Schipperkenytt nr 3-4 2017

- Monsieur Hulot et le petit chien Dino.

- Ingegerd Bergman - 17 år i rasklubben 1 - När människans bästa vän blir äldre

Innehåll

OBS! Innehållet skiljer sig något från det som meddelats i föregående nummer av tidningen.

Kallelse till årsmöte................................................................................. 3 Ordförandes ord ..................................................................................... 4 Valberedningens arbete pågår hela året................................................. 6 Medlemsträff på Järavallen, Löddeköpinge. ........................................... 7 Nu är det dags att betala in årsavgiften för 2018 ................................. 10 Schipnic på Hundöarna ......................................................................... 11 Stafettpennan ....................................................................................... 12 Pets are good for EU ............................................................................. 19 Fakta om Manimalis ......................................................................... 24 När hunden blir gammal ....................................................................... 26 Vårdhund - i rehabilitering inom äldreomsorgen.................................. 30 Hundmässan och MyDOG..................................................................... 34 Vill du skriva i vår blogg på hemsidan? ................................................. 36 Ingegerd Bergman - 17 år i rasklubben. ................................................ 37 I huvudet på en uppfödare - Kennel Haråbs ......................................... 44 Avelskonferens 2018............................................................................. 49 Kommande SGVK-utställningar............................................................. 49 Schippemberträff .................................................................................. 50 Jultävling! ............................................................................................. 53 Styrelse, revisorer, suppleanter 2017 ................................................... 54 Övriga funktioner.................................................................................. 55

Omslagsfotot på monsieur Hulot och hans vänner är taget av Anna-Karin Lindgren.

Mer om deras äventyr kan du läsa på s 13.

2

Kallelse till årsmöte

Svenska Schipperke Ringen kallar härmed sina medlemmar till

ÅRSMÖTE Lördagen den 10/3 kl 13.00 Plats blir någonstans i Storstockholmsområdet och meddelas i januari.

Motioner ska vara styrelsen tillhanda senast 31/1 2018

3

Ordförandes ord Då står julen för dörren och vi i styrelsen har nu jobbat mer än hälften av vårt verksamhetsår. I mars är det dags för årsmöte igen! Tiden har gått väldigt fort och vi inser att det inte är så lång tid kvar att slutföra det vi påbörjat.

Vi är mycket stolta och glada över att få presentera våra två nya arbetsgrupper: Arbetsgruppen för utställningar och Arbetsgruppen för avel- hälsa och uppfödning. Jippi! Äntligen har vi lyckats hitta flera engagerade medlemmar som vill hjälpa oss i Schipperke Ringen med dessa viktiga frågor. Om just DU är intresserad av att ingå i någon typ av arbetsgrupp vill jag uppmana dig att kontakta någon av oss i styrelsen - jag kan lova er att det är ett roligt uppdrag att arbeta för dessa små söta svarta varelser.

I november möttes vi äntligen för en helg i Mariestad för ett medlems- och uppfödarmöte. Från djupet av våra hjärtan vill jag å styrelsens vägnar tacka er som deltog. TACK! Helgen var mycket givande och gav oss en varm känsla i magen! Det känns otroligt kul att få jobba ihop med er i dessa frågor framledes. Jag vill också rikta ett stort tack till Rebecka Högegård med Hunddagiset Mariestad för att vi fick rum för både stjärt och hjärt(a). Tack även till våra två supportrar Anette och Ritva som bistod oss i köket - vi hade inte orkat jobba utan all den goda maten som ni hjälpte oss med.

Närmast är det Stockholm Hundmässa den 16-17:e december som vi fokuserar på. Kom och besök oss i vår fina rasmonter på Rasklubbstorget! Kanske får vi pris i år igen?!

Sedan är det dags för MyDOG - Nordens största hundevenemang - som går av stapeln den 4-7:e januari i Göteborg.

Sist men inte minst vill jag önska er en riktigt

God Jul och ett Gott Nytt År!

Ordförande Svenska Schipperke Ringen 4

P.S. Kom ihåg att lägga upp era finaste julbilder på era schipperker i vår medlemsgrupp på Facebook eller varför inte passa på att maila bilder till oss som vi kan lägga upp på vår hemsida: schipperkeringen@gmail.com.

Aiko (och lillebror Atlas)

önskar också God Jul!

5

Valberedningens arbete pågår hela året ”Nomineringsarbetet startar redan dagen efter årsmötet. För att valberedningen själv ska slippa dra hela lasset med att finna lämpliga kandidater måste medlemskontakterna fungera. Det idealiska förhållandet är givetvis att medlemmarna är medvetna om valberedningen och dess betydelsefulla arbete och under året inkommer med kandidatförslag till valberedningen.”

Så står det i Jan Wigdells bok Föreningsteknik.

Tiden går och om ett knappt kvartal har du återigen möjlighet att påverka kommande verksamhetsår genom att göra din röst hörd på klubbens årsmöte. Till Svenska Schipperke Ringens styrelse kommer behövas förslag på fyra nya ordinarie och två suppleanter, alternativt omval av sittande ledamöter. Har du tankar kring det/förslag på personer så hör av dig till Berit Johnsson, sammankallande i valberedningen.

E-post: beritjohnsson52@gmail.com Telefon 0706 680 344

Även SGVK:s valberedning önskar hjälp Som medlem i rasklubben är du automatiskt medlem även i Svenska Gårds- och Vallhundsklubben (SGVK). SGVK har en egen styrelse som väljs på fullmäktigemötet i april månad. SGVK:s valberedning önskar nu få in förslag på ledamöter inför verksamhetsåret 2018.

Har du förslag på person du anser lämplig att inneha en post i SGVK:s styrelse antingen som ordinarie ledamot eller som suppleant - är du varmt välkommen att höra av dig med ditt förslag senast 21 januari.

Kontaktuppgifter till SGVK:s valberedning: Barbro Härse, sammankallande barbroharse@gmail.com Jana Amrén, ledamot jana.amren@djurmagazinet.se Anna Fransson, ledamot sekr.schipperkeringen@gmail.com 6

Medlemsträff på Järavallen, Löddeköpinge.

Lördagen den 23 september var det medlemsträff på Järavallen, Löddeköpinge.

Entusiastiska deltagare från såväl Sverige, Danmark som Norge kom till träffen!

Programmet bestod av tipsrunda på snitslad bana inom området med 14 spännande frågor att lösa.

Korvgrillning med en del av deltagarna

Efter tipsrundan var det dags för grillkorv mm. Kaffe med tilltugg fanns också att tillgå. Efter att vinnaren korats och korvgrillningen fortsatte blev det skilda aktiviteter: Alice förevisade och diskuterade omkring tand- och kloklippning. Inte så lätt alltid att få en schippe att snällt och lydigt acceptera tandvisning och kloklippning.

Efter en stunds intensiv träning var alla hundarna kontrollerade de flestas klor klippta.

7

Clara får klorna klippta av Alice

Därefter diskuterades hur vi hanterar att vissa hundar gillar att slickar/biter på paddor som kommer i deras väg. I Sydeuropa kan paddslick vara livsfarligt för hunden medan paddorna i Sverige har en giftkörtel på ryggen som förorsakar bl a kraftig salivering hos hunden. Enligt tillgängliga källor behövs som regel inte veterinärbesök i Sverige. Vissa av deltagarna berättade om egna erfarenheter av detta problem.

Under nästa programpunkt förevisade osteopat Pia Lorenz hur viktig massagen kan vara för våra hundars välbefinnande. Pia visade på ett utmärkt sätt hur hon går tillväga vid massagen.

8

Pia instruerar hur man kan ge sin hund massage

Efter en eftermiddag fylld med mycket snack med råd och tips omkring vår härliga ras önskade man att träffen återkommer nästa år.

Bo och Alice, Lövgrodans kennel

Vi som kom till Järavallen

9

Nu är det dags att betala in årsavgiften för 2018 2018 års avgifter: Helbetalande, Membership fee 250 kr Familjemedlem, Family member 80 kr Utställningskritiker Show reviews 50 kr Observera att kritikerna ges ut i digital version. Önskas tryckt version också tillkommer en extra kostnad på 25:- inkl porto.

Ges ut med 1-2 nummer per år.

Du kan betala via bankgiro eller Swish: Bg 600-1945 Swish 123 427 96 83 Kom ihåg att skriva namn på den person betalningen gäller för, samt telefonnummer och/eller e-postadress.

Som du ser medföljer ingen inbetalningsblankett med tidningen.

Självklart kan du få det om du så önskar. Hör av dig till vår sekreterare i så fall så skickar vi det.

For payment outside of Sweden Svenska Schipperke Ringen’s Account Number: IBAN: SE1480 000 8214 9944 790 5408 BIC (or SWIFT) : SWEDSESS Please state your name and address when paying 10

Schipnic på Hundöarna 19 augusti var det träff vid Drottningholm i Stockholm. Det var drygt 10 hundar som kom med sina mattar och hussar för att njuta av trevligt sällskap och fritt spring under några timmar.

