mitt liv som en yogi-yogananda

Mitt liv som yogi – Yogananda En självbiorafi av en yogis liv Printed and published by Premasagar Pub. and Argon Navis Foundation Box 129 16126 Bromma Stockholm Sweden Printer Premasagar foundation c/o nabhdeep ent laj pat nagar New Delhi India 110027 www.premasagarlight.com E-mail elanra55@yahoo.com COPYRIGHT 2005 ARGON NAVIS COPYRIGHT 1946 BY Parmahansa YOGANANDA Isbn 10- 91-85531-00-6 Isbn 13- 978-91-85531-00-4 Autobiographi av en Yogi.-ENG TITEL Av paramahansa Yogananda Med förord av WY EVANTZ WENTZ . MA. D LITT D SC. FÖR UTAN ATT NI SE TECKEN OCH UNDER KOMMER NI ATT HA EN TRO. JOHN 4:48 BIBELN SELFREALISATION FELLOWSHIP FOUNDED OF Parmahansa YOGANANDA DEDICATED TO MEMORY OF LUTHER BURBANK AN AMERICAN SAINT. AUTHOR´S ACKNOWLEDGMENTS I am deeply indebted to Miss L.V Pratt (Tara Mata) for her long editoral labours over the manuscript of this book. My thanks are due also to MR. C. Richard Wright for permission to use extracts from his Indian travel diary. To Dr. W.Y. Evans-Wentz I am grateful not only for his Preface, but also for suggestions and encouragement.

PARAMAHANSA YOGANANDA October 28, 1945

1

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Kap 1 Mina föräldrar och tidigaste levnadsår Kap 2 Tigerswamin Kap 3 Indiens store naturvetenskapsman, J.C. Bose Kap 4 Jag möter min mästare, Sri Yukteswar Kap 5 Åren i min mästers erimitboning Kap 6 Det sömnlösa helgonet Kap 7 En uppenbarelse av kosmiskt medvetande Kap 8 Stenbildens hjärta Kap 9 Jag blir munk i Swamiorden Kap 10 Kriya-Yoga – vetenskapen Kap 11 En yogaskola grundas i Ranchi Kap 12 Rabindranath Tagore och jag jämför våra skolor Kap 13 Ett möte med den heliga modern Kap 14 Lahari Mahasayas Kritusliknande liv Kap 15 Therese Neumann, den stigmatiserade katoliken Kap 16 I södra Indien Kap 17 De sista dagarna tillsammans med min guru Kap 18 Med Mathma Gandhi I Wardha Kap 19 Bengalens ”glädjeuppfyllda moder”

SIDAN 9 15 20 24 30 47 51 55 57 63 68 73 76 82 87 92 98 108 118

Mål och uppgifter av Selfrealisations FELLOWSHIP Index

ILLUSTRATIONER 1 GURU GOSH –YOGANANDAS MOR 2 FRIMÄRKE YOGANANDA I INDIEN 3 KARTA ÖVER HELA INDIEN 4 FOTO CHANRA BOSE 5 SRI YUKTESHWAR 6 SRI SHANKARACHAYA 7 SRI DAYA MATA 8 JAMES J LYNN 9 SKOLAN I RANCHI 10 SHANKARI MAI JIEW 11 YOGI BHATTCHARYA 12 LAHIRI MAHASSYA 13 THERESEA NEUMAN –C.R. WRIGT –YOGANANDA 14 SRIYUKTESWAR –YOGANANDA 15 KESHBANANDA YOGI 16 ALBERT HALL I CALCUTTA SRI YUKTESWAR 17 ANANDA MOYI MA BOLANATH 18 FÖRORD

SIDAN 8 7 9 18 25 60 63 68 78 82 84 86 90 98 104 99 120

2

By W.Y. Evans- Wentz, M.A., D.Litt, D.Se. Jesus College, Oxford; Author of The Tibetan Book of the Dead, Tibet’s Great Yogi Milarepa, Tibetan Yoga and Secret Doctrines, etc.

The value of Yogananda´s Autobiography is greatly enhanced by the fact that it is one of the few books in English about the wise men of India which have been written, not by a journalist or foreigner, but by one of their own race and training- in short, a book about yogis by a yogi.

As an eyewitness recountal of the extraordinary lives and powers of modern Hindu saints, the book has importance both timely and timeless. To its illustrious author, whom I have had the pleasure of knowing in both India and America, may every reader render due appreciation and gratitude. His unusual life document is certainly one of the most revealing of the depths of the Hindu mind and heart, and of the spiritual wealth of India, ever to be published in the West.

It has been my privilege to meet one of the sages whose life history is herein narrated-Sri Yukteswar Giri. A likeness of the venerable saint appeared as part of the frontispiece of my Tibetan Yoga and Secret Doctrines.* It was at Puri. In Orissa, on the Bay of Bengal, that I encountered Sri Yukteswar Giri. He was then the head of a quiet ashrama near the seashore there, and was chiefly occupied in the spiritual training of a group of youthful disciples. He expressed keen interest in the welfare of the people of the United States and of all the Americas, and of England, too, and questioned me concerning the distant activities, particularly those in California, of his chief disciple.

Paramahansa Yogananda, whom he dearly loved, and whom he had sent, in 1920, as his emissary to the West. *Oxford University Press, 1958.

Sri Yukteswar was of gentle mien and voice, of pleasing presence, and worthy of the veneration that his followers spontaneously accorded to him. Every person who knew him, wheter of his own community or not, held him in the highest esteem. I vividly recall his tall, straight, ascetic figure, robed in the saffron-coloured garb of one who has renounced worldly quests, as he stood at the entrance of the hermitage to give me welcome. His hair was long and somewhat curly, and his face bearded. His body was muscularly firm, but slender and well formed, and his step energetic. He had chosen as his place of earthly abode the holy city of Puri, whither multitudes of pious Hindus, representative of every province of India, come daily on pilgrimage to the famed Temple of Jagannath, “Lord of the World.” It was at Puri that Sri Yukteswar closed his mortal eyes, in 1936, to the scenes of this transitory state of being and passed on, knowing that his incarnation had been carried to a triumphant completion.

I am glad, indeed, to be able to record this testimony to the high character and holiness of Sri Yukteswar. Content to remain afar from the multitude, he gave himself unreservedly and in tranquillity to that ideal life which Paramahansa Yogananda, his disciple, has now described for the ages.

3

PUBLISHER’S NOTE Since Paramahansa Yogananda´s Autobiography of a Yogi was first published in 1946, his writings have received recognition in all parts of the world- from the literary and general public as well as from the followers. It is therefore not surprising that there are now a number of other publishers, organizations, and individuals claiming to represent his teachings. Some are borrowing the name of this beloved world teacher to further their own societies or interests, or to gain recognition for themselves. Others are presenting what is purported to be his “original” teachings, but what is in fact material taken from publications that had been poorly edited by temporary helpers or compiled from incomplete notes taken during Paramahansa Yoganada´s classes. The Guri was very dissatisfied with the presentation of this material, and later did much work on it and gave specific instructions for its correction and clarification.

Readers sometimes inquire how they can be sure that a publication accurately presents the life and teachings of Sri Yogananda. In response to these inquiries, we would like to explain that Paramahansa Yogananda founded Self-Realization Fellowship in 1920 to be the instrument for worldwide dissemination of his teachings. He personally chose and trained those close disciples who constitute the Self-Realization Fellowship Publications Council, giving them specific guidelines for the publishing of his writings, lectures, and Self-Realization Lessons.

The presence in a publication of the emblem shown above, or the statement, “Authorized by the International Publications Council of Self-Realization Fellowship,” assures the reader of the authenticity of that work.

SELF-REALIZATION FELLOWSHIP

4

THE ETERNAL LAW OF RIGHTEOUSNESS. The flag of newly independent India (1947) has bands of deep saffron, white, and dark green.

The navy blue Dharma Chakra (“wheel of the law”) is a reproduction of the design on the Sarnath Stone Pillar erected in the third century B.C. by Emperor Asoka.

The wheel was chosen as a symbol of the eternal law of righteousness; and, incidentally, as an honour to the memory of the world’s most illustrious monarch. “His reign of forty years is without a parallel in history,” writes the English historian, H.G. Rawlinson. “He has been compared at various times to Marcus Aurelius, St. Paul, and Constantine…250 years before Christ, Asoka had the courage to express his horror and remorse at the results of a successful campaign, and deliberately to renounce war as a means of policy.”

Asoka´s inherited dominions included India, Nepal, Afghanistan, and Baluchistan. The first internationalist, he sent religious and cultural missions, with many gifts and blessings, to Burma, Ceylon, Egypt, Syria, and Macedonia.

“Asoka, the third king of the Maurya line, was… one of the great philosopher-kings of history, “the scholar P. Masson-Oursel observed. “No one has combined energy and benevolence, justice and charity, as he did. He was the living embodiment of his own time, and he comes before us as quite a modern figure. In the course of a long reign he achieved what seems to us to be a mere aspiration of the visionary: enjoying the greatest possible material power, he organized peace. Far beyond hiss own vast dominions he realized what has been the dream of some religions-universal order, an order embracing mankind.”

“Dharma (cosmic law) aims at the happiness of all creatures.” In his rock edicts and stone pillars, surviving to this day. Asoka lovingly advises the subjects of his far-flung empire that happiness is rooted in morality and godliness.

Modern India, aspiring to renew the eminence and prosperity that for millenniums enveloped the land, pays homage in her new flag to the memory of Asoka, sovereign “dear to the gods.”

5

The stamp of India 1972 In 1977, on the twenty-fifth anniversary of the mahasamadhi of Paramahansa Yogananda, the Government of India issued this commemorative stamp in his honor. With the stamp, the government published a descriptive leaflet, which read, in part: “The ideal love for God and service to humanity found full expression in the life of Paramahansa Yogananda…Though the major part of his life was spent outside of India, still (he) takes his place among our great saints. His work continues to grow and shine ever more brightly, drawing people everywhere on the path of the pilgrimage of the spirit.”

6

MAP OF INDIA

7

8

Kapitel 1 Mitt liv som Yogi Mina föräldrar och mitt tidiga liv.

De karakteristiska dragen i indisk kultur har länge varit ett sökande efter de yttersta sanningarna och det därav följande lärjungeförhållandet till en guru (andlig ledare; från sanskrit gur, att höja, lyfta upp). Min egen väg förde mig till en Kristuslik vis man, vars sköna liv var utmejslat för sekler. Han var en av de stora mästare som utgör Indiens enda återstående rikedom. Dessa vise som uppstått under varje generation har för sitt land utgjort ett bålverk mot Babylons och Egyptens öde.

Jag finner att mina tidigare minnen rymmer de anakronistiska dragen av en föregående inkarnation. Klara erindringar steg upp hos mig om ett avlägset liv som en yogi (en som praktiserar yoga, ”förening”, en uråldrig indisk vetenskap om meditation över Gud) i Himalayas snöiga bergstrakter. Dessa glimtar från det förflutna gav mig också genom någon dimensionslös sammanlänkning en glimt av framtiden.

