är en varm och stillsam bok att slå upp lite då och då, särskilt i adventstid när ljusen brinner och vi längtar efter att hinna andas. En bok som påminner oss om att frid inte är något vi hittar långt borta, utan något vi kan öva oss i varje dag.
ALLT SOM BETYDER NÅGOT
Sonja Rundgren Bokfabriken
◗ Ann-Marie lever sitt liv som en typisk duktig flicka, tills ett sjukdomsbesked vänder allt upp och ner. Med bara veckor kvar att leva ställs hon inför de stora frågorna: Vad är egentligen viktigt? Vad behöver ställas till rätta? Och kan man hitta mening när allt tycks gå mot sitt slut?
I mötet med nya, oväntade vänner får hon uppleva gemenskap, skratt och färg på tillvaron. Berättelsen påminner oss om att den inre friden inte alltid finns i att få kontroll över allt, utan i att våga släppa taget, se det som redan finns och ta vara på varje stund.
Olle Liljefors, präst i Maria Magdalena församling i Stockholm.
Foto: MARCUS GUSTAFSSON
”Mystikerna inspirerar oss att ta vår inre längtan på allvar”
12 MYSTIKER – MED BLICK FÖR LJUSET
Olle Liljefors Verbum
◗ Mystikerna har i alla tider sökt djupet i livet, och visar att det heliga kan anas mitt i vardagen.
I 12 mystiker – med blick för ljuset vill prästen Olle Liljefors dela något av den erfarenheten.
– Som präst möter jag både människor som söker en väg in i tro och mystik, och de som vill komma djupare. Jag hoppas boken kan tala till båda, säger Olle.
Ordet mystik kan kännas lite främmande. Hur kan vi förstå det?
– Mystiken pekar mot något hemlighetsfullt och universellt som vi alla delar, oavsett tro. En mystiker är någon som utforskat det djupet. Men jag tror att vi alla är kallade att söka det heliga, både inom oss och omkring oss.
På vilket sätt kan mystikernas erfarenheter vara till hjälp i dag?
– De visar vägar som håller än i dag: att be, meditera, läsa, fira och dela gemenskap. Men för sådana
som jag, som inte alltid får till de andliga rutinerna, är det befriande att mystikerna också talar om att det heliga kan anas mitt i vardagen, ”bland grytor och kastruller”, för att citera Teresa av Ávila.
Många talade om enkelhet och stillhet. Vad kan vi lära av det?
– De inspirerar oss att ta vår inre längtan på allvar. Och det behöver inte vara stora förändringar, vi kan be vid rödljuset, meditera på bussen eller läsa ett ord i mobilen.
– Jag har lärt mig mycket av att gå bredvid en tvååring. Att förundras över den första snön, att inte rusa utan vara närvarande i ögonblicket, säger Olle.
Om du fick ge en tanke från mystikernas värld till någon som längtar efter mer stillhet eller frid?
– Att i handling älska sin nästa verkar vara den kortaste vägen till ljus och frid. Ring på hos grannen som mist sin livskamrat, bjud in den som sitter ensam i jul, sprid värme och försonlighet där du går fram. Det är att leva efter mystikernas, och barnens, melodi: Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart.
hallå där
... Ebba, Izabella, Kerstin och Moa:
När känner du dig lugn?
Kerstin Fridholm
◗ – I mitt rum. Jag känner mig lugn när jag ligger i min säng. Där har jag alla mina gosedjur. Bästa gosedjuret är en hund, men jag har en riktig kanin hemma också.
Ebba Karlström
◗ – När jag är ensam. Det känns lättare att tänka när jag är för mig själv. Och det är skönt att bestämma precis vad jag själv vill göra.
Moa Stamming
◗ – I min trädgård. Jag tycker om att vara ute. När jag kommer hem och går genom trädgården känner jag mig lugn av att luften och fåglarna och allt runt omkring.
Izabella Wessberg
◗ – Hemma, för där finns min familj, min mamma, pappa och min lillebror. Men jag känner mig lugn i kyrkan också för det är så tyst inne i kyrkan.