Hundöarna är två, men det är numera endast en som är tillåten för hundar. Där kan de springa lösa utan större risk för rymning, då ön är omgärdad av vatten.

Tillträde sker via en grind som besökarna är väldigt duktiga på att hålla stängd.

Vi i styrelsen uppskattar verkligen när medlemmarna tar egna initiativ till träffar och arrangemang!

Vi vill ju inget hellre än att du som medlem får ut så mycket som möjligt av ditt medlemskap och vi bidrar därför mycket gärna med en liten slant till fikat eller en större slant till mer kostsamma aktiviteter.

Kontakta oss för mer information.

11

Stafettpennan ... tar i detta nummer en tur till sydligare breddgrader. Det är Anna-Karin Lindgren som berättar om när hon och maken Hans och schipperken Dino bland annat träffar en äkta semestersabotör. Sätt dig bekvämt, luta dig tillbaka och njut av Dinos spännande husvagnsäventyr - Les aventures de Dino.

Fotona är tagna av Anna-Karin.

RESA MED DINO Vår första gemensamma hund var en Bearded collie, Ior, en riktig pajas. Hans vaktmetod bestod i att bre ut sig precis innanför tröskeln till ytterdörren för att inkräktare skulle snubbla på honom och slå sig fördärvade. Eller försöka ta ett kliv över honom och råka trampa på den yttersta spetsen av hans päls, som flöt omkring honom. Då for han upp med ett vrål, som kunde skrämma hjärtslag på den mest förhärdade inbrottstjuv.

Nej, vi behövde verkligen en seriös vakthund, någon som var mer på alerten.

Schipperke hade vi vid den tiden lärt känna och blivit väldigt förtjusta i så när det yppade sig ett tillfälle att bli fodervärd för Faksimil Figaro så tvekade vi inte ett ögonblick. En liten svart ulltott intog huset och våra hjärtan. Detta var 1998 och sedan dess har det blivit flera schipperkar, långa tider har vi haft två eller tre samtidigt.

Nu är det Dino, som regerar i hemmet, en pigg gynnare från Tjeckien. Han har fyllt fem år och blir bara vackrare och klokare med åren tycker husse och matte.

Här har vi en utmärkt blandning av vakthund och kelgris. Allt som händer omkring huset noteras med ivriga skall från ryggstödet på soffan. Det är ett bra spanläge. Lika gärna kopplar han förstås av och är barnbarnens lekkamrat och gosedjur.

För vår del invigdes det nya milleniet med att vi skaffade husvagn och gav oss ut på äventyr med vår Figaro. Gamla Ior hade vi varit tvungna att ta farväl av med sorg i hjärtat.

12

Med rabiesvaccinerad hund och överlastad husvagn gav vi oss iväg söderut. Det blev den första av många resor, från Languedoc vid Medelhavet till Nordkap och Varangerhalvön vid Norra ishavet. Alltid med en eller flera hundar.

Vi har haft några olika husvagnar genom åren och nu har vi en riktigt liten, ungefär så stor som en shoppingvagn säger vår dotter. Nåja, lite större är den ju.

Alla hundarna har älskat husvagnslivet, att få vara med husse och matte hela tiden.

Ligga i buren långa resdagar är förstås inte så kul, men det är ju ett bra tillfälle att vila sig, så att man är pigg vid ankomsten till ännu en ny och spännande camping.

Husvagnen.

Dino är inget undantag, han älskar husvagnen och bevakar oss ihärdigt när han märker att det är en resa på gång. Det som är så bra med husvagn tycker Dino är att man har total överblick och ser allt som händer. I soffgruppen kan man hoppa fram och tillbaka och genom fönstren hålla ett öga och skälla på allt och alla som rör sig utanför. Äntligen blir det lite ordning på alla rast- och campingplatser! Sitter man i soffan blir man också på ett naturligt sätt delaktig i alla måltider och kan med stora ögon och bedjande blick tala om för matte vad det är man vill smaka på.

Favorithörnet i husvagnen

En av dagens höjdpunkter är när husse bäddar ner sittgruppen till en säng. Då drar sig matte 13

tillbaka till toan för att vara ur vägen (husvagnen ÄR liten!) medan Dino hjälper till. Han ansvarar för att kuddar och täcken ordnas till så att det blir så inbjudande som möjligt. För honom, så klart. Sedan är det bara att rulla ihop sig och sova gott hela natten. Och blir man bortföst från husses kudde så är ju mattes lika inbjudande.

Denna sommar var det så dags för en riktig långresa, till Bretagne och med bara en hund för första gången på många år.

En dag i slutet av augusti var husvagnen stuvad och påkopplad. Klart för start!

Det är en bra bit att köra innan man har passerat gränsen till Frankrike och Dino tycker att det är måttligt roligt med långa resdagar men han tar det med ro: från Tvååker till Korsör och Store Baelts camping. Vidare till Zeven Sonnenkamp utanför Bremen och så ut på motorvägen igen till Köln där campingen ligger mitt i staden vid Rehn. Efter många mil genom vägbyggen och tidvis hård trafik anlände vi så till Neufchatel-en-Bray i Normandie, en riktigt pärla, som ligger vackert i en dalgång där en å flyter fram.

Runt omkring ser man bölEtt glas vin i Neufchatel-en-Bray jande kullar, betande kor, gamla korsvirkeshus och kyrkor.

Campingen har enkel standard men är fräsch med välhållna gräsmattor och blommande rabatter. Där hundar helst inte skall kissa. På ett litet brasserie kan man få sig ett mål mat och trötta efter en lång dagsetapp bestämde vi oss för att gå dit. Dino skulle förstås följa med.

14

Flera gäster hade redan slagit sig ner, både människor och hundar. I ett hörn stack två pudelliknande huvuden upp, två par svarta ögon betraktade oss nyfiket. Under ett bord låg en australian shepherd och suckade sorgmodigt medan husse och matte mumsade fransk köttgryta. Dino, som hade fått sin middag innan vi gick, slog sig till ro bredvid husses stol. Fast nog kunde han ha fått smaka på vår coq au vin tyckte han. Snåljåpar! Att våra holländska grannar på campingen inte tog med sitt älskade husdjur till brasseriet kan man förstå. Det var nämligen en ståtlig tupp med en yvig vit plym på huvudet och han ville säkerligen inte hamna i någon gryta med vin!

Le Jardin Plume som ligger i närheten är en väldigt speciell trädgårdsanläggning, som matte gärna ville titta på. Men där blev det stopp. Inte för matte men för Dino. Nix, inga hundar i trädgården! Dino ville vi inte lämna i bilen och värmen och ingen skuggig plats fanns det.

Bind honom här vid bänken i butiken tyckte ägaren och så fick det bli. Dino kröp in under bänken och lade sig ner på det svala tegelgolvet med ett förebrående ögonkast på oss: Svikare! Hur kan ni med att lämna mej här! Men bra blev det ändå. Dino fick ligga i svalkan och vi fick njuta av trädgården.

Ett besök hos calvadosfirman Dupont ingick i våra planer. Där har vi handlat tidigare och i år blev vi erbjudna en visning av tillverkningen. På engelska som väl var för oss. Dino var välkommen att följa med. Med allvarlig uppsyn lyssnade han på vår guide, som visade var äpplena destillerades, han beundrade de stora ekfaten där den blivande calvadosen lagrades. En del av alkoholen försvann upp i luften sas det, ”änglarnas andel”. Hur han än spanade och spanade så såg han inga änglar, de sov nog ruset av sig på ett moln. Men sedan var det ju den där otäcka branta trappan upp till det stora loftet där det fanns ännu mer att titta på. Husse, bär mej!

När visningen var slut fick Dino en komplimang för att han varit så lugn och intresserad, något som han tog emot med en nådig svansviftning..

Efter en god natts sömn (tuppen väckte oss) var det dags att fara vidare mot kusten och trakterna kring Nantes, som var målet för vår resa. Så vovven fick finna sig i att bli instuvad i sin bur.

15

Nu började det bli varmt på allvar.

Svalt och skönt i bilen var det ju, AC är en välsignelse men när vi hade ställt husvagnen på (en skuggig) plats på campingen i Nantes hade termometern passerat 30 grader. Puh! Dino kröp in under bilen.

Nu blev det några dagar med kortare och mer hundanpassade utflykter.

Fast åka till vingårdar. Sååå trååkigt!

Inte får man provsmaka och det är bara en massa prat om druvor och olika jordmån. Hemma i trädgården är den bästa jordmånen! Dino har ärvt ett hål efter Figaro och Jocke.

Deras gemensamma ansträngningar har gjort det så djupt att nu syns bara Dino under bilen. Nantes. svansen på arvtagaren när han är där nere och jobbar.

Besöket i St Marc sur Mer var roligare.

Många gånger har Dino legat i soffan bredvid husse och matte och tittat på filmen ”Semestersabotören”, som spelades in just på denna plats i början av 1950-talet. Vi är riktiga Jaques Tati-nördar. Byn var sig förvånansvärt lik från filmen och huvudpersonen Monsieur Hulot står staty vid stranden.

