guide för nyfikna och erfarna gudstjänstfirare argument
sven röstin
om högmässan
ARGUMENT
INNEHÅLL
10 Förord
12 varför gör vi det vi gör?
15 Inledning
Några ordförklaringar
21 ALLMÄNT OM
GUDSTJÄNSTEN
Vad har den ena stunden med den andra att göra?
Gudstjänst eller föreställning? | Amen
Att gestalta en gudstjänst | att be med kroppen
Utanförskap och enhet | Psalmsången
Stå upp och sitta ner | Högmässans fyra delar
37 SAMLING
Klockringning | Procession | Trinitarisk inledning
Syndabekännelse, avlösning och tackbön
Kyrie eleison | Lovsången, Gloria | Dagens bön
47 ORDET
Ordets Gudstjänst | Evangelieboken och kyrkoåret
Gammaltestamentlig läsning | Episteltext
Evangeliet | Evangelieprocession | Psaltaren
Predikan | Trosbekännelsen | Kyrkans förbön
65 MÅLTIDEN
Symbol och sakrament | Jesus är livets bröd
Tillredelse/Offertorium | Kollekt
Lovsägelse, Prefation | Helig | Nattvardsbönen
Herrens bön | Brödsbrytelsen | Fridshälsningen
O Guds lamm | Kommunionen | Bön efter kommunionen
89 SÄNDNING
Välsignelsen | Sändningsord, utgångsProcession
Kyrkkaffe | Längtan | Att välkomna Guds kärlek
96 avslutning
VARFÖR GÖR VI DET VI GÖR?
som en del av ett anförande om att leva det man lär, berättade biskop Karin Johannesson, vid tidskriften Pilgrims präst- och pastorsmöte i Vårdnäs 2024, om det fina samtal som uppstod när hon i Uppsala domkyrka tog emot en skribent och en fotograf som skulle göra ett reportage om henne och katedralen. Med lättsam ton och varm skärpa återgav biskop Karin journalisternas förundran över storleken på kyrkan. Hon berättade om när de kom fram till ett av kyrkorummets märkliga föremål – en ljusbärare. För reportaget passade det bra med en bild på hur man gör med en ljusbärare och journalisterna undrade om hon ville visa hur hon brukar använda den. Det gjorde hon gärna. Hon tog ett ljus, stillade sig, tände ljuset, satte det i ljusbäraren och bad en tyst bön. Skribenten frågade vänligt, kanske lite förundrat: »Menar du att du verkligen har ett samtal med Gud inne i ditt huvud?« Hon svarade: »Ja, det är det vi kallar bön.«
Denna händelse sätter ord på så mycket i vårt samhälle, där kunskapen om kristen tro och kristet liv i allmänhet har försvunnit, men också om hur det ur detta kan växa fram nya samtal och möten. Dessa möten kan i all sin enkelhet bli något stort och fint. Biskopen gjorde det hon och många människor gör varje dag: ber och kanske tänder ett ljus.
Vi lever i en tid och kultur där vi lätt missar det lilla och enkla eftersom vi vill mycket, och det händer många spännande (och hemska) saker. Men ibland behöver vi stanna upp och sätta ord på det vi brukar göra. Det är ambitionen med boken du har i din hand. Den handlar om det vi brukar göra på söndag förmiddag i kyrkan, om det vi kallar högmässa så som den firas i Svenska kyrkans ordning. Även om mycket av innehållet är relevant i flera kyrkotraditioner, utgår både strukturen i texten och förklaringarna från Svenska kyrkans tro och liv så som det oftast tar sig uttryck i församlingarna. Högmässan är liksom livet rikare än man kan sätta ord på. Och samtidigt är det hela väldigt enkelt.
INLEDNING
»gudstjänsten är kyrkolivets centrum, där församlingen möter Gud i ordet och sakramenten. Kyrkans dag för huvudgudstjänster är söndagen, eftersom Jesus Kristus uppstod på söndagen, Herrens dag.«1
De vi är som Kyrka och det vi gör hör samman. I Kyrkans tidigaste historia finns en beskrivning som visar vad den är och vad den gör: »… de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna« (Apg 2:42). Dessa saker är våra fyra grundläggande näringskällor: undervisning, gemenskap, brödsbrytelse och bön.
