Page 1

en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 5 • 2012 • årgång 166 • 45 kr

Journalisten Marika Griehsel:

–Tron ger stöd i en grym värld Mauretanien Moderna nomader söker tryggt liv 10 Tanzania Stipendiater skapade egen skolbok 20 Jerusalem Bibelkonferens blev historielektion 26


Rymd i inre landskap I augusti har jag vandrat längs

Dag Hammarskjöldleden. Den går från Abisko till Nikkaluokta och består av sju dagsetapper. Under varje dagsetapp möter en sten med ett citat från Vägmärken, Hammarskjölds dagboksliknande andliga testamente. ”Den längsta resan är resan inåt.” Att vandra i fjällvärlden är en möjlighet att följa Dag Hammarskjöld på vägen från den omgivande storslagna naturen till en inre rymd. Platserna, där stenarna med vägmärkena ligger, är valda med stor omsorg. Utsikten är oftast sådan att det gör nästan ont i sinnet, så vackert är det. ”I din vind! I ditt ljus! Hur smått allt annat! Och hur små vi! Och lyckliga i det som ensamt är stort!”

kg hammar är styrelseledamot i Lunds Missionssällskap, gästprofessor (emer.) i teologi vid Centrum för teologi och religionsvetenskap (CTR) vid Lunds universitet och tidigare ärkebiskop i Svenska kyrkan.

Att fritt få uttrycka sig i tal och skrift är en svensk grundlag och gäller alla som vistas inom Sveriges gränser. Det visste australiensaren Julian Assange och ville etablera sin elektroniska nyhetsbank Wikileaks här. Tv-journalisten Marika Griehsel, som dokumenterat många konfliktzoner, väljer bort bilder för att de är för hemska för att visas. En man gjuter nya enkronor och ger svenska kungen ett nytt, mindre smickrande omdöme. I Spanien går en äldre dam till kyrkan och fräschar upp en Kristusbild – och skapar köer av konstintresserade. Och i Ryssland dömdes tjejgruppen Pussy Riot till fängelse för att de i en sång bett Moder Maria kasta ut Putin. Frihet är det bästa ting… Marie Bosund Hedberg Redaktör

2 uppdrag mission nr 5 2012

Vad har den inre rymden med mission att göra? Mission är ju rörelse utåt, bort från det egna jaget. För Dag Hammarskjöld handlade livet för visso om en rörelse utåt. Men det var en rörelse inifrån och ut. ”Vårt arbete för freden måste ta sin början i det allra mest privata rummet inom oss” brukade han säga till sina medarbetare. Och då uppstår frågan: vem eller vad fyller rummet inom oss? Om det är det självcentrerade egot, så blir rörelsen utåt med nödvändighet ett ego-projekt och alla jag möter blir till instrument för detta projekt. Om mitt inre rum töms på egot och ger plats för ”det som är större än jag”, så kan rörelsen utåt bidra till skapandet av ett större VI. Mission som rörelse hämtar sin näring ur ”Guds mission”, Guds rörelse. Och den är minst av allt ett ego-projekt utan syftar till det större VI som vi kallar ”Guds rike”. Så det inre landskapets rymd, plats för det som är mer än jag, är avgörande för hela missionstanken. Därför är den inre resan mer än viktig. Därför kan en yttre pilgrimsvandring göra mission på Guds vis möjlig.

”Men från bortom fyller något mitt väsen med sitt ursprungs möjlighet”! kg hammar

4 I Marikas värld Marika Griehsel har mer äntjugo års erfarenhet av reportagearbete i olika katastrofområden. Hennes tro ger henne ett stöd när hon ska smälta det hon upplevt.

10 Moderna nomader i Mauretanien Thomas Ekelund, Svenska kyrkans internationella arbete, har mött några av tusentals flyktingar i en tältstad i Mauretaniens öken.


krönikan

FN är förlamat Syriens invånare har under 18 månader levt i skräck. Under sommaren har våldet tilltagit. Samtidigt har fns och Arabförbundets sändebud Kofi Annan sagt upp sig i protest mot omvärldens oförmåga att skapa det tryck som krävs för att Syriens regering och opposition ska samlas kring en fredlig lösning på konflikten. Ryssland och Kina har fått välförtjänt kritik för att man har motsatt sig vapenembargo och andra sanktioner mot den syriska regimen. Samtidigt borde övriga länder i fns säkerhetsråd – och i medlemskretsen i övrigt – kunna sätta större press dels på Syrien, dels på Ryssland och Kina. Här har usa och eu en nyckelroll. I en allvarlig situation som den som råder i Syrien kan fns generalförsamling, med samtliga medlemsländer representerade, i enlighet med principen Uniting for peace ta över när säkerhetsrådet är handlingsförlamat. Det är hög tid att eu-länderna inklusive Sverige tar sådana initiativ. Att fns medlemsländer intar en mer konstruktiv inställning är viktigt för både det syriska folket och för världsorganisationen. Det är ohållbart att personer som Kofi Annan och befälhavaren för fns övervakningsstyrka Robert Mood känner sig tvingade att lämna sina poster på grund av att medlemsländerna inte uppfyller sina åtaganden. I ett läge då säkerhetsrådet har abdikerat i Syrien står hoppet till fns generalförsamling som den 3 augusti antog en resolution om konflikten. Församlingen kräver att parterna i Syrien förbinder sig att stoppa våldet som sliter itu landet och kritiserar i starka ordalag säkerhetsrådets oförmåga att enas om sanktioner. Sverige bör i samma anda tillsammans med eu och usa och inom ramen för Uniting for peace ta initiativ till nya åtgärder som kan ge hopp om fred och stabilitet åt människorna i Syrien. aleksander gabelic Ordförande i Svenska FN-förbundet

Det nya missionsuppdraget, internationell rättvisa, solidaritet, interreligiösa möten, försoning, mångfald och integration. Uppdrag Mission berör många aktuella frågor. Men egentligen handlar alltihop om en enda sak: Vad innebär det att leva evangeliet idag? Uppdrag Mission www.uppdragmission.se Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap www.lundsmissionssallskap.se Ansvarig utgivare Samuel Rubenson Redaktör Marie Bosund Hedberg Media&Sånt S Promenaden 7B, 211 29 Malmö 0733-60 87 54 red@uppdragmission.se Redaktionsråd Ann Aldén, ordförande Lars Micael Adrian Mika Vähäkangas Grafisk form Anneli Dennersten Sjunde [form & kommunikation]

15 – Vi måste kämpa utan våld Jean Zaru har uppmärksammats internationellt för sitt arbete för fred i IsraelPalestina-konflikten. Som kristen kväkare är hon övertygad om att Gud finns i alla människor.

Prenumeration www.uppdragmission.se pren@uppdragmission.se 0733-60 87 54

23 – Vi tryckte vår egen lärobok Johanna Sahlin och Camilla Dotevall bytte skolbänken mot ett halvår i Tanzania – som lärare. Läs deras stipendierapport.

Alltid 3 Krönikan 17 Betraktelsen 18 Notiser 26 Stipendiaten

Annonser annons@uppdragmission.se 0704-81 80 85 Tryck Ljungbergs, Klippan 2012 ISSN 2001-0087 Omslag Marika Griehsel, journalist och dokumentärfilmare. Foto: Simon Stanford.

uppdrag mission nr 5 2012 3


Marika Griehsel på reportageresa i Angola 1993.

