__MAIN_TEXT__

Page 1

ISSN 2002-1585

oc

h

itteratur/bildverk

Webbtid s

krif t

fö rb ar

n-

sl dom g un

© Ingrid Vang Nyman/Saltkråkan

HÄST 2016:2


Resan

D

et är fortfarande en resa, den där processen som består av lika delar passion, lust och hårt idogt arbete som ska utmynna i en tidskrift, ett fanzin eller möjligen en hybrid om barn- och ungdomslitteratur och deras konstnärliga uttryck/bildverk. Masarin hämtade vi från Barbro Lindgrens böcker om Loranaga, Dartanjang och Masarin eftersom vi tycker att barnet Masarin symboliserar någonting viktigt och kan representera ett djärvt uttryck i bra litteratur. Vi ser ocskå att barnet Masarin är ett barn som inte passar in i så många normer om hur ett barn ska agera och vara Bazar för att vi önskar skapa en tillåtande mötesplats, ett sammelsuriskt nätverk, där det får vara lite stökigt och otämjt. Det är en rolig och lärorik resa och samtidigt ett riskfyllt projekt. Vi har inga pengar. Vi vet ännu inte färdens riktning eller dess slutmål – vad som kommer bli av alltsammans. Tanken är att hitta nya ingångar i barn- och ungdomslitteraturen. Att hitta nya former och uttryck - nya språk. Lite vildare än vad som är nu. Det är bara det att först måste vi skaffa oss det utrymmet, den platsen. Än så länge är vi formade av vad som redan finns, hur man redan tänker och vad man säger i fråga om barn- och ungdomslitteratur och deras konstnärliga uttryck. Så ha tålamod med oss.Vi vill vara oförutsägbara, mot-

sägelsefulla och undersökande men var vi ska – ja, det får vi komma underfund med under tiden, under resans gång. Det första numret spretade åt olika håll.Och det var både en tanke, en början och en ofrånkomlighet. Vi ser att det måste få vara så när man bestämt sig för att samtidigt kasta sig ut i det okända (men bekanta) och att vila i att ännu inte veta vad man är, för att hålla vägar öppna för motsägelsefullhet och för att låta nyckfullheten vara på allvar. Det spretiga är också en förutsättning för att överhuvudtaget få ihop ett nummer. Våra skribenter skickar in texter till något som de inte vet vad det är. Det låter kanske pretentiöst, men det är det inte. Vi vill bara fortsatt mjuka upp lederna lite, sträcka på benen och låta blicken vandra över okända landskap.Göra det lättare att tänka och skriva om barn- och ungdomslitteratur. Våga ställa frågor som man inte är säker på att man har svar på. Ändra sig i nästa nummer. För vi, liksom många andra aktörer inom fältet, vill skapa intresse för barn- och ungdomslitteratur och dess bildvärld bland vuxna förmedlarna. Vi vill att barn - och ungdomslitteratur ska vara på allvar. Genom analyser, diskussioner och förmedling.Resan inleddes med det första numret som hade som tema”Farligheter”. Nu fortsätter vi med tema ”Häst”. Kanske har vi ett anseende att vara rädda om. Vi vet inte

Oscar Wilde, som har sagt många bra saker, sa en gång för tämligen länge sedan: ”Det finns inga moraliska eller omoraliska böcker. Böcker är bra eller dåligt skrivna. Det är allt”.


Ana Juan

©

Ana Juan är konstnär och illustratör. Hon har illustrerat för internationella tidskrifter och tidningar och gett ut många illustrerade verk däribland bilderböcker. För dessa har Ana Juan vunnit renomerade priser.


HÄST ÄR BÄST

N

är människan lyckas tämja hästen för ungefär 6000 år sedan får det avgörande betydelse för samhällens fortsatta kulturella, sociala och teknologiska utveckling. Sedan dess har häst varit del av, och påverkat, människans värld och kultur; som riddjur, som dragdjur, som sällskapsdjur och fritidssysselsättning. I krig och fred. I nöd och lust. Om vi kastar en generaliserande blick på hur landet legat på det stora hela. Man och häst: mannen hivar sig upp i sadeln (och innan dess hästens manke) och rider i väg som kung, krigare, som cowboy, godsägare eller plöjer och röjer land med hästens hjälp. Gör märken i historien och i landskap. Kvinnan: vankar en tid på markplan, och när hon väl sitter upp får inte bresa med benen, måste knipa för att omvärlden ska vara förvissad om hennes anständighet och trohet, anses behöva hjälp att kliva upp i en begränsande damsadel och rider därefter bara för sitt höga nöjes skull (och det är mindre värt). Bidar sin tid. Ska snart ta över häst, ridning och stall. Och skriva böckerna om och med hästar. För hästsport, ridning är en historisk sett manligt könad sfär som i modern tid i hög grad tagits över av kvinnorna, tjejerna, flickorna. Och det är intressant att se, eller tänka på, hur ett kvinnligt identitetsskapande påverkats av, och i sin tur påverkat/påverkar, denna värld betingad av manlig social praktik. Hästen har en plats i kvinnohistorien; den blev på sina håll ett medel för kvinnlig frigörelse, men också en locus för drömmar, myter och litteratur. In på scenen, och in i litteraturen, träder mytologiska och gudomliga hästar (kentaurer, enhörningar, hippogriffer, Sleipner, Pegaus), hästar från folktron (bäckahästen bl.a.), historiska hästar (Bukefalos, och förenas med senare tiders populärkulturella (Lilla Gubben, Hero, Jolly Jumper, My Little Pony) I dag möjliggör hästboksgenren för barn, och unga, en värld att gå in i och hitta redskap att skapa sig, eller hitta, en identitet. Många identifierar sig som hästmänniska enbart genom att läsa hästböcker, utan vare sig den fysiska ridningen

eller det fysiska stallet. Att hästboken har en låg status i litteraturens värld gör det också till ett intressant tema att undersöka. Varför har hästboken som litterär genre så låg status? Beror det på att böckerna främst vänder sig till tjejer eller säger det något om kvaliteten på böckernas innehåll? Författarnas språkliga kvaliteter och konstnärliga ansats? Men med vilken kvalitet är det då som gör att genren fortsätter att utvecklas och att läsas?Hästboken fortsätter att berätta saker om vår civilisation, om kommunikation och relationen mellan människa och häst. Men hästboken skildrar också en ”gynokratisk” värld där pojkar och män, inte flickor och kvinnor, är undantaget. Är stallet en separatistisk plats för flickor och kvinnor och vad betyder det i så fall? En central del av narrationen i hästboksgenren är också klassperspektivet, synlig bland annat i konflikterna mellan den unga hästägaren och den fattigare unga hästskötaren. I det här numret har olika skribenter och illustratörer/ konstnärer tagit sig an hästboksgenren. Andra texter, eller bilder, berör inte med ett ord eller penndrag häst. Vi jobbar på det medvetet spretiga för att vi hoppas att det skall utveckla Bazar Masarin på ett oförutsägbart sätt.

N

ästa nummer kommer att handla om bilderböcker! Vi eftersöker inför detta nummer intresserade, hugade, kanske initierade, men framför allt lustfyllda skribenter och illustratörer. Vill du gå djupt in i ett författarskap? I en specifik bilderbok och dess tema? Kanske vill du hitta något som inte skrivits förut? En oväntad vinkel, ett galet perspektiv? Kanske vill du skriva en recension av en ny bilderbok? Vill du presentera din konst/illustrationer för att de kanske skulle kunna vara bilderbok? Valet av temat Bilderbok är både tungt och självklart. Den svenska bilderbokstraditionen är ärofylld. Här finns många som är duktiga inom det vidgade fältet, både skapare av bilderbok, författare, teoretiker, kritiker och andra som på något sätt bidrar. Samhället blir i större utsträckning bildbaserat och behovet av att lära sig läsa bilder ökar proportionerligt. Skicka in förslag och material till red@bazarmasarin.se 1


Innehåll

2016:2

Ana Juan

Jennie Green 57 - Lin Hallberg utmanar hästbokens gränser

- Illustration

Redaktionellt: Häst är bäst

Innehåll

2

Angelica öhrn

3

- Vi hatar hästar

Manon Gauthier - Grand-mère, elle et moi

Elin Nord 62

1

- Om du skulle fråga Micha

Víctor García 63 - illustrationer

Elin Heinö 69 - Vänskap, rädsla och fyrfotade djur

5

Caroline Gaedechens 71 - illustrationer

Anna Nygren 11

Anna Jonsson 77

Erika Nordqvist 17

Jennie Green 79

Karin Eggert

29

Anna-Klara Aronsson 83

Malin Eriksson

33

Jennie Wangel 85

Eva Brandin

37

Karin Eggert 88

Jennie Wangel

45

Karin Eggert 89

Gabriella Barouch

47

Medverkande 91

- Serien om Millan

- Läs boken, ät hästen

- Sara Lövestam: en första ungdomsbok

- Monkey riders

- Intervju: Malin Eriksson

Nan Inger Östman: Gunilla Wolde - Maja och Tytte häst

- Hästens återtåg som frihetssymbol

- Mycket mer än en puss

- Dimensioner första delen i Nova-trilogin - Orkans öga/Lin Hallberg - Sabelles röda klänning

Vår logga 92

- illustrationer

Ingrid Flygare - Jag är ingen hästtjej

55 2


Vi hatar hästar : Angelica Öhrn

M Text

in son är sju år och vill börja rida. Han har följt med till ridskolan för att titta på min ridlektion. Vi har galopperat och hoppat en hinderbana. Inga höga hinder visserligen, men ändå. Hoppning är hoppning. ”Det ser så kul ut”, säger han. ”Jag kan anmäla dig om du vill”, säger jag och känner att jag nästan börjar studsa upp och ner av glädje. Egen häst är en av de första tankarna som flyger genom mitt huvud. Om han nu börjar rida så ska vi förstås skaffa en egen. Sedan går det undan i mina tankar. Jag vill kasta alla tråkiga vuxengrejer åt sidan och fullständigt ge mig hän åt mina drömmar. Det är liksom dags nu. Dags att flytta till den där hästgården och köpa hästar. Min ska vara en fux, helst med vit bläs. Barnen och jag ska vara i stallet tillsammans, vi ska ut på långritter, träna hoppning, åka på tävlingar … Någon månad senare börjar nio tjejer och en kille på ridskolan. Han tycker det är roligt. De lär sig rykta och kratsa hovarna. Sedan att sadla, vilket är ganska svårt och bökigt för någon som inte alltid når upp till hästens rygg. Och efter det lär de sig att tränsa. I alla fall i teorin, för det är ju trots allt lite läskigt att bara stoppa in fingret i hästens mun för att få den att gapa. Självklart lär de sig rida också och det är det roligaste. Särskilt när det ska travas och det går fort. Men efter ett tag så är det inte lika skoj längre. Det är kallt, tycker han. Både i stallet och i ridhuset. Det är mörkt när vi åker dit. Mörkt när vi åker hem. Han tycker inte heller att han har tid. Dessutom är det tråkigt. Och så småningom kryper den verkliga anledningen fram: Ingen av hans kompisar rider. Och det har han ju rätt i. Dessutom är alla andra i gruppen tjejer. Och lillebror som hittills också tyckt att det här med hästar är roligt och spännande dras med i storebrorsans ointresse. Hästar är tråkigt. Och som för att verkligen markera att de menar allvar så säger de: Vi hatar hästar! Jaha. Jag ser mig om i vardagsrummet efter att ha mottagit denna hårda dom. Ser ut genom fönstret och konstaterar att utsikten utanför inte kommer att bytas mot en hästhage med hästar i. Jag vänder bort blicken åt ett annat håll. I bokhyllan står alla mina gamla hästböcker, med röda lite lätt slitna ryggar. Jag har aldrig kunnat göra mig

av med dem. För mig är de proppfulla av drömmar, fulla av glädje och förväntan över hästar och ridning. Men just nu känns det som om alla drömmarna bara flugit sin kos. Jag lipar en stund, funderar på om jag ska utnyttja föräldramakten och tala om för dem att det faktiskt är jag som bestämmer och nu ska ni rida. Båda två. Bara så att ni vet. Och när jag sedan tänker på hur det var när jag var liten, att min mamma var rädd för hästar och att det alltid var en kamp att få fortsätta med ridningen en termin till, ja då lipar jag ännu mer. En stund senare, när jag slutat tycka synd om mig själv, reser jag på mig, går fram till bokhyllan och plockar Hästar är tråkigt. fram hästböckerna. En efter Och som för att en. Det är som att träffa verkligen markera vänner jag inte har sett på att de menar allvar länge. så säger de: Jag och Jill är i grindstuVi hatar hästar! gan i Chatton och pysslar med Black Boy. Vi förbereder honom för att rida iväg till den där hopptävlingen vi tränat så länge till och för att äntligen slå Susan Pyke. Jag rider runt på Cornwalls hedar tillsammans med Pamela, Ginette och deras ponnyer Silver och Mammeluck. Längst bort till sjön som kallas för Trollkarlens kittel rider vi och vi undrar vad det är för mystiskt som händer där på allhelgonnanatten. ch precis som Susan så vinner jag en ponny. Hennes heter Misty och är en grå welsh med svart man och svans. Och min, hon ska vara en fux med vit bläs och heta Surprise.

O

Angelica Öhrn är 39 år och har ridit större delen av sitt liv. Hon har skrivit ett hästboksmanus som har en kille som huvudperson. Förutom att bli författare är hennes högsta dröm en egen häst.

3


Hästböcker Att drömma sig bort i

:

Jill i sadeln av Ruby Ferguson Jasmin, min drömhäst av Patricia Leitch Ridklubben Sporren av Lesley King Du vann, Susan av J.M. Berrisford Långritt mot äventyret av Primrose Cunning Maria och Blå Prinsen av Marie-Louise Rudolfsson

Som det förekommer killar i:

Flambards av K.M. Peyton Svarta Hingsten av Walter Farley I full karriär av Diana Pullein Thompson Sam, Sigge och riddarbröderna av Lin Hallberg

Om hästböcker:

Heroines on Horseback av Jane Badger

Whistlejacket,

4

G. Stubbs


Grand-mère, elle et moi, 2014 Èditions Les 400 coups

Manon


Gauthier

ŠManon Gauthier


M

anon Gauthier är en illustratör och bildkonstnär från Montreal, Kanada. Gauthier arbetade i många år med grafisk design men efter en första bilderbok (Ma maman du photomaton 2007), bestämde hon sig för att skapa böcker för barn. Sedan dess har Gauthier illustrerat ett dussin böcker för kanadensiska, amerikanska och europeiska förlag .Hon har nominerats för, och vunnit flera priser för sina böcker.

©Manon Gauthier


Manon Gauthier


Manon Gauthier


ŠManon Gauthier


Läs boken, Ät hästen –nej – Läs hästen, Ät boken eller (Äts av den) ©Anna Nygren

11


Text:

Anna Nygren

De är ens bästa vänner, de lyssnar alltid. Hon kände själv hur tomt det lät. Hästar var ju så mycket mer. (Lita på Dunder, Inger Frimansson)

D

et finns kanske en inneboende paradox i hästboken. I försöket att beskriva en relation mellan häst och människa - en relation som inte går att beskriva i ord. Alltså att försöka beskriva det som inte kan beskrivas. Men kanske är det också den paradoxen som möjliggör hästboksgenren, kanske är det försöket att skriva det som inte går att skriva, sätta ord på det mer-än-språkliga, som driver den, utgör dess existensberättigande - är det inte det som är lockelsen med all litteratur? Paradoxen, omöjligheten och det motstridiga. Jag läser Inger Frimanssons serie Konaklubben. Den handlar om Frossan och hennes vänner Bojan, Hercules och Fiona, som utgör KOnstiga-NAmn-klubben, en klubb som råkar ut för, och löser, en rad mysterier. Men det är inte mysterierna och medföljande action som fascinerar och attraherar mig i Frimanssons böcker, utan skildringen av Frossan och hennes relation till Rabalder, favorithästen på ridskolan, och till andra hästar. Frossan själv kan, som citatet visar, inte beskriva den. Det är inte konstigt, för relationen är minst sagt komplex. Redan innan hon börjar på ridskolan, innan hon varit med några fysiska hästar, är Frossan en hästälskare. I första boken i serien, Rida på Golden leker hon med sin mammas gamla porslinshästar och älskar redan då hästar - alla hästar! - mer än något annat. Så träffar hon Rabalder och de andra ridskolehästarna, och senare i serien andra hästar utanför ridskolan. Relationen till Rabalder och alla andra hästar präglas av längtan och stark samhörighet, avundsjuka och hat (mot de som gör hästar illa, och mot Amanda som också älskar just Rabalder). Av rättvise- och skuldkänslor (Är det okej att älska en häst mer än en annan? Är det okej att inte älska en viss häst? Är det okej att älska en annan häst lika mycket som Rabalder?), rädsla och rädsla för rädslan. Frossan känner sig ofta osäker - hon är inte som Bojan, självklar inte bara i stallet utan i alla rum - Frossan är ofta rädd, men minst lika rädd är hon för rädslan, den som fick hennes mamma att sluta rida efter att hon ramlade

av som ung - och härigenom kopplas rädslan samman med ett vuxenblivande (att bli vuxen och inse det farliga i ridningen), två av de hot som hänger över Frossans och Rabalders relation, risken att bli rädd och risken att växa ifrån ”hästtokigheten”, kärleken till hästarna. Det som ytterligare komplicerar relationen är att just de stunder som är de mest fantastiska, som är så åtråvärda och som Frossan längtar efter, befinner sig i ett område utanför språket, mellan kropp och tanke - eller i ett område där kropp och tanke inte ens finns som separerbara kategorier.

