Page 1

B E N KE CAR LSSON

BOKFÖR LAG ET MAX STRÖM


B E N KE CAR LSSON

BOKFÖR LAG ET MAX STRÖM

1


2


DE HÄNGDE VID SLUSSEN; ett gäng spensliga pappfigurer i kalsonger och med rånarluvor över ansiktet. Den första jag lade märke till spanade oroligt runt hörnet på biltunneln mot Nacka. En morgon smög de längs med rondellen och några dagar senare slängde en av dem en blick över axeln medan han pinkade under järnvägsbron mot Centralen. Gatukonsten har en självklar plats i Stockholms myller av tecken och budskap. Från väggar och gångtunnlar, lyktstolpar och elskåp, bropelare och vägskyltar bjuder den in till nya och ofta oväntade upplevelser. När figurerna vid Slussen, pappersbit för pappersbit, började försvinna stoppade jag en digitalkamera i fickan varje gång jag gick ut. Därefter såg jag Stockholm med nya ögon. En stad där mycket av konsten lever i mellanrummen, lite vid sidan av, lite i det fördolda. Gatans galleri hör man ibland. Och visst, för den som vill är det just det. En utställning som är gratis och med dygnet runt-öppet. Utan tydliga avsändare. Utan köpare och säljare. Det har kallats graffiti, post-graffiti, neo-graffiti eller urban art. Sedan några år tillbaka används oftast begreppen street art eller gatukonst som samlingsnamn. Rörelsen är dock sprungen ur 70-talets graffitikultur. I början av 80-talet började en del graffitimålare i New York experimentera med uttryck och stilar, teknik och material. Under 80- och 90-talen spreds deras idéer snabbt till Paris, Barcelona och Berlin och vidare ut över världen. Inte alla gör skillnad på graffiti och gatukonst. Och visst finns det likheter. Eftersom de utövas på offentlig plats är båda illegala, och i Sverige kan brottet ge ett års fängelse. Många gatukonstnärer har dessutom börjat som graffitimålare och använder sig av alter egon eller pseudonymer. De flesta är nattarbetare och drivs av en vilja att synas ofta och mycket. Men gatukonstens motiv, som logotyper och figurer, är oftast mer bildmässiga, mer ikonografiska än graffitins. Dess uttryck känns också mer utåtblickande, den 3


reflekterar och kommenterar sin tid. Street art-utövarna är inte heller lika anonyma. En del ställer upp på intervjuer i media, vilket sällan är fallet med graffitimålarna, som ständigt är jagade av myndigheter och polis. All gatukonst är i någon mening en politisk handling eftersom den ifrågasätter vem som har rätten till städerna och det offentliga rummet. Nu är långt ifrån alla gatukonstnärer aktivister, men rötterna sträcker sig till den propaganda som målades på väggar och murar inför val och under kris- och krigstider. Den engelske street art-ikonen Banksy menar att ”graffiti har använts för att sätta igång revolutioner och för att stoppa krig, och man kan säga att den ger röst åt dem som ingen lyssnar på. Graffitin är ett av de få verktyg den har som inte äger något annat.” Gatukonstnärer frågar inte om lov, utan gör det själva, när det passar dem. De som inte har tillgång till de etablerade kanalerna får skapa sina egna. Idag tillåts reklamen ta över allt större delar av våra städer. En del gatukonstnärer ger sig in i kampen om storstadsbornas uppmärksamhet med likartade medel, genom att sprida sina egna bilder och logotyper, och några av pionjärerna har blivit mer eller mindre etablerade varumärken på den internationella konstscenen. Utvecklingen förstärker den inbyggda spänningen mellan att vara alternativ eller etablerad. Vissa tycker att kopplingen till konstvärlden är logisk och självklar. Andra poängterar att gatukonsten tappar sin styrka och udd när den flyttar in i gallerierna. Gatukonsten är global till sin natur – bilder och ikoner tillhör ju ett universellt språk. Den är också en kultur där aktörerna inspireras av och hjälper varandra. Den efterlyste Lepos, vars öde går att följa på webbplatsen whereislepos.com, har till exempel synts till i New York, Los Angeles, Montreal, Stockholm och Prag. Ofta lämnar gatukonstnären verk efter sig när han eller hon reser. Då londonbon D*face gästade Stockholm dök hans serieinspirerade figurer upp runt om på stan. Vid första anblicken tycks mycket av gatukonsten sig lik var än i världen du kommer, 4