I mer än tjugo år har journalisten Marika Griehsel berättat om människor i nöd och kraftfulla överlevare. – Jag har upplevt fruktansvärda saker som jag aldrig kommer att glömma, säger hon. Men jag känner mig aldrig ensam, jag har en tro, en följeslagare som alltid finns med mig. 4 uppdrag mission nr 5 2012


tron ger stöd i marikas värld text: marie bosund hedberg

arika Griehsel är en arbets intensiv person även om hon verkar ta det ganska lugnt när hon ska berätta historien om sig själv. Vi träffas på hennes kontor vid Medborgarplatsen på Söder i Stockholm. Hennes produktionsbolag Giant Film Production håller till i en rödtimrad stuga från 1700-talet, mellan tunnelbanestationen, moskén och S:t Andreas kyrka, och det lilla huset ser mest av allt ut som om det rymt från Skansen. På väggarna finns reportagebilder varvat med masker och skulpturer från Kongo och Angola. Stojet från det vardagliga livet utanför fönstret är en skarp kontrast till de miljöer som hon är van vid att arbeta i. Det var Marikas farbror i Stuttgart som tyckte att hon skulle bli journalist – hon ställde ju en sån massa frågor. Hon lade veterinärplanerna på hyllan och följde hans råd. När vi pratar om hennes upplevelser så märks det väldigt snart att hon hör till de

foto: simon stanford, martin olson

journalister som väljer bevakningsområden och ämnen som hon själv brinner för. Ett par gånger under vårt samtal har hon svårt att hålla tillbaka tårarna, det är när jag kommer för nära med någon fråga eller när hon beskriver något som hon inte ens förmått fånga på bild. – Ibland får vi journalister höra att vi är för kallsinniga och att vi inte vet var gränsen för det privata går. Men jag drar mig inte för att visa känslor, jag vågar visa att jag blir berörd. Wallströms resolution Just nu är hon mest aktuell för sin uppmärksammade dokumentär ”Wallströms resolution”, som har visats i olika sammanhang i många länder under det senaste året. 2010 utsågs S-politikern Margot Wallström till fns första speciella sändebud mot sexuellt våld i krig och konflikter. Marika ringde henne och bad att få följa med henne och skildra hennes arbete bland utsatta kvinnor, kvinnorättsaktivister, tjänstemän och

– jag drar mig inte för att visa känslor, jag vågar visa att jag blir berörd. uppdrag mission nr 5 2012 5


– Det var svårt att landa i Sverige. Det var ett helt annat tempo och jag kunde inte tänka mig ett inrutat liv med arbetstider mellan nio och fem.

6 uppdrag mission nr 5 2012

politiker i bland annat Kongo och Bosnien. – Att utsätta kvinnor för sexuellt våld är ett effektivt sätt att utrota ett helt samhälle, säger Marika. De som överlever känner sig totalt förnedrade, och kanske måste de föda ett barn som kommit till under våld från en fiende. fns säkerhetsråd antog Margot Wallströms resolution 1960. Sexuellt våld i konflikter är brott mot mänskligheten och förövarna ska identifieras och ställas inför den internationella brottmålsdomstolen. Det var en tidig dröm att få arbeta utomlands och efter en period på Aktuellt i början av sin karriär tackade hon ja till att leda nyhetsprogrammen när tv3 startade sina illegala sändningar från London i slutet av 1980-talet. Under de tre år hon var kvar där fick hon också göra reportageresor – intervjua den frisläppte Nelson Mandela i Sydafrika, bevaka revolutionen i Rumänien och det första demokratiska valet i Namibia. Som korrespondent under elva år för Sveriges Television har hon bland annat bevakat konflikterna i Bosnien, Rwanda, Burundi, Angola, Liberia, Somalia, Zimbabwe och Mozambique, och det hon kallar för ”miraklet i Sydafrika”. Hon träffade sydafrikaner som levde i exil i London och deras berättelser gjorde henne nyfiken på länderna i södra Afrika. Tvillingsjälar Det var under en reportageresa i Namibia för tv3 som hon träffade sin blivande man, den sydafrikanske tv-fotografen Simon Stanford, första gången. Då hejade de bara på varandra men nästa möte ett år senare blev längre, det pågår egentligen fortfarande. De är tvillingsjälar och parhästar när de jobbar tillsammans, även om Marika beskriver sig själv som ”tråkig” och ”seriös” medan Simon är den som lyckas plocka upp humorkornen i det som händer. Hon får ofta frågan vad det är som driver henne att bevaka krig och konflikter, om hon inte får nog av det. Men hon har nästan alltid ett svar: Det är människorna vi möter som får mig att stå ut. De gör sådant intryck.

– Vi träffade till exempel Maggy Barankitse som var lärare i en liten stad i Burundi. Hon är tutsier och i landet rasade en politisk maktkamp mellan olika etniska grupper. Under ett sådant anfall lyckades hon gömma 36 barn, både tutsier och hutuer, i en kyrka och de kunde överleva där under en lång period. Sedan dess har hon startat ett hem för föräldralösa barn, Shalom Maison, och hon har fått internationella utmärkelser för sitt mod. – Eller den sydafrikanske aidsrådgivaren Patrick Blaai, som vi gjorde en dokumentär om. Han är själv hiv-positiv och arbetar för att männen ska ta sitt ansvar och skydda sig mot epidemin. Hemska bilder – Jag glömmer heller aldrig Rwanda 1994. Vi skulle filma vad som skett under en massaker. I en liten by, väg upp till kyrkan, låg en mumifierad kvinnokropp. Kvinnan var halshuggen, uppsprättad, hennes trosor var neddragna och kjolen uppvikt. Det var så tydligt vad som hade hänt. Den bilden kommer aldrig att finnas med i en film, den är för hemsk, men den finns inom mig. Under en reportageresa till Zimbabwe år 2000 bestämde sig Marika och hennes man för att det var sista gången som de reste till ett konfliktområde tillsammans. De var ute på farliga uppdrag och det var alltför riskfyllt att befinna sig på samma ställe. Då hade de fått döttrarna Alexandra och Elektra och det var viktigt att kunna komma hem till dem. Sedan dess har de också fått sonen Elliot. De lämnade det invanda livet i Sydafrika och flyttade till Huddinge utanför Stockholm. Simon Stanford är uppvuxen på en bondgård i Sydafrika och han och hans familj var med och kämpade mot apartheid. För honom var det inga problem att bosätta sig på andra sidan jordklotet, det var värre för Marika. – Det var svårt att landa i Sverige, säger hon. Det var ett helt annat tempo och jag kunde inte tänka mig ett inrutat liv med arbetstider mellan nio och fem.


”Wallströms resolution” är Marika Griehsels mest aktuella projekt och filmen visades som en seminariepunkt under Världens fest i Malmö den 7 september. Efter filmen samtalade Marika och filmens huvudperson, Margot Wallström, om kvinnor, barn och män som våldtas och blir vapen i krigssituationer.

Marika Griehsel och hennes man Simon Stanford på uppdrag i Sierra Leone.


– Vi samtalar om frågor kring liv, tro och livstolkning och det ger mig mycket att få delta. Det är något annat än att befinna sig på trygg, journalistisk mark.

Pappans bakgrund – Jag kände mig rastlös och tyckte inte att jag hörde hemma någonstans. Som tonåring grubblade jag mycket över min tyska bakgrund, och jag blev ivrig att försöka förstå den. Jag tyckte det var jobbigt att ha ett tyskt efternamn och när jag var sexton år valde jag att bo ett år hos släkten i Stuttgart för att komma underfund med saker och ting. Min pappa föddes i Sudettyskland och togs ut som soldat i den tyska armén under andra världskriget. Efter kriget blev han krigsfånge och satt fem år i sibiriskt fängelse. Han har inte pratat så mycket om sitt liv men ibland kan även det outtalade gå i arv. Han kände skuld och vågade inte berätta för han var rädd att bli kallad för medlöpare. När familjen Griehsel-Stanford hade flyttat till Sverige kände Marika att hon behövde tid och plats för att fundera. Hon anmälde sig till en skrivarretreat för journalister på Sigtunastiftelsen och deltog i den under några år i rad. Retreaten leds av Lisbeth Gustafsson, tidigare tv-journalist och en av Marikas lärare på Journalisthögskolan. – Vi samtalar om frågor kring liv, tro och livstolkning och det ger mig mycket att få delta, säger Marika. Det är något annat än att befinna sig på trygg, journalistisk mark. Vid ett tillfälle skickades vi ut för att leta vårtecken, men jag kunde inte hitta några. Jag hörde bara kråkor som kraxade och jag vet att det är ett ljud som jag inte tycker om. Det påminner mig om Rwanda igen. När vi åkte genom plundrade byar var det bara kråkorna som

satt i eukalyptusträden som hördes – de ville inte bli störda när de höll på att äta av de döda kropparna. Jag började gråta men det var nödvändigt att bearbeta de minnena. Vändpunkt i Egypten – Jag har också deltagit i en retreat som Svenska kyrkan arrangerade hos biskop Thomas på retreatgården Anafora utanför Alexandria i Egypten och det blev också en vändpunkt för mig. Vi skulle formulera på vilket sätt tron var viktig och jag var tvungen att fråga: ”Var hör jag hemma?” Och jag fick svaret: ”Där du är”. – Jag tillhör Svenska Kyrkan men det är inte vilken kyrka, religion eller samfund man tillhör som betyder något för mig. Jag har sett så mycket ont i Afrika som utförts i kyrkans namn. Men jag har också sett och upplevt hur många har blivit hjälpta av sin tro. Jag kan säga att jag har en följeslagare som gör att jag aldrig känner mig ensam. Numera har Marika hittat en fysisk plats att landa på. För fyra år sedan köpte hon och hennes man ett renoveringsobjekt, ett hus från 1892 i Gimdalen utanför Bräcke i Jämtland. Det var i den här lilla byn som hennes mamma växte upp och Marika känner att hon har kommit hem. – Det är en global by, ler hon, Simon är inte den enda utlänningen där. Och han har redan hunnit med att ta med sig ett gäng ”gubbar” på jakt- och fiskeresa hem till gården i Sydafrika där han växte upp och de fick se Sydafrika bakom kulisserna. ”Sydafrika bakom kulisserna” verkar också vara ett nytt arbetsområde för Marika. Hon tycker att det finns en tendens att porträttera länderna i Afrika alltför exotiskt – vi är mera lika än vad vi kan ana, tycker hon. Hon är ciceron på kunskaps- och kulturresor för att visa på mångfalden och komplexiteten. I våras visade hon ”sitt” Sydafrika, Zimbabwe, Namibia och Botswana och senare i höst leder hon liknande resor till Uganda och Sydafrika. •