◗ ... nämns ordet shalom i Gamla testamentet. gånger 200
Shalom – ordet som rymmer hela livets frid
TEXT: Greger Larssone FOTO: Sophie Torrealba
Ett ord med evighet i sig
◗ ”Shalom” – få ord i den bibliska världen bär så mycket mening i så få stavelser. Det hebreiska ordet som ofta översätts som ”fred” eller ”frid” är i själva verket en teologisk och kulturell skatt, rotad i Bibelns historia och hjärta.
I Bibelns språk rymmer shalom inte bara frånvaron av konflikt, utan även närvaron av helhet, harmoni, trygghet och välsignelse. Det är ett ord som pekar mot målet för hela Guds frälsningsplan.
Shaloms bibliska räckvidd
◗ I Gamla testamentet återkommer ordet shalom över 200 gånger. Det beskriver fred mellan nationer (1 Kung 4:24), personlig vila (Ps 4:9), välstånd (Jer. 29:7), rättvisa (Sak 8:16), och andlig helhet (Jes. 26:3). Det handlar inte enbart om yttre omständigheter utan om en inre balans, ett liv i samklang med Guds vilja. Det är tillståndet när inget fattas och inget är trasigt.
För den som balanserar karriär, familj och samhällsansvar, kan shalom erbjuda ett alternativ till den ständiga jakten på prestation och kontroll. Det handlar inte om att göra mer, utan om att leva mer i helhet och vila.
Redan i skapelseberättelsen anas denna ursprungliga shalom –en värld där människan lever i frid med Gud, med sin nästa, med sig själv och med skapelsen. Syndafallet rubbar denna helhet, men genom hela Bibeln växer ett löfte fram: att Gud en dag ska återupprätta sin shalom.
Hälsning och välsignelse i vardagen ◗ I den hebreiska kulturen är shalom inte bara ett teologiskt begrepp utan en vardaglig hälsning. Man säger ”Shalom” både när man möts och när man skiljs åt. Det är ett uttryck för omtanke, en önskan om helhet och trygghet i den andres liv. ”Shalom aleichem” – frid vare med dig – är inte bara en fras utan en bön, ett överlämnande till Guds välsignande närvaro.
Att ta till sig shalom i vardagen innebär att sätta fokus på mer än kalendern. Det är att våga stanna upp i livets flöde och reflektera över vad som verkligen ger djup och mening. Att hälsa med shalom är att tala liv och vila in i en vardag som ofta är splittrad.
Shalom i vardagen idag
◗ I ett samhälle som ofta premierar effektivitet och prestation, kan shalom få en praktisk och livsnära betydelse. För en barnfamilj kan shalom betyda att sänka kraven på perfektion, att våga samlas kring middagsbordet med tacksamhet snarare än stress. För ensamstående kan det innebära att vårda själens frid, att söka stillhet och gemenskap i församling eller bön. För äldre kan shalom handla om att finna vila i minnen och förlitande på Guds trofasthet genom livets olika skeden. För barn och unga kan det vara att få leva i en miljö där trygghet, närvaro och goda relationer råder – en plats där man får vara hel.
Shalom blir då inte en religiös teori, utan ett konkret och närbart ideal – något vi kan leva, andas och ge vidare.
För många i dagens livsskede där man jonglerar relationer, arbetsliv och inre utveckling kan shalom bli en ledstjärna.
Messias och den återställda friden
◗ Hos profeterna får shalom eskatologiska dimensioner. Jesaja talar om Messias som ”Fridsfursten” (Jes. 9:6), han som ska föra tillbaka hela skapelsen till frid. Denna frid är inte ett vapenstillestånd utan ett upprättande av allt som brutits ner. I hans rike ska vargen bo med lammet, och jorden ska fyllas av Herrens kunskap så som vattnet täcker havet (Jes. 11).
I Nya testamentet får shalom sin fullbordan i Jesus Kristus. Han säger: ”Min frid ger jag er” (Joh. 14:27) och ”Jag har sagt er detta för att ni ska ha frid i mig” (Joh. 16:33). Denna frid är inte beroende av omständigheter utan av hans närvaro. Han är den som genom sin död har försonat människan med Gud och brutit den mur som skiljer. Som Paulus skriver: ”Han är vår frid” (Ef 2:14).
