Issuu on Google+

N

SE

ES

PR OC

SW IK

DR EA

AN ST RÖ M


Ett till synes komplext meddelande, en mans sista förvirrande ord. En liten hopskrynklad lapp i en knuten, kall hand. Varför höll han så hårt om denna lapp? Varför hade han, med sina sista krafter försökt att hålla hårt om detta papper? Var det något han ville dölja? Och i så fall — För vem?


Scenen var perfekt — Ett litet hörnkontor, på en liten polisstation i en liten stad. På golvet låg det högar av papper, och solblekta mappar från tidigare fall. Jag hade tänkt att sortera dem, men när det väl kom till kritan så brukade jag mest intala mig själv att om de väl började täcka för det lilla vädringsfönster, samt min enda källa till dagsljus, på mitt kontor så skulle jag börja sortera dem. En bra tanke, men utopin begränsades endast av min lathet Ibland kändes det som om man satt i en gammal lagerlokal. Här fanns fall från minst femton år tillbaka, som nu hade hittat hit. En sista vila, en chans att samla damm i mitt lilla hörn av världen. Om jag ska vara riktigt ärlig så är jag osäker på om det faktiskt är jag som har byggt vissa av högarna här inne, utan det känns mer som om de kom med rummet. Ibland försökte jag intala mig själv , som ett sätt att hålla mig vid liv, att här inne går det inte att jobba. Den instängda miljön går min på nerverna och var dag blir bara jobbigare och jobbigare. Sedan går det knappt att andas här inne då man med minsta lilla rörelse skapar en orkan av damm. Det är tur att man inte är rökare, för då hade man väl dött i förtid — Dubbelt så snabbt. Aktiv nikotinmissbrukare och passiv damm-junkie. Att bygga upp sin yrkesroll utifrån accessoarer, ett sätt att bygga upp en image genom att samla på sig skit, som i slutändan inte betyder ett dyft. Men en image kan vara stark, och låter en på samma gång drömma sig bort. Där på bordet, ett askfat med några fimpar som aldrig tycks sluta ryka. En fläkt i taket som ständigt surrar i bakgrunden. Jag, iförd en trenchcoat och hatt sittandes bakom mitt massiva ekbord. Mitt ansikte vittnar om ett tufft liv inom polisyrket och jag har historierna att ge stöd åt mitt kalla yttre. Var dag skulle jag sitta här och vänta. Plötsligt skulle dörren ryckas upp. Där skulle HON står. Hon med den korta, nattsvarta klänningen. Hon med de höga klackarna som tycktes eka i varje

6


liten planka på mitt golv. Och hon med utsmetad mascara, då hon har gråtit hela vägen hit. Hon skulle gå fram till mitt bord, sätta sig ned på kanten av det, titta mig djupt i ögonen och med sina sista krafter flämta fram: - Jag behöver din hjälp, nu! Istället krossades dessa drömmar av det knarriga bordet i furu, ett bord som aldrig lyckas med att hantera sin uppgift utan har istället intagit rollen som allmöbel. Stolen jag sitter på har jag hittat i någon gammal källare här på stationen. Det tog mig inte en lång stund innan jag förstod varför någon hade, med all sin kraft, noga gömt undan denna stol. Men min lathet gör att jag hellre står ut med dess odör än att kånka iväg med den för några trappor. Drömmen om en lång och blond främling var icke så lång från verkligheten som man hade kunnat tro. Hon fanns där, men inte lika drömskt beskriven som i mina fantasier. Hon är i själva verket djävulen i en vacker förklädnad. En gäckande gast som vars enda uppgift här är att göra mitt liv ett inferno av plåga. Blotta tanken på henne fick att rysa, men detta var inget jämfört med de kalla kårer man upplevde när man hörde hennes stämma. Varje ord blev som en plåga, varje fras gjorde mer ont än att få varje ben i sin kropp brutet på en och samma gång. Hon är min assistent. Hon är den som ska hålla koll på mig, se till att jag sköter de uppgifter jag har och informerar mig vad jag bör göra. Jag får hjälp av en demon.

7


Jag har länge tänkt på hur jag ska gå tillväga för att dräpa denna demon till assistent. Allt från mer traditionella tillvägagångssätt med en påle rakt genom hennes hjärta till någon uråldrig besvärjelse som har gått i arv i generationer av Tibetanska munkar. Jag skulle å andra sidan bara kunna utföra det perfekta mordet. Allt jag behöver göra är att noga planera ut dådet samt göra mig av med allt bevismaterial. Detta tordes vara en enkel procedur då jag faktiskt är rätt man på rätt plats då att undersöka bevis i mord är det jag gör varje dag. Det gäller bara att muta rätt folk och ha bra kontakter till hands så skulle hennes mord bli en ytterligare olöst brottsmapp här i mitt kontor. - Överstekommissarien vill träffa dig! Hennes röst vrålade genom min telefon på bordet. - Kan det vänta? frågade jag. Jag sitter nämligen och... - ... drömmer dig bort. Hon sa att det var bråttom. Jag fnös till och la på. - Bäst att ta på sig sin trenchcoat och hatt så man får lite respekt häromkring, tänkte jag för mig själv som jag samtidigt tittade ned och ryckte lite lätt i den mörkblåa skjorta jag hade på mig. Samtidigt som jag klev ut från mitt kontor sneglade jag bort mot min assistens bord. Hon var djupt försjunken i sin telefon och hade förmodligen inte en minsta aning om att jag var på väg ut. Jag hostade till och i ett ryck tittade hon upp och stirrade på mig. Jag nickade mot henne varvid hon la huvudet på sned och drog till med det falskaste leende jag någonsin hade sett. Hon vinkade av mig i lika falsk andra. Varför kan inte hemska människor vara fula istället?

8


Vägen till överstekommissarien gick genom den stora salen där aspiranterna brukar hålla till. Många av mina kollegor brukade ofta klaga på dessa, säga att de stör i arbetet och att vi får ett mycket vildare arbetsklimat än annars om de ska sitta där och störa. Själv tycker att jag tvärtom. Det är skönt att bli påmind om att det faktiskt finns människor som ännu inte, eller aldrig kommer att sälja sin själ. Att de inte har låst in sig på sin kammare och bara gör det de ska och kan göra för dagen utan istället vågar visa upp sin passion för polisyrket. Och även om de inte alla gånger går så bra så vågar de ändå ta risker och bara kasta sig ut i verkligheten. Jag hann knappt komma in på överstekommissariens kontor innan hon utbrast: - Det har skett ett mord. - Mord är det jag gör! svarade jag lite nonchalant. Hon var uppenbarligen inte road. - Mannen påträffades död i morse, nere i hamnen. fortsatte hon. Hon sparkade ut stolen underifrån hennes bord och nickade mot mig. Jag stängde dörren bakom mig och satte mig ned. - Vet vi något om hur mordet gick till? frågade jag. - Inte ännu. Offret påträffades av en hamnarbetare. Synd bara att den idioten flyttade på liken till en annan plats. - Ska vi klassa det som misstänkt eller bara en olycklig händelse?

10


- Det är inte säkert ännu, muttrade överstekommissarien vidare. Allt jag vet med säkerhet är att du så snabbt som möjligt ska ta dig ned till hamnen och undersöka saken närmare. - Absolut! Jag reste mig upp och började röra mig mot dörren. - Och du! utbrast överstekommissarien. Jag vill inte se en upprepning av teaterfallet, är det förstått? Jag gav henne ett flin. - Ge mig en utmaning, så klarar jag allt! I trappan på väg ned mot receptionen mötte jag två poliser. Båda såg helt utmattade ut, men den ena av dem båda var täckt med blod i stora delar av ansiktet. - Vad fan har hänt med dig? utbrast jag samtidigt som jag ställde mig i deras väg. - Påstridig anhållen, svarade den ena av poliserna. - Vi grep honom för någon timme sedan och han har varken suttit still eller sagt något vettigt på hela tiden. Bara gått till anfall mot varenda person som har försökt att komma nära honom. - Han tjatar bara om hur instängda vi alla är, sa den nedblodade polisen med en bitter ton. Klart som fan att vi är! Vi är ju fast på denna jävla polisstation varje dag och får bara ta hand om drägg som honom hela tiden!

11


Jag flyttade mig åt sidan och lät de båda poliserna passera, för att sedan själv fortsätta nedför trappan och ut genom entrén.

