De sparar på andras bilder

SE ALLA FOTON

»Rasmus Wassbergs instagram: @dina.minnen

»Sara Söderholms instagram: @swedish_ archive

De belyser förlorade minnen

Text: Mats Karlsson Foto: Okända fotografer

»Kanske handlar det om allas vår förgänglighet. En dag är vi bara suddiga minnen på bleka bilder. Eller mer troligt ettor och nollor på en hårddisk eller en usb-sticka, tillsammans med miljarder andra ettor och nollor. I värsta fall raderas vi i en diskkrasch.

Det fanns fördelar med analoga filmrullar med 4 eller 36 bilder. Våra samlade bildminnen av människor före oss är ofta hanterbara, inte fler än at det ryms i en skokartong eller några album. Skatter som vårdas ömt och plockas fram vid släktträffar elle visas för barnbarnen. Minnet förs vidare. Men så finns dt kedjor som bryts. Människor avlider och deras lösöre säljs på auktion eller loppis. Som till exempel kameror. I en del finns fortfarande film kv, efter flera årtionden. Sådana ta Rasmus Wassberg i Alingsås hand om. – Det finns de som blir förtvi lade av tanken att man inte ska bli hågkommen efter sin död. Andra är mer likgiltiga, ser sig som en solros som bara blir ett med jorden. Jag trodde i början att de fleta bilder jag hittar kommer från dödsbon efter barnlösa människor, men det är varken mer eller mindre vanligt.

Att efterlevande ibland bryr sig mer om att ta vara på platt-tv:n än bildminnen visar vilken materiell tid vi lever i, tycker han. Det kan också tyda på att den avlidnes relationer till barnen inte varit toppen.

HANS EGET SÖKANDE började när mormor och morfar gick bort. Hans mamma tog hand om deras kamera med en film i, en kitlande sista hälsning. – Det visade sig vara suddiga urfokusbilder från deras sista kryssning. Men man får en spökig kontakt när man tittar på bilder som ingen sett. Man är den första som ser dem.

Rasmus Wassberg jobbar i fil branschen som platschef – den som ser till att allt och alla finns p plats vid ”Kamera! Tagning!”. Allt från p-platser, bajamajor och fik till rekvisita, kläder och huvudrollsinnehavarna.

Sedan han började sitt detektivarbete 2018 har han köpt 700 kameror på framför allt loppisar och nätauktioner. Det har visat

Rasmus Wassberg framkallar bilder från filmrullar i kameror som han hittar på auktion eller loppis.

sig finnas film i hälftenv dem, och bland dem 150 bilder där människor kan urskiljas. Av dessa har han gått vidare med 60 stycken, än så länge. Bilderna lägger han ut på instagramkontot @dina. minnen, som har 14 000 följare. Nästan varje gång han lägger upp en ny bild, med ojämna mellanrum, hör folk av sig och bidrar med ledtrådar eller teorier om vad det kan vara för plats den tagits på. – En kille i Stockholm har hjälpt mig mycket. Han är en duktig släktforskare och har löst ett helt case för mig. Det är väldigt spännande, filmer med rörliga bilde från 1930-talet!

RASMUS WASSBERG VILL inte bara hitta livsöden utan även komma i kontakt med någon som har ett värde av att få bilderna. De kanske får tillbaka en koppling till någon som riskerar att falla i glömska, eller får igen lite av sin egen barndom.

Det stör honom när människor är likgiltiga inför gamla bilder av människor de haft band till. Att det kan ligga mörka historier bakom och personer inte vill rota i det förflutna har han lätare att förstå och respektera. Då lägger han självklart ned efterforskningarna. – Jag skjuter brett, det är långt ifrån alla bilder som har en intressant historia. Det är kanske bara julafton 1993, och så inget mer med det. Det blir en antiklimax. Men det kan också vara en bild på en blå bil och ett barn, och så kommer det fram att barnet varit försvunnet sedan 70-talet.

Tanken är att arbetet ska utmynna i en dokumentärfilm krin en stark historia som nystas upp. Rasmus Wassberg har än så länge hittat drygt en handfull spårade personer som ställer upp på intervju. Men finns dt ingen tillräckligt bra historia dold i materialet blir det ingen film – Verkligheten överträffa dikten på många sätt, man kan inte hitta på så komplexa historier ur fantasin. Många människor sitter på historier, men behöver få sitt tillfälle att berätta dem.