8 uppdrag mission nr 5 2012

illustration: www.widen.com.au/


Marika och hennes son Elliot p책 en inspirerande skogspromenad.

uppdrag mission nr 3 2012: betraktelse 9


10 uppdrag mission nr 5 2012: mauretanien


Moderna nomader i Mauretanien En plats i ett vitt tält i flyktinglägret i Mauretanien betyder trygghet för tusentals flyktingar undan svält och torka. Innan jakten på ett drägligt liv går vidare. text och foto: thomas ekelund

uppdrag mission nr 5 2012: mauretanien 11


yrabarnsfamiljen anlände till flyktinglägret Mbere i södra Mauretanien kvällen innan. De har inte många ägodelar kvar, det mesta har de sålt för att få råd med det nödvändigaste. Om framtiden vet de ingenting. Men just nu vet de att de har mat, tak över huvudet och kan få sjukvård. Det är en lättnad. Fatimetou Wolet Mohammad ler försiktigt och letar vant fram köksredskapen, trots att allt är nytt. Hon och hennes familj har precis anlänt till flyktinglägret Mbere. I en av grytorna står den färdiga middagen, ris och bönor. Hennes fyra barn väntar otåligt, det blir den första riktiga måltiden på flera dagar. Tältväggarna är upprullade för att ge ljus och lite luft, golvet är täckt av mattor. Barn springer ut och in ur tältet, här har också flera vuxna samlats för att lyssna. På golvet ligger mattor och trots att ökensanden tar sig in överallt är det rent och städat. Skorna tar jag av mig innan jag går in. Sedan förra året har

Nej, oron för framtiden har inte försvunnit. Och drömmarna finns kvar. Drömmen om ett eget hus, om skola för barnen.

det inte regnat tillräckligt i Sahelregionen i norra och nordvästra Afrika. De små skördar som det lilla regnet gav räcker inte längre. Det betyder att priserna på mat stiger och allt fler människor får gå hungriga. Varje dag växer flyktinglägret Mbere i takt med att fler människor flyr stridigheterna i grannlandet Mali, men hit kommer även människor på flykt undan torkan. Så också Fatimetou och hennes familj. De kom till flyktinglägret Mbere kvällen innan vi träffas, de har flyttat hit från huvudstaden Nouakchott. Jag försöker föreställa mig hur de levt sitt ganska oroliga liv. De vuxna flydde från Mali för 25 år sedan och har bott i Mauretanien sedan dess. Eller försökt bo är kanske mer rätt att säga. Fatimetou berättar att familjen ständigt tvingats flytta runt i jakten på arbete och pengar. – Nu har situationen blivit för svår för oss och barnen i stan, berättar hon. – Vi har aldrig haft något eget boende.

12 uppdrag mission nr 5 2012: mauretanien

I 25 års tid har vi flyttat runt utan att någonsin veta om vi nästa dag har mat, ett arbete eller någonstans att bo. När det nu är matbrist på grund av torkan och priserna stiger klarade vi oss inte längre i huvudstaden. Vi måste söka oss ett nytt liv. Familjen har inte mycket ägodelar

kvar, under svåra tider har de sålt vad de äger för att ha råd med det nödvändigaste. Kvar finns endast lite kläder, tyger och mattor. Fatimetou tittar på sin man och ler lite försiktigt. De har sovit sin första natt i lägret och vet knappast vad de har att vänta, vad livet här betyder. Eller vad morgondagen ska ge. Men det känns som en viss trygghet infunnit sig. Som att de för första gången på länge vågar tro att allt kan bli bra. – Vi hoppas att snart kunna återvända till Mali, eller möjligen fortsätta till Senegal, vi vet inte vilka möjligheter vi har. Men vi måste söka oss dit där det finns arbete och bostad. Men här i flyktinglägret vet vi i alla fall att vi har mat och husrum imorgon! Här finns rent vatten och sjukvård. Det är en oerhörd lättnad. När vi pratar känner jag verkligen att de plötsligt kan andas ut en smula. Fatimetou har nära till skrattet, plötsligt finns orken att lyssna lite mer på barnen, säger hon. Nej, oron för framtiden har inte försvunnit. Och drömmarna finns kvar. Drömmen om ett eget hus, om skola för barnen.

att mina barn ska få gå i skolan och kan skaffa sig en utbildning. Här i lägret finns en skola för de minsta barnen, jag hoppas de får gå dit. Även om barnen inte har bott här i mer än en natt har de redan fått vänner. Här lever många människor tätt intill varandra, det gäller att försöka hitta sin plats i tillvaron. – Det finns en trygghet i att ha grannar här, människor omkring sig och många av dem kommer från samma plats som vi. Visst kan det bli påfrestande att bo så här, men fördelarna kommer alltid att väga över, berättar Fatimetou.

 • – Jag hoppas verkligen


Fatimetou Wolet Mohammad, till höger, och hennes familj har just anlänt till flyktinglägret. Nu väntar hennes fyra barn ivrigt på att maten ska bli klar. Det är den första riktiga måltiden på flera dagar.

©LWF/Thomas Ekelund


Jean Zaru, palestinsk fredsaktivist:

–Konflikten måste lösas utan våld ean Zaru är känd för många svenskar i och med att hon tagit emot både Kristna fredsrörelsens icke-våldspris 2005 och Anna Lindh-priset 2010. Hon har suttit i Världskyrkorådets centralkommitté, hon var med och grundade den palestinska befrielseteologiska organisationen Sabeel och är ledare för kväkarna i Palestina. Redan när hon var 26 år blev hon ledare för kväkarna i Mellanöstern. – Då var det något nytt med en kvinnlig ledare i ett patriarkalt samhälle, minns hon. Hon har också jobbat som lärare i religion och etik i Ramallah på Västbanken och skrivit flera böcker, bland annat ”Fångad av icke-

– Världen är tyst. det är en synd mot mänskligheten.

14 uppdrag mission nr 5 2012: PALEstina

våld – en palestinsk kvinna talar”. Genom sina berättelser uppmanar hon sina elever att göra aktivt motstånd mot det förtryck och den förnedring som den israeliska ockupationen utsätter palestinierna för, men utan att själva bli destruktiva. Bejaka livet Det är svårt att föreställa sig att kvinnan med den klara, pigga blicken föddes innan staten Israel bildades. På Nakbadagen, den 15 maj 1948, då förflyttningen av över 700 000 palestinier började, var Jean Zaru åtta år gammal. Hon har alltså genomlevt sitt lands blodiga nutidshistoria. Och enligt henne


För palestinskan Jean Zaru är religionen ett viktigt stöd i hennes livslånga arbete för en rättvis fred. Som kristen kväkare är hon övertygad om att Gud finns i alla människor. – Det är inte lönt att försöka döda eller avsätta dem som är vid makten – det är strukturerna som måste förändras. text: natacha lopez balbontin

foto: mats lagergren

uppdrag mission nr 5 2012: PALEstina 15


sig till den. En av grunderna i kväkarnas tro är att Gud finns inom alla människor och det synsättet har övertygat henne om att arbetet mot orättvisor måste ske genom ett motstånd utan våld. – Jag tror att alla människor är Guds folk. Om vi vill förändra situationen så är det strukturerna som vi vill förändra. Det är inte lönt att försöka döda eller avsätta dem som är vid makten. Du måste förändra strukturerna och inte personerna. Jag har aldrig varit intresserad av att överföra makt från en grupp till en annan. Det är inte detsamma som förändring och det kan faktiskt resultera i att man går från en grymhet till en annan. Jean Zaru i samtal på Svenska Teologiska Institutet, STI, i Jerusalem med Mustafa Aby Sway, professor i islamisk filosofi, vid Al Qudsuniversitetet i Jerusalem och Amy Klein, rabbin i Jerusalem.

kväkarna Kväkarna är ett litet men världsomfattande samfund med rötter i protestantismen. Kväkarna kallar sig själva Vännernas samfund. Begreppet kväkare är ursprungligen ett öknamn men används nu även av medlemmarna själva.