12


Det var en varm oktobermorgon. Klockan hade börjat närma sig tolv och lunchtrafiken var i full gång. Utanför polishuset stod några ungdomar och spanade nyfiket bort mot det solarium som fanns beläget på andra sidan gatan. Allt detta spanande för att kanske få chansen att se något. Ibland kunde man inte annat än att skratta över hur lite det finns att faktiskt göra i denna stad. Bredvid solariet hängde det en stor annonstavla. Den hade haft samma annons uppe nu i flera månader. Jag började allt mer och mer undra om det faktiskt var någon som betalade för denna plats eller om tavlan hade fallit bort i glömska och av ren lathet hade man låtit den gamla annonsen sitta kvar. Denna plats verkade stå stilla. Allt såg precis ut som den alltid har gjort. En enkel liten väg vid sidan av huvudleden här i stan. Här fanns det ett fåtal små butiker, som aldrig verkade ha några kunder, men som ändå fanns kvar, och fik. Ja, dessa fik. De hade sedan länge förlorat sina vanliga kunder och drevs nu runt med intäkterna från oss poliser, som i sin tur gav ännu mer krut åt myten om att vi poliser bara är koffeindrickande och sockerberoende spädgrisar. Och kanske hade polisen i trappan rätt. Kanske är det så att man har fastnat och stannat upp i denna plats, och i den roll som fodras av en här. Kanske var det dags att byta upp sig? På mitt skrivbord låg det en ansökan om förflyttning till citypolisen. Jag hade sedan länge bett min assistent att skriva ut den, men på något vis lyckades hon alltid att tappa bort pappret. Var detta ett sätt för henne att säga att hon bryr sig, eller var det bara en kall insikt om att hon måste skydda sig? Hon kanske vaknade en morgon och insåg att jag är faktiskt den enda som står ut med henne. Eller? Jag måste sluta att ha så höga tankar om mig själv. På brottsplatsen befanns sig ett fåtal poliser samt några nyfikna hamnarbetare.

13


- Vem är det som har högsta befäl här? skrek jag åt dem. Alla stod de i en ring kring om vad som verkade vara någon provisorisk form av avspärrning. En ganska så ung började ta några steg mot mig och utbrast med en allvarlig ton: - Det är jag! Jag visade honom min id-bricka varvid han genast sträckte upp sig. - Varför är inte området avspärrat? Och vad gör de där arbetarna här? De har säkert betalt för att stå och glo någon annanstans! Den unge polisen svalde till, rättade till sin skjorta, och med en snabb knyck vände han sig om. Jag stod tyst och stilla och betraktade hur han började gorma och vifta åt arbetarna. De sin tur verkade helt oberörda, nästan som en skock av kor stod bara där och glodde på den underlige mannen med de viftande armarna. Vid ett tillfälle trodde jag till o med att den unge polisen skulle dra vapen bara för att få bot med den oönskade publik som denna brottsplats hade. Arbetarna tittade på varandra, ryckte på axlarna och gick sin väg. Brottsplatsen var nu säkrad och innan jag visste ordet av befann jag mig där liket först hade påträffas. Ett ganska ensamt slut för vårt offer, dumpad över betongkanten vid en av bryggorna. Man kunde tydligt se var liket hade legat då konturen av en kropp fortfarande var etsad fast i det fuktiga gräset vid vattenbrynet. Spåren av rubbad jord längs med kanten av betongstrukturen vittnade om att det inte hade varit en enkel match att flytta offret. Annat än lite flyttad jord så fanns det inte några direkta spår av att någon annan hade varit här.

14


- Vilka ledtrådar har ni hittat hittills? frågade jag den unge polisen. Han sträckte ned sin hand i sin ficka och plockade upp ett välanvänt litet anteckningsblock. - Rubbad jord, avtryck i sand samt några brutna kvistar. Inget av värde - Låt mig avgöra det, tack! fnös jag åt honom. Och liket, vart på träffades det senare? Med en långsam vändning började den unge polisen började röra sig bortåt, mot en lokal precis bredvid brottsplatsen, Jag följde efter. - Mannen som hittade, och flyttade liket påstod att han ville hjälpa offret, vad tror du om det? frågade den unge polisen samtidigt som han gestikulerade åt några andra poliser. - Antingen har någon något att dölja, eller så döljer de något åt någon annan. Ingen är så naiv att man bara flyttar på ett lik bara för att... Den unge polisen rynkade på näsan. Det var uppenbart att mitt något kryptiska svar inte var det svar han var ute efter, och det var det som var tanken. Än så länge ville jag hålla honom utanför denna utredning då han har varit allt annat än till hjälp. Den ruttna doften slog mot mig som en varm vägg när vi steg in i den mörka lagerlokalen där offret hade blivit påträffat. Detta är en doft som ständigt förekommer på vilken mordplats som helst, men också en doft som man aldrig riktigt kan förbereda sig inför, eller förutse.

15


- Inte värre än min egna stol på stationen, tänkte jag för mig själv. Längst in i rummet kunde jag ana en kropp, sittandes uppställd mot vad som verkade vara ett par oljefat. Jag närmade mig platsen. Offret var en man i dryga 30-års åldern, brunhårig och lite kraftigt byggd satt där med armarna i kors och med benen lätt utsträckta. Han satt där och såg ut att vara riktigt avkopplad. Som om hans sista önskan var att just dö vid denna plats. Hans löst uppknäppta skjorta samt hans uppvikta svarta jeans spädde ytterligare på denna illusion av inre frid. Eller var han kanske riktigt avkopplad? - Var är personen som hittade honom? Jag vände mig mot den unge polisen och tittade på honom. - På väg till stationen, muttrade han lite nervöst fram. - Se till att ingen annan än jag talar med honom. Inte ens så lite som en hälsning från någon. Mannen har uppenbarligen något att dölja. Den unge polisen nickade till och sträckte sig efter sin radio för att rapportera in. Vid en första anblick var kroppen nästintill orörd. Det fanns inga direkta tecken på hur denne man kunde ha dött. Inte heller några tecken på våld, blod eller liknande. Bara en kall kropp. Jag drog på mig ett par vita gummihandskar och började att undersöka kroppen närmare. Men det var något med mannens avslappnande leende som gjorde det svårt att arbeta. Började den döde gå mig på nerverna? Varför såg han så rofylld ut? Var detta inget mord, utan ett lyckat självmord? Sakta lyfte jag skjortkrage åt sidan. Själva

16


bröstet var rent, men kring offrets hals löpte det blånader runt om. Dessa vittnade antingen om de märken som uppstår vid hängning eller att offret har blivit kvävd till döds. Värt att notera, men hellre att vänta tills obduktionsrapporten är klar än att göra en förhastad slutledning redan nu på plats. Det enda som verkade ansträngt med den döde mannen var hans händer. Även om hans armar var korsade så var hans händer fast knutna. Jag sträckte mig ned i min ficka och plockade upp en penna och bände upp offrets händer. Än hade inte likstelheten nått full utveckling, så händerna öppnades lätt. Handen var tom...

17


- Är jag misstänkt för något?, undrade den lille mannen - Det är väl upp till dig, svarade jag. Vad har du att berätta? Jag satt nu, öga mot öga med den man som hade flyttat på offret. Det var bara han och jag i den litet och mörkt förhörsrum. I rummet fanns det ett bord och två stolar. inget mer. Och något mer behövdes inte. Mannen hade inte gett mig några skäl till varför han skulle vara misstänkt, men ännu inte några skäl att släppa honom ur siktet. - Varför flyttade du på kroppen? frågade jag med en bestämd röst, denna gång i hopp om att han skulle ge mig ett rakt svar - Jag vet inte varför, men han såg inte att trivas när han låg där vid kajkanten. - Men var han vid liv när du fann honom? Denne man började allt mer få mig på nerverna. - Det verkade som han vore det, men icke sa nicke! Stendöd och nöjd! svarade mannen. Timmarna gick och ju mer jag pressade mannen på information, ju mer komplext blev det att förstå hans berättelse. Saker försvann och lades till, kastades om och ordnade upp sig. Och när man trodde att man hade fått upp en klar bild över hela situationen låg till, så kom det upp ny, förvirrande, fakta. Hade mannen något att dölja eller var han bara ärlig i sin utsaga att han hade flyttat på liket av ren sympati?

19


- Jag kommer att anhålla dig som huvudmisstänkt, muttrade jag. Det du säger här idag går inte riktigt ihop. Mannen log mot mig och nickade, tog tag i det silvriga halsband han hade på sig. En konstig ritual, men inget märkvärdigt. På något sätt accepterade han sin dom, utan några protester. En mycket ovanlig syn inom detta yrke. Jag tillkallade på vakt, som eskorterade ut mannen från rummet? Varför hade han varit så lugn? Klockan hade redan hunnit bli över fem innan jag var tillbaka till mitt kontor. Hon var fortfarande kvar, men var i stor väg på gång att börja packa ihop för dagen. - Vad gör du kvar än? undrade hon. Du brukar ju vara bland de första som går hem. Denna kommentar irriterade mig. Vad menar hon med det? Jag brukar väl aldrig gå först? Jag har alltid svårt att skaka av mig känslan av att man praktiskt taget bor på stationen, så vad fan menar hon med att jag är den förste som lämnar denna plats? - Vad vet du om det?! fnös jag åt henne. - Det är alltid jag som får städa upp efter dig när du går, varje dag, sa hon och flinade. Och kanske hade hon rätt. Ibland är jag så inne i mina egna tankar att jag glömmer vad som sker omkring mig. - Ja, men du göre inge vidare jobb då! Se bara hur det ser ut på mitt kontor! sa jag samtidigt som jag gick in till mitt kontor.