Barndomens hjälplösa förödmjukelser har inte utplånats ur mitt sinne. Jag var bittert medveten om att jag inte var i stånd att gå eller uttrycka mig fritt. Jag bad ofta under trycket av min fysiska oförmåga. Mitt starka känsloliv tog i tysthet formen av ord från många språk.

Bland tungomålens förvirrade oreda inom mig vande sig mitt öra undan för undan vid mitt folks gängse bengaliska stavelser. Hur bedrar sig inte den fullvuxna på omfånget av barnets medvetande, som de tror vara begränsat till leksaker och tår!

Jäsningen i själen och min kropps oförmåga att fungera normalt ledde till många envisa gråtattacker. Jag kommer väl ihåg familjens allmänna förvirring inför mitt betryck. Också lyckligare minnen tränger sig på mig: min mors smekningar, och mina första försök att stamma fram meningar och ta några tultande steg. Dessa tidiga triumfer, vanligtvis snabbt förgätna, bildar alltjämt den naturliga grunden till självförtroendet.

Mina långt tillbaka gående minnen är inte något enastående. Många yogis är kända för att ha bevarat sitt medvetande utan avbrott för den dramatiska övergången till och från ”liv” och ”död”. Om människan endast är en kropp sätter visserligen förlusten av denna en slutgiltig punkt för identiteten. Men om profeterna genom årtusendena har talat sanning är människan till sitt väsen av okroppslig natur. Det mänskliga jagets bestående kärna är endast tillfälligt förenad med sinnesförnimmelsernas värld.

Egendomligt nog är klara minnen från den tidigaste barndomen inte så ytterligt sällsynta.

Under mina resor i talrika länder har jag lyssnat till tidiga hågkomster från sanningsenliga mäns och kvinnors läppar.

Jag föddes under 1800-talets sista decennium och tillbringade mina första åtta år i Gorakhpur.

Detta var min födelseort i nordöstra Indiens förenade provinser. Vi var åtta barn: fyra pojkar och fyra flickor. Jag, Mukunda Lal Ghosh-mitt namn ändrades till Yogananda när jag inträdde i Swamiorden, en urgammal munkorden, år 1914-var den andre sonen och det fjärde barnet.

Far och mor var bengaler och tillhörde Kshatriyakasten (traditionellt den andra kasten av krigare och härskare). Båda var välsignade med en helgonlik natur. Deras kärlek till varandra, som var lugn och värdig, uttryckte sig aldrig på ett lättsinnigt sätt. En fullständig harmoni föräldrarna emellan var det lugna centrum där åtta unga liv fick sin jäsande utveckling.

Min far, Bhagabati Charan Ghosh, var vänlig, allvarlig, ibland sträng. Fastän vi barn älskade honom djupt höll vi oss på ett visst respektfullt avstånd från honom. Som den framstående matematiker och logiker han var leddes han i första rummet av sitt intellekt. Men mor var en hjärtanas drottning och undervisade oss endast genom kärlek. Efter hennes död visade far mera av sin inre ömhet. Jag lade märke till att hans blick ofta förändrade sig och blev lik min mors. I mors närvaro gjorde vi vår första bitterljuva bekantskap med de heliga skrifterna.

9

Berättelser från Mahabharata och Ramayana anlitades som hjälp för att möta uppfostrans krav. Undervisning och tuktan gick hand i hand.

En alldaglig gest av vördnad gentemot far bestod i att mor omsorgsfullt klädde oss på eftermiddagarna för att välkomna honom hem från kontoret. Hans ställning var ungefär en vicepresidents vid Bengalen-Nagpur-banan, ett av Indiens större bolag. Hans arbete gav anledning till resor, och vår familj bodde i åtskilliga städer under min barndom.

Mor hade alltid en öppen hand gentemot de behövande. Far hade också anlag för vänlighet, men hans respekt för lag och ordning utsträcktes till budgeten. På fjorton dagar använde mor mer på att bespisa de fattiga än vad far hade i månadsinkomst.

– Allt vad jag begär är att du skall vara snäll och hålla din välgörenhet inom rimliga gränser.

Till och med en vänlig tillrättavisning gick mor hårt till sinnes. Hon beställde en hyrvagn utan att ge barnen en antydan om någon oenighet.

– Farväl; jag reser bort till min mors hem. Ett urgammalt ultimatum!

Vi brast ut i förvånade lamentationer. Vår morbror anlände mycket lägligt; han viskade i fars öra något vist råd, utan tvivel bevarat sedan århundraden. Sedan far hade yttrat några försonliga ord skickade mor lyckligen bort vagnen. Sålunda slutade den enda osämja jag någonsin lade märke till mellan mina föräldrar. Men jag minns en karateristisk diskussion.

– Var snäll och ge mig tio rupier till en olycklig kvinna som just har kommit till vårt hus.

Mors leende hade sin egen övertalningskraft.

– Varför tio rupier? En räcker. När min far och mina farföräldrar plötsligt dog, fick jag för första gången smaka fattigdomen, tillfogade far som ett försvar. Min enda frukost innan jag gick min milslånga väg till skolan var en liten banan. Vid universitetet kom jag senare i sådan nöd att jag vände mig till en rik domare för att be om hjälp i form av en rupie i månaden. Han sade nej, med den anmärkningen att till och med en rupie är av betydelse.

– Med vilken bitterhet kommer du inte ihåg att du blev vägrad den rupien! Mors hjärta hade en påträngande logik. Vill du att denna kvinna också skall ha ett smärtsamt minne av att du vägrade henne tio rupier som hon nödvändigt behöver?

– Du har segrat! Med besegrade äkta mäns uråldriga gest öppnade han sin börs. Här är en tiorupiesedel. Ge den till henne med min goda vilja.

Far hade en benägenhet för att först säga nej till varje nytt förslag. Hans attityd mot den främmande kvinna, som så lätt vann mors medkänsla, var ett exempel på hans sedvanliga försiktighet. Motvilja mot ett omedelbart godkännande-typiskt för det franska sinnelaget i västerlandet-är i själva verket endast detsamma som att hedra principen om ”tillbörlig eftertanke”. Jag fann alltid far resonabel och välbalanserad i sina omdömen. Om jag kunde anföra ett eller två goda argument som stöd för mina talrika böner, ställde han alltid det åtrådda målet inom räckhåll för mig, antingen det rörde sig om en ferieresa eller en ny motorcykel.

Far var en sträng uppfostrare av sina barn i deras tidigare år, men hans attityd mot sig själv var också synnerligen spartansk. Han besökte exempelvis aldrig teatern utan sökte sin rekreation i olika andliga övningar och i att läsa Bhagavad Gita. Då han skydde all lyx kunde han hålla fast vid ett par gamla skor tills de var totalt obrukbara. Hans söner köpte bilar sedan sådana kommit i allmänt bruk, men min far nöjde sig alltid med bussen för sin dagliga färd till kontoret. Att samla pengar för maktens skull var främmande för hans natur. Efter att ha bildat Calcutta Stads Bank sade han sålunda nej till förmånen att själv erhålla några av dess aktier.

Hans önskan var helt enkelt att uppfylla en medborgerlig plikt på sin fritid.

Flera år efter det att far hade dragit sig tillbaka med pension kom en engelsk räkenskapsförare för att revidera Bengalen – Nagpur – Järnvägsaktiebolagets böcker. Den häpne revisorn upptäckte att far aldrig hade tagit ut förfallna bonusbelopp.

– Han gjorde tre mäns arbete! Sade revisorn till bolaget. Han har en fordran på 152 000 rupier (omkring 41 240 dollars) som tillgodohavande. Styrelsen lämnade far en check på det

10

beloppet. Han tänkte så föga på saken att han glömde att på något sätt nämna den för familjen.

Långt senare blev han tillfrågad om den av min yngste bror Bishnu, som lade märke till den stora insättningen på ett bankbesked.

– Varför skall man bli uppblåst över materiell vinst, svarade far.

Den som har sinnesjämvikten till sitt mål grips varken av jubel över vinst eller av nedslagenhet över förlust. Han vet att människan kommer till denna världen utan en rupie och lämnar den utan en enda rupie.

Redan tidigt under sitt äktenskap blev mina föräldrar lärjungar till en stor mästare, Lahiri Mahasaya från Benares. Denna kontakt stärkte fars av naturen asketiska temperament. Mor gjorde en märklig bekännelse för min äldsta syster Roma: – Din far och jag lever tillsammans som man och hustru endast en gång om året, i avsikt att få barn.

Far träffade först Lahiri Mahasaya genom Abinash Babu (Babu, som betyder herre, sätts i slutet av bengaliska namn), en tjänsteman vid Bengalen-Nagpurbanans kontor i Gorakhpur.

Abinash proppade mina unga öron fulla med hänförda berättelser om många indiska helgon.

Han slutade ständigt med en hyllning till sin egen gurus överlägsna förtjänster.

– Har du någonsin hört talas om de enastående omständigheter under vilka din far blev lärjunge till Lahiri Mahasaya?

Det var en dåsig sommareftermiddag, då Abinash och jag satt tillsammans i mitt hem, som han framställde denna intresseväckande fråga. Jag skakade på huvudet med ett förväntansfullt leende.

– För många år sedan, innan du var född, bad jag min närmaste överordnade-din far- om en veckas ledighet från mina plikter i Gorakhpur för att besöka min guru i Benares. Din far gjorde narr av min plan. ’Ämnar du bli en religiös fanatiker? Frågade han. ”Koncentrera dig på ditt kontorsarbete om du vill slå dig fram.”

Då jag sorgsen vandrade hemåt längs en skogsstig den dagen mötte jag din far i en bärstol.

Han skickade bort sina tjänare och sitt fortskaffningsmedel och slog följe med mig. I avsikt att söka trösta mig påpekade han fördelarna av att sträva efter världslig framgång. Men jag hörde på honom utan att lyssna. Mitt hjärta upprepade gång på gång: Lahiri Mahasaya! Jag kan inte leva utan att få se dig!

Vår stig ledde oss till kanten av ett lugnt fält, där den sena eftermiddagssolen ännu förgyllde vildgräsets höga vågor. Vi stannade i beundran. Där ute på fältet, endast några alnar från oss, visade sig plötsligt min store gurus skepnad! ’Bhagabati, du är för hård mot din underordnade! Hans röst genljöd i våra förvånade öron.

Han försvann lika mysteriöst som han hade kommit. På mina knän ropade jag ’Lahiri Mahasaya! Lahiri Mahasaya! Din far stod orörlig av häpnad under några ögonblick.