6


7


men de flesta städer har också sin särprägel. I Barcelona, New York, London, Buenos Aires och Berlin slås man av verkens mängd och storlek. De är fler, de är mer, de är större. I Stockholm känns den inte lika påträngande. Till exempel är det färre väggmålningar här. Kanske ser man fler detaljer, och små kommentarer än i andra storstäder. Utmaningen är ofta att hitta platser som många kan ta del av, men där konsten inte är för provocerande synlig. Då tas den snabbt bort. Stockholms gatukonst är konstnärlig, rebellisk, provokativ, poetisk och ibland bara underlig. Den kan vara inåtvänd som en intern uppvisning, eller utåtriktad med en stil som de flesta kan relatera till. Influenserna kommer ur en populärkulturell gryta fylld av serier, grafisk design, fanzines, politiska affischer, grafik från spel och datorer, science fiction, skräckfilm, webbdesign, klistermärken på skateboards, punk, skivomslag och annonser. Mycket är lekfullt. Genom att lägga till, ta bort och sätta över de budskap som finns runt om skapas förundran och nyfikenhet. Varför svävar det så många moln på stadens lyktstolpar? Vad sträcker Nosferatu-handen sig efter? Vad gör Christer Pettersson vid korvkiosken på Mariatorget? Och tanten som lägger ut små vita hus på de gator som finns med i spelet Monopol, vad vill hon säga? Det lekfulla och anarkistiska är gatukonstens charm. Material och tekniker blandas hej vilt. Spritpennor, affischer och sprejburkar får sällskap av kakel, vykort, kartong, kopieringspapper, fotopapper, mosaik, plastpärlor, tråd och vinyl. Allt är möjligt. Allt tillåtet. Fanns det en Wall of Fame för svenska gatukonstnärer skulle Akay och Klisterpeter hänga där. De har hållit på längst och har hög status som föregångare och stilbildare sedan mitten av 90-talet. Akay arbetar under parollen ”The Act is the Beauty” och ”Akayism” har blivit till något av ett varumärke för gatukonsten i Stockholm. Bland hans verk finns 60 8


10


gungor som sattes upp på olika platser i stan. Akay har placerat ut uteliggare av gips och spridit sitt ”Förlåt” över staden. ”Varför denna fixering vid kängurur? Är det för att jävlas med oss?” frågade en australisk turist. I själva verket kommenterade han Klisterpeters rådjur. De har blivit ett av Stockholms kännetecken och är så ofta reproducerade att vi knappt reflekterar över dem. Men de fortsätter att fascinera besökare. Rådjuret har ”pigga”, ”sorgsna”, ”snälla” eller ”tomma” ögon. Någon tycker att rådjursblicken är ilsken och förebådar en djurens hämnd. Om Klisterpeters rådjur någon gång drar sig tillbaka skulle vi säkert sakna dem. Det är något eftertänksamt och lekfullt över det Klisterpeter gör. Det var han som bytte kön på Härgårman-skyltarna då han prydde dem med rosa tyllkjol. De mest uppmärksammade verken är de fågelholkar han placerade på gatu- och vägskyltar. Det ska visst ha varit 117 stycken. Många blev förvirrade när de dök upp. Var det gatukontoret som satte upp dem? Innehöll holkarna övervakningskameror? De väckte stort intresse och de ornitologer som tillfrågades i media om den eventuella nyttan svarade att de var bra eftersom ”det saknades boställen för fåglar i Stockholm”. Gatukontoret lät till sist meddela att holkarna fick vara kvar så länge de inte skymde några vägskyltar. Klisterpeters fågelholkar kan, som mycken annan gatukonst, vara svår att upptäcka. Men då du väl gjort det drar de blicken till sig. De blir svåra att undvika och blir en stadens blinkning till oss som går, springer, cyklar eller fastnar i en bilkö på Vasabron. Akay och Klisterpeter sätter igång våra tankar och skapar rykten och samtal. På ett smalt berg, ovan två motorvägar intill Eugeniatunneln, har de byggt genrens mest omtalade verk, ”Traffi c Island”. Deras miniatyrvärld leker med bilden, eller stereo- typen, av det riktigt svenska – den röda stugan med vita knutar. Det lilla torpet står emot väder och vind och har blivit något av en alternativ turistattraktion i huvudstaden. Den som har kontroll över sin höjdskräck kan få en lätt surrealistisk upplevelse ovan två motorleder, och med Stockholms siluett som fond. 11