20


Bakom mig kunde jag höra hennes muttrande stämma. Kanske var jag lite för hård, men vad ska jag göra? Hennes existens irriterar mig. Jag måste släppa lite på mitt ego. Maten stod redan framme på mitt bord när jag kom in på kontoret. Hon brukade ha för vana att slänga in min ursäkt till matlåda samtidigt som hennes i mikron. En ursäkt var det ja. Jag hade aldrig riktigt tid att fixa något bra att äta så det fick bli alá ihopkok nästan varje dag, både på gott och ont. Om jag tänker efter så kan jag inte riktigt komma ihåg någon specifik maträtt som jag har ätit under de senaste åren. Alla de olika delarna och smakerna har smälts samman till en enda oätbar sörja. Och så var mitt liv, en enda sörja av ögonblick som vävs samman till något betydelselöst och beige. Ständigt en påminnelse om att allt inte betyder något när man slår ihop allt på en och samma gång. Vissa skulle säga att det är en positiv egenskap — Att alltid leva i nuet och ta saker för vad de är just nu, men vad gör det när man inte ens kan komma ihåg en enda? Hennes röst skar genom min bordstelefon - De ringde från källaren, obduktionen är färdig. - Säg att jag är på väg. Jag måste vara fixa med lite saker här först - Om det är maten du syftar på, så ta med den. Den skulle verkligen smälta in, skrockade hon hånfullt. Jag tittade ned på min mat. Visst banne mig hade hon rätt. I matlådan låg vad som tordes vara rester från en slakt. Beige, klibbigt och flottigt. Och inte heller gick det att identifiera någon av ingredienserna heller utan allt var bara en sörja. Jag tappade genast min aptit.

21


Kylan i obduktionssalen var en välkomnande kontrast mot polishusets allt för dåliga ventilerade lokaler. Jag brukade ibland smita ned hit, inte för att jag var så vida intresserad av obduktioner, utan mer för att det var det perfekta gömstället. Lagom undangömt, sällan några människor som, frivilligt, kom ned hit. De människor som väl jobbade här nere bland de trevligaste i hela kåken. - Nej, men har vi fått finbesök! utbrast obduktionsledaren. Om jag hade vetat hade jag satt på en kanna. - Det var ju ni som kallade ned mig, svarade jag och skrattade till. - Ja visst ja! Och här nere finns det ingen kanna överhuvudtaget. Vår vän ligger här borta. Hon pekade bort mot en av britsarna. Där låg offret, naken på en kall kromad bänk. Den lugna minen hade ersatts med en kall och död. Detta berodde på obducentens hårda tag. Över hans bröst gick tre stora snitt, alla fint ihopsydda och tvättade. Det är alltid en konstig känsla att se någon så här utblottad och kall. Att ligga där och bara vara ytterligare en pusselbit i ett fall som säkerligen bara kommer att samla damm i någon källare. I döden är vi inget mer än ett skal. Tanken brukar ofta slå mig när jag ställs inför detta, men denna gång var det annorlunda. Denna gång kände jag en tillhörighet med offret. Kanske var det hans tidigare avkopplade min och stil som jag kände igen mig i. Var det kanske så att detta var min dröm? Att bara få vara? Att bara så sitta där med armarna i kors, lutandes mot ett oljefat på en plats där ingen ser, tills tiden sveper iväg med mig.

22


- Självmord är uteslutet! sa obduktionsledaren och avbröt mig i mina tankar. - Vad får dig att dra denna slutsats? Hon bläddrade i offrets journal, tog fram ett papper och började läsa: ”Runt offrets hals fann sig rodnader av blåaktig ton. Dessa är icke självförvållade då både riktning samt kraft ska ha skett av utomstående part och tillhygge”. - Så offret ströps alltså ihjäl? frågade jag lite förvirrat. - Inte bara ströps. Hela luftstrupen är krossad. Så offret har förmodligen blivit utsatt för extremt våld... och smärta. Jag tittade på henne med förstående blick.. I hennes ögon syntes att hon som jag, kände en viss sympati med offrets lidande och slut. - Vet vi något om vad för slags tillhygge som användes? - Tester visar rester av polypropen - Plast? Hon nickade instämmande och sa: - Det jag inte kan förstå är hur konstruktionen kring tillhygget kan ha sett ut. Den måste ha gett ifrån sig ett himla tryck. Och som du kanske vet så är inte plast känt för att vara det mest hållbara material.

23


Vi båda hummade till. - Låt mig söka svaret på den frågan. Något annat mer anmärkningsvärt? - Det är någon som har ristat in en symbol på offrets nacke. Förvirrad av denna information gav jag ifrån mig ytterligare ett hummande. Hon grävde vidare i offrets journal och tog fram två fotografier avbildande offrets nacke. Det var en mycket enkel symbol, precis placerad på nederdelen av offrets nacke. En stor ring var noga urkarvat, med två lite slarvigare vågformade streck ovanför och under ringen. Hela symbolen var inte större än fem centimeter, men stack ut på grund av placering och det faktum att offret för övrigt saknade någon form av kroppsutsmyckning. - Vet vi om det är offret själv som har låtit göra dessa? frågade jag samtidigt som jag granskade de två fotografierna närmare. - Mycket möjligt, men att döma av vävbildningen och rodnaden så är markeringarna bara några dagar gamla. - Värt att undersöka vidare. Var det något mer? Jag sträckte ut handen och tog emot journalen från den något förvirrade obduktionsledaren. - Inte för tillfället. Jag hör av mig när jag vet mer och får tillbaka ytterligare vävnadsprover från labbet. - Bra! Jag kommer ned med en kopp när jag har gått genom denna hög!

24


Hon blängde på mig och jag började röra mig mot utgången. Självsäkerhet är bra, men kanske inte i alla sammanhang. På vägen tillbaka till mitt kontor svängde jag förbi den poliscell där den misstänkte mannen satt i. Jag var nyfiken på om han, när han flyttade på liket, la märke till symbolen på offrets nacke. När jag passerade en av cellerna bankade till i väggen och jag var tvungen att stanna till. Längs med cellkorridoren syntes inget till, men efter ett tag hörde jag en till bankning. Denna gång var den tydligare och jag kunde urskilja att den kom från en av cellerna lite längre ned. Ännu ett bankande hördes, och ännu ett! När jag väl kom fram till cellen längst ned i korridoren stod där en man bakom dörren. Jag hoppade till. Vet inte varför, men för en kort sekund såg jag mig själv bakom den låsta dörren. - Ni ser rädd ut kommissarien, vad är problemet? Vad är du så jävla rädd för? Mannen stod aldelens orörlig bakom dörren och började sakta släppa ut det skratt han hade byggt upp. - Lugna ned dig innan jag tillkallar vakt! Han fortsatte bara och skratta. Jag vände ryggen till och fortsatte att röra mig bort från cellen. Att titta till min huvudmisstänkte var något som jag nu hade glömt bort utan jag ville bara bort från denna korridor. - Vad är du så jävla rädd för?! fortsatte han att skrika åt mig.

25


Vad är du så jävla rädd för?! Vad är du så jävla rädd för?! Vad är du så jävla rädd för?! Vad är du så jävla rädd för?! Vad är du så jävla rädd för?!

26


Vad är du så jävla rädd för?! Vad är du så jävla rädd för?! Vad är du så jävla rädd för?! Vad är du så jävla rädd för?! Vad är du så jävla rädd för?!

28


VAD

30


ÄR

31


DU

32


33


J!*@!

34


*!!@*?A

35


RÄDD

36


FÖR

37


Ja, vad var jag så jävla rädd för? Även om det har gått så kort tid med detta fall så jag ännu inte riktigt kunna sätta mig in i det. Visserligen ska man inte döma ut en utredning efter EN dag, detta vore ett stort rookie-misstag, men det fanns ändå något som gjorde att jag inte riktigt kunde komma in i rätt tempo, eller tankar för den delen. Vad är jag så jävla rädd för? Dagarna gick och med dessa kom även lika många sömnlösa nätter. Vart man än vände sig i detta fall det alltid något nytt som dök upp. Labbtesterna som obduktionsledaren hade låtit göra kom tillbaka, fruktlösa, bara ännu mera plast och ett ännu större mysterium. Det som gäckade mig mest med detta var symbolen på offrets nacke,vad betydde den egentligen? Mina undersökningar inom tatuering och kroppsutsmyckningnings-världen hade varit förgäves. Ingen visste eller kände till vilken slags symbol det hade kunnat vara. Inte heller visste man med vilken slags teknik man hade använt för att risa in symbolen. Eller var det en slags märkning? Detta fall gav mig bara mer och mer huvudvärk. - Ursäkta att jag stör. Dörren till mitt kontor hade ryckts upp. Där stod en av de polisaspiranter som hängde här på stationen. - Vad vill du? utbrast jag Aspiranten tittade på mig lite skamset då han bara hade ryckt upp min dörr. - Jag... jag har kanske hittat något, haspla han ut sig med en nervös ton. Jag lutade huvudet framåt, blängde på den smått chockade unga aspirant som stod framför mig.

