Classical Underground in Los Angeles, for Opus

3 x ava ntgar de

Klassisk underground

Klassisk underground I kölvattnet av finanskrisen kämpar många av de amerikanska orkestrarna och operahusen för sin existens. Samtidigt håller en helt ny scen på att växa fram. Långt från torra konserthallar och en åldrande kulturelit i smoking lockas en ny generation lyssnare till den klassiska musiken.

Den überhippa konsertserien Classical Underground i Los Angeles är det mest framgångsrika exemplet. Erik Augustin Palm undersöker fenomenet som inbringar nytt hopp om framtiden. av ERIK AUGUSTIN PALM

56 OPUS

foto classical underground (om inte annat anges vid bilden)

Klockan närmar sig åtta, en måndagskväll i Carson. I en nästan 700 kvadratme-

ter stor och till synes intetsägande lagerlokal i den sömniga Los Angeles-förstaden, strömmar folket in genom dörren. Innanför den själlösa plåtfasaden öppnar sig en annan värld; en atmosfärisk och dovt belyst studio med antika möbler längs väggar täckta av gigantiska renässansmålningar, ramar in runt 200 minglande besökare. Mitten av lokalen upptas av cirka 20 rader med enkla fällstolar. I ett rum lite vid sidan står ett dignande bord med allehanda hemlagad mat och alkoholhaltiga drycker.

Ivrigt cirkulerandes runt i massan av musiker, konstnärer, pensionärspar, barnfamiljer, modeller, skådespelare, filmarbetare och hipsters, märks en excentrisk man med yvig mustig mustasch och hatt. Han har ett bubblande, nästan parodiskt skratt, som överröstar sorlet i lokalen. Det är Alexey Steele, konstnär, konnässör av klassisk musik och arrangör av kvällens tillställning, som går under namnet Classical Underground. Sedan 2007 har Steele och hans flickvän Olya Vlasova hållit i denna konsertkväll, som äger rum en gång i månaden i Steeles kombinerade hem och konstnärsstudio. I början var ambitionen anspråkslös; några av parets vänner råkade vara klassiska musiker och dessa hade för vana att spela tillsammans på vänkretsens många och vilda hemmafester. Sena timmar, tunna väggar och irriterade grannar öppnade upp för idén att flytta festerna till Steeles gigantiska studio, separat placerad på en stor parkeringsplats.

Till det första Classical Underground-arrangemanget bjöd Steele in runt 100 personer från sin sociala sfär i Los Angeles-området, varav 30 dök upp för att äta medhavd mat, dricka vin och njuta av en fyratimmarssession med enbart två cellister. Ryktet om den hippt avslappnade konsertserien spred sig snart i Los Angeles musik- och konstkretsar. Antalet medverkande musiker ökade snabbt, precis som publikantalet. Inom kort hade Classical Underground vuxit till den storlek som arrangemanget har idag. En maxgräns har satts vid 250 besökare, men uppåt 400 har vid flera tillfällen trängts på cementgolvet. Steele hävdar poetiskt att utvecklingen bara har varit »en sidoeffekt av livet« – en oplanerad följd av några människors brinnande intresse för klassisk musik, nya möten och gott vin. Men den 44-årige konstnärens uppväxt i Sovjetunionen bär på en väldigt snarlik tradition av musikträffar: – Egentligen föddes jag in i Classical Underground. Musiker spelade i vårt vardagsrum långt innan jag föddes. Min pappa (den socialrealistiske konstnären Leonid Steele) var något av Kievs egen Andy Warhol och umgicks under 60och 70-talet med bland andra Bulat Okudjava, en av Sovjetunionens viktigaste folksångare. Hans musik sanktionerades inte offentligt, så han brukade ofta ge konserter hemma hos folk och när han var i Kiev spelade han hemma hos oss.

En gång spelade pianisten Sviatoslav Richter i vårt vardagsrum. Så att ha musiker i mitt hem var helt normalt för mig. Det var så jag uppfostrades.