Men det bästa var ändå restaurangen där vi åt musslor och pommes frites, Dino gillar både det ena och det andra.

Får vi beställa. St Marc sur Mer. 16

Dags att vända nosen hemåt med ett stopp i Cancale, som är känt för sina fina ostron. Ostronen var goda men det vi minns bäst är en morgonpromenad då vi hör en röst: Det är en schipperke!

En liten kille i 10-årsåldern ler glatt och vill klappa. Han har också en schipperke berättar han.

När vi traskade vidare ut från campingen hörde vi honom springa och ropa mellan husvagnar och husbilar: Mamma, pappa! En schipperke! En schipperke!

Plötsligt dök två glada ansikten upp ovanför staketet - Stanna där! Vi kommer runt!

Efter en liten stund närmade sig ett gäng bestående av två personer, tre groenendael-vovsingar och en schipperketik till Dinos förtjusning.

På en blandning av stapplande franska och engelska lyckades vi hjälpligt förstå varandra. De födde upp groenendael (tror vi) men inte schipperke och var väldigt förtjusta över att få träffa en schipperke, som inte verkar vara så vanlig i Frankrike heller. Det blev ett klappande, beundrande och fotograferande.

Varma om hjärtat fortsatte vi vår promenad.

Namur i Belgien är en gammal vacker stad, som ligger där två floder flyter samman. Den är mest känd för sitt Ett glatt gäng i Cancale. jättelika citadell, som vi gärna ville se men vi hade också prickat in en hundutställning. Lördagen ägnade vi i alla fall åt bese (och pinka in) citadellet och staden. Väderleken så här nära Ardennerna utmärks av våldsamma regnskurar omväxlande med sol. Så blöta har vi sällan 17

blivit. Vissa behövde förstås bara ruska av sig, någon annan fick störta iväg och köpa ett paraply.

Vi räddade oss in i ett litet hål i väggen där det serverades kebab. Den var god tyckte vi alla tre.

På söndag tog vi oss till utställningen med hjälp av navigatorn – hur skulle man klara sig utan den! Belgiska utställningar är lite stökiga men trevliga och det är inte alltid så lätt att förstå vad som händer och vart man skall ta vägen. Flamländska är inte vår paradgren och franskan är lite knackig. Dino tyckte förstås att det var spännande med alla hundar. Och människor, som ville klappa och beundra. Både de som blev glada att se en schipperke och de som inte alls visste vad det var för ras trots att det är en belgisk hund.

- Ah, un petit loup! (en liten varg) ropade en kvinna och log stort.

En svartklädd, bredaxlad tuffing tittade längtansfullt på Dino. Är han snäll? Får jag klappa? Visst, så klart.

Vem kan motstå blicken från ett par mörka schipperkeögon?

Till vår glädje fick Dino sitt fjärde cacib och har då ett i vardera Sverige, Danmark, Tyskland och Belgien.

När de digitala papperskvarnarna malt färdigt skall det väl så småningom komma en bekräftelse på att han är internationell champion.

Vart tog husse vägen?

Ja, många resor har det blivit under årens lopp och oftast till Frankrike. Men även detta hundvänliga land har blivit lite stramare under den här tiden. Hundarna är oftare kopplade och strövar inte omkring på egen tass lika mycket som förr. Fast det är klart, vi möter då och då en vovve, som är ute på sin ensamma morgonpromenad, alldeles ointresserad 18

av oss. Och den tiden är förbi när man på stormarknaden kunde se en ärtig fransyska med en liten piffig hund bland alla varor i kundvagnen.

Så har vi till slut landat hemma i Tvååker efter vår långa resa. Vi går en promenad i den blåsiga höstkvällen. Fullmånen lyser över Åkulla bokskogar, Dino vädrar och nosar efter alla spännande dofter.

I ögonvrån ser jag mörka, tysta skuggor röra sig omkring oss. Det är våra vänner från resan genom åren som gått: beardisen Ior med blöta mustascher och lera och vissen ljung i pälsen. Våra schipperkar: Figaro, rättrådig och trofast. Hilda den lilla mullebullen, så egensinnig och kärleksfull. Jocke, mattes ständiga följeslagare.

Där sticker en lång svart svans upp i det höga, gula gräset, ett par gröna ögon glimmar till. Kissen Minus! Barnens älskling när de växte upp.

Kom allihop, nu går vi hem...

19

Pets are good for EU 4 maj 2017 arrangerade Forum Europe och Mars ett seminarium i Bryssel under rubriken ”Pets are good for EU”. Frågeställningarna var bland annat: Hur hjälper vi människor att vara oberoende och aktiva när de åldras? Hur kan vi stärka hälsofrämjande och förebyggande riktlinjer, särskilt de som riktar sig mot äldre?

När människor lever längre, hur kan deras livskvalitet bli bättre när de åldras?

Ett drygt 60 deltagare, varav ett tiotal EU-parlamentariker, lyssnade på ett antal föreläsare som informerade om hur den allt äldre befolkningen i Europa kan få ett bättre liv tillsammans med djur.

Här följer ett referat från konferensen, som Manimalis bevakade.

”Min mission är att göra politiker uppmärksamma på djurägandets fördelar och vara behjälplig i att ordna ett hållbart, livslångt djurägande för äldre människor.” Så inledde IAHAIOs ordförande Mari-José Enders-Slegers konferensen ”Pets are good for EU” i Bryssel i början av maj. Delegatlistan innehöll 64 namn, varav ett tiotal EU-parlamentariker och –kommissionärer.

Europas befolkning lever allt längre och andelen människor över 60 kommer att överstiga 1 miljard inom loppet av 10 år. Medellivslängden i Europa ligger runt 80 år och år 2050 kommer vår del av världen bestå av fler gamla än unga människor, enligt UNFPA. Man kan se åldrandet på två sätt; negativt genom att fokusera på åldrandets sjukdomar eller positivt genom att vi är mer aktiva, har fler sociala kontakter och bättre standard än tidigare generationer. FNs World assembly on ageing resulterade i ett policydokument från World Health Organization, WHO (finns att ladda hem på Manimalis websida) där man tar upp frågeställningar som How do we help people remain independent and active as they age? och As people are living longer, how can the quality of life in old age be improved?

Med dagens samhälle med mindre familjer, familjemedlemmar som bor långt borta och tuffare attityder mot äldre människor kan man säga att det är tur att vi har våra sällskapsdjur! Vi vet från omfattande forskning att umgänget med djur gör att vi är friskare, mer sociala och lever längre. Vi vet också att djurägandet sparar miljardbelopp åt samhället i form av färre sjukdagar, färre antal läkarbesök, ett minskat behov av läkemedel och färre antal timmar med assistans och hemtjänst.

20

För ett aktivt åldrande rekommenderar WHO världens beslutsfattare bland annat att: 

minska riskfaktorerna för allvarliga sjukdomar och uppmuntra en hälsosam livsstil med fysisk aktivitet, god tillgång till hälsovård och social samvaro



uppmuntra livslångt lärande, rätt kost och regelbunden motion (t ex promenader)



ge äldre möjlighet till ett självständigt boende, bra boendemiljö och god levnadsstandard



uppmuntra deltagande i sociala aktiviteter och ge äldre människor en meningsfull tillvaro

Foto - Susanne Södring

And guess what, säger professor Enders-Slegers, djuren kan bidra till att uppfylla allt det som WHO rekommenderar! Sällskapsdjuren ger oss en aktiv livsstil och ger vardagsmotion. Umgänget med djur minskar risken för hjärt- kärlsjukdomar 21

och ökar chansen till överlevnad hos dem som drabbas av stroke. Djuren ger oss ett socialt nätverk som icke djurägare sällan får och de ger oss mening och motivation i livet. Dessutom, djurägare är mindre ensamma, mindre deprimerade och känner sig trygga, nöjda och behövda.

Foto - Ulf Stormwall

Hon vet vad hon talar om och visar upp en lång lista med hänvisningar till relevanta studier och forskning (finns som bilaga); politiker och andra beslutsfattare låter sig inte övertygas utan hårda fakta. Och det finns, så varför är det då inget politiskt parti som driver de här frågorna? Om äldre människors djurägande prioriterades skulle samhället spara ansenliga summor – i Storbritannien räknar man med en årlig besparing på omkring 2,45 miljarder pund per år i minskade sjukvårdskostnader – förutom att få friskare och gladare medborgare. 

Det finns vetenskapliga bevis och mängder av forskning, vi vet allt detta om att djuren har en positiv inverkan både på människor och på samhället i stort – mycket kan uppnås med hjälp av våra sällskapsdjur, säger Heinz K Becker, ledamot av Europaparlamentet. Vi måste sätta press på EU-kommissionen så att sällskapsdjuren blir ett prioriterat område! We must say double-yes to pets!

22

Veterinär Elizabeth Ormerod, med lång erfarenhet av relationer mellan djur och människor, instämmer. 

Jag har träffat människor som har förlorat en familjemedlem, drabbats av livshotande sjukdomar eller andra svåra kriser som sagt att de skulle tagit livet av sig om det inte vore för att hunden eller katten behövde dem, säger hon.