Dessa fyra delar finns alla med i söndagens högmässa. Undervisningen märks tydligast i predikan, medan gemenskapen löper som en röd tråd genom hela gudstjänsten, inte minst i form av samtalsgemenskap och relationsbyggande vid kyrkkaffet. Nattvardsbrödet bryter vi och delar i kommunionen. Och hela mässan är genomsyrad av böner, såväl lästa som sjungna och tysta.
Det är lätt att tänka att när Kyrkan föddes hade man först en idé om vad man skulle göra, och sedan tänkte man ut när, var och hur man bäst skulle göra det. Men ordningen var snarare den omvända: Kyrkans väsen och liv växte fram genom att de kristna samlades och firade mässan på
1 Kyrkoordningen kap 17. Kyrkoordningen är en central del av Svenska kyrkans bestämmelser.
söndag förmiddag. När innehållet i vår Bibel slutgiltigt fastställdes hade Kyrkan redan firat mässan i cirka 250 år. Just dagen för gudstjänsten hade varit given sedan Jesus uppstod på påskdagen och framåt. I Lukasevangeliet kan vi läsa om kvinnorna vid graven den morgonen: »Men dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp« (Luk 24:1).
Varje söndag är därmed en påskdag eftersom vi varje söndag firar att Jesus är uppstånden från de döda. Så har Kyrkan alltid gjort: »Dagen efter sabbaten hade vi samlats för att bryta bröd«, skriver Lukas vidare i Apostlagärningarna (Apg 20:7). Därmed hör Svenska kyrkans ordning på ett självklart sätt samman med den världsvida Kyrkans liv så som det har levts från Kyrkans allra första tid.
Summan av detta är att söndagens huvudgudstjänst är mycket mer än en aktivitet bland andra. Det är den världsvida Kyrkans, Svenska kyrkans och den lokala församlingens centrum. Innebär det att de andra tiderna och verksamheterna är mindre viktiga? Nej, men det betyder att allt annat vi gör bygger på att vi på söndag förmiddag firar att Gud har segrat över döden för att ge oss liv i oändligt mått. Vi fyller all vår tid och vårt arbete med liv när söndagen, »dagen efter sabbaten«, får vara den kraftkälla Gud har gett oss.
I Kyrkohandbok för Svenska kyrkan och i Missale för Svenska kyrkan anges hur gudstjänster firas i Svenska kyrkan. Det finns en rikedom av formuleringar i kyrkohandboken, i den här boken utgår vi från formuleringar som är vanliga i vår högmässa och som tydligt knyter an till de bibeltexter som mässan grundar sig på. Även om de gudstjänstmoment som tas upp här är de ordinarie eller vanligaste, är det viktigt att komma ihåg att det inte ser likadant ut i alla kyrkor. Det finns lokala traditioner eller praktiska omständigheter som gör att variationer kan förekomma. Om man till exempel firar mässa i ett mindre kapell med ett litet antal deltagare kan det kännas märkligt eller vara svårt att gestalta en rik liturgi. Detta är självklart
inte en »sämre« gudstjänst än en liturgiskt fullödig högmässa. Jesus säger själv: »… där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem« (Matt 18:20). En komplett högmässa ska inte kasta en tråkig skugga på en enkel gudstjänst, och strävan efter en rikare liturgi med många deltagare som gestaltar mässan får aldrig drivas av att det skulle vara »finare«. I stället handlar det om att utifrån sina lokala och personliga förutsättningar leva sant, äkta och helt även i gudstjänsten.
På liknande sätt är det med kopplingen mellan Jesus uppståndelse på morgonen dagen efter sabbaten och gudstjänsten på just söndag förmiddag. Även om de hänger samman firar vi ibland gudstjänster på andra tider på söndagen. Det har i så fall oftast praktiska förklaringar för att få ihop ett schema – även kyrkans anställda har svårt att vara på två ställen samtidigt.
Några ordförklaringar
Vi använder orden gudstjänst, högmässa, mässa, nattvard och kyrka lite om vartannat. Ibland som synonymer och ibland för att särskilja det ena från det andra.