40


- Symbolen, jag hittade något i vår databas. Han gick sakta fram till mitt bord, la försiktigt fram några papper och backade sedan undan. Jag gav dem en snabb blick och det tog inte lång tid innan jag kände igen vad det var. En gammal fallrapport , dubbelmord, från cirka tio år sedan. Jag jobbade då, tillsammans med en partner, och hade tillsammans ansvaret för arkivering och sortering av bevismaterial i fallet. Så varje liten detalj gick via oss. Det hade inte varit någon höjdarpost, men det ledde i alla fall in mig på denna bana. Fallet, verkade, inte dela några likheter med mitt aktuella fall. Så något fundersam frågade jag: - Nå? Vad var det du hade hittat? Aspiranten pekade på de bifogade fotografierna. - Där! Ser du inte? Samma symboler som på ditt offer. Jag lutade mig ännu mer över mitt skrivbord och granskade fotografierna. Visst hade han rätt, det var exakt samma symbol, och inristat på samma ställe på ett av offren. Hur kunde jag glömma en sådan viktig detalj? - Om jag inte minns fel så fanns det tre huvudmisstänkta i detta fall, inte sant? Aspiranten nickade och svarade: - Ingen av de tre blev dömd för något, men vi har haft dem på bevakning ändå sedan detta fall lades ned.

41


Man kunde tydligt höra en viss stolthet i hans röst. Visst kunde han vara stolt. Ett sådant här fynd gör man inte varje dag. Jag försökte inte lägga så stor krut på detta dock, utan fokuserade mer på fallet till hands. - Kalla genast in dem på förhör, och gör det snabbt! Varje knakning fick mitt nackhår att resa sig. Varje fnysning gjorde mig allt mer och mer nervös. Var detta hans plan? Uppenbarligen försökte han psyka mig. Kände han igen mig? Jag hade ju aldrig direkt varit inblandad i hans fall, men det fanns ju tillfällen då jag hade stött på honom under utredningen. Han fick inte se igenom mig och min rädsla. Om han gjorde det så skulle han ta första bästa tillfälle och totalförstöra mig och detta förhörsrum. Dubbelt så stor och med håriga armar lika stora som mina ben. Denna best till man var utom denna värld, och var han än gick spred han skräck. Det var nu min roll att förhöra honom och få han att erkänna sina svagheter. Lycka till tänkte jag och tog mod till mig och frågade: - Så du menar alltså att du inte är inblandad i det dåd jag just visade dig, stämmer detta? Han fnös ännu en gång, kisade ihop sina ögon och hånlog mot mig. - Sluta ställa frågor som inte angår dig snutjävel. Det kommer bara sluta illa för dig, svarade han samtidigt som han greppade tag om bordskanten framför sig. - Ska jag ta det som ett hot? Han förblev tyst, tog ett nytt och hårdare tag om bordet och hånlog ännu en gång mot mig. Hans gula tänder lyste mot mig och

42


jag kunde känna varje tungt andetag han tog. Maktspelet var i full gång och jag kände att direkta frågor kring mitt nuvarande fall aldrig skulle bli besvarade av honom. Jag tog istället till en annan taktik: - Låt oss gå tillbaka, låt oss säga tio år. Jag började gräva bland de papper jag hade framför mig. - Dina kompanjoner i er lilla liga beskriver dig som gruppens muskler, är det så? Det var uppenbart att min fråga hade irriterat honom. Något som jag visste skulle hända, men som jag egentligen inte ville då risken för mig liggandes i en blodig hög på golvet hade bara ökat. I fallet för tio år sedan avverkade han tre förhörsledare, varav två fortfarande har skador efter deras möte. Allt detta för att han inte gillade deras frågor. Han lutade sig ytterligare framåt, greppade återigen om bordet och fnös fram: - Jag får saker gjorda, om det är det du undrar. Om de där två någonsin skulle skita ned sina fina små händer så skulle vi aldrig komma någon vart. Nöjd med sitt svar lutade han sig tillbaka. Trodde han nu att han hade övertaget i detta spel? - Rena muskler? frågade jag lite hånfullt. I ett sista försök att visa sin överlägsenhet spände han sina muskler och likt en ilsken tjur fnös han åt mig. Han hade fått nog, och så hade jag. Jag skulle inte få ut något mer av honom, inte på detta sätt. Alltid den tyste, alltid den starke.

43


Mötet med muskelberget hade gjort mig förvirrad. Även om det nu inte var han som la grund till alla stötar så var det ändå han som utförde dem, drog det stora lasset, men vem var det som drog i hans trådar? Var han bara en bricka i ett spel, eller var det i själva han som var hjärnan bakom allt som bara råkat hittat ett effektivt sätt att gömma sig på? Jag bestämde mig för att kalla in nästa misstänkte. In kliver en lång och spinkig man. Han är väldigt propert klädd och med ett flin på läpparna nickar han åt mig. Jag sitter orörd. Mina tidigare erfarenheter av denne man är att han alltid försöker komma in i din skalle och få dig ur balans. Han satte sig ned på stolen framför mig och nonchalant frågar han: - Är det ok om jag röker här inne? Det ryckte i hans läpp, som om han ville skrika ut ”Nu jävlar börjar matchen!”. - Ser du någon askopp? frågade jag och stirrade ned honom. Jag tänkte inte förlora ytterligare en match. Flinet och ryckningarna tonades ut och gick allt mer över till en stel och kall min, mycket likt den min som offret hade på obducentens brits; Död. - Varför har ni kallat hit mig? frågade han mig. - Du kan väl berätta det för mig, du är ju ändå den smarte här. Det var tidigare känt att han ofta låg bakom förarbetet vid varje kupp, varvid som hans kumpaner senare utförde. Han var psykets kung, en mästare i att få andra att göra precis som han ville, vilket i sin tur gav honom ryggen fri då han faktiskt aldrig hade utfört n��got brott, bara planerat det.

44


- Vad har du att säga mig om detta? frågade jag samtidigt som jag sträckte över fotografierna på offrets nacke. Taktiken var nu att gå rakt på sak, undvika allt pynt och förskönade ord och gå direkt in på mina misstankar. - Vad vill du veta? Han borstade av ett litet hårstrå som hade fallit ned på hans kostym. Mitt tålamod med denna man började att ta slut. Hans komplexitet och sätt att göra något så enkelt till något så förvirrande drev mig till vansinne, samtidigt som det fascinerade mig. Men jag visste om jag brusade upp mig så skulle han ha fått precis som han ville. Vi båda visste att om han avslöjade minsta lilla detalj om detta mord och symbolerna skulle han inte bara vara misstänkt nu, utan även falla på eget grepp för mordutredningen för tio år sedan. Vad han inte visste var att han i den utredningen var helt fri. Även om han hade planerat dådet var han helt fri då bevisen absolut inte pekade mot honom, han vara bara en bricka i ett större spel än vad vi båda kunde ana. Jag satt nu med trumfkortet, och framför mig hade jag en man som absolut inte visste vilka kort jag spelade med. Det var dags att testa en ny taktik. - Låt oss glömma gammal groll. Säg mig, vad tycker du att symbolen här säger dig? - Det ser ut att vara någon form av märkning, svarade han med en besvärad mig. I hans ögon kunde jag se att han försökte sitt yttersta för att inte avslöja sig själv, allt förgäves.

45


- Märkning säger du? Märkning av vad? - Man behöver inte vara en bonde för att förstå varför man märker upp sitt boskap - Så du menar att mördaren ser sina offer som ägodelar? frågade jag. Han var inne på något. Även om märkning var ett begrepp som tidigare hade kommit upp i utredningen så hade vi aldrig sett boskap och ägodels-delen som en viktig faktor. Han hade väckt mitt intresse. - Ägodelar, och ägodelar... Det handlar väl mer om att bibehålla en viss kontroll, så att man får sin vilja genom. - Känner du igen dig i mördarens spår? frågade jag med en hånfull ton. Skulle du kunna göra något liknande? - Och nu vill du att jag faller på eget grepp, inte sant kommissarien? Inte trodde du väl att jag skulle falla för något så simpelt? - Inte alls, jag är bara ärlig med dig om vad jag vill. Det är det minsta jag kan göra. - Ärlighet kan oftast ses som stöddighet. Och stöddighet kan leda till problem. Vad var detta? Hade han börjat ta till med billiga one-liners? Detta var ovanligt. Hade jag fått honom få fall? Varför var han så medgörlig? Hur mycket jag än skulle vilja förneka det så var vi väldigt lika han och jag. Båda till synes väldigt enkla, men när vi

46


väl började öppna munnen och formulera våra tankar blev allt helt plötsligt allt för komplext, även för oss själva att förstå. Istället för att omstrukturera våra tankar gick vi istället och sökte oss till andra grupper. Både ytliga människor som föreställde sig själva att de förstod då världen kretsade kring dem, och det de inte förstod fanns inte på kartan. Men vi vänder oss även till de som absolut inte förstår, de som inte ens försöker för den delen heller. Här hittade vi utmaningen. Det mest provocerande en människa kan göra är att ignorera ens tankar, inte förstå eller försöka, utan bara hålla sig neutral. Men det är inte en slags provokation som gör en irriterad, utan den skapar mer en lust att fortsätta utveckla och komplicera allt. Konsten att falla på sitt eget grepp, är konsten att komplicera allt. Men det jag inte förstod nu när jag satt, öga mot öga med min sinnestvilling var varför han så pass öppen. Vad var det som hade fått honom att ge upp? Nyfiket sa jag: - Om det allt du vet, så nöjer vi oss där. Hans kalla min, som jag från början trodde var ett tecken på överlägsenhet, visade nu tecken på en enorm osäkerhet. Istället för att se rakt i mina ögon lät han nu blicken vandra nedåt rakt i bordet. - Säg mig nu, vad betyder symbolen för dig? frågade jag honom i en lugn ton. - Som jag sa, en märkning. En märkning av sina ägodelar. Symboliken är uppenbar. - Men varför liknar den då den symbol som förekom i det fallet ni var huvudmisstänkt för tio år sedan? Vad gör den här? - Vi älskar att inspirera, men också att inspireras. - Vi? frågade jag.