Varje år avlivas 140 000 sällskapsdjur i Storbritannien på grund av att till exempel äldreboenden inte accepterar djur. Det är oerhört viktigt med kontinuitet när man åldras, menar dr Ormerod, eftersom stora förändringar – som att tvingas avliva sin katt eller hund – kan vara mycket påfrestande, till och med förödande. 

I exempelvis Frankrike och USA är det en lagstadgad rättighet att ha sällskapsdjur och man har kommit långt när det gäller djur på särskilda boenden. I och med det stadigt ökande antalet sociala tjänstehundar och djuren som stöd för människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och sjukdomar har man i USA tagit fram standarder för utbildning och certifiering av såväl assistanshundar som andra sociala tjänstehundar.

Nog så viktiga frågor som Manimalis såklart stöder. 

Djur inom vård, omsorg och skola måste vara lämpade, rätt tränade och certifierade för de uppgifter de ska utföra tillsammans med sin förare, säger Manimalis ordförande, Foto - Ulf Stormwall veterinär Ulla Björnehammar.

Detta av omsorg om såväl djuren som brukarna och den som betalar för tjänsten. Det är hög tid att vi får nationella riktlinjer för vad som krävs av 23

både djur och förare/ägare. Det finns redan lycksökare i branschen och ju tidigare vi kan få bukt med avarterna, desto bättre.

Det talas ofta om åldersdiskriminering och att äldre människor är en bortglömd grupp i samhället, men det går inte längre att blunda för att medellivslängden ökar och andelen ”gamla” människor ökar för varje år. I takt med det kommer kostnaderna för sjukvård, omvårdnad och läkemedel att öka. Ett sätt att hålla dem nere är – enligt samtliga talare vid konferensen – att underlätta djurägandet i samhället. Manimalis kan bara instämma; det är en mänsklig rättighet att ha sällskapsdjur i livets alla skeden. Glädjande nog tycks vi inte vara ensamma om den ståndpunkten.

Text: Lena Heimlén Artikeln publicerad med tillstånd av Manimalis och är ett utdrag från 2017 års Manimalisrapport.

Fakta om Manimalis Manimalis bildades 1990 av några entusiaster hemma i dåvarande och nuvarande ordförande Ulla Björnehammars kök. Våra första sponsorer var AGRIA djurförsäkring och MASTER FOODS som uppdrog åt Svenska PR-byrån att sköta organisationens kansli.

Manimalis första utmaning blev att undersöka storleken på sällskapsdjurens betydelse i Sverige. Detta arbete resulterade i den första MANIMALISRAPPORTEN 1993 som beskrev : 

antalet katter, hundar och övriga smådjur



antalet människor sysselsatta inom sällskapsdjurssektorn ( veterinärer, uppfödare, trimmare, zoobutiker m.fl.)



samt det ekonomiska utfallet av dessa verksamheter.

Rapporten väckte stort intresse hos media och bland beslutsfattare, då den var den första av sitt slag. Därefter utkom rapporten med 2-3 års mellanrum, (1995, 2000,2003, 2005) den senaste 2009 - års rapport presenterades på en förkonferens till den internationella IAHAIO-konferensen ”People and Animals for Life” som Manimalis stod som värd för 2010.

24

Under 2011 drog sig båda våra sponsorer MARS Scandinavia och AGRIA ur verksamheten så ett intensivt arbete påbörjades för att få in nya sponsorer och idag har vi 10 nya sponsorer som möjliggör att vårt arbete med att sprida kunskap om sällskapsdjurens betydelse för människan och för samhället i stort.

Det är en fantastisk resa vi har gjort och jag brukar beskriva det som att vi först rullade en snöboll i uppförsbacke i c:a 10 år men vid millenieskiftet nådde vi toppen, och nu rullar det på i full fart och vi ser hur ”snöbollen” växer.

Idag har vi Vårdhundar, Assistanshundar, Sociala tjänstehundar av flera olika slag. Flera äldreboenden tillåter de boende att ha katt och hund, ja de goda exemplen är många men vårt arbete är långt ifrån färdigt Vi arbetar träget vidare för att nå vårt motto ” Det är en mänsklig rättighet att ha sällskapsdjur i livets alla skeden från vaggan till graven” Det förutsätter givetvis ett ansvarsfullt djurägande både mot samhället i stort och f.f.a mot djuren.

Ulla Björnehammar ordförande (Namnet Manimalis är bildat av engelskans ”Man and Animals in Society”, på svenska ”Människa och Djur i Samhället")

Texten publicerad med tillstånd från Manimalis.

Källor: Manimalis hemsida: http://manimalis.com/ Manimalisrapporten 2017: http://manimalis.com/wp-content/uploads/2017/05/Manimalisrapporten-2017 -web-1710.pdf

25

När hunden blir gammal När hunden åldras förändras den både psykiskt och fysiskt. Den levnadsglada valpen blir vare sig vi tror det eller ej så småningom grå runt nosen och stel i sina leder. Faktum är att fyra av tio hundar i Sverige faktiskt är ”veteraner” som är över åtta år gamla.

Att hunden åldras kan vara både en berikande och en ångestfylld process. Att se hunden mogna, utvecklas och samla goda erfarenheter får oss som hundägare att må bra. Den kära vännen har ett bra liv och själva så är vi rätt nöjda med att vi kan ge hunden just detta.

När hunden däremot börjar visa ålderstecken så blir vi påminda om att hundens livstid är så mycket kortare än vår och samtidigt gör sig den egna dödligheten påmind. Att man Foto - Nina Bergström dessutom haft så många år tillsammans gör ju att man inte riktigt kan föreställa sig livet utan sin speciella vän. Att man därtill i slutänden oftast ska behöva fatta ett beslut om när hunden inte längre kan leva ett värdigt liv, är en tung börda att bära. Åldersförändringar på hund Åldersförändringar hos hund äger rum vid olika åldrar beroende på hundens storlek. De största hundarna får åldersförändringar redan vid 7-8 år medan de riktigt små hundarna kanske inte visar tecken på åldrande förrän de är en bra bit över 11 år. Sedan varierar naturligtvis processen också från individ till individ.

26

Precis som hos alla levande varelser förändras hunden både fysiskt och mentalt med åren. Förutom eventuellt stelhet i lederna kan man ofta se att hundens beteende förändras. Hunden kanske reagerar långsammare, blir mindre självständig och har mindre ork. Det kan vara svårt att veta vad som är mentalt och vad som är fysiskt, men även hundens beteendeförändringar har en fysiologisk förklaring.

Förändringar i hjärnfunktionen En studie visar att hjärncellernas struktur bryts ner med tiden och nervcellerna blir färre vid stigande ålder. Hundens hjärnmassa blir faktiskt mindre och hjärnan blir lättare. Som en följd av detta kommer informationen som skickas inom nervsystemet att transporteras långsammare. Till exempel färdas information från ögon och öron till hjärnan i ca 360 km/timmen på ung hund, medan hastigheten kan vara så långsam som 80 km/timmen på en gamgammal hund.

När vissa celler i hjärnan inte fungerar så blir hundens närminne sämre och den kan reagera långsammare. Även hundens långtidsminne kan komma att påverkas genom att nedsatt lungkapacitet och sämre elasticitet i blodkärlen leder till att hjärnan utsätts för syrebrist. Genom att öka syretillförseln till den gamla hundens Foto - Amanda Jönsson hjärna, tros man markant kunna förbättra hjärnfunktionen. Följaktligen torde en frisk och aktiv hund kunna få färre senila förändringar och dessutom med ett långsammare förlopp än en hund som 27

är sjuk eller inte aktiveras ordentligt. Var tredje hund som fyllt elva år beräknas uppvisa något tecken på hjärnförändringar.

Sinnesorganens förändring Förutom att hjärnverksamheten blir nedsatt så försämras också de organ som ska förse hjärnan med information om omvärlden. Den åldrande hunden kan få nedsatt hörsel och hör inte höga ljud på samma sätt som i yngre år. En del gamla hundar kan tappa hörseln helt. Även synen försämras allt eftersom linsen förlorar sin elasticitet. Smaksinne och luktsinne påverkas också av stigande ålder även om just luktsinnet verkar vara det som hänger med längst.

Om hunden inte ser och hör sin omgivning till fullo och kanske inte heller kan få samma hjälp som tidigare av luktsinnet, så är det inte så konstigt att den kan bli osäker i vissa situationer. Hunden kan reagera med att visa rädsla eller aggressivitet . För den gamla åldrande hunden så blir det därför allt viktigare med ett invant levnadsmönster med ordning och reda. Hunden ska kunna känna lugn och harmoni så att den kan få den avslappnade vila som en åldrande kropp behöver.

När hunden inte riktigt känner igen sin egen kroppsfunktion är det naturligt att den söker trygghet och stabilitet i den egna flocken. Som ansvarsfull flockledare ska vi se till att hunden får just den ordnade tillvaro den behöver och även får möjlighet att slå av lite på tempot när kroppen säger ifrån.