Jag har gått i spåren av DP, On Top, Akay, Klisterpeter, El Penor, Mogul, Prao, konstnärsduon Guilty Guilty, Dolk, Diffus, Andy, Hop Louie, HE!, Vegan Flava, Folke, Ernesto Guerra – och en hel del till. Det har varit fascinerande och frustrerande. Varje vecka händer det nya saker, ofta är du på fel plats vid fel tidpunkt, men efter ett tag vet du var du ska leta och lär känna än fler av dina favoriter. Då och då dyker det upp nykomlingar, som nyligen Praos affischer, små tavlor och pingviner. Ibland är det finurligt och lågmält, andra gånger uppkäftigt och provokativt. Hop Louie gillar, som han säger på sin webbplats, att sätta upp saker på väggar. Och han gör det ofta. Det finns få jag sett så mycket av. Hans alster kan vara uttalat politiska, fyllda av antikapitalism och kritik av kommersialism, men också mer mångtydiga, som den säregna hyllningen till Christer Pettersson – i vilken han sprider ett stiliserat porträtt med orden ”Styrka, Stolthet, Klass”. Även Andy är otroligt aktiv och sprider sina seriefigursliknande självporträtt med en imponerande effektivitet. Hundratals varianter ser mot oss från väggar, annonser och elskåp. Och hans fåglar av frigolit svävar liksom fram över annonspelare. Det märks när gänget bakom HE! varit på stan. Dagen efter är den fylld med elefanter, sälar, bläckfiskar och råttor med pratbubblor eller skyltar och med städer på moln. Till mina favoriter hör de ensamma björnarna. Lite bortkomna står de stillsamt, mitt i stadens rus och rush, i trappuppgångar och under broar och grubblar. ”Är detta jag?” Mogul utnyttjar skickligt sprejmallen för sina verk. Teman hämtas från skräckfilmsgenren och här och där tar en haj sig upp via ett elskåp. Under Skanstullsbron vandrar en mumie, ”the ideal citizen”, ensam omkring. En skicklig nykomling är Vegan Flava som sprejar hårt grafiska bilder med reflektioner över konsumtion, makt och krig. Sprejmallen är för övrigt något av gatukonstens främsta verktyg. Som någon har sagt, du behöver bara tre saker: en schyst idé, en mall utskuren i papp och lite färg. 12


14


I Stockholm pryder små stiliserade ikoner nästan varje kvarter. Där finns grafiskt renodlade ansikten, seriefigurer och rymdskepp. Och det vandrar tusentals giraffer, åsnor, hundar, katter, elefanter och apor över stadens väggar. ”Folke vill sova”, ”Allt är defekt”, ”Nu är ni byfikna va?” Folkes klisterlappar, det till storleken minsta uttrycket inom gatukonsten, sitter på mängder lyktstolpar. Han sprider dem i en takt som måste vara svår att överträffa. Budskapen är korta lekar med ord, inte sällan medvetet felstavade. Få lägger märke till klistermärken, men de fungerar väl för den som vill kommunicera ofta och mycket, och de blir alltmer avancerade och nyskapande. ”TOMTEN lejde torpeder som MÖRDADE JULPYROMANEN.” GuiltyGuilty har under flera års tid använt kvällstidningslöpsedlar och skapat egna varianter av vår tids braskande nyheter. Resultatet blir roligt, absurt och elakt. Några av löpsedlarna är oredigerade, vilket späder på förvirringen. Mycket av den gatukonsten vrider och vänder på det vi förväntar oss att se. Flytta en bild eller ikon till ett nytt sammanhang och dess mening blir en annan. När läsaren själv redigerar och publicerar sina nyheter påminner det om det situationister och andra konströrelser velat göra: ifrågasätta det självklara – flödet i vardagen som vi tar för givet. ”Vad håller du på med?” Bakom mig, två våningar upp, skymtar en dam. Hon står bakom ett halvöppet fönster och skriker: ”Jag har ringt polisen. Klottrare!” Jag står på knä under gångbron till Katarinahissen och försöker få till skärpan på några klistermärken. Det är ett bra ställe. Klockan är tio en solig lördagsförmiddag. Samtidigt som många tycker att gatukonst är liktydigt med vandalism så ökar intresset, vilket de stadsvandringar som Stockholms Stadsmuseum arrangerade sommaren 2006 är ett tecken på. Uppmärksamheten kring den illegala konsten var så stor att man fick sätta in extravisningar. Gatukonsten är lokal och förgänglig. Den upplevs bäst på plats och kan vara för15 svunnen dagen efter att du sett den. Samtidigt är den antagligen mer sedd och


