KRÖNIKA : FR AMTID
M
öjligheten att välja är ett privilegium. Men jag vet i första hand hur svårt det kan vara att fatta beslut. Vissa val är enklare, ska jag ta trappan eller hissen? Men andra är svårare, ska jag gå på min väns konsert eller min mosters utställning? Vi alla strävar efter att välja rätt, men att ta reda på vad som är rätt kan ibland vara svårare än att hitta en nål i en höstack. Ofta eftersom vi tänker på det problematiskt. Om det finns ett rätt så måste det väl finnas ett fel?
så som vi själv vill bli behandlade - en gyllene regel som alla förstår och som vi till och med lär oss i skolan som små. Så länge man har allt detta med sig i åtanke och handlar efter det i godaste mån man kan, kommer Han aldrig att peka finger. Till och med när vi tycker att vi valt fel, så lyssnar han till oss och förlåter oss. För Han vet att om något så får det oss att växa som människor och växa i vår tro. Om vi tar detta med oss inför våra dagliga vägskäl, så minns vi vad det står skrivet i Jesaja 30:21: “
Att tänka såhär i banor om det ena eller det andra, är typiskt mänskligt. Vi måste komma ihåg att det inte alltid är lika enkelt som man tror. Ofta vill vi att alla ska bli nöjda med vad vi väljer, utan klagomål eller invändningar, eftersom det känns lättare. Men priset för sådana val är dock ofta att vi själva hamnar lite i skymundan. Väljer man istället att prioritera sig själv, det vill säga vad som känns bäst och genomförbart utan att man sliter på sig själv, då riskerar man att bli kallad egoist.
Och vare sig du viker av åt höger eller vänster, så skall dina öron höra detta ord ljuda bakom dig: "Här är vägen, gå på den."
Det är inte konstigt att man blir fylld av vemod inför beslut när det känns som man väljer fel oavsett hur man gör. Men sanningen är kanske den att inget av det är fel. Om något, så kanske båda besluten är lika rätt. Gud har gett oss bud och riktlinjer att leva efter. Han säger oss att behandla andra
Slutligen vill jag knyta an kort till mig själv. Jag har nyligen tagit det stora beslutet att börja studera i höst, efter att ha grubblat på detta i lång tid. Länge har jag funderat över om det är rätt beslut för mig, och skrivandet av den här texten har delvis hjälpt mig komma till ett lugn i frågan. Resten av lugnet har jag tagit till mig från min korta tid här i underbara Barkåkra församling. Att få ha ingått i ett sådant arbetslag, i en sådan miljö, i en sådan värme, har hjälpt mig växa. Och även om min nuvarande tjänst är slut, så är jag lugn i tanken om att det här inte är slutet. Som en klok kollega sagt: “Det slutar inte här, det är nu det börjar”. Albin Bengtsson, diakoniassistent
16
