# 4 2014

# 4/2014

PRIS 40 KR

Tema 51 200 000 På gränsen till Syrien Vad innebär skydd i närområdet?

Hani – en av världens få kvotflyktingar Vem kontrollerar Europas gränser?

Migration på film Dessutom: Kultur, intervjuer och serier Flyktingrörelsens tidning från FARR – Flyktinggruppernas riksråd

Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse Ur Artikel 14 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna

Artikel 14 nr 4 2014 Första ordet

5

Artikel 14 kommenterar

6

Debatt

8

Porträtt: Reza

10

Praxis

12

Dina frågor

14 Tema 51 200 000

51,2 miljoner människor på flykt

16

Allt vi byggt föll samman

20

På gränsen till Syrien

22

Med styrka i blicken

29

0,7 procent

31

Urgiska kvinnor utsatta för förföljelse

32

Vad innebär skydd i närområdet?

35

Hani – en av världens få kvotflyktingar

38

Flyktingar i Sydafrikas storstäder

43

Vem kontrollerar Europas gränser?

44

Klimatflyktingar

47

Artikel 14 nr 4 2014 Anders Hansson om utställningen Flykt

48

Intervju med regissören Zanyar Amadi

50

ISIS offers röster

52

Migration på film

54

FARR-nytt 56 Medlemsgrupper/Prenumeration 58 Engagera dig!/Kontakt

59

Nr4 2014 ISSN 11041846 Ansvarig utgivare: Sanna Vestin sanna.vestin@farr.se

Artikel 14 ges ut med stöd av Kulturrådet.

Redaktörer: Jenny Skånberg, Mikael Leyi

Åsikter som framförs av enskilda skribenter behöver inte överensstämma med redaktionens.

Grafisk form & layout: BEAST Studio/Li Dahlgren Omslagsbild: Hogir Hirori Medverkande i detta nummer: Maria Bexelius, Fridh Advokat­ byrå, Hogir Hirori, Fia Lien, Robert Lindblom, Klara Ljungberg, Anna Lundberg, Harriet Massie, Mehek Muffee, Lisa Pelling, Agneta Pleijel, Kaajal Ramjathan-Keogh, Helin Sahin, Matthew Scott, Karin Ulin, Cajsa Unnbom, Emma Vendelek, Sanna Vestin, Khaled Wehbi

Är det något som du vill att Artikel 14 ska ta upp? Skriv till artikel14@farr.se. Vi tar gärna emot artikelidéer, beslut, klipp, rapporter och annat.

Korrektur: Jenny Skånberg, Mikael Leyi Kontakt: artikel14@farr.se www.artikel14.se / www.farr.se Prenumerationsärenden: artikel14@farr.se Tryckeri: Trydells, Laholm

Artikel 14 ges ut av Flyktinggruppernas Riksråd – FARR, i syfte att informera och skapa debatt kring flyktingfrågor och asylpolitik. Tidningen är politiskt och religiöst obunden, drivs utan vinstintresse och utkommer med fyra nummer per år.

Vem är det som ska skyddas?

B

erlinmuren byggdes för att hindra människor att fritt lämna sina länder.

När den revs för 25 år sedan började snart nya murar att resas, men nu för att hindra människor att fritt resa in i ett annat land. Rätten att lämna hemlandet sattes ur spel bakvägen.

Några veckor efter Berlinmurens fall 1989 fattade Sveriges regering ett beslut som blev en vändpunkt för synen på flyktingars rättigheter. ”Luciabeslutet” innebar att asyl bara skulle ges till personer med flyktingstatus enligt Sveriges snäva tolkning av fn:s flyktingkonvention, eller med särskilt starka skyddsbehov. Det innebar att de flesta skyddsbehövande, som då kallades ”de facto” flyktingar, skulle nekas skydd.

Luciabeslutet togs med hjälp av en lagparagraf om att de facto-flyktingar kunde nekas skydd av ”särskilda skäl”. Det särskilda skälet var ett oväntat stort antal flyktingar under 1989.

Luciabeslutet revs upp efter två år. Men bara ett år senare infördes visumtvång för att stoppa krigsflyktingar. Praktiken att flyktingars rättig­ heter kan sättas ur spel om de är obekväma eller alltför många åberopar dem, har levt kvar. Ibland motiveras hindren med volymer. Ibland bryts regler utan motivering, för att den som skadas är i underläge och den som har makten kan göra som den vill. Ibland tycks resonemanget vara att vi här i Sverige är så bra att vi är immuna mot att göra fel även när vi gör fel.

Begränsad tillgång till utredning av tortyr och övergrepp, praktiska hinder för familjeåterförening, information till asylsökande bara på svenska, dagbidrag långt under existensminimum, tvångsinjektioner och åsidosättande av barnets bästa är exempel på när Sverige bryter mot internationella konventioner eller direktiv om flyktingars rättigheter. Det allvarliga är inte bara att enskilda människor drabbas, utan också att inställningen öppnar för att det inte är så noga med vissa rättigheter.

Om vi inte kan vara överens om att rättigheter är till för att respekteras just precis när de är obekväma – då kommer vi snart att stå där med ett nytt luciabeslut om att stoppa krigsflyktingar eller att kasta ut människor som redan fått skydd.

En förenings stadgar behövs inte så länge medlemmarna är överens om allt. Lagar och internationella överenskommelser om individers rättigheter är onödiga så länge alla ändå följer principerna. Just när principerna ifrågasätts behöver vi stå fast vid överenskommelser som skyddar den svagares rätt. Och när någon vill bygga en mur – då är det dags att fråga vad och vem det är som ska skyddas.

Artikel 14 – Första ordet

sanna vestin ordförande farr

5

Artikel 14 kommenterar Tsunami ”Får jag kalla det en tsunami? NEJ, DU FÅR INTE KALLA DET EN TSUNAMI!” skriver en ung vän på Facebook, och jag vet precis vad hon menar. Jag hörde också repliken. Det var en tjänsteman i någon kommun som pratade om det ökande antalet asylsökande och varför inte mottagandet håller den kvalitet som kunde önskas. Det går bra i vanliga fall, menar hon och famlar efter orden när hon ska beskriva hur det är idag. ”Får jag kalla det en tsunami?”

Nej, du får inte kalla det en tsunami. Ärligt, jag är trött på alla dessa floder och strömmar, som vi påstås drabbas av. Det är inte vi som är drabbade. Att kalla det en tsunami – där tar mitt tålamod slut.

En tsunami är en plötslig katastrof, människor dör. Fler asyl­ sökande dödar ingen i Sverige.

Ett krig eller ett våldsutbrott av en tyrannisk regim är ännu värre än en tsunami, för då sker dödandet och fördrivningen med avsikt.

När katastroferna slår till utomlands kan svenska organisa­törer ibland slå upp bostäder snabbt. Här hemma verkar det vara svårare. ”Får jag kalla det en tsunami?”

Nej, det får du inte.

Det spelar ingen roll hur många det är, du får ändå inte prata om människor i flock på det sättet. Oavsett om en person eller fem miljoner är på flykt så är varje människas flykt ett eget indi­ viduellt liv som förötts – precis som ditt mycket personliga liv skulle förödas om det drabbade dig. Varje flykting är en individ och har rätt att bemötas så.

Nej, du får inte kalla henne en tsunami. sanna vestin

6

Artikel 14 kommenterar

Ansvar unhcr:s

rapport om flyktingsituationen i världen väckte uppmärksamhet. Men inför det mänskliga lidande som ligger bakom varje flykt förhåller sig den rika världen allt mer likgiltigt. Världens flyktingar blir allt fler men allt färre erbjuds skydd. Även detta stod att läsa i rapporten men det nådde inte nyhetssidorna. Andelen flyktingar som erbjuds skydd i västvärlden har sjunkit från 30 till 14 procent de senaste åren. Det är mer än en halv­ering.

Diskussionen om vårt ansvar för rättigheter och för liv borde prägla samhällsdebatten i Europa och i Sverige. Det gör den inte.

Istället planerar vi för hur de ska hållas härifrån och frågan om vi har råd ställs allt oftare. Framtidens dom kommer att vara hård.

Lena Sundström beskrev det väl i sitt tacktal för årets Torgny Segerstedt-pris: ”Samtiden är en förolämpning. Därför att vi redan förnekar historien. Trots att det var så nyss”. mikael leyi

Nyval De som trodde att Sverigedemokraterna var något mer än sin rasistiska historia motbevisades onsdagen den 3 december 2014.

Man ställde sig i talarstolen och hotade resten av riksdagen med invandringen som slagträ. Stängs de skyddssökande inte ute… Om vi inte stärker våra gränser, höjer våra murar… Om ni inte köper vår verklighetsbeskrivning… då stöttar vi inte någon budget. Då är vi emot er alla! Denna roll har kallats vågmästare. Det är fel. Sverige­ demokraterna lyssnar inte, de ställer endast krav. Alla vi som inte röstade på dem hålls nu som gisslan i ett drama med oviss utgång.

Den 22 mars blir det nyval. Det är första gången på 57 år. Oavsett vilka frågor som kommer att diskuteras i tv-soffor, på debattsidor och i diskussionsforum den här gången så handlar valet om frihet, humanism och solidaritet. Om antirasism. Och dess motsats. mikael leyi

Artikel 14 kommenterar

7

Nyanländas röster:

Vi kan inte lita på Migrationsverket

D

et går nästan inte en dag utan att vi som asylaktivister får samtal, mejl eller träffar någon som är i akut behov av stöd. Ibland måste vi, trots att det krossar våra hjärtan och går emot alla våra principer, säga nej eftersom dygnet bara har ettusen fyrahundra­ fyrtio minuter och vi inte hinner hjälpa alla vi vill hjälpa. Listan över människor i akut behov av stöd blir längre och längre varje dag som går.

Och det går nästan inte en dag utan att vi får höra om människor som har fått avslag på sin asylansökan, ofta enbart för att de inte visste om sina rättigheter förrän de var mitt inne i processen, eller efter det att processen avslutats.

Vem har ansvar för att informera asylsökande om deras rättigheter?

Barn under 18 år har rätt till en god man och oftast bor de på ett boende med personal som kan förse dem med mat, stöd och information.

Men de barn, som Migrationsverket med hjälp av osäkra metoder beslutar egentligen är vuxna lämnas utanför. Migrationsverkets osäkra åldersbedömningar får stora konsekvenser för den enskilde. Som vuxen är du ensam och förväntas ta hand om dig själv. Du träffar din advokat i en timme någon gång innan den intervju som är helt avgörande för hela din framtid.

Med språkbedömningar bestämmer Migra-

tionsverket varifrån du som asylsökande kommer. svt:s Uppdrag granskning visade nyligen hur Migrationsverket tar beslut utifrån grunder som både forskare, lingvister och nyanlända menar är felaktiga och i strid med asylsökandes egna berättelser. Migrationsverket, som har makten att göra skillnad på död och liv, litar blint på språkföretag som Sprakab utan att på något sätt försäkra sig om att det ligger någon sanning bakom det som före­ taget i sina bedömningar har kommit fram till.

På rättsosäkra och etiskt problematiska grunder bestäms ålder och ursprung av en myndighet. Den asylsökande berövas sin identitet. Vi vet att Migrationsverket ofta tar helt fel beslut på helt fel grunder.

Vi vet att Migrationsverkets beslut är helt och hållet avgörande för en människas framtid. Så varför kan vi inte förvänta oss en professionell och rättssäker prövning?

Vi vet att Migrationsverket fungerar mer som ett lotteri än en seriös myndighet. Men varför tillåts de fortsätta leka med människors liv på det här sättet?

Hur länge ska människor behöva betala med sina liv för en oseriös myndighets misstag? ali ahmadi och matilda holst lidfors aktiva i nyanländas röster

Om Nyanländas röster Föreningen Nyanländas röster är en nystartad plattform. Syftet är att ge nyanlända verktyg och styrka för att kunna höja sina röster! Majoriteten av styrelsen är själva nyanlända. Genom egna erfarenheter vet de att det finns ett stort behov av att skapa möjligheter för nyanlända att känna sig som en del av samhället och inte hamna i utanförskap.

8

Artikel 14 – Debatt

Flyktingmottagandets möjligheter och utmaningar

A

ntalet asylsökande i Sverige är högre än på mycket länge.

Enligt Migrationsverkets senaste prognos kommer Sverige att till och med att ta emot något fler asylsökande i år än 1992 då inbördeskriget rasade som värst på Balkan. Då sökte 84 018 personer asyl i Sverige.

Precis som 2013 förväntas den största andelen komma från Syrien (25 000 mellan januari och oktober i år jämfört med 12 000 under samma period förra året) och från Eritrea (10 700 mellan januari och oktober i år jämfört med 3 700 under samma period förra året).

Läget är således exceptionellt. Men det har det har det varit även tidigare.