Shalom som livsvision
Jesus Salvator - Jesus världens frälsare på predikstolen i Öggestorps kyrka. Predikstolen är från 1600-talet och fanns tidigare i den gamla kyrkan i Öggestorp som revs på 1800-talet.
◗ Shalom är ett ord att leva i. Det är en kallelse till att söka helhet, rättvisa och fred i alla relationer – personliga, samhälleliga och andliga. Det är en vision om ett liv i förtroende till Gud, i vård om nästa, och i respekt för skapelsen. För många i dagens livsskede där man jonglerar relationer, arbetsliv och inre utveckling kan shalom bli en ledstjärna. Inte som en idealbild, utan som en påminnelse om att sann helhet inte börjar i prestation utan i vila, i att få vara buren. Det är också ett hopp. En dag ska Gud fullt ut upprätta sin shalom. I Uppenbarelseboken läser vi om en ny himmel och en ny jord, där Gud bor mitt ibland sitt folk, och där död, sorg och smärta inte längre finns. Det är då shalom ska vara alltings rytm.
Tills dess är shalom ett ord vi bär med oss, som en bön på våra läppar, en kallelse i våra hjärtan, och ett löfte från Gud själv.
Nu är det klart hur ni röstade
+vet du vad
... kyrkofullmäktige egentligen gör?
◗ När man hör ordet kyrkoval kan det kännas lite avlägset. Många vet att man får ett röstkort vart fjärde år, men inte riktigt vad det handlar om. Vad är det egentligen man väljer – och vad gör de som blir valda?
◗ Svaret är att man i kyrkovalet röstar fram kyrkofullmäktige, församlingens högsta beslutande grupp. Kyrkofullmäktige består av ledamöter som valts av församlingens medlemmar och som har i uppdrag att besluta om de stora frågorna: vad församlingen ska göra, vilka mål den ska ha och hur pengarna ska användas.
Lokalt i Rogberga-Öggestorps församling blev det följande resultat till Kyrkofullmäktige:
◗ Valdeltagandet ökade i församlingen procentuellt från 20,02 procent år 2021 till 20,85 procent år 2025.
◗ I Sverige ökade också valdeltagandet från 18,39 procent år 2021 till 18,84 procent år 2025. Trenden man kan se är att medlemmarna är mer engagerade i Svenska kyrkan och att engagemanget ökar. Vi kan också se att Rogberga-Öggestorp har ett högre engagemang i valdeltagandet än övriga Sverige.
I det lokala perspektivet är det inte så stora förändringar. Kyrklig Samverkan i Rogberga-Öggestorps församling har egen majoritet men har tappat ett mandat till Socialdemokraterna. Under denna mandatperiod kommer också Sverigedemokraterna i Svenska kyrkan fylla sin plats i kyrkofullmäktige.
EKONOMI OCH RIKTNING
◗ Varje år beslutar kyrkofullmäktige om budget och verksamhetsplan. Det handlar om hur kyrkoavgiften – den del av kyrkoavgiften som går till kyrkan – ska fördelas. Genom dessa beslut styr kyrkofullmäktige församlingens inriktning och prioriteringar för året som kommer.
De ansvarar också för att granska ekonomin i efterhand. När året är slut godkänner kyrkofullmäktige årsredovisningen och beslutar om ansvarsfrihet för kyrkoråd och andra som haft ansvar under året.
RESULTAT
◗ Dessa kandidater fick ordinarie platser i Kyrkofullmäktige
Kyrklig samverkan
i Rogberga-Öggestorps församling
11 mandat
Birgitta Gundenäs
Else-Mari Trum
Per Hulusjö
Birgitta Sunnqvist
Charlotta Hammarlund
Johny Samuelsson
Magnus Thelander
Tomas Stenvall
Göran Johansson
Carina Englund
Håkan Andersson
Socialdemokraterna
3 mandat*
* Hade endast två på listan.