är bejakandet av livet många palestiniers viktigaste strategi för att orka kämpa vidare, trots de svåra förhållandena de lever under. Många människor vänder sig inåt eftersom de inte ser någon möjlighet till förändring eller så känner de att de inte kan hantera den svåra situationen. Det finns också människor som anpassar sig till de orättvisa förhållandena istället för att försöka förändra dem. Men det finns många som gör motstånd, och utan våld. Genom att bejaka livet varje dag helt enkelt, och inte ge upp. Man bejakar livet genom att arbeta hårt för att ge sina barn utbildning, gå igenom checkpoints, trots att det tar sex timmar, för att ta sig till sina släktingar i en annan stad. Bejakar livet även när bosättarna sågar ner och bränner ner alla träd i den mark de tagit och tar ifrån folk allt vatten. Att gifta sig, skaffa barn, gå i skolan – att fortsätta med livet är i sig hoppfullt. Man fortsätter bejaka livet trots allt. För mig är det ett stort tecken på hopp. Förstå konflikten Under sitt Sverigebesök i maj inledde Jean Zaru det årliga seminariet Befriande Teologiskt Forum i Lund tillsammans med K G Hammar. I sitt tal betonade hon vilken betydelse som religionen haft för hennes sätt att förstå konflikten i hennes land och att kunna förhålla

16 uppdrag mission nr 3 2012: PALEstina

”Vi är demoniserade” Tack vare sitt engagemang har Jean Zaru fått tillfälle att resa mycket och då har hon förstått att den bild som hon har av sitt folk hemma i Palestina går stick i stäv med bilden som många utomlands har av palestinier. – Vi har blivit demoniserade. Det är smärtsamt att läsa utländska tidningar och se hur de beskriver oss. När folk besöker mig brukar jag skämta och fråga: Hur är det att bo hos en terrorist? Det är den bild som finns av oss. Jag tror att det handlar om att lätta sitt samvete för när man krigar mot ett folk, eller förvägrar dem deras rättigheter, så måste man rättfärdiga sitt handlande genom att göra sina motståndare till onda människor och säga att de är mindervärdiga och inte förtjänar respekt. Även om FN har en särskild hemsida ägnad åt Palestinafrågan och med jämna mellanrum håller internationella konferenser i frågan så är Jean Zaru besviken på omvärlden. – Världen är tyst. Det är en synd mot mänskligheten. Man skyller på Hamas men i Israel finns det partier som är väldigt fanatiska och extremistiska. Och alla kvinnor och barn som lider i Gaza tillhör knappast något parti eller regeringen. Dessutom är de mänskliga rättigheterna till för alla människor, vare sig du är god eller ond. Alla har rätt att få sina grundläggande mänskliga rättigheter tillgodosedda. •


Frostbränt landskap Så lite återstår av sommaren nu svala vinddrag från havet blåser ljusspel i trädens glöd. och hjärtats takt bevarar vetskapen om en nåd bättre än liv. vass glänsande av morgondagg björkarna fäller sina stjärnor i landsvägsdiket: bräddat med nattens mörka regn.

Så lite återstår och ändå allt. Törstens bekännelse speglas i kalken, mina läppar ska prisa dig.

Marie Tonkin Reda Ur ”Pyramider i paradiset” 2012 Bokförlaget Skosnöret

uppdrag mission nr 5 2012: betraktelsen 17


notiser

Svensk biskop i PIEC

Stöd för barnsoldater

Ångerfulla rånare

Jan-Olof Johansson, biskop i Växjö stift, har av Kyrkornas Världsråd blivit invald som medlem i Palestine-Israel Ecumenical Forum (piec). piec bildades 2007 som ett internationellt, mellankyrkligt initiativ för att främja freden i Israel och Palestina.

Sedan hundratals barn har värvats till konflikten i dr Kongo bara de senaste månaderna har Sida beslutat att skjuta till ytterligare resurser till unicef för dess insatser att bekämpa rekrytering av barnsoldater. Säkerhetsläget i östra dr Kongo har försämrats kraftigt sedan i våras. Med det nya bidraget uppgår Sidas stöd till 31,5 miljoner kronor. – De eskalerande stridigheterna under året har gjort över två miljoner kongoleser till flyktingar i sitt eget land. Läget är alarmerande. Några av de mest utsatta grupperna är barn och ungdomar, som tvångsrekryteras av beväpnade grupper för att fungera som barnsoldater, sexslavar, bärare eller liknande. Det är viktigt att sätta in mer resurser för att dämpa utvecklingen, säger Christina Entzell, chef för Sidas insatser i dr Kongo. Användandet av barnsoldater har en lång tradition i Kongo. Den internationella brottsmålsdomstolen i Haag har nyligen dömt Thomas Lubanga till fjorton års fängelse för rekrytering av barnsoldater i dr Kongo. Det är den första domen som fallit i brottsmålsdomstolen. – Pengarna som vi nu bidrar med kommer främst att användas för att arbeta för frisläppande av barnsoldater och för att göra det möjligt för barnen att komma tillbaka till sina familjer. Tidigare insatser genom unicef har bland annat lett till att närmare 2000 barn har släppts från de väpnade grupperna och att över 5000 barn har fått hjälp med att återvända hem, säger Christina Entzell.

I början av augusti överföll beväpnade män två herdar som vandrade med sina får intill klostret Der Mar Musa norr om Damaskus. Banditerna tog herdarnas mobiltelefoner för att hindra att de tillkallade hjälp. Under hot tvingade de herdarna att lasta drygt hundra får och foder på en lastbil. De tog även en traktor, en summa pengar och de två herdarna som gisslan men de släpptes några timmar senare. De fortsatte sedan till klostret och krävde att få alla vapen och pengar som fanns. Det var tredje gången på kort tid som klostret utsattes för hot och rånförsök. Men den här gången ångrade rånarna sig – de har lämnat tillbaka hälften av fåren och traktorn.

Israelisk Molotov skadade palestinier En palestinsk familj ligger på sjukhus i Jerusalem sedan deras bil träffats av en hemmagjord brandbomb, en Molotovcocktail. Mamman i familjen har fått svåra brännskador i ansiktet, hennes man och ett av barnen har skador över hela kroppen. Attacken inträffade mitt på dagen vid Bat Ayin och det är några unga, judiska pojkar som misstänks ha kastat bomben. – Det som har hänt är mycket oroande och vi måste ta upp ämnet så fort som möjligt med alla föräldrar, som har det moraliska ansvaret, och med alla oss som bor i den här staden och är engagerade i våra barns utbildning. Men om man ska lyckas förändra folks värderingar så måste engagemanget komma från regeringen, säger Rabbi Yechiel Grienimann, från den internationella organisationen Rabbis For Human Rights, i Jerusalem, i en kommentar. Källa: Rabbis For Human Rights

18 uppdrag mission nr 5 2012: notiser

www.sida.se

Kyrkliga stjärnor Västerås domkyrka har tre stjärnor, liksom Lunds domkyrka och klosterkyrkan i Vadstena. Storkyrkan i Stockholm har två, precis som domkyrkorna i Uppsala, Visby och Strängnäs. Riddarholmskyrkan och Leksands kyrka har var sin stjärna. Det är Michelins Gröna guide som pekar ut turistattraktioner på olika platser i världen. Den röda Michelin Guide, som korar världens bästa restauranger är mera känd – att få en eller flera stjärnor där betyder mycket för omsättningen. Den gröna guiden kommer ut i 40 länder och tillämpar samma kriterier som moderguiden: Tre stjärnor är värt en resa, två en omväg och en talar om att sevärdheten är intressant. Källa: Kyrkans Tidning


läst sedan sist

upplevt och det som de upplever tillsammans. ”Till Havsbandet promenerar vi för det mesta eller cyklar, men det är promenaderna jag minns eftersom det jag minns är värmen av din hand runt min och silhuetten av din rygg mot solen när du skyndar dina steg.” Författaren har i något sammanhang sagt: Jag fick all den kärlek ett barn kan önska. Boken är en kärleksförklaring till pappan. Det är en på många sätt lycklig barndom som skildras på samma gång som föräldrarna lever i något av ett oförlöst chocktillstånd. Göran Rosenberg skriver inte så mycket om sin mamma och sin syster men jag tror att det är ett stilistiskt grepp, inte en försummelse. Det går också att dra paralleller till hur människor har det idag. Människor som kommer hit från andra länder och sätter allt sitt hopp till sina barn att de ska lyckas i det nya landet. Mycket har förändrats i flyktingmottagandet sedan 1940-talet men frustrationen, utanförskapet och oron för vad som ska hända i framtiden finns fortfarande kvar bland dem som kommit hit. Boken är stilistiskt fulländad. Den möjliggör för läsaren att närma sig den smärtsamma sanningen om det ohyggliga vi människor kan utsätta varandra för och det som följer av det. Ann Aldén Kyrkoherde, Västra Skrävlinge församling Malmö bibliska trädgården

