Vi kom รถver havet #1 2019 50 sek
SVERIGES ENDA FLYKTINGPOLITISKA TIDSKRIFT
Hej, När vi bestämde temat till detta nummer kunde vi bara ana att numret skulle utvecklas till en efterlängtad dokumentation för alla som har med feminism, asyl och mänskliga rättigheter att göra. Att kvinnor på flykt nekas rätten till sina egna berättelser och därför går miste om en hel del rättigheter är fakta många viktiga samhällsorgan är bekanta med. Kvinnojourer till exempel. Och socialtjänsten, Migrationsverket, förvaren, vård och omsorg, rättsväsendet, skolor, bostadsbolag, med flera. Varför är det så? Svaret är rätt enkelt, för att systemet kvinnorna måste passera genom är sexistiskt. Därför blir frågan om kvinnors situation på flykt på alla sätt är en akut feministisk fråga.
Nr 1 2019 ISSN 11041846 Ansvarig utgivare: Sanna Vestin sanna.vestin@farr.se
Artikel 14 ges ut med stöd av Kulturrådet.
Chefredaktör: Trifa Shakely
Åsikter som framförs av enskilda skribenter behöver inte
Redaktörer: Sofia Häyhtiö, Stina Lundin.
överensstämma med redaktionens.
Grafisk form och illustration: Hanna Hernried Forslind
Är det något som du vill att Artikel 14 ska ta upp? Skriv till
Medverkande i detta nummer: Annelie Drewsen,
artikel14@farr.se. Vi tar gärna emot artikelidéer, beslut, klipp,
Joakim Lundqvist, Katarina Stigwall, Roba Azzam,
rapporter och annat.
Lawen Mohtadi, Nadja Hatem, Mona Lindqvist, Majsa Allelin,
Artikel 14 ges ut av Flyktinggruppernas Riksråd – FARR,
Hanna Wikström, Sanna Vestin, Anna Lundberg
i syfte att informera och skapa debatt kring flyktingfrågor och
Omslagsfoto: Veronica Johansson
asylpolitik. Tidningen är politiskt och religiöst obunden, drivs
Kontakt: artikel14@farr.se, www.artikel14.se / www.farr.se
utan vinstintresse och utkommer med fyra nummer per år.
Prenumerationsärenden: artikel14@farr.se Tryckeri: Trydells, Laholm
Vi är därför stolta att få presentera djuplodande och konkreta texter om hur det faktiskt ligger till för kvinnor på flykt, både ur ett internationellt, europeiskt och svenskt perspektiv. Vi höjer ribban från att prata om kvinnors rätt till kvinnlig tolk, till att hävda hela det asylrättsliga områdets akuta behov av ett tydligt genusperspektiv. Advokat Nadja Hatem skriver om kvinnor i asylprocessen, juristen Anna-Pia Beier betonar vikten av kunskap om könsrelaterat våld och förtryck i handläggningen av kvinnors asylärenden. Psykologen och psykoterapeuten Mona Lindqvist slår hål på myten om flyktingkvinnors psykiska ohälsa och söker kunskap om aktörskap och rätten till egna definitioner. Vidare skriver forskaren Katarina Stigwall om genusperspektivet i olika
europeiska länder, och hur Sverige ligger till i den statistiken. Forskaren Majsa Allelin tar oss till Beirut för att berätta om situationen för arbetande migrantkvinnor i det så kallade Kefalasystemet - ett slavliknande rekryteringssystem av hushållsarbetare. Juristen Roba Azzam riktar skarp kritik mot ett system där könsrelaterad förföljelse enbart verkar existera på papper. Vi tittar tillbaka i historien. Läs utdrag ur Lawen Mohtadis bok om Katarina Taikon. För då som nu drevs asylrörelsen framåt och bestod mest av kvinnor. Läs även om kampanjen Ain´t I a Woman, ett antirastiskt, feministiskt arbete för papperslösa kvinnors rätt till skydd. Vi tillägnar detta nummer till alla kvinnor som tagit sig över berg och hav för att överleva och kämpa. Vi hoppas på vidare diskussioner och samtal om kvinnors situation även i framtida nummer av Artikel 14 och efterlyser ett tydligare genusperspektiv i den flyktingpolitiska debatten.