Benny Jonsson
Tomny Lindquist
Sverigedemokraterna i Svenska kyrkan
1 mandat
Reinhold Dahl
VÄLJER KYRKORÅDET
◗ Kyrkofullmäktige utser kyrkorådet som har ansvar för det löpande arbetet. Kyrkorådet ser till att arbeta med inriktningen så att syftet
med kyrkan uppnås, att grundläggande uppgifterna genomförs med gudstjänster, undervisning, diakoni och mission. Samt att stöd finns i tillräcklig omfattning för att verksamhetsplanen skall kunna genomföras. Man kan säga att kyrkofullmäktige bestämmer riktningen – kyrkorådet ser till att det händer.
FÖRSAMLINGENS FRAMTID
◗ Kyrkofullmäktige tar också beslut om större frågor: till exempel renovering av kyrkobyggnader, försäljning av mark eller större satsningar inom verksamheten. De anger långsiktiga mål och hjälper till att hålla församlingens syfte och uppdrag levande. Bakom varje människas engagemang eller möte med kyrkan finns ett övergripande inriktningsbeslut i kyrkofullmäktige.
DITT INFLYTANDE
◗ När du röstade i kyrkovalet var det kyrkofullmäktige du valde. Det är genom dem du som medlem kan påverka vad din församling ska satsa på, hur kyrkoavgiften används och hur kyrkan ska vara närvarande i samhället. Att rösta i kyrkovalet är därför ett sätt att ta ansvar för kyrkans framtid –lokalt, nära dig.
Vi är kyrkan och vi bär den dit vi går bli medlem
När jag gick i skolan hade vi jul- och sommaravslutningarna i Barnarps vita 1200-talskyrka och om du sagt ”kyrka” till mig då är det denna eller möjligtvis det faluröda missionshuset som ligger på en kulle bredvid skolan, som jag tänkt på. När jag i övre tonåren blev mer intresserad av att ta min tro på allvar, skiftade mina associationer till ”kyrka” från byggnaden till gemenskapen.
Kyrkan är nämligen inte i första hand en plats, utan ett folk. I Bibeln beskrivs kyrkan som en kropp –Kristi kropp – där var och en av oss är en levande del. Paulus skriver: “Ni är Kristi kropp och var för sig lemmar till varandra” (1 Kor 12:27). Det är en bild som fortfarande talar med kraft. Den påminner oss om att kyrkan inte bara finns när ljusen tänds på altaret på söndag, utan också när vi möts i vardagen, i våra hem, på jobbet, i skolan och i samtal med varandra.
I vår tid tänker många på medlemskap i kyrkan som något administrativt – ett ja i folkbokföringen, en ruta i ett formulär. Men
ur kristet perspektiv betyder medlemskap något mycket djupare. Ordet medlem kommer från fornnordiskans lem – en kroppsdel. Att vara medlem i kyrkan betyder alltså att vara en levande del av en större kropp. Vi är inte kunder i en religiös organisation; vi är lemmar i en kropp som lever, växer och bär världen tillsammans.
KYRKAN BLIR VERKLIG när hennes medlemmar lever sin tro – när vi ber för varandra, firar gudstjänst, hjälper, lyssnar, sjunger och delar vår tid och våra gåvor. Varje liten handling, varje bön, varje volontärtimme och varje medmänsklig gest är blodomloppet i denna kropp. Ingen lem är obetydlig, och ingen uppgift för liten.
I Svenska kyrkans bekännelse heter det att kyrkan är “de heligas samfund, där evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas.” Kyrkan är alltså inte byggnaden eller organisationen, utan gemenskapen – vi människor tillsammans i Kristus. Dopet är vårt inträde i detta liv, inte som ett medlemsnummer, utan som en
inbjudan till delaktighet, ansvar och kärlek.
Men ibland glömmer vi det. Vi säger “jag går till kyrkan”, som om det vore något utanför oss. I själva verket är vi kyrkan. Vi bär den dit vi går. När du hälsar på din granne, när du sitter med en sorgsen vän, när du tänder ett ljus och viskar en bön – då är kyrkan där. Den lever i dig och genom dig.
KANSKE ÄR DET just det vår tid behöver påminnas om: att kyrkan inte är långt borta, inte något främmande, utan ett levande nät av människor som bär varandra. Ett sammanhang där din röst, din närvaro och dina gåvor hör hemma.