Orken tryter Att hunden inte orkar lika mycket som i unga dagar, beror på rent fysiska orsaker.

Hundar drabbas inte av åderförkalkning på samma sätt som vi människor. Hundarna är relativt förskonade från det som vi brukar kalla åderförkalkning eller -förfettning men får däremot andra typer av åldersrelaterade kärlförändringar som leder till en sämre blodförsörjning till hjärtat. Hos hunden brukar inte hjärtbesvären komma i attacker utan det är snarare så att den nedsatta hjärtfunktionen kroniskt försvagar hundens fysik. Därmed orkar inte hundens kropp lika mycket som den gjorde i yngre dagar.

Det oundvikliga slutet När man väljer att låta en hund bli en del av familjen så tar man även på sig ansvaret för att se till att hunden har ett så bra liv som möjligt i alla stadier av livet.

Till det ansvaret hör även att se till att hunden får en värdig avslutning på sitt liv.

28

Att vara medveten om hur hundens förändras på grund av ålder kan bidra till ökad förståelse för hundens behov och eventuella beteendeförändringar. Detta gör att vi på ett mer avslappnat sätt kan njuta av tiden tillsammans med den gamla hunden.

Att vi vet hur hunden rent fysiskt påverkas, kan också göra att vi lättare kan förbereda oss för det oundvikliga slutet. Hur svårt det än kan vara så är det vårt ansvar och vår skyldighet som hundägare och levnadskamrat att ge hunden en smärtfri och värdig avslutning på livet.

Källa: Agria

Foto - Lydia Söderlund 29

Vårdhund - i rehabilitering inom äldreomsorgen Följande text är ett utdrag från Rapport 2012:11 Vårdhund - i rehabilitering inom äldreomsorgen, publicerad av Kommunförbundet, FoU Västernorrland. ”På ett särskilt boende för äldre i Härnösands kommun har arbetsterapeuten använt vårdhund som redskap vid rehabilitering. Utvärdering av träningen gjordes med fokus på livskvalitet och ADL-förmåga. Samtliga av dem som tränade med hunden hade efter avslutad träningsperiod ökat sin grad av livskvalitet eller förbättrat sin ADL-förmåga. Hunden medförde ökad glädje och meningsfullhet i vardagen. Hunden bidrog också till att aggressiviteten hos en del personer minskade, att det blev lugnare på avdelningen och i vissa fall kunde lugnande mediciner sättas ut efter träning med hunden.”

Vårdhund i äldreomsorgen Det har funnits ett motstånd inom äldreomsorgen i Sverige att använda hunden som en terapeutisk resurs trots internationell forskning som har visat på positiva effekter. Nu har utvecklingen gått framåt och detta har bidragit till att fler boende kunnat få tillgång till känslomässig och kroppslig kontakt med sällskapsdjur som har skänkt dem glädje och utökat gemenskapen (Beck-Friis, 2007).

Beck-Friis (2007) beskriver hur Baltzargården, ett gruppboende för dementa, var Sveriges första boende som fick en terapihund 1987. Hunden fanns på boendet mellan 1987-1992 sedan pensionerades den. Det var inte problemfritt att införa en hund på boendet. Rädsla fanns för att hunden skulle medföra allergier och bitas och skälla. Motståndet övervanns med hjälp av internationell forskning som visade på djurs hälsofrämjande effekter. Hunden Blackie, den första terapihunden i Sverige, har fungerat som en föregångare och bidragit till fortsatt användning av hundar inom vården.

Vårdhund i Härnösand Under 2008-2009 genomförde socialförvaltningen i Härnösands kommun etikåret. Vårdhundprojektet kan sägas vara en direkt konsekvens av etikåret.

Syftet med projektet var att implementera och utvärdera vårdhund som redskap vid rehabilitering på särskilt boende för äldre, med fokus på livskvalitet, ADL-förmåga och arbetsterapeutens reflektioner.

30

Förbättrad grad av livskvalitet Mätning av grad av livskvalitet genomfördes före och efter interventionen med vårdhund. Samtliga personer förbättrade sin grad av livskvalitet efter träning med vårdhundteamet.

Personernas sinnesstämning höjdes, från att knappt ha dragit på smilbanden vid tiden för första mätningen skrattade de flesta spontant flera gånger om dagen vid uppföljningen. Personer med utåtagerande beteende blev lugnare. Irritation och aggression minskade, både hos individerna och hos gruppen som helhet.

Samtliga i gruppen blev mer positivt inställda när de erbjöds att vara med i olika aktiviteter på boendet. De flesta blev också mer sociala och pratade mer med sina medboende än tidigare.

Foto - Anna Fransson

Allis får godis av en gäst på Odinslunds äldreboende i Djursholm, strax utanför Stockholm Exempel: En dam ville inte gå-träna trots att behovet var stort. När hon väl gick så gick hon cirka 3 meter med två levande stöd och mycket muntlig motivation. Hon fick remiss på träffar med vårdhund. Istället för 3 meter så gick hon 10 meter och med 31

endast en person som säkerhet. Efter ett träningstillfälle sa damen: ”Tack snälla du för att jag slapp träna idag!”

En man som behövde träna balansen sa efter varje träning: ”Tänk att jag var så duktig på att träna hunden!”

En dam ville alltid ha hjälp med påklädningen. När damen fick remiss på träffar med vårdhund förändrades allt. Hon nästan hoppade ur sängen och kläderna tog hon på sig helt själv. Damen sa ofta: ”Jag kan ju inte låta ett så fint besök vänta! ” Meningsfullhet i vardagen När man har en meningsfull vardag så finns det en orsak till varför man ska kliva upp varje morgon. Om personerer inte har något meningsfullt att göra så leder det ofta till frustration. Frustration leder i sin tur till aggression, oro eller ångest.

Det blir en nedåtgående spiral där alla blir berörda och stämningen på boendet blir negativ. Alla vill känna sig behövda. Varför ska man kliva upp på morgonen om man inte har något som väntar, eller utföra andra aktiviteter? Med hjälp av vårdhunden fick personerna något meningsfullt i livet. Vårdhunden bidrog till att aktiviteterna blev meningsfulla och tillfredsställande. För personer som ofta var oroliga och ville hem noterades förändring sedan vårdhunden infördes. Genom att personerna deltog i olika aktiviteter med hunden möjliggjordes spontanitet och engagemang, vilket normaliserade livet för personerna. Tankarna på sjukdom, hemlängtan och ensamhet distraherades när de fick fokusera på hunden och de tycktes mer tillfreds i nuet.

Hunden stimulerar minnet Alla personer som deltog i studien hade minnesproblematik av olika grad. Trots detta kom personerna ihåg hunden, dess namn och vad de gjorde sist de träffades. Att röra vid och interagera med hunden var något som gav grund och stimulus till en återblick i minnet. De flesta minnen som personerna kom att samtala om var på något sätt kopplade till deras egna erfarenheter av djur. Även minnen som kom från barndomen, och som inte var relaterade till djur diskuterades.

32

På Koltrastens särskilda boende för äldre finns en tradition där boendechefen ordnar luciatåg. I tåget medverkar chef, sköterska, rehabteamet och vaktmästare. Luciatåget går runt på alla avdelningar, sjunger sånger och delar ut godis och pepparkakor. Senast var både vårdhunden och vårdhundseleven (en annan hund som utbildas till vårdhund) med. När boendechefen senare under dagen pratade med en dam som bor på en demensavdelning blev det tydligt vilket avtryck hunden gör i minnet:´

Bild - Anna Fransson

Chefen: ”Har du sett något luciatåg idag?”

Damen; ”Inget luciatåg men två hundar har varit här idag!”

Annelie Lundström, leg. arbetsterapeut, projektledare Vårdhund, Härnösands kommun Madeleine Blusi, doktorand i omvårdnad, forskare och FoUhandledare vid FoU Västernorrland Rapporten i sin helhet finns att hämta som PDF på https://www.fouvasternorrland.se/Filer/Vardhund-2012-Webbversion.pdf Referenser: Beck-Friis, B. & Beck-Friis, A. & Strange, P. (2007) Hundens betydelse i vården erfarenheter och praktiska råd. Stockholm: Gothia förlag 33

Hundmässan och MyDOG Anna Fransson

Ytterligare en Hundmässa i Älvsjö, utanför Stockholm är avklarad! Som vanligt var det fullt av nyfikna besökare båda dagarna. Vi delade ut ca 60-70 informationslappar om rasen samt ett 30-tal blad med namn på rasklubbsanslutna uppfödare. Detta är ett fantastiskt bra sätt att nå ut till många på kort tid. Vi är noga med att göra reklam för RASEN, även om våra egna monterhundar är med. För Lexie och hennes matte Tilda och husse Paul var det en något nervös premiär (matte var nervös alltså, inte Lexie...), men det gick alldeles strålande! Ni ser ju Foto - Tilda Carinder

Foto - Anna Fransson

själva här ovan hur fint hon visar upp sig. Att man sen blir trött är inte alls konstigt...