Trifa Shakely, chefredaktör
3
Vi kom över havet ”Asylpolitiken har kritiserats för att inte vara könsneutral – men asyl är inte en könsneutral företelse. Kvinnors erfarenheter skiljer sig från mäns, genom hela asylprocessen. Kanalerna in till Europa är mer osäkra för kvinnor, de är mer utsatta för exploatering, våld och hälsorisker. Ofta är kvinnor dessutom i beroendeställning genom sin familjesituation, och primärt ansvariga för medföljande barn. Hänsyn till kvinnors situation i asylprocessen tar sig därför delvis väldigt basala uttryck, till exempel genom att erbjuda möjlighet för kvinnliga asylsökande att genomföra möten och intervjuer på egna meriter, inte som medföljande hustru, och utan barnen närvarande.” Katarina Stigwall, s. 12
Kvinnors asylskäl måste utredas bättre
Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar är en ideell förening som arbetar för en mer rättssäker asylprocess genom att ge gratis juridisk rådgivning, ta uppdrag som ombud och offentligt biträde samt att göra analyser och bedriva påverkansarbete. Anna-Pia Beier har arbetat som jurist på Rådgivningsbyrån i tio år och har företrätt många kvinnor. Något som slagit hårt mot både kvinnor och barn är inskränkningen i rätten till familjeåterförening i den tillfälliga lagen. – Barn och kvinnor tvingas ut på farliga flyktvägar för att man har inskränkt den lagliga möjligheten att komma på familjeåterförening. Andra blir kvar i flyktingläger, vilket innebär en risk för våld och sexuella övergrepp, säger Anna-Pia Beier. Hon välkomnar Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet, enligt vilket familjeåterförening återinförs för de som fått uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande.
Anna-Pia Beier är jurist på Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar och har företrätt många kvinnor. Under åren har hon sett att kvinnors asylskäl inte utreds tillräckligt och att det brister i bedömningarna. – Det är viktigt att handläggaren har kunskap om könsrelaterat våld och förtryck, säger hon.
Men det är inte bara den tillfälliga lagen som slår mot kvinnor. Brister i asylprocessen har funnits tidigare. – I en analysrapport som kom i november 2016 noterade Migrationsverket en rad anmärkningsvärda brister. Man hade inte utrett könsrelaterad förföljelse, exempelvis människohandel, hedersvåld och sexuellt våld, när det funnits indikationer eller när det åberopats. Eftersom det inte utretts tillräckligt hade det därmed inte heller beaktats i beslutet. Det här är också brister vi har noterat under åren, säger Anna-Pia Beier.
Foto: Sofia Häyhtiö 7
En annan identifierad brist var att landinformation inte alltid kopplas till åberopade asylskäl. – Tillförlitligheten av sökandens uppgifter har ifrågasatts till stor del baserat på generell landinformation. Jag har egen erfarenhet av att argumentera kring brister i kvinnors tillgång till rättsväsende och risk för att utsättas för våld vid kontakt med polis, utan att detta beaktats i beslutet, säger Anna-Pia Beier.