Gudstjänst
Detta är den mest allmänna termen för söndagsförmiddagens samling. En gudstjänst kan vara med eller utan nattvard eller dop. Dessutom är separat dop, konfirmation, vigsel eller begravning också offentliga gudstjänster som kan firas vid olika tidpunkter under veckan. I den här boken används begreppet gudstjänst för det som sker i kyrkan varje söndag förmiddag.
Högmässa
Högmässa är församlingens huvudgudstjänst med nattvard. Högmässan är inte en utbyggd gudstjänstform för speciella tillfällen, den är »grundgudstjänsten« som man ibland kan göra lite mindre. En veckomässa eller en söndagsgudstjänst utan nattvard är en högmässa där man har plockat bort vissa moment.
Mässa, nattvard
Dessa ord betyder i princip samma sak. Men ordet mässa kommer från latin och används av till exempel den katolska kyrkan, Anglikanska kyrkan och Svenska kyrkan. Ordet nattvard används bara i reformatoriska kyrkor, alltså inte i de katolska eller ortodoxa kyrkorna. Nattvard betyder helt enkelt kvällsmåltid, och termen har sitt ursprung i att Jesus instiftar nattvarden på skärtorsdagens kväll.
Kyrka
Ordet kyrka kan här stå för flera saker: den världsvida Kyrkans gemenskap (då med stort K), en organiserad kyrkogemenskap, just Svenska kyrkan eller själva kyrkobyggnaden. Ordet kommer från grekiskans kyrios (Herre) och kyriakos (som tillhör Herren). Enkelt uttryckt: ordet kyrka betyder att vi hör ihop med Jesus som är Herre.
Eukaristi
I de flesta samfund talar man också om mässan med ordet eukaristi, som betyder tacksägelse. Nattvardsbönen kallas också »den eukaristiska bönen«. Eucharisto är grekiska och betyder tack. Mässan är alltså en tacksägelsemåltid med bakgrund i den judiska påskmåltiden. När Jesus instiftar nattvarden gör han det i samklang med given judisk tradition som han fyller med ett nytt innehåll.
Liturgi
Det finns tusen böcker och en hel vetenskap om vad liturgi är. Ordet står för gudstjänstordningen, det vill säga det vi gör i en gudstjänst, hur vi gör det och varför. Kyrkan har ärvt en tradition av hur man brukar göra. Det är ingen lag eller ordning som man nervöst måste hålla sig till, utan en levande rit som uttrycker viktiga saker i församlingens liv med Gud. Om man betraktar en liturgi utifrån kan den kanske te sig som en död form eller ett konstigt skådespel, men om vi »går in i den« kan den bära oss och
fördjupa vår tillit till Jesus som är Kyrkans och allt livs centrum. Vårt mål i liturgin är inte att följa den »på rätt sätt«; vårt mål är att ära Gud och mer bli oss själva tillsammans med honom.2 Om vi har detta för ögonen blir liturgin ett äventyr att växa i.
2 I den här boken används ofta pronomet »han« om Gud. Det betyder inte att Gud anses vara en man – Gud är ursprunget till allt manligt och kvinnligt. Av språkliga skäl menar jag att vi ändå behöver använda personliga pronomen när vi talar om Gud, eftersom Gud är en personlig Gud som vi i Jesus får möta ansikte mot ansikte.
ALLMÄNT OM GUDSTJÄNSTEN
rötterna till dagens högmässa sträcker sig ända tillbaka till det judiska gudstjänstlivet långt före Jesus tid. Mellan det judiska och det kristna finns både en obruten kontinuitet och en nystart – Jesus var själv en jude som levde och bejakade den judiska traditionen. Israel är Guds folk och detta är ingenting som Jesus kommer för att upphäva eller förneka. Samtidigt kommer han med något nytt: »Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla« (Matt 5:17). Vad betyder detta för vår högmässa? För att bättre förstå det kan det vara bra att kort titta på det judiska folkets historia.
I den hebreiska Bibeln – det kristna kallar Gamla testamentet – lovar
Gud att han ska bo bland sitt folk, i templet i Jerusalem. Här förrättade templets präster dagliga offer som ett medel och en manifestation av folkets samhörighet med Gud. Kanske kan man likna det vid ett urverk som alltid tickar på, och inte bara sätts igång då och då, för att fylla sin funktion. Offren var ett självklart uttryck för den mest grundläggande relationen, den med Gud.