Förra året presenterade arbetsmarknadsdepartementet en studie som följt upp hur det har gått för de 75 000 personer från tid­igare Jugoslavien som fick uppehållstillstånd i Sverige i början av 1990-talet. Studien visar att det har gått bra för de allra flesta. Bäst gick det för dem som kom som barn, och dem som var mellan 20 och 30 år gamla. Dessutom verkar skillnaderna utraderas på bara en generation: mellan barn till Balkanflyktingar som fötts i Sverige och barn till infödda svenskar fann studien inga märkbara skillnader alls.

En stor andel av dagens asylsökande från Syrien är just barn och yngre. Det samma gäller för dem som kommer från Eritrea.

Unde­r nittiotalet genomled Sverige sin värsta ekonomiska kris sedan 1930-talet. Det ekonomiska läget i dag ser betydligt ljusare ut.

Vi står väl rustade att klara av utmaningen.

Att veta att det kommer att gå bra för de flesta så småningom är dock en klen tröst för de kommuner som idag står inför utman­ingen att på kort sikt ordna skolgång, sjukvård och helst jobb till de många nyanlända.

Framsynta politiker måste därför omfördela från de långsikt­ iga, allmänna vinsterna med den i jämförelse unika svenska öppen­heten, och se till att de kommuner som tar emot asylsökande och nyanlända får de resurser de behöver för att kunna ta emot människor på ett värdigt sätt. Till exempel genom att låta Täby och andra rika kommuner som idag tar emot få flyktingar stå för en större del av kostnaden. Klassisk fördelningspolitik alltså. lisa pelling, utredningschef arena idé

Artikel 14 – Debatt

9

Reza

”Bekämpa ingenting så intensivt att du blir lik det.”

Artur Lundqvist foto privat

H

ans mustasch är stor och vit. Ett vänligt leende därunder. Reza har varit en välbekant folkbildare i Angered i mer än tjugo år. Men nu hälsar grannarna inte lika vänligt längre. Som om de vill undvika bråk viker de ner blicken. Det är ett Sverige han inte känner igen.

Reza Talebi föddes i Teheran, men växte upp i den mindre staden Hamedan. Hans politiska aktivism föddes under Shahens förtryck och de radikala och militanta vänsterrörelsernas lyskraft väckte hans intresse. Han var en 13-årig, litteraturintresserad pojke som ville göra något åt världens orättvisor och bekämpa imperialismen.

Rezas engagemang för migranter började i staden Bandar Abbas i slutet av sjuttiotalet. Dit kom många fattiga arbetare från Afghanistan.

Det var de som arbetade hårdast, som var sämst betalda och utförde de tyngsta arbetsuppgifterna.

De hade ingenstans att bo utan sov på gatorna i

10

staden. Det hände att arbetarna blev misshandlade på nätterna, att folk kastade stenar på dem.

Rezas organisation slogs för deras rätt. Delade ut mat. Protesterade. Men, konstaterar han nu, vi kunde inte förstå deras situation. Vi tänkte att de måste göra revolution och förstod inte deras utsatthet fullt ut.

I mitten av åttiotalet hade situationen för Reza, hans gravida fru och då ettåriga son blivit ohållbar. Han förföljdes av den iranska regimen.

De flydde från stad till stad. Levde som gömda till dess att han mot sin vilja beordrades att lämna landet av sin organisation. En dramatisk och lång flykt började som skulle sluta med en lägenhet och ett liv utanför Göteborg.

De flydde tillsammans med tre andra kamrater mot gränsfloden till dåvarande Sovjet. Det hade regnat kraftigt dagen innan och floden rest sig med de ökade vattenmassorna. De var nära att drunkna. Endast Reza och två av hans kamrater

Artikel 14 – Personporträtt

”Det går inte att släppa ett inre motstånd mot likgiltigheten”

lyckades ta sig över. Hans fru, barn och tredje vän blev kvar på andra sidan. De arresterades av regimen. Kamraten avrättades så småningom.

I tre månader visste han inte vad som hade hänt med hans familj. Varje minut blev en timme, varje dag en vecka, en månad, ett år. Han led av skuldkänslorna. Vad kunde gjorts annorlunda? Under ett år hade de ingen kontakt. Reza var i Sovjet. I Afghanistan. I Pakistan. Ett år lades till ett annat. Till slut uppstod en möjlighet.

Hans kamrater ordnade att en smugglare kunde hjälpa honom att få ut familjen ur landet. Han ordnade med allt. Betalade för resan ut ur Iran, via Pakistan, till Afghanistan. När deras flyg till slut landade i Sovjet hade det gått mer än fyra år.

– Det var ett obeskrivligt ögonblick. Den äldste sonen kände igen mig på något sätt, kallade mig för pappa. Den yngre, som jag aldrig hade träffat, kallade mig farbror. På ett sätt är det den lyckligaste dagen i mitt liv.

Reza kom till Sverige i oktober 1988 och fem månader senare kom resten av familjen. Bemötandet beskriver han som fantastiskt bra. Han kände att han fick stöd från både myndigheter och samhället i stort. I Göteborg tog han upp sitt politiska engagemang igen, men han hade övergett de revolutionära idéerna. 1991 gick han med i Socialdemokraterna. Började arbeta för abf. Hans vardag ägnas åt diskussion, debatt, utbildning och organisering i Sverige och internationellt.

– Det finns en övertygelse, starkt rotad innerst inne, starkare än mig, min fysik och min ålder.

Den har stärkts under så många år, att det inte är så lätt att rubba den. Det går inte att släppa ett inre motstånd mot likgiltigheten. Så länge jag har ork och möjlighet så måste jag göra mitt bästa.

Artikel 14 – Personporträtt

mikael leyi

11

Praxis text sanna vestin

FN-kommitté kritiserar att flyktingar lämnades i öknen

Ungdom över 18 kan få återförenas med familj

Afghan uppvuxen i Iran slipper utvisning till Afghanistan

fn:s

Som huvudregel räknas barn som fyllt 18 inte till familjekretsen i ärenden om uppehållstillstånd för anhöriga.

Men migrationsdomstolar har i flera fall på senare tid gjort undantag och låtit äldre barn omfattas, med hänvisning till Europadomstolens praxis för Europakonventionens artikel 8 om rätten till privatliv.

Exempelvis slapp en 22-åring att bli kvarlämnad i Syrien, och en 18-åring fick följa med från Egypten när deras föräldrar och yngre syskon fick återförenas.

Den punkt i utlänningslagen som används är den om ”särskilt beroendeförhållande”.

Enligt denna krävs ”udda och ömmande omständigheter”. I ett annat fall som gällde en förälder som ville återförenas med ett ensamkommande barn som fyllt 18, så bestod det ”udda” av Migrationsverkets långa handläggningstid. Pojken var bara 16 när han fick uppehållstillstånd.

Observera att dessa domar inte är vägledande.

Många unga pojkar eller män som utvisas till Afghanistan har knappast några minnen av landet, eftersom de bott i Iran sedan tidig ålder. Detta brukar inte ses som hinder mot utvisning, och någon rimlig­ hetsbedömning av överlevnadsmöjligheterna görs normalt inte heller eftersom det inte handlar om internflykt. En migrationsdomstol beviljade dock uppehållstillstånd åt en ung man, som genom röntgen bedömts till 18 år. Domstolen påpekar att återvändande flyktingar utsätts för social marginalisering och menar att det skulle vara stötande ur ett humanitärt perspektiv att utvisa en ung hazar utan socialt nätverk i den svåra säkerhetssituationen som råder. Detta gäller enligt domstolen oavsett om den unge hunnit fylla 18.

Pojken får stanna av synner­ ligen ömmande omständigheter. Observera att domen inte är vägledande.

kommitté mot tortyr, cat, har kritiserat Marocko för en grym utvisning. Den sökande ingick i en grupp som försökte ta sig till Spanien i en båt från Mauretanien. De stoppades av Marocko, togs i förvar och lämnades sedan i öknen vid gränsen mot Mauretanien, nära ett minfält, vilket kostade en av flyktingarna livet. Övriga omhändertogs av Mauretanien, där några av dem fängslades.

Com No 372/2009

Lucka i lagen förlänger tillstånd Migrationsöverdomstolen har slagit fast att en person som haft arbetstillstånd men förlorat jobbet ska få förlängt uppehållstillstånd trots att det gått mer än tre månader då han lyckades få nytt jobb. Skälet är att tremånadersgränsen bara gäller Migrations­verkets rätt att återkalla uppehållstillståndet.

Om detta inte skett ska en ny ansökan inte avslås, trots att det beror på en lucka i lagen.

UM 6686-13, Lifos 33421

12

Göteborg UM 2341-14, Stockholm UM 4411-14 samt Stockholm UM 4813-14

Artikel 14 – Praxis

Göteborg UM 2111-14

Fler praxisnotiser: sanna-ord.se/asylnytt/praxis

Garantier krävs för att överföra barnfamilj till Italien Beslut från Europadomstolen för mänskliga rättigheter: En barnfamilj som skulle överföras från Schweiz till Italien, hävdade att asylmottagandet där är så dåligt att det strider mot artikel 3 (Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning).

Europadomstolen har flera gånger tidigare avfärdat en sådan bedömning. Nu togs ärendet upp av domstolens stora kammare. Rapporter från unhcr, Europarådet, iom, Schweiz flyktingråd, Pro Asyl och jrs vägdes in. De visar att Italiens mottagningssystem bara har plats för en mindre del av de asylsökande och att andra kan hamna på gatan. En del av rapporterna beskriver dessutom oacceptabla förhållanden i vissa förläggningar och familjesplittring. Domstolens slutsats är

att, även om förhållandena inte är jämförbara med hur det varit i Grekland, så finns det en risk att personer som överförts inte får något boende eller hamnar i en överfull och ohälsosam förläggning. Därför skulle det vara ett brott mot konventionen att överföra familjen utan individuella garantier för att barnen kommer att tas emot på ett lämpligt sätt och att familjen inte splittras. Beslutet, som togs med 14 röster mot tre, får direkt betydelse för barnfamiljer som ska sändas till Italien. Men det kan också påverka hur Dublinförordningen ska tolkas för andra utsatta grupper.

Application no. 29217/12, Lifos 33454 Se även farr.se

Irakier kan ansöka om verkställighetshinder fn:s

flyktingorgan unhcr avrådde den 27 oktober från alla tvångsutvisningar till Irak på grund av de våldsamma övergreppen mot civil­ be­folkningen. Enligt unhcr har de flesta asyl­ sökande från Irak skyddsbehov. I den nuvarande humanitära krisen anser unhcr dessutom att irakier inte ska återsändas till flykt inom landet.

Detta uttalande innebär dock inte att det blir formellt utvisningsstopp i Sverige. Ett rättsligt ställningstagande om Irak som Migrationsverket publicerat innebär att fem provinser som an­ gripi­ts av is nu är i väpnad konflikt, men våldet är ”urskillningslöst” bara i tre av dem.

I Baghdad och provinserna söder om Baghdad råder det enligt Migrationsverket inte väpnad konflikt, men svåra motsättningar. I praktiken innebär det att många måste visa att de tillhör

en särskilt utsatt grupp eller har ett personligt hot som hänger ihop med konflikten. Dess­ utom kan en del utvisas med hänvisning till intern­f lykt, antingen i norra Irak eller i Baghda­d, beroende på grupptillhörighet. Men risken att hamna i internflyktläger ska beaktas och varken ensamkommande barn eller ensamstående kvinnor ska utvisas till internflykt. I praktiken blir utrymmet för utvisningsbeslut mindre än tidigare. Migrationsverket kommer inte att på eget initiativ riva upp tidigare utvisningsbeslut, men de som själva påtalar verkställighetshinder på grund av den förvärrade situationen kan få en ny prövning.

Lifos 33475 respektive 33359 Se även farr.se

Artikel 14 – Praxis

13

Dina frågor 1. Jag har kontakt med en palestinier med jordanskt pass som aldrig bott i Jordanien. Hen ska utvisas och samarbetar med polisen, men de har inte hört av sig på flera år. Är det vanligt att polisen inte verkställer beslut på det här sättet?

Det är inte alls ovanligt att det dröjer lång tid med verkställighet. Det kan exempelvis röra sig om att polisen har svårt att få till ett samarbete med behörig myndighet i mottagarlandet. För statslösa palestinier är detta ofta fallet. Jordanien utfärdar särskilda pass för palestinska flyktingar. Dessa pass innebär inte att personen har medborgarskap i Jordanien och ger inte någon självklar rätt till inresa (se jo-beslut 4253-2012

för mer information). Det finns goda möjligheter till uppehållstillstånd om sökandens utvisningsbeslut preskriberas utan att det verkställts, vanligtvis fyra år efter det har vunnit laga kraft, och sökanden kan visa att hen själv ansträngt sig och arbetat för att bli verkställd exempelvis genom att ha kontaktat Jordaniens ambassad och begärt inresa.