Man måste vara medveten om att det är svårt att berätta om något som upplevs skamligt och tabubelagt
En annan brist är att kvinnor inte har informerats om sekretess mellan makar, vare sig av Migrationsverket eller biträdet, med konsekvensen att kvinnors asylskäl inte kommit fram förrän i sent skede. Det har också brustit i bedömningarna, där Migrationsverket inte gjort en korrekt flyktingskapsbedömning. I juni 2017 publicerade Migrationsverket ett nytt rättsligt ställningstagande angående utredning och bedömning av förföljelse på grund av kön avseende kvinnor (SR 26/2017). Det ska ge handläggarna stöd i att utreda och fatta beslut om kvinnors asylskäl. – Det är ett väldigt bra och tydligt dokument, men som vanligt är det viktigt att det förankras och att man kontinuerligt håller utbildningar så att ställningstagandet efterlevs och blir känt bland nya handläggare, säger Anna-Pia Beier. I jämförelse med tidigare har hon sett förbättringar det senaste året, med ett flertal utredningar där handläggaren gett ett bra bemötande, haft en god ton, ställt öppna frågor och avbrutit när det blivit för känslosamt. – Jag har sett att man bokar in kompletterande utredning för att kvinnan ska få fortsätta berätta, vilket är positivt. Jag har även sett väl motiverade beslut där genusrelevant information beaktats, exempelvis brister i rättstillämpning. Men det finns fortfarande brister. Bland annat ställs väldigt höga krav på detaljerade berättelser. – Den generella kunskapen om traumas effekt och hur det påverkar en persons möjlighet att berätta detaljerat och sammanhängande måste bli bättre på Migrationsverket och hos domstolarna. Kraven
8
på detaljrikhet och en motsägelsefri berättelse riskerar att medföra att uppgifterna bedöms som inte tillförlitliga. Man måste vara medveten om att det är svårt att berätta om något som upplevs skamligt och tabubelagt, som utomäktenskapliga relationer eller våldtäkter, säger Anna-Pia Beier. Hon anser att det finns ett behov av att öka kunskapen om hedersfrågor. Ibland fattas beslut utifrån en stereotyp bild av hur kvinnors utsatthet ser ut. Handläggare kan till exempel ifrågasätta att en kvinna som har haft ett visst mått av frihet samtidigt kan vara utsatt för hedersrelaterad förföljelse. – Det är viktigt att inte låta egna subjektiva föreställningar om hur en familj torde agera i en hederssituation påverka. Vi ser också fortfarande att man hänvisar kvinnor till myndighetsskydd utan att utreda tillräckligt om just den enskilda kvinnan kommer att kunna få det. Det kan medföra en utökad hotbild om man vänder sig till polisen.
I länder där det saknas myndighetsskydd händer det att man i beslut och domar hänvisar till förekomsten av ett manligt nätverk. – Det är viktigt att Migrationsverket och domstolarna inte hänvisar slentrianmässigt till ett manligt nätverk utan att det har blivit utrett vad det är för nätverk, hur kvinnans risksituation ser ut och på vilket sätt det manliga nätverket skulle kunna ge henne stöd. Det är bra att ensamma kvinnors särskilda utsatthet framhålls, men även kvinnor med manliga nätverk kan riskera könsrelaterad förföljelse. Det är viktigt att framhålla att det är myndigheter, inte enskilda, som kan och ska ge skydd. A nnelie D rewsen
Förföljelse kopplat till kön Könsrelaterad förföljelse är kopplad till föreställningar om kön eller sexuell läggning och riskerar att drabba personer som inte följer lagar eller normer om kön eller sexualitet. Könsspecifik förföljelse innebär att formen för förföljelsen är kopplad till den drabbades kön. Våldtäkt, könsstympning och tvångsmässigt utförd abort är exempel på förföljelse som drabbar företrädesvis kvinnor. Källa: Genusperspektiv – i asylprocessen och vid återvändandet, Röda korset, 2015
9
Flyktingkvinnor, psykiskt lidande och aktörskap. Det sociala lidandet som till exempel beror på att inte ha tillräckligt med pengar eller vara trångbodd och som är anledning till oro och bekymmer, beskrivs enligt sjukvårdsretorik som ångest. Det är då tveksamt att medicinera. Piller botar inte brist på pengar. Migranter eller flyktingar som kommit till Sverige och som upplever ett lidande, kroppsligt, psykiskt eller socialt, borde få större utrymme att själva påverka sin vård. Att tillsammans med vården utforma åtgärder och behandling för att minska sitt lidande och få en bättre och jämlikare hälsa. Det gäller framför allt flyktingkvinnor som i populärvetenskap, men också i forskningslitteratur, presenteras som svaga, sköra och sjuka, dvs. som man förmodar att lider av en högre grad av psykisk ohälsa. Man kan fråga sig om inte just den positioneringen av flyktingkvinnor som den andre-andre, eller den subalterna för prata med Gayatri Spivaks terminologi, som den svagare och sjukare är det som fråntar eller förminskar flyktingkvinnornas egen kraft och förmåga till tillfrisknande och hälsa. Eller kan det vara så att just sådana hinder snarare ökar kvinnornas kreativa förmåga och deras beslutsamhet att få den vård som de egentligen är berättigade till?