Frossan hade lagt märke till att det vissa gånger kändes som att man var ett med hästen när man red […] Hon behövde nästan inte göra något alls, bara tänka […] som att hennes och Rabalders hjärnor hade smält ihop till en enda. (Tröst hos Pinto) Hon var en del av hästen nu, fastvuxen i sadeln, snart skulle vingar vecklas ut bakom henne och Flinga och de skulle stiga till väders i samma ursinniga fart. Full galopp på Flinga

I

artikeln ”The Body We Care For: Figures of Anthropo-zoo-genesis” (2004) skriver Vinciane Despret om ett antal olika situationer präglade av relation och kommunikation mellan mänskliga och icke-mänskliga kroppar står i centrum. En sådan situation är relationen mellan häst och människa/ryttare. Hon skriver: Unintentional movements of the rider occur […] when the rider thinks about the movements the horse should perform. The horse feels them and, simultaneously, reproduces them. A careful analysis of these unintentional movements made by the human body has shown that these movements, in fact, are exactly the same as the ones the horse performs. […] Human bodies have been transformed by and into a horse’s body. Who influences and who is influenced, in this story, are questions that can no longer receive a clear answer. Both, human and horse, are cause and effect of each other’s movements. Both induce and are induced, affect and are affected. Both embody each other’s mind. Despret, 2004

Jag hittar Desprets artikel när jag försöker fördjupa mig i det växande akademiska fält som kallas posthumanism och som kan beskrivas som ett försök att överskrida den länge rådande ordningen där de varelser som har tillträde till vad som kan benämnas som ”den mänskliga klubben” ses som lite mer värda än andra, och en undersökning av människors, eller Människans (idén om människan), förhållande till det icke-mänskliga och vad det förhållandet får för konsekvenser - och som ifrågasätter om vi någonsin har varit riktigt Mänskliga.

12


J

ag fascineras av detta fält, av alla våldsamma och svårbegripliga strukturer som finns i relationen mellan människor och det icke-mänskliga och av alla möjliga öppningar mot en annan värld, och av de väldigt konkreta, fysiska formerna av tillsammansskap. Jag läser mängder av posthumanistisk teori och försöker tänka att det är min praktik, mitt sätt att förstå världen, missförstå den, älska och hata den. Jag vet inte om det är så bra, men jag gör det i alla fall. Posthumanistiska teorier tillämpas inte alltför sällan i litteraturvetenskapliga sammanhang. Despret till exempel, refererar strax innan det citat jag återger, till Lev Tolstoj och hans Anna Karenina. Oftast är det liknande texter (läs: klassiska klassiker) som används i dessa sammanhang. Men jag vill här ta tillfället i akt att slå ett slag för hästboken (fastän den är en svårinringad genre tycks alla ändå ha koll på vad som är en ”typisk hästbok”, och jag tänker inte riktigt ge mig in i genrediskussionen än). Hästboken finns i en väv av fiktion och fysiskhet, av mänsklighet och icke-mänsklighet, hästighet och icke-hästighet. Det ”embodying of each other´s mind” som Despret skriver om är just det som Frimansson låter Frossan uppleva, menar jag. När hjärnorna smälter samman eller när vingar växer ut ur den gemensamma flick-hästkroppen. Den här upplösningen av gränsen mellan flicka och häst, mellan kropp och tanke - som är en del av det radikala i den posthumanistiska teorin - ifrågasättande av mänsklighet, förnuft och subjektivitet eller autonomi - är, som jag ser det, en självklar grej i hästboken, och en eftersträvansvärd erfarenhet för hästflickan. Här beskrivs hur kroppar och tankar smälter samman, hur människan (oftast en flicka) hellre väljer att vara med hästen än med andra människor, hellre väljer det icke-mänskliga, och hittar en relation till hästen som är något annat än vad mänskliga relationer kan vara. Det handlar inte om att förstå den andra - åtminstone inte om en med förståelse avser en rationell begriplighet - jag tänker att det snarare handlar om att vara väldigt nära, bli ett med. Det blir nästan ett sätt att förlora sig själv, sitt jag, och helt gå upp i en gemenskap men en annan. Att drömma om att göra det, och värdera det som den högsta formen av lycka, är kanske en bra grej idag, när en så ofta pratar om ökad

individualism och fixering vid det egna jaget - det är ett sorts motstånd mot detta. Som läsare känner jag: Jag vill vara i detta! Jag vill vara den som blir ett med hästen, vill känna den sammansmältningen. Jag vill känna, med kroppen, som om boken, och/eller hästen, förstår vad jag inte kan artikulera. Jag vill vara i denna, den starkaste kärleken och samhörigheten, där jag nästan slipper vara människa och slipper vara jag. Så känner jag när jag läser nu, och så kände jag när jag var 10, 11, 12 år och konsumtion av hästböcker låg på samma nivå som min kaffekonsumtion gör idag (dvs en till två koppar/böcker per dag och ett lätt beroende med tillhörande huvudvärk och känsla av verklighetsförlust om jag inte får vad jag behöver). Då red jag också själv. Jag är elva år och jag läser Joanna Campbells Fullblodsserie och jag åker till ridskolan och jag kommer till Candy. Candy är min favorithäst och jag vill vara ett med henne. Candy är ganska sur och ingen gillar henne riktigt, utom jag, jag vill älska henne tills jag blir en häst och vi blir ett. Jag älskar henne så det gör ont - ont på riktigt, för Candy biter mig i handen, det blöder och jag gråter, jag är alldeles trasig och hade bara kunnat bli hel ihop med Candy, men nu biter hon mig och jag gråter, jag slår henne för jag gråter, för att jag hatar henne för jag vet inte vad jag skulle kunna vara utan henne, om hon nu hatar mig så mycket att hon biter mig, jag slår henne för att jag älskar henne, jag kan inte hålla isär mina känslor, jag känner så mycket så mycket, det enda som kan hjälpa mig är att gå in i boken, i Wonder och Ashleigh och förlora mig själv i läsningen, bli en annan. ag tänker att min kärlek till Candy var minst lika komplicerad som min kärlek till min bästis Klara. På ett sätt älskade jag Candy för att hon kunde trösta mig och för att hon inte ställde samma krav på kommunikation som Klara, eller mamma, eller andra människor, gjorde. Men att älska Candy hade också ett värde i sig, helt bortkopplat från tröst och kompensation för annan kärleksbrist. Därför var det så jobbigt när Candy inte verkade älska mig tillbaka. Därför var det så fruktansvärt lätt att börja hata henne, gränsen var så tunn mellan hatet och kärleken, mellan våldet och vården, omsorgen. När jag drömde om att slippa mig själv och sen

13

J


obarmhärtigt kastades tillbaka i just det jag som jag inte ville ha. Då kunde bara boken hjälpa. Jag kunde läsa mig till något annat. Min nästan fysiska kärlek till den fiktiva hästen var också enorm. Över alla gränser. en inte heller i hästboken får flickan den sammansmältning med hästen (hur bra det går beror såklart på vilken bok en talar om, men jag tycker mig se den här strävan efter den sömlösa relationen som ett tydligt spår genom många, många hästböcker):

raffinerat hur denna skrivs in i Konaklubben och hur detta drar in verkligheten i fiktionen. Det blir ett sätt att uppdatera det klassiska sättet att reta hästtjejer med repliken att ”hästar är bäst på mackan” och påpeka att pålägget hamburgerkött görs av just häst - vilket Frossans bror Albert också gör, och som Frossan reagerar starkt på: ”Äta mördade hästar. Det var ju som att äta människor.” (Kan man älska Misja?) Men Frimansson komplicerar köttematiken ytterligare i seriens sista bok, Full galopp på Flinga, där Frossan, Bojan och Fiona åker till Island, och får veta att på den gård de besöker äter en de hästar ur flocken som dör. Frossan funderar mycket över detta:

M

Det gick inte så värst bra att rida idag. Hon satt och var smårädd hela tiden, rädd för att någon av de andra skulle komma för nära. Misja kände direkt hur spänd hon var. Sånt märkte hästar, de hade som ett sjätte sinne. (Kan man älska Misja?)

Här finns rädslan. Som en känsla av avstånd, att inte kunna bli del av varandra. Och ibland tänker jag att det finns något bra i avståndet - för i den här enorma kärleken, finns också risker. Precis som i alla former av kärleksrelationer så kan en slukas, eller råka sluka, den andra, glömma bort att det handlar om två olika varelser, med två olika upplevelser av livet, och med olika platser i hierarkier och maktordningar. Även när kärleken inte slår över i hat, kan omsorgen och omhändertagandet gå över styr, och den andras olikhet glöms bort, äts upp av kärleken. Jag börjar skriva i termer av ätande. På ett sätt är det som en referens till bell hooks essä ”Eating the Other: Desire and Resistance” (1992) som utifrån en situation där vita mäns begär efter svarta kvinnor och deras kroppar, beskriver strukturer som liksom äter upp olikhet, begär det de själva inte är, i en maktordning som gör att vad som för den vita mannen kanske är ett ”genuint intresse” för den svarta kvinnan snarare innebär en förlust av integritet och subjektskap. Kanske kan den här kopplingen uppfattas som långsökt, men jag tänker att det är samma rörelse: en längtan efter att bli den Andra, få in den i sin kropp, genom den andra utvidga sig själv och sin erfarenhet - oavsett om det innebär erfarenhet av att vara icke-vit, kvinna eller häst. En kärlek eller ett intresse som går överstyr, och som inte kan kopplas bort från makthierarkier. Ätande i hästvärlden har komplicerade och alldeles konkreta konnotationer. Medan Frimansson skriver sina böcker inträffar den så kallade hästköttsskandalen, år 2013. Det är ganska

Allt var förstås inte bättre. Tanken på att hon hade ätit hästkött gjorde henne illamående. Hon undrade över hästen, vad den hetat, varför den inte längre fick vara med. (Flinga) Hästkroppen var varm och levande. Ett starkt litet hästhjärta pumpade runt blodet där innanför. Hur kunde man döda en häst? Hur kunde man stycka den och stoppa den i en gryta? (Flinga)

J

ag läser detta som ett sätt att visa på exotifieringen av Andra hästkulturer, och det synliggör hur idén om relation och närhet, mellan kärlek, överlevnad och kroppslighet, är kulturellt strukturerad. Jag upplever att detta problematiserande av västerländska ideal om vad som är god hästhållning blir vanligare i hästboksgenren, bland andra Lin Hallbergs Adzerk - den vita hingsten gör det, vilket kanske håller på att förändra något i en genre där kunskap om hur en häst ska tas om hand på Rätt Sätt är en viktig del av så väl text som kontext. En annan form av slukande är lika central i min läsning. Den att sluka en bok, och att slukas av boken. När jag i bokslukaråldern läser hästböcker är det just så. Jag läste eskapistiskt och ja, i perioder ersatte jag nästan mat med böcker. Kring den här formen av läsande upplever jag ofta att det finns en viss nedlåtande syn och skämtsam ton - medan unga överklassflickor på 17- och 1800-talen ansågs förlora förnuftet av romanläsning finns idag visserligen en positivt på barns slukaråldersläsning (och oro om den uteblir) men det är ändå bra om det handlar mer om kvalitet än kvantitet.

14


K

anske blandar jag in mina senare litteraturvetenskapserfarenheter i detta - när jag på institutionen säger att jag vill skriva min masteruppsats om Lena Furbergs Stallgänget på Tuva blir det först tyst, sen får jag kommentaren att det låter ju… roligt. Hästboken har ofta utsatts för en kvalitetsdiskussion. Inger Frimanssons Konaklubben tillhör en nygammal subgenre inom hästboken - hästdeckaren. Under lång tid har den svenska hästbokstraditionen fokuserat mer på realism, delvis för att höja genrens status - vilket bland annat syns i hur Lisbeth Pahnke, som skrivit Britta och Silver-böckerna, i en intervju sagt att hon vill skriva om ”om en vanlig svensk tjej på en vanlig svensk ridskola” (Hästmagasinet, nr 3, 2003). En har velat skriva vardag, hålla fast vid hur det verkligen är - och äventyr och eskapism har betraktats som nästan fult. Äventyret har istället funnits i översatta böcker - oftast brittiska eller amerikanska - och det svenska har framhållits som något mer äkta och därmed av högre kvalitet (en sammankoppling som i sig lätt blir problematisk). Joanna Campbells böcker, som var bland mina favoriter, även om jag knappast fick tag på eller läste alla de 70 böcker som ingick i serien, hör till de översatta. De gavs ut av Pollux hästbokklubb (som numera heter Pennygirl). Jag var aldrig medlem i bokklubben, men jag fick låna böckerna av min extremt hästallergiska kusin, böckerna kom från Skåne i stora pappåsar och jag slukade dem. Jag satte kvantitet före kvalitet. Och läste alla böcker lika uppmärksamt. Jag läser om Wonders föl och Spring, Pride, spring!. Jag minns ingenting av handlingen, jag minns bara känslan av förtvivlan och fantastiskhet. Läsningen nu tar mig till en såpaliknande handlingskedja och en värld präglad av den klassiska kampen mellan den rika och störiga, och de goda och kunniga hästmänniskorna, som trots detta initiala motstånd mot kapitalismen knappast strävar efter en marxistisk utopi efter revolutionen, utan mer efter något litet andningshål invävt i en kommersiell strukturering av hästars (och människors) liv. Och jag kommer till känslan. Av maktlöshet, av förtvivlan, och av längtan och lycka. Hon for upp och rusade ut ur deras lilla lägenhet och sprang raka vägen ut i stallet. Väl där kämpade Samantha desperat för att behärska sin ilska och besvikelse. Hon gick in i boxen till Gudinna. Fastän hon var ledsen, ville hon inte att stoet skulle smittas av hennes sinnes-

stämning. Hon drog ett djupt andetag och slog armarna om hästens hals. […] Hon lutade huvudet mot hästens varma kropp och lät tårarna flöda. (Wonders föl) De dundrande hovslagen var som musik för Samantha. […] Häst och ryttare var ett och Samantha följde mjukt med i hästens stora, runda rörelser. (Spring, Pride, spring!)

När jag funderar kring min läsupplevelse, och frågan om den Andra, dyker Simone de Beauvoirs tankar om läsande upp. Beauvoirs ikonstatus som för-feminist skymmer ibland det hon faktiskt skrev, om exempelvis litteratur och etik, men under senare år har hennes litteraturteorier bubblat upp mot ytan, bland annat genom litteraturteoretikern Toril Moi. Moi skriver i essän ”The Adventure of Reading” (2015) om Beauvoirs relation till läsande i termer av ”the adventure of reading” och menar att för henne var läsandet närmast en del av verkligheten: ”To read is to have experiences one would otherwise not have. Readers of fiction have a larger world than nonreaders of fiction.” Hon menade också att just fiktionen hade en möjlighet att lära läsaren saker som facklitteratur inte kunde lära ut. Läsningen är en upplevelse, som en också måste hänge sig åt helt och fullt och utan distans för att kunna uppleva läsningen måste en låta sig dras in i dess äventyr, slukas av boken. ois och Beauvoirs tankar om läsningens äventyr, tar mig vidare i genrediskussionen. Även om de med läsningens äventyr inte syftar till äventyrsböcker, action och mysterier (eller?) utan snarare till vikten av att läsa en text på dess egna premisser istället för att som litteraturvetenskapen ibland tenderar att göra, bestämma teoretiska perspektiv innan läsningen påbörjas, och i allmänhet dra en alltför skarp linje mellan filosofi och litteratur - så tycker jag att deras tankar kan appliceras på hästboksläsningen. För här förenas eskapism och realism. Här blandas gärna högt och lågt, verklighet och fiktion, mänskligt och icke-mänskligt, och kärleken till hästen (den fiktiva och den fysiska) blir ett område att undersöka, fascineras av, uppslukas av, en kärlek att läsa med hjärna och hjärta, tanke och kropp. Jag är elva år och jag läser hästböcker av alla sorter. Jag läser dem så som Frossan och Flinga galopperar, med ursinnig fart. Jag läser dem och blir lycklig. Jag läser dem

15

M


och blir arg så jag skakar, jag känner orättvisorna - mot hästarna, mot flickorna, i världen - slå mot mig. Jag läser och jag gråter för att jag är rädd att jag aldrig kommer vara där, i den där kärleken. Jag läser och jag är där, i just den där kärleken. Jag förlorar mig själv i kärlek och läsande. Jag glömmer allt. Jag faller ner genom lager av fiktion och kroppar. Det finns ingen distans. Det sker då, det sker nu. Jag gråter och skrattar och hjärtat bultar. et känns lite farligt, som om jag när som helst går för långt och som om det är lite förbjudet och lite galet att vara så inne i en bok. Kanske är det det. Kanske är det inte alltid bra. Kanske har alla dessa hästböcker gett mig lika mycket skeva bilder av verkligheten som de gett mig tröst och rum att vara i när ingen annan plats finns. Jag vill inte definiera den här läsningen som bra eller dålig - ur en uppfostrings-, hälso- eller emancipationsaspekt - utan är mer intresserad av att undersöka den här kraften i texten. Att detta kan hända. Snart skulle vingar vecklas ut bakom henne och Flinga och de skulle stiga till väders.

D

16


ŠErika Nordqvist


Erika Nordqvist Erika Nordqvist är född och uppvuxen i Rättvik. Hon har en magisterexamen i fri konst från Slade School of Art i London och bor numera i Strängnäs. Erika Nordqvist är aktuell med utställningen Monkey Riders på Antonio Colombo Arte Contemporanea i Milano och medverkade på Pulse Art Fair i New York 2016.