Albinash, jag ger inte bara dig ledigt, utan jag ger mig själv ledigt för att resa till Benares imorgon. Jag måste lära känna denne store Lahiri Mahasaya, som är i stånd att materialisera sig efter behag för att inskrida till din förmån! Jag skall ta med min hustru och be denne mästare införa oss på sin andliga väg. Vill du föra oss till honom?’ ”Naturligtvis.” Jag uppfylldes av glädje över det mirakulösa svaret på min bön och den snabba och gynnsamma vändning händelserna tog.

Nästa kväll anträdde dina föräldrar och jag vår resa till Benares. Vi tog en hästkärra följande dag, och sedan hade vi att vandra på trånga stigar till min gurus undangömda hem. Då vi hade kommit in i hans lilla samtalsrum bugade vi oss för mästaren, som satt i sin vanliga lotusställning. Han blinkade med sina genomträngande ögon och riktade dem på din far. ’Bhagabati, du är för hård mot din underordnade!’ Hans ord var de samma som de han hade brukat två dagar tidigare på fältet vid Gorakhpur. Han tillade: ’Jag är glad över att du har låtit Abinash besöka mig och över att du och din hustru har följt med honom.’

11

Till deras glädje införde han dina föräldrar i Kriya Yogas andliga övning (en yogateknik varigenom sinnenas oro stillas, vilket tillåter människan att uppnå en ständigt ökad identitet med det kosmiska medvetandet). Din far och jag har som broderliga lärjungar varit nära vänner ända sedan den minnesvärda dagen för visionen. Lahiri Mahasaya visade ett avgjort intresse för din egen födelse. Ditt liv kommer med säkerhet att bli förbundet med hans: mästarens välsignelse slår aldrig fel.

Lahiri Mahasaya lämnade denna världen kort efter det jag kommit in i den. Hans bild i en sirad ram prydde alltid vårt familjealtare i de olika städer dit min far förflyttades i sin tjänst.

Mången morgon och afton fann min mor och mig mediterande framför ett improviserat helgonskrin, offrande blommor doppade i doftande sandelträpasta. Med rökelse och myrra såväl som med vår förenade dyrkan ärade vi den gudomlighet som hade kommit till fullt uttryck i Lahiri Mahasaya.

Hans bild hade ett utomordentligt inflytande på mitt liv. Allt eftersom jag växte, växte tanken på mästaren i kapp med mig. I min meditation kunde jag ofta se hans fotografi stiga ut ur sin smala ram, ta en levande form och sitta framför mig. När jag försökte röra vid fötterna på hans lysande kropp kunde den förändra sig och åter bli en bild. När min barndom övergick i pojkåldern fann jag att Lahiri Mahasaya omformades i mitt sinne från en liten bild instängd i en ram till en levande, upplysande närvaro. Jag bad ofta till honom under ögonblick av prövning och förvirring och fann då inom mig hans tröstande ledning. I början sörjde jag över att han inte längre levde i fysisk mening. När jag började upptäcka hans hemliga allestädesnärvaro klagade jag inte längre. Han hade ofta skrivit till dem av hans lärjungar som var alltför ivriga att se honom: ”Varför komma för att skåda mina ben och mitt kött, när jag alltid är inom räckhåll för er kutastha (andlig syn)?”

Vid omkring åtta års ålder erfor jag välsignelsen att bli botad på ett underbart sätt genom Lahiri Mahasayas fotografi. Denna erfarenhet ökade intensiteten i min kärlek. På vårt familjegods i Ichapur i Bengalen drabbades jag av asiatisk kolera. Man förtvivlade om mitt liv, läkarna kunde ingenting göra. Mor, som satt vid min säng, uppmanade mig med våldsam iver att se på Lahiri Mahasayas bild på väggen ovanför mitt huvud.

– Buga dig för honom i ditt sinne! Hon visste att jag var alltför svag för att ens lyfta mina händer till hälsning. Om du verkligen visar honom din dyrkan och invärtes böjer knä för honom skall ditt liv bli räddat!

Jag stirrade på hans fotografi och såg där ett bländande ljus som svepte över min kropp och hela rummet. Mina kväljningar och andra okontrollerbara symtom försvann; jag var frisk.

Med en gång kände jag mig stark nog att sträcka mig över sängkanten och vidröra mors fötter i vördnad för hennes omätliga tro på sin guru. Mor tryckte sitt huvud om och om igen mot den lilla bilden.

– O Allestädesnärvarande Mästare, jag tackar dig för att ditt ljus har botat min son!

Jag insåg att också hon hade varit vittne till det lysande sken, varigenom jag genast hade blivit botad från en i vanliga fall dödlig sjukdom.

En av mina dyrbaraste ägodelar är just detta fotografi. Det gavs till far av Lahiri Mahasaya själv, och heliga vågor utgår därifrån. Bilden har ett mirakulöst ursprung. Jag fick höra dess historia av fars broderlige lärjunge, Kali Kumar Roy. Det förefaller som om mästaren hade en motvilja mot att bli fotograferad. Trots hans protest hade ett gruppfotografi en gång blivit taget av honom och en samling entusiastiska anhängare, däribland Kali Kumar Roy. Det var en förbluffad fotograf som upptäckte att plåten, som hade klara bilder av alla lärjungarna, inte uppenbarade något annat än en tom fläck i centrum, där han rimligtvis hade väntat att finna Lahiri Mahasayas konturer. Fenomenet diskuterades vitt och brett.

En viss student och fotografiexpert, Ganga Dhar Babu, skröt över att den flyktiga gestalten inte skulle undgå honom. Nästa morgon, när gurun satt i lotuställning på en träbänk med en

12

skärm bakom sig, anlände Ganga Dhar Babu med sin utrustning. Då han vidtog alla försiktighetsmått för att nå framgång tog han i sin glupskhet tolv plåtar. På var och en av dem fann han snart bilden av träbänken och skärmen, men än en gång saknades mästarens gestalt.

Med tårar av sårad stolthet uppsökte Ganga Dhar Babu sin guru. Det tog många timmar innan Lahiri Mahasaya bröt tystnaden med en innehållsrik anmärkning: – Jag är ande. Kan din kamera fånga det allstädesnärvarande Osynliga?

– Jag ser att den inte kan det. Men, Helige Herre, jag längtar i stor kärlek efter en bild av det kroppsliga tempel som för min trånga syn är det enda vari denna Ande helt och hållet tycks dväljas.

– Kom då i morgon bittida. Jag skall sitta för dig. Återigen ställde fotografen in sin kamera. Denna gång var den heliga gestalten inte inhöljd i mysteriös oförnimbarhet utan framträdde skarpt på plåten. Mästaren tillät inte att något annat fotografi togs av honom; åtminstone har inte jag sett något.

Fotografiet är reproducerat i denna bok. Lahiri Mahasayas ljusa anletsdrag var av en universell typ och kan knappast antyda till vilken ras han hörde. Hans intensiva glädje i gudsgemenskapen röjer sig en aning i hans på något sätt gåtfulla leende. Hans ögon, halvöppna för att beteckna att han nominellt riktade dem på den yttre världen, är på samma gång halvslutna. I fullkomlig glömska av världens torftiga lockelser var han vid alla tillfällen fullt vaken inför de andliga problem hos sökare som nalkades honom för hans frikostighets skull.

Kort efter det att jag hade blivit botad genom kraften i guruns bild hade jag en djupt ingripande andlig syn. När jag en morgon satt i min säng föll jag i ett djupt drömmeri.

– Vad finns bakom de slutna ögonens mörker? Denna forskande tanke trängde sig med kraft in i mitt sinne. Ett väldigt ljussken visade sig med en gång för min inre syn. Gudomliga helgonskepnader, sittande i meditationsställning i bergshålor, bildade liksom biografbilder i miniatyr på den stora skärmen av strålglans innanför min panna.

– Vilka är ni, sade jag högt.

– Vi är Himalayas yogis. Det himmelska svaret är svårt att beskriva; mitt hjärta genombävades av en rysning.

– Å, jag längtar efter att fara till Himalaya och bli lik er!

Synen försvann, men silverstrålarna utbredde sig i ständigt vidgade cirklar mot oändligheten.

– Vad är detta underbara glöd?

– Jag är Iswara (ett sanskritnamn på Gud som universums styresman). Jag är ljuset. Rösten var som mumlande moln.

Jag önskar att bli ett med Dig! Från det långsamma avtagandet av min gudomliga extas bärgade jag en bestående fond av inspiration att söka Gud. ”Han är evig, ständigt ny glädje!” Detta minne stannade kvar länge efter hänryckningens dag.

Kapitel 2 Tigerswamin Jag har upptäckt tigerswamins adress. Låt oss besöka honom i morgon.

Denna välkomna idé kom från Chandi, en av mina högskolevänner. Jag var full av iver att möta denne helige man, som innan han blev munk (swami betyder medlem av en gammal munkorden) hade fångat och kämpat mot tigrar med sina bara händer. En pojkaktig entusiasm över sådana märkliga bedrifter levde starkt inom mig.

Nästa dag grydde med vinterkyla, men Chandi och jag skyndade glada åstad. Efter åtskilligt 13

fruktlöst jagande i Bhowanipur utanför Calcutta anlände vi till det rätta huset.

Dörren var försedd med två järnringar, vilka jag kraftigt lät ljuda. Trots larmet nalkades en tjänare med makliga steg. Hans ironiska småleende antydde en besökare, hur mycket oljud de än förde, inte var istånd att störa lugnet i en helig mans hem.

Min följeslagare och jag kände den tysta tillrättavisningen och var tacksamma för att bli inbjudna till vardagsrummet. Vår långa väntan där gav anledning till obehagliga farhågor.

Indiens oskrivna lag för sanningssökare är tålamod; en mästare kan avsiktligt ställa ens iver att träffa honom på prov. Detta psykologiska knep brukas frikostigt i västerlandet av läkare och tandläkare!

Till slut kallade tjänaren på oss, och Chandi och jag trädde in i ett sovrum. Den ryktbare Sohong Swami satt på sin säng. Åsynen av hans kolossala kropp gjorde ett egendomligt intryck på oss. Vi stod där mållösa med ögonen på skaft. Vi hade aldrig förut sett en sådan bröstkorg eller sådana fotbollsliknande armmuskler. Placerat på en väldig hals var swamins bistra men lugna ansikte prytt med fladdrande lockar, skägg och mustascher. En antydan om duvolika och tigerlika egenskaper lyste i hans mörka ögon. Han var naken med undantag av ett tigerskinn runt den muskulösa midjan. När vi återfått vår talförmåga hälsade min vän och jag på munken, i det vi uttryckte vår beundran för hans mannamod på den utomordentliga kattdjursarenan.

– Vill ni inte vara vänlig och tala om för oss hur det är möjligt att med bara knytnävarna kuva de grymmaste av djungelns vilddjur, de bengaliska kungstigrarna?