10
Orsak och bakgrund till ohälsan beskrivs bland annat i termer av traumatisering som skett i hemlandet och/eller på flykt. Att vara utsatt för traumatiska händelser kan så klart öka lidandet, men vad personen gjorde och hur personen själv hanterade situationen, dvs. aktörskapet, nämns sällan trots att det har stor betydelse för återhämtning. Flyktingkvinnors aktörskap problematiseras sällan och lyfts inte fram som en betydande del av hur kvinnorna hanterar sitt lidande. I min forskning om kvinnor som flytt och som nu bor i Sverige, framkom det att de utvecklade något som jag kallar för främlings-habitus, dvs en förmåga att kodväxla mellan olika uttryck, känslor och beteenden – på liknande vis som när man växlar mellan olika språk och dialekter. Ett främlings-habitus är alltså ett uttryck för kraft och styrka. En agens, även om det inbegriper ett lidande i känslan att bli positionerad som främlingen. En av kvinnorna i min studie uttryckte agens, sitt främlings-habitus, på följande sätt: Jag vill inte bli förminskad till en endaste identitet som ”flykting” eller ”sjuk”, det är att göra våld på mig och min egen självständighet och mina möjligheter. Det är det som diskrimineringen gör; den förminskar människor till en identitet och gör våld på mig, på oss på det sättet. Jag är en levande parallell, som lever i nuet, synkroniserat och jag är inte sjuk. Jag är rik.
Flyktingkvinnors aktörskap problematiseras sällan och lyfts inte fram som en betydande del av hur kvinnorna hanterar sitt lidande.
Man kan fråga sig om inte känslan av främlingskap och utanförskap, liksom aktörskap, kan appliceras på alla flyktingar som upplever ett lidande utan att specificera genustillhörighet? Man kan också fråga sig om det inte är så att människor som upplever ett psykiskt lidande, oavsett var de kommer ifrån, känner ett utanförskap och icke-tillhörighet? Självklart kan alla flyktingar känna ett utanförskap oavsett kön, liksom alla människor som hamnar i en utsatt position. Psykisk ohälsa, vem den än drabbar, kan resultera i ett utanförskap. Liksom utanförskapet är också agens allmänmänskligt. Varför då fokusera på flyktingkvinnor och deras position och positionering? För att ur ett postkolonialt feministiskt perspektiv går det att påstå att flyktingkvinnor kämpar från en dubbelunderordning: flyktingkvinnor underordnas för att de är flyktingar och för att de är kvinnor. Psykiskt lidande bör kontextualiseras i tid, rum och plats. Psykiskt lidande handlar nämligen ytterst sällan om ett avskilt fenomen utan är i allra högsta grad skapat i ett sammanhang. Ingen människa är en ö, som bekant, vi är alla ständigt involverade i kommunikation med vår omgivning. Vi agerar och reagerar på och med vår omgivning. Det finns en mängd olika förklarings-
12
modeller för begreppet hälsa, men Världshälsoorganisationens definition ringar kanske bäst in kontentan av begreppet hälsa som ett ”tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom och funktionsnedsättning”. Rätt till vård och hälsa är en mänsklig rättighet och vården i Sverige skall möta människor i sin helhet i deras kontext. Inom psykiatrin mäts och definieras graden av psykisk ohälsa utifrån specifika symtom. För mycket oro och ångest eller för liten livslust blir viktiga enskilda symtom som inte sätts in och förstås i de livssammanhang de