Barkåkra kyrka

Barkåkra kyrka är en stenkyrka som uppfördes på 1100-talet och är en av Bjäres äldsta kyrkor. Den stora förnyelse- och rivningsvågen på 1800-talet drabbade inte kyrkan och därför framstår hon än i dag som en medeltidskyrka. Här firas fortfarande gudstjänst varje söndag och helgdag.

Kyrkan

Barkåkra kyrka är den enda kyrkan i Barkåkra församling. Församlingen sträcker sig över Vantinge, Ängeltofta, Vejbystrand, Barkåkra, Magnarp, Björkhagen, Skepparkroken, Errarp, Luntertun, Pomona, Flora och Skälderviken.

Barkåkra kyrka är en mötesplats för människor som bor i församlingen och för besökande. Här möter vardagens liv helgedomens frid och stillhet.

Kyrkorummet

Barkåkra kyrka är en stenkyrka som uppfördes på 1100-talet och tillhör därmed några av Bjäres äldsta kyrkor.

Den stora förnyelse- och rivningsvågen på 1800-talet drabbade inte kyrkan och därför framstår hon än i dag som en medeltidskyrka, även om det har skett åtskilliga förändringar genom århundradena.

Den ursprungliga kyrkan var 16 meter lång och upp mot 6 meter bred och syns i grund- och murpartiet av långskeppet. Till en början var innertaket plant och gjort av trä men försågs senare med valv. På 1400-talet tillkom koret i öster och ett vapenhus bygg-

des på södra långsidan. Samtidigt fick kyrkan sitt tidstypiska trappgaveltorn i väster vilket gjorde den förmodligen mörka och murriga 1100-talskyrkan ljusare.

1729 fanns det pengar i kyrkkassan, då kunde församlingen ta itu med en välbehövlig restaurering av kyrkans inre. Gammal bänkinredning togs bort, golvet bröts upp och nytt golv lades in. Snickarmästaren Oluf Svänningsson Holm tillverkade 85 kyrkbänkar samt nya präst- och klockarstolar och smeden Oluf Persson i Ängelholm försåg stolarna med ”hängslor med skottlås”.

År 1802 tillkom det som idag kallas nykyrkan och är en utbyggnad mot norr och en utvidgning av det som ursprungligen anlagts som Engeltofta gravkor. 1803 gjordes en ny bänkordning och enligt den reserverades nykyrkan för folket från Engeltofta. Det var den begynnande folkökningen som tvingade fram utbyggnaden.

Nykyrkan uppfördes till större delen av tegel och utbyggnaden har bevarats i dagens kyrka. Taket var ursprungligen av trä. 1814 bestämde sockenstämman i enlighet med biskop Faxes order att en sakristia skulle byggas. Först 1826 var den under byggnad och stod färdig som en femsidig utbyggnad i öster. Den revs 1924 med motiveringen att den störde gavelns utseende.

Under 1860-talet genomfördes en hel del reparationer, bland annat revs vapenhuset på den södra långväggen och en ny ingång togs upp i tornet. Ingången genom tornets västfasad tillkom 1861 då män och kvinnor innan dess hade åtskilda ingångar på långsidorna där männen gick in den södra vägen och kvinnorna från den norra sidan.

Den 7 juli 1924 påbörjades en restaurering av kyrkan med hjälp av entreprenören Olof Pettersson. Gravkoret fick vara kvar och murades igen men den gamla sakristian revs och altaret flyttades fram. Ett nytt altare murades upp för att göra en avskärmad plats till det som nu är kyrkans sakristia. Bänkarna gjordes bekvämare och dessutom

renoverades predikstolen samt försågs med ny trappa. ”Nykyrkan” fick ett nytt utseende och försågs med kryssvalv. Orgelläktaren i väster togs bort och i stället byggdes orgeln där vi finner den idag. Den nuvarande kyrkorgeln är mekanisk, byggd av Tostareds orgelfabrik och invigdes 1994.