47


Den osäkra blicken riktades nu rakt mot mig och övergick till ett argt stirrande. Vi båda förstod vad han menade och i det ögonblicket struntade jag fullständigt i allt vad klar dokumentation i form av inspelning hette, jag ville bara veta vart han ville komma med detta. - Som jag sa, att imitera och kopiera ligger i vår natur. Det är ett sätt att känna samhörighet med de stora, en slags idoldyrkan. Alla kopierar alla, så den undre världen ni pratar om, handlar egentligen om grupper av människor som bara kopierar varandra. - Så ni är alla samma person? - Inte samma, bara med samma mål. - Som är..? - Makt. I slutändan handlar allt om makt. Makten att kunna styra människor. Makten att ha övertaget i vilken situation som man än befinner sig i. - Så, vem är det som har makten? Är det du? frågade jag. - Vem vet... Det du ska komma ihåg kommissarien, att det alltid finns någon som är värre än dig själv. Jag kunde inte riktigt skaka av mig känslan av tillhörighet. Varför kände jag ett så starkt band med offret? Hans lugna blick var en återkommande bild i mina drömmar, som jag inte kunde få bort. Vem var hand egentligen? För vissa, ett par rader på ett papper. Några ord om ett liv sammanfattat i bläck, men vad fanns bakom? Jag vet att han växte upp i en småstad och vittnen som kände

48


mannen har berättat om hur han alltid längtade bort. Hur han ständigt sökte sig till större ställen, större äventyr, men också större faror. Men hur hade han hamnat här? Raderna på pappret berättade att han bara hade en dag sökt sig hit till vår stad och hade bott här nu i tre år. Dessa små rader av inget, men ändå allt. Återigen ett liv i en enda sörja. Efter flera förhör med mannen som flyttade liket kunde jag nu utesluta honom. Han var så pass naiv som jag inte hade hoppats på. Hans alibi, att han var på väg till jobbet och hittade mannen liggandes vid hamnkanten stämmer överens, både från utsagan av hans arbetskamrater, men också med materialet från övervakningskamerorna på platsen. Där emot hade någon, vid tidpunkten då liket placerades på plats, fifflat med kamerorna och täckt över dem. Detta var dock inte samme man då hans ytterligare alibi stämde. Det går knappt att fly från övervakningskamerorna i vårt samhälle, men när de väl ska vara till någon nytta så sviker de en för en så simpel sak som en filt över linsen. Var jag bara trött ett flickade lamporna just till? Det är nog bara jag som inbillar mig saker. Jag sitter ju ändå själv kvar på stationen. Förutom några poliser samt vakter så är det helt dött här. Ena sidan så ville jag motbevisa min assistent att jag visst är sist att lämna byggnaden, men framförallt så kunde jag inte för mitt liv förstå mig på detta fall.Alla detaljer, all fakta, hur hängde allt ihop? Tre förhör med tre huvudmisstänkta och ingen, än så länge, ger mig någon anledning till att se dem som skyldig. Det finns varken några spår eller ledtrådar av att det skulle finnas en tredje part. Vad var det som jag hade missat? Lamporna flickade till ytterligare en gång. Denna gång var det inte jag som inbillade mig. - Måste vara något generatorfel, tänkte jag för mig själv.

49


Lamporna flickade till ännu en gång. Jag stirrade på dem lite hastigt och genast började konspirationerna komma. Min misstänkta karaktär som utredare hade alltid varit ett problem. Minsta lilla fel eller sak som inte var på sin plats fick mig att ana och spekulera. Så hade det alltid varit, i alla fall så började dessa symptom att visa sig när jag tog detta jobb. Innan dess lät jag alltid saker och ting passera utan en minsta vink. Det kunde ibland te sig så att jag till o med, i min passivitet, bidrog till de gånger då problem faktiskt uppstod då jag inte såg dem tills den dagen de exploderade i mitt ansikte. Kärlek. Man kan gå i år, ovetandes om vad som sker, och den personen bakom bara blir mer och mer frustrerad över hur omedveten man är, tills den dagen då man står där, ensam. Och ensam var jag nu, sittandes på mitt kontor. Jag bestämde mig att gå till maskinrummet för att faktiskt se vad som hade gått fel. Jag klev ut från mitt kontor och ut i korridoren. Lamporna här ute var mer instabila än de inne på kontoret och likt ett stroboskop sken deras allt mer irriterande ljus ned på mig. På nedervåningen kunde jag höra några poliser stå och skämta med varandra, så jag bestämde mig att gå ned dit. Inte för tryggheten försökte jag intala mig själv, bara för att se om de visste vad som hade hänt. Jag tog ett försiktigt steg nedför det första trappsteget, men så fort min fot landade på det knarrande träverket under mig så slocknade alla lampor i hela stationen. Ute var det beckmörkt, och här inne var det ett helvete av mörker. Mina andetag blev allt djupare och jag började att andas allt snabbare. Alla mina leder och muskler var som frusna, stilla på plats i ett hav av mörker. Som en stolt man skulle jag aldrig kunna erkänna att jag faktiskt är rädd för mörkret, utan jag låter min undersökande sida ta över — Vad var det som faktiskt fanns där ute i mörkret? Jag måste få veta! - Vad är du så jävla rädd för? tänkte jag för mig själv samtidigt som jag försökte intala mig själv att det är nyfikenheten i mig

51


som gör att jag blir så nervös då jag faktiskt vill veta vad som gömmer sig i mörkret. Nedan kunde jag fortfarande höra polisernas skratt. De skämtade om spillt kaffe och några av dem tänkte använda strömavbrottet som ett sätt att sluta för dagen. Vad var fel? Varför hade inte reservgeneratorn kickat igång. Lite försiktigt började jag sakta gå ned för trappan. Jag tacklade varje trappsteg med extremt mjuka rörelser samtidigt som jag bokstavligt talat strök mig mot trappräcket. - Kom igen! Vad är det som händer där nere egentligen? skrek jag åt poliserna på nedervåningen. - Vad är du så jävla rädd för kommissarien? Jag stannade upp. Vad var det de sa? Äh, det måste bara vara en tillfällighet, en lyckans slump att de säger något sådant. Jag harklade till och ropade: - Ska man behöva göra allt själv här eller? Ro hit med en ficklampa så går jag ned till generatorrummet, era jävla slöfockar. Åter igen lät jag mitt ego ta över mig själv, och mina egentliga rädslor. Kanske var detta ett sätt att försöka få bukt med hur jag egentligen känner? Höll jag på med någon omedveten bearbetning av mina rädslor? Eller var det bara så att den största rädslan jag har är att faktiskt visa upp vem jag egentligen är, en mörkrädd kommissarie, fast i en stad som han egentligen inte vill vara i.

52


Lampans sken bländade mig. - Jaså, var det bara du? skrockade en av poliserna samtidigt som han sken sin ficklampa rakt i mitt ansikte. - Jävla tonåringar! fnös jag till samtidigt som jag slet ficklampan ur hans hand, vände mig om och började gå mot generatorrummet i källaren. Bakom mig hörde jag hur de fortsatte skratta. Stadens beskyddare, alla med en mognadsnivå på 8 år. Det skulle inte förvåna mig om jag en dag kommer till jobbet och det är någon som har klottrat ned alla väggar och lagt sitt lego på golvet. Sedan i ett rum någonstans här på stationen skulle alla stationens poliser ligga uppradade och sova middag. Bara tanken roade mig, men det tog inte ens lång stund innan jag kom på i vilken situation jag befann mig i, åter igen ensam i en mörk korridor. Rösterna från poliserna blev allt mer dämpade när jag gick allt längre och längre in i polisstationen. Jag brukade sällan utsätta mig själv för mörker, utan ljuset hade alltid funnits där, och jag hade sökt mig dit. Det var nästan som om jag inte kunde föreställa mig en värld utan ljus. Konflikten mellan rädslan och nyfikenheten drog inom mig och jag kunde känna hur mitt hjärta, ytterligare slog snabbare och snabbare. Svetten rann längs min nacke och det kändes som om jag bara hade hoppat ut i en avgrund av skräck, utan någon säkerhet eller livlina. Vad var jag så jävla rädd för? Framför mig kunde jag se den självlysande skylten till generatorrummet. Likt ett fyrton sken den där i mörkret och jag styrde min skuta i kurs rakt emot den. Kollisionskurs eller inte, det struntade