2. Jag har kontakt med en person som satts i häkte. Är det lagligt att sätta asylsökande i häkte i Sverige? Hur länge får en asylsökande i sådana fall hållas och vad kan jag göra?

Frihetsberövande av asylsökande sker normalt genom förvarstagning. Asylsökande får flyttas från förvar till häkte på de grunder som ges av 10 kap. 20 § utlänningslagen. Det vanligaste är att asylsökande tas i häkte med hänsyn till säkerhetsskäl, det vill säga när de anses utgöra en fara för sig själva eller sin omgivning. Bestämmelsen har sin bakgrund i att förvarslokaler är anpassade för lugna förhållanden. Förvarets personal saknar vidare den utbildning och de befogenheter som

kriminalvårdens personal har. Maxtiden för häkte är samma som för förvarstagande, 12 månader.

Att Migrationsverket placerar förvarstagna i häkte vid suicidrisk har kritiserats hårt från många håll. Verket bör i sådana situationer snarare lägga in personen för psykiatrisk vård.

Beslut om överföring från förvar till häkte kan överklagas särskilt. fridh advokatbyrå

Har du juridiska frågor? Här svarar juridiskt kunniga och erfarna personer på dina frågor om asyl- och migrationsrätt. Mejla din fråga till artikel14@farr.se. För att din fråga ska kunna besvaras i nästa nummer behöver vi ha din fråga senast den 1 2 januari.

14

Artikel 14 – Dina frågor

51 200 000

Tema

51,2 miljoner människor befinner sig på flykt undan konflikt och förföljelse. Det är den högsta siffran sedan UNHCR började föra statistik. Världen har inte sett en lika omfattande flyktingsituation på sjuttio år. I Syrien, Irak, Afghanistan, Sydsudan, Somalia, Centralafrikanska republiken, Colombia och på Filippinerna pågår krig och väpnade konflikter som sliter länder, familjer och människor itu.

De flesta tar sig inte långt. En över­ väldigande majoritet är kvar inom det egna landets gränser eller söker skydd i närområdet. Till Europa har de lagliga vägarna stängts. Av det totala antalet flykt­ ingarna i världen ges endast 14 procent skydd i de rikare länderna. Den siffran sjunker sam­tidigt som antalet flyktingar i världen ökar.

Trots vår utgångspunkt i rekordnivåer handlar inte detta tema om volymer. Vi vill fördjupa diskussionen och ge plats åt andra perspektiv och berättelser. Det är alltid individer som flyr, oavsett deras totala antal.

Artikel 14 gör i detta nummer nedslag på olika håll i världen och tittar på vad dagens flyktingsituation innebär för enskilda.

Asylsökande 1,2 Flyktingar 16,7

Internflyktingar 33,3

= 51,2 miljoner INTERNFLYKTINGAR är människor som befinner sig på flykt från våld och konflikter inom sitt lands gränser.

FLYKTINGAR är människor som tvingats lämna sitt hemland för att söka skydd från förföljelse. Flyktingstatus ges individuellt utifrån kriterier i Genèvekonventionen. När stora grupper människor flyr kan de utan enskild bedömning anses vara flyktingar utifrån varifrån de kommer och de förhållanden som konstaterats föreligga där. I statistiken över flyktingar ingår även fem miljoner palestinska flyktingar som ligger utanför UNHCR:s mandat.

Kvotflyktingar är de flyktingar som vidarebosätts och utgör en väldigt liten del av gruppen (mindre än hundratusen). UNHCR arbetar framför allt med lokal integrering och frivilligt återvändande.

ASYLSÖKANDE är individer som söker internationellt skydd (asyl), men ännu inte fått sin ansökan avgjord.

16

Artikel 14 – Tema 51 200 000

00000000 00000000 00000000 00000000 00000000 Flykting­ situationen i världen

D

et är en förtvivlad bild av flyktingsituationen i världen som unhcr tecknar i sin senaste årsrapport. Enligt ”unhcr Global Trends 2013” har det inte funnits så många flyktingar i världen vid något tillfälle sedan andra världskriget.

Sammanlagt befinner sig 51,2 miljoner människor på flykt. Av dem är 16,7 miljoner flyktingar. 11,7 miljoner flyktingar ingår i unhcr:s mandat, övriga 5 miljoner är de palestinska flyktingar som det särskilda FN-organet unrwa ansvarar för. Resterande och största andelen av världens flyktingar är således internflyktingar: 33,3 miljoner människor är på flykt i sitt eget land.

De 1,1 miljoner människor som sökte asyl i världen under året, är få i jämförelse.

Den största nu pågående flyktingkatastrofen är den som orsakats av den syriska regimens förtryck och det inbördeskrig som förtrycket har utlöst. unhcr räknar med att över fyra miljoner människor befinner sig på flykt inom Syriens gränser. Tre miljoner har flytt från Syrien. Nästan en miljon av dessa har flytt till Libanon, som nu är en av världens största mottagare av flyktingar trots att Libanon är ett land med bara fyra miljoner invånare.

När världen står i brand tar fattiga grannländer de största ansvaret. Utvecklingsländerna tar idag emot 86 procent av världens flyktingar, jämfört med 70 procent för tio år sedan. Det är den högsta andelen på mer än två decennier.

Tyvärr är inte flyktingkatastrofen i Syrien unhcr:s enda bekymmer. Medan världens strålkastare riktas mot Kobane fortsätter människor att fly i Centralafrikanska republiken, Sydsudan, Mali och Irak. Krig och konflikt som driver människor på flykt.

lisa pelling

utredningschef arena idé

Artikel 14 – Tema 51 200 000

17

2

1

3

1. Afghanistan 2. Syrien 3. Somalia

Mer än hälften av alla flyktingar i världen kommer från dessa tre länder.

18

Artikel 14 – Tema 51 200 000

A

fghanistan har varit det land som flest flytt från under mer än tre årtionden nu, men under 2014 går Syrien förbi i statistiken. Förra året tvingades 2,2 miljoner människor lämna Syrien och anslöt sig till de två miljoner som flydde åren innan sedan konflikten bröt ut. Tusentals familjer flyr fortfarande över gränserna varje dag. Det är just Syrien som ger utslag i unhcr:s statistik. Det har inte funnits någon jämförbar flyktinggrupp sedan folkmordet i Rwanda 1994. Syrien har gått från att vara världens näst största flyktingmottagande land till att vara nummer två på listan över länder som människor flyr ifrån.

Det är en rasande utveckling på bara fem år.

Somalier är den tredje största gruppen. De flesta har varit på flykt sedan tidigare – inte fler än trettiotusen nya personer sökte internationellt skydd förra året. Somalia är ett land som fortfarande ligger högt i statistiken över vem som kommer till Sverige. Andra enormt stora flyktinggrupper globalt sett är från Kongo-Kinshasa, Burma, Mali, Centralafrikanska republiken och Sudan. Dessa grupper är nästan helt osynliga i Sverige.* *Från dessa länder sökte 77, 4, 65, 1 respektive 226 personer asyl i Sverige förra året. text jenny skånberg grafik robert lindblom

60 50

Flykt från konflikter 1994–2013 51,2 47,4

40

37,7

39,3

42,5

30 20 10 0

1994 Rwanda Enhet: Miljoner

1999 Kosovo

2003 Irak

2011 Syrien

2013 Syrien Källa: UNHCR

…… ……. …… ……. …….. ……. …… ……. …… ……. ………….

Allt vi byggt föll samman 20

Artikel 14 – Tema 51 200 000

J

ag hade två tentamen innan mitt femte år på läkarskolan. Jag skulle bara klara av dem.

Sedan tillbaka till Douma, min hemstad, för att fortsätta den revolutionära kampen tillsammans med min far.

Han var en framstående lokal ledare för upproret. För att lättare ta oss till lektionerna hyrde jag och min syster en lägenhet i en av Damaskus förorter. Det är bara 13 kilometer mellan Douma och Damaskus men det kunde lika gärna ha varit ettusen trehundra.

Douma var belägrad i mer än ett år och det var svårt att ta sig in och ut ur staden. Ingen telefon. Inget internet. Natten fylldes av ljudet av sammandrabbningarna mellan regeringens miliser och rebellstyrkorna. Damaskus däremot var fyllt av liv. Regimen försökte med alla medel hålla staden utanför stridigheterna.

Jag flyttade tre dagar innan jag skulle skriva tentamen. Jag uppfylldes av tankarna på mina studier. Men ödet ville något annat. Jag visste inte att regimen bestämt sig för att försöka kväsa upproret i Douma.

Dagen innan min första tentamen mördades min far i sin läkarmottagning. Assad höll ett tal om konspirationer och terrorism. Min far hotades många gånger men vägrade gömma sig.

Vem kan anklaga honom? Han kämpade för att uppnå sina principer och drömmar.

Det är svårt att hitta en man som lever för sin dröm och svårare att stoppa den man som gör det.

Det är en hemsk sak att inte ha tid att sörja.

Vi var tvungna att skynda oss för att hinna gömma min fars kropp. Min kusins kropp hade kidnappats tidigare. De brukade göra så.

En större invasion av staden följde. Tanks och tungt artilleri fyllde gatorna. Hundratals familjer flydde. Jag kommer fortfarande ihåg lukten av de döda kroppar som låg utspridda på gatan. De sönderbrutna telefonstolparna. Utbrända bilar.

Som om horisonten kom närmre. Det var svårt

att förstå att det en gång varit en stad med mer än 700 000 invånare.

Den senaste månaden hade min farbror och två kusiner dödats och sju arresterats. Vi var en stor familj. Nu var de flesta antingen döda, arresterade eller hade flytt. Vi flydde från hus till hus.

Gömde oss från bomberna som föll. Gömde oss för att inte bli arresterade. Allt vi byggt upp föll samman omkring oss. Kollapsade. Våra namn stod med på vägspärrarnas namnlistor och begränsade vår rörelsefrihet till stadens inre kvarter.

Det blev en mardröm att hitta mat och bensin och vi lyckades inte få fram min fars dödsattest. I sin roll som läkare hade han hjälpt många familjer med att ordna dödsbevis för deras nära och kära. Nu vågade ingen skriva under hans.

Vi var tvungna att fly. Våra släktingar och vänner uppmanade oss till det. I början ville vi inte acceptera tanken och min bror bestämde sig för att stanna. Jag följde med min familj. Jag vet inte om det var rätt beslut. Det värsta är att inte längre kunna följa min fars exempel, att delta i den revolutionära kampen. Livet är inte längre svart eller vitt. Endast grått.

Vi tänkte ta oss till Förenade Arab Emiraten.

Vi har släktingar där. Efter två år på resande fot hamnade vi istället i Sverige. Jag vet inte vad framtiden för med sig men jag vet att vi måste tro på att vi en dag kommer att kunna återvända. Vi påminns hela tiden om det som fortfarande pågår. Såren går upp. En kommentar under en bild på en leende vän som berättar att han nyss dödats.

Jag har lärt mig mycket. Bland annat att saker som du äger till slut blir en del av dig. En bok eller en gåva. Saker som ger din värld färg. Jag skulle göra vad som helst för att komma tillbaka till mitt rum, stänga dörren och kunna läsa mina serieböcker om Tintins äventyr.

Artikel 14 – Tema 51 200 000

text khaled wehbi översättning mikael leyi

21

P책 gr채nsen till Syrien foto helin sahin

Vita, tunna tält står uppradade efter varandra. I vanliga fall är det en park, ett picknickområde. Några barn kommer fram.

Deras ansikten är solbrända, en del saknar jackor och har endast tofflor på fötterna. Inga strumpor. Det är november 2014.

Hösten går mot vinter. På dagen skiner solen men på kvällen kommer kylan.

I

nbördeskriget i Syrien har pågått sedan våren 2011. Städer har bombats till ruiner.

Kemiska vapen använts. Civila förföljts, fängslats, avrättats. Regimen skyr inga medel.

Våldspiralen är igång. Miljontals människor befinner sig på flykt, i huvudsak inne i landet.

Hundratusentals har tagit sig över gränsen till Libanon och Jordanien. Bland dessa ruiner drar terrorgruppen is fram. I Syrien och Irak lämnar de efter sig vittnesmål om massavrättningar, våldtäkter och systematiska attacker på religiösa och etniska minoriteter. fn:s flyktingkommissariat har kallat detta för den största humanitära katastrofen i vår tid.

Närmare två miljoner av de flyende från krigets Syrien och mer än 150 000 från striderna i Irak har hittills sökt skydd i Turkiet. I dess kurdiska, sydöstra delar har flyktingläger byggts upp för att ta emot dem som flyr attackerna.