1978 fick arkitekten Arne Lindström uppdraget om ännu en restaurering av kyrkan. Det resulterade i att vapenhuset byggdes om, 5 bänkrader togs bort, och avskildes från kyrkorummet med en ny vägg. Altaruppsatsen och predikstolen restaurerades. Den 22 februari 1981 återinvigdes kyrkan av biskop Per-Olov Ahrén.

År 2012 genomgick kyrkan ännu en restaurering med en rengöring och konservering av kalkmålningar och invändiga murytor. Två bänkrader på vänster sida och en bänkrad på höger sida i långhuset togs bort i samråd med länsstyrelsen. Dopfunten och ljusbäraren flyttades från koret till frigjord yta. Altarringen kläddes om och gjordes mindre, cirka 1 meter på bredden och 80 centimeter på djupet.

Målningarna

Valvbågarnas ribbor har en enkel utsmyckning med röda, vita och gråa fält samt slingor. De runda figurerna som finns i valvens skärningspunkter symboliserar Guds allmakt. Målningarna utfördes från sent 1400-tal och in i tidigt 1500-tal. Troligen kalkades målningarna över under 1700-talet då många kyrkors medeltida måleri täcktes. I sakristian finns det rester av en draperimålning från 1700-talet som dekorerat ytan kring det gamla altaret.

Målningarna togs fram 1924 av Torsten Mårtensson och restaurerades igen 1954 av Oswald Owald. 1980 rengjordes och konserverades målningarna av Lars och Åsa Sandberg; då togs även de målningar som finns i koret på väggarna och i vapenhuset fram.

År 2012 genomfördes en omfattande rengöring av valv och väggar i kyrkan av konservatorerna Ingrid Wedberg och Hanna Eriksson. I koret går det att se två referensytor med kvarlämnad smuts som visar graden av smuts på ytorna. De färger man ser i måleriet idag är främst rött och svart. Pigmenten är ofta jordpigment och mycket

vanligt är rödockran som är billig och extremt hållbar, till svart användes kimrök vilket helt enkelt är vanligt sot. Både ockror och kimrök är pigment som har använts sedan urminnes tider.

Troligen har det funnits andra färger här också men de har förlorats genom århundradena. Andra färger som var vanliga är gröna pigment som grönjord och malakit och en mer intensiv röd, cinnoberrött. Ofta ristades de in i den ännu lätt fuktiga putsen för att markera var dekorationsmåleriets gränser skulle vara.

Även i Barkåkra ser man ristningar som ofta är ganska ungefärliga som målarna sedan följt när de lagt upp målningen. Däremot är de tecken och namn som finns i kapporna inte ristade, de ingår i ett senare sammanhang. Hålen i valven, s.k.”skvallerhål”, har inget med den nutida betydelsen att göra, det var en byggnadsteknisk funktion eftersom kyrkorna på den tiden inte var uppvärmda. Fukten i valven skulle inte frostspränga teglet så det fick rinna ut ur hålen. Det naiva målandet kring själva hålen får kanske ses som någon form av medeltida graffiti.

Målningarnas symbolik

Det finns ganska många tecken och märken i kapporna, nästan likt klotter, men de kan bära djup religiös symbolik som för oss idag inte är så tydlig men några möjliga tolkningar av vissa av motiven finns här nedan.

HJUL

De hjul som syns över gördel och sköldbågar är hjul med ekrar. Det är en mycket gammal solsymbol som har levt vidare i den kristna motivvärlden: man tänkte sig att solen rullade fram som ett hjul över himlavalvet. Många av hjulen i Barkåkra kyrka har sex ekrar som i öster betecknar himmelshjulet men i kristen konst kan symbolisera kristusmonogrammet. Det finns även några hjul med åtta ekrar. Åtta är ett heligt tal med många betydelser, till exempel är det återfödelsens symbol och talet 888 betecknar Kristus.

Till höger syns ett hjul med tre ekrar, en mycket gammal form av solhjulet i rotation som kallas triskele vilket betyder tre ben på grekiska.