D

e senaste åren har de nu vuxna hästflickornas hästliv behandlats i diverse artiklar, hästflickor blir starka ledare och chefer, hästlivet är inte alls bara gulligt (vem som nu trodde det), för att hantera ett halvt ton häst krävs mod och en måste visa vem som bestämmer. Min barndoms hästar gjorde sällan eller aldrig som jag och mina vänner ville. Livet på landet gjorde det möjligt att ha häst och vi red inte våra ponnyer i ridhus, för det fanns inget, utan i skogen. Vi red varje dag, det var viktigt, ”come rain or shine”, hästarna skulle ut. En dag i veckan fick de vila, ”stå”, och den vilodagen bestämdes oftast av hästarna själva, ibland fick vi inte tag på dem i hagen helt enkelt. Även ridturernas längd och tempo bestämdes ofta av hästarna själva. Jag och mina vänner hamnade till slut på blanka fullblodiga hästar med krökta nackar men de hästar jag ritar är inte dom. De hästar som var viktiga var de som fungerade som ett slags alter ego för den osäkra, mörkrädda och blyga unge som var jag, hästar som var oförställt tjuriga, envisa, listiga, stolta, brunstiga och totalt olydiga och med personligheter och integritet som vida överträffade min egen. Vi blev nog inga rejäla, orädda ledartyper av våra hästliv, men vi lärde oss att det kan uppstå en hemlig värld i skogen, där det är oändligt högt i tak även de dagar då himlen är kråkgrå och hänger som den vore dåligt upphäftad.

En värld där vi kunde smida planer och sjunga högt och prata om saker i beckmörkret som vi aldrig vågade tala om annars. Vi blev nog starka också, även om den styrkan sällan visades på andra platser. Vi fick uppleva livskraften och glädjen hos en vårrusig ponny som galopperar för allt vad tygen håller över en nysådd åker med en skrattande unge på ryggen. Vi var den glädjen. De ritade hästarna har funnits där så länge jag kan minnas, långt innan jag insåg att det fanns konstskolor och konstnärer. Förbisedda i skolan, ”hon ritar ju bara hästar”, växte en insikt om genus, om värde och om orättvisa. Hästarna blev laddade, som symboler. Ibland tänker jag på det töntigaste jag kan rita, på det som är lite skämmigt och så försöker jag våga rita det. Det är en lek för mig själv, ett utforskande i ett objektivt och subjektivt värderingsspektra om vad som får ta plats. Tecknandet är väldigt processförankrat, de första markeringarna är lösa, obestämda, kanske osäkra för att formas tydliga, starka och säkra, ett streck i taget. Det är en växande tilltro som överväger osäkerheten, eller tvivlen. De utsuddade markeringarna går sällan att helt ta bort, de finns kvar, som minnen eller ärr.

18


ŠErika Nordqvist


ŠErika Nordqvist


:

Intervju Malin Eriksson Text: Karin Eggert

Möjligtvis kommer Malin Eriksson bli vår nästa hästboksdrottning. 37 år gammal och den tionde boken kommer i höst. Frågan är bara om det är drottning hon vill vara. Större delen av barndomen och hela ungdomen levde hon för stallmiljön. Men det var när hon började reflektera över hästvärldens hierarkier som hon bestämde sig för att skriva hästböcker. Malin Eriksson är med ett tiotal böcker bakom sig, i huvudsak hästböcker men även två hundböcker, Nos mot näsa och Tass i Hand Hon är närmast aktuell med Tass i hand som kommit ut på Kikkulu Förlag. I vår ger Opal ut Rakt mot hindret. Sedan 2009 skriver Malin också serier, noveller och artiklar för tidskriften Min häst. Under en förmiddag i vinter träffades vi på Kafé Kultur i Majorna i Göteborg för att diskutera hästböcker i allmänhet och Malins författarskap i synnerhet. – Hur kommer det sig att du skriver om djur? Mina föräldrar har kennel så det är väl därför jag skrivit hundböckerna (Nos mot näsa och Tass i hand). Men jag hade tänkt ägna mitt liv åt hästvärlden. Hästarna var hela mitt liv mellan 8-18 år. Jag började med att rida ponny i skogen, sen hoppade jag ett par år innan jag började tävla i dressyr. Klassamhället som finns överallt i samhället är så tydligt hypat i hästvärlden. När jag hade lämnat dressyrsporten och började utbilda mig fick jag syn på hästvärlden med mina nya akademiska ögon. Stallet är intressant både ur ett klass- och genusperspektiv. Jag är också intresserad av idén om att du kan bli och nå allt du vill bara du kämpar. Den styrde mina tonår och tävlingssatsning. Och jag uppfattar att den är minst lika stark hos unga idag. Det är en vacker idé som kan göra att du vågar förflytta dig. Men det är också en destruktiv ide som skapar individualism och osynliggör de strukturer och hierarkier som bygger upp samhället. – Vad läste du på universitetet? Först till en magister i Litteratuvetenskap, genusvetenskap och sedan lärarutbildningen. Det var genusvetenskapen som påverkade mig starkast och som fick mig att börja tänka igenom vad jag upplevt under mina år i stallet. Jag förändrade mina politiska utgångspunkter och jag fick ta en paus i min utbildning och åka tillbaka till mina

föräldrar i skogen ett halvår för att reflektera och det var då jag började skriva. - Hade du tänkt på att skriva innan? Ja fast när jag höll på med hästarna var det något jag gjorde i bakgrunden. Men strukturen i hästvärlden blev tydlig under det halvåret. Det blev jobbigt att reflektera kring . Boken som jag kommer med i vår, Rakt mot hindret närmar sig det jobbiga. - Varför ska man läsa den? Den djupborrar i många frågor inom ridsporten. Berättelsen kretsar kring prestationshets, orättvisor, klassfrågor och familjetrauman. En berättelse om tre generationer och om ouppklarade relationer. Jo & hennes mamma lever fattigt, men mamman har en medelklassbakgrund. De närmar sig hästsporten från två olika håll. Mamman har en bakgrund som elitsatsande och därför avskyr hon hästsporten. Jo är hästskötare och hon älskar hästarna och i hennes kamp handlar det inte om att tävla utan om att få vara med hästarna. I början av boken blir mamman av med jobbet och lägenheten som de hyr i andra hand och de får flytta hem till mormodern. Relationen mellan mormodern och mamman är inte bra. Berättelsen handlar om kamp och om relationer mellan generationer. Det är viktigt att göra upp med sina föräldrar för att inte föra problemen vidare. – Varför ville förlaget ha den boken - De gillade helheten. De sa inget speciellt. Jag har inte heller behövt skriva om särskilt mycket. Den var väldigt färdig när de fick den. Jag har skrivit på den i över fyra år. Vill du berätta lite om din senaste bok Tass i hand? I den ska karaktären/huvudfiguren?Donja åka till en kennel och hitta sin egen hund. Där finns också ett tydligt klassperspektiv. Den lyfter frågor om klass, kön och etnicitet och hur de påverkar din position i världen och vad de gör med ditt självförtroende. Donja är könsöverskridande med sitt starka humör och impulsiva ilskeutbrott. Omgivningens reaktioner har skapat en osäkerhet hos henne,

29


som också växer ur ett mindervärdeskomplex kopplat till att bo i en lägenhet med föräldrar som den ordentliga kennelägaren kanske inte kommer att acceptera, medan kompisen Julia verkar ha allt med sin perfekta mamma som har ett fint jobb och stort hus. Men intresset för hundar förenar Donja och JuliaTillsammans med hundarna kan Donja och Julia ta sig över detta. Jag tror att det är viktigare än någonsin att vi tar oss över såna här gränser. I samhället växer segregation och klyftor i läskigt hög fart. Den här bokserien har inte fått så mycket uppmärksamhet som de andra, fast jag tycker att den är bättre. Jag hoppas att det ska lossna nu när den andra boken har kommit ut. - All bra litteratur handlar på något sätt om utanförskap men i barnböcker blir författarskap som tar upp andra normer än medelklassnormen ofta misstänkliggjorda. Hur kommer det sig? Ja man kan lätt bli placerad i plakatlitteraturen. Men jag tänker att det alltid finns en politik. Att välja ett vitt medeklassperspektiv är också politik. Men i mitt författarskap och liv tycker jag att det är viktigt att förflytta mig. Men jag har inte några svar, eller någon viss politik som jag vill att läsarna ska övertygas om. Tvärt om. I min värld finns mycket få svar. Jag skriver för att utreda gåtan livet, inte för att ge svar på den. – Jag tänker på formen i ditt skrivande. Du har skrivit i olika former, Läsa lätt, Börja läsa och andra mer traditionella kapitelböcker. Är det inte svårt att skriva läsa lätt och börja läsa? Begränsningen upplever jag som kreativ. Det är kanske lite som för en poet, som att skriva i ett speciellt versmått. Det kan vara utmanande. Men jag gillar att röra mig i olika former. Min begåvning är att jag har hundra berättelser inom mig, det är som en kran jag bara vrider på, berättandet. Språket och gestaltningen är något jag kämpar med, som jag ständigt utvecklar. Språket har en enorm betydelse. Min första stora språkupplevelse var Selma Lagerlöf. Hon har en så stark berättare och rytm i språket. Det är också spännande med en så stark närvarande berättare, det är omodernt i dagens realistiska litteratur. Gull Åkerblom är jag också inspirerad av. Hon har ett rikt bildspråk. Hon är inte heller rädd för att måla med ord. Sara Stridsberg har också ett målande språk. En

berättelse som satt djupa spår i mig är också filmen Det sjunde inseglet och Bergmans filmer överlag. De handlar om det som är komplicerat inom människan. En stark drivkraft i mitt skrivande är att det inte är så lätt att vara människa. Många av de jag känner har svårt att vara människor. Djur har det mycket lättare att bara vara och kanske har de något att lära oss människor. Jag är intresserad av hur vi påverkas av att leva nära djur.Jag tycker också det är intressant att studera det ansvar som det innebär att människorna har i relation till djuren och när människorna inte tar det ansvaret, som när Donja kastar sten på Frippe i Nos mot näsa. Jag vill gestalta den skam det väcker när människan inte räcker till. Jag kan känna sympati mot den ryttaren som inte beter sig rätt mot en häst i ett visst ögonblick. Samtidigt är djuretik viktigt. Jag är intresserad av djurens väl också. Men då tror jag att de stora problemen ligger i strukturerna, exempelvis hur vi tränar hästarna, kan själva träningsgrejen, att gå och träna dressyr med en häst i en paddock dag efter dag kan också vara något att kritisera. Om det inte funnits några djur. Hade vi då definierat oss som människor?Ja det kan man undra. Men man kan inte jämställa ett djur med en människa. Därför måste idealet finnas att ta hand om djuren, och det är intressant när människan inte klarar det. – Vem skriver du för? Jag skriver för mig själv som 9-13-åring. Jag tar tag i de frågor som jag hade behövt själv i den åldern. Jag skriver med min egen nioåring som jag har stark kontakt med. – Gör du någon research? Jo, en del. Hästar kan jag men detaljerna förändras, och det är viktigt att ha fortsatt kontakt med dagens unga ryttare. För den senaste boken har jag haft tre tolvåringar som fått provläsa. Sen arbetar jag med barn på skrivarverkstäder. Jag intervjuar också unga ryttare för Min häst om deras vardag med frågor som ”Är det viktigt att tävla?”, ”Vad är din favorithäst?”. – Har ni något hästboksförfattarnätverk? Nej men jag skulle gärna vilja ha ett. – Har du några hästboksförfattarförebilder? Nan Inger Östman är min stora förebild. Hon skriver om hästflickans viktiga frågor. Men alla hästboksförfattarare tar fram något. Pia Hagmar, Linn Hallberg är fantastiska, 30


de har utvecklat hästboksgenren. Gull Åkerbloms hästboksserie om Emelie lyfter fram det känsliga i människan på ett så fint sätt. Heddi Böckmans böcker om Sandra om en flicka som ska bli jockey. Jill-böckerna…. – Dina böcker handlar ju bland annat om klass och hierarkier. I kulturvärlden finns också väldigt tydliga hierarkier. Att skriva hästböcker, det är väl inte så högt i hierarkin? Nej verkligen att skriva för Min Häst är något man skämtar om. Hur bra jag än skriver en novell som publiceras i Min häst så kommer den inte att nå ut i litteraturvärlden. Men jag kommer fortfarande ihåg noveller som jag som barn läste i Min häst. – Har det med barns status att göra? Tjejers. – Hur är din relation till stallet idag? Rör du dig i stallmiljöer? Vem är du nu där i så fall? Jag har just hittat en häst som jag får rida ibland och som får mig att känna mig som en liten ponnyunge igen. Annars är jag mest en iakttagare i stallet idag. Jag tror det är en bra position som författare att löst kunna förflytta sig utan att personligen ha för mycket engagemang. Men jag älskar när jag får prata häst med mina läsare!

Böcker

: Malin Eriksson:

Pegasa- hästen från Trapalanda som binder samman hästboksgenren med fantasy. Handlar om Nina som får en häst som är lite utöver det vanliga. Mia saknad - Om Janni som tävlar i dressyr och någonting i hennes bästa kompis Mia som försvinner och hur Janni tar reda på att Mia bor på skyddat boende. En lättläst bok. Joanna böckerna: Joanna får en egen häst, Vågar Joanna hoppa. Följer Joanna och hennes häst ponny Flower. Tävlingar och kompisrelationer. Hundböckerna: Nos mot näsa, Tass i hand. Om Donja som drömmer om en egen hund, får låna en hund och sedan får en egen Böckerna om Malva: Malva och hästarna, Malva börjar rida, Malva i Stallet. Börja läsa böcker om Malva som efter en promenad med sin pappa får upp intresset för hästar Rakt mot hindret Kommer vår 2016. Om hästar, prestationshets, klass och familjeuppgörelser.

31


32 FotoŠMalin Eriksson


Text: Malin Eriksson

F

Nan Inger Östman :

örra året avled två av våra främsta hästboksförfattare, Nan Inger Östman och Gunilla Wolde. Båda utmärkte sig genom att kompromisslöst beskriva hästflickans tillvaro med ett psykologiskt och samhällskritiskt djup. Den kvalitativa hästboken definieras alltför ofta som en bok som ”inte bara handlar om hästar”. Denna syn behöver problematiseras. Visst ska en god hästbok kunna locka läsare som inte är inbitna ryttare. Men vi får inte i den strävan tappa bort hästbokens viktigaste uppgift: att spegla och avslöja hästvärlden. För mig, i mitt författarskap, är Östman och Wolde ledstjärnor. De lyckas göra litteratur av specifikt hästsportsrelaterade frågor på ett vis som samtidigt blir allmänmänskligt intressant. Min unghäst La Amour galopperar inne i ridhuset, frisläppt för första gången. Plötsligt tvärnitar hon. Med höjt huvud gnäggar hon mot den stora väggspegeln på ridhusets långsida. En häst tittar tillbaka; den håller huvudet högt och näsborrarna fladdrar tyst. Min barn- och tonårs läsning präglades av samma intensitet, med boken som spegel sökte jag svar. Vem är jag? Det är en avgrundsfråga. En fråga vi kan drunkna i utan den klargörande motfrågan: Vad är det för värld jag är placerad i? Som ung ryttare slukade jag hästböcker. Böcker som exempelvis Maria och hästens dag (1979) och Jills ridklubb (1958) erbjöd äventyr och fyllde mig med kraft och lust till mitt stalliv. Woldes och Östmans böcker var av en annan sort. De sträckte ut en hand och sa: kom hit och sitt ner och fundera över din hästvärld en stund. Det som finns runt dig och som påverkar dig skapas av människor och du har rätt att kritisera det. En dag kanske du till och med förändrar något. Läs och tänk, tänk och läs. Förlängningen av detta blev pennan, som jag lyfte för att fortsätta denna livsviktiga mänskliga handling, reflektionen över den del av tillvaron som är oss tilldelad. Vad var det hos Östman och Wolde som inbjöd mig till att börja reflektera? När jag återvänder till två av deras mest kända böcker, Putte - en önskehäst (1984) och Ponnyallsvenskan (1981) upptäcker jag en intressant likhet i berättarperspektiv. Gunilla Woldes Putte - en önskehäst tar avstamp i hela

ridskolans känslor. Det rådde förväntan på ridskolan. Under eftermiddagen skulle två nyinköpta hästar komma med transportbil från Skåne. Så sänks en mikrofon ner. Berättaren förflyttar sig smidigt mellan ridskolans personal. Genom detta grepp utmejslas organismen ridskola, innan vi når till dess epicentrum, den hängivna ridskoleryttaren Kia, som cyklar från skolan till stallet, med matsäck i ryggan och andan i halsen, full av förväntan inför att få se de nya hästarna. När hästarna kliver ur transporten skrivs hästbokens främsta arketyp fram: flicka möter sina drömmars häst. Kia kände något jublande inom sig där hon stod och höll grimrepet till den nya hästen, medan Anita tog av honom benskyddet. Hästen stod alldeles still, kanske böjde han lite på huvudet mot Kia och vädrade försiktigt. Näsborrarna var mjukt rundade och vibrerade svagt. Kia kände en mild luftström mot händerna som höll hårt i grimskaftet. Hon var förtrollad och märkte inget av vad som hände runt omkring. (Wolde 1984:28) Flickan och hästen är bokens nav. Men de är ingen isolerad ö. Flickan och hästens tillvaro styrs och påverkas av omgivningen, som också har tankar och känslor. Något som Woldes flyttbara berättare fortsätter att visa oss. Woldes ridskola är en värld präglad av demokratiideal, organiserad av en ansvarfull vuxenvärld. Hästskötarlistor, både första- och andraskötare, är tydligt upprättade. Stallpersonalen tar sig tid att se varje elev, och läsaren får vara med när de funderar över elevernas utveckling och behov. Den några år äldre, av Kia beundrade, ryttaren Maries favorithäst har dött. Maries sorg är enorm och hon lämnar stallet för att aldrig återvända. Men ridläraren Anita släpper inte taget om sin elev. Hon ringer, tjatar och ger inte upp förrän Marie kommer tillbaka till ridskolan. På ett liknande vis uppmärksammar stallskötaren Eva en av de andra ridskoleryttarna, Olles behov efter att han fått en ny sköthäst. Olle saknade inte en kramgo häst längre, men han saknade umgänget med ryttarna. Redan när Olle började som skötare hade han visat sig duktig på att ta folk. På ett naturligt sätt tog han hand om ryttarna och gav dom hjälp. När han fick hand om Gordon, gick inte det läng33