Fyrtio kilometer söder om staden Diyarbakir ligger ett flyktingläger med fyratusen invånare, varav mer än hälften är kvinnor och barn. Lägret har upprättats och bekostas av fem kurdiska kommuner: Diyarbakir, Sur, Yenisehir, Kayapinar och Baglar. I flyktinglägret bor endast flyktingar från den religiösa minoritetsgruppen yezidier. De flydde från Sinjarbergen i Kurdistan i Irak efter en av IS brutala anfallskampanjer.

– De är rädda och vill inte bo tillsammans

med andra. Yezidier är icke-muslimer och vi vill också skydda dem från eventuella attacker från våra egna här i området. De religiösa grupperna i Diyarbakir har blivit allt starkare, förklarar viceborgmästaren i Sur, Naside Buluttekin.

Hon är två timmar sen. Ber om ursäkt. Tänder en cigarett. Rummet fylls snabbt av rök. Varför har kommunerna tagit på sig ansvaret att upprätta flyktingläger?

– Efter attackerna från is flydde människor från Kurdistan i Irak mot Zaho, vid gränsen till Turkiet. Men efter flera dagars flykt till fots utan mat eller vatten, fick de vänta ytterligare och till slut ändå inte komma in i Turkiet. När de tusentals flyktingar som tagit sig till gränsen bestämde sig för att slita isär taggtråden var vi tvungna att välkomna dem. Vi upprättade ett läger utanför Diyarbakir, berättar hon.

Att den turkiska staten inte är kapabel att hantera den enorma flyktingströmmen bekräftas av Volkan Görendag, ansvarig för flyktingfrågor på Amnesty i Turkiet. Över telefon berättar han att endast 250 000 formellt registrerats och hänvisats till flyktingläger. Resten har fått hjälp av kommuner som Sur, av människor som öppnat sina hem eller så hyr de bostäder på egen hand, till höga hyror och i mycket dåligt skick.

– Dessutom är det fel att kalla dem för ”flyktingar”, berättar Görendag. Turkiet är inte ett

Artikel 14 – Tema 51 200 000

23

land som officiellt tar emot flyktingar. Man lade till en begränsning till Genèvekonventionen som säger att Turkiet enbart kan ta emot flyktingar från länder i Europa. Högst femtio personer har därför hittills fått flyktingstatus.

Naside Buluttekin följer med hela vägen fram till flyktinglägret. Ingångens vakter släpper förbi oss utan frågor.

Det finns en lekplats, toaletter, ett fältsjukhus med apotek, tvättstuga, tillgång till vatten och el, ett kök där det lagas mat som delas ut till varje tält och en liten fotbollsplan med grönt gräs. Det finns personal på plats dygnet runt men det behövs mer resurser för att klara av att hantera att så många människor bor så tätt inpå varandra. Sjukdomar sprids på grund av bristen foto helin sahin

på hygien. Men i jämförelse med andra läger har detta relativt goda förhållanden.

Bland tälten hänger kläder på trådar som bundits fast mellan träden. De tvättas för hand.

En skarp lukt av tvål. Färgat vatten rinner i vägkanten.

En ung filmstudent, som har hjälpt till i lägret sedan det upprättades, erbjuder sig att visa mig runt. Vi kan kalla henne Hawa. Vad motiverar henne att hjälpa till?

– Jag skulle ha anslutit mig till den kurdiska ypj-gerillan (kvinnornas försvarsstyrka) om det inte hade varit för min familj. Så jag valde att hjälpa till här istället, säger hon.

Vi blir inbjudna till de tält vi passerar. I ett av dem sitter en grupp unga tjejer. Jag frågar om de

kan berätta vad de har varit med om och om deras flykt. Hemediya som inte är äldre än tolv år berättar hur hon tvingades se på medan hennes far dödades av is.

– Min mamma kan inte prata så mycket. Hon gråter för det mesta, säger hon.

Själv ser hon samlad ut när hon fortsätter: – Vi gick i flera dagar när vi flydde. Min mor och min farbror var svaga och farbror ramlade hela tiden. Jag var starkast av dem.

Hemediya börjar gråta först när de andra i tältet i tårar berättar hur is attackerade deras by Xanesur och dödade urskillningslöst. Hur kusiner och grannar tillfångatogs och hur de tappade bort sina nära och kära under flykten.

Femtonåriga Shadiya berättar att deras by

omringades och togs över av is med stöd av deras arabiska grannar.

– Jag vill aldrig tillbaka dit, säger hon.

Plötsligt gråter alla och de berättar i mun på varandra om det som hänt dem. Historierna går in i varandra. Hawa försöker ingripa. Säger att vi måste sluta nu innan det blir ohanterligt. Men tjejerna vill fortsätta berätta och dela med sig av sina historier.

Varken Hemediya eller Shadiya vill tillbaka till sina hembyar, men de saknar skolan.

– Jag vill bli läkare, säger Shadiya.

Fram emot kvällen ändras färgerna och dofterna i lägret. Matlagningen sker strax utanför tälten i kastruller över öppen eld. Röken från veden sprider sig. De som vill lagar sin egen mat. foto helin sahin

Kommunen är lyhörd för lägerinvånarnas behov och anpassar verksamheten så gott det går efter deras önskemål. Några har tillåtits öppna ett kafé och en liten kiosk. Där röker männen vatten­pipa och spelar spel. Inga kvinnor röker där. De har istället bett om – och kommer snart att få – symaskiner, vävstickor och garn för att sticka och sy. De säger att det får dem att glömma det som de har varit med om.

Många yezidikvinnor som lyckats fly is fångenskap har anslutit sig till ypj-gerillan. De vågar inte gå tillbaka till sina familjer för risken att dödas eftersom de har utsatts för våldtäkter, berättar Hawa.

– Den yezidiska kulturen präglas av väldigt starka patriarkala strukturer. Det är tydligt här i lägret.

Kvinnorna har en så stor drivkraft och vill lära sig massor. Männen är rädda och begränsar dem.

Samtidigt har det hänt något. Männen ändrar sakta sin inställning.

– Ett ungt kärlekspar rymde från lägret tillsammans men hittades nyligen. I vanliga fall skulle tjejen ha dödats av sin familj för att ha dragit vanära över dem. Men de ansvariga här övertalade tjejens pappa som gick med på att inte döda henne, om pojken togs till ett annat läger.

Familjerna gick med på det och pojken flyttade

26

till sina släktingar i ett flyktingläger i Zaho i Irak, berättar Hawa.

Sarya Ana, som är över 70 år, är en av få som vill åka tillbaka till det som är kvar av hennes hem. Hon bjuder på te i sitt tält och berättar att hennes tre söner och deras fruar är kvar hemma.

Alla har anslutit sig till ypg, det kurdiska folkets försvarsstyrkor i Syrien. Men hon har inte hört något från dem på två månader.

– De (is) skar loss människors huvud och andra kroppsdelar med såg. De gjorde det framför mina ögon för att visa vad som kan hända oss. De klädde av kvinnorna nakna och sa att de tillhörde dem nu. Om jag hade kunnat skulle jag organisera kvinnorna här och skicka dem att kriga mot is. Jag vet inte hur men jag ska till­baka till Sinjar, till min by Sinoni. Vår historia är där och den försvinner om vi inte skyddar den, säger hon.

Det är sent och vi måste lämna lägret.

– Kom och besök mig igen, säger Sarya Ana. Hon ger mig en bit av en stor tuggummikaka som hon lindat in i en svart påse. Det är en vit vaxkaka som plockats direkt från träden i Sinjar-området.

– Den är jättenyttig, tugga på den, säger hon.

Artikel 14 – Tema 51 200 000

text och foto helin sahin

(0000000)

(0000000)

Internflyktingar

Internflykt är komplicerat. Våld och konflikter i bland annat Syrien, Colombia, Kongo-Kinshasa, Nigeria och Sudan har tvingat människor på flykt inom sitt eget land. I genomsnitt befinner sig personer på flykt i 17 år och nya tillkommer stadigt. Även om en del har kunnat återvända har antalet ökat till nivåer som inte har någon historisk motsvarighet. I slutet av förra året handlade det om 33,3 miljoner personer.

Och siffran ser inte ut att sjunka, vi ser ständigt nya internflyktingar från såväl nya som gamla oroshärdar.

Irak är ett tydligt exempel. Enligt UNHCR befinner sig mer än en och en halv miljon människor på flykt i landet. Närmre en miljon av dessa är internflyktingar, en halv miljon är flyktingar från Syrien och hundratusen är statslösa. Det är en mycket komplicerad situation av flykt som överlappar och går in i varandra. Många av dessa flyktingar har sökt sig till södra Kurdistan, i norra Irak. Den kurdiska regionala regeringen saknar tillräckliga resurser men söker i så stor utsträckning som möjligt bistå dessa människor. Detta samtidigt som striderna pågår med IS styrkor på en rad fronter.

Berättelser från internflyktingar på nästa sida.

Artikel 14 – Tema 51 200 000

27

0

Med styrka i blicken

Jag reser runt i området och försöker berätta historier.

Jag ser att de finns över allt, var och en av flyktingarna har flera intressanta, starka och hjärtskärande berättelser om det de har gått genom.

F

örst när man kommer in i det stora lägret som ligger mellan städerna Duhok och Zaxo, vid el- och vattencentralen ser jag hur en tjej står där och tittar ut. Jag tar en bild på henne och frågar vad hon heter.

Med en orörd blick svarar hon: – Faiza! Är hela familjen här? frågar jag.

– Mm, ja.

Mår alla bra?

– Ja! Jag ser att hon är blyg och inte vill prata mer, jag väntar en stund innan jag går tillbaka till henne. Hon är kvar på samma ställe med blicken ut mot det okända och tomma.

– Väntar du på någon? frågar jag.

Jag får inget svar men jag tar en sista chans och frågar om hon har saknat sitt hem.

28

– Ja, kanske, men jag vet inte om vi har någonting kvar där hemma nu. Vi vill inte tillbaka dit, svarar Faiza.

Varför står du här ensam och tittar ut, vad tänker du på?

Hon är tyst igen och blicken bär så mycket styrka. Jag hör hur hennes mamma kommer fram och säger: – Hon har stått här nästan hela tiden sedan vi kom hit. Hon tror att hennes kompisar och våra grannar kanske ska dyka upp här när som helst. Nu har det gått tre dagar och hon har inte tappat hoppet ännu.

Saknar du dina kompisar Faiza? frågar jag.

– Mm, mycket!

Tror du att de kommer hit?

– Kanske, jag vill bara veta att de mår bra, säger hon.

Artikel 14 – Tema 51 200 000

B

esma gifte sig två dagar innan is attack­ erade deras by, men var är hennes man?

När jag tog de här bilderna var jag på ett läger som under de senaste nio dagarna hade fyllts med cirka 15 000 flyktingar. Förutom de inskrivna är hundratals flyktingar runt omkring lägret och väntar på att få en plats.

Mitt i en demonstration i ena sidan av lägret träffade jag 18-åriga Besma Mirza. Hon är nygift, hon gifte sig bara två dagar innan isis attack på deras by. Hon berättar: – Dagen de attackerade byn var jag på besök hos mina föräldrar för att berätta hur lycklig jag var med min man.

Jag frågar: var är din man då?

– Jag vet inte var han är, han är kanske kvar på bergen. (Hon börjar gråta.) Jag har försökt att ringa honom men mobilen är avstängd. Jag flydde med mina föräldrar och syskon.

Så du vet inte exakt om han är på bergen?

– Nej, jag vet inte, jag vet ingenting om honom.

Hon fortsätter:

– Jag hann inte ens njuta av mitt nya liv.

Runt omkring Besma har flera kvinnor och barn samlats och de lyssnar och samtidigt gråter.

Alla andra och även jag är mycket påverkade av det som hon har gått genom. Mina händer är skakiga och jag kan inte ställa mera frågor, men hon fortsätter fast den här gången med ett högre ton och säger: – De har tagit våra män och dödat de, de gör affärer med kvinnorna som de har tagit.

Varför ska det här hända oss, varför? Det är så många som dödats, så många som fortfarande är försvunna och det är så många som lider. Var är omvärlden, var är hjälpen?

Jag ser att Besma har mer att säga men tårarna låter inte henne ens få andas ordentligt. text och foto hogir hiroris läs mer på hogirhirori.lolav.com

En colombiansk internflykting utanför en illegal bosättning belägen på toppen av en lerkulle i staden Soacha utanför Bogotá. Majoriteten av familjerna i de improviserade bosättningarna i Soacha har tvingats på flykt av konflikter i andra delar av Colombia. UNHCR har arbetat för att förbättra levnadsvillkoren för befolkningen och förbättra deras skydd. © UNHCR / S. Rich

Ett område med ett stort antal återvändande i Kochi Abad, Afghanistan. Områden med höga andelar återvändande har prioriterats vid satsningar på återanpassning och inte­gration av afganer som kommer tillbaka från den islamiska republiken Iran och Pakistan. © UNHCR / S. Sisomsack

Det har aldrig varit så många människor på flykt som nu. Rapporteringen om flyktingsituationen handlar om rekordnivåer. Det talas om floder och strömmar, ohanterliga mängder, ogripbara antal, miljoner.