Från 900-talet f Kr. och fram till tiden för Jesus liv byggdes, revs och återuppbyggdes Jerusalems tempel i omgångar. Totalt stod tre versioner av
templet på platsen och det var det tredje templet som Jesus besökte. Eftersom templet revs i omgångar och Israels folk tidvis fördrevs från Jerusalem, uppstod en rad smärtsamma frågor. Hade Gud övergivit folket när templet
inte fanns kvar? Var och hur skulle de nu möta Gud? Ett av svaren på dessa frågor kom i form av synagogan, den judiska samlingslokalen för gudstjänst och andra möten (ordet synagoga kommer för övrigt av det grekiska ordet för sammankomst eller församling). Synagogan kunde visserligen aldrig ersätta det unika templet med dess offer, men den blev – och är fortfarande – den judiska församlingens hus för bibelläsning, bön och sång.
Trots synagogornas framväxt fanns frågan om Guds trofasthet och närvaro kvar, när Guds folk inte var fritt och det ursprungliga templet för alltid var borta. Det judiska folket längtade efter Guds återkomst, han hade trots allt lovat att aldrig överge dem. Det såret och den längtan är en viktig bakgrund för att förstå människors glädje när Jesus rider in i Jerusalem på palmsöndagen. Nu skulle befrielsen komma, det var honom de hade väntat på.
Ur kristenhetens synvinkel förrättas det slutgiltiga offret i och med Jesus liv, död och uppståndelse. Det som templet hade varit en föregångare och förebild för, fullbordas i Jesus person och liv. För högmässan betyder detta att där sammanfogas templet och synagogan. Offret som förrättas är själva mässan. I och med Jesus död och uppståndelse behöver det inte förrättas ett nytt offer vid varje mässa – som på templets tid – men offret aktualiseras och blir konkret närvarande i mässan. Gudstjänsten är vår samlingsplats – vår synagoga – för bibelläsning, bön och sång.
Vad har den ena stunden med den andra att göra?
Någon kanske funderar över hur stor betydelse ett kort gudstjänstbesök i veckan har i ett större livsperspektiv. Men precis som de flesta av oss borstar tänderna två gånger om dagen och tvättar oss regelbundet – två aktiviteter som i sig inte tar så lång tid, men som ändå har stor inverkan på vår vardag – hör gudstjänsttimmarna ihop med resten av veckans timmar och skapar en helhet.
En kort stunds bön kan påverka hela dagen och påminna oss om att Gud är med oss och älskar oss varje sekund. Att fira gudstjänst på söndag förmiddag lyser upp hela veckan eftersom all tid hör samman. Gud går alltid med oss, när vi stannar upp och möter Guds goda blick blir den en källa till glädje. Låt oss därför ta vara på vår tid och göra det som är viktigt, inte som någon kravfylld prestation utan som en livgivande rytm att vila i.
• Hur tänker du på de olika delarna av ditt liv? Hur hänger de samman?
• Hur lever man ett liv där de olika delarna harmonierar med varandra?
Gudstjänst eller föreställning?
För den ovane kyrkobesökaren kan kanske gudstjänsten uppfattas som en sorts föreställning eller ett uppträdande. Men det finns avgörande skillnader – inte bara för att den äger rum i ett kyrkorum eller att den handlar om Gud och oss.
I en föreställning är det »de där framme« som gör saker och vi i publiken som tar in det som framförs. Men en gudstjänst har ingen publik. I en gudstjänst finns bara deltagare. Att vi är gudstjänstdeltagare betyder att vi alla är en del av det som händer, vi ber tillsammans vare sig det är en röst eller allas röster som hörs. Vid en föreställning finns något slags scen och gränsen mellan scen och publik är viktig, men i en gudstjänst är vi alla tillsammans i allt som sker. Det är som om hela församlingen står framme i koret – den del av kyrkorummet där altaret är placerat – och läser Bibeln och ber. Det är bara det att alla inte får plats, så några måste av rent praktiska skäl befinna sig en bit bort.