Fina Daedra med matte Alexandra var också ny för i år, men tyvärr kom hon inte med på bild.

Ytterligare en liten sötnos var med för första gången i år och det var Sofias lilla Milly. Hon hade sin ”storasyster” Luna med sig som moraliskt stöd. Luna har ju varit med några år nu och vet precis hur man visar sig från sin bästa sida! Visst är de fina!

34

Foto - Sofia Fredrixon

4-7 januari är det i Göteborg det händer!

Då är det My DOG som går av stapeln. Även där har raklubben en monter som behöver bemannas. Om du vill hjälpa till så hör snarast av dig till Pia Lorenz, som är monteransvarig där.

Pia når du på e-postadress pialorenz@hotmail.com eller på telefon 076 305 96 69.

35

Vad sysslar styrelsen med?

Ja, det får du en inblick i när du läser protokollen från våra styrelsemöten.

Du hittar dem på hemsidan:

www.schipperkeringen.se Gå in på fliken Medlemssidor Välj Beslutsprotokoll Lösenord: skepparen17 Har du inte dator så skickar vi gärna en papperskopia mot portokostnad.

Vi vill läsa om vad DU gör med din hund, vilka kurser du går på, hur din vardag ser ut.

Skriv en text, bifoga några bilder och skicka ditt material till

tidning.schipperkeringen@gmail.com Dit kan du också skriva om du har tips eller önskemål om vad just du vill se i tidningen.

Vill du skriva i vår blogg på hemsidan?

Skicka då din text till

schipperkeringen@gmail.com eller på papper till vår sekreterare Anna Fransson, Grönvretsvägen 25, 177 40 Järfälla.

36

Ingegerd Bergman - 17 år i rasklubben. År 2000. Första året på nya milleniet. Bill Clinton är president (i alla fall i början av året). Zlatan har ännu inte spelat i landslaget. Kyrkan och staten separerar.

Och sist men inte minst... Ingegerd Bergman blir medlem i Svenska Schipperke Ringen!

På den tiden fanns det ännu ingen schipperke hos Ingegerd och hennes man Anders. ”Jag gick med lite tidigare för att få upplysningar”, säger hon. Tydligen

37

så fick hon alla upplysningar som behövdes, för inte så långt efteråt flyttade en liten svart sötnos in hos familjen Bergman - Kajtelas Moa, född i maj samma år. ”Men det var inte första hunden. Vi har haft hundar i nästan 50 år. Första hunden var en foxterrier, en hane, och sedan blev det en borderterriertik när i miste honom.” Det var när hon kom in i familjen som Ingegerd började ställa ut en hel del. Hon gick också med i rasklubben - Borderterriersällskapet - och blev invald i styrelsen där hon satt som kassör. ”Vi tog två kullar på tiken och behöll ett par av valparna.” Efter de kullarna kom dock Ingegerd på att det där med uppfödning inte var nåt för henne: ”Det var alldeles för osäkert och jobbigt att välja rätt köpare. Sen hände det en massa saker i rasen - foderhundar försvann eller så kom de bort i samband med jakt och det kändes inte kul. Man vill ju föda upp för att de ska ha det bra och leva.”

På den tiden bodde paret i Gävle och så småningom började de se sig om efter större bostad utanför stan. De hamnade i Gästrike Hammarby, där de fortfarande bor kvar. Ingegerd berättar: ”Det är en stor fin tomt, men som dessvärre

(Kajtelas) Moa på vår trappa.

38

är utan staket... och med tre pigga borderterriertjejer med mycket stark jaktinstinkt blev det snabbt ett problem. De satte näsan i backen och sen bar det iväg!

Hem kom de alltid, men man visste inte vad de haft för sig under tiden...” Ingegerd och Anders bestämde sig för att hägna in tomten - ”Inte hela, för det hade blivit för dyrt, men en hundhage på en del av tomten blev det i alla fall”.

När den sista tiken gått bort ville de ha en ras som var mindre jaktbenägen. Valet föll på schipperke. ”Vi hade tittat på rasen även tidigare. Vi hade båt och tyckte det kunde vara kul med en riktig båthund.” Så kom då alltså lilla Moa in i bilden (och båten).

När hon blev utställningsmyndig så började Ingegerd ställa ut henne och när hon var tre år blev hon champion. ”Hon var alltid pigg och glad och det bästa med henne var förstås att hon kunde vara lös på hela tomten - även den oinhägnade. När hon var liten höll hon sig dessutom bara på den klippta delen av gräsmattan. Moa var väldigt hemkär och rymde aldrig!” Hur var hon som båthund då, kan man undra. Jo, det gick bra, hon älskade att åka båt och stod och gnällde på bryggan för att hon inte fick komma ombord fort nog. Men det var just ”ombord” som var viktigt ... ”Hon gick runt vattenpölar och ansåg att man ska vara PÅ vattnet - inte i!” berättar matte.

Moa gick bort i slutet av 2014, vid en ålder av 14,5 år. Det var tomt och sorgligt hemma. ”Vi ansåg att vi var alldeles för gamla för en ny valp, så när Lena (Pettersson, kennel Kajtelas. Min anmärkning) mailade oss och några andra tidigare valpköpare om en två-årig hane som behövde nytt hem efter att ha förlorat sin husse, erbjöd vi oss, trots att vi kanske ansåg att även han var lite för ung för oss.”

Max, eller Kajtelas Evert som han heter på stamtavlan, flyttade alltså in i det Bergmanska huset när han enligt Ingegerd var i ”värsta slyngelåldern”. ”Men han var inte så slynglig, som tur var.” lägger hon till. Hon berättar vidare: ”När han kom till oss hade olika människor tagit hand om honom medan husse var sjuk i cancer. Det, samt förlusten av husse gjorde att han var väldigt vilsen när han kom.” ”Han verkade inte ha läst rasstandarden”, säger hon sen skrattande och berättar att han redan från början var väldigt social. ”Det kan ha berott på hans uppfostran som valp samt att han var med sin husse mycket. Han är väldigt bra på 39

nya miljöer.” Hans trevliga och fina temperament visade sig även när han på vårkanten samma år genomförde BPH (Beteende- och personlighetsbeskrivning Hund. Min anmärkning). Någon utställning för att bedöma utsidan har det inte blivit. Max tidigare husse lät kastrera honom vid 1 års ålder och då är man inte tillåten att ställas ut på officiella utställningar. Kanske vi får se honom på vår rasspecial i maj nästa år istället, eftersom utställningen då är inofficiell. Han kommer i alla fall vara välkommen att delta om matte och husse vill.

Max är nästan fem år nu och får han ha hälsan så blir han kanske lika gammal som Moa. Ingegerd är 86 år, och hennes make Anders är 85. ”Våra barnbarn är jätteförtjusta i honom och vice versa. Framförallt vårt barnbarn Mattias. Vi har redan kommit överens med honom att han kommer att få ta hand om Max när vi inte orkar längre. Det känns skönt.”

Max på BPH i Söderhamn

Vi pratar lite om det där med hälsa och ålder på hundar. Det finns ju de som tycker att hundar i allmänhet var friskare förr och att de levde längre. En del teorier menar att det t.ex. kan handla om vilken typ av mat de äter. Sedan några år tillbaka är ju trenden färskfoder eller BARF, medan det tidigare varit torrfoder. Vad fick Moa för mat, undrar jag och Ingegerd berättar: ”Jag gjorde egen hundmat från början och gav hälften av det och hälften torrt. Det fanns ett recept i ett nummer av Schipperkenytt 2002, skrivet av Margareta Wester som då 40

var medlem. Det receptet var på mat för hundar med känslig mage. Moa hade inga problem med magen, men det gick ju bra att använda det receptet ändå.”

Jag (som också gjort egen hundmat tidigare) blir förstås nyfiken och ber Ingegerd leta reda på det numret av tidningen så att vi kan publicera det igen. Ni hittar det direkt efter artikeln.

För många i rasklubben är Ingegerd känd som mångårig sekreterare i styrelsen och för sammanställningen av Utställningskritikerna som intresserade medlemmar kan prenumerera på. Kritiker (med betoning på andra i-et. Min anmärkning) är det omdöme domaren ger en hund på en utställning och som skrivs ner av ringsekreteraren. Dessa handskrivna och ibland synnerligen svårlästa kritiker skrivs av och sammanställs på datorn av Ingegerd och Anders som är den mest datorkunniga. ”Jag skriver ner kritikerna, och gör bara det jag måste på datorn.” avslöjar hon snabbt.

Max i husses knä efter genomfört BPH 41

Ingegerd har varit ansvarig för Kritikerna sedan det första årsmötet hon var på i Svenska Schipperke Ringen år 2001. ”Jag kände till det och visste vad det handlade om eftersom man även i Borderterriersällskapet hade gjorde dessa sammanställningar. När den som var ansvarig före mig avsade sig jobbet och mötet ville ha någon ny, så sa jag att jag kunde ta över. Sen har det bara rullat på.” Det där med svårlästa handstilar då...? ”Ja, det är kruxet. Jag har blivit bra på att läsa handstilar, så för det mesta klarar jag det, men det händer att det

är svårt. Då kopierar jag och ber någon annan titta och sedan brukar det lösa sig.