: Gunilla Wolde re. Ingen gav tillåtelse att gå in till Gordon. Det var den svåraste knäcken för Olles sällskapliga personlighet. Eva beslöt sig för att snarast diskutera det här med Anita. (Wolde 1984:109) Som antagonist till ridskolan finns Kias föräldrar, som tycker ridning är en lyx. En annan antagonist är skolan. Ryttaren i hästboken är sällan – eller aldrig - en plugghäst. Tvärtom är uttalade problem med skolan vanligt och Wolde följer det mönstret. erättaren flyttar mikrofonen till Kias lärare. ”Lustig flicka det där, tänkte läraren. Hon är rysligt praktisk, men har svårt för teoretiska saker”. (Wolde 1984:21) Men det teoretiska får en annan vikt när hon i stallet går en kurs om hästskötsel och ska lära sig göra foderstat. Stallet lyckas, genom sin direktkontakt med hennes intresse, ge det som skolan misslyckats med. ”På ridskolan undervisar unga ryttare vuxna nybörjare. När Kia första gången hör stallkompisen Olle instruera en vuxen blir hon fnissig men snart har hon vuxit in i rollen och klarar själv att vara lärare och minns sitt fnissande som omoget. Hon konstaterar tidigt att en ledares uppgift, oavsett om det är en häst eller människa hon ska leda, är att både vara bestämd och tycka om.” (Wolde 1984:64f) En tidig gestaltning av det idag kända faktum att stallet fostrat många av samhällets högsta ledare och chefer. Ridsport är en dyr sport och familjens ekonomi avgör ryttarens möjligheter. Ingen kan skriva hästböcker utan att förhålla sig till detta. Ändå finns det mycket kvar att göra på detta område. Klassbeskrivningar fastnar ofta i schabloner. En återkommande karaktär i hästboken är den onda, rika ryttaren som beskrivs som en antagonist till huvudpersonerna som dock påtagligt ofta är medelklass. Medelklasspositionens privilegier är oftast en självklar position. 1 ”Kia, som har en pappa som arbetar som arbetsledare på fabriken, placerar in sig i arbetarklassens övre skikt – och de många syskonen gör familjens ekonomi ansträngd.” (Wolde 1984:22)

B

1 Det finns några böcker som på allvar bryter detta mönster och problematiserar klass i stallet, exempel-

vis Pia Hagmars ungdomsbokserie om Millan och Eva Wikanders böcker om Susanna. I Ponnyallsvenskan synliggör Östman glappet mellan egna häst-ryttarna, som inbördes har olika privilegier, och ridskoleryttaren Isabella som vi ska se nedan. Min bok Rakt mot hindret som kommer ut i maj 2016 lyfter också temat. Men här finns fortfarande mycket kvar att undersöka och skriva om.

Dyra ridkläder är inte en möjlighet. Detta skapar problem när ridläraren påpekar att Kias stövlar är förstora. Hon måste hitta ett par som passar henne bättre. Den rika bortskämda karaktären finns också med. Men Wolde vrider konflikten ett varv till när den bortskämda flickan Lena vill ge den mindre priviligierade huvudpersonen sina ridstövlar. När Kia inte vill ta emot stövlarna säger Lena: ”Du hatar mig va! […] Tror du inte jag vet vad alla snackar om bakom min rygg! […] Jag vet att ingen tål mig för att jag har mer än jag behöver.” (Wolde 1984:115) Mikrofonen följer med Lena när hon gråtande springer ut i vinterkvällen. Moa Mathis beskrev i Dagens nyheter hästboken som kollektivroman med framträdande didaktiska inslag. (”Hästboken fostrar till liv” 2015-06-15) Det didaktiska drag som Mathis lyfter fram som hästbokens kännetecken stämmer väl in på Woldes värld. Läsaren lär sig om stallet och hästarna och de fostras in i stallets stränga moral, att alltid sätta hästens behov före sina egna. Ridskolans personals önskan om hästens väl och ridskoleryttarnas bästa är utan sprickor. Östmans värld är annorlunda. Kollektivet bubblar här av inre motsättningar och det sker också brott mot det som Mathis lyfter fram som hästböckernas signum nummer ett – att ryttaren ska sätta hästens behov framför sina egna. Östmans Ponnyallsvenskan har samma flyttbara berättare som Wolde, men hon driver den ännu längre genom att inte ha en utan fyra karaktärer i centrum. Mikrofonen flyttas runt, mellan de fyra ryttarna, deras föräldrar och tränare och smider fram en helhetsavgjutning av ett ponnylag, där frågor om klass, status och föräldrafriggörelse brinner. Boken börjar hos ridskoleryttaren Isabella, som vaknar i ett hem där föräldrar och syskon sover oengagerade i vilken stor dag det är för henne. Hon ska tävla med en av ridskolehästarna i privatponnyryttarnas lag. Det finns ingen mat hemma. Med bara en brunfläckig banan som matsäck för hela den långa tävlingsdagen cyklar hon ensam mot stallet. Berättaren tar ett hopp från den för dagen klassresande ridskoleryttaren till dess antites, den på alla vis curlade Tullan.

34


T

exten rullar sig njutningsfullt, likt en häst i en nyfunnen lerhög, i hur omhuldad hon är. ”Vit och prydlig inifrån och ända ut, ren och fräsch som en nyponros, skuttar hon sedan ner i köket. Pappa har redan börjat äta, mamma står vid spisen i sin rosa morgonrock med håret hängande på ryggen och häller upp rykande varm choklad i termos. Smörgåsarna ligger redan i plastlådor. (Östman 1981:10) Bekväma och vackra kläder och omsorgsfull frukost till trots kommer Tullan innan dagen är slut utsättas för våld av ponnysportens ökända föräldrahets. Ett tema som Östmans nästa bok Rosettjakten (1985) gör en djupdykning i. Berättaren förflyttar sig till lagets tredje ryttare Eva och hennes mamma. Ett präktigt team som mikrofonen flyttar sig fram och tillbaka mellan på ett vis jag misstänker är utrotningshotat i dagens bokutgivnings lättlästa-ideal där berättaren ofta är placerad tydligt hos en person i taget. Hästböckerna från de senaste femton åren har nästan alla en berättare tydligt placerad nära en karaktär. Berättelsen blir tydligt förankrad i en individ men möjligheten att se individens plats i ett sammanhang begränsas. Det kan vara värt att fundera över. Kan en orsak till att detta berättarperspektiv blivit så hegemoniskt vara vår individualistiska tidsera? I fantasy förflyttar sig berättaren oftare mellan karaktärerna och Linn Hallbergs intressanta hästfantasy Orkans Öga följer detta mönster. (2015) Vad är det som gör att fantasygenren inbjuder till detta berättarperspektiv medan det är sällsynt i socialrealism? Kanske för att fantasyn så självklart handlar om att bygga upp en värld. Men jag skulle vilja efterlysa mer fokus på socialrealismens värld. Strukturerna finns i väven mellan människor inte inom en individ. Östman väver systematiskt. Hon förflyttar sig från Eva och hennes mamma till lagets fjärde ryttare, den tonårsrevolterande Susanne. Mikrofonen ges här direkt till den envisa mamman Stina som till varje pris vill hålla sin dotter kvar i sporten. Ponnylagets fyra ryttare med olika samhällsstatus, villkor och riktningar ska tillsammans bilda ett lag i den individualistiskt orienterade ponnysporten. Östmans grepp att flytta mikrofonen, inte bara mellan ryttarna, utan också till ponnyföräldrarna gör att ponnyla-

get snarare än ryttarna blir bokens huvudperson. Och det är ingen hjälteberättelse. Efter att lagets ryttares diametralt olika villkor kartlagts flyttas mikrofonen vidare till den bistra, och till ponnysportens mycket kritiska, ridlärare och tillika lagledare Barbro. Barbros dom är stenhård. Hon tycker inte om tävlingar och hon avskyr allsvenskan. ”Det är pengar som avgör alltsammans. Rika föräldrar kan köpa kanonponnyer till sina bortskämda ungar och skicka dem till utbildning hos experter. Vanliga ungar på vanliga ponnyer har inte mycket att komma med i det sammanhanget. (Östman 1981:31) Barbro är en intertextuell syster till Woldes ridlärare Anita, men placerad mitt i det tävlingsspektakel som endast nämns i en bisats i Kom i trav Putte (1985). Läsaren anar att Barbros vresiga personlighet beror på dagens uppgift. I sina reflektioner kring Isabella hörs en annan mjukare sida – här visar Barbro samma omtänksamhet om sin elev som Woldes Anita. Böckernas ridlärare knyter gemensamt sina nävar mot tävlingssporten, som de båda måste hålla sig på god fot med för att få ridskolans ekonomi att gå ihop. För Barbro handlar det om att Tullans pappa är ordförande i ryttarföreningen och följaktligen hennes chef. Jag nämnde tidigare att Östman inte har det didaktiska drag Mathis lyfter fram som utmärkande för hästboken. Östman beskriver både sportens och karaktärernas komplexa brister och skevhet. Den tävlingskritiska Barbros röst får stor plats men det är samtidigt hon som begår det grövsta brottet mot hästens väl. Hon uppmuntrar Isabell att gå upp i skogen och klå upp den tröga ridskolehästen Grodan för att han ska prestera bättre på tävlingen. Jag minns hur jag som tolvåring förfärades över detta grova brott. (Östman 1981:51) Wolde och Östmans böcker lyckas genom sina berättarperspektiv kartlägga var sin del av hästvärlden på ett heltäckande vis. De smider fram en spegel som visar läsaren att det inte handlar bara om vem jag är. Jaget är en del av något större, där det finns andra som tänker, känner, handlar och det påverkar mig. De har olika sätt att skriva fram världen på men båda visar genom sina berättarperspektiv att det finns en tydlig värld som påverkar jaget. Jag tycker detta är viktigt att tänka på när vi väljer hur vi ska berätta. Att hålla berät-

35


taren nära huvudpersonen har så klart sina fördelar, men det finns viktiga möjligheter som förloras. tt belysa strukturerna den unga ryttaren lever i och påverkas av är idag, med våra ökade samhällsklyftor, viktigare än någonsin. Det handlar om att förflytta makt. Hästboksförfattaren kan ge ett språk och en medvetenhet om omgivningens påverkan som får den unga ryttaren att uppmärksamma att allt inte är upp till henne. Detta är viktigt för alla människor. Men kanske ännu viktigare att ge till barn och unga än vuxna. Och kanske allra viktigast till unga hästmänniskor. Vi lever i en kultur som drivit den amerikanska drömmen in absurdum. Alla kan bli vad de vill. I ridsporten ekar denna klyscha extra falskt. Vi behöver berättelser som talar om detta. Nästa steg är att inte bara granska och kritisera utan också förändra; en karaktär som inom socialrealismens ramar bryter sig loss och förändrar sitt öde. Det är en uppgift Wolde och Östman lämnat vidare till oss, som idag håller i pennan.

A

Nan Inger Östman (1923-2015)

Författare och journalist Kända böcker: Förutom Ponnyallsvenskan, Rosettjakten, Triologin om Piglet Ek och hennes ponny Dunet, Önskas köpa: litet sto. Intressant extrafakta: Det var Astrid Lindgren som bad Nan Inger att börja skriva hästböcker – något som hon först tog som en förolämpning.

Gunilla Wolde (1939-2015)

Författare, tecknare och illustratör Kända böcker: Förutom böckerna om Putte, Twiggy-böckerna, ungponnyn Emma, Björkkullasommar och barnböckerna om Totte och Emma är också mycket välkända.

36


ŠFotografEvaBrandin


EVA BRANDIN

E

va Brandin är fotograf och pedagog i Göteborg. Jag drivs av en önskan att bjuda in barnen till den fotografiska världens skattkista och arbetar gärna med projekt som kan delas av alla åldrar. Jag minns hur jag som barn satt i timmar, trollbunden av fotografierna i den tidens bilderböcker. Jag fastnade för ansiktsuttryck, ljus och skuggor som spelade i bilderna och som väckte känslor av undran och nyfikenhet, ibland rädsla. Jag studerade bilderna i böcker av Astrid Bergman Sucksdorff, Anna Riwkin, Hans Hammarskiöld m fl., förundrades över vad som hände i dem och fick ta del av andra människors världar, helt olika min egen. Barn, hästar och livet i stallet ingår i min värld och jag har haft möjlighet att betrakta små barns relation till, och kommunikation med, hästar. Jag fascineras av känsligheten varmed en stor häst avläser ett litet barns intuitiva kroppsspråk. Jag minns hur jag själv som barn brukade fantisera om hur jag skulle bli vän med stora och lite farliga djur, speciellt hästar. Jag skulle hitta det hemliga språk som förenade oss. Hästen skulle bli min bästa vän och vi skulle ge oss ut på äventyr tillsammans. Jag tror att jag delar denna fantasi med många, både barn och vuxna. Jag ville göra något för barns inre värld av lust och längtan och började följa Maja och islandshästen Thytur från Gäverstad med min kamera. Tillsammans med min medförfattare Julia Udéhn bestämde jag mig sedan för att göra en bok. När bilderboken om Maja och Tytte kom till lade vi fokus på kommunikationen och samspelet mellan Maja och hästen Tytte. Deras samspel bygger på ömsesidig respekt och tillit. I skönlitterära hästböcker finner man ibland ett förhållningssätt gentemot hästar som handlar om att ta kommandot utan att lära sig tolka hästens språk - ett förhållningssätt som handlar om att ge order utan att lyssna eller förstå kommunikationens villkor.

Kommunikation med djur som hästen bygger på förståelse för, och avläsning av, varandras kroppsspråk. Det är också grunden för säkerhet i kontakten med så stora och starka djur. Hästbokgenren har länge varit populär men där saknas berättelser för de yngsta barnen, och det saknas bilderböcker med fotografi som konstnärligt uttryck. Vi tror det är en förändring på gång och den vill vi bidra till. Barnboken Maja och Tytte häst kom ut hösten 2015 på Kikkuli Förlag. Maja och Tytte häst är en fotoberättelse med text riktad till de yngre barnen på ca 2-7 år. Den är tänkt som del ett i en serie av tre på samma tema. Det har också blivit två fotoutställningar kopplat till boken, varav en är riktad till barn och visas på olika platser i landet.

38


Hästens återtåg som frihetssymbol Text:Jennie Wangel

D

u vaknar upp och allting är totalt mörker. Inte en endaste liten knapp fungerar att trycka på. Mörka rum, kalla element, urladdade mobiler, släckta datorskärmar, trasiga kylskåp med mat som ruttnar bort och obrukbara cash-maskiner. Ett utslaget kommunikationssystem med stillastående tåg, spårvagnar, tunnelbanor och flygplan. Bilar som slutar brumma när bensinen sinat. Allt står still. Allt är stilla. Du behöver ta dig någonstans, framåt, ditåt, hitåt, vart som helst för att överleva. Det är då du behöver ha en häst utanför dörren. För när världen slås ut och när faran är nära så är det just hästarna som kommer vara oumbärliga. Allt sedan hästen tämjdes, för ungefär 5000-6000 år sedan, har den varit till nytta för oss människor. Genom århundraden har den kommit att spela en avgörande roll för flera stora civilisationers framväxt, och långt in på 1800-talet var häst och vagn vårt bästa och snabbaste transportmedel. Sedan kom bilen. Och i de samhällen där motordrivna fordon började ta plats på gatorna, trängdes hästen undan allt mer och blev något som förknippades med enbart sport och nöje. I dag står det inte längre några hästar fastbundna utanför pubar och affärer, i alla fall inte i Sverige. De står heller inte utanför skolor i väntan på att någon ägare ska slå ihop sina skolböcker för dagen och hoppa upp i sadeln. Hästarna är placerade i stall långt bortom den pulserande stadstrafiken enbart i fokus för, och tillgängliga för de som är speciellt intresserade. Men om så plötsligt världen utanför ditt fönster brakat samman och all elektricitet är utslagen, tja, då hade du också velat ha en prickig häst ståendes på verandan. Det framkommer märkbart i några av de senaste årens ungdomsböcker och i synnerhet i de dystopiska böckerna. Där, i det litterära landskapet, har hästen helt enkelt travat in och gjort comeback som frihetssymbol. I Sofia Nordins omtalade och uppskattade dystopiserie (En sekund i taget, 2014) slås hela samhället plötsligt ut av en feberepidemi och nästan alla dör omedelbart.