Triskelet kan symbolisera treenigheten, jämte den i främre långhuset finns även ett tecken som liknar en treenighetssymbol. Det finns även ett hjul med fyra ekrar som i den kristna symbolvärden visar på segerkorset.

SJU

Det finns en symbol för talet sju i korets första valv. Strax under vad som ser ut som ett T finns sju bågar som är inmålade i ribbans dekoration. Bågarna är dessutom markerade från och med sjunde bågen i mönstret från valvets krön. Sju är Guds och världens tal där tre är Guds tal och fyra människans.

Vi kan jämföra med att Gud vilade på den sjunde dagen och att det finns sju böner i Fader vår, den sjuarmade ljusstaken i templet och så vidare.

T:et strax intill är ett så kallat Tau-kors, även kallat Antoniuskors. Tau-korset kan fördriva och skydda från ont och det förekommer i kristen konst att de två rövarna är korsfästa på Tau-kors och Kristus på ett latinskt kors.

Vid gördelbågens krön i koret syns återigen hjulet med sex ekrar och till höger om det ett ankare. I ankaret återfinner vi ytterligare ett kors. Kors i form av ankare användes som hemligt kors under den tiden de kristna förföljdes av romarna. Ankaret används även som hoppets symbol – själens ankare förankrat i hoppet. Det finns några små stjärnor i valvkapporna och femuddiga stjärnor symboliserar vanligtvis Jungfru Maria. Maria är morgonstjärnan Stella matutina som bebådar solens – det vill säga Kristus ankomst. Vi människor ses också som blickande upp från syndens hav mot den trösterika stjärnan, den heliga Maria, den krönta himladrottningen.

I vapenhusets målningar finns det på norrväggen ett svagt A med ett kors eller X och ett P på andra sidan, vilket med lite god vilja skulle kunna tolkas som de latinska bokstäverna A X P som förekommer i omkastad ordning och bildar ordet PAX – det vill säga frid.

Altare

Altaruppsatsen är gjord på 1700talet och gör ett starkt intryck när man kommer in i kyrkan. Den byggdes på plats av David Jastro som var bildhuggare från Helsingborg. Han snidade uppsatsen med Mose och lagens tavlor till vänster och Jesus till höger. Mose symboliserar den gudomliga lagen och Jesus är den gode herden.

Altartavlan med nattvardens instiftelse är målad av Johan Borg 1738-39. I ornamentiken namnges kyrkans dåvarande pastor Matthias Rönbeck, den samtida biskopen Andreas Rydelius och den rådande landshövdingen

Samuel Hyltén. Tidens tand, flugor och damm satte så småningom sina spår och altartavlan restaurerades 1983. Kyrkan fick vid denna tid nya bänkar. En av de gamla har bevarats längst fram till höger. Den kallas klockarebänken och har årtalet 1745 ingraverat. Vid denna renovering förlorade kyrkan även sina medeltida målningar eftersom allt målades vitt.

Dopfunt

Dopfunten i Barkåkra kyrka tillverkades troligen under 1100-talet och är kyrkans äldsta inventarie. Den är tillverkad av granit och foten är ornamenterad med ohyggliga bestar som representerar de onda makterna som dopet ska förskona oss ifrån. På en sida finns en lilja med korsblomma som berättar om det goda livet Gud ger den döpte. Under kyrkans äldsta tid var funten placerad vid ingången. Det lilla barnet var formellt sett en hedning och hade inte tillträde till det allra heligaste.

Vattnet i dopfunten var vigt och under medeltiden byttes det sällan ut. Skulle det någon gång hända så hälldes vattnet ut i vigd jord.

Dopkandidaten nedsänktes helt i vattnet i lodrätt position, därför är dopfunten djup och rymmer ca 65 liter. Det förändrades under senmedeltiden och dopkandidaten fick i stället vattenbegjutning på sitt huvud. Den djupa dopfunten behövdes inte längre. I Barkåkra kyrka finns ett grunt dopfat i mässing som skänktes till kyrkan 1705 av dåvarande ägarna till Engeltofta, löjtnant Lindholm och hans hustru.