– Mina söner, det är ingenting för mig att slåss med tigrar. Jag kunde göra det den dag i dag är om det vore nödvändigt. Han gav till ett barnsligt skratt. Ni ser på tigrar som tigrar; jag känner dem som kissemissar.

– Swamiji, jag tror nog att jag kunde påtvinga mitt undermedvetna den tanken att tigrar är kissemissar, men kunde jag få tigrar att tro det?

– Styrka är naturligtvis också nödvändig! Man kan inte vänta seger av ett småbarn som inbillar sig att en tiger är en huskatt!

Kraftiga händer är tillräckliga vapen för mig.

Han bad oss följa med till den inre gården, där han utdelade ett slag mot kanten av en mur. En tegelsten ramlade till marken; himlen sken djärvt in genom det gapande hålet efter murens lossnade tand. Jag fullkomligt vacklade av förvåning; den som kan flytta murade tegelstenar från en solid mur med ett enda slag, tänkte jag, han måste säkert vara i stånd att slå ut tigertänder!

– Många män har lika stor fysisk styrka som jag men saknar ändå lugnt självförtroende. De som är kroppsligt men inte själsligt starka kan råka ut för att falla till vanmakt vid blotta åsynen av en vild best som fritt skuttar omkring i djungeln. Tigern i sin naturliga vildhet och hemvist är vida skild från cirkusdjuret som matas med opium!

Mången man med herkulisk styrka har inte desto mindre blivit förskräckt intill eländig hjälplöshet vid en bengalisk kungstigers ursinniga angrepp. På det sättet har tigern själsligen försatt en man i ett tillstånd som är lika kraftlöst som en kissemisses. Det är möjligt för en man som äger en tillräckligt stark kropp och en oändligt stark beslutsamhet att vända om hela processen mot tigern och tvinga på honom en övertygelse om att han är lika försvarslös som en kissemisse. Hur ofta har jag inte gjort just det!

Jag var fullkomligt villig att tro att titanen framför mig var i stånd att utföra metamorfosen från tiger till kissemisse. Han tycktes vara vid didaktiskt lynne. Chadi och jag lyssnade respektfullt.

– Det är själen som hanterar musklerna. Kraften i ett hammarslag beror på den energi som kommer till användning; den kraft som uttrycker sig genom människans kroppsliga verktyg beror på hennes aggressiva vilja och mod. Kroppen är bokstavligen skapad och uppehållen av själen. Under trycket av instinkter från förgångna liv silas styrka eller svaghet undan för

14

undan in i det mänskliga medvetandet. Detta leder till vanor som i sin tur förbenas till en önskvärd eller en icke önskvärd kropp. Kroppslig svaghet har själsligt upphov; i en circulus vitiosus sätter sig den vanebundna kroppen på tvären mot själen. Om mästaren låter sig kommenderas av en lärjunge blir den senare envåldshärskare; på samma sätt blir själen förslavad genom att underkasta sig kroppens diktatur.

På våra enträgna uppmaningar gick den imponerande swamin in på att berätta en del om sitt eget liv för oss.

– Min tidigare ärelystnad var att slåss med tigrar. Min vilja var mäktig, men min kropp var svag.

Jag gav till ett utrop av förvåning. Det föreföll otroligt att denne man, som nu hade ”skuldror som Atlas, med kraft att bära”, någonsin kunde ha känt svaghet.

– Det var genom en okuvlig ihärdighet i tankar på hälsa och styrka som jag kom över mitt handikapp. Jag har alla skäl att upphöja den betvingade själsliga kraft som jag fann vara den verkliga besegraren av de bengaliska kungstigrarna.

– Tror ni, vördade swami, att jag någonsin skulle kunna slåss med tigrar? Detta var den första och sista gången som denna bisarra ärelystnad hemsökte mitt sinne!

– Ja. Han smålog. Men det finns många slags tigrar; några stryker omkring i de mänskliga begärens djungel. Ingen andlig vinst uppstår av att slå vilddjur medvetslösa. Hellre segra över de rovdjur som stryker omkring i vårt inre.

– Kan vi få höra, herre, hur ni från att vara en tämjare av vilda tigrar blev en tämjare av vilda passioner?

Tigerswamin föll i tystnad. Det kom något avlägset i hans blick, något som återkallade syner från gångna år. Jag lade märke till en lätt inre strid inför avgörandet om han skulle tillmötesgå min önskan eller inte. Till sist smålog han bifallande.

– När mitt rykte nådde zenit gjorde det att jag förgiftades av högmod. Jag beslöt att inte bara slåss med tigrar utan också visa upp dem i olika konststycken. Min ärelystnad var att tvinga vilda djur att uppföra sig som tama. Jag började utföra mina bedrifter offentligt, med tillfredställande framgång.

En kväll kom min far in i mitt rum i en tankfull sinnesstämning. ”Min son, jag har några varningsord att säga, jag skulle vilja rädda dig från kommande olyckor, som framkallas av de ständigt svängande hjulen av orsak och verkan.” ’Är du fatalist, far? Skulle någon vidskepelse få lov att smutsa ner mina färdigheters mäktiga vatten?’ ’Jag är ingen fatalist, min son. Men jag tror på vedergällningens rättvisa lag, sådan den finns att lära i de heliga skrifterna. Det finns hämndlystnad mot dig inom djungelfamiljen; förr eller senare kan den komma till uttryck på din bekostnad.’

Far, du förvånar mig. Du vet mycket väl vad tigrar är-vackra men obarmhärtiga! Till och med omedelbart efter ett enormt mål mat på någon stackars varelse blir en tiger upptänd av ny lust vid åsynen av ett nytt byte. Det kan vara en munter gasell som dansar fram över djungelns gräs. Den illasinnade besten griper den och biter den och öppnar den mjuka strupen och bara smakar en smula på det stumt ropande blodet, sedan vandrar den vidare på sin vilda väg.

Tigrar är det mest föraktliga av djungelns avföda! Vem vet?

Kanske kan mina slag driva in en smula hälsosam självbesinning i deras tjocka skallar. Jag är överlärare i skogens avslutningsskola, för att lära dem goda maner!

Jag ber dig, far, tänk på mig som tigertämjare och aldrig som tigerdödare. Hur skulle mina goda handlingar kunna bringa ont över mig? Jag ber dig att du inte ger mig någon befallning att ändra mitt levnadssätt.

Chandi och jag var idel uppmärksamhet, i full förståelse för vilket dilemma det hade varit. I Indien är det inte lätt för en son att inte lyda sin fars önskningar.

– I stoisk tystnad lyssnade far till min förklaring. Han lät den åtföljas av ett avslöjande, som

15

han framförde med stort allvar. ’Min son, du tvingar mig att berätta en olycksbådande förutsägelse från en helig mans läppar.

Han kom till mig igår när jag satt på verandan försänkt i min dagliga meditation. Käre vän, sade han, jag kommer med ett budskap avsett för din krigiske son. Få honom att sluta upp med sina vilda bedrifter. I annat fall skall hans nästa möte med en tiger resultera i att han får svåra sår, åtföljda av sex månaders dödlig sjukdom. Därefter skall han överge sina tidigare vägar och bli munk.

Denna berättelse gjorde inget intryck på mig. Jag ansåg att min far hade varit ett lättroget offer för någon vilseledd fanatiker.

Tigerswamin gjorde denna bekännelse med en otålig gest, liksom inför en sorts dumhet. En lång stund satt han i bister tystnad och tycktes ha glömt av vår närvaro. När han tog upp sin berättelses dinglande tråd skedde det plötsligt, med kuvad röst: – Inte långt efter fars varningsord besökte jag huvudstaden i Cooch Behar. Det pittoreska territoriet var nytt för mig, och jag väntade mig en vilsam omväxling. Som vanligt överallt följde mig en nyfiken skara genom gatorna. Jag kunde uppfånga fragment av framviskade anmärkningar: ”Detta är den mannen som slåss med vilda tigrar.” ”Har han ben eller trädstammar?” ’Se på hans ansikte! Han måste vara en inkarnation av själve tigerkungen.’

Vi vet hur gatpojkarna fungerar som de sista upplagorna av en tidning! Med vilken fart cirkulerar inte de ännu senare muntliga kvinnobulletinerna från hus till hus! Inom få timmar var hela staden i upphetsning över min närvaro.

Jag tog igen mig i lugn och ro på kvällen, när jag fick höra hovslagen av galopperande hästar.

De stannade framför det hus där jag bodde. In kom ett antal långa, turbanklädda poliser.

Jag kände mig häpen. ’Vad som helst är möjligt med dessa den mänskliga lagens kreatur’, tänkte jag. Jag undrar om de ämnar ställa mig till svars för något som jag inte alls känner till.’Men officerarna bugade sig för mig med ovanlig hövlighet. ’Ärade herre, vi är utskickade för att hälsa er välkommen på furstens av Cooch Behar vägnar.

Han behagar inbjuda er till sitt palats i morgon bittida.’

Jag funderade en stund över framtidsutsikten. Av något dunkelt skäl kände jag en skarp smärta över detta avbrott i min lugna resa. Men polismännens bönfallande sätt bevekte mig; jag gick in på att komma.

Nästa dag kände jag mig förvirrad över att bli underdånigt eskorterad från min dörr till en magnifik vagn dragen av fyra hästar. En tjänare höll en prydlig parasoll över mig för att skydda mig mot det brännande solskenet. Jag njöt över den behagliga åkturen genom staden och de skogiga utkanterna. Den kunglige telningen stod själv vid palatsets dörr för att välkomna mig. Han erbjöd mig sitt eget guldstickade högsäte, medan han själv leende satte sig på en stol av enklare slag. ”All denna artighet kommer säkert att kosta mig någonting”, tänkte jag med stigande förvåning. Furstens motiv dök fram efter några få inledande fraser. ’Min stad är fylld av ryktet om att ni kan slåss med tigrar utan andra vapen än bara händerna. Är det ett faktum?’ ”Det är alldeles sant.” ’Jag kan knappast tro det! Ni är en bengal från Calcutta, uppfödd med stadsfolkets vita ris.

Vill ni vara uppriktig: har ni inte slagits bara med ryggradslösa, opiumätande djur? Hans röst var högljudd och sarkastisk, präglad av provinsiell accent.

Jag bevärdigar mig inte med att svara på den förolämpande frågan. ’Jag utmanar er att slåss med min nyss fångade tiger, Raja Begum (Prins Prinsessa så benämnd för att antyda att besten ägde tigerns och tigrinnans förenade vildhet). Om ni med framgång kan hålla stånd mot honom, binda honom med en kedja och lämna hans bur i

16

medvetet tillstånd, skall ni få denne bengaliske kungstiger! Flera tusen rupier och många andra gåvor skall jag också bestå er med. Om ni vägrar att möta honom i strid skall jag utbasuna ert namn över hela min stat som en bedragares!”

Hans oförskämda ord träffade mig som en gevärssalva. Jag slungade ut ett vredgat bifall.