bevarad än någonsin tidigare då den lever ett aktivt liv via webbplatser och bloggar, drivna av konstnärer eller entusiaster över hela världen. I Sverige är gatukonst.com, gatukonst.se och atlasmuren.se de mest etablerade. För den som vill lära känna gatukonsten i Stockholm är Slussen ett bra ställe att börja på. Att vandra runt i dess gångar och trappor är som att hamna i ett väl fyllt men illa sorterat arkiv. Området, som tillåts förfalla där det väntar på den stora renoveringen, visar sin stressade publik resterna av pionjärerna och det senaste från nykomlingar. För att hålla ihop de spruckna väggarna ett tag till har någon satt upp ett stort plåster. Annars bjuder Atlasmuren under S:t Eriksbron mest att se på. Platsen, utnämnd till Stockholms fulaste, är något av gatukonstens eget intranät, med ett koncentrat av de senaste årens arbeten. Och varje vecka dyker det upp nya affischer, pärlplattor och klistermärken. Det här är inget uppslagsverk eller försök till heltäckande dokumentation. Tvärtom. Urvalet är snävt. Jag har valt det jag gillar. Och skevt. Mina egna gator är klart överrepresenterade. Jag hoppas ändå att det ger en bild av vad som kan hända när konst skapas utanför den etablerade kulturens plattformar, på gatan, till för alla.

16


17


18


19


20


THEY WERE HANGING AROUND THE TRAFFIC JUNCTION AT SLUSSEN: a gang of slim cardboard figures in underwear, wearing ski masks. The first one I noticed was peeking uneasily round a corner. One morning they were sneaking around the roundabout and a few days later one was glancing over his shoulder while taking a piss under the railway bridge leading to Central Station. Street art has a natural place in Stockholm’s swarm of signs and messages. From walls and in pedestrian tunnels, on lampposts and electricity connection boxes, on bridge supports and road signs, street art offers new and often unexpected experiences. When the cardboard figures at Slussen began disappearing one by one I began popping a digital camera into my pocket every time I went out. This taught me to see Stockholm with new eyes: as a city where much of its art exists in the gaps, on the periphery, slightly hidden. People sometimes talk about ‘the art gallery of the streets’. Sure, if that’s what you want. An exhibition that is both free and open around the clock. No discernible author. No buyers or sellers. It has been called graffiti, post-graffiti, neo-graffiti or urban art. For a few years the term street art has been current as a generic expression. The movement does, however, have its origins in 1970s graffiti culture. In the early ‘80s, graffitists in New York began experimenting with expression and style, techniques and materials. In the ‘80s and ‘90s, these ideas quickly spread to Paris, Barcelona and Berlin then out across the world. Not everyone makes a difference between graffiti and street art. And yes, there are similarities. Since they are practised in public places, both are illegal, and in Sweden can result in a one-year prison sentence. Many street artists also began as graffitists and use alter egos or pseudonyms. Most work at night and are driven by a desire to have their works seen often and in many places. But street art motifs such as logotypes and figures are often more pictorial and 21


22


iconographic than graffiti. Street art’s idiom feels more; it reflects and comments on our times. Neither are street artists as anonymous. Some allow themselves to be interviewed by the media — seldom the case with graffitists, hunted as they are by police and the authorities. All street art is in a sense a political statement since it questions who has the right to cities and public places. Not all street artists are activists, but their roots reach back to the propaganda painted on walls before elections and during times of war and crisis. The English street art icon Banksy claims that “Graffiti has been used to start revolutions, stop wars and generally is the voice of the people who aren’t listened to. Graffiti is one of the few tools you have if you have almost nothing.” Street artists don’t ask permission and do what they want when it suits them. Those without access to established channels create their own. Today, advertising is being allowed to take over more and more of our towns. Some street artists compete for the attention of city-dwellers using similar tactics, spreading their own pictures and logotypes, and some of the pioneers have become more or less established brands on the international art scene. Recent developments have reinforced the built-in tension between the alternative and the established. Some see the connection to the art world as logical and self-evident. Others allege that street art loses its strength and sharpness when it moves into galleries. Street art is global by nature – images and icons are largely part of a universal language. It is also a culture where the actors inspire and help each other. For example, Lepos, a wanted man whose fate can be tracked on whereislepos.com, has been spotted in New York, Los Angeles, Montreal, Stockholm and Prague. Street artists often leave their works behind when they move on. When Londoner D*face visited Stockholm, his comic book-inspired figures appeared here and there in the Swedish capital. 23