Traditionen tycks fungera lika bra 30 år senare i uppdaterad form på amerikansk mark, dit Steele flyttade 1990 efter att ha tagit examen från prestigefyllda Surikov Art Institute i Moskva. Idag är han ett relativt välkänt namn inom klassisk renässansmålning i USA. Men intresset för klassisk musik har alltid gått parallellt med måleriet. Steele själv spelar dock inget instrument och kan ingen musikteori: – Jag vet vad jag gillar utan att ha några som helst kunskaper om musikaliska regler. Jag går enbart efter mina egna preferenser. Man kan säga att jag är en sorts ambassadör för publiken.

Steele har blivit något av en kultfigur i Los Angeles, inte minst bevisat av stå-uppkomikern och samhällskritikern Bill Mahers skämt om produkten OPUS 57

3 x ava ntgar de

Klassisk underground

»Alexeys mustaschförstärkare« i sitt program Real Time with Bill Maher på HBO för några år sedan. Och Steeles särpräglat yviga karaktär utgör onekligen en central del av Classical Undergrounds dragningskraft, även om hans partner Olya drar det tyngsta lasset när det gäller de många administrativa delarna av verksamheten. Hon uppdaterar webbsidan, sänder ut inbjudningsmejl, håller i biljettförsäljningen via Paypal (ynka 10 dollar per konsert), koordinerar leveranser av instrument, har ansvar för ljud- och videoinspelning och viktigast av allt – väljer ut musiken i samråd med Alexey: – Den absolut roligaste delen är att sätta ihop programmet. Det är verkligen spännande att se hur delarna faller på plats, säger Olya och fortsätter: – Jag letar hela tiden efter nya musikerförmågor och jag konsulterar ständigt våra musikervänner. Vi försöker ta med de bästa som vi kan hitta och att göra konserterna så varierande som möjligt när det gäller alltifrån val av instrument till kompositörer och sinnesstämningar. Den största belöningen är när folk kommer fram och säger »Varje gång är spektakulär, men kvällens tillställning är den bästa hittills«. Nästa gång kommer de fram och säger samma sak. Att göra varje konsert till den bästa någonsin, det är utmaningen. Sen är det förstås väldigt belönande att se musiker knyta nya kontakter och bilda nya konstellationer. En av de första sådana nya grupperna kom sedan att spela på Disney Hall.

Olya är nöjd med att befinna sig lite mer i bakgrunden, trots sin drivande roll: – Alexey och hans inspirerande personlighet är ett varumärke för Classical Underground. Det är spännande att se hur hans idéer visualiseras, hur människor dras till honom och hur han fyller de utsålda konserterna med energi.

Han siktar högt och vi når dit. Det är fantastiskt.

Repertoaren är ett charmigt mischmasch. Kärnan är konservativ, men blandas ständigt upp med moderna kompositörer. Kvällen som undertecknad är där visar sig vara självaste Bachs födelsedag och följaktligen inleds den med ett antal stycken av den tyske giganten (på piano och fagott). Rachmaninov och Chopin följer därefter (på cello och piano), men efter pausen dyker en pianosonata av den argentinske neo-expressionisten Alberto Ginastera upp, liksom ett nyskrivet valthornsverk av den 29-årige spanske kompositören Oscar Navarro, som själv presenterar sitt verk. Steele låter optimistisk när det gäller situationen för modernistisk musik i USA: – Vi arrangerade nyligen ett uppträdande ihop med vår fantastiska granne, Long Beach Opera, där delar av Philip Glass verk Akhnaten framfördes. Det var oerhört mäktigt. Just nu finns det ett enormt stort utrymme för kända moderna kompositörer, men det är också en spännande tid för yngre tonsättare

»Jag vet vad jag gillar utan att ha några som helst kunskaper om musikaliska regler. Jag går enbart efter mina egna preferenser. Man kan säga att jag är en sorts ambassadör för publiken.« Alexey Steele, konstnär och skapare av Classical Underground 58 OPUS

Till höger: Alexey Steele håller flödande presentationer av kvällens medverkande musikerna under kvällen. Nedan: Cellisten Tina Guo. Nederst: Pianounderbarnet Rex Lewis-Clack – som både är autistisk och blind. Till höger: Violinisten Mono Simeonov. Nedan till höger: Kontrabasisten Alexey Klyushnik.«

foto MICHAEL HERF

foto VLADIMIR ZIMAKOV

»De alternativa konsertlokalerna bör samspela mer med de stora konsertlokalerna. För utan de sistnämnda skulle ingen ge sig in i musikeryrket, eftersom ren altruism och passion inte betalar hyran.« Yuliya Barsky, pianolärare

att hitta ett musikaliskt språk som talar till publiken.