Men det går också att vända på det.

0,7 0,7 procent av världens befolkning befinner sig på flykt.

Det har aldrig funnits så många människor på jorden som det gör nu. En överväldigande majoritet befinner sig inte på flykt.

Fler än sju miljarder. Börjar vi räkna andel istället för antal säger inte siffran 51,2 miljoner samma sak.

För den enskilde spelar naturligtvis proportionerna ingen roll.

En människa är en människa oavsett.

Varje dag lämnar 32 200 personer sina hem för att söka skydd någonstans. 32 200 enskilda individer bryter varje dag upp för att de måste. Många som befinner sig på flykt har varit det länge.

51,2 miljoner människor har tvingats fly på grund av förföljelse, väpnad konflikt, generaliserat våld och brott mot mänskliga rättigheter. Det är naturligtvis orimligt. Siffran borde vara noll. text jenny skånberg

Artikel 14 – Tema 51 200 000

31

Uiguriska kvinnor utsatta för förföljelse

A

tt vara del av en minoritetsgrupp i ett land har alltid inneburit risker. Man kan utsättas för statlig förföljelse, liksom man kan få känna av övergrepp från majoritetsbefolkningen. Förtrycksmekanismer är verksamma idag på många håll i världen. Det är en starkt bidragande orsak till flykt.

Före Sovjetimperiets fall runt 1990 ökade de nationalistiska känslorna och kraven på nationell självständighet i de sovjetiska republikerna.

I ett antal forna sovjetrepubliker – Kazakstan, Kirgizistan, Uzbekistan, och i flera andra asiatiska länder – bor det sedan gammalt en utspridd mino­ritetsbefolkning av uigurer. Förföljelsen av dem har ökat sedan de nya nationalstaterna uppstått.

Relationen mellan majoritetsbefolkning och uigurer i dessa nya nationalstater är ansträngd och har tidvis lett till blodsutgjutelse genom upplopp, våld från en nationalistisk majoritet samt polisiär och statlig repression. Att hävda sin

32

uiguriska identitet definieras ofta som ”terrorism” och straffas.

Aysha, en uigurisk kvinna från Kazakstan, är idag 32 år. Hon är universitetsutbildad sjuksköter­ ska och barnmorska med två barn. Samma år som det yngsta barnet föddes 2008 greps hennes man och fördes bort; hon fick inte veta vart. Troligen hade det att göra med mannens samröre med den uiguriska frihetsrörelsen. I april 2009 bröt sig okända män in i huset. De ville veta var mannen befann sig och för att pressa Aysha misshandlade de henne och utsatte henne för gruppvåldtäkt.

Detta upprepades månaden därpå, i maj 2009.

Båda barnen bevittnade våldtäkterna. Dottern var då två år. Aysha hotades med att barnen skulle dödas om hon avslöjade vad de gjort med henne. Kort därpå sattes familjens hus i brand och Aysha flydde.

Kvinnor i minoritetsbefolkningar utsätts för etniskt förtryck. Till det kommer omständig­ heter av könsmässigt slag som misshandlande

Artikel 14 – Tema 51 200 000

0 0

illustration li dahlgren

män, utstötning ur släkter och familjer, förlust av barn och intern flykt innan situationen blivit så pressad att kvinnan tvingas fly landet. Det finns flera exempel på hur kvinnor med män som misstänks för eller har haft samröre med så kallade ”terrorister” används i syfte att pressa fram uppgifter dem. Misshandel och våldtäkt används som utpressningsmetoder av polis och/ eller majoritetsbefolkning. Våldtäkter, särskilt gruppvåldtäkter, utgör ett vapen i krig och i etniska konflikter. De som utsätts för detta extremt förnedrande övergrepp får nästan undantagslöst bestående psykiska men.

Den politiska förföljelsen av familjer och deras barn visar ett mönster som liknar förföljelsen av etniska grupper världen över. Förföljelsen ”går ut på” att säkerhetspolisen först griper, fängslar, torterar eller mördar mannen och därefter utsätter den övriga familjen, kvinnor och flickor för gruppvåldtäkter och pojkar för andra slags extrema våldshandlingar. Målet är att splittra familjer och

på så sätt söka krossa det politiska motståndet.

Vi har tidigare betraktat den ”ensamme” flyktingen som en man i politisk opposition, men vi har inte i samma utsträckning tagit i beaktande att de politiska flyktingarna även är deras kvinnor och barn. Att tillhöra minoriteter i stater med ökande nationalistiska strömningar är riskabelt, och kvinnor är särskilt utsatta. text agneta pleijel

Utdraget om Aysha kommer från Etikkommissionens fallbeskrivningar i rapporten ”Dom har tagit mitt liv men inte dödat mig”(2014).

Den lyfter situationen för apatiska kvinnor tillhörande minoriteter som fått avslag på sin asylansökan i Sverige. Etikkommissonen kräver nu att besluten omprövas. Texten bygger på ett avsnitt i rapporten som heter ”Att tillhöra en minoritetsbefolkning: orsak till flykt”. www.etikkommissionenisverige.se

Artikel 14 – Tema 51 200 000

33

Var söker flyktingar skydd?

Amerika

Asien och Stillahavsregionen

0,9 miljoner Europa

3,5 miljoner

1,8 miljoner

2,6 miljoner 2,9 miljoner Mellanöstern och Nordfrika

Afrika, söder om Sahara

= 11,7 miljoner Siffrorna visar de 11,7 miljoner flyktingar som är under UNHCR:s mandat.

(Därtill kommer fem miljoner palestinier som registrerats av UNRWA.) grafik robert lindblom

34

Från Centralafrikanska republiken till Kamerun – vad innebär skydd i närområdet?

I konflikten i Centralafrikanska republiken har många barn har blivit utsatta för psykiskt och fysiskt våld. Vissa har även själva deltagit i våldet. En majoritet av de som lyckas fly till Kamerun är under 18 år. Flyktinglägret Gado ligger en timme från gränsen.

Här byggs hoppet om trygghet upp.

S

ituationen i Centralafrikanska republiken har eskalerat. Människor dör i attacker och stridigheter. En miljon människor befinner sig på flykt. En miljon. Läkare utan gränser vittnar om skottskador, sår från machete, granater och andra explosionsskador. Våldet mot civila är besinningslöst. Olika grupper, med bland annat religiös tillhörighet, står mot varandra.

Politiska och militära kriser är i sig inget nytt, utan har präglat landet i tjugo år. Men situationen har blivit ohållbar. I januari i år avgick presidenten. Våldet gjorde det omöjligt att styra landet. Sedan dess har det bara blivit värre.

Youssoufa bestämde sig för att lämna Centralafrikanska republiken. Det fanns inget alternativ.

Det fanns inte heller några bra sätt att göra det på. Han flydde med sina systrar och ett av sina barn. Frun och hans andra barn är kvar. I mitten

av maj kom de fram till flyktinglägret i Kamerun. Han har inte haft kontakt med någon av dem sedan dess. När han berättar det blir han tyst och vänder bort blicken.

Det är svårt för en miljon människor att ta vägen någonstans. Nästan en fjärdedel av befolkningen är på flykt. 700 000 är internflyktingar, 300 000 har flytt till grannländerna Kamerun, Tchad, Kongo-Kinshasa och Kongo-Brazzaville. Det skapar i sig ohållbara situationer och någon möjlighet att söka asyl är det knappast tal om. I maj stängde Tchad sin gräns. Tusentals människor fastnade i enklaver i Centralafrikanska republiken utan möjligheter att ta sig någonstans. Hjälpen till alla som befinner sig på flykt är bristfällig. Sjukvårdssystemen fungerar inte och många dör i onödan. Läkare utan gränser rapporterar att dödligheten i landet är fem gånger högre än gränsen för katastroftillstånd.

Artikel 14 – Tema 51 200 000

35

Fram till oktober hade 138 000 personer tagit sig över gränsen till Kamerun och registrerats där. När de kommer är de ofta i väldigt dåligt fysiskt skick – undernäring, diarré, malaria och luftvägsinfektioner är vanligt. Dessutom har de med sig fruktansvärda erfarenheter i bagaget.

Många har varit utsatta för, men överlevt, våld.

En majoritet är under 18 år. Många barn är ensamkommande eller separerade, alltså i sällskap med syskon eller andra vuxna men inte sina föräldrar. Konflikten har gjort barn föräldralösa.

36

Somliga har flytt utan sina föräldrar. Somliga vuxna har varit tvungna att fly utan sina barn.

Jag träffar Youssoufa i Gado, fem mil från gränsen. Det är det största av sju flykting­läger i Kamerun med ungefär 17 000 personer invånare. De flesta flyktingar bor dock i byar runt omkring, främst i Adamoua och East, de två regioner som gränsar till Centralafrikanska republiken. Få bor i storstäderna.

Det går rykten i lägret, berättar Youssoufa.

Rykten om beväpnade män. Föreställ dig att du

Artikel 14 – Tema 51 200 000

Internflyktingar vid flygplatsen i Bangui, Centralafrikanska republiken.

En miljon människor söker skydd från våldet mellan anti-Balaka och tidigare Seleka-rebeller. 700 00 är internflyktingar medan 300 000 har flytt till grannländerna Kamerun, Tchad, Kongo-Kinshasa och Kongo-Brazzaville. © UNHCR / S. Phelps

har flytt från folk som dödar besinningslöst och är ute efter dig. Tänk att ha sett hur folk blivit styckade för att de tillhör fel grupp, ha lyckats fly till det som ska vara säkerheten, hur fruktansvärda förhållandena än är på plats, och så är man rädd att dem kommer hit också. unhcr arbetar naturligtvis för att bevara säkerheten, men oron bland personerna som bor där är tydlig. Skydd i närområdet innebär per definition att konflikten är nära.

Våld av alla slag är vanligt i lägren. Nivåerna av frustration och stress är höga och då ligger

våldet nära till hands. Även det sexuella våldet ökar. Youssoufa berättar att hans dotter deltar i en av lägrets tjejklubbar. Här lär de sig att sy och laga mat samt skapar utrymme för diskussion och förtrolighet. Risken för våldtäkt är vardag, prostitution en realitet. Tjejklubbar och killklubbar är olika sätt att arbeta med frågorna från grunden.

Vi sitter bredvid varandra under firandet av La Journee de la Jeune Fille, en internationell dag för att uppmärksamma flickor. Unga tjejer ställer sig upp inför de äldre ledande männen i lägret, kanske hundra andra barn och berättar om de största problemen på plats. Tjejer måste bli bättre skyddade mot våldtäkter, säger de. Tjejer ska ha rätt att gå i skolan och inte giftas bort innan de är över 18. Unga killar ställer sig upp och håller med: tjejer ska inte utnyttjas utan skyddas.

Skolan är ett sätt att skapa trygghet. I lägren erbjuder unhcr skola för barn, oavsett om de har någon skolvana sedan tidigare eller inte. En av lärarna i Gado berättar att de vid skolstarten började rita med barnen. En majoritet ritade machetes, blod och döda kroppar. Då plockade de undan allt material och började om, fokus ligger nu på att skapa trygghet och förtroende. Om inte den grunden finns kan barnen inte lära sig något alls.

I samtliga läger har man även upprättat barnvänliga zoner. Det är platser där barnen kan leka, prata med någon, delta i strukturerade aktiviteter och få en känsla av vardagsrutiner. I zonerna arbetar vuxna från Centralafrikanska republiken. Alla har gjort något annat tidigare, innan flykten. Av de jag möter är en skådespelare och en annan taxi­ chaufför, en är student och andra har varit hemma med sina familjer. Nu tar de hand om barnen i Gado och lär dem om livet i såväl det gamla som det nya hemlandet. När jag kommer står skådespelaren och berättar om hur Centralafrikanska republikens flagga ser ut och vad den betyder.

Han står där och talar om hur stolt han är över varifrån han kommer, och att de också ska vara det – oavsett vad det var som fick dem att fly.

Youssoufa heter egentligen något annat.

Artikel 14 –Tema 51 200 000

text karin ulin och jenny skånberg

37

Hani – en av få kvotflyktingar i världen Hani är 15 år och bor i flyktinglägret Hagadera tillsammans med sin mamma och sina fem yngre syskon. Hon kommer från Somalia men har inga minnen därifrån. Mehek Muftee träffar henne i Dadaab i Kenya där hon deltar i ett Sverige­program inom det som kallas kvotflyktingsystemet.