Vi är kallade att vara Kristi kropp här och nu – i vår by, vår stad, vårt kvarter. Att tillsammans låta kärleken bli synlig, hoppet påtagligt och tron levande.
Vi går inte bara till kyrkan.
Vi är kyrkan.
Erik Holke Kyrkoskrivare i Rogberga-Öggestorps församling
Vill du bli medlem i Svenska kyrkan?
◗ Den som döps i Svenska kyrkan blir medlem automatiskt. Om du redan är döpt i ett annat kristet samfund eller tidigare har lämnat kyrkan, kan du enkelt gå med igen.
Välkommen att kontakta oss så hjälper vi dig vidare: 036-39 06 80 tenhult@ svenskakyrkan. se
Varför ska vi ha frid på en kyrkogård?
Historia, tro, juridik och svensk tradition
TEKXT: Greger Larsson och Dan Lundstedt
◗ Kyrkogården är mer än en plats där människor vilar efter livet –den är en helig plats där minnen, respekt för människans värde och reflektion finns. Att det ska råda frid på en kyrkogård är därför en fråga för ett helt samhälle.
Redan under sten- och bronsålder begravde människor sina döda i markerade gravar. Det visar på en allmänmänsklig uråldrig förståelse för den dödes värdighet. Enligt forskare är begravningen en av de äldsta formerna av religiös handling – ett sätt att uttrycka vördnad inför livet och dess slut.
När kristendomen infördes i Sverige från mitten av 1000-talet började man gravsätta inom kyrkans närhet i stället för de äldre gravfäl-
ten eller gravhögarna. Kyrkogården växte fram eftersom människor ville begravas nära kyrkorna som betraktades som heliga och kyrkogårdarna var relativt enkel: gräsbevuxen mark, gravkullar eller träkors, utan större planering.
UNDER REFORMATIONEN PÅ 1500-talets början och framåt ökade statens inflytande över kyrkogårdar och gravskick. I Sverige påpekades problem som att kyrkogårdar användes som betesmark för kreatur – i ett förmaningsbrev 1554 stadgade Gustav Vasa att kyrkogårdarna ”inte fick förorenas av djur och deras vidrigheter utan de skulle hållas och bevaras på ett kristligt sätt.” Trots detta hade
Redan under sten- och bronsålder begravde människor sina döda i markerade gravar. Det visar på en allmänmänsklig uråldrig förståelse för den dödes värdighet.
man djur som betade på kyrkogårdarna i bland annat Öggestorp fram till 1800-talet.
När befolkningen ökade och gravplatserna snabbt blev fulla, lade det en press på ordningen och friden på kyrkogårdarna. Under 1700-talet kom även regler om att murar – så kallade kyrkogårdsmurar – skulle byggas för att hindra djur och markanvändning som störde friden.
År 1815 rekommenderades samtliga svenska församlingar att anlägga nya begravningsplatser utanför tätbebyggelsen, bland annat av hygieniska skäl. I städer som Stockholm blev detta verklighet: till exempel Norra begrav-
ningsplatsen invigdes 1827 i en större, parklik miljö.
Under senare delen av 1800-talet och in på 1900-talet infördes nya gravformer såsom kremation och minneslundar – vilket förändrade både markutnyttjandet och gravskicket.
Från att ha varit en enkel gräsyta blev kyrkogården alltmer ett avgränsat, vårdat område med gångar, träd, gångsystem och gravplatser som var planerade utifrån parkideal.
Varför är frid så viktigt att den är lagstadgad?
För att friden ska gälla krävs inte bara god vilja utan också
Kyrkogårdens frid är ett uttryck för att människan var betydelsefull och förtjänar vila i ro.
Foto: SOPHIE TORREALBA
tydliga juridiska ramar. Idag är det lagstiftat att ”Begravningsplatser skall hållas i ordnat och värdigt skick.” (Begravningslagen (1990:1144) kap. 7 § 1). Detta innebär att kyrkogården inte bara är mark utan en plats med ansvar för värdighet och vård.
Men friden är också reglerad så att ”Den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller stoft, grav eller gravsättning, döms för brott mot griftefrid …” (Brottsbalken 16 kap. 10 §)
Detta visar att störning av gravplatsens frid är ett brott.