Den optimismen delas inte av Andrea Moore, doktorand i nutida klassisk musik vid UCLA: – Det är lätt att få ett lite skruvat perspektiv när man bor i Los Angeles. Ny musik i alla dess former spelas på Disney Hall, som är en symbol för musikalisk kultur här. Det kommer visserligen inte lika många besökare till den innovativa Green Umbrella-konsertserien som när ett verk av Brahms framförs, men det är fortfarande en betydligt större ny musik-publik än jag har sett på andra platser. I resten av landet är det ekonomiska läget för klassisk musik väldigt ansträngt och nyskriven musik en väldigt liten del av de människor som väljer att se klassisk musik.

Att Los Angeles är en av USA:s mest livfulla platser för genren råder det ingen tvekan om. Och bara denna kväll är det tydligt vilka starka band Classical Underground-rörelsen har utvecklat både till den klassiska musikscenen i Los Angeles och till musiker från andra länder. Lokala veteraner som fagottisten John Steinmetz byter av med yngre lokalförmågor som studenten och pianisten Ryan MacEvoy McCullough, det autistiska pianounderbarnet Rex LewisClack och den argentinske pianisten Eduardo Delgado. Tidigare har bland annat medlemmar från Wienerfilharmonikerna gästat och framföranden från musiker i Los Angeles-filharmonin sker kontinuerligt. Att många av musikerna är ryska invandrare har sin naturliga förklaring i Steeles bekantskapskrets.

Violinisten Nickolai Kurganov är fast anställd i »LA Phil« och är en av Steeles äldsta vänner. Han är en trogen besökare av Classical Underground och tror att konsertserien absolut kan hjälpa till att locka fram en ny generation fans av klassisk musik: – Det är ingen hemlighet att klassisk musik inte är populärt bland yngre generationer. Hur man ska lyckas attrahera en ung publik på bästa sätt är jag inte säker på, men evenemang som Classical Underground kan absolut vara en del av lösningen. Sedan innebär det hela också en väldigt bra möjlighet för strävande musiker som inte är lika lyckligt lottade som jag, att nå ut och skapa nya kontakter.

Pianolärarinnan Yuliya Barsky har uppträtt på Classical Underground sedan starten och tillhör också de ryska musiker som utgör konsertseriens kärna. Hon instämmer med Kurganov: – Nedskärningar i skolorna tvingar bort den klassiska musiken från schemat och ungdomar förstår därför inte musikformen. Men Classical UnderOPUS 59

foto MICHAEL HERF

3 x ava ntgar de

Klassisk underground

Nedan: Medarrangören Olya Vlasova i samtal med sin partner Alexey Steele. Till höger: Harpisten Allison Bjorkedal. Nedan till höger: Kontrabasisten Alexey Klyushnik.

foto MICHAEL HERF

foto MICHAEL HERF

grounds format erbjuder en ny vinkel som gör den klassiska musiken tilltalande och spännande. De alternativa konsertlokalerna bör samspela mer med de stora konsertlokalerna. Intimiteten och gemenskapen hos de förstnämnda borde balanseras med formaliteten och finessen hos de sistnämnda. För utan dessa skulle ingen ge sig in i musikeryrket, eftersom ren altruism och passion inte betalar hyran.