På samma sätt är det med processionen i början och slutet av gudstjänsten. Den är inte heller någon uppvisning av speciellt viktiga personer, utan vi får se processionen som en bild för att vi alla går tillsammans inför altaret.
Vi är ett helt folk på vandring. Men alla får inte plats i gången, därför står de flesta av oss i bänkarna.
I en föreställning funderar vi ofta över om vi får ut något av det som framförs. Är sången, musiken, skådespelet bra? Passar uppträdandet min personliga smak? I en gudstjänst är det andra frågor som är större eftersom vi är här tillsammans inför Guds ansikte.
När det exempelvis gäller predikan är egentligen inte den viktiga frågan om den var »bra«, utan »vad gör Gud med mig och oss genom sitt ord?«. Det är för övrigt en relevant fråga för gudstjänsten som helhet. En gudstjänst är kommunion, inte konsumtion. Den är gemenskap – ett möte med Gud och hans folk – inte något som främst ska betraktas eller bedömas.
Det kan vara bra att förtydliga: Som ny är det självklart okej att komma till en gudstjänst för att nyfiket se och ta reda på vad som händer. Men den stående inbjudan och grundtanken är inte att betrakta på distans, utan att själv delta i gemenskapen.
Amen
Ett ord som sammanfattar gemenskapen mellan alla i gudstjänstrummet, till skillnad från föreställningen, är ordet amen. Det är hebreiska och betyder sannerligen eller så är det. Ordet amen i gudstjänsten är ett församlingssvar där vi liksom skriver under på det föregående talare har bett eller sagt. Första möjligheten för församlingen att stämma in på det här sättet är när prästen inleder gudstjänsten med: »I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.« Då responderar församlingen med ett tydligt »Amen!« Det vi säger då är ungefär: »Ja, vi firar verkligen högmässan i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.« På samma sätt är det exempelvis med dagens bön som ofta avslutas med orden »Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre.« Varpå alla får stämma in med ett kraftfullt amen.
Genom att svara amen markerar församlingen även att detta inte bara är de anställdas eller funktionärernas föreställning, utan vår gemensamma gudstjänst. Eller annorlunda uttryckt: När jag som gudstjänstdeltagare
säger amen bekräftar jag att jag inte bara är här och betraktar vad som sker i mässan, jag är också själv en del av den.
• Vad får dig att känna dig som en aktiv deltagare i gudstjänsten?
• Vad får dig att känna dig som en åskådare?
Att gestalta en gudstjänst
Mycket av det vi gör i en gudstjänst har egentligen inte någon praktisk funktion. Till exempel inleder vi och avslutar ofta våra gudstjänster med en procession, vi har liturgiska kläder som inte behövs för att prästen ska hålla sig varm och vi har olika färger i kyrkorummet som inte är nödvändiga. Vi kan ju be, lyssna på Guds ord och fira nattvard utan dessa saker, så varför finns de?
Nyckelordet här är »gestalta«, det vill säga att synliggöra något eller göra det förnimbart. Vi gestaltar Guds ord, Guds sakrament, vår gemenskap och bönen. Vi har fem sinnen och vi får blanda in alla fem i gudstjänsten.
Gestaltandet är ofta utarbetat, genomtänkt och tydligt. Ibland har det en lång kyrklig tradition som vi har ärvt och får bära vidare, ibland är gestaltandet en nyare eller lokal tradition.
Vi stämmer våra kroppar till bön och andakt lika mycket som vårt inre, eftersom allt hänger samman. När vi sitter eller står i bänken och ser funktionärer (alltså präst, diakon, kyrkvärd, musiker och medhjälpare) agera i kyrkorummet, stärker det vår upplevelse och förståelse av att detta är en helig stund. Alltså en avskild stund med Gud och hans folk här i vår kyrka.
Ibland får gestaltandet i mässan påminna oss om att det är fest. Ibland får det ge oss en form att vila i.
Ett mycket enkelt och konkret exempel på gestaltning är att den som gör något – exempelvis läser, ber, talar eller sjunger – vänder sig mot, eller går mot det som just den stunden är i fokus. Vänd mot församlingen när vi läser ordet, vänd mot altaret – mot Gud – när vi ber och firar mässa och så vidare. Det är inte konstigare än att vi vänder oss mot den människa vi pratar med.