Göran Rosenberg

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz Albert Bonniers förlag, 2012 Det finns många skildringar av och om människor som har överlevt förintelsen och Auschwitz; men det var länge sedan jag läste en berättelse som förmått avhölja det ohyggliga och ofattbara på ett sådant sätt att jag som läsare kan ta det till mig – det som ord egentligen inte kan beskriva. I trettio år har Göran Rosenberg vetat att boken måste skrivas och det märks att han har arbetat intensivt, både med sin pappas berättelse och med research kring det som hände honom, från gettot i Lods, ”via” Auschwitz och till Södertälje, dit han kom som överlevande efter kriget och slog sig ner. Boken skildrar fadern Dawid Rozenbergs liv; läsaren leds genom den nutidshistoriska skildringen med hjälp av kapitelrubriker som blir tolkningsnycklar. Platsen, Södertälje, där tanken var att han skulle göra ett kort uppehåll men där han blev kvar. Karuseller, som skildrar de snurrande hjulen på ett nöjesfält i Warszawa inte långt ifrån dödsmaskineriet i koncentrations-lägren. Vägen, den lika förunderliga som förfärliga resan från Auschwitz och Skuggorna, som finns där hela tiden och som till slut hinner i kapp. Boken är en barndomsmemoar, och ett barns berättelse, författaren har vandrat vid sin pappas sida. Det blir väldigt tydligt eftersom han berättar för sin pappa om det som han har

i höllviken

Läs mer: Lars Åberg: Hoppets hamn – när överlevarna kom till Sverige. Dokumentär. (2011) Imre Kertész: Mannen utan öde, självbiografisk skildring av Kan en trädgård hjälpa dig att växa som männi nobelpristagaren Kertész frånska? de tyska koncentrationslägren (1975). bibliska trädgården riktar sig till dig som är intressera d av växter och är nyfiken på deras historia ur ett bibliskt perspektiv, men även för dig som reflekterar över ditt eget liv och vill växa som människa. Alla växter i trädgården har en biblisk förankring. Bibliska trädgården tar dig med på livets resa. Växterna i trädgården är en bild för det mänskliga livet. Årstidsväxlingarna i trädgården med främst vårens spirande liv ger uttryck för hopp och framtidstro. Boken är upplagd utifrån en trädgårdscykel och följer årstidernas växlingar. Varje kapitel inleds och avslutas med betraktelser. Vackra foton ackompanjerar beskrivningarna av de många sorter som växer här. Boken är utgiven av Höllviken s församling.

Frederick Forsyth: Operation Odessa, roman om jakten på forna SS-officerare som hade lyckats smita undan rättvisan och gömma sig utomlands eller under falsk identitet i Tyskland (1972).

Susann Persson

Betraktelser av Linda Folebäck

och Karl Magnus Hansson

Bibliska trädgården en andlig trädg ård för den växand e männi skan

Bibliska trädgården anlades på Stora Hammars kyrkogård i Höllviken och invigdes pingsten 1996. Susann Persson var den drivande kraften bakom trädgården. 2009 utökades trädgården och rymmer nu cirka 140 växter med anknytning till vår kristna tro. Arbetet med Bibliska trädgården har medfört att Susann fått motta två kulturpris, bland annat av Svenska kyrkans församlingsförbund.

om bokens författar e Susann Persson, kyrkogårdsa nsvarig och mis är den som har anlagt den Bibliska trädgård tidigare skrivit boken ”En blomstrande tro” Karl Magnus Hansson, kyrkoherde , terapeut vill ge rymd och rum åt gudsmöten och livs Linda Folebäck, präst och chef för den pasto har en längtan efter ordens kraft som ger utr växande och tolkning.

Trädgården är en plats där besökarna kan meditera över livets förgänglighet, dofta och smaka på bibelns berättelser och få inspiration till den egna täppan.

Erich Maria Remarque: Livsgnistan, roman om fångarnas kamp för att överleva i ett tyskt koncentrationsläger i krigets slutskede (1954). isbn 978-91-637-1349-1

susann persson Betraktelser av Linda Folebäck och Karl Magnus Hansson

bibliska trädgården Höllvikens församling Inte visste väl jag? Att det var i en del av Edens lustgård jag tog mina första steg och där benen fick fart under min uppväxt! Men efter att ha läst Bibliska trädgården av Susann Persson förstår jag att det var just i en sådan biblisk närvaro jag befann mig i. Att upptäcka barndomens alla blommor som för mig aldrig haft något namn var som en vandring tillbaka till trädgården hos mor och far. Andra blommor kände man till namn men visste ingenting om. Vad jag inte visste alls, var ju att de fanns nämnda i Bibeln. För någon, som jag, som varken är bevandrad i Bibeln eller i trädgården är denna bok en riktig aptitretare. Man blir både nyfiken och inspirerad till att titta närmare på växterna men även att faktiskt slå upp bibelstället som man hänvisas till och läsa en gång till. Vad jag inte riktigt uppskattar är det faktum att man använt två olika utgåvor av Bibeln när den citeras. Det skapar en del förvirring när man plockar fram sin egen och letar upp bibelställena. Här hade jag nog

önskat mig att man höll sig till den som kallas Bibel 2000, och som finns i många hem. Många växter har används, och används fortfarande, inom läkekonsten. Detta hade jag uppskattat att få läsa mer om. På så sätt hade den örtagård som fanns i klostren, där mycket sjukvård gavs, fått ytterligare en dimension. Men Bibliska trädgården är inte bara en bok med information och upplysningar. Inte en bok man läser från pärm till pärm. Nej, Bibliska trädgården är en bok att vila i. Boken är uppbyggd kring årstidscykeln som på samma gång är en trädgårdscykel; frö, rota, närhet, brista, seende. Varje kapitel inleds med trädgårdsmästarens, Susann Perssons, tankar och slutar med betraktelser av prästerna Linda Folebäck och Karl Magnus Hansson. Jesus moder Maria vandrar bredvid oss genom både trädgården och boken. Som av en händelse har jag själv köpt hus ute på landet och nu vet jag vad jag ska göra till våren när solen värmer. Jag ska ta min bok om den bibliska trädgården i min hand och upptäcka allt som slagit rot i en för mig okänd trädgård. Så ska jag sätta mig där och läsa om varenda litet blomster som tittar upp ur jorden. I min egen lilla bit av Edens lustgård. Karin Drevelius Informationssekreterare Svenska kyrkan Lund

uppdrag mission nr 5 2012: läst sedan sist 19


stipendierapport


e t k c y r t i V – vår egen lärobok.

Låt stå!

Under sex månader bytte Johanna Sahlin och Camilla Dotevall den lugna lunken i Sverige mot en ny vardag i en liten by i Tanzania. Uppdraget var att lära drygt 140 barn engelska och ett viktigt steg var att skapa och trycka deras övningsböcker. – Att få se barnens ögon stråla av lycka över att få en egen lärobok var helt sagolik, skriver Johanna Sahlin i sin stipendierapport. text: johanna sahlin

foto: camilla dotevall

uppdrag mission nr 5 2012: tanzania 21


Vår resa var en del av utbildningen på bibellinjen på Glimåkra folkhögskola, en kristen volontärsutbildning med inriktning på församlingsliv och mission. Vi levde i Aya, en väldigt liten by som ligger fem timmars bilresa från huvudstaden Dodoma och inte långt från den lilla staden Kondoa. Vi arbetade på Aya Secondary School, en av lutherska kyrkans friskolor (Evangelican Lutheran Church of Tanzania), en internatskola där nästan fyrahundra elever studerar. Huset där vi bodde delade vi med skolans rektor. Helgerna spenderade vi inne i den närliggande byn med att arbeta på kyrkans förskola samt ett av deras projekt som heter ”Compassion” dit fler än tvåhundra barn från svåra förhållanden kommer varje helg för att få mat, undervisning och om de behöver även sjukvård.