Enligt Barsky har Classical Underground inspirerat till många andra okonventionella rum för klassisk musik i Los Angeles. Men södra Kalifornien är långt ifrån den enda plats i USA där genren de senaste åren har fått en hipp, bohemisk och mer tillgänglig paketering. Minimalister som Philip Glass, Steve Reich, Terry Riley och deras många lärjungar, samt experimentella stråkkvartetter som polarprisvinnande Kronoskvartetten, har visserligen alltid tillhört det »coola« skiktet av den klassiska musikvärlden. Men mästare som Stravinsky och Sjostakovitj har nu också börjat fascinera lika mycket som den nyare musiken tack vare ställen som Le Poisson Rouge i New York, Freight & Salvage Coffee House i Berkeley, Yerba Buena Center for the Arts i San Francisco och Rimsky-Korsakoffe House i Portland, Oregon. Lokalen och dess atmosfär har alltså visat sig vara betydligt viktigare än vad man förr har insett.

Robert Fink, professor i musikvetenskap vid UCLA, är trots den alternativa rörelsens prunkande utveckling väldigt orolig för hur den klassiska musiken ska kunna överleva i framtidens USA: – Läget är rätt bedrövligt för tillfället, med tanke på den filantropiska och privatfinansierade modell som styr den amerikanska kulturvärlden. När det är lågkonjunktur tar denna självklart stryk. Klassiska musikinstitutioner kämpar och får anpassa sig efter principen »vinnaren tar allt«. Några stora organisationer och orkestrar blir väldigt framgångsrika, medan många som ligger på en mellannivå går under. Jag tror inte att något som Classical Underground kan

»Är det inte per definition som något som kallar sig självt för »underground« inte kan vara en bra modell för bredare kommersiell framgång?« Robert Fink, professor i musikvetenskap vid UCLA

60 OPUS foto alexey steele

»Vilket gräsrotsuttryck som helst förlorar en del av den vitalitet som gjorde det relevant från början om det blir fullkomligt omfamnat och hyllat av etablissemanget.« Alexey Steele

Nedan: Herr Steele entusiasmerar publiken.

Nedan till höger: Knytkalas i den klassiska underjorden.

ändra på den här makroekonomiska situationen. Är det inte per definition som något som kallar sig självt för »underground« inte kan vara en bra modell för bredare kommersiell framgång?

Trots olikheterna mellan finansieringen av klassisk musik i USA och Sverige – där den ena är mest privatstyrd och den andra är mest offentlig, ser Fink ändå vissa hoppingivande paralleller: – I viss mån tar universiteten – både statliga och privata – över rollen av offentlig finansiering i USA. Nya ensemblesammansättningar vid musikinstitutionerna kan spela i princip vad som helst och kompositörer som är knutna till universiteten kan skriva nästan vad de vill, när de inte undervisar.

Alexey Steele håller inte med Fink gällande den positiva påverkan som till exempel Classical Underground har för framtidens klassiska musik i USA. Steele tror att det är vägen framåt: – För ett tag sedan var jag på en tillställning som arrangerades av styrelsen för en organisation för klassisk musik i södra Kalifornien. När jag såg ut över rummet fick jag en chock. Medelåldern var runt 75. Var höll deras barnbarn till, undrade jag? Om man inte lyckas med övergången till dem kan man ju fråga sig vem som ska finansiera klassisk musik i det här landet om 20 år? Det är en väldigt allvarlig frågeställning. Och det är såklart också en av anledningarna till att jag gör det här. Jag märker att många unga som aldrig trodde att de någonsin skulle lyssna på klassisk musik får upp ögonen för musikformen genom Classical underground. Vi måste utgöra nyckeln till deras hjärtan! Det är det enda sättet som gör att de kommer att ta på sig ansvaret att föra den klassiska musiken vidare när tiden är kommen.

Det uppvaknande som präglar Classical Underground och arrangemangen i dess fotspår tyder på att Steele har rätt. Men han understryker samtidigt hur essentiellt det är att rörelsen håller sig kvar på en undergroundnivå för att kunna utgöra det nödvändiga kreativa bränslet: – Vilket gräsrotsuttryck som helst förlorar en del av den vitalitet som gjorde det relevant från början om det blir fullkomligt omfamnat och hyllat av etablissemanget. Kultur uppstår i en motsatsposition till det som är mainstream.

Visst, vi måste ta betalt för våra målningar. Och ja, vi måste ta betalt för våra konserter och de här fantastiska instrumenten. Men inget av det är en produkt.

Konst är en stor byggsten i samhället. Den är ett sätt att leva.

OPUS 61