Dopträd

Ett dopträd är placerat vid ingången till nykyrkan, skapat av konstsmeden Lars-Otto Lindskog. Trädet är i svart smide och består av tre grenar som gestaltar treenigheten – Fadern, Sonen och den Heliga Anden. Själva trädet påminner oss om att vi, genom dopet, blir grenar på den stam som är Jesus Kristus. Dopträdet för tankarna till Livets träd, som står i blom i himlen för alla dem som gått före oss in i evigheten.

I trädet hänger handgjorda glasdroppar, som ska föra tankarna till dopets vatten och under dopgudstjänsten hängs en droppe för varje barn som döps. Varje dopdroppe är unik, precis som varje barn är unikt. Dropparna är genomskinliga och fångar ljuset. På samma sätt är det varje döpt människas uppdrag att låta Guds kärlek lysa genom ens liv och handlingar. Alla som döpts under året bjuds sedan in att fira ”dopets dag” året därpå och får ta med sig sin dopdroppe hem som en gåva från församlingen.

Predikstol

Det är inte helt klarlagt när predikstolen tillkom, men det finns ett förmodande. Under den kungliga kronan på väggen i stolen finns två initialer, F samt S. Den danske kungen Fredrik den III regerade i Skåne mellan 1648 och 1658 och drottningen hette Sofie Amalie. Kanske står F:et för Fredrik och S:et för Sofie men ingen vet.

Predikstol behövdes inte förrän efter reformationen då predikan, att förmedla Guds ord, blev viktigt eftersom bibeltexterna skulle förklaras och utläggas till församlingens uppbyggelse och förkovran. Predikstolen är

tillverkad i ek och ovanför predikantens huvud hänger en duva – symbolen för den helige Ande, då den som förkunnar ordet ska stå under Andens hela inflytande. Prästen blev förkunnare och mycken möda lades ner på att förklara texterna vilket kunde ta tid. Församlingen fick sitta under predikningarna och kyrkvärden kontrollerade att ingen somnade, om så skedde fick vederbörande en påhälsning av ”kyrkstöten” – en lång stång som knuffade till den trötte. Det verkar som att även prästen själv kunde bli trött i benen av att stå

länge i predikstolen. Därför fanns i Barkåkra kyrka en svängbar planka uppe i stolen som prästen diskret kunde fälla ut och sätta sig på. Predikstolen målades om 1934 och fundamentet förnyades 1924, men plankan blev kvar.

Timglasen på predikstolen är från 1797. De är 18 centimeter höga och monterade i en ställning av tunn guldbronserad plåt.

Nya testamentets evangelister omger predikanten på sidostycken, med sina vedertagna symboler: Johannes som örn, Lukas som oxe, Markus som lejon och Matteus som ängel. På predikstolen finns bibliska citat ”Jag må blifwa salig, så vill Jag alltid Lust hafwa til tina Rätter” (Ps.119: v.117). Den nuvarande översättningen i Bibel 2000 lyder ”Styrk mig, så att jag blir räddad och ständigt kan betrakta dina stadgar.”

Ovanför evangelisterna finns ett citat med följande lydelse: ”Anammer Ordet med Saktmodighet som i Eder plantat är, thet edra Siälar kan saliga giöra” (Jak 1:21). Bibelöversättningen är ”Ta ödmjukt vara på ordet som är nerlagt i er och som förmår rädda ert liv”.

Glasmålningar

Glasmålningarna är donerade till kyrkan och tillkom på 1960– och 1970talen. Konstnärerna bakom målningarna är Randi Fisher, Ralph Bergholtz och Hugo Gehlin.

Evangelisten Matteus är framställd som en bevingad människa, då hans evangelium inleds med Jesu släkttavla – det ”mänskliga”.

Evangelisten Markus är framställd som ett lejon, då hans evangelium inleds med Johannes Döparen, ”rösten av en som ropar i öknen” – i öknen hörs lejonet vida omkring.

Evangelisten Lukas är framställd som en oxe, då hans evangelium inleds med Sakarias offer i Jerusalems tempel –oxen är offerdjuret.

