Gästkrönikan 61
Tänk om du bara hade ett enda samtal Olof Röhlander Olof Röhlander kallar sig inspiratör, mental tränare och handels resande i drömmar. Han har utsetts till Årets talare och skickar varje måndag ut Veckans Peptalk till 85 000 prenumeranter.
J
ordgolv. Du vaknar upp. Desillusionerad. ”Var är jag? Vad har hänt?” Du känner med handen på bakhuvudet. Torkat blod i håret. Värken slår emot dig. Smärta från magtrakten. Minnena från gårdagen kommer sakta tillbaka. Det måste vara en mardröm? Det är det inte. Dörren öppnas och ljuset bländar dig fullständigt i några sekunder. Två utländska vakter i brun uniform kommer in och lyfter ut dig i varsin arm. Inte en min. Benen släpar efter. En lång korridor där stanken av urin och unkenhet gör att du vill hålla andan. Vakterna leder dig fram till en gammaldags telefon med snurrskiva. En av dem säger, på dålig engelska: ”You have one phone call.” Luren i handen, som darrar. Ett enda telefonsamtal. Du är i ditt livs knipa. ”Jag måste ta mig härifrån. Men vem ska jag ringa?” Panik. Fullständig panik, handen skakar ännu mer. Så känner du något i fickan. Ett visitkort. Plötsligt kommer ett lugn över dig. Du minns när du fick det här visitkortet. Du slår numret. Någon svarar. En minut senare hör du en bekant röst: ”Du kan ta det lugnt nu. Vi kommer och hämtar dig.” Samtalet är över. Ett leende sprider sig på dina läppar. Vakterna hämtar dig och du förs tillbaka dit där du vaknade upp. Allt är okej. Om du bara hade ett enda samtal på dig – vem skulle du ringa? Om svaret är: ”Ja, knappast någon på företaget i alla fall”, så frågar jag mig: varför inte? På japanska finns två viktiga ord för att förstå sin omvärld. Det ena är Tatemae och betyder ”hur saker verkar”. Det andra ordet är Honne, ”hur saker är”. I Japan var det tidigare bara de allra närmaste som fick se ens Honne, alltså vem man egentligen var, vad man verkligen tyckte och kände. Vad som sades i rollen som anställd behövde inte spegla
de verkliga tankarna och åsikterna. Man spelade en roll för att uppfattas på ett visst vis. Den nya generationen i Japan och Sverige vill leva i samklang med sina värderingar och åsikter. Den vi är ska helst också vara den vi verkar vara. För oss är det att vara autentisk. Lättare sagt än gjort ibland.
D
agens unga kanske är mindre lojala än tidigare generationer, men jag tror att de stannar kvar där de vet att man lever upp till sina värderingar och inte lämnar någon av sina egna i sticket. Tänk dig att veta att vad som än hänt, var du än är, så behöver du bara ringa ett samtal så kommer någon från teamet och hämtar dig. Den sortens laganda är ovanlig i dag. Jag talar om ett förhållningssätt som bygger på att vi stöttar en kollega som gjort ett misstag i stället för att sucka och peka finger. En lagkänsla som säger att vi ställer upp för varandra och inte lämnar någon i sticket. Där vi ser våra olikheter som styrkor. En grundläggande attityd som gör att vi inte bara skyller på ledningen, eller dom på it-avdelningen som inte fattar, eller säljarna som är odugliga, utan har inställningen att vi är ETT företag. Hur ser det ut på vårt företag? Stämmer det här in på oss, eller är det bara ord på ett papper? Spelar vi roller eller har vi ett äkta engagemang? Står vi upp för varandra eller hugger vi varandra i ryggen vid första bästa tillfälle? Är det bra sammanhållning eller är det vi och dom? Drar vi åt samma håll eller kör var och en sitt race? Tänk att veta att hos oss kan vi räkna med dig lika mycket som du kan räkna med oss. Att vi backar upp varandra. Vad kan ett sådant team klara av? Vilka mål skulle vi kunna sätta upp? Vad kan då stoppa oss? Om vi hade ”ett samtal räcker så kommer vi”-policyn hos oss, det vill säga att vi är dem vi säger att vi ska vara, vilka talanger skulle vi kunna attrahera – och behålla?
”Ställer vi upp för varandra eller hugger vi varandra i ryggen vid första bästa tillfälle?”