Den judisk-kristna synen på kroppen är grundläggande för att förstå det här. Den säger att kroppen inte bara är ett skal eller en kostym som ska vara bärare av vår inre människa, utan att kroppen är en inneboende del av de vi är. Därför drar vi också in den i vår bön. Att vi ibland har en skev syn på vår kropp, eller att den kan begränsa oss och inte alltid fungera som vi önskar, betyder inte att kroppslighet är något som skiljer oss från Gud. Kristus uppstod med sin kropp, därför innefattar Guds räddning av oss också vår kropp. Att gestalta högmässan med kroppen är således ett av många sätt att ta emot Guds gemenskap.
Ett tips kan vara att under gudstjänsten tänka på eller känna efter vad det är som för tillfället gestaltas – vad det är som lyfts fram. Då blir perspektivet inte endast frågan om vad det som sker i det yttre betyder, utan hur samspelet mellan yttre saker och händelser i gudstjänsten hänger samman med min inre människa och vad Gud gör i mig. Man skulle kunna säga att gestaltningen är för gudstjänsten vad ett högtalarsystem är för en konsert. Ibland tänker vi att tillväxt och förändring börjar med en inre rörelse eller längtan, andra gånger att det börjar med något yttre som händer. Likadant är det med gudstjänstens gestaltning: vi gör något med kroppen för att vi har en inre drivkraft, och genom att välja att göra saker med kroppen lär vi vårt inre att be.
• Tänker du på din egen kropp som en aspekt av din personlighet?
att be med kroppen
Vi föds med ett självklart och i god mening oreflekterat förhållande till vår kropp. Det som ofta händer oss genom livet är att vi börjar betrakta oss utifrån och bedöma oss själva. Vi går från att bara vara vår kropp till att betrakta den. Möjligtvis lite obekvämt om vi upplever att vi nog inte är som vi »borde« vara. Detta är ett vanligt sår, eller en liten tagg, som vi människor ofta lever med och som kan göra sig påmint även när vi pratar om gudstjänsten.
I den kyrka jag själv rörde mig som barn och tonåring pratade man inte om att be med sin kropp, men som ung vuxen började jag fira högmässa i ett sammanhang där det var naturligt för många att till exempel korsteckna sig när man kom in i kyrkan och under mässans gång. Någon föll på knä under vissa böner, några bugade vid vissa moment. Två saker hände då i mig, både något jag inte är så stolt över och något jag är mycket tacksam för.
När jag först såg människor korsteckna sig tänkte jag att de var lite tramsiga, att det verkade som om de mest ville visa upp sig och verka frommare än andra. Varför tänkte jag en så dömande tanke om en människa jag inte visste något om? Kanske för jag själv, om jag också hade gjort korstecken just då, inte hade varit helt ärlig mot mig själv.
Men det positiva med att bli en del av en församling där kroppen för många var en viktig del av bönen var att jag fick en längtan efter att själv prova att be med kroppen. Jag lärde känna flera av dessa »korstecknande människor« som genuina och trevliga och insåg att det inte var andlig statusjakt som drev dem. De hade bara upptäckt något »mer« för att närma sig Gud.
Ju mer vi dömer andra, desto räddare blir vi för att själva bli dömda. Nu satt jag där med min längtan men vågade inte släppa fram den, för jag ville inte att någon skulle tro att jag försökte göra mig märkvärdig. Lösningen kom när jag under några månader bodde på en annan ort där jag inte kände någon. Även i min nya, tillfälliga, församling var det naturligt för de flesta att också be med sin kropp. Jag tänkte »nu kör jag!« Det var befriande att göra korstecken och röra kroppen i samklang med församlingens böner, läsningar och högmässans olika moment. Efter en kort »övningstid« blev min kroppsliga bön verkligen min egen att vila i, och när jag återvände till min gamla församling fortsatte jag med min nya vana. Oron över vad någon annan skulle kunna tänka om min bön var som bortblåst. Vi föds med ett avslappnat förhållande till vår kropp, men många av oss behöver återerövra något av den hållningen senare i livet.
• När känns det svårt för dig att blanda in din kropp i bönen?