Det är svårare med engelska. Lexikon går bra till viss del, men en del domare har konstiga uttryck som man sällan ser och som inte heller finns i lexikon så då får man fundera och försöka härleda ordet så att man förstår vad de menar. Dessutom kan ringsekreteraren, som måste skriva snabbt, både höra och stava fel och det försvårar ju också.” ”När Anders och jag börjde med Kritikhäftena gjorde vi en del ändringar. Vi ställde upp ett register i varje nummer med de deltagande hundarnaas ”familjeuppgifter”. Då kan man lätt hitta den hund man är intresserad av.”

Jag undrar om dessa 17 år av att se egna och andras schipperke på utställningar, ihop med att ha läst kritikerna gällande mer än tusen (!) hundar har gett Ingegerd ha en bra uppfattning om hur rasen har förändrats fram tills nu? ”Pälsarna är större och mer voluminösa nu!” säger hon med stort eftertryck och utan tvekan. ”De var dessutom hårdare och slätare. Det syns tydligt på gamla bilder.”

Förutom pälsens förändring tycker hon sig också se att storleken är jämnare. ”Kanske möjligen även mindre. Några år fanns det ganska stora hundar.” Denna uppfattning om päls och storlek har hon dock inte fått genom att läsa kritiker ”Samma hund kan få helt olika kritik beroende på vilken domare det är, så vad domarna tycker ska man ta med en nypa salt.” Tror att alla vi som sett resultat från utställningar är benägna att hålla med om det...

Efter en dryg timmes samtal kommer vi in på hur var det i klubben tidigare. Det är nämligen ett område som nämnts vid samtal med andra klubbmedlemmar att det var bättre förr på olika sätt. Ingegerd har svar: ”Vi pratade mer med varandra då. Vi ringde och hade långa samtal.” konstaterar hon. ”Sen hade vi fler trevliga träffar med olika lekar och skojiga tävlingar. Framförallt på sommarhalvåret. Bland annat hade vi Schipperace! Så här gick det till: Endast en hund i taget sprang. En medhjälpare höll fast hunden vid startlinjen. Ägaren började springa banan och lockade samtidigt på hunden. Efter en viss sträcka när ägaren var nära mål släpptes hunden och tiduret startades. Den hund som snabbast kom fram till ägaren och mållinjen vann. Det var särskilt skojigt när hundarna hittade på annat och sprang åt helt fel håll.” Hur gick det för Moa då, undrar jag. ”Moa låg alltid bra till.” säger matte med hörbar stolthet i rösten.

Självklart, tänker jag.

42

Jag tänker också att det självklart måste vara bättre om man ses - ansikte mot ansikte. Det är så lätt att ”gömma sig” bakom ett tangentbord när man är ute på sociala medier. Även om vi känner varandra så blir vi på något sätt ändå anonyma. Vi missar också nyanserna som vi annars får när vi träffas. ”Jag måste ta med mig det här till styrelsen!” säger jag till Ingegerd. ”Vi måste satsa på fler träffa under den tiden på året när folk är lediga och väglaget bra.” Hon verkar tycka det är en bra idé. ”Vad skulle du som mångårig medlem vilja säga till övriga medlemmar, uppfödare, styrelsen?” frågar jag slutligen. Hon funderar några sekunder innan hon svarar och säger sedan: ”Ganska svårt, men det viktigaste är nog att man är generös och gratulerar de som vinner och tackar dem som gör bra grejer. Det får uppstämningen bättre. Det behöver inte vara märkvärdigare än så. ” Så sant som det är sagt, tänker jag när jag tackat för intervjun och lagt på luren.

Vanligt hyfs helt enkelt.

43

RECEPT PÅ HUNDMAT Receptet publicerades i Schipperkenytt 4/2000 av Margareta Wester 2 l röd mjölk 1 dl risgryn 2 st rivna morötter 1 dl råris 2 ägg 1 dl bovetekross 1 dl korngryn 1/2 kg köttfärs OBS Alla gryner och ris ska vara okokt.

Rör ihop ingredienserna till en smet. Blanda väl. Använd en stor bunke. Det blir mycket.

Häll smeten i smord form. (t.ex. 2 st formar 20x30 cm - dela den färdiga kallnade maten i varje form i 40 bitar).

Sätt in formarna i ugnen i 250 grader, när det börjar koka runt kanterna dra ner temperaturen till 150 grader. Låt sedan hundmaten stå så i c:a 2 timmar. För att inte få ytan för mörk lägg aluminiumfolie över efter c:a 1 timme.

Frys in och ta fram en bit till varje måltid och servera tillsammans med torrfoder. Detta recept är bra för hundar som har känslig mage eller dålig aptit.

Men alla hundar älskar det!

Max får 2 bitar varje dag + 1/4 kafomavit som vitamintillskott.

44

I huvudet på en uppfödare - Kennel Haråbs I vår serie om våra uppfödare kunde vi i förra numret av tidningen läsa om kennel Bobelz. Denna gång är det Harriet Åberg och kennel Haråbs i Kuddby som står på tur. Text - Anna Fransson Från schäfer till schipperke Alltihop började med Silverpilens Frippe, som Harriet köpte från Silverpilens kennel 1976 och hon gick då även med i SSR. Anledningen till att det var just därifrån hon köpte var dels för att Anita från Silverpilen och Harriet och hennes man bara bodde en halvmil från varandra och dels för att de redan kände varandra sedan lång tid då de båda var aktiva i Söderköpings Brukshundsklubb. ”De flesta på brukshundsklubben hade schäfer och hovawart på den tiden och man brukade knyta upp hundarna vid nån tall i skogen” berättar Harriet. ”Men vid en tall var det ett knippe med små svarta hundar och där och då fastnade jag för rasen! De var orädda och tuffa och sen var de dessutom tysta till skillnad mot schäfrarna som lät och gnällde. ” Harriet, som kunde schäfer utan och innan, var helt ny på rasen. ”Men jag fick jättemycket hjälp av Anita och sen gick jag olika kurser.”

Ett par år senare köpte Harriet också en tik från samma uppfödare - Silverpilens Miramis. ”Miramis var ursnygg och blev både nordisk och internationell champion.” berättar Harriet. ”Men jag föder inte upp för utställning. Hundar tycker om att jobba och utställning är bara grädde på moset. På senare år håller tyvärr inte min kropp lika bra för att träna med hundarna och jag är väldigt avundsjuk på de som tävlar.” säger hon.

45

Ska klara alla miljöer Det är inte bara utsidan som räknas - snarare tvärtom. ”De ska vara stabila i mentaliteten. De ska ha allt - kunna ligga och slöa i soffan, samtidigt som de ska vilja gå ut spåra! I grund och botten handlar det jättemycket om miljöträningen.

En schipperke måste ut och träffa folk och vara ute i olika miljöer. Jag bor på landet och tar med mina hundar och åker till brukshundsklubben för att träffa andra. Annas får man ta sin hund och gå på stan, åka spårvagn och buss. Jag säger det till valpköparna - att hundarna måste klara olika miljöer. Går de bara hemma blir de för vaktiga och då reagerar på allt som är okänt. Mentaliteten har blivit mycket bättre nu.

Förr var de mer tjurskalliga, det var inte att tänka på att klappa - det var inte ovanligt att de nafsade. De var mer vaktiga förr. Min hanhund kunde flyga upp o fräsa till när barnen sprang omkring och lekte och det gick för vilt till, men man ska inte acceptera att det finns en ilsken hund i dagens samhälle. Jag är stolt och glad när jag är hos veterinären för hon säger ’Hej nu kommer Harriet med sina trevliga schipperkar.’”

Första kullen - och senaste Första valparna kom 1980. Mamma och pappa var Miramis och Frippe. Sedan dess har det blivit många, många kullar - hela alfabetet plus ytterligare några bokstäver.

På den tiden fanns det inte så många uppfödare i Sverige. ”När jag köpte min tik sa Anita att ’då får du ta valpar’. Hon är så glad och tacksam för att jag har fort46

satt på hennes linjer och att jag fortfarande har kontakt med henne. Anita lärde mig jättemycket och jag fick verkligen tusen goda råd! När första kullen skulle födas så visste jag ju inte hur många som skulle komma och tiken var inte så tjock. Vi hade bäddat och hon fick lugn och ro. När hon så småningom började krysta så gjorde jag det också och efter ett tag hade det kommit tre valpar och jag sa ”vad duktig du var”. Men sen kom det en till och då tyckte jag att det räckte... men det gjorde det inte för efter det kom ytterligare två! Det var så nervöst och pirrigt - tänk om tiken inte klarar det, tänk om inte maten räcker till? Men allt gick bra och alla klarade sig.”

Harriets första tik Miramis fick tre kullar med samma pappa Frippe. ”På tredje kullen sparade jag en tik och har fortsatt så, så den linjen kan spåras ända tillbaka till -64. Senaste kullen efter Vixie i år är också från samma linje!”