Prata swahili Vi fick lära oss att prata swahili, vara lärare, laga ugali på en liten kolgrill, klippa gräset med en machete och odla bönor. Vi fick lära oss att leva utan rinnande vatten, stress, grytlappar, burkmajs, internet och väldigt mycket annat. Vi fick lära oss att ingenting blir som man tror, så det enda vi kan göra är att lita på Jesus. Vi fick lära känna Tanzania, ett fantastiskt land med en fantastisk kultur. Och vi knöt kontakter med människor som kommer att vara våra vänner för livet. Vår huvudsakliga uppgift var att undervisa 140 form one-elever i engelska. Med tanke på att alla ämnen måste undervisas just på detta språk så blev detta ett problem. Om de inte kan engelska så blir även kemi-, matte-, geografi-, historia – ja, i princip alla lektioner svåra att hänga med på.

22 uppdrag mission nr 5 2012: tanzania

Framsidan på skolboken.

Läroboken (det fanns bara en som de alla delade på) var inte mycket att ha då engelsknivån i boken var alldeles för hög samtidigt som den inte var så stimulerande. En lektion var avsedd för leken ”Hänga gubben” och en annan för sången ”Klappa händerna om du är riktigt glad”. Så en dag när vi satt och planerade en av våra engelsklektioner funderade vi på om vi inte skulle kunna göra något för våra elever. Tänk om alla kunde få något som bara var deras, en bok som de skulle få skriva sitt namn i. Kopierade på internetkafé Sagt och gjort, vi bestämde oss för att försöka klippa, klistra och pyssla fram en övningsbok bland annat med hjälp av skolböcker från Sverige. Och tack vare våra föräldrar fick vi igång en penninginsamling som resulterade i långt mer än vad vi kunnat drömma om!

Sammanlagt fick vi ihop 14 600 kronor, vilket är rejält mycket pengar i Tanzania. Vi kunde trycka upp vår övningsbok Who is Rosa Parks, how the elephant got its trunk and other good things to know i 142 exemplar. Den var sprängfylld med texter, bland annat om mänskliga rättigheter, grammatik, sånger, korsord, ordlista med mera. Vi fick använda kopiatorn på ett internetkafé i Kondoa. Efter påsklovet delade vi ut alla böckerna och eleverna, som var mellan elva och sjutton år gamla, jublade. Camilla och jag tände tomtebloss och blåste flöjtfanfarer.” johannasahlin.blogspot.com Under sina månader i Tanzania bloggade Johanna en del, trots en ytterst begränsad tillgång till internet, johannasahlin.blogspot.com. Tillbaka i klassrummet på Glimåkra folkhögskola i nordöstra Skåne skrev hon så här:


Många barn kommer från fattiga förhållanden, så innan dagen är slut får alla barn på förskolan dricka majsgröt.

Back on track Är, sedan fyra veckor tillbaks på Glimåkra & åter inne i folkisbubblan. Vi äter ostmackor, dansar i Växjö, kör bil, spelar kazoo, bakar, sover på Prostvägen, går promenader, fikar, fryser & svettas varannan dag, tittar på prison break säsong två, cyklar på rangliga cyklar bland konvaljer & blåsippor, åker på retreat i Maria Walls kloster, dricker mjölk, berättar om Tanzania & går med kanga på en catwalk, hoppar från hopptorn & duschar i varmvatten. Livet bland kolgrillar, ödlor, skoluniformsklädda elever, ugali & proppfulla, galna bussfärder bland hönor & hängande köttbitar från hatthyllan, känns så långt borta. Tiderna då enda gångerna vi såg oss själva i helfigursspegel var hemma hos Ulf i Dodoma max en gång i månaden, då fyrtio kronor räckte till en hel veckas mat, då att duscha betydde att hälla en kanna kallt vatten över sig, är sedan länge förbi. Vilket i sig är väldigt konstigt. Att bara lämna ett helt annat liv, en hel annan vardag & en totalt annorlunda verklighet bakom sig. Att lämna en del av mig själv & så många människor, vänner, kvar på en annan

Camilla och Johanna

kontinent & faktiskt inte veta om vi kommer att ses igen. Det finns verkligen mycket att fundera på. På varför världen är så annorlunda på olika platser. På varför svenska fyraåringar får varsin ipad på förskolan, när våra elever i Tanzania samsas 75 elever på en lärare & inte ens har en egen stol att sitta på, än mindre en egen penna. På varför allt måste vara så komplicerat orättvist. På vad man ska lägga sin tid, sina pengar & sitt engagemang. (För även om jag egentligen kanske vet hur jag skulle vilja leva, är det så mycket lättare att lägga tid, pengar & engagemang på bra saker i Tanzania. Här är det så mycket svårare. Så hysteriskt många val. Så mycket som står i vägen & skymmer sikten.) På hur mycket man bör – får – anpassa sig till den kulturen man lever i, om ja-menjag-är-ju-svensk är ett argument för att leva på ett visst sätt. På hur Jesus hade levt, om han hade varit en svensk, göteborgsk, tjej på tjugoett jordsnurr år 2012. På hur man låter sig förändras, utan att bli en bitter besserwisser som bara säger tänk-på-barnen-i-afrikaden-där-tröjan-hade-kunnat-försörjaen-hel-by (även om det förvisso skulle kunna vara sant).

Bara någon dag efter att jag hade kommit hem från Tanzania, frågade någon mig vad jag hade lärt mig av resan. & jag kom nog inte på något särskilt intelligent att säga. Men, efter några veckor har jag fått ordning på tankarna & kan konstatera att jag lärt mig mycket. Att det finns så mycket som jag för allt i världen inte vill glömma. Att man ska våga tro på sig själv, & våga tro på andra. Att man ska ta hand om invandrare. Att man klarar så mycket mer än vad man tror. Att vara intresserad av människor, & se alla nya människor som potentiella blivande bästa vänner. Att vara gästfri. Att vara tacksam. Att inte köpa saker som man är för rädd om för att låna ut. Att dela med sig. Att det finns inget som heter pinsamt tyst. Att se ut som jag vill, tycka som jag vill, tro som jag vill. & att det kan vara ganska skönt att vara bortkopplad från mobil, tv, tidningar, facebook & omvärlden ibland. Att en buss aldrig kan bli full. Att prata swahili. & att nästan ingenting - varken människor, åsikter, kulturer, maträtter, kläder eller vad sjutton som helst – är konstigt, bara man vågar komma nära. Klyschigt kidogo, men sant.” •

uppdrag mission nr 5 2012: tanzania 23


blänkaren

”Fräckheten att marsch kyrkan är politiskt brä pussy riot I februari i år greps tre medlemmar ur den kollektiva ryska konstnärsgruppen Pussy Riot när de genomförde en protest-aktion mot president Putin i Kristi Frälsarkatedralen i Moskva. De har överklagat domen på två års fängelse. Några av de andra medlemmarna i kollektivet har lämnat Ryssland.

Rysslands mest världsberömda

artister är tre unga kvinnor som varken kan sjunga eller spela. De sminkar sig knappt och klär sig i t-tröja och jeans.
De är intelligenta, belästa och samhällsmedvetna. Dessutom har de en photogénique solist (Nadezjda Tolokonnikova) som förutom att hon är strålande vacker ur minnet kan citera Sokrates, Bibeln och Dostojevskij.
 Förvåningen måtte vara stor bland de mångtaliga stjärnfabriker i Moskva som i åratal har kämpat för att vaska fram ett ryskt internationellt namn. De har skapat duon t.A.T.u, de har producerat strömlinjeformade poptjejband som Serebro och tvålfagra soloartister som Dima Bilan. Men den ryska

populärmusiken är och förblir förvisad till marknaden inom det forna Sovjet. Och så går ett gäng feminister i fula klänningar och banditmasker för ansiktet och blir världsberömda med sången: Gudsmoder, kasta ut Putin! Pank-moleben, punkbön. Det kallar Pussy Riot-medlemmarna själva sitt framträdande, en perfomance inspirerad av västerländsk feminism men framförd inom rysk-ortodoxa referensramar.
Att kyrkan skulle bli upprörd hade de räknat med, men knappast att resultatet skulle toppa den internationella nyhetsagendan. Pussy Riot kallar sig för punkare, men de är egentligen inget punkband utan snarare politiskt drivna performanceartister. De använder sig av punken för att nå ut med sitt samhällsbudskap, som inte kan anses vara särskilt opportunt i dagens Ryssland. Många tror att Pussy Riot sitter i fängelse därför att de hånade Putin. Att kritisera Putin börjar dock bli alltmer mainstream i dagens Ryssland. På den punkten avviker Pussy Riot inte från den övriga omfattande och brokiga opposition där majoriteten inte blir kastad i fängelse. Det är bandets fräckhet att våga marschera in i