At a casual glance, much street art seems similar wherever you are in the world, but most cities also have their own special characteristics. In Barcelona, New York, London, Buenos Aires and Berlin, you are struck by the amount and size of street artworks. There are more of them and they are bigger. In Stockholm it is not so overwhelming. There are few murals here, for example. On the other hand, there may be more detail and more small comments. The challenge is often to find places where the work can be seen by many but where the art is not too provocatively visible. If it is, it’s quickly removed. Stockholm’s street art is artistic, rebellious, provocative, poetic and sometimes just strange. It can be as introvert as a private instruction or extrovert with styles that most can relate to. Its influences spring from a popular culture melting pot of comics, graphic design, fanzines, political posters, graphics from games and computing, science fiction, horror movies, web design, skateboard stickers, punk, CD covers and adverts. Much is playful. Adding to, taking away and obscuring the city’s ubiquitous messages, thereby prompting conjecture and curiosity. Why are so many clouds sailing on lampposts? What is that Nosferatu hand reaching for? What is [alleged murderer] Christer Pettersson doing at that hot dog stand? And the woman who places little white houses on the streets that correspond to those in the Swedish version of Monopoly, what’s that about? Street art’s charm is its playfulness and anarchism. Materials and techniques are haphazardly mixed. Marker pens, posters and spray cans are joined by tiles, postcards, cardboard, copying paper, photo paper, mosaics, plastic beads, thread and vinyl. Everything is possible. Everything goes. If there were a Wall of Fame for Swedish street artists, Akay and Klisterpeter would be up there. They have been active the longest and have enjoyed high 24


25


status as pioneers and trendsetters since the mid-90s. Akay’s motto is “The Act is the Beauty” and ‘Akayism’ is something of a brand in Stockholm street art. Among his works are 60 swings erected in different parts of the city. His plaster homeless people and his ”Förlåt” [Sorry] are also widely disseminated. “What’s your fixation with kangaroos? Are you taking the Mickey?” asked an Australian tourist. He was commenting on Klisterpeter’s deer heads. They have become a Stockholm fixture and reproduced so often that we hardly notice them. But they continue to fascinate visitors. The deer’s eyes are variously seen as alert, sad, kind or empty. Somebody saw the eyes as angry, presaging the revenge of the animals. If Klisterpeter’s deer ever retire, they would certainly be missed. There is something both reflective and playful in what Klisterpeter does. It was he who changed the sex of many pedestrian signs by adorning the male figure with a skirt in pink tulle. His best-known work was the bird nesting boxes he placed on street and traffic signs. It is said there were 117 of them. People were confused when the boxes appeared; had the roads department put them there? Were there surveillance cameras in the boxes? There was intense interest and ornithologists interviewed by the media about the usefulness of the boxes said they were a good thing because “there’s a housing shortage for birds in Stockholm.” The roads department finally declared that the nesting boxes would be tolerated unless they obscured traffic signs. Like much street art, Klisterpeter’s nesting boxes can be difficult to discover. But once you have spotted them, they seem to stick out. They become hard to avoid and are the city winking to us as we walk, run, cycle or sit stuck in traffic gridlock. Akay and Klisterpeter trigger our imagination and create rumours and conversations. The two built the genre’s most talked-about work, Traffic Island, on a slim rock overlooking two converging freeways just north of the city. Their world in miniature plays with the image, or stereotype, of quintessential Swedishness: a little red cottage with white gables.

26


27


28


The little cottage has weathered wind and rain to become something of a tourist attraction. Anyone not bothered with vertigo can have a slightly surrealistic experience at the site with its twin multi-lane highways below and Stockholm’s silhouette as a background. I have traced DP, On Top, Akay, Klisterpeter, El Penor, Mogul, Prao, artist duo GuiltyGuilty, Dolk, Diffus, Andy, Hop Louie, HE!, Vegan Flava, Folke, Ernesto Guerra – and quite a few more. It has been fascinating and frustrating. New events occur weekly, often at the wrong place and wrong time, but after a while you figure our where to look and find more works by your favourites. Newcomers show up occasionally: recently, Prao’s posters, small paintings and penguins. At times the works are cute and placid, at times in-your-face and provocative. As he says on his website, Hop Louie likes putting stuff on walls. And he does so frequently. There are few street artists I have come across so often. His works can be blatantly political, filled with criticism of capitalism and commercialism, but also more ambiguous such as the peculiar commemoration of the late Christer Pettersson [once put on trial for the murder of prime minister Olof Palme] — a stylised portrait with the words ”Styrka, Stolthet, Klass” [Strength, Pride, Class]. Andy too is incredibly active, spreading his comic book-inspired self-portrait with impressive effectiveness. Hundreds of versions stare at us from walls, advertising posters and electricity connection boxes. And his Styrofoam birds swoop over advertising pillars. You can tell when the HE! gang has been in town. The following day the city is filled with elephants, seals, squid and rats with dialogue bubbles or texts and in cloud cities. Among my favourites are the lone bears. The stand quietly, slightly embarrassed, in the city’s flux and rush, in stairways and under bridges, pondering. ”Är detta jag?” [Is this me?] 29 Mogul makes clever use of spray stencils in his work. He finds his themes in