Fursten reste sig till hälften från sin stol och sjönk tillbaka med ett sadistiskt leende. Jag erinrade mig de romerska kejsarna som hade sin glädje i att skicka krista till vilddjursarenorna. ”Matchen skall äga rum inom en vecka. Jag är ledsen över att jag inte kan ge er tillstånd att titta på tigern i förväg.”

Om fursten fruktade att jag skulle försöka hypnotisera besten eller i hemlighet ge honom opium vet jag inte!

Jag lämnade palatset och lade road märke till att den kungliga parasollen och den ståtligt utrustade vagnen nu saknades.

Följande vecka förberedde jag metodiskt själ och kropp för den stundande tvekampen.

Genom min tjänare fick jag höra fantastiska berättelser. Den helige mannens fruktansvärda förutsägelse inför min far hade på något sätt kommit ut och tilltog i styrka. Många enkla bybor trodde att en ond ande, förbannad av gudarna hade reinkarnerats som en tiger, vilket antog olika demoniska gestalter om natten men förblev ett strimmigt strimmigt djur om dagen. Denna tigerdemon höll man för att vara den som hade skickats ut för att förödmjuka mig.

En annan fantasirik version var att djurens böner till Tigerhimlen hade framkallat ett svar i skepnad av Raja Begum. Han skulle bli verktyget för att straffa mig den fräcke tvåfotingen, en sådan förolämpning mot hela tigersläktet! En man utan både päls och huggtänder som vågade utmana en klobeväpnad, starklemmad tiger! Alla förödmjukade tigrars koncentrerade galla hade – förklarade byborna – samlat ihop sig i tillräckligt mått för att sätta hemliga lagar i rörelse och åvägabringa den stolte tigertämjarens fall.

Min tjänare underrättade mig vidare om att fursten var i sitt rätta element när det gällde att anordna en dust mellan människa och vilddjur. Han hade haft överinseendet över uppförandet av en paviljong som kunde stå emot varje oväder, avsedd att rymma tusenden. I dess centrum fanns Raja Begum i en väldig järnbur, omgiven av ytterligare en säkerhetsbalkning. Fången upphävde en oavbruten serie av rytanden som blodet att stelna. Han fick sparsamt med mat, i syfte att upptända en ursinnig aptit. Kanske väntade sig fursten att jag skulle bli belöningsmåltiden!

Väldiga hopar från staden och förstäderna köpte med all iver biljetter som svar på trumvirvlarna som bebådade den enastående tvekampen. På drabbningens dag såg man hundraden som fick vända om av brist på plats. Många människor bröt sig igenom tältöppningarna eller besatte varje plats under gallerierna.

Allteftersom tigerswamins berättelse närmade sig klimax växte min upphetsning i kapp med den; också Chandi var stum av hänryckning.

– Under öronbedövande explosioner av läten från Raja Begum och den något förfärade hopens larm gjorde jag lugnt min entré. Med undantag av ett minimalt skynke om livet var jag utan skydd av kläder. Jag öppnade regeln till skyddsavbalkningen och stängde den lugnt efter mig. Tigern luktade blod. Han tog med dunder och brak ett språng mot sitt galler och utstötte en fruktansvärd välkomsthälsning. Publiken var förstummad av medlidsam förfäran: jag tycktes vara ett menlöst lamm inför den rasande besten.

I ett huj var jag inne i buren; men just som jag slog igen dörren var Raja Begum huvudstupa över mig. Min högra hand blev hopplöst söndersliten. Människoblod, det bästa kalas en tiger vet, rann i fruktansvärda strömmar. Den helige mannens profetia tycktes vara på väg att gå i uppfyllelse.

Jag hämtade mig genast från chocken av den första allvarliga skada jag någonsin hade lidit.

17

Jag tog bort åsynen av mina blodiga fingrar genom att stoppa dem innanför det skynke jag hade om livet och svingade min vänstra arm till slag som kunde krossa ben.

Besten tumlade tillbaka, snurrade runt i burens bakre del och tog konvulsiviskt ett språng Framåt. Mina berömda knytnävsbestraffningar regnade på hans huvud.

Men det faktum att Raja Begum hade smakat blod gjorde att han blev lika galen som en drinkare efter lång avhållsamhet blir av den första klunken vin. Ackompanjerade av bedövande rytanden blev odjurets angrepp allt mer rasande. Mitt ojämna försvar med endast en hand gjorde mig ytterst sårbar för klor och huggtänder. Men jag gav honom grandlig vedergällning. Båda två lika nedblodade kämpade vi liksom till döds. Buren var ett pandemonium, blodet sprutade i alla riktningar, och explosioner av smärta och mordlystnad kom från bestens strupe. ”Skjut honom!” ”Döda tigern!” Skrik hördes från publiken. Så hastigt rörde sig människa och vilddjur att en vaktares kula bommade. Jag uppbådade all min viljekraft, röt av raseri och fick in ett slutgiltigt skakande slag. Tigern kollapsade och låg stilla.

– Som en kissemisse, insköt jag.

Swamin skrattade gillande, därpå fortsatte han den fascinerande berättelsen.

– Raja Begum var besegrad till slut. Hans kungliga stolthet blev ytterligare förödmjukad: med mina söndersargade händer tvingade jag djärvt hans käkar att öppna sig. Under ett dramatiskt ögonblick höll jag mitt huvud innanför den gapande dödsfällan. Jag såg mig om efter en kedja, det låg en på golvet. Jag lade den om tigerns hals och tjudrade honom vid burens galler.

I triumf rörde jag mig i riktning mot dörren.

Men denne inkarnerade djävul, Raja Begum, hade en styrka som var värdig hans förmenta demoniska ursprung. Med ett otroligt kraftigt utfall slet han av kedjan och hoppade upp på min rygg. Med ena skuldran fastklämd i hans gap föll jag handlöst omkull. Men i en handvändning fick jag honom under mig. Under mina obarmhärtiga slag förlorade det lömska djuret halvt om halvt medvetandet. Denna gången band jag fast honom med större omsorg.

Långsamt lämnade jag buren.

Jag befann mig på nytt i ett vilt tumult, denna gång av förtjusning. Hopens jubelrop bröt fram liksom från en enda jättelik strupe.

Fastän jag var fruktansvärt rådbråkad hade jag uppfyllt de tre villkoren för kampen-att bedöva tigern, binda honom med en kedja och lämna honom utan att själv behöva hjälp. Därtill hade jag så drastiskt förödmjukat och skrämt den aggressiva besten att han helt fromt avstått från den passande belöningen i form av mitt huvud i hans gap!

Sedan mina tidigare sår hade blivit behandlade blev jag hedrad och prydd med girlander; Hundratals guldmynt regnade över mina fötter. Hela staden inträdde i en festperiod. Ändlösa diskussioner hördes på alla håll om min seger över en av de största och vildaste tigrar man någonsin hade sett. Raja Begum förärades mig, som utlovat var, men jag kände ingen segerstolthet. En andlig förändring hade skett i mitt hjärta. Det föreföll som jag vid mitt slutliga utträde ur buren också hade stängt igen dörren för mina världsliga ambitioner. En bedrövlig tid följde. Under sex månader låg jag nära döden av blodförgiftning. Så snart jag var frisk nog att lämna Cooch Behar återvände jag till min födelsestad. ”Nu vet jag att min lärare är den helige man som gav mig den visa varningen.”I ödmjukhet gjorde jag denna bekännelse för min far. ”Å om jag bara kunde finna honom!” Min längtan var uppriktig, ty en dag kom den helige mannen utan att vara efterskickad. ”Nog med tigertämjande.” Han talade med lugn säkerhet. ”Följ med mig; jag skall lära dig att kuva okunnighetens vilda djur, som stryker omkring i den mänskliga själens djungler. Du är van vid att ha publik: låt den bli änglarnas lysande församling, och underhåll den med ditt överväldigande mästerskap i yoga!” Jag blev införd på en andlig väg av min helige guru. Han öppnade min själs dörrar, rostiga och motsträviga därför att de inte på länge hade varit i bruk.

Hand i hand gav vi oss snart åstad för att börja min träning bland Himalayas berg.

18

Chandi och jag bugade oss till swamins fötter, tacksamma för hans levande konturteckning av ett i sanning cyklonartat liv. Jag kände mig rikligen belönad för min långa och prövande väntetid i det kalla vardagsrummet.

Kapitel 3 Indiens store naturvetenskapsman J.C. Bose

Jagadis Chandra Boses radiouppfinningar kom före Marconis. När jag uppsnappade denna utmanande anmärkning gick jag närmare en grupp professorer som stod på trottoaren invecklade i en vetenskaplig diskussion. Om mitt motiv för att sluta mig till dem var rashögfärd beklagar jag det. Jag kan inte förneka mitt livliga intresse för vittnesbörd om att Indien kan spela en ledande roll i fysiken och inte enbart i metafysiken.

– Vad menar ni, Sir? Professorn gav mig villigt en förklaring.

– Bose var den förste som uppfann en trådlös förbindelse och ett instrument för att påvisa refraktionen av elektriska vågor. Men den indiske vetenskapsmannen utnyttjade inte sina uppfinningar kommersiellt. Han vände snart sin uppmärksamhet från den oorganiska till den organiska världen. Hans revolutionerande upptäckter som växtfysiolog överträffar till och med hans väldiga bedrifter som fysiker.

Jag tackade honom artigt. Han tillade: – Den store vetenskapsmannen är min kollega vid Persidency College.

Nästa dag avlade jag visit hos den lärde mannen i hans hem, som låg nära mitt vid Gurpur Road. Jag hade länge beundrat honom på respektfullt avstånd. Den allvarlige och tillbakadragne botanikern hälsade vänligt på mig. Han var en vacker, kraftig man i femtioårsåldern, med tjockt hår, bred panna och en drömmares frånvarande ögon. Precisionen i hans tal röjde en livslång vana vid vetenskaplig metod.

Jag har nyss återvänt från en expedition till vetenskapliga samfund i västerlandet. Deras medlemmar visade starkt intresse för de fina instrument jag uppfunnit för att demonstrera den odelbara enheten av allt liv. Boses crescograf (av det latinska crescere, växa) har den enorma förstoringsförmågan av tio miljoner gånger. Mikroskopet förstorar endast några få tusen gånger; ändå gav det vitala impulser åt den biologiska vetenskapen. Crescografen öppnar

19

oöverskådliga perspektiv.

– Ni har gjort mycket för att påskynda österns och västerns omfamning i vetenskapens opersonliga armar.

– Jag blev uppfostrad i Cambridge. Hur beundransvärd är inte den västerländska metoden att underkasta all teori en skrupulös experimentell verifiering! Det empiriska tillvägagångssättet har gått hand i hand med begåvningen för introspektion, som är mitt österländska arv.