Den som stör en begravning eller beter sig respektlöst på kyrkogården – till exempel genom
◗ ... en norsk studie beskriver kyrkogården som en restorative environment – en miljö som hjälper människor att finna balans och mening i livet. visste du att
högljuddhet, berusning, eller vandalism – kan dömas för förargelseväckande beteende. Även det är ett brott som kan leda till böter. (Brottsbalken 16 kap. 16 §).
Svensk lag uttrycker alltså samma princip som den kristna tron och den historiska traditionen: graven är en plats för vila, inte för störning. Gammalt tillbaka kallade detta griftefrid, ett ord som betyder just gravens fred. Det handlar om att skydda den dödes värdighet, men också de levandes behov av en fridfull minnesplats.
I DAG ÄR kyrkogården en plats där många söker stillhet, oavsett tro. Forskning visar att besök på kyrkogårdar kan ha positiv inverkan på psykiskt välbefinnande – att tystnaden, naturen och platsens ordning skapar återhämtning. En norsk studie beskriver kyrkogården som en restorative environment – en miljö som hjälper människor att finna balans och mening i livet.
Kyrkogårdens frid är ett uttryck för att människan var betydelsefull och förtjänar vila i ro. Men graven är även en plats där anhöriga kan få sörja, minnas och reflektera över livet. Utöver det är berättar kyrkogården om en historia där vi alla har en del och där gravskicken visar på hur samhället förändrats och kan berätta om just den perioden. Men kyrkogården är också genom sina växter och träd en grön oas för stillhet mitt i vårt intensiva samhälle.
När vi vårdar våra kyrkogårdar, följer ordningen, planterar blommor, tänder ljus och håller stillhet, deltar vi i en tradition som är både andlig, historisk och juridisk. Vi upprätthåller det som lag, tro och moral är eniga om: att frid hör till graven – och att denna frid är vårt gemensamma ansvar.
Ny grupp startar i januari!
21 januari
Jesus Vem är han, vad är han, har han funnits?
4 februari
Korset Varför
dog Jesus och varför är det viktigt?
18 februari
Bönen Hur och varför ska jag be?
4 mars
Bibeln Hur och varför ska jag läsa bibeln?
18 mars
Den heliga
Anden Vem är den helige Anden och vad gör den?
1 april
Ondskan Hur kan jag förhålla mig till ondskan?
15 april
Kyrkan Vad ska jag med kyrkan till?
Nyfiken på kristen tro?
Är du tveksam, nyfiken, skeptisk eller fundersam på vad kristen tro är då får du chansen att tillsammans med andra undersöka grunderna.
◗ Vid sju tillfällen, varannan onsdag samtalar vi kring olika ämnen. Varje träff innehåller enkel kvällsmat, ett kortare inspelat föredrag om kvällens ämne och samtal kring det vi sett och det vi funderar på. Det är helt enkelt en öppen, informell och ärlig plats för att utforska och diskutera livets stora frågor tillsammans med andra. Kom ensam eller ta med dig en vän.
Vill du konfirmeras som vuxen?
◗ Om du missade att konfirmera
SÅ GÖR DU FÖR ATT DELTA
dig som tonåring ger vi dig möjligheten under våren 2026 att konfirmera din tro som vuxen genom Svenska kyrkan. Det sker tillsammans med Nyfiken på kristen tro. Vi träffas också helgen 28–29 mars
och fördjupar oss i dopet, nattvarden och kyrkans historia/nutid/ framtid. Kom ensam eller ta med dig en vän och våga bli en del av kyrkans snart tusenåriga historia i Rogberga- Öggestorp med omnejd.
Anmälan: tenhult@svenskakyrkan.se Tel: 036–390680 eller 073 037 47 80. Sista anmälningsdag: 15 januari.
Kostnad: Frivillig. Plats: Kyrkans hus i Tenhult. Tid: Onsdagar klockan 17.30-19.30.
Är du medlem i Svenska kyrkan?
Då är du med och gör det möjligt att människor får stöd – precis när de behöver det som mest.
För mer information, se svenskakyrkan.se