Klimatpolitik har blivit säkerhetspolitik

Niklas Lampi är målansvarig för målet Kraftigt minskad klimatpåverkan och medlem i utvecklings- och hållbarhetsrådet

Flykten från rysk fossil energi skyndar på omställningen i Europa. Den kan även ge ökad medvind för havsbaserad vindkraft på Åland.

Redan innan kriget i Ukraina bröt ut hade den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC riktat ljuset mot klimatfrågan som aldrig förr.

Toppmöten krävde handling. EU växlade upp takten i omställningsarbetet med ”fit for 55”. På Åland klubbade utvecklings- och hållbarhetsrådet skärpta klimatmål. Allt egentligen som ett svar på siffrorna från IPCC som visade att det är bråttom nu. Det handlar enligt IPCC bara om ett tiotal år innan 1,5 gradersmålet från Parisavtalet passeras. Klimatförändringarna syns redan i alla delar av världen. Ska världen avstyra ännu värre följder måste något börja hända nu, manade IPCC.

Så kom kriget och förändrade det mesta – även klimatpolitiken.

Över en natt har jakten på fossilfrihet nu även fått en allt tydligare säkerhetspolitisk dimension. Hur vi ska producera vår el, hur vi ska driva våra bilar och hur vi ska värma våra hem handlar nu inte längre bara om att dämpa temperaturökningen. Det handlar nu också om att slå sig fri från ett lika stort som osunt beroende av rysk fossil energi. Ett beroende som ger Putin makt över europeiska demokratier och som finansierar Rysslands krig mot Ukraina.

Hur vi ska producera vår el, hur vi ska driva våra bilar och hur vi ska värma våra hem handlar nu inte längre bara om att dämpa temperaturökningen.

Inflödet av olja, naturgas och kol från Ryssland till EU är enkelt uttryckt enormt. 38,1 procent av all importerad naturgas, 25,7 procent av all importerad olja och 45,6 procent av all importerad kol kom år 2020 från Ryssland.57

Situationen varierar från land till land. Norden är tack vare sin energimix av kärnkraft, vattenkraft och vindkraft inte lika beroende av ryska fossila bränslen som många länder på kontinenten. Men exempelvis Europas ekonomiska lokomotiv Tyskland har i decennier integrerat sitt energisystem med Ryssland.

Naturgasen från Ryssland värmer i Tyskland inte bara hem, den används även för elproduktionen och industrin. När kärnkraften fasades ut i Tyskland ersattes den delvis av sol- och vindkraft men också av ännu mer naturgas från Ryssland. Drivkraften bakom alltsammans har varit att säkra billig energi till tysk ekonomi. Men här har även funnits en uttalad förhoppning om att ett långtgående ekonomiskt samarbete med grannen i öst ska främja freden och stabiliteten i Europa.

Hela den här efterkrigsstrategin ligger nu i spillror. EU, inklusive Tyskland, försöker nu i stället så snabbt det någonsin går att komma ur det ryska energiberoendet.

Kapplöpningen mot fossilfritt har nu om möjligt ytterligare skärpts. Det är rimligt att anta att ännu mer kapital kommer att röra sig in i de här sektorerna. Strävan efter ökat energioberoende har blivit en nationell säkerhets- och försvarspolitisk fråga i europeiska men även nordiska länder.

Det här historiska skiftet kommer, menar de flesta bedömare, att rejält öka takten i omställningen.

Det var redan god fart på den innan kriget. Den väntas nu öka ytterligare, när investerare och politiker febrilt letar sätt att ersätta bortfallet av rysk energi. En del av svaret kommer att vara fossila bränslen från andra länder. Men en annan, sannolikt stor del kommer att vara EU-producerad koldioxidfri energi av alla de slag. EU har under våren pratat uttömmande om vikten av att skynda på den gröna given. Nya program för den gröna omställningen har lanserats. Alla sätt att gynna utbyggnaden av vind- och solkraft diskuteras i europeiska länder.

Än Åland och mål 6 – vårt eget, lokala mål om kraftigt minskad klimatpåverkan?

Jo, det är även möjligt att allt det som nu händer i Europa och världen också kan påverka det åländska klimatarbetet i rätt riktning.

Redan för något år sedan började planerna på vindkraftsparker i havsområdena runt Åland växa fram. Egentligen en fortsättning på flera decennier av stegvis utbyggnad av vindkraft på Åland. Dessa planer har under året konkretiserats och väckt intresse från investerarhåll. Läget såg lovande ut redan som det var.

Nu, med ett sällan skådat tryck på omställning, kan medvinden tillta ytterligare. Kapplöpningen mot fossilfritt har nu om möjligt ytterligare skärpts. Det är rimligt att anta att ännu mer kapital kommer att röra sig in i de här sektorerna. Strävan efter ökat energioberoende har blivit en nationell säkerhets- och försvarspolitisk fråga i europeiska men även nordiska länder.

Allt det här gynnar även de lokala förhoppningar som finns kring att göra Åland till ett nav för grön energi, med allt från export av vindel till storstadsområdena och försäljning av vätgas till färjtrafiken i Östersjön.