Tillsammans har de satt mig i stånd att bryta tystnaden mellan naturens riken, som länge inte har haft någon förbindelse med varandra. Min crescografs talande tabeller bär vittnesbörd inför den mest skeptiske om att växterna har ett sensitivt nervsystem och ett mångfaldigt emotionellt liv. Kärlek, hat, glädje, fruktan, njutning, smärta, retbarhet, bedövning och oräkneliga svar på olika yttre retningar förekommer lika allmänt hos växterna som hos djur.

– Det tycks som om livets gemensamma puls i hela skapelsen endast var en poetisk fantasi före ert uppträdande, professor! En helig man som jag en gång kände ville aldrig plocka blommor. ”Skall jag beröva rosenbusken dess stolta skönhet? Skall jag grymt skymfa dess värdighet genom mina råa härjningar? Hans ord, fyllda av medkänsla, har bokstavligen verifierats genom era upptäckter!

– Poeten är förtrogen med sanningen, under det att vetenskapsmannen nalkas den på ett tafatt sätt. Kom någon dag till mitt laboratorium och titta på crescografens ojäviga vittnesbörd. Jag antog tacksamt inbjudningen och tog sedan avsked. Jag fick senare höra att botanisten hade lämnat Precidency College och planlade ett forskningscentrum i Calcutta.

När Boseinstitutet öppnades var jag med om invigningshögtidligheterna. Hundratals entusiastiska människor vandrade över gården. Jag var betagen i konstnärligheten och den andliga symboliken i vetenskapens nya hem. Jag lade märke till att dess ingångsport var en månghundraårig relik från en avlägsen helgedom. Bakom lotusfontänen vittnade en skulpterad kvinnlig gestalt med en fackla om den indiska vördnaden för kvinnan som den odödliga ljusbärerskan. (Lotusblomman är en urgammal gudomlig symbol i Indien; dess utbredda kronblad antyder själens utvidgning; att dess rena skönhet växer upp från den gyttja som är dess ursprung innebär ett hoppgivande andligt löfte.) Trädgården rymde ett litet tempel helgat åt det sanna varat bakom fenomenen. Tanken att det gudomliga är okroppsligt antyddes genom frånvaron av varje altarbild.

Boses högtidstal vid detta stora tillfälle kunde ha kommit från läpparna på en av de inspirerade rishis i forna tider. Hans vördnadsfulla allvar smög sig som en osynlig klädnad över det packade auditoriet.

Jag inviger idag detta institut, inte som blott och bart ett laboratorium utan som ett tempel.

Under fullföljandet av mina undersökningar leddes jag omedvetet fram till gränslandet mellan fysik och fysiologi. Till min förvåning fann jag att gränslinjer försvann och föreningspunkter dök upp mellan det levandes rike och det icke levandes. Den oorganiska materien befanns vara allt annat än livlös; den skälvde under påverkan av mångfaldiga krafter. En universell reaktion tycktes bringa metaller, växter och djur under en gemensam lag. De uppvisade alla väsentligen samma fenomen av trötthet och depression, med möjligheter till återhämtning och livsglädje, såväl som de permanent reaktionslösa tillstånd som hör döden till. Fylld av vördnad inför denna häpnadsväckande samstämmighet var det med stora förhoppningar som jag lade fram mina resultat inför Royal Society - resultat som hade uppnåtts genom experiment. Men de närvarande fysiologerna rådde mig att hålla mig till fysikaliska undersökningar, där min framgång hade säkerställts, hellre än att göra intrång på deras inhägnade marker. Jag hade utan att veta det förirrat mig in på ett främmande kastsystems domäner och sålunda brutit mot dess etikett. Det fanns där också en omedveten teologisk fördom, som förväxlar okunnighet med tro. Den har ofta glömt att Han som omgav oss med skapelsens i ständig utveckling stadda mysterium också ingav oss begäret att forska och förstå. Genom att många år ha råkat ut för missförståelse lärde jag mig inse att den som

20

hänger sig åt vetenskapen oundgängligen måste leva ett liv fyllt av ändlös strid. För honom gäller det att ge ut sitt liv som en brinnande offergåva-att betrakta vinst och förlust, framgång och misslyckande som samma sak.

Med tiden godtog de ledande vetenskapliga samfunden i världen mina teorier och resultat och erkände betydelsen av det indiska bidraget till vetenskapen. Kan någonting ringa eller begränsat någonsin tillfredtälla det indiska sinnet? Genom en oavbruten levande tradition och en livskraftig förmåga av förnyelse har detta land anpassat sig på nytt genom otaliga omdaningar. Det har alltid uppstått indier som utan att bry sig om stundens omedelbara och allt uppslukande belöning har sökt förverkliga de högsta ideal i livet inte genom passiv försakelse utan genom aktiv kamp. Veklingen som har hejdat sig inför konflikten har ingenting förvärvat och har därför ingenting att försaka. Endast den som har kämpat och vunnit kan göra världen rikare genom att skänka den frukterna av sin segerrika erfarenhet.

Det verk som redan har utförts i Boselaboratoriet med avseende på materiens reaktioner och de oväntade upptäckterna rörande växternas liv har öppnat mycket vidsträckta regioner för forskning i fysik, i fysiologi, i medicin, i agrikultur och till och med i psykologi. Problem som hittills ansetts olösliga har nu dragits inom sfären för experimentell undersökning.

Men stor framgång kan inte uppnås utan den strängaste exakthet. Härav det långa batteri av överkänsliga instrument och apparater av min konstruktion som idag står framför er i sina fack i förhallen. De berättar för er om de långa ansträngningarna att tränga bakom det bedrägliga yttre skenet in till den verklighet som förblir osynlig, om den oavbrutna möda, ihärdighet och uppfinningsrikedom som måste till för att övervinna mänskliga begränsningar.

Alla skapande vetenskapsmän vet att det sanna laboratoriet är själen, där de bakom illusionerna upptäcker sanningens lagar.

De föreläsningar som hålles här kommer inte att bli idel upprepningar av kunskap i andra hand. De kommer att tillkännage nya upptäckter, för första gången påvisade inom dessa hallar. Genom regelbunden publikation av Instutitionens forskningsresultat skall dessa indiska bidrag nå hela världen. De kommer att bli allmän egendom. Ingen skall någonsin ta patent på dem. Andan i vår nationella kultur kräver att vi för alltid skall vara fria från det vanhelgande i att göra bruk av kunskap endast för personlig vinning.

Det är vidare min önskan att Instutionens hjälpmedel i så stor utsträckning som möjligt skall bli tillgängliga för forskare från alla länder. Härvidlag söker jag fullfölja mitt lands traditioner. Så långt tillbaka som för tjugofem århundraden sedan välkomnade Indien till sina gamla universitet, i Nalanda och Taxila, lärda män från alla delar av världen.

Fastän vetenskapen varken hör östern eller västern till utan snarare är internationell i sin universalitet är Indien särskilt lämpat för att ge stora bidrag till densamma. Den brinnande indiska inbillningskraften, som kan pressa fram en ny ordning ur en massa till synes motstridiga fakta, hälls i schack genom vanan vid koncentration. Detta tyglande band ger forskarens sinne förmåga att söka sanningen med ett oändligt tålamod.

Jag fick tårar i ögonen vid vetenskapsmannens avslutningsord. Är inte ”tålamod” i själva verket en synonym till Indien, lika förbryllande för Tiden som för historikerna?

Jag besökte detta forskningscentrum än en gång kort efter öppningsdagen. Den store botanikern kom ihåg sitt löfte och tog mig med till sitt lugna laboratorium.

– Jag skall sätta crescografen på denna ormbunke; förstoringen är oerhörd. Om en snigels krypande skulle förstoras i samma proportion skulle varelsen tyckas rusa åstad som ett expresståg!

Jag fäste med iver min blick på skärmen som återkastade den förstorade ormbunksskuggan.

Ytterligt små livsrörelser blev nu klart förnimbara; plantan växte mycket långsamt inför mina fascinerade ögon. Vetenskapsmannen vidrörde ormbunkens spets med en liten metallstav.

Utvecklingspantomimen fick ett abrupt slut, men återtog sin vältaliga rytm så snart staven avlägsnades.

21

– Ni så hur varje lätt ingrepp utifrån är till fördärv för de ömtåliga vävnaderna, anmärkte Bose. Passa på; nu skall jag ge kloroform och sedan ett motgift.

Verkan av kloroformen avbröt allt växande; motgiftet gav liv på nytt. Utvecklingsrörelserna på skärmen fängslade mig starkare än någon filmhistoria. Min kamrat (här i bovens roll) stack ett starkt instrument genom en del av ormbunken; smärtan yttrade sig i spasmodiska ryckningar. När han partiellt genomskar stjälken med en rakkniv rörde sig skuggan våldsamt, varpå den blev stilla i det att döden satte sin slutliga punkt.

– Genom att först kloroformera ett jättestort träd lyckades jag med framgång omplantera det.

Vanligen dör sådana skogens furstar mycket snart efter det att de har blivit flyttade. Jagadis smålog lyckligt när han berättade denna livräddande manöver.

Utslag av mina känsliga apparater har bevisat att träd har cirkulationssystem; deras savs rörelser motsvarar blodtrycket i djurens kroppar. Savens stigande kan inte förklaras av de mekaniska orsaker man vanligtvis för, såsom t.ex. Kapillärkraften. Fenomenet har blivit förklarat genom crescografen som aktiviteten hos levande celler. Peristaltistiska vågor utgår från ett cylindriskt rör som sträcker sig genom ett träd och gör tjänst som ett verkligt hjärta!

Ju djupare vi forskar dess mera slående blir bevisen för att en gemensam plan förenar varje form av den mångfaldiga naturen.

Den store vetenskapsmannen pekade på ett annat Boseinstrument.

– Jag skall nu visa er experiment på ett stycke tenn. Livskraften i metaller reagerar negativt eller positivt mot retningar. Sträck med bläck skall registrera de olika reaktionerna.

Med stor uppmärksamhet bevakade jag den skrivande nålen som återgav de karakteristiska vågorna i atomstrukturen. När professorn gav tennet kloroform avstannade den vibrerande skriften. Den började på nytt allteftersom metallen långsamt återvann sitt normala tillstånd.

Min kamrat gjorde bruk av ett giftigt kemiskt ämne. Samtidigt som tennets spets skälvde skrev nålen dramatiskt en dödsnotis på kortet.

– Boseinstrument har visat att metaller, sådana som de stål man använder i saxar och maskiner, är utsatt för trötthet och återvinner effektiviteten genom periodisk vila. Livspulsen i metaller blir allvarligt hämmad eller till och med utsläckt genom att man släpper på elektriska strömmar eller utsätter dem för hårt tryck.

Jag såg mig omkring i rummet med de talrika uppfinningarna, vältaliga vittnesbörd om en outtröttlig skarpsinnighet.