”Men man får en spökig kontakt, när man tittar på bilder som ingen sett. Man är den första som ser dem. Rasmus Wassberg

RASMUS WASSBERG ÄR långt ifrån ensam om att söka människor och historier bakom gamla foton. En klassiker i genren var Svart på vitt, Hans Villius och Olle Hägers långlivade serie kortprogram i tv med ”historien om ett fotografi” »

”Det är en märklig känsla. En dag är vi alla borta och miljön ser helt annorlunda ut. Sara Söderholm

Det finns ockå andra på sociala medier och bloggar som publicerar gamla vardagsbilder med ofta anonyma människor. En av dem är arkivarien Sara Söderholm, som lägger ut bilder på instagramkontot @swedish_archive.

I flera år amlade hon på sig bilder där upphovsrätten gått ut, framför allt ur Digitalt museum och Stockholmskällan, men även mindre arkiv i andra delar av landet. Men sedan började hon dela med sig. – Jag tänkte att jag kan ju lika gärna lägga ut dem, de finns j redan på nätet. Om jag lägger ut de bästa slipper folk sitta och gräva själva. Jag har valt ut vardagliga bilder som man kan känna igen sig i, inte bara stela porträtt i studio. Många är tagna av fotografer som plåtat loss på sin fritid, berättar Sara Söderholm.

OFTA STÅR FOTOGRAFENS namn angivet, men ibland står han eller hon som ”okänd”. Människorna på bilderna förblir desto oftare namnlösa, eller svåra att identifi ra för eftervärlden – som ”Astrid, 1921”. Av samlingen bilden tillhör kan man ibland knyta den till en ort eller ett län, men längre än så kan vara svårt att komma. – Jag har valt att lägga dem på instagram, för det är bildbaserat. Det är som att jag visar dem för kompisar: ”Kolla vilken bild! Visst är den fin!” Många blir yfikn och letar själva fram information: ”Vem var hon?”, ”Varför finns ho i Andréexpeditionens arkiv?”

Andra känner igen sig från sin egen barndom och minnen väcks, som de delar med sig av till Sara eller i kommentarsfälten. Andra känner kanske igen en plats eller vissa hus.

Det är sällan Sara gör egna efterforskningar, hon har haft fullt upp att hitta bilderna. Men nu har hon så många på lager att hon i stort sett har slutat leta. Men det finns undantag – Det är en man i Örebro som har fotograferat sin familj. Det är så himla mysiga bilder, där de tvättar små barn i baljor eller barnen leker med sina leksaker. Det är lite intimt, och väldigt fina bilde överlag.

Fotografen visade sig vara stadsfogden Waldemar Tegner, som redan 1906 köpte en rullfilms kamera. Han levde ända till 1962 och lämnade efter sig en stor fotosamling som nu finns på Örebr stadsarkiv.

SARA SÖDERHOLM GLÄDER sig extra åt sådana bilder, där män vågar sänka garden och inte visa sig manliga utan håller varandra i handen eller klappar kaninungar. Däremot saknar hon bilder på arbetare, fattiga människor som fotograferas i sin egen rätt och inte som representant för ett lortigt kollektiv.

Den bild som flet besökare gillar är tagen av just Valdemar Tegnér och föreställer flicor som flyr undan bin, en vanligt fartfylld och rolig bild. Andra bilder är väldigt gripande och visar till exempel sjuka människor. De lägger hon inte ut. – Det finns en sjuk kvinna so ligger i en hängmatta, tagen någon vecka innan hon dör. Hon är kring 40 år och ligger inlindad i en filt. Det kunde vara i min mormors trädgård, det känns som att man står där.

Bilder som den väcker förstås tankar om allas vår förgänglighet, särskilt när människor ser moderna och levande ut fast de är borta för länge sedan. – Det är en märklig känsla. En dag är vi alla borta och miljön ser helt annorlunda ut.

Rasmus Wassberg ser sina efterforskningar som ett sätt att försöka ge människorna på bilderna en ny chans, att på ett sätt väcka dem till liv igen: – När jag tar till vara bilder och försöker spåra vilka de föreställer ger jag dem sammanhang. Man är inte helt död förrän ingen levande längre har en kvar i sitt medvetande.

Sara Söderholms utvalda foton visar vardagliga bilder, inte stela porträtt i studio.