30


31


horror movies and every so often you’ll find one of his sharks covering a connection box. Under Skanstull Bridge there’s a mummy — ”the ideal citizen” — walking alone. A skilful newcomer is Vegan Flava whose spray-painted whard-edged graphic pictures reflect on consumerism, power and war. Stencils are street art’s principal tool. As someone put it, you need only three things: a viable idea, a paper stencil and paint. Small, stylised icons grace almost every city block in Stockholm. There are graphically reduced faces, comic book figures and spaceships. And thousands of giraffes, donkeys, dogs, cats, elephants and monkeys wander across the city’s walls. ”Folke vill sova” [Folke wants to sleep], ”Allt är defekt” [Everything is defective], ”Nu är ni byfikna va?” [Now you’re cubious, right?] Folke’s stickers, street art’s physically smallest mode of expression, are stuck on many lampposts. He disseminates them at a hard-to-beat pace. His messages are short plays on words, sometimes purposely misspelled. Few notice the stickers but they work well for somebody with a need to communicate often and copiously and they are becoming increasingly sophisticated and innovative. ”TOMTEN lejde torpeder som MÖRDADE JULPYROMANEN.” [SANTA hired thugs who MURDERED THE CHRISTMAS ARSONIST] For several years, GuiltyGuilty has been using the tabloid advertising sheet template for his own version of shock news. The results are funny, absurd and malicious. Some of his headlines are unedited, adding to the confusion. This kind of street art puts twists and turns on what we’re expecting to see. Put an image or an icon in a new context and its meaning changes. When the reader has to edit and publish the news himself, it brings to mind what situationists and other movements have wanted to accomplish: question the obvious — the daily flow that we take for granted. ”What are you doing?” Behind me and two storeys up, I spy a woman looking at me from a half-opened 32


33


34


window. She is yelling. “I’ve called the police, you vandal!” I am on my knees under a pedestrian bridge trying to focus my camera on a few stickers. It is a fertile place. It’s ten o’clock on a sunny Saturday morning. Even though many equate street art with vandalism, interest is growing, indicated by the walking tours of the city that the Stockholm City Museum organised in the summer of 2006. Publicity for the ‘illegal art’ was so great that extra walks had to be scheduled. Street art is local, and perishable. It is best experienced ‘in situ’ and can be gone the day after your viewing. Paradoxically it is probably more seen and preserved than ever before since it has a second life on websites and blogs run by artists and enthusiasts across the world. In Sweden, streetart.com, streetart.se and atlasmuren.se are the most established. For someone wanting to learn about street art in Stockholm, the Slussen traffic hub is a great place to begin. A stroll through its passages and stairways is like finding yourself in a well-stocked but badly organised archive. The area, allowed to decay while waiting for an imminent reconstruction, exhibits for busy passersby the remains of pioneer works and the latest by newcomers. To hold the cracked wall together a while longer, someone has attached a large band-aid. The other major site is the Atlas area under the St. Eriks Bridge. It has been called Stockholm’s ugliest area, but is something of an intranet for street art, with a concentration of works from recent years. And for every week there are new posters, ‘bead tiles’ and stickers. This is no encyclopaedia, no attempt at comprehensive documentation. On the contrary, the selection is narrow — I have chosen those that I like. And skewed — my own neighbourhood is clearly over-represented. Nonetheless, I hope this provides a picture of what can happen when art is created outside the framework of established culture, on the street, available for all. 35


36


37


38


39


40


41


42


43


44


45


46


47


48


49


50


51


52


53


54


55


56


57


58


59


60


61


62


63


64


65


66


67


68


69


70


71


72


73


74


75


76


77


78


79


80


81


82


83


84


85


86


87


88


89


90


91


92


93


94


95


96


97


98


99


100


101


102


103


104


105


106


107


108


109


110


111


112


113


114


115


116


117


118


119


120


121


122


123


124


125


126


127


128


129


130


131


132


133


134


135


136


137


138


139


140


141


142


143


144


145


146


147


148


149


150


151


152


153


154


155


156


157


158


159


160


161


162


163


164


165


166


167


168


169


170


171


172


173


174


175


176


177


178


179


180


181


182


183


184


185


186


187


Bilderna i boken är fotograferade på

36. Blå bodarna, Slussen

följande platser/The photographs in

37. Tegeluddsviadukten

the book were taken at the following

38. Valhallavägen

places:

39. Solnavägen 40. Albano industriområde/industrial park

Omslagets framsida/Front cover:

41. Gåsgränd

Heleneborgsgatan

42. Liljeholmsinfarten

Försättsblad/Flyleaf: Sankt Eriksgatan,

43. från vänster/from left: Verkstads-

Karlbergsvägen; Atlasmuren

gatan; Sankt Eriksgatan; Hornsgatan;