24 uppdrag mission nr 5 2012: blänkaren

Foto: scanpix


hera in i rysk-ortodoxa ännstoff”

text: anna-lena laurén, hufvudstadsbladets korrespondent i moskva foto: britta pedersen

rysk-ortodoxa kyrkans allra heligaste och kritisera patriarken och prästerskapet som är politiskt brännstoff. Pussy Riot lyfter fram beroendeförhållandet mellan kyrka och stat i Ryssland. Det är visserligen ingen hemlighet för någon. Men det är en sak att kritisera maktförhållandet i till exempel en blogg och en helt annan att utmana kyrkans värdighet och auktoritet genom att utan lov använda Moskvas kändaste kyrka som scen. I sitt försvarstal i rätten sade Pussy Riotmedlemmen Jekaterina Samutsevitj att den rysk-ortodoxa tron tillhör folket.
 – Vi vågade visa att rysk-ortodox kultur inte bara tillhör patriarken och Putin. Den kan också vara en plattform för medborgerlig protest.
 Pussy Riot-medlemmarna är alltså allt annat än anti-religiösa. De är tvärtom ytterst religiöst medvetna och flera av dem är troende. De formulerar sig som akademiker snarare än revolutionärer och kärnan i deras budskap är utpräglat feministisk och antipatriarkal. Under sommarens lopp har det slagit mig att många av de västerländska journalister och debattörer som manar till kamp för Pussy Riot troligen inte är hälften så bildade som dessa unga kvinnor. Trots att deras tillgång till litteratur och internet har varit ytterst begränsad i fängelset – de klagar på att de inte ens har fått tillräckligt med papper för att göra anteckningar – citerade Nadezjda Tolokonnikova i sitt försvarstal långa stycken av Sokrates, Solzjenitsyn och Dostojevskij utantill. Hon höll större delen av talet

utan att ens titta i sina anteckningar. Jag har också en stark känsla av att västerländska journalister applicerar sina egna uppfattningar och ideologier som ett raster över Tolokonnikova, Samutsevitj och Marija Aljochina, helt omedvetna om kontexten som Pussy Riot verkar i. Till exempel Expressens ledarskribent tror att Pussy Riot framför sina sånger på engelska, trots att bandet naturligtvis sjunger och skriver på ryska. Det är ju det ryska samhället som de vill förändra.
Det har också slagit mig hur en dylik rättegång är möjlig endast i ett land som Ryssland, som styrs av en auktoritär, ogenomskinlig och maktfullkomlig regim, vilken vägs upp av ett ostyrigt och snårigt medborgarsamhälle där konsten, kulturen och det fria ordet blomstrar och kreativiteten verkar vara obegränsad. Samtidigt bör man inte glömma att Pussy Riot inte har fått den allmänna opinionen i Ryssland på sin sida. Att använda en kyrka som skådeplats för ett politiskt ställningstagande uppfattas som provokation för provokationens skull. Dessutom är Pussy Riots starka feministiska profil och högljudda försvar för sexuella minoriteter inga populära teman i Ryssland. Majoriteten ser bandmedlemmarna som ouppfostrade huliganer, och det är uttryckligen huliganism som de ska dömas för. Tolokonnikova, Samutsevitj och Aljochina har blivit otippade ikoner för den ryska medborgarrörelsen. Kritikerna säger att de har uppnått precis vad de önskade. Ändå är det tveksamt om de verkligen hade räknat med att tvingas tillbringa flera år i fängelse för sin stjärnstatus skull. •

Anna-Lena Laurén Yrke: Hufvudstadsbladets korrespondent i Moskva sedan 2010. Journalistisk bakgrund: Korrespondent i Moskva för Yle 2006-2010, författare till bland annat ”De är inte kloka, de där ryssarna” och ”I bergen finns inga herrar - om Kaukasien och dess folk”. Skriver även för Göteborgs-Posten och Fokus, arbetar som Moskvastringer för TV4 och blir Sydsvenskans nya krönikör i höst.   Om uppdraget i Moskva Bevakar Ryssland ur alla tänkbara synvinklar. Politik, kultur, ekonomi, människor, skeenden. Skriver just nu på en bok om demokratiska revolutioner i Georgien, Ukraina och Kirgizistan.

uppdrag mission nr 5 2012: blänkaren 25


Israeliska soldater vid Damaskusporten.

Konferensdeltagare från ”Kom och se” vid muren i Betlehem. I mitten i bakersta raden syns föreläsaren Omar Haramy.

stipendiaten

Bibelkonferensen blev en historielektion Att dela ut stipendier för resor och projekt som genomförs här hemma eller utomlands hör till Lunds Missionssällskaps mest synliga verksamheter. Sven Jansson, pastor och projektanställd på Diakonia, har fått 75.000 kronor av Lunds Missionssällskap som resebidrag till 12 ungdomar i åldern 18-26 år för deras medverkan på bibelkonferensen ”Kom och se” i Jerusalem, Betlehem och andra platser på Västbanken. Konferensen genomfördes under fyra dagar i mars 2012. Totalt deltog ett hundratal teologiintresserade, yrkesverksamma och lekmän, i konferensen. Den var ett samarbete mellan Diakonia, Bilda och den palestinska befrielseteologiska organisationen Saabel. Vad handlade konferensen om? – Vår vision med resan var att deltagarna skulle få läsa Bibeln på plats, i sitt sammanhang. Vad innebar till exempel den romerska ockupationen som Jesus talade om – och hur ser ockupationen ut idag?

Den amerikanske teologen och bibelföreläsaren Ched Myers och Omar Haramy från Saabel var viktiga ledare. Vi besökte också välkända platser som Födelsekyrkan i Betlehem, gamla stan i Jerusalem, Hebron, flyktingläger, vi passerade checkpoint 300 mellan Betlehem och Jerusalem och vi bodde hos palestinska familjer. Vad är ditt starkaste intryck av resan? – Vi upplevde mycket tillsammans och jag är övertygad om att deltagarna har fått med sig minnen för livet. Men mitt eget starkaste intryck är dagen efter konferensen, fredagen före påsk. Tillsammans med Ched Myers och Omar Haramy deltog jag i en fredlig manifestation vid Damaskusporten i Jerusalem för att uppmärksamma The Land Day, minnesdagen av en massaker som skedde i en palestinsk by på 1970-talet. Vi möttes av israeliska soldater på kravallhästar. Plötsligt greps och misshandlades Omar och han fördes bort. Vi hittade honom i ett fängelse senare på kvällen. Det var oundvikligt att inte koppla den händelsen till

det som hände Jesus och när Omar till slut släpptes så kunde inte Ched Myers låta bli att säga, att vi kände oss som hans lärjungar. ”Det var bara kolelden som fattades”. Vad händer nu? – Tio av de tolv ungdomarna som var med på resan har förbundit sig att ställa upp som studiecirkelledare inom Bilda för att dela med sig av sina nya kunskaper. Den här konferensen gav mersmak – nästa sommar tänker vi genomföra en global bibelkonferens på Västbanken. Tänk dig ungdomar från olika hörn av världen som får mötas och diskutera bibelns giltighet i vår tid! Text: Marie Bosund Hedberg

en tidskrift fr

Stipendiater sommaren 2012

nr 1 •

missionssällskap  en tidskrift från lunds

Övriga stipendiater hittar du på www.lundsmissionssallskap.se

Yalla Trappan hjälper invandrarkvinnor

kläTTra

Mit

KyrKor

Kina De Hong Ko KröniKa

26 uppdrag mission nr 5 2012: stipendiaten

global förståelse 10 EtiopiEn Pilgrimsresa för till självhjälP 22 indiEn framgångsrik hjälP jag skämmas nu? 3 KröniKan k g hammar: måste


Lunds missionssällskap: Ett globalt nätverk stöder ekumeniskt arbete Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är Sveriges äldsta. Verksamheten står på tre bärande pelare: Övertygelsen om att vi som kristna fått ett uppdrag, beredvilligheten att dela med oss av vår tro och våra liv, samt en önskan att lära sig av mötet med andra. – Lunds Missionssällskap har alltid varit fristående och varken varit styrt av kyrka eller stat även om stadgarna fastställts av kung Oscar I, förklarar Samuel Rubenson, ordförande i Lunds Missionssällskap. Biskopen i Lund är hedersordförande och det finns ett nära samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete. Vi verkar utifrån de breda nätverk som styrelseledamöterna har både här hemma och utomlands. Starka band finns även till den teologiska fakulteten vid Lunds universitet och särskilt till ämnena missionsvetenskap och religionsteologi. Ekumenisk prägel – Det är viktigt att få verka självständigt och redan från början har sällskapet betonat den ekumeniska och interreligiösa prägeln på verksamheten. Vi ger bidrag till andra kyrkliga samfund och organisationer och det är inte allt som kopplas till Sverige. Det har hänt att stipendier från oss knutit ihop studenter från Etiopien och Hongkong via Jerusalem.