Den handlingskraftiga 13-åriga Hedvig beger sig till en lantgård som hennes skola har besökt tidigare. Där finns djur, ved och vatten. På gården finns också hästar och de blir ett nödvändigt redskap i en överlevnadsstrategi. Likt en ensam cowgirl rider hon in till staden, på vägar hon inte hade kunnat gå till fots på, för att införskaffa mat i övergivna mataffärer. När all kommunikation har slagits ut får hästen helt enkelt agera transportmedel. Hästarna blir något som man ömsint måste vårda för att själv kunna överleva. Även i Mats Wahls dystopiska ungdomsbok Ryttarna (serien Blodregn, 2014) får hästarna ersätta motorfordonen som fortskaffningsmedel.Där är stora delar av ett framtida Sverige obeboeligt på grund av en framväxande miljökatastrof: sönderblåsande vindar, höga strålningsdoser, kalhyggen och ett starkt förändrat klimat. En totalkontrollerande regeringsmakt tvingar folket att bosätta sig i städer. All högteknologisk utrustning, alla vapen och bilar ägs av den korrumperade makten och det enda sättet för vanliga medborgare att ta sig fram på är just via hästrygg. I Wahls mörka framtidssamhälle blir alltså hästen också människans bästa vän och en nödvändighet för att kunna överleva i de karga landskapen. Hästen får även vara med och spela en avgörande roll i kampen om makt. För den som äger en häst, äger också rätten till att kunna förflytta sig, och därmed rätten att leva. Titti Knutssons ungdomsbok Muren (2009) får hästen symbolisera en annan slags frihet än som transportmedel. Serien, som följs av de fristående delarna Kampen (2010) och Flyktingen (2013) kan läsas som en dystopisk saga om ett framtida Sverige bakom murar, eller som en samtidshistoria som utspelar sig någonstans i världen. Centralt i boken är en mur som skiljer två barn åt och som delar in världen mellan krokodiler och gnagare. Sofia och Peter har vuxit upp på varsin sida av muren, båda i rädsla och hat gentemot vad som finns på den

I

45

-


- eller Tommy och Annika skulle överleva i en dystopi andra sidan. I muren finns en spricka och i den befinner sig en skadad häst. Där möts barnen. Och likt det fysiska hoppet över helvetesgapet i boken om Ronja och Birk, får hästen Storm symbolisera hoppet och därigenom ge barnen en chans att mötas på lika villkor. Den svarta hästen med vit man lyckas ge barnen verktyg till att se igenom fördomar och därigenom göra sig fria från omgivningens bojor. För viljan att undsätta det utsatta djuret blir också viljan om att hålla ihop trots gränser och familjefejder, något att rädda; ett hopp för framtiden. Hästen som frihetssymbol.Hästen som vän och symbol för frihet finns också med i Gull Åkerbloms ungdomsserie Silverkniven (2010, 2012, 2013). är låter Åkerblom hästarna rida in i vampyrböckerna. Den ensamma flickan Edit har ridskolehästen Lulu som sin enda vän och hon längtar efter ett sammanhang. Hon lyckas övertala sin sjukliga och hästrädda mamma att få åka på ridläger till den skånska medeltidsborgen Råkekulla. All ridning där sker nattetid och snart förvandlas ridlägret till ett otäckt äventyr med kuslig stämning och en försvunnen deltagare. Här får hästarna representera det som är normalt till skillnad från allt annat som är skrämmande. Och hästen blir även här en slags symbol för tillflykt och tillit, ett verktyg vad gäller både eskapism, ögonöppnare och brobyggare. Det förefaller som om författarna i de senare årens ungdomsutgivning har velat ge hästen mer utrymme i litteraturen. De har också erhållit större frihet i var de får, och kan, dyka upp någonstans. De hästintresserade ungdomarna kan på en och samma gång vara vampyrsugna, undergångsälskande och fantasyintresserade. Och flera av dessa läsare, som tidigare inte tagit direkt notis om de ståtliga varelserna, får sig också en hästdos. Och kanske hästen går samma öde till mötes som armborsten i Hungerspelen (Suzanne Collins, 2012) – blir en fluga, populär för allt fler. Den har i alla fall travat in i fler genrer än i de renodlade hästböckerna. Det verkar som om Tommy och Annika valde rätt person att bli kompis med. Så om du inte bemästrar konsten

D

att kunna rida, eller har en kompis som kan lära dig, så är det hög tid att skaffa dig den kunskapen nu. För det är hästkidsen som kommer att klara sig. Och visst är det något speciellt med sinnebilden över ryttaren som viskar något till hästen, svingar sig upp i sadeln och utan att se sig om försvinner in i solnedgången. På väg mot något nytt, på väg mot något annat.

Fler böcker där hästar har travat in i: Kaaberbøl, Lena – Skämmerskans dotter (2002)Magisk historisk serie. Flanagan, John – Gorlans ruiner (2007) Fantasyserie om riddardrömmar. Stiefvater, Maggie – Dödsritten (2012) Magisk realism om blodstörstande vattenhästar. Hebert, Noomi – Stall Norrsken (2005) Fantasy-häst-mangaserie.

46


Gabriella Barouch Š


Gabriella Barouch Gabriella Barouch är en konstnär och illustratör från Tel Aviv, Israel. Jag tycker mycket om nonsenslitteratur , Lewis Carroll och Edward Lear är mina favoritförfattare i denna genre . De kunde konsten att att bygga knasiga , roliga och ofta dramatiska nya världar bara genom att arrangera vardagliga ord på ett nytt och annorlunda sätt. I min konst , hämtar jag en hel del inspiration från Carrolls och Lears sätt att tänka om verkligheten och tolka den åt betraktaren . Jag tror att både barn och vuxna kan relatera till den sortens magi. Det magiskt och fantastiskt omöjliga är det stoff av vilket alla sagor är gjorda av, och i mina bilder försöker jag få det omöjliga att framstå som det mest självklara i världen.Jag inspireras av naturen , dikter , berättelser , sagor , musik , leksaker, barndomen , drömmar, resor, fantasin och minnen.


Jag är ingen hästtjej Text: Ingrid Flygare

D

et är lika bra att erkänna. Jag kan tyvärr inte räknas till de där handlings­kraftiga människorna som vet hur man får stopp på en ko som rymt eller en häst som skenar. Som med van hand sätter på en grimma på en unghäst med temperament. Jag är faktiskt rädd för hästar. Och än värre var rädslan för fyra år sen. Det började med att vi köpte ett sommarhus i Dalarna för att få komma på grönbete från vår lägenhet i Stockholm. Ett falurött äldre hus intill beteshagar. Hästarna i hagarna galopperade i solnedgången med blånade berg i bak­grunden. Mycket vackert och mycket visuellt inspirerande på avstånd. “Akta dig för elstaketet!” sa jag till mitt treåriga barn. Det struntade hon blankt i och matade hänförd hästarna med gräs och maskrosblad. Jag däre-

mot fick hjärtklappning när min dotter sprang fram till staketet. Hästarna var så stora och hon var så liten. Jag tror grunden till min rädsla är att jag en gång ramlade av albinohästen Flicka. När jag var åtta år, och en aspirerande hästtjej på ridskolans första termin, så skenade hästarna i ridhuset av en dörrsmäll. Jag hamnade på sjukhus och sen fick jag inte rida mera för min mamma. Men vår granne i Dalarna med stallet, Lennart, bjöd in oss till att klappa hästarna. Sakta men säkert så lättade rädslan lite och snart kunde jag också mata och klappa och tycka att hästar luktade gott och att de var varma och mysiga. Mitt barn var långt före mig. Tack vare lite ponnyridning och hästarna vid vårt sommarhus så hade hennes hästkärlek växt till en Shirehästs storlek. Vi pratade, lekte, sov och åt hästar. (Nä, jag skojar, den lokala Gustafskorven med hästkött har aldrig varit min grej.) Men vi gick till så klart till biblioteket och lånade böcker om hästar för att ta reda på mer. Det var då jag upptäckte att det var svårt att hitta passande böcker till en treåring. I kapitelböcker om stall och hästar var intrigen för svår att förstå för henne. För att inte tala om de mastiga faktaböckerna. Tanken föddes om att göra en bok till henne och andra små barn som älskade hästar. För att de skulle få vara i sin hästvärld. Men jag visste inte hur jag skulle göra det. Jag visste ju för lite om hästar. Men en vacker dag gick vi förbi en hage där det fanns hästar i olika storlekar. “Den där bruna lilla hästen 55

är yngst”, sa hon och pekade på en Shetlandsponny. “Nej men” ... började jag förklara, men insåg att det var en jättebra grej. Det var en bra insikt, att barn tolkade storlek som ålder. Det kanske man kunde använda till något tänkte jag och började skriva ned lösryckta meningar och fakta i en anteckningsbok. Historien om just Pytte, den lilla shetlandsponnyn som nu fått sin tredje bok, tog form på en skrivarkurs. Eftersom jag har jobbat som illustratör i femton år och illustrerat ett femtontal bilder- och kapitelböcker, så ville jag verkligen prova att skriva. Själva berättandet i bild hade jag in händerna, och bildrytm och bildberättande hade jag övat mycket på till andras berättelser. Men stavning! Och grammatik! Det gick inte. Jag satt med ordprogrammet och fattade inte hur man skulle få någon överblick. Inte förrän jag ritade samtidigt som jag skrev fick jag ett bra flöde. Så mina manusutkast är i princip tecknade med stödord (“Nu är Pytte ledsen. Attila säger nåt tröstande.”). Jag bestämde att de skulle vara “riktiga” hästar men att de skulle kunna prata med varandra och med andra djur. (Men inte med människor.) De bor i ett stall och tas om hand av människor, vilket påminner lite om en barn- och föräldrasituation. Att vuxna/människor till viss del bestämmer över ens tillvaro. Jag tyckte det var mycket roligt att försöka tänka som en häst och driva historien från deras synvinkel. Men, det är inte helt enkelt att rita hästar upptäckte jag. De har fyra ben med knän åt två olika håll. I mina


första teckningar såg hästarna ut som hundar med konstiga ben. Jag googlade hästposer att rita av. Jag klistrade in fotograferade ben på mina skisshästkroppar i Photoshop så de såg hyfsade ut. Jag skärmdumpade filmer på stegrande hästar .Till slut hade jag ett komplett manus med skissbilder som såg ut som hästar. Jag visste verkligen inte om jag hade gjort en bra bok. Framförallt så visse jag inte om mina tilltänkta läsare skulle gilla greppet att berätta ur hästens synvinkel. Tänk om de drömde mer om att vara ett barn på ryggen och ville identifiera sig med det, och inte med en shetlandsponny? Men eftersom jag inte hade den egna ryttarerfarenheten kunde jag inte berätta på det viset. Det fick bli så här. Jag skickade in manuset. Skissmanuset gillades av förlaget som också sa att det inte fanns någon liknande hästbok för mindre barn. Jag jobbade om titel och framsida och alla texterna fick grammatikputs av redaktören. Och till min stora glädje blev boken mycket uppskattad av små hästälskare. Jag fick mail från föräldrar som frågade efter nästa bok om Pytte, de orkade inte läsa samma bok hundra gånger.

Du är för liten, Pytte! röstades fram av Bokjuryn till en av de bästa bilderböckerna 2014. De andra historierna om Pytte: Spring fort, Pytte! (2015) En ny kompis, Pytte! (2015) Du är bäst, Pytte! (maj 2016)

56


Lin Hallberg utmanar hästbok Text: Jenny Green

Det är Bokmässans sista dag och jag ska träffa Lin Hallberg, författaren som gjort sig känd för att på ett kunnigt och realistiskt sätt skriva hästböcker för barn och unga. Idag är hon en av de största inom genren, om inte den största. Lagom till årets bokmässa släpper hon ungdomsboken Orkans öga, den första av hennes böcker som blandar hästbok med övernaturliga inslag. Det finns ett litet intervjurum bokat till oss, på behörigt avstånd från mässans vimmel och mingel. När jag är på väg dit, i onödigt god tid, träffar jag av en slump på Lin Hallberg i en korridor.Varken hon eller jag har något att göra för stunden, så vi åker upp till vårt mötesrum lite tidigare än tänkt och unnar oss en lite längre pratstund. Lin Hallberg har en massiv utgivning bakom sig men hennes mest älskade hästkaraktär är Sigge, en liten vit shetlandsponny som har fått stå i centrum i drygt tjugo böcker och nu i vinter också debuterar i Pixiebok. Från min egen barndom minns jag böckerna om hästen Robot som stod och lockade i skolbiblioteket och på senare år har jag med glädje sjunkit in i Lin Hallbergs tre böcker som alla gestaltar mötet med främmande hästkulturer Adzerk- den vita hingsten, Hemma kanske inte är en plats och Vem är du Johanna?. Orkans öga går inte över några landgränser, istället tar den med läsaren över gränsen till vad vi i vanliga fall anser är möjligt. – Hur känns det att Orkans öga är färdig?
 – Det är väldigt skönt att ha den klar, det var ett osedvanligt långt arbete. Orkans öga är en spännande historia om Kim och den svårhanterliga hästen Orkan som båda kommer till Mejts hästgård. Mejt är en äldre och rätt vresig släkting till Kim som styr sitt stall med järnhand. Skogen runt gården tillhör henne och hon envisas med att låta den stå orörd, trots att hon är pank och hade behövt pengarna för att rädda stallet. Ju längre in i historien man kommer, desto tydligare blir det att skogen och Mejt delar en hemlighet, och att Orkan och Kim behövs för att rädda gården.

Ett språk som behövde jobbas med

Lin Hallberg säger att Orkans öga krävde mer än vanligt av henne. – Det är nåt med språket som är lite MER än vad det har varit tidigare. Alla böcker... man hittar en slags ton och sen hänger den med. Och här behövdes det jobbas med. Det är också svårt att undgå språkglädjen i Orkans öga. Det finns en frodighet som går hand i hand med den magiska tillvaron. – Vilka böcker är roligast att skriva? – Men det är ju de där, säger Lin och syftar på Orkans öga tillsammans med de andra tre böckerna som utspelar sig i andra länder. De böckerna utmanar gränserna för genren. – Det är utvecklande på ett annat sätt, också mera skrämmande och mycket mycket svårare.

Fantasy är inte Lin Hallbergs grej

Orkans öga började som ett filmmanusprojekt men slutade i en ungdomsroman. Idén till filmen kom i samband med fantasyvågen med Twilight. Men den renodlade fantasyn är inte något för Lin Hallberg – Jag strävade hela tiden mot att det skulle vara trovärdigt. Jag far inte iväg på en galax, det är inte min grej. Trots att hon tidigare inte ägnat fantastiken någon uppmärksamhet i litteraturen, finns det ingenting i Orkans öga som tyder på att författaren är ny på ämnet. De fantastiska inslagen blandas smidigt upp med de vardagliga och alla historiens trådar är beroende av varandra. – Jo, jag tycker själv att det blev rätt bra, säger Lin och ser nöjd ut. – Men i min hjärna, ja, då hade allt det här kunnat hända. Hon tycker egentligen inte att något i Orkans öga är särskilt overkligt. – Det finns ju de som påstår att de kan prata med hästar, och det är ju rätt konstiga saker de får fram, så man

57


kens gränser

©LinHallberg

58


behöver inte stänga alla dörrar, det kan definitivt finnas fler dimensioner än vad vi känner till.

Har själv fått ställa krav på genren

och vem som har bäst kontakt med djuren. Det fina är att ungdomarna i grunden vill samma sak och när de behöver stå enade, gör de det.

Eftersom hästböcker länge har haft en dålig klang har kritiker heller aldrig ställt några krav på dem. Därför har Lin Hallberg på egen hand fått höja ribban och utmanat genren, något hon tycker är spännande. När hon först fick lust att skriva om andra hästkulturer sa folk i hennes närhet att det inte gick att göra, att hon skulle tappa läsarna. Men Lin tog det som en utmaning. – Och nu har jag gjort tre sådana böcker, så nu är det bevisat. Men hur kan man gå ännu längre? Kan man ta med hästboken in i fantasyn? Ja, det klart man kan. Jättemycket runt hästarna blir mytiskt, just för att man inte kan prata med dem. Hästboken har också förändrats i och med att Lin Hallberg gav sig in i leken och hon säger själv att det hände något i och med Sigge-böckerna. – Det har gått mer mot realism. Idag måste man kunna något för att skriva hästböcker. Hon minns böckerna om Jill, och att de var väldigt spännande men att det var svårt att känna igen sig i den engelska miljön och den främmande hästhållningen i den åldern då hon läste dem. När hon började skriva tog hon istället hästtjejernas perspektiv och utgick från hur det är att längta efter hästar men inte ha möjlighet att gå på ridskola. – Det är alltid bekvämt för mig att kliva in i hästmiljön, sen kan man ju göra vad man vill av den, egentligen I Lin Hallbergs böcker syns det verkligen att stallet är en fredad zon för karaktärerna. Det är en plats bortanför föräldrar och skolans press och statusjakt. Men stallet är inte en konfliktfri zon. I Orkans öga har Kim svår att finna sig tillrätta i sin nya miljö hos Mejt och hierarkierna mellan de andra i stallet är påtagliga. Det handlar om hästhanteringens rätt och fel, vem som har bäst kunskaper, vem som jobbar mest

Meningen är att man ska kunna lära sig något

Redan från början var intentionen med hennes skrivande att nybörjare skulle lära sig förstå sig på hästarnas beteende bättre. Även i samarbetet med illustratören Margareta Nordqvist fantastiska illustrationer är det noga att bilderna blir korrekta, att barnen sitter upp rätt och har rätt hållning på hästen. – Det viktiga var att få ungarna att förstå hur hästarna tänker. Annars är hästar skrämmande. De drar en ur sadeln, springer hit och dit. Men om man istället får lära sig att det är en hästs instinkt att fly från det som är läskigt, och att du som ryttare därför måste måste lära dig att känna när det kommer och ha förmågan att lugna hästen, bli ledare och säga att 'plastpåsar, det fixar vi! Det är inte farligt!' Men när man är liten och inte förstår logiken, då blir man rädd.