• Vad är skillnaden i det här sammanhanget mellan att å ena sidan göra sig till och å andra sidan pröva sig fram?
Utanförskap och enhet
Det finns minst två sätt att känslomässigt stå utanför en gudstjänst, det vill säga att rent kroppsligt och rumsligt vara tillsammans med en grupp människor när man firar gudstjänst utan att förstå så mycket (eller kanske ingenting alls) av det som sker.
Att inte förstå kan väcka en känsla av att inte få vara med, att inte räknas, att man inte är tillräckligt god. Om detta sker är det fullt naturligt om personen helst vill lämna gudstjänsten och inte komma tillbaka. Det var något av det här jag upplevde när jag var ny i kyrkan där många människor bad med kroppen. Jag har även varit med om att stå utanför i andra kyrkor, men där har känslan av att inte nå upp till den »rätta« nivån varit den helt dominerande eftersmaken.
Men jag har också upplevt en helt annan sorts utanförskap. Ett år efter det att jag själv började leva ut kroppens bön i mässan var jag i Egypten i en månad tillsammans med en liten grupp människor. Några av oss var där för att som universitetsstudenter skriva om den koptiska ortodoxa kyrkan, och som en given del av studierna och resan deltog vi i många mässor (eller »den gudomliga liturgin« som man kallar gudstjänsterna inom den ortodoxa kyrkan). Gudstjänstspråket i dessa liturgier är koptiska, vilket kan beskrivas som den egyptiska kyrkans motsvarighet till katolska kyrkans latin. Det är alltså ett utdött språk som fortfarande används i kyrkans liturgi. Under gudstjänsten fanns visserligen även inslag av arabiska, men eftersom jag varken förstår koptiska eller arabiska kände jag mig inte speciellt inkluderad.
Man skulle kanske kunna tänka sig att utanförskapet som uppstår när man inte förstår texter, sånger eller böner skulle vara frustrerande, men snarare var jag glad över att få vara med under en helig stund och längtade
efter mer. Jag förundrades över att jag kände enhet med främlingar utan att vi hade ett gemensamt språk, och över att få dras in i gemensam bön. Vi kunde stå tätt tillsammans i ett kyrkorum, ibland i en grotta i öknen utan fönster, upplyst endast av några levande ljus. Det enda som hördes var den sjungna bönen. I en sådan liturgi kan ingen nå upp till en »rätt« nivå, men alla deltar.
Man kan i den här meningen stå utanför gudstjänsten och samtidigt delta i den. Detta ligger i Kyrkans egentliga väsen: att i djupet av sitt inre redan veta att man är en del av enheten och gemenskapen och samtidigt med glädje längta efter mer.
• Hur tänker du när du i mässan ser och hör saker som du inte förstår?
Psalmsången
Genom hela gudstjänsten sjunger vi psalmer ur Psalmboken. Psalmerna är sjungna böner, bibelord eller undervisning i diktform. Kyrkan har alltid sjungit som ett sätt att be tillsammans. Psalmsång kan liksom all bön vara lovsång, tackbön, bön om förlåtelse och bön om hjälp.
En hel del människor upplever att de inte kan sjunga. Kanske för att de tror att »en person som kan sjunga« ska kunna stå på en scen och ta betalt för sin sång, men det är det ganska få som kan och det är inte det vi använder vår sång till i gudstjänsten. Vi visar inte upp oss. I stället är vi en del av en gemenskap som med sång uttrycker och lever trons liv. När vi sjunger gör vi oss sårbara. När vi sjunger om något som är stort och viktigt för oss är det som om vi håller fram vårt hjärta så att det syns en aning. Vi sjunger inte tillsammans för att bedöma varandra. Vi är deltagare, inte åskådare.
Det som är svårt med att sjunga är även det som gör det så fint. När vi sjunger psalmer tillsammans är det ett konkret uttryck för att vi öppnar våra hjärtan inför Gud och varandra. Inte sällan berör sjungna böner oss mer på djupet jämfört med talade böner. Sångerna blir en stark manifest-
ation av sårbar gemenskap tillsammans med Gud och tillsammans med varandra – och sårbarheten blir bärare av verklig styrka när vi sjunger trots att vi kanske inte tycker att vi kan.