Vill du medarbeta? Vill du skriva artiklar, bokrecensioner, debattartiklar eller analyser i Uppdrag Mission? Hör av dig till redaktör Marie Bosund Hedberg, 0733-60 87 54 eller red@uppdragmission.se.

Vill du prenumerera på Uppdrag Mission?

Lunds Missionssällskap förvaltar avkastningen på de gåvor som testamenterats till sällskapet och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till några av de många sökande från hela landet.

Tidskriften kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kronor inom Sverige, 300 kronor inom övriga Europa och 350 kronor i övriga världen.

Ungdomar viktiga – I första hand stöder vi ungdomar, de är viktiga för oss eftersom de har en framtid och vågar se över kultur- och religionsgränser, säger Samuel Rubenson. Oftast söker de resebidrag för olika slags volontärinsatser. Vi stödjer även utbytesverksamhet av olika slag och vill gärna uppmuntra till en mångfald av uttrycksformer med projekt som innehåller musik, konst och film.

en tidskrift från lunds missionssällskap

nr 2 • 2011 årgång 166

• 2011 årgång 165

en tidSkrift från lundS miSSionSS ällSkap nr 3 • 2011 årgång 166

r i Kina rna växande maKtfaKto

nR 5 • 2011 årgång 165

ällskap lunds missionss en tidskrift från

lskap lunds missionssäl en tidskrift från



– Vi vill vara en sten i skon Västra Jerusalem Rabbinen på baRRikadeRna 14 Östra Jerusalem det lilla huset i sheikh JaRRah 24 analys söRen Wibeck om den histoRiska konflikten 6

Studenter utfo rskar sina rötter

n8 en kyrkliga revolutione e 16 16 ong en fristaD för gästarbetar kritisera kina? 3 Kan ola Wong: vem vågar

I AbrAhAms fotspår

IndIen De ovälko mna Döttrarna 14 etIopIen Yeshis jorDbruk blir lönsamt meD KrönIKAn johan en ko 22 ehrenberg: religio nens inställDa DöD

3

Numera kan stipendieansökan bara göras via Lunds Missionssällskaps hemsida, www.lundsmissionssallskap. se/stipendier. Fyll i det elektroniska formuläret enligt anvisningarna och skicka det per e-post till stipendium@lundsmissionssallskap.se Skicka in din ansökan i god tid! Sista datum för att söka stipendierna är 15 februari, 15 maj, 15 augusti och 15 november. Räkna med att du kan få svar på din ansökan några veckor senare. När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Maila in text och bilder till rapport@lundsmissionssallskap.se

pendium ansökan om resestismissionssallskap.se

0805.pdf epost till: stipendium@lund Ansökan skickas per datum, t.ex: Hans_Hansson_10 ditt namn och dagens Namnge pdfen med Beslut (fylls i av LMS) Datum (fylls i av LMS)

ansök an om

projektbidrag

Ansökan skickas per epost till stipendium@ Namnge pdfen lundsmissionssallskap.se med ditt namn och dagens datum, Eventuella bilagor t.ex: Maria_Larsso ska skickas per n_20110214.p post Box 32, 221 00 Lund. Märk försändelsentill Lunds Missionssällskap, Stiftskansliet, df med ”Ansökan Projektbidrag”. i av LMS) Beslut (fylls i av LMS)

Beslutsdatum (fylls

Sökandes namn (obligatoriskt)

Sökandes namn

Adress (obligatoriskt)

(obligatoriskt)

Telefon (obligatoriskt

)

E-post (obligatoriskt)

Adress (obligatoriskt

)

Resans längd, alternativt

datum för utresa och

hemresa (obligatoriskt) E-post (obligatoriskt

)

Samarbetspartner på

resmålet (obligatoriskt)

Privat initiativ eller genom

Projektets längd

(obligatoriskt)

en organisation (obligatoriskt) Samarbetspartner

Resans budget (obligatoriskt)

Privat initiativ eller

Syfte med resan (obligatoriskt)

Projektets budget

(obligatoriskt)

genom en organisation

(obligatoriskt)

(obligatoriskt)

Syfte med projektet

(obligatoriskt)

1 (2)

www.lundsmissionssallskap.se

nästa nummer ute 13/12 nr 1 • 2012 årgång 166 • 45 kr

Lutherska kyrkan i Costa riCa:

ttens rike i världen

Resan ska vara väl förberedd och ingå i en långsiktig informations- eller utbildningsverksamhet och ansökan ska innehålla en realistisk budget för genomförandet.

Journalisten marika Griehsel:

en tidskrift från lunds missionssäll skap

en tiDskrift från lunDs missionssällskap

n

Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning för tjänst i kyrkan och missionen och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer.

1 (2)

nr 4 • 2011 årgång 166

Halva sanningen finns på den andra sidan

Så söker du Lunds Missionssällskaps stipendier

Telefon (obligatoriskt)

Du kan anmäla dig antingen genom att maila till red@uppdragmission.se eller genom att skriva till redaktionen, se adress sid 3. Ange namn, adress, mailadress och telefonnummer. Du kan också kontakta redaktionen på 0733-60 87 54.

en tidskrift från lunds missionssälls kap • nr 5 • 2012 • årgång 166 • 45 kr

rån lunds Missionssällskap

Lunds Missionssällskap har dessutom fyra noder över världen – Hongkong, Johannesburg, Jerusalem och Malmö. Vi lånar erfarenheter från varandra och ställer frågor som vad Malmö kan lära av Johannesburg, Hong Kong eller Jerusalem. Eller tvärtom – vilka erfarenheter och frågor kan Malmö bidra med. I Hong Kong har vi gett stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, och genom detta till utbyten med universitet i Kina, men också till teologisk utbildning för de små minoritetskyrkorna i Sydostasien. I Johannesburg bidrar vi till finansieringen av en professur avsedd att främja ett arbete i Desmond Tutus anda. I Jerusalem stöder vi Svenska Teologiska Institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi genom bidrag till en professur i religionsteologi. I Malmö stöder vi Västra Skrävlinge församlings arbete tillsammans med moskén och olika nätverk för en förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt islam och kristendom.

De sjunger Herrens lov i främmandeland

Växjö Missionen förändrade deras uppdrag 10 EnkätEn Vad tänker du när andra firar jul? 16 krönikan grekiskt draMa i perspekt iV 3

maLmÖ Försoning i praktiken 14 enKÄten kan man Förlåta alla brott? 18 KRÖniKan Den arabiska våren är inte över 3

–detta är mit t malmö!

166 • 45 kr nr 2 • 2012 årgång

ann ilmar nils per martin sHifaa

Redeemed ChRistian ChuRCh of God

–Tron ger sTöd i en grym värld

166 • 45 kr • nr 4 • 2012 • årgång en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 3 • 2012 • årgång 166 • 45 kr

andreas sonja CeCilia lina riCHard BoB

mauretanien Moderna noMader söker tryggt liv 10 tanzania stipendiater skapade egen skolbok 20 Jerusalem bibelkonferens blev historielektion 26 jeHosHua Birgit Bo karin rafael tony peter elmBergs Bror elsie marie Bragtes om livet: kristina jonas

Sorgen vändeS till poSitiv kraft

sandra

Vill du prenumerera? kontakta marie bosund hedberg, 0733-60 87 54 pren@uppdragmission.se

6 sin kärlek till malmö 16 ilmar reepalu om nd är en del av malmö per Brinkemo somalila 20 är olika i malmö Burma Flyktingarnas Församling i thailand 4 BoB Hansson alla 39 om framtidens malmö ZanZiBar Pingströrelsen ger ny identitet 16 kristina olsson malmö Världens Fest i mångkulturell stad 22

mod 4 syrien Jesuitmunkens 14 från första bänk etiopien Jesu dop söker dialog 22 stockholm rabbinen

uppdrag mission nr 5 2012: lunds missionssällskap 27


posttidning b Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg

4 1 1 1 8 6 3 0 0

svenskakyrkan.se/internationelltarbete

GE EN GÅVA!

Sms:a HOPP till 72950 så skänke r du 50 kronor.

Uppdrag Mission nr 5 2012  

Tidskriften Uppdrag Mission ges ut av Lunds Missionsällskap och tar upp frågor kring det nya missionsuppdraget, internationell rättvisa, sol...

Advertisement