Tills det är dags för valparna att åka till sina nya hem brukar Harriet göra iordning ett bildcollage.

Där är bilder på valpen vecka för vecka, samt förstås bilder på mamma och pappa. De får också med sig en lista på annat viktigt, allt man inte tänker på när man hämtar valpen.

Några slutliga funderingar Vi har pratat en lång stund, Harriet och jag. Jag förstår på det hon sagt att det funnits och finns olika tankar och uppfattningar inom uppfödargruppen och att detta varit en utmaning under åren. Jag undrar om hon skulle vilja framföra något till sina befintliga och blivande uppfödarkollegor. Det förvånar mig inte när hon nämner samma sak som jag hört så många andra säga - att man önskar större ärlighet gentemot varandra. Att man ska vara öppen med eventuella sjukdomar eller annan information som är viktig både inför avel och valpköp.

47

Vad som däremot förvånar mig är att detta inte sker, trots att ”alla” verkar vilja ha det så. Det tål att funderas på.

Som avslutning framför hon en önskan om något slags register över hanhundar som skulle kunna vara lämpliga att avla på, men som kanske inte är kända. Hanar som bor i helt vanliga hem hos vanliga hundägare som kanske inte alls har en tanke på att deras hund skulle kunna vara lämplig som pappa. Hur detta register skulle upprättas och av vem eller vilka går vi inte närmare in på, men jag personligen tycker att tanken är intressant och tar den med mig. Hon tycker att en bra början kan vara att jag skriver i tidningen att det behövs fler hanhundar till avel. Så. Nu är det gjort. Tack för tipset, Harriet!

48

Avelskonferens 2018 SGVK kommer att arrangera en avelskonferens år 2018. Ämnet ”Avel” är ständigt aktuellt och det gäller för rasklubbarna att ha avelsfunktionärer som är insatta och uppdaterade i ämnet. Under 2018 års avelskonferens kommer deltagarna att lotsas igenom - ja vad?

Här behöver vi rasklubbarnas hjälp. Vad skulle ni vilja ha för tema/ämne på avels-konferensen? Kom gärna med förslag.

SGVK ser fram emot att efter rasklubbarnas önskemål kunna sammanställa och arrangera en avelskonferens med flera intressanta ämnen.

Förslag på tema/ämnen önskas snarast och skickas med e-post till sekr.schipperkeringen@gmail.com eller per telefon till sekreteraren - 070 657 54 62

Kommande SGVK-utställningar Datum för 2018 års GVK-utställningar är ännu ej publicerade.

Aktuell information angående SGVK:s utställningar hittar du på: www.sgvk.se - under fliken Utställning samt på SGVK:s sida på Facebook Bilden visar Lövgrodans Line och hennes fina rosetter hon fick på utställningen i Ljungskile i år. Fotot är taget av matte Jessica Adamsson.

49

Schippemberträff Mitt i nästan mörkaste vinter och när väglaget är som mest förrädiskt träffades vi äntligen för en intensiv medlemshelg! Programmet var gediget och de deltagande var nyfikna och intresserade vilket gjorde att det blev väldigt givande och trevligt.

Foto - Rebecka Hög egård

Först gick vi igenom resultatet av enkäten ”Hur blir rasklubben bättre?”, för att sedan, efter den goda lunchen, få lyssna på ett mycket intressant föredrag av Catharina Brandsten från SKK:s Mentalpoolen. Fokus låg på BPH (Beteende- och Personlighetsbeskrivning Hund) och hur man kan använda sig av det i sin avel.

50

Catharina har själv varit avelsfunktionär för svensk lapphund, vilket precis som schipperke är en numerärt liten ras.

Efter fikat var det dags att dela upp oss då den nystartade arbetsgruppen för avel, hälsa och uppfödning skulle ha sitt första möte, medan övriga lät sig imponeras av dagisägare Rebecka Högegård och hennes Stella. Rebecka är mycket aktiv med sina två hundar - Stella och Aya - och vi fick se en uppvisning av olika trick de tränat in samt att hon berättade om hur de tränar in olika moment.

Under november månad har RAS - Rasspecifika avelsstrategier - varit ute på remiss. Det var nu dags att gå igenom inkomna synpunkter och diskutera dessa.

Många bra nya tankar kom fram kring både innehåll och utformning och allt kommer sammanställas för att sedan skickas till SGVK och SKK. Tack vare Rebeckornas (Högegård och Mäkiniemi) mammor som stod i köket och brassade käk så var det bara att ta för sig av den förberdda Tacos-middagen på kvällen.

På söndagen fortsatte det i samma trevliga och intressanta anda och första punkten var en föreläsning om valpning, samt avel i små populationer med veterinär Sara Cannervik. Även denna föreläsning var mycket uppskattad.

Sista punkten för dagen var möte med uppfödarna då det diskuterades Avelskonferens, Domarkonferens och Uppfödarpaket.

Vi bad deltagarna fylla i en utvärdering och konstaterade glatt att alla som svarade på den var väldigt nöjda med helgen. Det fanns dock en genomgående negativ upplevelse ... Det var kallt i dagisets träningshall. Det var dock inte så mycket att göra åt eftersom det är meningen att det ska var lite svalt, men som tur var fanns filtar att låna. Kylan överskuggades dock av det varma klimatet i diskussionerna vilket gjorde att det mål styrelsen satt upp för helgen uppfylldes ”Att efter avslutad helg åka hemåt med en positiv känsla i kroppen.”

Stort tack till alla som deltog på ett eller annat sätt! Det var ER helg och det var NI som gjorde att det blev så bra! /Styrelsen 51

Rasspecialen 2018 Tro det eller ej, men planeringen för nästa års stora schipperketräff är redan på gång och för att det ska bli så bra och kul som möjligt behöver vi dina idéer!

Vad vill DU har med i programmet?

Vilka aktiviteter? Vilka föreläsare?

Vilka prova-på-grejer?

Kanske du själv är bra på något som du vill dela med dig av!

Hör av dig till oss och berätta!

Och du... vi kommer behöva praktisk hjälp - både när det gäller förberedelsearbete och under själva helgen.

Så om det också låter spännande är du mer än välkommen att höra av dig.

schipperkeringen@gmail.com 52

Jultävling!

Delta i Schippenissejakten och vinn en reflexväst!

Eftersom vi inte kan få nog av vare sig schipperkar eller tomtenissar så tänkte vi bjuda på en kombination av det! Du har säkert redan sett en massa små röd/svarta figurer, men hur många är de egentligen...

Bläddra igenom tidningen en gång till och räkna alla små schippenissar och när du tror du vet hur många som gömt sig så slänger du iväg ett meddelande till sekreteraren på telefon 070 657 54 62.

Ange ditt namn och hur många nissar du hittat.

Du behöver skicka in ditt svar senast 31 januari för att delta i utlottningen.

OBS! Schippenissen på denna sida ska INTE räknas.

53

Styrelse, revisorer, suppleanter 2017 Ordförande:

Rebecka Mäkiniemi E-post: ordf.schipperkeringen@gmail.com Telefon :070 675 59 25

Vice ordförande:

Charlotta Kabo Stenberg E-post: ordf.schipperkeringen@gmail.com Telefon: 073 982 76 55

Sekreterare:

Anna Fransson E-post: sekr.schipperkeringen@gmail.com Telefon: 070 657 54 62

Kassör (adjungerad):

Laila Runesson E-post: kassor.schipperkeringen@gmail.com

Ordinarie ledamot:

Rebecka Högegård Telefon: 070 468 00 53

Ordinarie ledamot: Suppleant 1: Suppleant 2:

Vakant Gunilla Tornberg Anna-Kari Bill

Revisorer:

Lotta Bünsow Elisabeth Collin Jonsson Eva Siggstedt Mia Sundin

Revisorssuppleant: Revisorssuppleant:

Valberedningen Berit Johnsson (sammankallande) Telefon: 0706-680 344 E-post: beritjohnsson52@gmail.com Bo Svensson Eva Ängwald 54

Arbetsgrupper Avel, hälsa och uppfödning Utställning

Eva Ängwald, sammankallande Charlotta Kabo Stenberg, kontaktperson i styrelsen Berit Johnsson, kontaktperson i gruppen Anna Fransson, kontaktperson i styrelsen

Övriga funktioner/kontaktpersoner Valpinformatör

Charlotta Kabo Stenberg E-post: valpinfo.schipperkeringen@gmail.com

Medlemsartiklar

Anna Fransson E-post: webshop.schipperkeringen@gmail.com

Utställningar

Anna Fransson E-post: utstallning.schipperkeringen@gmail.com

Medlemsaktiviteter

Rebecka Högegård

Facebook

Rebecka Mäkiniemi E-post: ordf.schipperkeringen@gmail.com

Schipperkenytt Ansvarig utgivare: Redaktör detta nr:

Rebecka Mäkiniemi Anna Fransson E-post: tidning.schipperkeringen@gmail.com

Det går alltid bra att maila till: schipperkeringen@gmail.com

55

56