53


jag i. Mina steg blev allt längre och jag ökade takt, jag måste fram. Inom mig hade nu konflikten tystas av hoppet om att se ljus igen. Jag slet upp dörren. Bakom den var ett lika mörk rum. Jag hade varit här nere ett flertal gånger då maskinernas ljud gav mig ett inre lugn. Kanske var det för att maskinernas brummande ingav ett löfte, ett löfte om att ljuset finns och inte kommer att försvinna. Man kanske borde ta och fixa så att man kunde flytta sitt kontor in hit, så att man får lite arbetsro. Tror dock inte att min assistent skulle uppskatta detta, men lite får hon tåla. Eller kanske blir detta droppen som får bägaren att rinna över, och att hon försvinner ur mitt liv. Nåväl, att jobba i detta trånga rum var en orealistisk tanke, men en verklig dröm. Jag trevade mig fram till generatorerna. Framför mig stod det två stora bestar, alldeles tysta. Vem hade släckt giganternas låga? Med hjälp av det lilla ljus som ficklampan gav. Fanns det något så enkelt som en on/off-knapp som jag kunde använda? Mina ynka kunskaper om el lyste genom min stress av tvånget att få fram ljuset igen. - Men kom igen! skrek jag ut som jag samtidigt sparkade på en av generatorerna. Frustrationen växte inom mig och jag famlade allt mer och mer fram kring generatorerna för att hitta felet. Det dåliga ljuset samt min okunnighet gjorde det hela ännu svårare och den lilla rösten i mitt bakhuvud som skrek att jag borde kontakta en expert växte sig allt starkare och starkare. I en ren nödlösning för att få fri båda mina händer så stoppade jag in ficklampan i munnen. Metallen från ficklampan sved på min tunga och jag försökte inte tänka på vart den kunna tänkas var den har varit innan min mun. Jag skakade på huvudet för att få bukt med tankarna, men mina kraftiga huvudsvängningar fick mig att tappa ficklampan på golvet. Den kraft lampan utsattes för när den föll, rakt på det tunga betonggol-

54


vet, fick den att slockna. Paniken växte inom mig. Jag gick ned på knä och i blindo famlade jag efter den på golvet. En släckt svart ficklampa, i ett svart rum, och jag, trevandes i mörkret efter mitt hopp av ljus. Smutsen på golvet rev i mina händer då jag drog dem längst med den kalla betongytan. Allt detta spelade ingen roll, jag bara måste hitta ficklampan. Och där, i ett hörn låg den. Min första reaktion var bara att, så fort som möjligt, hitta lysknappen och sätta igång ficklampan igen. Återigen famlade mina händer fram, men denna gång över ficklampan. Jag hittade på-knappen och utan att tveka tryckte jag in den. Lampan lyste upp på en gång, men vad var det jag såg? Jag lyfte upp ficklampan för att undersöka. Den sladd som gick via elskåpet till generatorerna var kapad. Det var uppenbart att detta inte var en olycka, utan att någon hade utfört detta dåd med flit. Ännu ett mysterium? Verkligen något som jag inte hade tid med, dock var det tid att rapportera, och ringa in en elektriker. Min rädsla för mörkret hade nu blivit ett minne blott. Tanken på att någon hade försökt och lyckas sabotera elen på en högt bevakad polisstation var allt för spännande. Även om jag hade mitt egna fall att tänka på så kunde jag inte släppa detta mysterium. Spänningen och den kärleken för nyheter växte, men jag insåg ganska så snabbt att jag inte kunde ta mig an detta med. Jag reste mig upp, gick till receptionen och rapporterade in felet, och begav mig hem för kvällen. Detta var ett fall någon annan fick lösa. Det är något som lurar i skuggorna, något som följer efter mig. Kanske var det så att chocken från mörkret hade gjort mig extra misstänksam mot allt och alla, men känslan av att någon iakttar mig gick inte att skaka av. Jag visste att det var ett misstag att gå hem från stationen en mörk natt som denna. Åter igen kom paniken krypande. Skulle jag ta en avvikande väg hem bara för att få min förföljare ur balans, eller skulle jag konfrontera denne

55


direkt, anfalla när denne tror att jag är offret. Måtte det bara vara chocken. Nästa morgon var allt kaos. Tydligen så hade problemet med generatorerna inte bara sabbat lyset, utan även slagit ut alla datorer och det interna system vi använde, åter igen var det inga reservlösningar som gick igång. Man kunde se paniken i folks ögon, vad skulle de nu göra? Utan nät stannar hela stationen, enligt dem. Bakom disken i receptionen satt en man och bankade på hans skärm, som om det skulle göra saken bättre. Folk skrek åt varandra, drog i kablar, och försökte febrilt få tag i support via telefon. Jag har sett aphus som har varit lugnare än vad denna station var denna morgon. Lösningen på det hela var mycket enkel, det var bara att gå tillbaka till gammalt hederligt polisarbete. Papper, penna och en rejäl dos av attityd, då klarar du yrket lika bra som innan. Dessutom har jag alltid haft en förkärlek för att jobba analogt. Teknik har en slags förbannelse av att alltid strula och krångla. Varje gång man sätter sig ned så är det något nytt problem som dyker upp och irriterar. Eller kanske var det hos mig förbannelsen låg... Med ett starkt grepp om min penna, klev jag in i förhörsrummet. Den sista misstänkte mannen för mordet satt redan vid bordet. Han hade tagit sig friheten att lägga upp benen på bordet och satt nu avslappnat tillbakalutad på sin stol. - Du verkar lugn? frågade jag. - Alltid sansad. Att vara stressad är inte vackert. Att döma av hans stil så var detta en man som verkligen hade en förkärlek för sig själv, och sitt utseende. Denna bedömning av narcissism kom inte bara från att mannen framför mig var väldigt välklädd, vacker kostym och välkammat hår, utan också från att

56


han var väldigt välvårdad. Inte ett enda veck på hans skjorta var fel. Kragen var korrekt struken och kavajjackan han hade på sig var, förmodligen, skräddarsydd. På hans huvud låg inte ett enda hårstrå fel. Svårt att avgöra om denne man var ordentlig eller bara hade ett allvarligt fel djupt rotat i perfektionism. - Var har du fått tag i den där kostymen? Är den skräddarsydd? frågade jag samtidigt som jag sträckte fram en hand för att röra mannens kostym. Han ryckte till, precis som jag hade förutsett. Om jag bara lyckades få honom ur balans genom att successivt bryta mig in i hans bubbla så skulle han börja tala, en uppfriskande fläkt om man jämför med vad jag hade fått ut av tidigare förhör med hans kumpaner. - Snälla, rör den inte. Ogillar gärna att tala pengar, men tro mig, den kostar mer än vad du tjänar på ett år. svarade han barskt. - Och vad får dig att tro det? Han lät sin blick vandra över mig, han granskade mig, och dömde mig för vad jag hade på mig, min stil och min attityd. - Billig kostym, billig klocka, okammat hår och den hemskaste skäggväxt jag har skådat.Du är ett vrak min vän. Jag sträckte på mig. Även om jag inte ville hålla med om vad han sa, så hade han rätt, i alla fall om skägget. De långa dagarna och de sömnlösa nätterna hade fått hela min värld ur balans. Jag hann inte med något alls nuförtiden, speciellt inte att hålla reda på mitt utseende. Orakad och med samma kläder som gårdagen brukade jag kliva in på stationen. Som tur var så jobbar jag på en plats där

57


58


ingen någonsin ser något annat hos en annan person än vad de lägger på bordet, oavsett om det är bevismaterial eller sötsaker till eftermiddagsfikat. Min polisstation, så långt från ett modehus, ju närmare ett dårhus man kan komma. - Om jag säger att resultat kräver hårt arbete, skulle du då hålla med mig? frågade jag honom. - Så länge du har en attityd om att nå resultaten så spelar vägen dit ingen roll, det blir alltid vackert i slutet ändå, om det handlar om mig det vill säga. - Men om du någon gång ställs inför ett arbete som kräver hårda tag, vad gör du då? - Det finns två saker du klarar dig utmärkt här i världen på, och som aldrig går ur mode. - Och dessa är..? - Kostym och charm. Med dessa två som vapen så kommer du långt. - Vad har detta med hårt arbete att göra? Mannen hade fått upp min nyfikenhet. - Låt oss säga att jag ställs inför ett tufft jobb. Med lite charm och karisma kan man med lätthet få någon annan att göra grovjobbet åt den. sa han med ett flin. Allt man behöver göra är att invänta resultat och ta emot äran. - Och de som utförde jobbet åt dig, blir de inte arga?

59


- Du, om man charmar en person till det yttersta så är de bara tacksamma när deras idol får all ära. - Så du menar alltså att de gör jobbet, medan du tar åt dig äran? Han nickade till och flinade. - Men vad händer när äran blir skuld? När allt går fel i själva arbetet och alla lägger skulden på dig då det är du som har synts mest? - Det är då man får problem, men inget man kan charma sig ur. - Men de som jobbade åt dig då? Hur reagerar de på att du slinker undan och ger dem skulden? - Folk ser inte hela processen. Vad de klassar som hårt arbete är inte likadan som min definition. Jag jobbar minst lika hårt. Det tär på en att hålla uppe en snygg image. På bordet framför mig stod ett glas med vatten, till synes orört. Lite lugnt förde jag glaset till min mun och drack ur det. Med samma lugna fattning ställde jag ned glaset igen, men precis innan det slog ned mot bordet välte jag ut det mot mannen mitt emot mig. - Va fan! Se dig för! skrek han mot mig. En vakt kom stormandes in och tittade först på mig, sedan på mannen framför mig, sedan tillbaka på mig. - Se vad han gör med mig! Detta är polisbrutalitet!