Evangelisten Johannes är framställd som en örn, då hans evangelium inleds med att den är ”upphöjd”. Genom att tala om Ordet som var Gud börjar Johannes sitt evangelium ”uppifrån”.

Kyrkklockorna

Den stora klockan är gjuten i Helsingör av Hans Meyer 1643. Han kom från en känd klockgjutarsläkt. Klockan har en diameter samt höjd på 97cm.

Inskriptionen lyder: ”SOLI DEO GLORIA

IN EXCELCIS DEO ER DENNE KLOCKE

STEBT TIL BARCHAGER KIRKE ANDREAS

NICOLAI PASTOR LOCI ET PRAEPOS-

TIVS RASMVS PERSØN I WEGEBY OCK

IENS PERSØN I WANTVNE BODE KIRCKE

WERCE STØBDT MEIG M HANNS MEY-

ER IN HELSNØR ANNO 1643”

Bilden föreställer den något mindre klockan, gjuten hos klockmästaren

Abraham Palmberg i Kristianstad 1786.

Minnestavla

I nykyrkan finns en minnestavla från tragedin i Vejby den 20 november 1964, då ett flygplan störtade och 31 personer miste livet. En ohygglig olycka som inte får glömmas bort. På tavlan finns namnet på alla omkomna.

Glasvaserna

De utsmyckningar av glas som finns i fönsternischerna är gjorda 2015 av glaskonstnären Christian Svensson som var glasblåsare i Magnarp.

Inventarier

TEXTILIER

Kyrkan har som så många äldre avhållna kyrkor en stor mängd vackra textilier. Många har tillkommit genom idogt arbete bland församlingens frivilliga.

NATTVARDSKALK

Ett av nattvardskärlen är från senare hälften av 1600-talet och införskaffades av Jöns Leche. Kalken är av silver med förgyllning på fot, skaft, nod och kupans holk. Patén är av silver med en svag förgyllning på ovansidan.

Kalken och patén används vid högtidliga tillfällen.

CIBORIUM

Nattvardsbröd som har blivit välsignat förvaras på ett särskilt sätt i Barkåkra kyrka. Ciborium är ett kärl där det konsekrerade oblaterna förvaras. Efter nattvarden kan det bli bröd (oblater) över och de läggs i ciboriet för att förvaras till nästa nattvardstillfälle.

PISCINA

Piscinan finns i sakristian och är en uttömningskanal från kyrkorummet ut till kyrkans grund för att komma i vigd jord. Den användes för att hälla ut överblivet vin efter nattvarden samt rengöringsvattnet från nattvardskärlen.

Ordet ’piscina’ kommer från latinets ord för ”fiskdamm”. Under romartid var det ett kar för bad i romerska badanläggningar och trädgårdar och blev under den tidiga kristna kyrkan benämningen på dopvattenkärlet, senare på just uttömningskanalen.

TRIUMFKRUCIFIX

Triumfkrucifixet är från slutet av 1940-talet. Det har gjorts av Christian Berg som en gåva. Ett triumfkrucifix är ett krucifix som i en kyrkobyggnad är placerat i anslutning till en triumfbåge, det vill säga i övergången mellan kor och långhus. Ofta omges triumfkrucifixet av Maria och aposteln Johannes.

Termen ”triumfkrucifix” betecknar den triumf som den återuppståndne Jesus Kristus (Christus triumphans) vann över döden.

Gåvor

I alla tider har generösa och trofasta församlingsbor velat göra saker för sina kyrkor. Barkåkra kyrka är inget undantag. Många gåvor har skänkts, bland annat:

VOTIVSKEPP

Det finns ett sentida votivskepp som hänger i ”nykyrkan”. Skeppet heter Prins Gustav och skänktes 1947 till kyrkan av Ragnar Pålsson och hans bror. Skeppet ska symbolisera den kristne/församlingen, döden är hamnen som under jordelivet kastas hit och dit på vågorna och Kristus är styrman. Votivskepp har sällan livbåtar eftersom de med Kristus ombord vore överflödiga.

