in i min panna som nu blödde. Bakom mig kunde jag höra hur mannen närmade sig. Ännu ett slag träffade mig och jag föll ihop på marken. - Vet du vad definitionen av rädsla är kommissarien? Allt snurrade och jag fann mig själv sittandes mot en vägg. Jag slog upp ögonen och framför mig stod han, min förföljare. Blodet sved i mina ögon och jag kunde inte annat än att le. - Klart att det är du, sa jag till honom och log ännu en gång. Mannen nickade till, stoppade in det silverhalsbandet som hade fallit ur hans skjorta, vände sig om och gick in i byggnaden igen. Jag befann mig nu ensam, sittandes på ett hustak. Jag kunde inte riktigt se över kanten på byggnaden, men jag kände igen några av de byggnader i horisonten. Mitt mål om att bli förflyttad till stan hade blivit uppfyllda, fast inte på det sätt jag hade hoppats på. Bredvid mig låg ett gammal papper och några kolbitar. Jag vet inte vad det var, men något fick mig att vilja skriva. Jag ville förmedla den känsla jag kände just i detta ögonblick för att sedan aldrig glömma bort det. Jag sträckte mig efter lappen och skrev: ”Hellre död än levande i boxen” Jag log till, knycklade ihop pappret och stoppade det i min hand. Målet var uppfyllt och jag visste att jag aldrig någonsin kommer att kunna uppleva något så här befriande i mitt liv igen. Jag la armarna i kors, sträckte ut mina ben, lutade mig tillbaka och somnade in.
72