60


- Äsch, det är bara lite vatten, det är inget att vara rädd för, svarade jag med ett flin. Vakten skakade på huvudet och gick ut och ställde sig utanför dörren igen. Min plan hade fungerat. Kanske inte det mest originella eller smartaste knep, men mannen framför mig var nu allt annat är lugn, precis där jag ville ha honom. Ibland är det de löjliga småknepen som fungerar bäst. - Du får fixa till dig efter att detta förhör är... - Vad!? skrek han åt mig - Eller, du kanske borde göra något åt ditt hår. Blixtsnabbt tog sig mannen för sitt hår och började noga kamma ut det med sina händer. Nästan inövat låg hans frisyr i muskelminne i hans händer som snabbt rättade till, vad han trodde var en förstörd frisyr. - Tappar du någonsin kontrollen? frågade jag hånfullt. - Aldrig, aldrig aldrig! - Så du är så här lugn hela tiden med andra ord? Han stirrade direkt i mina ögon och med en morrande ton haspla han ut sig: - Jag vet inte vad du försöker göra, men jag ska anmäla dig för tjänstefel! - Och vad exakt är det som jag har gjort fel? frågade jag.

61


- Allt! Ditt sätt, din attityd. Du kommer in hit, anklagar mig för brott som jag inte har begått sedan anfaller du mig! Detta är polisbrutalitet! - Och till vem ska du egentligen anmäla mig? - Om inte till min advokat, så finns det alltid andra personer man kan vända sig till, sådana som får saker gjorda, sa han och skrattade. - Som skulle kunna utföra ett mord på din begäran? - Om du fallet krävs. Det är hemskt att se en person, på så kort tid förfalla till sitt rätta jag. En man som påstår sig ha all kontroll i världen, och att världen är hans lekplats, kan med bara lite vatten bli helt förstörd. Vi har alla våra svagheter, och i detta fall bär denne man sina bokstavligt talat utanpå sin kropp. Utan att tveka frågade jag honom: - Och dessa personer som du talar om, kan man lita på att de får jobbet gjort? - Annars får de problem. Vad vill du egentligen komma med detta? Vad tror du att du kommer att lyckas med att hota mig så här? - Så länge du har en attityd om att nå resultat så kommer du att lyckas. Du är ett vrak min vän. Jag reste mig upp, stoppade ned handen i min innerficka och kastade åt honom en kam. Likt ett svultet vilddjur kastade han sig över den och började febrilt kamma ut sitt hår.

62


Lika som tidigare förhör med mina misstänkta hade detta möte heller inte gett något vettigt. Gemensamt hade de alla försökt att undvika att tala om mordet och de frågor kring detta jag ställde, men också om varandra. Mordet de misstänkt ha utfört för tio år sedan var uppenbarligen bevis på att de faktiskt har jobbat tillsammans tidigare. Kunde så vara fallet denna gång med? Tidigare bevis visar att deras alibi vid tidpunkten mordet hade utförts, inte stämde. Alla trådar var löst bundna med varandra och inget verkade få dem att gå tillsammans. Detta kommer att bli ett långt fall. Nere i receptionen hade människorna lugnat ned sig. Nätet var fortfarande nere, men alla hade de på den period jag satt i förhör genomgått alla steg av förlust och hade nu accepterat det faktum att de måste jobba utan nät. Stämningen på stationen var inte på topp just nu. Jag gick upp för trappan och in på det gemensamma fikarummet. Hade aldrig riktigt tyckt om denna plats, alldeles för stora ytor och stökigt. Visst, jag må vara van vid att det ser rörigt runt omkring mig, men detta var på en helt annan nivå. Gammal disk som stod och ruttnade i någon diskho, en papperskorg som hade blivit bortglömd i ett hörn. Detta var en sopptipp, men tyvärr så fanns här det godaste kaffet på hela stationen. Var det verkligen värt att vada genom denna sumpmark bara för att få sitt begär bemött? Svaret var definitivt nej, tills den punkten att man kunde känna av värmen av kaffet i sin kopp. Känna dofterna från varje böna i koppen med det svarta guldet. Precis lagom, precis vad man behövde när allt annat var kaos. Jag andades in och tog en första klunk. - Du! Kom genast in på mitt kontor! Längst upp i trappan stod överstekommissarien. Hon hade lagt armarna i kors och stod nu stirrandes där. Det stora fönstret bakom henne förvandlade henne till en siluettbild av sig själv. Och

63


även om jag inte såg hennes ansikte så kunde jag förstå att hon var förbannad. Jag ställde ifrån mig min kopp och började röra mig upp för trappan. - Sätt dig ned, vi måste prata. - Vad gäller saken? frågade jag - En sak ska du ha klart för dig. Här på kontoret är det jag som har kontroll. Och jag vill veta allt som händer här, från alla. Vad menade hon med detta? Hon hade fått alla mina rapporter och all den information i mitt fall låg framme för henne att se. - Jag vill inte lägga mig i hur du sköter din utredning, men när du inte lyckas att rapportera in eller komma in på de utsatta möten vi har här på stationen så blir jag förbannad. Vecken i hennes panna blev allt djupare och jag kunde se att för varje ord hon yttrade sig blev mer och mer arg. Jag förblev tyst. - Det är nästan så att du inte bryr dig. Ta till exempel fallet du jobbar med nu, har du ens kommit någon vart? - Jag är precis tillbaka från förhör med den tredje huvudmisstänkte. - Tre huvudmisstänkta, tre personer en aspirant hittade åt dig.

64


- All fakta är bra fakta, inte sant? - All fakta är bra fakta, ja, men när du inte kommer upp med något nytt själv börjar jag tvivla, fräste hon åt mig. - I ett fall där man bara får ny information hela tiden känns det lite hopplöst att försöka pussla ihop allt hela tiden. - Detta är yrke är ett svårt yrke, vänj dig! skrek hon åt mig samtidigt som hon plockade upp några papper från sitt bord. - Den aspiranten som kom med tidigare bevismaterial har även hittat fler samband med dina tre huvudmisstänkta. Hon kastade fram papperna framför mig och varvid jag började att studera dem. Vad var detta? Bilder och rapporter från övervakningen av de tre. - Jag förstår inte? Vad ska detta tillföra? - Kolla närmare. I dina rapporter, i alla fall de jag har fått in, nämner du att de tre inte har setts någon gång sedan de alla blev frikända för tio år sedan. - Ja..? - Och om du kollar närmare på dessa rapporter så kan du tydligt se att de, det senaste året har setts regelbundet varje vecka. Samma plats, samma tid. - Detta fanns inte med i rapporterna från början. Det är någon som har undangömt information!

65


- Eller så var det så att du missade det från första början. Var det verkligen så enkelt? Att det var jag som hade missat något. Att någon information bara råkade hamna i mina döda vinkel. Så slarvig skulle inte ens den största av nybörjare vara. Någon måste ha mixtrat med bevisen. - När kom denna information in? frågade jag. - För någon stund sedan. Vi fick precis igång nätet för en liten stund och så dök denna information upp. - Och du anser inte att det är det minsta misstänksamt? Att nya bevis bara dyker upp bara från intet? Vem är det som inte kan sköta sitt jobb här egentligen? Överstekommissarien fnös till och med en irriterad ton svarade hon: - Du min vän. Det är du som gör misstagen, det är du som gör fel. Jag blev mållös. Visst, sena nätter och långa dagar tär och utmanar en, men jag skulle aldrig göra någon så enkel miss. Mina år av erfarenhet har gjort mig starkare, och ett sådant här fel ligger verkligen innanför ramar av vad jag ska klara av och verkligen inte missa. - Du är härmed, med omedelbar verkan, bortkopplad från detta fall. Tjänsten behåller du, men du får inte under några omständigheter vara delaktig i den fortsatta utredningen med detta fall.