Båten är särskilt placerad i kyrkorummet med stäven vänd mot öster, altaret. Det är Kristus som styr skeppet. De troende är besättningsmännen, är korset är masten, tron är seglet, Anden är drivkraften, Guds ord är kompassen, hoppet är ankaret, bönen är ankarkättingen och Guds trofasthet ankargrunden.

FLYGPLANET I VAPENHUSET

Sedan F10:s tillkomst har det funnits ett starkt band mellan flottiljen och kyrkan då prästen i Barkåkra även var flottiljpastor för F10 - flygflottiljen i Barkåkra. I vapenhuset hänger en modell av ett flygplan av modell J35 Draken, en gåva som härrör sig från den tid då kyrkoherde Åke Svensson var flottiljpastor från 1982 till nedläggningen av F10 2002.

Jesusikonen

På vänster sida i kyrkorummet hänger sedan 2014 en ikon skapad av ölandskonstnären Sven-Bertil Svensson. Han är verksam inom flera konstarter och tilldelades år 1998 Gerlaniusstipendiet.

Sven-Bertil Svensson är representerad med monumentalkonst i 80 kyrkor runt om i vårt land. Motivet är en traditionell kristusbild, men inramningen är lite annorlunda, två serafer omgärdar bokstäverna A och O – alfa och omega - början och slutet.

Mariaikonen i koret

På norra väggen i koret hänger en Mariaikon vilken är skänkt av den tyske prästen Stefan Schweser från Frankfurt am Main 2021. Stefan Schweser var ofta sedd i gudstjänsterna i Barkåkra kyrka under somrarna, då han och hans i många år. Stefan Schweser var engagerad i Svenska kyrkan i Frankfurt och hade ett varmt hjärta för Barkåkra kyrka. Hans önskemål var att få bli gravsatt på Barkåkra kyrkogård, vilket också skedde den 8 juni 2022.

Rosenkransen

På Mariaikonen hänger en vacker rosenkrans skänkt av en okänd givare. Votivgåvor är uttryck för bön inom stora delar av kristenheten, därför har rosenkransen fått hänga kvar.

Barkåkravanten

Anna-Karin Lundberg, stickdesigner, presenterade 2014 en unik vante speciellt skapad för Barkåkra kyrka till utställningen ”Maskor och medeltid”. Valvbågarna i kyrkan gav henne inspiration till den flätstickade mudden på vanten och hon namngav motivet ”Valvbård och hjulmotiv”. Ovanför mudden dekorerades vanten av en smal bård i tvåfärgad mönsterstickning som inspirerats av en målad korsbård. Korsbården förekommer på flera ställen i kyrkans dekorativa kalkmålningar, utförda för att ytterligare framhäva de vackra valvbågarna. Färgpigmenten som användes var sotgrå kimrök och rödockra. Vantens ovansida fick ett broderi med ett av de olika hjulmotiv som finns ovanför valvbågarna. Tummen dekorerades med ett litet ankare: en av ett flertal målade symboler i kyrkans takvalv.

Om du är intresserad av stickbeskrivning kan du köpa den via www.kajsasticks.se

Barkåkraboken

Vill du veta mer om Barkåkra kyrka och församlingens historia? I kyrkan finns boken ”Barkåkra - kyrkan, byarna, socknen” av Jan Moen till salu. Skulle den vara slut där finns den även på expeditionen. Boken skrevs på uppdrag av Barkåkra kyrkoråd 1988 för att med utgångspunkt från Barkåkra kyrka skildra socknens historiska utveckling från de första permanenta byarnas tid fram till bokens publicering 1988.

TEXT: Sven Bergsten, Ingrid Wedberg, Pia Wremerth Welin, FOTO: Martina Slater, Pia Wremerth Welin

LAYOUT: Martina Slater

KÄLLOR: ”Barkåkra - kyrkan, byarna, socknen” av Jan Moen, ”Barkåkra kyrka - en vägledning” av Carl-Bertil Eiman