I

klädd en rosa hijab sitter Hani bredvid sin mamma och med sin tvååriga lillasyster i knät. Hon lyssnar intensivt och uppmärksamt på informationen som ges av den svenska delegationen från Migrationsverket. Emellanåt vänder hon sig till sina kompisar och kommenterar bilderna på Sverige som visas varpå tjejerna småskrattar för att sedan återgå till att lyssna vidare. Hani är en av de 349 personer från Dadaab som Sverige inom ramen för sin årliga kvot har beviljat uppehållstillstånd. Hon ska vidarebosättas till Sverige och deltar därför i det Sverigeprogram som Migrationsverkets delegation genomför på plats för att förbereda flyktingar inför flytten.

38

Året är 2011. Migrationsverket i samråd med bestämt sig för att fokusera på Afrikas horn, ett område präglat av svåra och utdragna flyktingsituationer. Jag reser tillsammans med delegationen till Dadaab som en del av mitt fält­ arbete för att observera Sverigeprogram för barn och ungdomar. Hani är en av de som jag träffar under min vistelse. Hon bor i det som idag är världens största flyktinglägerkomplex. Här bor runt 400 000 människor som flytt krig och konflikter. Komplexet som idag består av fyra läger upprättades i början på nittiotalet till följd av att hundratusentals personer tvingades fly ifrån inbördeskriget i Somalia. Trots temporära unhcr

Artikel 14 – Tema 51 200 000

%

00 0 0 00

upprättelser har lägren funnits i över 20 år. Hani och hennes småsyskon tillhör en generation som tillbringat merparten av sina liv i Dadaab.

Hon var väldigt liten när hennes familj tvingades lämna landet.

Det första som jag slås av är den enorma säkerhet som omgärdar de internationella organisationerna på plats. Segregationen mellan dem och flyktingarna är enorm, vilket blir mycket påtagligt då jag reser med en internationell delegation. Vi bor i separata läger, så kallade compounds, en bit utanför lägren. Detta område inhägnas av stängsel efter stängsel och det krävs speciella handlingar som ska visas upp vid ett

flertal checkpoints innan en kan ta sig vidare.

Det är områden som är omöjliga för utomstå­ ende att ta sig in i, inklusive de flyktingar som bor i lägren. För att delta i Sverigeprogrammet bussas Hani och alla andra flyktingar till lägret där de går igenom checkpoints med vakter för att komma till tälten där informationsträffen hålls.

Segregationen i Dadaab för tankarna till antropologen Liisa Malkki som i boken Purity and Exile (1995) skriver om dubbelheten i flyktingläger.

Enligt henne är det både en plats för humanitär hjälp och en plats där den problematiske flyktingen som en speciell kategori skapas och upprätthålls. Malkki använder begreppet ”uprootedness”,

Artikel 14 – Tema 51 200 000

39

%

0 0 00 000 som kan översättas till rotlöshet, en idé om synen på flyktingar som de annorlunda andra som stör den nationella världsordningen. Dadaab är som ett förvar vilket inte minst blir tydligt med dess läge långt ute i ett slags ingenmansland, i ökenlandskapet nära gränsen till Somalia. Det finns få möjligheter till ett tryggt liv här. Som ett led i att kunna skapa lösningar för flykting­ situationen i området använder unhcr sig av bland annat vidarebosättning, en process som Hani och hennes familj nu går igenom.

Malkki menar att bilden av flyktingen som problem och som passiv, en bild som finns inom det humanitära flyktingarbetet i läger men även inom vidarebosättningsprocessen, gör det svårt att ta tillvara människors erfarenheter och perspektiv.

Samtalen med Hani och många andra ung­ domar som deltar i Sverigeprogrammet ger mig en bild av en grupp människor som trots enormt svåra förhållanden har skapat ett sammanhang och en vardag i lägren. Hani och hennes syskon går i skolan där de bland annat lär sig engelska och deltar i Koranundervisning. När det är pauser under programmen sitter barnen ibland

40

och delar med sig av sagor, gåtor och visor på språk som swahili, somaliska, engelska och arabiska – visor som de lärt sig i skolan eller av äldre släktingar. Många av pojkarna som jag träffar älskar fotboll och just under min vistelse i Dadaab följer många Champions League-matcherna intensivt på någon gemensam tv, radio eller får höra resultaten från någon som har sett eller hört något om matcherna.

Under Sverigeprogrammen har barnen och ungdomarna flera frågor om sin flytt. En del undrar ifall de kommer att få gå om en klass medan andra undrar hur man kommer att ha råd med olika saker i Sverige. Hani ställer frågor om hur skolan i Sverige funkar och vilka ämnen man läser.

Vidarebosättning är en mycket liten del av lösningen på flyktingsituationen i världen. Av de ungefär 960 000 flyktingar som enligt unhcr bedöms vara i behov av vidarebosättning var det enbart 71 000 som fick en plats förra året.

Detta beror på att det är få stater som tar emot flyktingar genom vidarebosättning. Den svenska kvoten med cirka 1900 platser är den största i

Artikel 14 – Tema 51 200 000

00 00 00 0 0 0 Europa, ett Europa som de senaste åren ägnat sig åt att systematiskt bygga barriärer mot omvärlden. Det finns många relevanta frågor om vad vidarebosättning åstadkommer på en strukturell nivå. Gör den någon skillnad eller är det bara en goodwill-gest som västerländska stater kan visa upp för omvärlden? Finns det risk för att en sådan reglerad process används som ett sätt för rika stater att välja de flyktingar som passar deras behov? Frågorna är många och relevanta. Samtidigt, för de personer som befinner sig i svåra situationer blir alla medel och kanaler viktiga. ”I am very, very lucky to go there” utbrister Hani när jag frågar hur hon känner inför flytten.

Det är ett par månader kvar tills Hani kommer

till Sverige. Efter att ha lämnat lägren bakom sig väntar möjligheter men också nya utmaningar i ett nytt land. Innan Hani och jag skiljs åt berättar hon för mig om sina framtidsplaner. Hon vill ha ett fint permanent hus och hon vill kunna hjälpa sin familj så att alla kan få en bra framtid. ”Om jag får en utbildning där och går på universitet, då kan jag resa varsomhelst i världen.”

Hani heter egentligen något annat. text mehek muftee linköpings universitet illustration li dahlgren

VIDAREBOSÄTTNING Vidarebosättning är en reglerad flytt av flyktingar som har flytt från sina hem till ett annat land, men som enligt UNHCR bedöms vara i behov av att vidare­ bosättas till ett tredje land. Processen sker i samverkan med stater som gått med på att ägna sig åt vidarebosättning och ta emot flyktingar på kvot.

Destinationer för asylsökande

översättning mikael leyi

1 20 000 100 000 80 000 60 000 40 000

källa: unhcr global trend report

42

2013

Artikel 14 – Tema 51 200 000

Schweiz

Italien

Storbritannien

Turkiet

Malaysia

Sverige

Frankrike

Sydafrika

USA

0

Tyskland

20 000

grafik robert lindblom

Drömmen om Sydafrikas storstäder Enligt UNHCR befinner sig Sydafrika på tredje plats i världen vad gäller antalet asylsökande. I jämförelse med andra afrikanska länder är Sydafrika unikt. Flyktingars rörelsefrihet är inte begränsad till flyktingläger.

De allra flesta tar sig till landets städer.

S

torstäderna representerar drömmen om att hitta en plats att slå sig till ro på. Där finns större chans att hitta arbete. Syd­ afrika är inget undantag. Flyktingarna återfinns i huvudsak i landets två största städer, Johannesburg och Kapstaden, samt kringliggande kåkstäder. Det finns i dagsläget 66 000 erkända flyktingar och 274 000 asylsökande i Sydafrika.

Asylprocessen tar lång tid. Besluten riskerar att dröja i upp till åtta år. Avslagsfrekvensen är också mycket hög, närmre 80 procent får avslag på sin asylansökan. Processen förlängs när i princip varje asylsökande med skyddsskäl tvingas driva överklagan i domstol.

Livet som asylsökande i storstäderna är ofta mycket svårt. Utsattheten stor. Även om du som asylsökande är tillåten att studera och arbeta under asylprocessen i Sydafrika så är de som inte har råd att studera och som inte lyckas få ett jobb helt utestängda från de sociala skyddssystemen. Hälsovård och skola är endast reserverade för erkända flyktingar, permanent bosatta och medborgare.

Flest asylsökande kommer från Somalia och Demokratiska republiken Kongo. De har haft det svårt att integreras i de lokala samhällen de bosatt sig i. Vidare gör Sydafrikas höga nivåer av brottslighet livet generellt svårt och asylsökande är extra utsatta.

2008 drabbades Sydafrika av en våldsam våg av främlingsfientligt våld. Efter inledande attacker i kåkstäderna Alexandra, Diepsloot och Tembisa, alla belägna i Johannesburg, spred sig våldet. 60 människor hade mist livet innan det var över. Det demokratiska Sydafrika hade dittills inte sett något liknande. Landet och det internationella samfundet var i chock. Sex år senare utgör det främlingsfientliga våldet dock fortfarande ett återkommande hot mot flykt­ ingars liv och säkerhet.

Den utbredda korruptionen är ytterligare ett hinder som präglar asylprocessens alla delar och en flyktings vardag. Betalningar som måste ske av tjänstemän och säkerhetspersonal för att få tillgång till den mest basala servicen, som därmed begränsas till de som har råd att betala för den.

För många flyktingar kommer de möjligheter som Sydafrika erbjuder att bosätta sig var du vill och ta ett arbete, väcka hopp och drömmar om ett bättre liv. Hundratusentals upptäcker dock snart att den drömmen är en illusion och att livet i storstaden kräver sitt offer. kaajal ramjathan-keogh och harriet massie, lawyers

Artikel 14 – Tema 51 200 000

for human rights, sydafrika översättning mikael leyi

43

Vem kontrollerar Europas gränser?

Ebrima (i bild) försökte med sin vän Paradise att korsa sundet under de 48 timmar gränsen var obevakad men någon hade saboterat båten de köpt och skurit upp botten på den. På kvällarna brukar de gå ut på piren i Tangers hamn för att se när färjorna kastar loss mot Spanien.

Färjan man ser i horisonten är på väg mot spanska Tarifa. foto klara ljungberg

Tusentals människor på flykt är strandsatta i Marocko.

De vill söka asyl i Europa men kommer inte dit. Bristen på legala vägar är total. Genom samarbetsavtal med länder utanför Europas gränser har EU genom Frontex möjlighet att bekämpa migrationen redan där den uppstår.

Denna gränsförskjutning innebär att makt förflyttas till mer eller mindre auktoritära regimer. Marocko bestämde sig för att demonstrera denna makt genom att släppa på migrationsspärrarna i 48 timmar.

Klara Ljungberg rapporterar.

–

D

et var helt ofattbart. Jag var på väg till jobbet på morgonen och ser massor med migranter som kånkar på plast­ båtar och paddlar på väg mot stranden. Helt öppet! I vanliga fall försöker de ju ta sig över sundet under natten, och då inte från stranden mitt i stan. Men ingen försökte stoppa dem, berättar María José Venceslá som arbetar för den humanitära organisationen tam i Tanger.

Startskottet för de 48 timmarna gick tidigt på morgonen den 11 augusti i år. Civilklädd marockansk polis besökte då caféer, restauranger och bostadsområden där många migranter håller till. De spred ut ryktet att man under 48 timmar skulle upphöra med all gränsbevakning, vägen till europeiskt territotium låg öppen. Ryktet tog snabbt fart och tusentals migranter tog sig upp till den marockanska kuststaden Tanger för att paddla de 14 kilometer som skiljer Marocko från den spanska kuststaden Tarifa. Fler än tusen migranter lyckades ta sig över innan gränskontrollen återupptogs.

Spekulationerna kring orsaker till upp­hör­ andet av gränskontrollerna har varit många.

María José Venceslá förklarar för Artikel 14 hur

Marocko har en unik maktposition genom sitt geografiska läge i nordöstra Afrika, det utgör den sista anhalten för främst västafrikanska migranter som har Europa som mål. eu pumpar in pengar i Marocko för att stärka gränskontrollen från marockanskt territorium. Man har också slutit flertalet avtal som stärker samarbetet mot den ”irreguljära migrationen”.

– eu vill såklart att migranterna ska stoppas innan de når europeiskt territorium för att de inte ska bli eu:s ansvar att pröva deras skyddsskäl. Det ger ju Marocko ett drömläge för förhandlingar. Får de inte sin vilja igenom så släpper de igenom migranter, säger hon.

Det hela är ett komplicerat gränspolitiskt spel.