– Sir, det är bedrövligt att en massutveckling på det agrikulturella området inte påskyndas genom en rikare användning av era underbara mekanismer. Skulle det inte lätt var möjligt att bruka några av dem till snabba laboratorieexperiment för att påvisa inflytandet av olika sorters gödningsämnen för örternas växtkraft?

– Ni har rätt. Boseinstrumenten kommer att brukas på otaliga sätt av kommande generationer.

Vetenskapsmannen blir sällan belönad av sin samtid; det är nog att äga glädjen av att skapa och tjäna.

Jag tog avsked med uttryck för oreserverad tacksamhet mot den outtröttlige lärde. Kan den förvånansvärda fruktbarheten hos hans snille någonsin bli uttömd, tänkte jag.

22

Kapitel 4 Jag möter min mästare Sri Yukteswar

Tron på Gud kan åstadkomma vilket underverk som helst utom ett – att ta en examen utan studier. Med avsmak slog jag igen den bok jag hade tagit fram i ett sysslolöst ögonblick.

-Det undantag författaren gör visar hans kompletta brist på tro, tänkte jag. Stackars gosse, han har stor respekt för studielampans midnattsolja!

Mitt löfte till min far hade varit att jag skulle fullborda mina högskolestudier. Jag kan inte skryta med min flit. De förflutna månaderna fann mig mindre ofta i klassrummet än på avsidesliggande ställen längs Calcuttas heliga badplatser. De angränsande likbränningsområdena, särskilt fasaväckande nattetid, anses av varje yogi vara i högsta grad tilltalande. Den som vill finna det Odödliga Väsendet får inte låta sig förskräckas av några föga prydliga dödskallar. Den mänskliga otillräckligheten blir klar i den dystra omgivningen av blandade ben. Mina midnattsvakor var alltså av helt annan natur än en studerandes.

Veckan för sluttentamina vid den hinduiska högskolan närmade sig snabbt. Denna förhörens tid inger liksom vistelsen bland gravar en välbekant förskräckelse. Trots detta var mitt sinne fyllt av frid. Trotsande dödsdemonerna insöp jag en kunskap som inte stod att vinna i föreläsningssalarna. Det som saknades var Swami Pranabanandas konst, han som med lätthet kunde uppträda på två platser samtidigt. Min uppfostrans dilemma var helt enkelt en sak för 23

den Oändliga Uppfinningsrikedomen. Så resonerade jag, fastän det för många kan synas ologiskt. Den frommes irrationalitet har sitt ursprung i tusentals oförklarliga bevis på Guds hjälp i bekymmer.

– Hej, Mukunda! Jag har knappast sett en skymt av dig på sista tiden. En klasskamrat kom fram till mig en eftermiddag på Gurpar Road.

– Hej, Nantu! Min osynlighet i skolan har i själva verket försatt mig i en avgjort kinkig situation där. Jag avlastad min skuldbörda inför hans vänliga blick.

Nantu, som var en glänsande elev, skrattade hjärtligt; mitt predikament var inte utan sin komiska aspekt.

– Du är alldeles oförberedd för slutexamen! Jag antar att det är min sak att hjälpa dig!

Dessa enkla ord innebar ett gudomligt löfte för mina öron; med största iver besökte jag min väns hem. Han skisserade välvilligt upp lösningarna till skilda problem som han ansåg sannolikt att lärarna skulle ta upp.

– Dessa frågor är lockbetet som kommer att fånga många tillitsfulla pojkar i examensfällan.

Kom ihåg mina svar, och du skall klara dig oskadd igenom.

Natten var långt framskriden när jag gick min väg. Sprickfärdig av illa smält lärdom bad jag andäktigt att den måtte stanna kvar under de få närmaste kritiska dagarna. Nantu hade pluggat i mig olika ämnen, men under tidens tryck hade han glömt min kurs i sanskrit. I brinnande böner påminde jag Gud om förbiseendet.

Jag tog en kort promenad nästa morgon., varunder jag smälte min nyförvärvade kunskap till rytmen av svingande steg. När jag tog en genväg genom ogräset på en hörntomt föll min blick på några lösa tryckark. Triumferande slog jag klorna i dem, och det visade sig vara sanskritvers. Jag sökte rätt på en lärd man som kunde hjälpa mig vid min stapplande tolkning.

Hans fulltoniga röst fyllde luften med det gamla språkets honungsljuva skönhet, fri från all skärpa.

-Dessa sällsynta strofer kan omöjligen bli till någon nytta vid ert sanskritprov. Den lärde mannen lade dem skeptiskt åt sidan.

Men min förtrogenhet med just detta poem satte mig i stånd att nästa dag klara examen i sanskrit. Genom den skickliga hjälp jag hade fått av Nantu lyckades jag också fylla minimikraven i mina andra ämnen. Min far var belåten med att jag hade hållit mitt ord och avslutat min högskolekurs. Min tacksamhet gick till Herren, ty det var endast hans ledning jag såg i mitt besök hos Nantu och min promenad på den otrampade stigen över den skräpiga tomten. På lek hade han gett ett dubbelt uttryck för sin lämpliga plan för min räddning. Jag råkade på den bortkastade boken, vars författare hade förnekat Guds rangställning i examinationssalarna. Jag kunde inte hålla tillbaka ett belåtet skratt vid min egen tysta kommentar: – Det skulle bara bidra till den här karlens förvirring om jag talade om för honom att religiös meditation bland kadaver är en genväg till ett högskoleprov!

I min nya värdighet planerade jag nu öppet att lämna hemmet. Tillsamman med en ung vän, Jitendra Mazumdar, beslöt jag att vinna inträde i ett eremitage i Benares och tillägna mig dess andliga undervisning.

En morgon greps jag av förtvivlan vid tanken på skilsmässan från min familj. Sedan min mors död hade min tillgivenhet växt sig särskilt stark gentemot mina två yngre bröder, Sananda och Bishnu. Jag skyndade upp till min tillflyktsort, den lilla vindskammare som hade varit vittne till så många scener under min stormiga sadhana (stig eller förberedelseväg till Gud). Efter två timmars tårefloder kände jag mig på ett egendomligt sätt förändrad, liksom renad av någon allkemi. All bundenhet vid familjen försvann; mitt beslut att söka Gud som vännernas Vän blev fast som granit inom mig. Jag fullbordade skyndsamt mina förberedelser för resan.

– Jag ber dig en sista gång… Min far var djupt bekymrad när jag stod inför honom för att få avskedsvälsignelsen. Lämna inte mig och dina sörjande bröder och systrar i sticket.

24

– Vördade fader hur skulle jag kunna beskriva min kärlek till dig!

Men ännu större är min kärlek till den Himmelske Fadern, som har skänkt mig gåvan en fullkomlig fader på jorden. Låt mig fara, på det att jag en dag må återvända med en mera gudomlig kunskap. Med motsträvigt samtycke från min fars sida gav jag mig åstad för att förena mig med Jitendra, som redan var i eremitaget i Benares. Vid min ankomst blev jag hjärtligt välkomnad av den unge överswamin, Dynanda. Lång och mager, med ett tankfullt utseende, gjorde han ett gynnsamt intryck på mig. Hans ljusa ansikte präglades av ett Buddhalikt lugn.

Jag var förtjust över att mitt nya hem hade en vindskupa, där jag lyckades, få vara under gryningen och morgontimmarna. Ashrams (eremitagets) medlemmar, som föga visste om meditationsövningar, menade att jag borde använda hela min tid på organisationsuppgifter. De berömde mig för mitt eftermiddagsarbete på deras kontor.

– Försök inte få tag i Gud så snart! Denna spefulla anmärkning från en inackorderingskamrat åtföljde en av mina tidigare vandringar till vindskupan. Jag gick till Dyananda, som höll på att arbeta i sitt lilla privatrum med utsikt över Ganges.

– Swamiji (ji är ett vanligt vördnadsfullt suffix, särskilt vid direkt tilltal: ”swamiji”, ”guruji” etc.) , jag förstår inte vad som fordras av mig här. Jag söker direkt förnimmelse av Gud. Utan Honom kan jag inte bli tillfredställd med upptagande i gemenskapen eller tro eller utförande Av goda gärningar.

Den prästerlige mannen i sina orangefärgade kläder gav mig en vänlig klapp. I låtsat tillrättavisande ton förmanade han några lärjungar som stod bredvid: – Bråka inte med Mukunda. Han kommer att lära sig våra seder. Jag dolde artigt mitt tvivel.

Lärjungarna lämnade rummet, inte överdrivet kuvade av den tuktan de fått. Dyananda hade ytterligare några ord att säga mig.

– Mukunda, jag märker att din far regelbundet skickar dig pengar. Var snäll och skicka dem tillbaka till honom; du behöver inga här. En annan disciplinär föreskrift har med maten att göra. Även om du är hungrig, så nämn det inte.

Om svälten lyste i mina ögon vet jag inte. Att jag var hungrig kände jag bara allt för väl. Den fastställda timman för det första målet i eremitaget var klockan tolv på middagen. I mitt eget hem hade jag varit van vid en stadig frukost klockan nio.

De tre timmarnas väntan blev för var dag allt ändlösare. Borta var åren i Calcutta när jag kunde gräla på kocken för tio minuters dröjsmål. Nu försökte jag att behärska min aptit; en dag företog jag mig att fasta tjugofyra timmar. Med dubbelt välbehag väntade jag på nästföljande middag.

Dyanandajis tåg är försenat vi skall inte äta föränns han kommer. Jitendra meddelade mig dessa nedslående nyheter. Som en välkomsthälsning till Swamaim, som hade varit borta två veckor, hade man gjort iordning många delikatesser. En aptitretande doft fyllde luften. Då ingenting annat erbjöds, vad fanns att svälja förutom stolthet över gårdagens stordåd i fastande?

Herre, skynda på tåget! Den himmelska försynen, tänkte jag, kunde knappast vara inbegripen i det påbud av tystnad jag hade fått av Dyananda. Men den gudomliga uppmärksamheten höll hus någon annanstans; klockan släpade sig fram timme efter timme. Mörkret föll när vår ledare trädde in genom dörren. Jag hälsade honom med oskrymtad glädje. Dyanandaji skall bada och meditera innan vi kan servera maten. Jitendra nalkades mig ännu en gång som en olyckskorp. Jag var nära kollaps. Min unga mage ovan vid försakelser, protesterade med gnagande styrka. Bilder som jag hade sett av hungersnödens offer drog spökligt förbi min syn.

Nästa dödsfall av svält i Benares kommer omedelbart att inträffa i detta eremitage, tänkte jag.

Den överhängande straffdomen användes klockan nio. Ambroiska kallelser!I mitt minne lever denna måltid som en av livets fullkomligaste stunder. Trots mitt intensiva uppgående i

25

måltiden var jag ändå i stånd med att lägga märke till att Dyananda åt i en frånvarande sinnesstämning. Han stod synbarligen över mina grova njutningar. Awamijii var ni inte hungrig? Lyckligt övermätt hade jag blivit ensam med ledaren i hans studerkammare. Åjo!