Bra att konfronteras med döden

Hästlivet har mycket kärlek att erbjuda, men bakom värmen och närheten ligger hotet om sorgen. Om man ger sitt hjärta åt en häst skriver man också under på att någon gång få det krossat. – I ganska unga år får man stå ansikte mot ansikte med sådant som man annars hade varit skyddad mot. Jag tror det är bra, att konfronteras tidigt, även om det är svårt. Hästar lever snabbare än människor, de säljs, de får skador och försvinner vidare till andra ägare. Eller så växer man ur sin älsklingshäst – Det är en sorg att veta att man ska växa ur en häst, det är en oerhört tung insikt. Förlusten av en häst är också inledningen till Orkans öga. Kims sköthäst Karisma är obotligt sjuk och måste avlivas. Kim får sedan leva med misstanken att om hon inte

59


hade ridit Karisma som hon gjorde, hade hon kanske inte behövts avlivas. – Det tror jag många kan identifiera sig med. Det händer ju grejer med hästarna, och ibland kanske man var den som förorsakade det.

en sådan kvinna kunna inordna sig till att ”ta hand om” en man?!

Ansvarstagande i stallet Sorgen över en häst är överväldigande, men trösten går också att finna i stallet. Stallet som måste skötas, andra hästar som ska ut och in, boxar som ska mockas, gångar som ska sopas. – I ett stall finns det alltid plats för den som är intresserad. Man hänger runt, så sätter nån en sopborste i händerna på en, så börjar man klättra lite långsamt. Ju mer man vågar uppenbara sig, får man grejer att göra. Man får ansvar ganska fort. För de som klarar av att stanna i stallet är det nog otroligt bra. Lin har kontakt med en av sina hästtjejer från tiden då hon hade sin ridskola, – hennes chef säger att han aldrig ska anställa något annat än hästtjejer! Man får en viss energi och fokus från stallet och hästarna. Man blir van att styra och ställa, fatta snabba beslut i stunden.

Den verkliga hästtjejen

Att vara ung och hästtokig är inte alltid lätt. Lin Hallberg berättar att hon i tonåren undvek att säga att hon höll på med hästar, eftersom hon märkte att hon blev bedömd på ett annat sätt. – Man var ett hot, tror jag. Man var ganska hård, ganska stark, ganska auktoritär. Man tog förmodligen inte så mycket skit. – Det är inte den bild som omvärlden har av hästtjejen....
 – Nej. Den bilden som finns är ett sätt att trycka ner. Teorin är att omvärlden vill snuttifiera, eller gullifiera, få det till att tjejerna är i stallet för att pyssla och sköta om. Då är det en förberedelse för familjen, barnen. Om man däremot ser hur det är, att man stövlar omkring med stora steg, skitig, och bossar omkring stora hästar... Hur ska

Naturens revolt mot människan

Stallmiljön låter oss bli basmänniskor

Ett av bokens huvudspår är att skogens liv sätts ur balans när människan börjar göra våld på den.
 – Vi är så långt ifrån den, naturen, att den verkar skrämmande medan den bara vill överleva. När jag har läst boken har skogen gjort ett djupt intryck på mig. Skogen är närvarande genom hela romanen och det är också där stora delar av de fantastiska inslagen äger rum. I de partierna blir språket levande, fullt av rörelse och gestaltar naturens protester mot människans övervåld. Lin Hallberg beskriver skogens roll i boken som en kakafoni-karaktär: – Hästarna är ju karaktärer lika mycket som människorna, och skogen definitivt. Naturen. Det är en kakafoni-karaktär av alla de stressade, jagade, revirsökande djuren. Jag frågar henne om det ligger i tiden, temat om naturen som slår tillbaka på människan?
 – Ja, visst ligger det i tiden, naturen är hotad, och vi med den. Det är många som drömmer om hästlivet, stora och små, och man kan fråga sig vad det är med hästar och arbetet med dem som får oss på fall. Lin Hallberg tror att hästmiljöerna låter oss komma nära naturen. Att det handlar om att koppla bort samhället. – Man måste bli lite mer basmänniska. Lyssna och ställa sig på en annan våglängd. Då kommer vi nära naturen. Visst känns det igen, känslan av att sådant som betyder något i vardagslivet blir ytligt och värdelöst i stallet. Känslan av att axlarna slappnar av när vi får lämna oss själva och fokusera helt och fullt på hästarna. Lättnaden i att mocka skit och kratsa hovar, använda kroppen som kommunikationsmedel istället för orden, låta kläderna fyllas med doften av djurets kropp samtidigt som vi kan stryka den varma hästhalsen och känna en mule mot vår axel.

60


Varje bok skrivs med vånda

Trots att Lin Hallberg har så många titlar på sitt CV, säger hon att ingenting skrivs utan motstånd. Jag blir lite förvånad när hon berättar att på sitt sätt så är Sigge- böckerna svårast och de som gör henne mest nervös. – Det är viss bävan inför varje års bok. Man vill inte svika läsaren och det måste hända något nytt. Jag får jobba mer och mer med Sigge. Ofta när jag är färdig tänker jag att 'det där var ju inte så svårt!' men då har man ju fått upp ångan...Sen går det ett år och så blir det svårt igen... I början av hennes författarbana var det att skriva ny text som var kul, medan det nu är redigeringsfasen hon trivs bäst i och kan sitta och hålla på i evigheter med små ändringar. I slutändan är det ändå genrens utvecklingsmöjligheter som triggar igång henne. Att få utmana gränserna. Innan vi avslutar intervjun ser hon hemlighetsfullt på mig och säger att även nästa bok kanske kommer att ha sina magiska inslag. – Det är kul att kunna rucka på gränserna för vad som är möjligt.

Hon hoppas att hästboken bara börjat sin utveckling – Den generation som läser de här böckerna växer upp med helt andra förutsättningar för vad de kan skriva för hästbok. När vi skiljs åt ska Lin gå ner till förlagsmontern och möta sina läsare. Själv ska jag lämna mässan för i år, men sitter kvar en stund i intervjurummets stillhe Äter lite gratis godis och tänker på de unga hästtokiga som möter Lin nere i förlagsmontern, de som växer upp med en hästbok som tar deras perspektiv, som erbjuder igenkänning och som inte drar sig för att prova nya infallsvinklar. Jag tänker på de som om några år själva kommer att börja skriva böcker. När jag lämnar Bokmässan för i år är det med funderingar kring vilka ringar på vattnet som Lin Hallbergs författarskap kommer att ge oss.

61


Om du skulle fråga Micha

av Viveka Sjögren

Text: Elin Nord

Kabusa Böcker 2015 2015 var flyktens år. Många människor – kvinnor, män, barn – var tvungna att lämna sina hem och söka sig bort från sina hemländer och söka trygghet på nya platser. Många av er berördes nog som jag av bilderna på alla dessa rädda människor som tog sig fram genom Europa på farliga vägar. Barn som var yngre än mina egna barn tvingades utstå så mycket hemska saker som man önskar att inga barn ska behöva se. Under flyktens år 2015 kom Viveka Sjögrens fina bilderbok Om du skulle fråga Micha, en bok om barn på flykt. Micha lever i ett land där det är krig och Micha tvingas fly med sina föräldrar. Flykten innebär väntan. Micha väntar, han väntar på att slippa gömma sig, han väntar på att få komma hem och han väntar på att få stanna. Flykten innebär trötthet. Micha är trött på att vänta, trött på att inte vara hemma. Han är trött på att gå i skolan, trött på att inte förstå vad andra säger. Mycket är annorlunda på den nya platsen, men som tur är finns det saker som är lika.

Om du skulle fråga Micha är en fin och berörande bok om flykt, sedd ur barns ögon. Jag tänker mig att den kan passa perfekt som en ingång om man vill prata med barn om flykt, och kanske speciellt barn på flykt. Viveka Sjögren hittar en fin ton i boken, som balanserar fint mellan sorg och hopp. Ett bra grepp i boken är att Micha och hans familj är inte gestaltas som människor, vilket gör att boken inte känns bunden till ett visst land, en viss tid eller en viss katastrof.

62


Víctor


García

©VíctorGarcía


Vänskap, rädsla och fyrfotade djur

J

Om Erika Eklund Wilsons författarskap

ag minns broschyren så väl. Det var ett citrongult A4-häfte med information om olika aktiviteter. Man kunde välja en hobby, något att göra efter skoldagens slut ute i Miljonprogrammet.Alla kompisar valde ridning. Och då menar jag inte hälften, utan bokstavligen ALLA klassens tjejer började rida. Utom jag. Det fanns en familj i port nummer sju, som hade förlorat en dotter. Flickan hade blivit ihjälsparkad av en häst när de var på landet. Kanske var det därför jag inte fick? Fast jag så gärna ville. Eller så förstod mina föräldrar helt enkelt inte vilken magnet hästar kan vara för tjejer i lågoch mellanstadieåldern. För mig blev det piano. På eftermiddagarna, rasterna och lektionerna tjatades det om djuret. Konversationer jag aldrig blev delaktig i. Ord jag aldrig förstod. Inte heller blev det några hästböcker, hästfilmer eller ens en prenumeration på Min häst. Och det begynnande intresset förmådde inte slå rot och dog så småningom ut. Nu är jag vuxen och har fått egna barn. Genom min åttaåriga dotter har jag för första gången bekantat mig med hästböcker. Till hennes absoluta favoriter hör serien om Märta och annan lättläst litteratur av Erika Eklund Wilson. Eftersom jag själv inte tog steget in i hästböckernas värld har jag aldrig haft en erfarenhetsbaserad uppfattning om vad en hästbok är. Men en bild av nästansnygga och nästantuffa tjejer som hänger i stallet och flyger fram på hästryggen över ängarna och längs med bäckar i solnedgången, skymtar fram i mitt medvetande. Efter att ha läst Eklund Wilsons böcker har den bilden bleknat. Historierna om Märta behandlar eviga teman såsom vänskap, trassliga kärleksrelationer, svartsjuka, utanförskap och framförallt rädsla. Stallet känns mer som ett attraktivt ställe att förlägga historierna på. Kanske hade de likaväl kunnat utspela sig i en gympasal, på en pysselklubb eller i en danslokal? Eklund Wilson har nu skrivit tio böcker om åttaåringen som älskar hästar men som samtidigt blir skrämd av dem. ”Varje gång jag kommer till stallet blir jag lite rädd.

Text: Elin Heinö

Hästar är stora och starka och jag är liten och lätt. Man måste vara tuff och bestämd, annars gör hästarna som de vill”, säger Märta i Märta rider vilse (2010). Och i Märta på hopptävling säger hon: ”Maja och jag är rädda för hästar egentligen. Ibland tror jag att jag aldrig kommer lära mig rida. Så där tuff och bestämd som de andra hästflickorna blir jag nog aldrig.” Även i flera av Eklund Wilsons andra hästböcker är rädsla ett återkommande tema. I Världens räddaste häst är det Misty och hennes ryttare Klara som är ängsliga och lättskrämda. Vid ett tillfälle ser de en mus på golvet vilket får dem att fly hals över huvud ut ur ridhuset. Klara klättrar upp i närmaste tall och Misty gömmer sig bakom En tilltalande värdering som går igenom i Eklund Wilsons böcker är budskapet att man kan vara rädd för något men att man med en stark vilja faktiskt kan övervinna rädslan. Jag tycker om det enkla och väldigt precisa uttrycket i hennes illustrationer. Eklund Wilson är en mästare på att med några pennstreck humoristiskt gestalta känslor som rädsla, irritation, glädje, och osäkerhet. Som i Märta och stallkompisarna då vinden viner utanför ridhuset och det plötsligt brakar till i närheten. Här ser man en häst stegra sig och två andra galoppera iväg i olika riktningar. Med hästarnas stora ögon, spetsiga öron och fartstreck efter sig levandegör hon deras rädsla inför oljudet på ett okonstlat, men effektfullt sätt. e tydliga karaktärerna – divan Vanessa, den hysteriska ridläraren Kattis, som ändå är ganska snäll och bästa kompisen Maja som finns där i vått och torrt – bidrar också till att förmedla värme och humor till texten. Eklund Wilson lyckas även väl med att skapa spänning och dynamik mellan text och bild, något man inte ser ofta i lättläst illustrerad litteratur. Ett tydligt exempel på detta finner man i Världens räddaste häst där en spindel klättrar ner för en tråd framför Klara och Mistys uppspärrade rädda ögon och man kan läsa:”Men nu händer något igen! En jättestor spindel kommer ned från

D

69


taket.”På andra sidan ser dock läsaren något som Klara och Misty inte ser, nämligen två fnissande barn som håller i ett fiskespö med en fastsatt plastspindel på. et jag saknar i Eklund Wilsons böcker är mer litterär gestaltning. Vad händer inuti Märta när hon blir rädd? Hur känns det när den högfärdiga Vanessa svansar runt på ridskolan eller när Kattis skriker och gormar att hon måste vara mer bestämd? Kanske kan man inte kräva detta av böckerna som ju faller under läsa-lätt. Följaktligen är meningarna korta och orden få. Därmed blir även utrymmet för gestaltning begränsat. Ytterligare en sak jag reagerar på är karaktärerna, som är slående homogena. Här finns inte många killar, eller barn med annan hudfärg än vit. Vi möter bland annat Märta, Maja, Vanessa, Bea, Elin, Gunnar och Josefin. Men så här ser det ut, även i verkligheten. Enligt Ulf Blomdahl, forskningsledare på idrottsförvaltningen i Stockholm skiljer ridsporten ut sig från övriga idrotter. I en undersökning från 2006 där ungdomar intervjuades om vilka föreningsidrotter de utövar svarade tio procent av de tillfrågade tjejerna med utländsk bakgrund att de red. Jämfört med fyrtiotvå procent som spelade fotboll. Av killarna med utländsk bakgrund var det inga alls som red, och svenska killars ja-svar utgjorde tre procent. Ulf Blomdahl ser både ekonomiska och kulturella orsaker till detta. Jag ser även geografiska, då ridskolorna många gånger ligger långt ifrån invandrartäta områden. Flera projekt på ridskolor runt om i landet, bland annat i Växjö och Södertälje görs för att locka fler utlandsfödda till dem. Men givetvis utgör det segregerade samhället ett problem, även i stallet. Skönlitteraturens uppgift är dock inte att idealisera verkligheten, utan att gestalta den. Som den faktiskt ser ut. Och att inte låta barnen heta Abdulah, Hassan, Farah och Sumaya känns som ett medvetet val för att trovärdigheten inte ska brista. Det märks böckerna igenom att Eklund Wilson är väl förtrogen med stallmiljön. Hon bottnar i detaljerna.

D

70


Caroline


Gaedechens


Caroline Gaedechens är konstnär och illustratör. Hon bor och arbetar i Hamburg. http://www.carolinegaedechens.com


ŠCarolineGaedechens


Serien om

Millan

Text : Anna Jonsson

Trettonåriga Millan har en dröm. Hon ska bli bäst i världen på att rida. Ja i alla fall bli lika bra som sin idol Marianne. Och hon ska ta hand om hästar som ingen annan vill ha. Hon ska ge dem en chans och visa världen vad de går för. För att nå denna dröm krävs hårt arbete, något som Millan är van vid. Men det är inte lätt. Hon har ingen egen häst och har aldrig ridit på ridskola. Istället hjälper hon till i Mariannes stall och mockar och ryktar hästarna. Varje morgon cyklar hon den långa vägen ut till stallet, för att få vara nära hästarna. För att lära sig allt om dem och kanske någon gång få rida på någon av hästarna som är inhyrda där. Stallet är också en fristad. För hemma vill Millan helst inte vara. Hemma finns pappa som super och mamma som bara gråter och är deprimerad. Men Millan måste ändå skynda sig hem för att ta hand om sin älskade lillebror Josef. Se till så att han får något i magen och skydda honom mot allt bråk. Det är mycket ansvar för en trettonåring. Visst skulle det vara skönt att berätta för någon men ingen får veta hur hon har det hemma. Det skulle kännas som ett svek mot föräldrarna och dessutom kanske hon skulle hamna i fosterhem och skiljas från Josef. Millan är expert på att komma med undanflykter. För hur ska man kunna ta med bästa vännen hem när ens pappa kanske har slocknat på soffan med en ölburk i handen? Millan skäms över sin pappa, men skäms ännu mer över att hon skäms. Hon älskar ju sin pappa, samtidigt som hon hatar honom och det han gör mot familjen I stallet och på hästryggen kan Millan känna kontroll i sin annars kaotiska tillvaro. Att få ett djur som väger ett halvt ton att göra som man vill är en fantastisk känsla. Om Millan bara hade en alldeles egen häst så skulle hon förstås kunna lära sig mycket mer och rida hela tiden. Ja förutom när hon måste ta hand om lillebror Josef förstås. Men att äga en häst kostar pengar och kräver engagemang från föräldrar som kan skjutsa till tävlingar. I stallet råder en tydlig hierarki där de som har egna hästar regerar. Status och klass blir väldigt synligt och Millan funderar mycket över orättvisorna i en sådan värld.