• Hur känns det när andra hör din sångröst?
• Vad tycker du om att sjunga tillsammans?
Stå upp och sitta ner
Något som kan göra den ovana gudstjänstdeltagaren stressad är ovissheten över när församlingen »ska« stå upp och sitta ner vid olika moment i gudstjänsten. Det kan kanske upplevas pinsamt om vi riskerar att göra »fel« (även för den mer kyrkvane).
Kanske kan det vara en hjälp att tänka att det finns oskrivna regler i många sammanhang, till exempel på en fotbollsmatch, en festlig middag med många bestick eller på en jazzklubb, och att vi lär oss dem med tiden genom att delta och våga ställa frågor.
Vad händer när vi till exempel vill sjunga för någon som fyller år? Jo, vi reser oss upp för att hylla födelsedagsbarnet. När vi reser oss upp i gudstjänsten är det av liknande skäl; skillnaden är att det i liturgins sammanhang finns en flertusenårig tradition och erfarenhet av att resa sig upp för att hylla Gud. Faktum är att det är ett förhållandevis modernt (västerländskt) påfund att sitta ner under gudstjänsten. I många kyrkor runt om i världen finns fortfarande inga kyrkbänkar. De infördes för att predikningarna i den reformatoriska delen av kristenheten blev allt längre och för att vi då behöver – eller tycker att det är bekvämt att – sitta.
Vi har redan konstaterat att vi stämmer våra kroppar till bön och andakt lika mycket som vårt inre, eftersom allt hänger samman. I gudstjänsten står vi upp för att med kroppens hjälp visa och betona att nu sker något som är särskilt stort och viktigt. Till exempel när processionen går in eller ut, när vi sjunger lovsång, när vi lyssnar till evangelietexten, när vi bekänner vår och Kyrkans tro, under nattvardsbönen och när vi tar emot välsignelsen.
Det är viktigt att komma ihåg att deltagaren inte måste stå eller sitta vid vissa tillfällen – man gör precis som man vill och vad ens ben klarar av. Men vi människor både tycker om och mår bra av att göra saker tillsammans.
Har du lust att göra tvärtemot? Gör det! Vill du göra som de flesta andra? Gör det! I gudstjänstagendan och i psalmboken finns det ibland asterisker (*) som visar när församlingen ska stå upp. Se dem som rekommendationer och vägledning, men absolut inget tvång.
• Hur känns det att inte göra som de flesta?
Högmässans fyra delar
När jag var liten och satt i kyrkan på söndagen blev jag glad när det var dags att be Herrens bön, för då visste jag att det snart var slut. En timme kändes så lång. Varför det? Jo, för att jag inte deltog i gudstjänsten eller förstod vad som skedde. På samma sätt är det om vi går en promenad i skogen eller åker bil på ny väg, den känns mycket längre när vi inte vet hur långt det är kvar. När vi blivit bekanta med vägen, och känner igen olika landmärken, upplevs den mycket kortare.
Även högmässan har ett antal »landmärken«, en ordning, som när vi är bekanta med den gör att det blir lättare och mer givande att följa med i vad som sker: samling, ordet, måltiden och sändning.
Högmässan är mer än bara en ritual i kyrkan – den är en levande förening av tradition, teologi och gemenskap. I den här boken får du följa med på en vandring genom gudstjänstens olika delar, från klockringning och procession till välsignelse och sändning. Under vandringen öppnas dörrar både till Bibelns djupaste lager och till den värme som kan uppstå vid kyrkkaffebordet. Sven Röstin visar hur gamla traditioner inte är kvarlevor av en förlorad tid, utan pulserande källor som formar vårt sätt att förhålla oss till Gud och varandra.
Du får möta både symboler och praktiska handlingar, och se hur de tillsammans gör att vi ber med hela kroppen. Boken tar dig dessutom med tillbaka till rötterna i det judiska gudstjänstlivet, och fram till våra dagars lokala varianter och personliga uttryck. Här finns något för både den erfarna kyrkobesökaren och den nyfikne nykomlingen att upptäcka.
Om högmässan är en inbjudan att stanna upp och reflektera för att upptäcka att en stund i kyrkbänken kan bära långt ut i vardagen.
www.argument.se