hör hemma. Det finns en kulturformulerings-bilaga till DSM-5 (The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders.), som kontextualiserar symtom och förståelse av ohälsa, men bilagan används inte särskilt ofta eftersom den anses alltför omfattande. Det tar för mycket tid av sjukvårdspersonalen att ställa kulturrelaterade frågor i en slimmad organisation som har som sin målsättning ökad prestation per tidsenhet. Frågor som kan kontextualisera lidandet lämnas bort och kvar blir en bedömningsmodell som utgår snävt från den enskildes symtom och sjukdomsuttryck, lösryckta från sitt sammanhang. Det ger en bild av psykiatrins aktuella tillstånd
Mona Lindqvist är psykolog och psykoterapeut som arbetar med asylsökande barn och familjer i Stockholm. Hon skrev sin doktorsavhandling i sociologi vid Karlstads universitet. Titeln på avhandlingen är: Speaking about social suffering? - Subjektive understandings and lived experiences of migrant Women and therapists.
snarare än att den breddar förståelsen för flyktingars lidande, hur lidandet skall bemötas och vilken behandling som kan väljas. Den enskilda individen blir bärare av dels sin egen uppfattning av lidandet, dels av en påklistrad version i form av en diagnos. I bästa fall möts de tu. Ansatsen till att de två perspektiven möts blir kanske dumpat hos patienten som blir tvungen att lära sig sjukvårds-vokabulär och -retorik för att få den hjälp hon behöver. Det sociala lidandet som till exempel beror på att inte ha tillräckligt med pengar eller vara trångbodd och som är anledning till oro och bekymmer, beskrivs då enligt sjukvårdsretorik som ångest. Det är då tveksamt att medicinera. Piller botar inte brist på pengar. Flyktingar lider självklart av psykisk ohälsa och psykisk sjukdom som alla andra befolkningsgrupper. Men, vem som har rätt att definiera ohälsa och sjukdom, och hur den skall behandlas, handlar mera om makt än om kunskap. Patientens förståelse och beskrivning av sitt lidande och sin sjukdom är minst lika viktig som sjukvårdens för att hälsa skall kunna skapas, ett tillstånd som strävar till fullständig fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte endast till frånvaro av sjukdom eller funktionshinder. Patienter med flyktingbakgrund, och inte minst flyktingkvinnor som anses lida av högre grad av psykisk ohälsa, måste därför få större delaktighet i sin vård. Det är viktigt att ringa in och undanröja hinder för vård för flyktingar. Det finns en organisatorisk välvilja i sjukvården och psykiatrin, men den kan bli missriktad när man tror sig veta vad den lidande vill och behöver utan att involvera personen själv i sin egen vård. Hur gör man det bäst? Patientcentrerad vård och ökad brukarmedverkan är två modeller som används i andra sammanhang och som kan vara värd att pröva med flyktingar med psykisk ohälsa. Flyktingar borde involveras redan i ett tidigare skede i forskning och metodutveckling, som medforskare, för att hitta rätt bemötande och rätt behandlingsmodeller i sjukvården. M ona L indqvist
13
Posttidning B Returadress FARR Box 391 101 27 Stockholm
Lästips! Titeln på detta nummer av Artikel 14 är hämtad från Julie Otsukas roman Vi kom över havet. En poetisk bok om de japanska kvinnor som kom till Kalifornien som postorderbrudar på 1920-talet.
ARTIKEL 14 GES UT AV FLYKTINGRUPPERNAS RIKSRÅD