Idag har samarbetsavtal slutits med 17 länder utanför eu och förhandlingar är inledda med ytterligare sju länder. Dessa samarbeten möjliggör snabb återvisning av migranter som påträffas vid gränserna, europeiska gränsvakter på icke-europeiskt territorium och stöd med avancerad övervakningsutrustning. ”Vi måste förstå att gränssäkerhet vare sig startar eller slutar vid den faktiska gränsen. Det är enbart ett område där vi fullföljer våra plikter.”

Det skriver Frontex avgående generaldirektör

Artikel 14 – Tema 51 200 000

45

Marockos huvuduppdrag är att se till att migranterna inte lämnar den afrikanska kontinenten.

Ilkka Laitinen i skriften ”Beyond Frontiers”.

Att antalet människor som tar sig till Marocko ökar kraftigt förklarar María José Venceslá med att andra vägar in till Europa effektivt täppts till.

– En av de hetaste passagerna till Europa var tidigare havsvägen mellan Senegal och Kanarie­ öarna. Den vägen är nu i princip helt strypt efter att eu har infört extrema kontroller. Människor tar istället stora lån för att ta sig hela vägen upp hit, men som du vet börjar det ju bli svårare och svårare här också, säger María José Venceslá.

Iman Moussaoui på unhcr i Rabat förklarar att mycket pengar från Europa strömmar in i Marocko för att å ena sidan intensifiera gränskontrollen och å andra sidan stötta humanitära projekt.

– Såklart handlar det om att människor ska stanna här i Marocko istället för att fortsätta resan över till Europa, säger han.

När Marocko väljer att släppa på sin gränskontroll i 48 timmar är det en tydlig maktdemonstration. Denna metod är något eu och Spanien verkar högst medvetna om. En spansk gränspolis förklarade Marockos agerande för den spanska tidningen El País:

46

– Vad gör man när ett badkar håller på att bli fullt? Man öppnar proppen lite för att det inte ska svämma över och dränka allt, eller hur?

Att Marocko valde att öppna upp sina gränser denna gång har av spanska migrationsexperter förklarats med att det spanska regeringspartiet har slutit överenskommelser med Marockos största oppositionsparti. Spanien har också nyligen gett sitt tillåtande till det spanska oljebolaget Repsol att bedriva prospektering i vattnen vid de östligaste Kanarieöarna. Marocko har uttryckt stort missnöje över detta då delar av arbetet kommer att genomföras på marockanskt vatten.

Oavsett anledning har gränskontrollerna skapat en situation där eu hamnar i knät på en autoritär regim som inte är sen på att utnyttja sin strategiska position till att tillgodose sina egna intressen. Migranter blir till spelbrickor i ett politiskt spel. I norra Afrika befinner sig fortfarande tusentals flyktingar i limbo efter att ha fastnat i ett gränsland där rätten att söka asyl satts ur spel.

Artikel 14 – Tema 51 200 000

text och foto klara ljungberg

Världens första erkända klimatflyktingar?

Genèvekonventionen omfattar inte ”klimatflyktingar”. Och i Sverige har ännu ingen fått uppehållstillstånd på grund av miljökatastrofer, trots att svensk lagstiftning fakt­iskt medger skydd på denna grund.

Av miljontals människor på flykt undan klimatförändringar har en (1) familj i världen beviljats uppehållstillstånd.

N

u, 2014, erkänns officiellt världens första ”klimatflyktingar”. Det rör sig om Sigeo Alesana och hans familj från Tuvalu i Polynesien. De har sökt uppehållstillstånd i Nya Zeeland med klimatförändringarna som skäl. Först fick deras ansökan avslag, eftersom miljökatastrofer inte är en kategori som omfattas av Genèvekonventionen. Efter att ha överklagat fick de uppehållstillstånd på humanitära skäl.

Klimatet nämns uttryckligen vid beslutet, barnen i familjen sägs vara särskilt “sårbara för naturkatastrofer och de negativa effekterna av klimatförändringar”. Samtidigt ger beslutsfattarna inget besked om klimatförändringar i sig skulle kunna vara avgörande. Frågan är alltså vad milstolpen får för faktiska effekter. Dörren tycks fortfarande stängd för den enorma mängd människor som befinner sig på flykt undan miljökatastrofer.

22 miljoner människor flydde från sina hem förra året på grund av plötsliga naturkatastrofer, så som cykloner, översvämningar och jordbävningar. Det rapporterar the Internal Displacement Monitoring Centre (idmc). Risken för liknande katastrofer har fördubblats de senaste fyrtio åren. Antalet ”klimatflyktingar” förväntas stiga snabbt de kommande åren på grund av ökade klimatförändringar och en snabbt växande befolkning. Över en miljard människor har sedan 2008 på något sätt drabbats av plötsliga eller långsamma naturkatastrofer, enligt the Centre for the Epidemiology of Disasters vid Louvains universitet i Belgien.

På internationell nivå diskuteras ”klimatflykt­

ingarna”. I Australien och Nya Zeeland har frågan varit högaktuell länge. Mot alla odds har jurister sedan nittiotalet kämpat för att klimatflyktingar ska tillerkännas skydd under Genèvekonventionen.

Sverige är ett av få länder som har ett lagrum för skydd till folk som inte kan återvända till hemlandet på grund av en miljökatastrof. Utlänningslagen 4:2a. Lagstiftarnas motivering är tydlig i propositionen: ”Till de flyktorsaker som förföljelse och väpnade konflikter utgör kan läggas den oroväckande utvecklingen på miljö- och resursområdet med folkomflyttningar som följd… När det inte är möjligt att bereda tillfredsställande skydd i närområdet har det internationella samfundet ett gemensamt ansvar för att det finns andra skyddsmöjligheter.”

Den svenska lagstiftningen lyfts upp som ett bra exempel när frågan diskuteras globalt. Men paragrafen om miljökatastrof har väldigt sällan åberopats i enskilda fall och aldrig använts som grund för skydd. En anledning kan vara att det går att hänvisa till internflykt då få katastrofer påverkar ett helt land. Stor vikt måste dock läggas på individens personliga förhållanden och möjligheten att bosätta sig med sin familj i det utpekade området (mig 2010:10.) Även om Sverige har lagstiftat om att kunna erbjuda skydd till människor som inte kan återvända till hemlandet på grund av klimatskäl har detta alltså aldrig skett. matthew scott

Matthew Scott är doktorand i folkrätt vid Lunds Universitet och forskar om klimat­ förändringar och internationellt skydd.

Artikel 14 – Tema 51 200 000

47

Kultur kultur kultur kultur kultur kultur

Vardagssituationer för människor på flykt

Intervju med fotograf Anders Hansson om arbetet med boken och utställningen Flykt som visas på Malmö Museer. foto anders hansson

E

fter tio års fotograferande av människor på flykt på olika platser i världen kunde Anders Hansson under förra hösten konstatera att han hade en gedigen samling bilder.

Bilder från ett tältläger i Afghanistan, från en lite­n klinik i Kongo, från en bosättning i Serbien, från ett översvämmat Pakistan, från landsgränser, från hus, från städer och från landsbygd. Bilder på människor som väntar, längtar, hungrar, kämpar, bär, letar, står ut, ger upp, sörjer och lever vidare. Samtidigt började Sverigedemokraterna höja sina röster och stämningarna gentemot

48

flyktingar i samhället blev alltmer oroväckande överlag. Hansson upplevde en skyldighet att visa bilderna för så många som möjligt. För att få en förankring bortanför konstvärlden kontaktade han Röda korset och ett samarbete inleddes.

Resultatet blev utställningen Flykt på Malmö Museer och fotoboken med samma namn som är utgiven av Bokförlaget Arena.

– Det här är ingen konstutställning med vackra foton på en vägg utan ett journalistiskt projekt. Förhoppningen är att berättelserna ska komma fram.

Anders Hansson berättar att han vill lyfta upp

Artikel 14 – Kultur

foto anders hansson

Fotojournalisten Anders Hansson har dokumenterat flyktingars och migranters villkor i ett decenium. Boken Flykt ges ut av Bokförlaget Arena.

Utställningen på Malmö Museer är öppen till den 6 januari 2015.

flyktingfrågan på agendan, beröra och skapa identifikation med människorna på bilderna.

Bidra med förståelse för vad människor flyr ifrån.

Han upplever att vi genom det ständigt uppdaterade nyhetsflödet matas med bilder om elände. Bilder som sköljer förbi och inte alltid låter oss som betraktare komma nära människors livsöden. Han har stundtals känt en ilska över att rapporteringen om flyktingfrågor varit väl grund.

– Nyhetsflödet är nödvändigt men kan skapa en viss utmattning hos människor. Jag hoppas att mina bilder ska ge möjlighet att stanna upp.

Bryta flödet. Att den som tittar på bilderna tillåter sig att beröras och tänka till. Jag vill ge en fördjupad bild av hur situationer för människor på flykt kan se ut.

För att öka möjligheten till identifikation hos betraktaren har Hansson medvetet valt bort de mest dramatiska bilderna. Istället lyfter han fram hur vardagssituationer i flyktingskap kan se ut.

När han kommer till de platser han vill skildra

möts han ofta av en stor öppenhet och en vilja att dela med sig av sina livsberättelser. Den öppenheten medför för honom som journalist ett ansvar. Det handlar om att ha kunskap om situationen för de människor han möter och att ge tydlig information om vad fotograferingen innebär. Hansson talar om komplexiteten, att en del av personerna han önskar fotografera inte har klart för sig vad en bildjournalist är.

– Det kan vara svårt att stå mitt i nöden och informera om att man inte har någon hjälp att erbjuda.

Istället får Hansson berätta vad han faktiskt kan göra. Att han kan berätta deras historia för omvärlden och på så sätt medverka till att deras situation inte går obemärkt förbi. Med utställningen och boken Flykt har en del av dessa livs­ öden hamnat i ett särskilt ljus. Hans förhoppning är att detta på någon nivå, i samhället eller i en person som betraktar bilderna, ska göra skillnad.

Artikel 14 – Kultur

emma vendelek

49

Intervju:

Det skulle bli en film om manlighet Zanyar Adami kom ensam till Sverige som femåring.

Nu gör han film om sin familjs historia.

Z

anyar Adamis pappa Taher var mest med som en gåta: Hur kunde denna mjuka pappa ha varit gerillakrigare i Kurdistan?

Men gradvis insåg Zanyar Adami att det var familjens egen historia han behövde nysta upp.

Resultatet blev Gerillasonen, en dokumentär om pappan som inte vill tala om minnena och sonen som söker svar. Hur kunde föräldrarna sätta femårige Zanyar ensam på ett plan till Sverige?

Längtade de efter honom?

– Det var läskigt när den kom ut. Här är mitt hjärta liksom. Men det är det personliga som jag själv berörs av.

Med tiden har Zanyar börjat våga vara allvarlig.

Han tror att politisk förändring sker när människor känner något. Det är därför han gör film numera.

– Filmen är demokratisk. Den är inte finkultur och den som tittar måste inte kunna språket

50

perfekt. Det blir både brett och djupt.

I uppföljaren Krigsduvor växlade Zanyar till fiktion och valde det ensamkommande barnets perspektiv.

– Vi ser mycket statistik om dem, men de blir aldrig kött och blod. Det var en drivkraft för mig.

Filmen turnerar nu med Friends kampanj Hej Sverige, som folkbildar om hur det är att komma ensam till ett nytt land. Över 800 högstadie- och gymnasieskolor har nåtts. Filmen har också visats för handläggare på Migrationsverket.

– Det är nog det viktigaste jag har gjort i mitt yrkesliv. De blev berörda, helt klart. Och en handläggare hörde av sig efter Gerillasonen och sa att han hade värjt sig först, för i jobbet hade han stängt av hjärtat mer och mer. Nu hade han börjat se mer som han gjorde från början. Shit, jag blir rörd bara jag tänker på det.

Artikel 14 – Kultur

Zanyar Adami har bland annat gjort dokumentären Gerillasonen och spelfilmen Krigsduvor.

Båda utgår från hans egen familjs historia.

Hur har andra ensamkommande reagerat?

– En kille från Afghanistan hade knappt sagt något sedan han kom till Sverige, efter visningen var han den som pratade mest. En annan sa: ”Jag förstår din pappa.” Han ville inte heller väcka liv i det han varit med om.

Zanyar är full av respekt för dem. Vi borde ordna välkomstfester för dem som klarat den enorma påfrestningen att ta sig hit, säger han.

En tredje film på temat är på gång. Den är löst baserad på hans mammas liv – också hon var i gerillan – och utspelar sig på åttiotalet, innan flykten.

– Den delen betraktas aldrig som en svensk historia. Det är som att människor nollställs när de kommer hit. Och min föräldrageneration har inte haft resurser att berätta själva.

Zanyar har intervjuat flera kvinnor med ett

förflutet som gerillasoldater, peshmerga.

– Idag är de spärrvakter eller jobbar på apotek.

Det finns så många historier här!

Kvinnorna är mammor – men många av dem ville inte vara det.