Det gäller att hålla sig på god fot med de som har egna hästar och de är inte sena att utnyttja Millans position. Serien om Millan är något så ovanligt som socialrealistiska hästböcker. Även om hästarna är en viktig del av handlingen så är missförhållandena hemma och Millans medberoende centrala. I första delen, Millan, får Millan en häst av sin pappa som ett sätt för honom att köpa sig fri från skuld och skam över allt dåligt han gjort. Full och stolt kommer han hem mitt i natten med den. Men hästen är en liten shetlandsponny som Millan absolut inte kan rida på. Var hästen ska bo har han inte tänkt på. - Tänkt och tänkt… den kan väl bo i garaget? Vi kan använda den som gräsklippare. Andra delen, Sveket, fokuserar på vad Millan ska göra av sin obrukbara häst. Hon får en fantastisk chans att byta hästen mot ett arabsto, en häst som Millan faktiskt skulle kunna rida på och tävla med. Men inte kan hon byta bort sin lilla shetlandsponny, hennes pappas fredsgåva. Då skulle han bli så sårad. Alltså måste hon offra sin dröm och sina egna behov. I sista delen, Drömmen, har Millan ändå lyckats byta häst och lyckan över hästen är total. Pappan har fått ett jobb och hållit sig nykter i flera veckor. Kanske kan de fira jul som en riktig familj? Hon vågar knappt hoppas. Millan ställer upp i tävlingar och tillvaron är ganska OK ändå. Hela livet har Millan försökt skydda sin familj. Men när Millans dröm hotas tar hon till drastiska metoder som kommer att påverka dem alla. För Millan fungerar stallet som en tillflyktsort på samma sätt som många använder litteraturen som verklighetsflykt. Stallet är en priviligerad värld som utgörs av tydliga hierarkier, där underdogen kan arbeta sig upp, inte bara genom hårt arbete, utan även genom att ha god hand med hästar. En plats full av drömmar om en bättre framtid.

77


Sara Lövestam:

en första ungdomsbok om

Text: Jennie Green

D

kärlek, identitet & mod

et är dagen innan Bokmässan drar igång i Göteborg. Bokbranschen står i startgroparna och på Svenska Mässan är monterbyggandet i full gång. Författaren Sara Lövestam har precis kommit till stan och jag träffar henne på en pizzeria på Frölunda Torg för att prata om hennes första ungdomsbok Som eld.

Identitetssökande i fokus

Jag upptäckte Sara Lövestam en jul då en vän hade lånat ut Tillbaka till henne till mig. Den julen satt jag i gungstolen vid julgranen och lät mig svepas med i kampen för kvinnlig rösträtt. Sedan dess har jag ivrigt kastat mig över hennes böcker. När man bekantar sig med Sara Lövestams författarskap dröjer det inte länge innan man får klart för sig att hon skriver vitt och brett om olika ämnen och karaktärer. Förutom kvinnlig rösträtt har hon bland annat skrivit om Stockholms jazziga fyrtiotal, gestaltat en femårings möte med pedofili och för inte så länge sedan gav hon sig in i deckargenren med böckerna om detektiven Kouplan. Jag frågar henne om hon tycker om att kasta sig mellan ämnen och göra research om nya saker. Hon berättar att hon tycker om att röra sig mellan olika ämnen, men när ett ämne är avhandlat är det inte intressant att skriva något liknande igen. Då vill hon vidare. Dessutom berättar hon att hon har samlat på sig många erfarenheter som hjälper henne att inta olika perspektiv. ”Jag har varit i väldigt många, väldigt olika relationer med väldigt olika och speciella människor. Jag har bott på väldigt olika platser och pluggat väldigt olika saker. Och nu skördar jag” Även om hennes böcker ofta inbegriper olika karaktärer och tidsperioder finns det några saker som alltid återkommer. ”Alla mina böcker har en typ av underdogperspektiv. I allihop finner man någon typ av utanförskap, av att inse vem man är och att dölja eller visa ens sanna jag”.

©FotografPeterKnutson

En ungdomsbok om längtan och mod

Nu har Sara Lövestam ännu en gång gett sig in på något nytt och börjat skriva för unga.

79


Naturligtvis finns även utanförskapet och identitetssökande med här. ”Jag har sett upp till de som skriver ungdomsböcker, och har inte vågat ge mig på det tidigare. Böcker betydde så mycket för mig när jag var ung, så då vill man ju inte göra fel”. I Som eld träffar vi Anna och Lollo, två unga tjejer vars båda familjer har sommarställe på samma skärgårdsö. Anna och hennes pappa har en liten stuga som de kallar för Paradiset, en stuga utan el och med ett läckande tak. Pappan dricker lite för mycket öl och fixar lite för lite med huset men Anna och pappan älskar sitt Paradis. Lollos familj har just köpt ett överdådigt sommarställe, som ett komplement till sommarstället de äger i Spanien. De har en enorm båt, som mer liknar ett flytande hotellrum, förtöjd vid samma brygga som Anna och hennes pappa har sin lilla roddbåt. Trots att båda två på långt håll ser att de inte hör ihop, dras Anna och Lollo mot varandra och förälskelsen surrar i luften redan vid första mötet. Som eld är framför allt en kittlande kärlekshistoria. Det är längtan efter att röra vid en viss människa, och glädjen att få sitta i en roddbåt tillsammans i sommarkvällen och känna havet gunga under fötterna. Men det är också en berättelse om att våga bryta förväntningarna på vem man ska vara.

Homosexualitet är inte ett mörker

När Sara Lövestam skulle skriva Som eld funderade hon på vad hon själv saknade för böcker när hon var ung. ”…nu kan jag tänka att jag läste aldrig en kärleksskildring mellan två tjejer. Aldrig. Då är det inte så konstigt att det tar lång tid att komma på att man var lesbisk.” Den enda gången hon läste om homosexuella tjejer var i tidningen Kamratposten, där en insändare handlade om oron kring att kanske vara lesbisk. Svaret var då att det är normalt att vilja experimentera med sin sexualitet och att dragningen till tjejer säkert skulle gå över med tiden. Sara Lövestam säger att det inte är konstigt att det tar lång tid att finna sin homosexualitet, om den inte får synas i samhället och litteraturen.

”Om jag är DET- för jag tänkte aldrig lesbisk, jag tänkte DET, då är mitt liv slut. Det var mörkt. Därför tror jag att sådana här skildringar kan visa att det inte är så mörkt”. Hon var trött på att homosexualitet skulle vara så problematiskt och ville skriva en bok om kärlek mellan två tjejer. En bok om pirret i magen, om längtan efter att röra vid varandra och om glädjen i att bara betrakta människan man är kär i. Trots att det fortfarande är långt ifrån oproblematiskt att vara homosexuell, menar Sara Lövestam att det har hänt något inom litteraturen. ”Förr handlade homoböcker om att vara homo. Idag kan de handla om en homosexuell människa som lever ett liv. Homosexualiteten är inte längre det enda som är i fokus”.

V

Ungdomar tål klyschor ad som skiljer en ungdomsbok från en vuxenbok kan vara en knivig fråga. Det vanligaste svaret är att åldern på huvudpersonen i en bok avgör vilka läsare man får, men Sara Lövestam tycker sig ha hittat fler skillnader. Hon säger att det till viss del går att tillåta sig fler klyschor i ungdomslitteraturen, eftersom unga inte har gnuggats mot samma historier som de vuxna har gjort. Det som vuxna har sett och läst flera gånger kan fortfarande vara nytt för en ung människa, på det sättet kan det som skrivs för unga vara mindre komplicerat än det som skrivs för vuxna. ”Om jag skulle skriva en bok för vuxna skulle det inte räcka med att bara skriva en kärlekshistoria som visar sig vara lite komplicerad, för det är så himla gjort. Men för en ung människa är det inte lika gjort.” Dessutom säger hon att när hon skriver för unga behöver hon arbeta med en annan tydlighet när det gäller vilka föreställningar människor har om varandra, eftersom unga inte alltid hunnit kartlägga vilka fördomar som finns i samhället. I Som eld tror hon att den här extra tydligheten framför allt märks i hur hon har skildrat tjejernas skilda klassbak-

80


grund och hur den påverkar deras liv. En vuxen läsare kan kanske tycka att hon har skapat schablonbilder. ”Men jag tror att i en femtonårings ögon har det inte landat än, att man tillhör en samhällsklass. Särskilt inte om man tillhör medelklass, eftersom man då tillhör den stora massan. Därför funkar schablonbilderna för de unga”.

Heterosexualitet konstrueras överallt

Karaktären Lollo har svårt att acceptera sin homosexualitet, medan det inte är något problem för karaktären Anna. Jag funderar på om det har att göra med att Anna och hennes pappa har det ekonomiskt sämre ställt än genomsnittet och därmed redan är i ett samhälleligt utanförskap, men Sara Lövestam säger att det nog inte spelar någon roll, eftersom heterosexualitet konstrueras på alla nivåer i samhället, oavsett vilken social grupp man ingår i. Däremot tror hon att det kanske kan spela roll på vilket sätt Anna och Lollos olika familjer talar om sociala avvikelser. ”Annas pappa är ordkarg men rak, medan Lollos föräldrar har många ord, men går runtomkring ämnena.” Sara Lövestam påpekar att hon inte vill generalisera kring sociala grupper, men säger att pappans rakhet kanske gör det lättare för Anna att vara öppen med vem hon är.

Det finns inget författaransvar

Trots att Sara Lövestam är en författare som skriver fram de röster som annars har svårt att komma till tals, tycker hon inte att en författare egentligen har något särskilt ansvar. ”Man har inget mer ansvar än att berätta en historia, egentligen.” Samtidigt säger hon att det är viktigt att man som författare hela tiden förhåller sig till vad som skrivits innan, eftersom man måste veta på vilket sätt man väljer att skriva om en grupp med människor. Det är svårare att skriva om en grupp vars historia inte har berättats förut. ”Jag kan känna mig ganska säker om jag skriver om en heterosexuell vit man, för hans berättelser

finns, det flödar av dem. Om jag då råkar skriva något som inte stämmer in på alla vita heterosexuella män så tänker folk bara att Jaha, den här vita heterosexuella mannen var på det sättet. ” Att däremot skriva om en grupp vars historia inte har producerats och reproducerats innebär ett helt annat ansvar. Då gäller det att känna till vilka fördomar och vilka blickar samhället har på gruppen i fråga. Sedan får man som författare själv bestämma om man är rätt person att skriva berättelsen i fråga. En av anledningarna till att Sara Lövestam vågar skriva om minoriteter som hon själv inte tillhör är återigen hennes erfarenhet av att ha mött många olika människor. Dessutom har hon alltid testläsare som ingår i den sociala grupp hon skriver om för tillfället. På det sättet undviker hon att ge en orättvis bild av en i samhället utsatt grupp människor.

T

Politik är som att leva i en familj

rots att många uppfattar Sara Lövestam som en politisk författare är hon själv inte helt bekväm med det epitetet. Hon säger att alla böcker egentligen är politiska, eftersom de på ett eller annat sätt förhåller sig till våra normer ”Politik är ju allt som händer i samhället. Och väljer man att ställa dig utanför är det lite som att.... Ja, som att man har en familj och istället för att vara med och ordna upp när tonårsbarnen skriker på varandra så går man därifrån. Man kan inte strunta i politik, utan man gör ett aktivt val att låta andra sköta det även när man ser att det går åt helvete”.

I samspel med naturen

Det går inte att avsluta intervjun med författaren till Som eld utan att nämna naturen i romanen. För boken är inte bara en kärlekshistoria mellan tjejerna, det är också en kärleksförklaring till naturen, där träd och hav och sommarkvällar får kliva in skapa sommarstämning i boken. Flera gånger går jag tillbaka och låter språket fånga mig och fascineras av hur naturen tillåts komma in och 81


kommentera relationen som utvecklar sig mellan Anna och Louise. I en scen träffas tjejerna i skogen och Anna skojar med Lollo och säger att det är en orm på stigen, när det bara är en trädrot: ”Hackspetten stöter ut sitt längsta skrik ovanför dem, och genom alla asparna går ett brus. Det är skogens sätt att säga att det pågår ett annorlunda sammanträde vid en tallrot. Anna undrar om Louise också känner det”. Ön och dess miljö har en speciell plats i Annas hjärta och får därför en mycket speciell plats i boken. I naturbeskrivningarna får läsaren en tydligare förståelse för med vilken blick Anna ser på sin ö, och vad hon hoppas att Lollo ser. Det är ofta bara någon kort mening här och där, men skriven med en träffsäkerhet som känns typiskt för Sara Lövestam. Hon säger själv att Som eld är den av hennes romaner där naturen har fått ta mest plats. Kanske för att skärgårdsön i boken är skapad utifrån författarens egen skärgårdsidyll, där hon och hennes flickvän har sitt sommarställe.

Fler ungdomsböcker finns planerade

Pizzan har kallnat och snart ska Sara Lövestam gå till biblioteket för att göra ett författarbesök, men innan vi lämnar restaurangen berättar hon att vi kan vänta oss fler ungdomsböcker. Just nu skriver hon på en deckare med trettonåringar i huvudrollerna, och även den här gången utspelar sig boken i skärgårdsidyll.

82


J

Mycket mer än

Text: Anna - Klara Aronsson

ag måste erkänna, när jag läst de första tio sidorna av Mycket mer än en puss är jag chockad. Får man verkligen skildra ungas (barns) lust och sexualitet så här? Allvarligt. En medelålders, manlig författare som skildrar en tonårig tjejs pirr och njutning, och en medelålders bibliotekarie som läser det. Men den här boken är inte skriven för såna som mig. Jag tjuvläser vidare. Mårten Melins bok Lite mer än en kram berättade om Manne och Amanda som var kära.  Mycket mer än en puss utspelar sig i samma litterära universum, men nu är det Isa som är huvudpersonen. Isa är tretton år, och hon har känt Manne länge. Boken börjar med en tillbakablick. Tillsammans är de ute och går med Isas hund Tanja, Tanja blir påkörd och får epilepsi, och något händer med Isa och Manne. Efter sommarlovet i trean, slutar de träffas utanför skolan  och sen blir Manne ihop med Amanda.Tre år senare har Isa inte slutat tänka på Manne. De börjar träna tillsammans. Och på Isas initiativ startar de en klubb igen, men inte en deckarklubb som när de var små utan en kyssklubb (och lite till). Jag gillar Mycket mer än en puss för att den är så skenbart enkel. Enkel, i betydelsen att det inte händer någonting jättedramatiskt eller att personerna mår jätte jättedåligt. Isa, som berättar, är en tjej med självklart självförtroende. Hon har kompisar (visserligen blir det en del strul) och  föräldrar som bryr sig om henne. Isa vet vad hon vill och vågar fråga efter det.  Och enkel, för att språket i boken inte försöker vara ungdomligt eller roligt, eller tufft. Det bara är. Just därför tror jag många läsare kommer att gilla den nu och länge framöver. Och Mårten Melin skriver om lust och sex så man måste använda ord som fint, realistiskt och äkta. Jag älskar det. Om jag tänker att jag är ung igen, och inte en gammal moraltant. Precis så här behöver det beskrivas. Utan floskler, utan rosa skimmer, fast fint ändå. Och ingen tjej straffas för att hon känner lust. På så vis är detta en viktigt bok. En bok som säger att det är okej att känna precis som man gör, att det är ok att både vara sårbar och svag när

man är nära någon, och vara stark och framåt om man vill. Jag älskar också att Isa och Manne inte “lever happily ever after” som det kan vara i många barn- och ungdomsböcker. Jag har alltid tyckte det varit "Så jag vacklar, liiite konstigt att Harry och Ginger detta är definitivt kan träffas när de är elva år och  sedan leva tillsammans livet inte en bok för ut. Ändå är jag tveksam när det alla, men kanske gäller målgrupp. Jag tycker barn ska vara barn, för den som är och det här är på gränsen till vux- mogen nog att enkänslor. Varför låta folk läsa om leta efter en bok saker de ännu inte börjat tänka på? I den här åldern kan glappet om sex." vara stort mellan olika barns känslor, tankar och erfarenheter.  Som bibliotekarie vet jag att det i en mellanstadieklass kan finnas elever som läser Suneböcker och samtidigt såna som läser vuxenbiografier. Så jag vacklar, detta är definitivt inte en bok för alla, men kanske för den som är mogen nog att leta efter en bok om sex. Omslagen på Lite mer än en kram och Mycket mer än en puss är smart utformade. De signalerar direkt vad det handlar om. Jag tror att det kan avskräcka den som fortfarande tycker att pussar, hångel och sådant är äckligt. Till sist. Två gånger samma vecka träffade jag biblioteksbesökare från mellanstadiet som frågade efterMårten Melins böcker. Och när jag bokpratade för en femteklass kom två tjejer fram och sa att de ville tipsa mig om en bok, : Lite mer än en kram, den handlar om att vara kär och sånt. Men man får inte va för liten när man läser den, typ gå i sexan, i femman eller kanske fyran. Minst, men den är jättebra. Om att vara ihop och sånt. Den måste jag tipsa om till nästa klass. Sa dom. Jag får fundera på det.