66


Hennes ord skar genom min kropp, som om någon hade tagit sina klor och slitit ut mitt hjärta bara för att se mig dö. Utan ett ord reste jag mig upp, lämnade hennes kontor och gick nedför trappan. Människorna i receptionen stirrade på mig, men jag brydde mig inte. Detta fall hade varit med mig i flera veckor, och nu blir jag tvingad att släppa det. Hur går man vidare när ens jobb är hela ens värld? Ute var det mörkt. När man väl är instängd i ett förhörsrum hela dagen glömmer man lätt bort tiden. Gatorna var tomma och i horisonten kunde man se stadens ljus. Det skulle annars ha varit en vacker kväll, men hennes ord ekade i min skalle. Vad menar hon med att det är jag som gör fel? Det finns inte på kartan. Det måste ha varit någon som har mixtrat med bevisen, någon annan förklaring finns ej, eller? Önskade att denna kväll bara kunde ta slut, men vägen hem verkade längre denna kväll. Varje steg blev allt jobbigare och jobbigare. Jag var tvungen och stanna upp och tänka om min plan för att ta mig hem. Att sätta sig på en buss gick inte då staden hade prioriterat bort detta område för länge sedan. De enda bussar som passerade detta område hade redan slutat gå för dagen. Taxi var alldeles för dyrt och bökigt. Nej, det enda rätta var att gena över parken. Försökte intala mig själv att jag skulle spara så mycket tid bara genom att ta mig igenom lite grönområden. Så fick det bli! Jag vek av från stora vägen och mot parken. Åter igen kunde jag inte skaka av mig känslan av att någon förföljde mig. Det var nog bara rädslan för mörkret som gjorde sig påmind igen. Parken låg som i dvala. Inga fågelljud hördes eller inga människor som roade sig på de stora gräsmattorna. Denna park var som ett försök till att göra detta område lite trevligare, men hade nu fått en funktion för olika möten av de illegala slaget. Kommer ihåg att

67


jag i början av min karriär ofta fick stå på spaning här i parken. Långa och kalla nätter som oftast inte ledde till något mer än att tjafsa med fulla ungdomar. Jag fortsatte mot eklunden och mot en av de bakgator vid sidan av parken. Det prasslade till i en buske bredvid mig. - Bara något litet djur, tänkte jag för mig själv. Skärp dig nu! Prasslandet avtog. Inget att oroa sig för. Jag ökade takten på mina steg och försökte intala mig själv att jag faktiskt hade bråttom hem, till vad egentligen? En soffa och öl, en mycket viktig syssla så här på kvällen. Verkligen något att skynda sig hem till. - Hörru kommissarien! var det någon som ropade bakom min rygg. Jag hann inte ens vända mig om för att se vem det var förens någon trädde en huva om min skalle och stack något i min axel. Allt blev svart. Mina egna andetag slog mot mitt ansikte. Den varma luften stack i mina ögon och jag var tvungen att blinka till. Eller var mina ögon öppna? Mörkret kring mig gjorde mig allt mer och mer förvirrad. Men vad var det som skavde mot min hals? Sakta lyfte jag mina händer mot mitt huvud för att undersöka. Istället för att känna mitt eget huvud kände jag nu på en kall och kantig låda. Dess skarpa former skar mina händer och gjorde det svårt att bygga upp en form kring det jag kände. Paniken kom krypandes, och jag lät den konsumera mig. Vem var det som hade stängt in mig? - Hallå!? skrek jag. Är någon där?

68


Lådan på min skalle gjorde så att ljudet från mina skrik blev tystade. Allt jag kunde höra var mig själv. Ekot av en panikslagen man. I ren panik reste jag mig upp. Mina ben gav nästan vika för min egen vikt. Hur länge hade jag varit sittandes? Jag sträckte ut mina armar och försiktigt började jag röra mig runt i rummet. De kalla stenväggarna fick med varje liten sten och grop mina händer att rycka till — Alltid redo för att något nytt ska dyka upp på väggen. Mina händer trevade över metallbeslag och trädetaljer, men inget som verkade vara en utgång. Detta var min grav, ett fort av skräck, som jag var fast i, för evigt. Åter igen dämpades mina skrik av den låda jag hade på min skalle. Jag var nära på att ge upp när jag plötsligt kände något som verkade vara en dörr. Ivrigt sökte jag efter ett handtag, men förgäves. Jag drog en djup suck samtidigt som jag sträckte upp min hand mot dörren. - Det är ingen ide att du ens försöker, sa en röst bakom dörren. Detta är slutet för dig. Jag flämtade till. - Släpp ut mig! skrek jag åt den mystiska rösten. Bakom dörren hörde jag hur en person muttrade till och började gå iväg från dörren. Sakta började dess fotsteg att tystas ned. Istället för att tappa allt hopp bankade jag allt vad jag kunde på dörren. - Vad har jag gjort!? Mina händer började smärta och jag kunde känna hur blodet rann längs mina knogar. I ett desperat försök att bryta sönder dörren

69


slungade jag mitt huvud och den låda jag hade på mot dörren. Inget resultat. Allt det gav mig var bara huvudvärk och ännu mer panik. Jag försökte igen, och igen, inget resultat. Efter några smällar med huvudet mot dörren kände jag mig allt mer och mer yr. Mina händer smärtade till och huvudet bultade. Jag kollapsade ihop framför dörren och somnade in. Det stack i mitt högra öga. En ljusstråle hade träffat det mitt på och jag var tvungen att blinka till. Men vad var detta? Hade jag lyckats att ta sönder den låda som satt kring min skalle? Ivrigt såg jag mig omkring och i det ena hörnet av lådan kunde jag ana en liten spricka. Jag reste mig upp och försökte se mig omkring i rummet. Allt jag såg var glimtar av betongväggar, ett litet vädringsfönster samt en stor dörr. På något sätt kände jag igen rummet. - Vad jag vill är att du sätter dig ned, och sitter still. Är det förstått? ekade en röst bakom dörren. - Om du säger mig vart jag är och vad du vill med mig! svarade jag rösten. Dörren slogs upp framför mig och jag hörde fotsteg närma sig mig. Ett steg närmare, två steg närmare, jag blundade till. Framför mig stod nu en person. Jag kunde känna dess närhet, dess blick då denne granskade mig. - Jag ville bara se dig, en sista gång kommissarien. Du har inget att vara så jävla rädd för, för snart är det över. Till denna punkt hade mina tankar varit hopblandade. Chocken samt ilskan inom mig hade gjort att jag inte såg klart, men med denna fras väcktes mitt sinne till liv igen. Lite försiktigt försökte jag rikta sprickan i min låda mot den person som stod framför mig,

70


bara för att se var denne befann sig. Allt jag såg var ett par stora och slitna kängor samt ett par bruna byxor. Av rösten att döma var detta en man. Han vände sig om och började gå mot dörren. Jag var mållös. Det gällde att tänka smart, inte göra några förhastade slutsatser eller rörelser. Vad han inte visste var att jag hade övertaget, för han var inte ensam om att se, jag såg honom, utan att han hade någon aning om det. Men en hastig och direkt rörelse riktade jag in mig på hans ben och sparkade till. Mannen föll till marken med en duns och föll ihop. Utan att tveka reste jag mig upp och sprang ut genom den öppna dörren. Jag måste hinna, jag måste hinna. Bakom mig kunde jag höra mannens frustande. Han hade vaknat upp och var nu på krigsstigen. Allt jag kunde fokusera på var att hinna fram till ljuset i slutet av tunneln som jag nu sprang i. Det var trångt, fuktigt och i min väg stod det en massa bråte och lådor. Allt detta betydde inget då jag bara måste hinna fram. Likt en ilsken jakthund flåsade mannen mig i nacken, han knappade in. I ren desperation försökte jag flänga bak några av de lådor som var i min väg, men inget tycktes stoppa min förföljare. Ljuset kom närmare och närmare. Jag hade absolut ingen aning om vad som väntade mig där ute, men hellre att leva i ovissheten än att låta min förföljare komma ikapp mig. Med ett sista hopp kastade jag mig ut genom den öppna dörren och ut till ljuset. Men istället för att mötas av säkerhet möttes jag istället av vad som verkade vara ett basebollträ. Det träffade mig rakt över ansiktet och på lådan och jag kunde höra hur den började knaka. Ytterligare ett slag träffade mig över ansiktet och denna gång krossades lådan och tusen små bitar flög från denna mask. Ljuset slog mot mig och jag var tvungen att blunda. Små, små bitar från lådan hade trängt

71


in i min panna som nu blödde. Bakom mig kunde jag höra hur mannen närmade sig. Ännu ett slag träffade mig och jag föll ihop på marken. - Vet du vad definitionen av rädsla är kommissarien? Allt snurrade och jag fann mig själv sittandes mot en vägg. Jag slog upp ögonen och framför mig stod han, min förföljare. Blodet sved i mina ögon och jag kunde inte annat än att le. - Klart att det är du, sa jag till honom och log ännu en gång. Mannen nickade till, stoppade in det silverhalsbandet som hade fallit ur hans skjorta, vände sig om och gick in i byggnaden igen. Jag befann mig nu ensam, sittandes på ett hustak. Jag kunde inte riktigt se över kanten på byggnaden, men jag kände igen några av de byggnader i horisonten. Mitt mål om att bli förflyttad till stan hade blivit uppfyllda, fast inte på det sätt jag hade hoppats på. Bredvid mig låg ett gammal papper och några kolbitar. Jag vet inte vad det var, men något fick mig att vilja skriva. Jag ville förmedla den känsla jag kände just i detta ögonblick för att sedan aldrig glömma bort det. Jag sträckte mig efter lappen och skrev: ”Hellre död än levande i boxen” Jag log till, knycklade ihop pappret och stoppade det i min hand. Målet var uppfyllt och jag visste att jag aldrig någonsin kommer att kunna uppleva något så här befriande i mitt liv igen. Jag la armarna i kors, sträckte ut mina ben, lutade mig tillbaka och somnade in.

72


För hur man än försöker så kan man aldrig se den röda trådens väg förens allt är över. När vägen känns självklar så är det alltid något som får tråden att trassla ihop sig.

74


Det g책r inte att undvika, det g책r inte att fly, precis som man kan aldrig riktigt fly fr책n sitt...

76


78



Processen