– De slogs inte bara mot fienden utan även mot patriarkatet. För en del har det varit som ett fängelse att få barn och bli hemma.

Filmen om mamman avslutar Zanyars trilogi om de omöjliga val familjer ställs inför under krig.

– När jag har fått det här ur mig ska jag göra komedier, säger han och skrattar. Jag vill se fler Svensson-historier, fast med svartskallar i rollerna. Historier där du inte är ”flyktingen” för alltid.

Artikel 14 – Kultur

cajsa unnbom

51

Röster från isis offer sprids över världen N

är is attackerade områden nära min hemstad Duhok i södra Kurdistan, i Irak, lämnade tusentals människor sina hem. Men det var fortfarande ganska tyst om det som pågick i svenska och även andra europeiska medier.

Jag hade daglig kontakt med mina föräldrar och mina syskon som bor kvar. De bilder som de förmedlade var hemska. Overkliga. De berättade om paniken och rädslan som folk kände och om ett folkmord som pågick. På sociala medier spreds filmer som avslöjade is brutalitet: halshuggningar, kidnappningar, massavrättningar och tortyr av oskyldiga människor.

Jag bestämde mig för att kontakta tidningar och tv för att se om det fanns intresse för bilder och videomaterial om jag skulle åka ner. Jag berättade att jag själv kom från området och hade ett bra kontaktnätverk, att jag behärskar språket och därför kunde komma nära människor. Men de få svar jag fick var avvisande. Nej tack, vi funderar på att skicka våra egna.

Jag bestämde mig för att åka ner i alla fall och lämnade det uppdrag jag höll på med här hemma.

På plats fanns det flyktingar överallt. Jag försökte pratade med så många jag kunde. Spred deras berättelser och bilder via sociala medier.

Jag filmade även det jag såg för en dokumentärfilm som jag ännu inte visste om den skulle få en chans att bli till.

Den åtta dagar långa resan innebar hårt arbete, många sena nätter och lite sömn. Jag hann

knappt träffa familj och släkt. Mitt fokus var istället de offer för is framfart som just då var de yezidikurder som tvingades fly från Shengal/ Sinjarområdet i Kurdistan, i norra Irak. Jag kom på mig själv att önska att dygnet skulle ha fler än tjugofyra timmar. Jag ville kunna leverera mer.

Berätta fler historier.

Hemma igen satte jag omedelbart igång och klippte ihop det material jag samlat på mig till en dokumentärfilm. Två stora kanaler visade intresse trots att det var valtider och tv-tablån redan var fulltecknad. Valet föll på TV4 och det blev ett fantastiskt samarbete. Dokumentärfilmen fick heta isis offer och hade sin premiär den 3 september. I samband med filmvisningen samlades även pengar in till de drabbade, något som fick mig att gråta av glädje.

Knappt en månad senare hade filmen sänts i sju andra länder och idag har många miljoner tittare sett filmen. Responsen har varit överraskande bra. Jag har tagit emot flera tusen mejl som berättar om hur mycket filmen har inspirerat dem till olika ideella arbeten och projekt för flyktingarna.

Det var viktigt för mig att inte blunda för det som händer. Det som fortfarande pågår. Jag önskar att filmen sprids vidare, så att så många som möjligt i världen ser och hör flyktingarnas berättelser och öden. text och foto hogir hirori dokumentärfilmare

Migration på film Det finns en rad riktigt bra spelfilmer som handlar om frågor som migration, asyl och papperslöshet.

Maria Bexelius och Anna Lundberg tipsar om några.

Vid himlens utkant Nejat reser från Tyskland till Istanbul för att söka upp dottern till sin pappa. Hon har bytt studierna mot politisk aktivism, är på flykt undan myndigheterna, och försöker ta sig till Tyskland. Vinnare av priset för bästa manus i Cannes. (Fatih Akin, 2007) The Visitor Walter Vale upptäcker att ett ungt par, Tarek och Zainab, illegalt hyr hans tomma lägenhet i New York. Han låter dem stanna och de blir vänner.

Av en slump blir de en dag stoppade av polisen i New Yorks tunnelbana. Då Tarek vistas illegalt i USA sätts han i förvar och Walter blir den enda person som har möjlighet att besöka honom.

(Tomas McCarthy, 2007) Frozen River Ray Eddy bor i Upstate New York vid gränsen till Kanada och nära indianreservatet St. Regis.

Hon kämpar för att få ekonomin att gå ihop men maken försvinner med deras pengar. När hon försöker hitta honom träffar hon på Lila Littlewolf. För att tjäna pengar ingår de en allians, och börjar smuggla invandrare över den frusna Saint Lawrencefloden.

(Courtney Hunt, 2008) Children of Men Denna science fiction-film handlar om kriminalisering av migration. Filmen beskriver ett

54

framtida samhälle, år 2027, där inga nya födslar har skett på nästan 20 år och så gott som alla samhällen utom Storbritannien, en polisstat med stängda gränser, har kollapsat.

(Alfonso Cuarón, 2006) Biutiful Uxbal är en mexikansk väderbiten man med ett stort hjärta, speciellt för sina barn. Uxbal blir diagnosticerad med cancer och har kort tid kvar att leva. Filmen lyfter bland annat upp papperslösas arbetsvillkor.

(Alejandro González Iñárritu, 2010) Medan vi faller En morgon befinner sig ett bostadsområde i Paris i ett belägringsliknande tillstånd. En 16-årig pojke från förorten har blivit misshandlad av polis under förhör och höll på att dö. Ett kritiskt dygn följer.

Vi får följa tre killar bland de barn som växt upp med ett hat mot systemet: Hubert, Saïd och Vinz.

(Mathieu Kassovitz, 1995) Welcome Bilal Kayani är en ung kurd från Irak som befinner sig i Frankrike illegalt. Han drömmer om att ta sig över Engelska kanalen till Storbritannien för att återförenas med sin flickvän. Efter att ha misslyckats med ett försök får han bo hos Simon Calmat som hjälper honom. Han tar bland annat simlektioner, i hopp om att kunna simma över kanalen.

(Philippe Lioret, 2009)

Artikel 14 – Kultur

Serie

serie av fia lien

farr-nytt

Församlingar går samman för asylrätten

U

nder höstsäsongen har en speciell studiecirkel om asylrätt pågått i Södertälje. I Södertälje finns många kristna kyrkor representerade inom olika invandrargrupper. Några av dessa församlingar har bildat ett nätverk kring flykting- och migrationsfrågor och det är deltagare från dem som har utbildats.

Kursen var gratis, men i gengäld förväntades alla ställa upp och praktisera sina kunskaper efteråt som rådgivare och förhoppningsvis som lokalgrupp till farr.

Kursen inleddes med en heldag i början av september. Den handlade om Sveriges asylmottagande historiskt och situationen för dagens asylsökande, inklusive asylproceduren och Dublinförordningen. Studiemöten har därefter hållits varannan vecka med intensiva pass och nya föreläsare varje gång. farr-medlemmar har bidragit med de flesta faktapassen, men en lokal advokat har också föreläst, liksom representanter från Migrationsverket och Röda korset. Ämnena har varit bevis och trovärdighet, anhörig­ invan­dring och arbetstillstånd, asylsökandes och papperslösas rättigheter, vad som händer efter avslag, verkställighetshinder samt tips för rådgivare.

De flesta deltagarna är själva invandrare och har egna erfaren­ heter av asylproceduren. Men egna erfarenheter kan leda fel när nya regler tillkommit och praxis ändrats. Därför har kursen ägnat särskilt intresse åt vad som är myter och sanning om asylproceduren. Kursen arrangerades gemensamt av farr, Svenska Kyrkan, Sankt Ignatius och studieförbundet Bilda.

56

Artikel 14 – FARR-nytt

farr-nytt

Engagemanget för personer utan papper växer i Umeå

I

ngen människa är Illegal Umeå har funnits sedan hösten 2011 då Asylgruppen Umeå blev till ImäI. Idag är vi många engagerade, riktigt hur många är svårt att uppskatta då vi har en struktur som gör att det går att enga­ gera sig på olika sätt.

En stor del av det vi gör är att praktiskt stödja gömda flyktingar. De personer eller familjer som vi har kontakt med får i största möjliga mån erbjudande om att få två kontaktpersoner var. De finns där sedan som stöd. Behoven varierar såklart beroende på vilken situation personen befinner sig i men ofta rör det sig om hjälp med ekonomi, boende, en meningsfull fritid, stöd i kontakt med myndigheter eller hjälp med hur den gömda ska få rätt juridiskt rådgivning. Målet är permanent uppehållstillstånd och en stabil tillvaro.

En lika viktig del av vårt arbete handlar om att synas utåt och verka opinionsbildande. Vi brukar löpande tala på torg i staden, sälja våra tröjor, samla in pengar, skriva insändare och debattartiklar samt ha öppna stormöten.

imäi Umeå har olika arbetsgrupper. En som organiserar och värvar nya kontaktpersoner. En administrativ grupp sköter ekonomi, mail, Facebook, vår hemsida samt har en övergripande koll på exempelvis boendesituationen för de gömda flyktingarna. Vi har en barngrupp, en festgrupp, och för tillfället en asylrättshelgsgrupp. Grupper och aktiviteter varierar i utformning och antal beroende på vad som är på gång och vad folk vill göra.

Vi har stormöte en gång i månaden och då är alla som vill välkomna. Det är en möjlighet att träffas båda för nya och gamla, bilda nya grupper, få inspiration och veta vad andra jobbar med. Vi försöker anpassa vägarna till engagemang utifrån behov och intresse.

Det är roligt för det känns som att allt fler känner till oss, hittar till våra möten och kontaktar oss av olika anledningar. Bor du i Umeå eller omnejd är du välkommen att höra av dig!

Artikel 14 – FARR-nytt

ingen människa är illegal umeå

57

Våra medlemsgrupper

Besök artikel14.se!

Vi har flera medlemsgrupper och andra aktiva över hela Sverige. För kontakt se: www.farr.se/index.php/grupper

Här kan du läsa i tidigare nummer och beställa prenumerationer.

Vi finns även på facebook.com/artikel14

Skellefteå Umeå Östersund Sundsvall Gävle Falun Borlänge Uppsala Stockholm Norrköping Borås Göteborg Falkenberg Lund Malmö Trelleborg 58

Vill du bli återförsäljare?

Kontakta artikel14@farr.se

Vill du köpa ett lösnummer? tidskriftsbutiken.se

Prenumerera på Artikel 14!

Fyll i talongen eller beställ på www.farr.se/index.php/prenumerera Prenumeration inkl. medlemskap 250 kr i FARR för enskilda Prenumeration inkl. medlemskap 150 kr i FARR arbetslös/student/asylansökande Prenumeration och medlemskap för 300 kr asylrättsgrupper och organisationer Endast prenumeration för enskilda 200 kr Prenumeration för företag 250 kr och organisationer Ja, tack! Jag vill ha ett gratis provnummer av Artikel 14 Ja, tack! Jag vill ha mer information om FARR Namn Adress

Priserna avser prenumeraton för fyra nummer av Artikel 14 och eventuellt medlemskap i FARR under ett år.

Kupongen skickas till FARR, Box 391, 101 27 Stockholm

Artikel 14 – Medlemsgrupper/Prenumeration

Vill du arbeta Bli medlem i FARR! för en human och solidarisk flyktingpolitik?

Flyktinggruppernas Riksråd, FARR, är ett partipolitiskt och religiöst obundet nätverk som består av, hjälper och samordnar grupper och enskilda i Sverige som arbetar för att stärka asylrätten.

Prenumerera på Artikel 14!

FARR arbetar för: FARR arbetar för att Sverige ska följa de internationella konventioner som undertecknats till skydd för mänskliga rättigheter och för att tillämpningen av den svenska asyl- och flyktingpolitiken ska präglas av humanitet, solidaritet och rättssäkerhet.

Du kan engagera dig i FARR eller i någon av våra medlemsgrupper. Besök farr.se för mer information.

Du behövs!

Sanna Vestin – Ordförande Michael Williams – Förste vice ordförande Frida Johansson Metso – Andre vice ordförande Lars Fagerström – Sekreterare Jenni Stavare – Kassör

E-post– info@farr.se Organisationsnr 88 26 01–54 66 Plusgiro 52 08 90–5 Bankgiro 206–3287

Posttidning B Returadress FARR Box 391 101 27 Stockholm

– Hon har stått här nästan hela tiden sedan de kom hit, berättar hennes mammma. Hon tror att hennes kompisar och våra grannar kanske ska dyka upp när som helst.

Saknar du dina kompisar Faiza? frågar jag.

– Mm, mycket!

Tror du att de kommer hit?

– Kanske, jag vill bara veta att de mår bra, säger hon.

Läs mer om Faiza på sida 29