Krönika Tar vi vara på tiden?

”Att med öppna ögon se naturens under är en lättillgänglig gåva, fri från ränta och kurs-oro”, skriver Ingemar Ström.

Foto: CREATIVENATURE_ NL/GETTY IMAGES

Tar vi verkligen vara på tiden?

Tiden lider… säger vi ibland när vi ser framåt, eller bakåt, i livet. Ett uttryck med en kanske något negativ ton, ett uttryck för väntan och otålighet. Vi menar att tiden går ifrån oss, att vi inte gjort det vi borde och ville göra utan att vi blir stressade och inte riktigt når fram till utsatt mål. Uppgivet säger vi ”tiden lider” och ångrar att inte allt planerat blivit av i rätt tid. Uttrycket kan också bli ett uttryck för ointresse och man hävdar med en axelryckning; ”vadå, vad spelar det för roll!? Låt tiden gå!” OM MAN HAR levt sitt liv i arbete och, senare, i pension, vet man av erfarenhet att tiden lider oavsett vad jag tycker eller tänker; jag kan inte bromsa detta men jag kan, som många, fylla tiden med det jag menar är sunt och riktigt. Att ta vara på tiden blir på ålderns höst lättare som icke arbetande, men gör vi alltid rätt? Tar vi verkligen vara på tiden? Förbrukar vi inte livet på kanske onödiga, slentrianmässiga ting i stället för att medvetet söka kvalitet i våra förehavanden?

Att med öppna ögon se och absorbera till exempel naturens under, oskattbara i sin skönhet och rikedom, är en lättillgänglig gåva, fri från ränta och kurs-oro. Att ge sinnena vila och njutning i musikens värld, av vad slag det vara månde, är en annan obetalbar tillgång med ett utbud av variationer i takt och ton som kan tilltala alla. Att se konstens uttryck med färger och former eller det skrivna ordets fängslande värld, i alla dess olika former, är även det en ytterst

”Förbrukar vi inte livet på kanske onödiga, slentrianmässiga ting i stället för att medvetet söka kvalitet i våra förehavanden?

lättillgänglig källa för förströelse, kunskapsberikande och lugnande för själ och sinne, i andakt, i samtalstoner eller i självdisciplinerade studiestunder. I TIDER AV Allhelgonahelg präglas mycket i våra liv av det som under årens gång varit normalt men som vänts till tomhet och melankoli; våra kära och nära togs ifrån oss och vi pressas till ett liv i annorlunda former, utan livskamraten. Den kärlek och den tvåsamheten som ett samliv inneburit blir ett liv i påtvingad ensamhet.

Hur än påminnelserna om kärlekens betydelse i parförhållande givit färg och lycka i livet kan inget substitut i världen ersätta det som var känslorna mellan två älskande. ”Tiden lider”…, jo visst, men av naturliga skäl, och med ålderns rätt, får uttrycket inte den betydelse det hade tidigare i livet. ”Ja, låt tiden gå, men ge mig rätt att fylla den med det jag, i slutskedet av ett långt, rikt liv, själv håller som värdefullt och givande!”

Ingemar Ström