2. Sjöbergsplan

Ringvägen

5. Mälarrampen

44. Sankt Eriksplan

6-7. Norra Järngraven

45. Under Centralbron, Söder Mälar-

9. Valhallavägen

strand

10. Mälarrampen, Katarinavägen

46. Nytorgsgatan

13. Karlbergs slott/Karlberg Castle,

47. från vänster/from left: Götgatan;

Karlbergs strand

Bondegatan, Hallbergs trappor/

14. Atlasmuren

Hallberg’s Stairs; Klevgränd; Kristine-

17. Vulcanusgatan, trappvalvet/stairwell

hovsvägen

18-19. E4:an, Norra länken vid Eugenia-

48. från vänster/from left: Liljeholms-

tunneln/Norra Länken Highway at

vägen; Essingeringen; Liljeholmsvägen;

Eugenia Tunnel

Strandvägen

20. Liljeholmsvägen

49. Katarina Bangata

22. Vulcanusgatan, trappvalvet/stairwell

50. Mosebacke trappor/stairs

25. Danvikstull

51. Gävlegatan

27. Rörstrandsgatan, Pampaslänken

52. Barnhusgatan

28. Strömkajen

53. Norra Stationsgatan

30-31. Lidingövägen, Löjtnantsgatan

54. Södermalmsallén

33. Fältöversten, Valhallavägen

55. Solnavägen

34. Centralbron

56. Söder Mälarstrand

188


57. Mälarrampen

strand; Söder Mälarstrand; Blecktorns-

58. Kronobergsgatan

gränd; Okänd/Unknown

59. Atlasmuren

80. Atlasmuren

60. Teaterhögskolan

81. Blå bodarna, Slussen, nedgång till

61. Tegeluddsviadukten

bussar/descent to bus terminal

62. Långholmsgatan, Hornstull

82. Slussen

63. Östgötagatan

83. Yxsmedsgränd

64. Okänd/Unknown

84. Terminalvägen, Essingeleden

65. Ingemarsgatan

85. Glasbruksgatan

66. Långholmsgatan, Hornstull

86. Norrbackagatan

67. från vänster/from left: Pustegränd,

87. Centralbron, Söder Mälarstrand

gångbron mot/pedestrian bridge to

88-89 Pustegränd, gångbron mot/

Gamla stan; Torsplan; Atlasmuren;

pedestrian bridge to Gamla stan

Pustegränd, gångbron mot/pedestrian

90. Söder Mälarstrand

bridge to Gamla stan

91. från vänster/from left: Gästrike-

68. Atlasmuren

gatan; övriga: färgfabriken, Albano

69. från vänster/from left: Tomteboda-

industriområde/the rest: paint factory,

vägen, Essingeleden; Tomtebodavägen,

Albano industrial park

Essingeleden; Hamngatan; Atlasmuren

92. Under Västerbron

70. Stadsgården

93. Sjöbergsplan

71. Karl Johans torg

94-95 Hornsgatan

72. Kungsholmsstrand

96. Slussen

73. Norra slingan, Slussen

97. Batteriparken, Skeppsholmen

74. Strandvägen

98. Centralbron

75. Sturegatan

99. från vänster/from left: Bron mot/

76-77. Karlbergstunneln, Norra länken/

Bridge to Gamla stan; Klevgränd; Oden-

Norra Länken Highway

plan; Slussen

78. Tranebergsbron

100. Norra Järngraven

79. 189från vänster/from left: Söder Mälar-

101. Sankt Eriksgatan


102-103. Norrbackagatan

122. Atlasmuren

104. Skinnarviksringen

123. Mälarrampen

105. från vänster/from left: Kornhamns-

124. Rörstrandsgatan, Karlbergsvägen

torg; Götgatan; Sturegatan; Gula

125. från vänster/from left: Atlasmuren;

gången, Slussen

Hornsgatan; Alströmergatan; Järntorget

106-107. Atlasmuren

126. Högalidsparken

108. Norra slingan, Slussen

127. Hornsbruksgatan

109. Östgötagatan

128. Under Mälarrampen

110. Strömbron

129. Blå bodarna, Slussen

111. Odengatan

130. Munkbroleden, Riddarholmen

112. Strömgatan

131. Hornsbruksgatan

113. från vänster/from left: Okänd/

132. från vänster/from left: Södermanna-

Unknown; Eolsgatan; Kungens kurva,

gatan; Tomtebovägen; Norra Järn-

Skärholmen; Mälarrampen

graven; Sjöbergsplan

114. Slussen

133. från vänster/from left: Sankt

115. från vänster/from left: Okänd/

Eriksbron; Fridhemsgatan; Mälar-

Unknown; Skansbrogatan; Okänd/

rampen; Stallgatan

Unknown; Okänd/Unknown

134. Norrbackagatan

116. Alviksbron

135. Rosenlundsparken

117. Björnnäsvägen

136. Drottningholmsvägen

118. från vänster/from left: Nytorgs-

137. Mälarrampen

gatan; Östgötagatan; Centralplan;