83


n en puss

84


Dimensioner

första delen i

U

Text: Jennie Wangel

Nova-triologin

nder hösten 2015 hölls en global klimatkonferens i Paris där världens länder skulle komma överens om nya klimatmål. Under de senaste årtiondena har höjda röster hörts om global uppvärmning och stigande havsnivåer. Men hur högt måste varningarna utropas? Hur mycket av framtiden behöver vi se för att förstå allvaret? Och hur skulle det egentligen vara att möta den, alltså på riktigt. Det är vad Nova får göra i Sofie Berthets debutroman Dimensioner (2015), första delen i Nova-triologin utgiven av Modernista. Och det är inte alls som hon tänkt sig. Nova bor i Skateholm, en liten ort på den skånska sydkusten, där hon har vuxit upp med sina föräldrar. Hon går första året på ett gymnasium i Trelleborg, spelar gitarr i en teatergrupp och hänger vid varje ledigt tillfälle med sin bästa kompis Hanna. Ett rätt vanligt tonårsliv. Tills en dag, då den bleka vår-vardagen vänds upp och ned och killen med stort K dyker upp från ingenstans och plötsligt befinner sig överallt.Han heter Alex och är inte som någon annan Nova träffat. Hon faller handlöst pladask och drabbas av en totalt hänsynslös kärleksfeber. Men det är mycket som skaver i relationen med Alex. Det är ingen slump att de springer på varandra överallt. Alex har nämligen kommit till Skateholm för att ta hand om Nova, eller rättare sagt kommit till Novas tid för att beskydda henne. För nej, självklart är inte förälskelsen okomplicerad. Och vad vore väl en dystopisk ungdomstriologi om inte kärleken där framställdes som nästintill omöjlig? Här är det varken vargar, vampyrer, grekiska gudar eller falanger som skiljer Romeo och Julia åt, utan det är tiden. Den mystiske Alex kommer från framtiden, från ett Skateholm i en tid mer än trehundra år framåt i tiden.Det blir stor dramatik och en aning tumultartat när sanningen går upp för Nova att Alex kan göra tidsresor. Alex är nämligen en resare, en som kan förflytta sig mellan tidzonerna. Det finns också så kallade besökare som kan ha kontakt med någon från en annan tid men de kan inte förflytta sig rent fysiskt.

Ges ut på Modernista

85


Till en början tror Nova att hon är en besökare men det visar sig ganska snart att även hon kan förflytta sig mellan tidsdimensioner. Men det som är helt unikt med henne är att hon är den första i sin tid som kan göra detta. Då förmågan är ärftlig och Nova bär på blodslinjen, är hon oumbärlig för framtiden. Eller oumbärlig för att framtiden ska bli en god framtid. Framtidssamhället år 2364 är allt annat än en fredlig utopi. Efter att stora miljökatastrofer har utplånat nästan hela människosläktet finns det knappt någon mänsklighet kvar. De få befolkningar som återstår lever i hårt förtryckta celler, totalkontrollerade av ledningen och tvingade att producera barn. Alex bor utanför cellerna och tillhör motståndsrörelsen. Tillsammans med Eya, som är en besökare, tar han kontakt med Nova för att be om hennes hjälp. Men de onda styrande skickar också ut folk, så kallade tvixare som injiceras med tidscocktailar för att kunna göra kortare tidsresor, efter Nova. edningen vill komma åt Nova och hennes framtida barn för att de ska kunna hjärntvättas redan från början. Snurrigt? Ja, en smula. Det krävs mycket av läsaren för att komma in i den här världen. Texten på de fyrahundra sidorna är kompakt detaljrik och förklarande. Det blir otaliga dialoger mellan Alex och Nova, som när han ska redogöra för henne hur dimensionerna hänger ihop, säkert med avsikt att göra historien begriplig men som tenderar att bli aningen tungt. Jag har en svaghet för dystopiska ungdomsböcker och har plöjt ett antal sådana, allt sedan Scott Westerfelds böcker om Tally Youngblood (Uglies-serien) från 2005. Och efter det att Suzanne Collins hjältinna Katniss Everdeen (The Hunger Games, 2008) intog dystopiscenen, har ju en uppsjö av liknande trilogier kommit ut på bokmarknaden. Ett vanligt scenario inbegriper en stark tjej (en tjej som inledningsvis inte vet om att hon är stark) som med hjälp av någon (ofta någon från vad som först verkar vara motsatt sida) kämpar mot övermakten i en framtid som nutida människor har förstört. Nova-trilogin följer till stor del denna dystopimall, men

L

sticker ut genom att luta mer åt science-fictiongenren med tidsresor och dimensionsförflyttningar. Egentligen skulle den lika gärna kunna ha marknadsförts som en fantasy-/sf-bok, om inte dystopi-genren vuxit sig så stark och tagit över ungdomslitteraturmarknaden på bara några få år. Precis så som flera ”mytiska väsenböcker” gjorde innan Twilight-vågen (Stephenie Meyer, 2005) drog fram och liksom skapade en helt egen genre med kärlekstörstande övernaturliga väsen. flera av 2000-talets dystopier tycker jag att språket har varit utmärkande. Möjligen för att det är många unga debutanter som valt att skriva dystopier eller kanske för att genren i sig inbjuder till ett friare språkbruk. Som till exempel i Tahereh Mafis böcker (Shatter Me, 2011) där språket är mustigt, lekfullt och synonymrikt. Detta tror jag har bidragit till en ökad lust för flera att läsa ungdomsböcker. Det saknar jag i Sofie Berthets bok, där språket blir en aning tungt med många specifika vardagsbeskrivningar. Jag hade önskat större utrymme att få tänka själv. Den tänkta målgruppen för boken är tonår och unga vuxna. Mellan raderna i boken skymtar kommande studentfester, strandhäng med kompisar, föräldraskapsgränser, mobbning och vänskap som sätts på prov när en tredje person kliver in i bilden. Den färgstarka utåtriktade estetbästisen Hanna är inte lika förtjust i att Alex kräver all Novas tid, och framför allt inte i att hållas utanför. Novas vardag kantas nämligen allt mer av tickande hemligheter och växande lögner. Boken tar sig och spänningen stiger med biljakter, dimensionsförflyttningar och kärlekshinder. Slutet bäddar helt klart för att man ska vilja läsa nästa del i trilogin – Tunnlar. Liksom flertalet dystopiska ungdomsromaner tycker jag att Dimensioner skulle göra sig mycket bra som film. Både historie- och miljöbeskrivningarna är medryckande med naturnyansskiftningar och havsljud. Orten Skateholm, som finns på riktigt i Trelleborgs kommun, har ett gravfält daterat till äldre stenålder. Detta har Berthet använt sig av på ett spännande sätt så att forntid och framtid möts utan att det blir krystat.

86

I


D

et märks att Sofie Berthet själv har vuxit upp i södra Skåne. Det märks också att hon har ett intresse för naturen och att inspirationen till boken kommer därifrån. För det är ju essensen i boken, liksom i de flesta domedagsböcker; att naturen är skör och att vi riskerar att tillintetgöra den om vi inte börjar ta hoten om dess undergång på allvar. Jag tänker ofta att varenda kotte borde läsa ungdomsdystopier. Just för att tvingas möta vår eventuella framtid. Det är som att läsa värsta tänkbara scenario, oavsett om det gäller exploderande bomber, rasande vattenmassor, organdödande gaser, omstörtande maktskiften eller miljökatastrofer.

Dystopier kan på ett begripligt, om än obehagligt, sätt öka vår förståelse för hur snabbt en vardag kan falla samman. ch att våra handlingar gör skillnad. För tänk om din värld plötsligt står i brand i morgon. Och tänk om du plötsligt skulle få veta hur framtiden ser ut. Då skulle antagligen det där med växande ozonhål, sopberg och kritiska toppklimatmöten inte framstå som så oviktiga eller avlägsna längre.

O

Sofie Berthet

Dimensioner (2015) är hennes debutroman och är första delen i dystopin Nova-triologin. Hon har tidigare skrivit noveller som publicerats i antologierna Översinnlig njutning (Mörkersdottir förlag, 2013), Kött och guld (Skurup Folkhögskolas Skrivarlinje, 2014) och Maskinblod 3 (Affront förlag, 2014). Läs mer om Sofie Berthet: sofieberthet.se/bocker/

87


Orkans öga/Lin Hallberg Text: Karin Eggert På vår gård i stan hänger ett gäng barn som leker häst. I tre år har de sprungit passgång och hoppat över hinder. De äldsta barnen är i nedre tonåren. Ofta är de iförda ridkläder, just hemkomna från stallet. Vill man bli en bra ryttare krävs såklart ett bra samspel mellan människa och häst, ett gemensamt språk. Jag antar att den där leken, att vara häst, är en metod för att hitta nycklar in till hästarnas sinne och på så sätt bli en bättre ryttare, eller helt enkelt bara ett sätt att komma nära sina älskade hästar. Förmodligen kommer barnen närmare hästarna i sin lek än vad vi vuxna har möjlighet att uppfatta. Kim i Orkans öga har en förmåga att läsa hästars förflutna. När hon ska bekanta sig och tämja den misshandlade hästen Orkan kan hon läsa av hans tidigare trauman. Berättelsen börjar i Göteborg. Kim är ledsen efter att hennes favorithäst dött och har övergivit stallet. För att få tröst får hon åka till en hästgård i Värmland där hon får bo hos den tvära och folkskygga släktingen Mejt. Gården är skuldsatt och allting skulle kunna lösas om Mejt sålde vildskogen. En förbannelse ligger över släkten och skogen efter att ett barn, en kvinna och en häst dött av svält i skogen på grund av att pappan till barnet, en av Mejt och Kims förfäder, inte erkänt faderskapet. En vildskog otillgänglig för människor, bara för skogen och djuren. Men också en plats där de döda övergivna släktingarna och deras häst rör sig i osalighet. I berättelsen finns också hästen Orkan, en mycket svår och mentalt skadad häst som Kim ska tävla med genom vildskogen, mot en pojke som är son till mannen som vill köpa skogen. Den som vinner får skogen.

Kim är modig som ger sig ut i sitt snoriga inre och till spökskogen där hon möter de döda. En tävling, en rival och kärleken till hästarna. Utmaningen i boken ligger i gränslandet mellan natur och övernaturligt, mellan undermedvetet och medvetet, att våga ge sig in i vildskogen. Eller som Kims mamma uttrycker det när hon skickar iväg den deprimerade Kim till gården: ” Kanske är det bara där faran är som störst där längtan efter livet vaknar”. Berättelser om gränsen mellan det vilda och det civiliserade kan inte undgå en civilisationskritik. Förenklat handlar det här om den moderna människans vinsthets och äldre tiders destruktiva normer. Berättelsens patos handlar att våga undersöka det som är otillgängligt för människor, att våga möta det ociviliserade i den yttre och inre naturen, att ge sig in i vildskogen. Att det opraktiska i längden kanske är det enda praktiska i längden, som Gunnar Ekelöf skrev i dikten Jag tror på den ensamma människan.

88


Sabelles röda klänning av Marina Michaelidou Kadi & Daniela Stamatadi Text: Karin Eggert

U

I

tanförskap är ett ord som brukar finnas med i biografier om stora konstnärer.Den största litteraturen handlar ofta om någon form av utanförskap. I barnlitteraturen har vi exempelvis Maria Gripes Pappa Pellerins dotter, Pija Lindenabums Else Marie och småpapporna, Astrid Lindgrens Pippi Långstrump eller Barbro Lindgrens Loranga Masarin Dartanjang. Sedan moderaternas valkampanj 2006 så har ordet utanförskap blivit synonymt med människor utanför arbetsmarknaden. I dag lever vi i ett samhälle där skillnaderna mellan människors levnadsstandard växer. Främlingsfientligheten är påtaglig samtidigt som många flyr hit från andra länder. Min utgångspunkt är att all litteratur är politisk oavsett vad den skildrar. Att den vita medelklassmiljön blivit självklar norm i större delen av dagens barnlitteratur skvallrar om att vi lever i ett segregerat samhälle. Författarna är uppenbarligen från ungefär samma miljö och ger sken av att inte anse sig ha kompetens för att skildra andra samhällsklasser än den egna. Det är synd, inte bara för att alla barn borde ha rätt att vara representerade i barnbokstutgivningen. Det är också synd för konstens skull. I dag definieras barnlitteratur politisk så gott som alltid när den skildrar något utanför medelklassnormen. Allt detta tänker jag på när jag läser Sabelles klänning. Boken är skriven på grekiska och har uppmärksammats för sina kvaliteter i bl.a. White Ravens 2014, Internationale Jugendbibliotheks sammanställning över årets bästa barn- och ungdomslitteratur. et är en tecknad svartvit bok om Sabelle som flyr till ett nytt land. På varje uppslag finns en röd detalj; hennes klänning som hon fått i födelsedagspresent av sin mormor som är kvar i hemlandet. Klänningen står för längtan tillbaka till hembyn och mormor. Sabelle bär klänningen varje dag. De svartvita illustrationerna är uppbyggda runt mönster i kläderna och så den helt igenom enfärgade röda klänningen som kontrast. Det är olika mönster på kläder, golv, prickar, blommor och rutor.

slutet av berättelsen når Sabelle ett slags frigörelse. Hon sätter på sig en annan klänning och sista bilden i boken är färglagd. En berättelse som skildrar ett inre skeende där nuet inte tar sig fram eftersom Sabelle känner ett främlingskap med den plats hon befinner sig i. Jag gillar hur illustrationerna bär fram den här känslan. Det som saknas är kanske en större vändpunkt Livets förändringar kommer ofta inte i ett slag utan är en process av många små, nästan omärkbara skeenden. Vändpunkten i den här berättelsen är när Sabelles pappa får jobb i det nya landet. Då kommer det in en ny hoppfull känsla i deras liv som smittar av sig på Sabelle och ger henne en annan säkerhet. Det är en berättelse om subtila känslor och det är väl därför som vändpunkten inte är omvälvande. Men jag hade velat se det här på ett annat sätt. Kanske att färgerna smugit sig på och blivit lite fler på varje sida? Under läsningen kommer jag att tänka på Shaun Tans bilderbok Trädet, som också skildrar en instängdhet. Det är illustrationer i olika traditioner, men känslan är liknande. Det handlar om att inte kunna ta sig in, att leva i en egen värld. I Shaun Tans är det en annan känslomässig värld och i Sabelles klänning är det rent fysiskt ett annat samhälle. Skildringen av utanförskapet i Trädet är inte subtil, men det handlar om något som sker i människans inre. änslan blir besläktad med att inte kunna komma loss, och att vara inlåst i sig själv, precis som Knyttet i Tove Janssons Vemska trösta Knyttet? Sabelles klänning skildrar det ömtåliga och sköra i människan, så som det kan komma till utryck hos ett barn som förlorat sitt sammanhang. Det fungerar, men jag önskar ett något fylligare berät-

D

K

89


Daniela Stamatiadi Sabelles röda klänning tilldelades 2016 års Peter Pan-pris. Det är IBBY Sverige som utser vinnarboken.


Medverkande

2016:2

Malin Eriksson är författare, skribent och pedagog. Skribent för Min Häst. Närmast aktuellt med Rakt mot hindret (Opal förlag, maj 2016)

Elin Nord är bibliotekarie, gillar Star trek, soul och sorgliga

Anna Nygren är litteraturvetare och dramatiker anna.nygren@bazarmasarin.se

Susanne Sandström är bibliotekarie, översättare, redaktör och formgivare för för Bazar Masarin Susanne.sandstrom@bazarmasarin.se

Anna- Klara Aronsson är bibliotekarie och barnliteraturexpert Angelica Öhrn är författare och debuterar 2017 som hästboksförfattare på Kikkuli förlag Anna Jonsson är bibliotekarie och medlem i den feministiska teatergruppen Kaiserin. Erika Nordqvist är konstnär och illustratör Ingrid Flygare är författare, och llustratör. Närmast aktuell med Du är bäst, Pytte! (Maj 2016) Elin Heinö är konstnär och skribent. Barnboksdedikerad Jennie Wangel är ungdomsbibliotekarie, bloggare om skönlitteratur och kulturprojektledare. jennie.wangel@bazarmasarin.se Jenny Green är skrivpedagog och leder skrivarkurser, studerar till lärare, skriver eget och läser gärna ungdomslitteratur. jenny.green@bazarmasarin.se

böcker.

Frida Bogren är barn – och ungdomsbibliotekarie och redaktionsmedarbatare för Bazar Masarin. frida.bogren@bazarmasarin.se Karin Eggert är bibliotekarie, studerande och redaktör för Bazar, karin.eggert@bazarmasarin.se Ana Juan är konstnär och illustratör från Spanien. Arbetar med internationellt stora tidskrifter och har många bilderböcker bakom sig vilka vunnit priser. Gabriella Barouch är konstnär och illustratör. www.gabriellabarouch.com Caroline Gaedechens är konstnär och illustratör, bor och arbetar i Tyskland. www.carolinegaedechens.com Manon Gauthier är konstnär och illustratör. Verksam i Montreal, Kanada. www.manongauthierillustrations.blogspot.se Victor Garcia är konstnär och illustratör. Även känd som Victor Cuarto och med pseudonym Manuel Poulain. www.cieconsultores.com.mx/victor.garcia/book/book

91


N

är vi började fundera på vem vi ville skulle göra vår logga så var det självklart att vi skulle ställa frågan till en barnboksillustratör. Frågan gick till Kenneth Andersson eftersom vi är förtjusta i det naivistiska, galna och popkonst- inspirerade i hans illustrationer. Vi tycker att Kenneth Andersson är en av de svenska bilderboksillustratörer som mest utmanar Det handlar om färgval, rörelser i bilderna, men också om tematik. Under tidigt 2000-tal kom bilderböckerna om Ufo, där Kenneth på ett radikalt och roligt sätt lyckades förnya den vardagsbeskrivande barnbilderboken.

Sedan dess har Kenneth Andersson varit skapare och medskapare i en rad olika bilderböcker. Nu senast mest känd med barnprogrammet i SVT om nallen Pino, en av de få svenskproducerade barnprogramsatsningar för småbarn. Man känner alltid igen en Kenneth Andersson. Han bidrar med en alldeles egen energi och ett eget berättargrepp. Vi är mycket förtjusta i vår logga. Och tacksamma att kenneth tackade ja. Den uttrycker till fullo det vi vill stå för, med både motsägelsefullhet, anarki och ändå ett uns taktkänsla. Redaktörer Karin Eggert & Susanne Sandström

92


tande.

ŠEva Brandin

Profile for Bazar Masarin

Bazar Masarin Häst 2016  

Bazar Masarin Häst 2016