Bonjour Tristesse! Fastrarna/Ebba Forslind läst av Susanne Sandström

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Ur: Fastrarna, 2018. Ebba Forslind, Bokslukaren Urax

BONJOUR TRISTESSE!

Text: Susanne Sandström

Med bilderboken Jättejättebråttom (2017) inleder Ebba Forslind ett utforskande av samtida familjekonstellationer och deras psykologi, och placerar sig samtidigt mitt i strömfåran av moderna ”diskbänksrealistiska” bilderböcker som säger något om (vuxenvärldens) föreställningar om barnet/ barndom/barnuppfostran och samhället i stort . Kanske ska vi även betrakta Jättejättebråttom som den första i en självbiografisk bilderbokserie? I debutboken levde mamman och barnet tillsammans. I Fastrarna har mammas nya kille (”låtsaspappa”) och småsyrror tillkommit. Hur blir det då? Annorlunda, jobbigt, känsloladdat. Skildringen kan tyckas vara ett långt steg från en Beskowidyll, men inte från en Beskowsk familj. I Fastrarna alluderar Forslind på Beskows böcker om systertanterna Grön, Brun, Gredelin och farbror Blå. Både den barnlitterära och verkliga historien är full av utvidgade familjer . Det är inget nytt, men väl en hel del annat. I Fastrarna har Farbror Blå flyttat från sina systrar och bildat familj med mamman och barnet från Jättejättebråttom. Och barnet har blivit ett varannan-vecka-barn som gestaltas utan att sockras eller förminskas med (barn)temperament, (barn)känslor och (barn)logik och som får berätta med egen röst. Forslind har ett uttalat konsekvent barnperspektiv:

i texten med ett autentiskt barnspråk och i de illustrerande bildkompositionerna utan större djupperspektiv och med kroppar som platta, välavgränsade och pudrigt kritfärglagda former likt klippdockor . Barnet tvingas till kalas hos låtsaspappans mamma, tvingas in i en situation full av vuxna som har all uppmärksamhet på andra vuxna och småsyrror. De gamla trasiga leksakerna har andra barn lekt med i hundra år. Enda boken – Beskows bok om tanterna och farbrorn – som ingen har tid att högläsa, fullklottrad och helt bekant. Bonjour tristesse! Vad gör det för skillnad att låtsaspappan säger att han ”vet precis hur det är” eftersom han också har småsystrar. Tre stycken. Ett uttråkat, om än omnipotent, barn är ett lätt byte för sirenernas sång: de som lockar till ingenmanslandet utanför tid och rum . På uppslaget där de tre systrarna synes uppenbara sig i dörröppningen och ropviskar, vänder den realistiska berättelsen och något drömskt, lekfullt och fantasibetonat tar plats. I ingenmanslandet vill ALLA vara med och leka (men kanske är det bara småsyskonen). Det omnipotenta barnet orkestrerar sin värld och leken är en väg ut (en lösning) och en väg in (att hantera det sorgsna, svarta). I barnets förlösande lek kan en vuxens ord och en bok med tre tanter få liv och bli en slags verklighet. Fastrarna är en trösterik berättelse som säger att det kan finnas andra vuxna än en förälder tillgängliga för läsning och lek – någon som också kan vara ett lyssnande öra. Att det löser sig – om barnet får bestämma .

192