138. Mosebacke trappor/stairs

Bondegatan

139. Sjöbergsplan

119. från vänster/from left: Drottning-

140. Norra slingan/North loop, Slussen

gatan; Hamngatan; Skånegatan;

141. Taket/Roof Blå bodarna, Slussen

Östgötagatan

142. Mälarrampen

120. Rosenlundsgatan, Södermalms-

143. Munkbron

allén

144. Söder Mälarstrand

121. Centralbron, Söder Mälarstrand

145. Tranebergsbron

190


146. Klara Mälarstrand

173. Söder Mälarstrand

147. Oxenstiernsgatan

174. Norra slingan/North loop, Slussen

148. Kornhamnstorg

175. Under Skanstullsbron

149. Östgötagatan

176. Tullgårdsgatan

150. Sjöbergsplan

177. från vänster/from left: Okänd/

151. Hornsbruksgatan

Unknown; Skansbrogatan; Götgatan;

152. Söder Mälarstrand

Ringvägen

153. Skinnarviksberget

178. Nedanför/Below Essingebron

154. Norra slingan/North loop, Slussen

179. Ivar Los park/Ivar Lo’s Park

155. Västerbroplan

180. Blå bodarna, Slussen

156. Högbergsgatan

181. Norra Järngraven

157. Söder Mälarstrand

182. Thor Modéens trappor/Thor

158. Norra länken/Norra Länken

Modéen’s Stairs

Highway, Uppsalavägen

183. Södertäljevägen, Liljeholmen

159. Nybodakopplet, Essingeleden

184. Mosebacke

160. Hornstulls strand

185. Danvikstullsbron

161. Skeppsholmen

186-187. Hornstull

162. Götgatan

Eftersättsblad/Endpaper: Warfvinges

163. Åsötorget

väg; Taket/Roof Blå bodarna, Slussen

164. Montebellogatan, Lilla Essingen

Omslagets baksida/Back cover:

165. Under Sankt Eriksbron

Atlasmuren

166-167. Atlasmuren 168. Pustegränd 169. Tegelbacken 170. Centralbron, Munkbroleden 171. Pampaslänken, Karlbergs strand 172. från vänster/from left: Norra Stationsgatan, Karlbergsvägen; Långholmsgatan; Slussen; Roslagsgatan 191


Till Catherine /For Catherine Tack till/Thanks to: Tobias Rydén, Nicholas Claude, Henrik Orrje, Patric Elmén, Krister Insulander. Källor/Sources: Tristan Manco, Stencil graffiti (2002), Street logos (2004), GuiltyGuilty, Det kan inte vara sant (2002). Benke Carlsson är journalist och arbetar som utbildare och rådgivare inom webbjournalistik och kommunikation. Han har tidigare gett ut boken Svensk punk 1977–81. Varför tror du vi låter som vi låter... Benke bor på Södermalm i Stockholm och har under flera år fotograferat tusentals gatukonstverk i Stockholm. Benke Carlsson is a journalist working as educator and advisor in web journalism and communication. He has previously published a work on the Swedish punk movement: Svensk punk 1977–81. Varför tror du vi låter som vi låter... Benke lives in Stockholm’s lively Södermalm district and has been photographing street art in Stockholm for years. © Bokförlaget Max Ström 2007 Text och foto/Text and photo: Benke Carlsson Översättning till engelska/Translation to English: Kim Loughran Formgivning/Design: Patric Leo Redaktör/Editor: Charlotta Broady Repro och tryck/Colour separations and printing: Fälth & Hässler, Värnamo 2007 ISBN: 978-91-7126-076-5


Stockholm är en av gatukonstens främsta arenor. Här finns konst som är lågmäld, allvarlig, rolig, kritisk, upprymd och ofta underfundig. Väggar, gångtunnlar, lyktstolpar och elskåp ger oväntade och nya upplevelser. Under flera år har Benke Carlsson fotograferat alla möjliga former av gatukonst i staden och resultatet har blivit den första breda dokumentationen av Stockholms street art. Stockholm is one of street art’s major arenas. The city showcases art that can be unobtrusive, serious, amusing, critical, euphoric — and often subtle. Walls, pedestrian tunnels, lampposts and connection boxes provide novel and unexpected experiences. For several years, Benke Carlsson has been photographing all kinds of street art in the city, resulting in this first broad documentation of Stockholm’s street art.

Bokförlaget Max Ström

Street Art Stockholm  

Stockholm is one of street art´s major arenas. The city showcases art that can be unobtrusive, serious, amusing, critical, euphoric - and of...