Jag har levat de senaste fyra dagarna utan mat och dryck. Jag äter aldrig på tåg, som är fyllda av världsligt folks heterogena vibrationer. Jag iakttar strikt de heliga skrifternas regler för munkar av min speciella orden. Vissa problem i vårt organisatoriska arbete sysselsätter mitt sinne Här hemma ikväll försummade jag min middag. Vad är det för brådska? Imorgon skall jag lägga an på att skaffa mig ett ordentligt mål mat. Han skrattade glatt. Skammen steg inom mig så att jag liksom höll på att kvävas. Men den föregående dagens tortyr var inte lätt att glömma. Jag vågade mig på ännu en anmärkning Swamijii, jag är alldeles förbryllad. Antag att jag i enlighet med era instruktioner aldrig ber om mat, och ingen ger mig någon. Jag skulle svälta till döds. Dö då! Detta alarmerande råd klöv luften. Dö om du måste det Mukunda! Gå aldrig in på att du lever i kraft av mat och inte i kraft av Gud. Han har skapat varje form av föda han som har gett oss matlust, han kommer säkert se till att den som dyrkar honom får sitt uppehälle, inbilla dig inte att riset håller dig uppe eller att eller att pengar eller människor ger dig understöd! Skulle det vara till någon hjälp om herren tog bort din livsanda? Det är bara hans indirekta verktyg. Är det tack vare din egen skicklighet som maten i magen smälter på dig? Använd din urskiljningssvärd, Mukunda! Skär tvärs igenom verkningarnas bojor och uppfatta den Enda Orsaken! Jag kände att hans genomträngande ord gick ända in i märgen.

Borta var min gamla villfarelse som ledde till att kroppens pockande krav överlistade själen.

Där och där fick jag smaka andens suveränitet. I hur många främmande länder har jag inte under mitt senaste med dess ständiga resor fått erfara nyttan av denna lärdom från en eremitboning i Benares!

Den enda skatt som jag förde med mig från Calcutta var sadhuns silveramulett, som min mor hade testamenterat till mig. Jag hade bevarat den i åratal, och nu låg den omsorgsfull gömd i mitt rum i eremitboningen. För att på nytt glädja mig åt talismanens vittnesbörd öppnade jag en morgon den tillslutna lådan. Det förseglade höljet var orört, men ack! Amuletten var borta.

Med sorg i hjärtat rev jag upp omslaget för att få visshet. Amuletten hade i enlighet med sadhuns förutsägelse försvunnit: den eter varifrån han hade hämtat den. Mitt förhållande till Dyanandas lärjungar blev stadigt sämre. Allt husets folk vände sig bort från mig, sårat av att jag med bestämdhet höll mig på avstånd. Mitt sega fasthållande vid meditation över själv det ideal, för vars skull jag hade lämnat hem och allvärldslig ärelystnad, framkallade kortsynt kritik från alla kanter. Uppriven av andlig ångest gick jag en tidig morgon in i vindskupan fast besluten att be tills jag blev bevärdigad med ett svar. All världens barmhärtiga moder, lär mig att känna dig genom syner, eller genom en Guru sänd av dig! De följande timmarna fann mig snyftande fram böner utan att få svar. Plötsligt fann jag mig liksom kroppsligen upplyftande till en sfär utan gränser. Din mästare kommer idag! En gudomlig röst kom överallt ifrån och ingenstädes. Denna himmelska erfarenhet genomborrades av ett rop från en bestämd plats. En berömd präst med öknamnet Habu kallade på mig från köket en trappa ner. Mukunda, nog med meditationer! Du behövs för att gå ett ärende. En annan dag skulle jag ha svarat otåligt; nu torkade jag mitt tårfyllda ansikte och åtlydde ödmjukt kallelsen. Tillsammans gav oss Habu och jag iväg till en avlägsen marknadsplats i den bengaliska delen av Benares. Den oblida Indiska solen stod ännu inte i zenit när vi gjorde våra uppköp i basarerna. Vi trängde oss fram genom den färgrika röran av husmödrar, vägvisare, präster, enkelt klädda änkor, värdiga brahminer och de allestädes närvarande heliga tjurarna. När vi passerade en föga iögonfallande gränd vände jag på huvudet och tog en överblick av den trånga sträckan. En kristusliknande man i en swamis ockragula kläder stod orörlig vid vägens slut. Han föreföll mig ögonblickligen vara en gammal bekant; min blick fäste sig hungrigt på honom för en sekund. Sedan greps jag av tvivel. Du blandar ihop denna vandrarmunk med någon som du känner, tänkte jag. Drömmare, gå vidare. Efter tio minuter kände jag en tung domning i mina

26

fötter. Som om de hade förvandlats till stenar var de ur stånd att föra mig vidare. Med stort besvär vände jag mig om; mina fötter återvann sitt normala tillstånd. Jag vände mig i motsatt riktning; återigen kände jag mig nedtyngd av den egendomliga vikten. Den heliga mannen drar mig magnetiskt till sig! Med denna tanke kastade jag mina paket i Habus armar. Han hade med förvåning lagt märke till mitt irrande fotarbete, och nu brast han i skratt. Vad går åt dig? Har du blivit tokig? Min våldsamma upprördhet hindrade mig från att ge svar på tal, jag skyndade bort under tystnad. Jag sprang tillbaka i mina spår som om jag hade haft vingar på skorna och kom fram till den trånga gränden. Min snabba blick upptäckte den orörliga gestalten, som oavvänt stirrade åt mitt håll. Några få ivriga steg och jag var vid hans fötter.

Gurudeva! (Gudomlige lärare) det gudomliga ansiktet var inget annat än det jag hade sett i mina tusen visioner. Dessa lugna ögon, detta lejonlika huvud med spetsigt skägg och fladdrande lockar hade ofta skymtat genom dunklet i mina nattliga drömmerier, löftesgivande på ett sätt som jag inte fullt hade förstått. O min egen, du har kommit till mig! Min guru sade dessa ord om och om igen på bengaliska, under det att hans röst darrade av glädje. Hur många år har jag inte väntat på dig!

Vi gick in i en tystnadens enhet; ord syntes vara det mest överflödiga av allt. Vältalighet flödande i en ljudlös sång från mästarens hjärta till lärljungens. Med den ovedersägliga insiktens antenn fattade jag att min guru kände Gud och skulle leda mig till honom. Detta livets dunkel försvann i en spröd gryning av minnen från tiden före födelsen. En dramatisk stund! Förgånget, närvarande och kommande är dess kretsande scenerier. Detta var inte den första sol som fann mig vid dessa heliga fötter! Med min hand i sin ledde mig min guru till sin tillfälliga bostad i Rana Mahal-delen av staden. Hans atletiska gestalt rörde sig med fasta steg.

Lång och rak, omkring femtiofem vid den tiden, var han vig och stark som en ung man. Hans mörka ögon var stora, vackra och fyllda av visdom som ingen kunde loda. Lätt vågigt hår mildrade uttrycket i ett ansikte av slående kraft. Styrka blandades på ett subtilt sätt med mildhet. När vi var på väg till stenbalkongen på ett hus med utsikt över Ganges sade han med varm tillgivenhet: Jag vill ge dig mina eremitboningar och allt vad jag äger. Jag kommer för att vinna visdom och förening med Gud. Det är dessa era skatter jag är ute efter. Den hastiga Indiska skymningen hade fällt sin halva ridå innan mästaren åter talade. Hans ögon uttryckte bottenlös ömhet. – Jag vill ge dig min obetingade kärlek. Dyrbara ord! Ett kvartsekel föregick innan jag med mina öron fick höra ännu ett bevis på hans kärlek. Hans läppar var främmande för hetta; tystnaden passade hans oceandjupa hjärta. – Vill du ge mig samma obetingade kärlek? Han såg på mig med barnslig tillit. – Jag skall älska er för evigt, Gurudeva! – Vanlig kärlek är självisk, rotad i mörkret i begär och tillfredställelse. Gudomlig kärlek är utan villkor, utan gräns, utan växling. Människohjärtats flytande obeständighet försvinner för alltid vid den genomborrande beröringen med den rena kärleken. Han tillade ödmjukt: Om du någonsin finner att jag avfaller från gudsförverkligandets tillstånd, ber jag dig lova mig att lägga mitt huvud i ditt knä och hjälpa till att återföra mig till den Kosmiske Älskade vi båda dyrkar.

Därpå reste han sig i det tätnade mörkret och förde mig till ett inre rum. Medan vi åt mangofrukter och sockrade mandlar invävde han anspråkslöst i sin konversation en intim kännedom om min natur. Jag fylldes av vördnad inför storheten av hans visdom, i utsökt blandning med en medfödd ödmjukhet. – Sörj inte över din amulett. Den har tjänat sitt syfte.

Liksom en gudomlig spegel hade min guru synbarligen fångat en reflex av hela mitt liv. Den levande realiteten av er närvaro, mästare, är en glädje som går utöver varje symbol. Det är tid för en förändring, alldenstund du är i en olycklig situation i eremitaget. Jag hade inte gjort några antydningar om mitt liv; nu föreföll de obehövliga! Av hans naturliga opatetiska sätt begrep jag att han inte ville veta av några förvånande utrop över hans klärvoajans. Du borde återvända till Calcutta. Varför utesluta släktingar från din kärlek till mänskligheten?

Hans förslag gjorde mig bestört. Min familj förutsade min återkomst, fastän jag hade varit döv för många böner brevledes. ”Låt den unga fågeln flyga i det metafysiska molnen”, hade

27

Ananta anmärkt. Hans vingar kommer att tröttna i den tunga atmosfären. Vi skall snart få se honom slå ner här hemma, fälla ihop vingarna och helt ödmjukt söka ro i vårt familjebo. Med denna avskräckande liknelse i minnet var jag fast besluten att inte göra några ”nedslag” i riktning mot Calcutta. Jag kommer inte att återvända hem. Men jag vill följa er vart som helst.

Jag ber er tala om er adress och ert namn. Swami Sri Ykteswar Giri. Min egentliga eremitboning är i Serampore, vid Rai Ghat Lane. Här är jag bara på besök hos min mor för några få dagar. Jag förundrade mig över Guds förvillande lek med dem som dyrkar honom.

Serampore ligger bara tolv engelska mil från Calcutta men i de trakterna hade jag aldrig sett en skymt av en guru. För att mötas måste vi resa till den galma staden Kasi (Benares), helgad genom minnen av Lahiri Mahasaya. Här hade också Buddhas, Shankaracharyas och andra kristuslika yogis fötter välsignat marken. Du skall komma till mig om fyra veckor. För första gången var Sri Yukteswars röst sträng. Nu har jag berättat för dig om min eviga tillgivenhet och visat min lycka över att ha funnit dig- det är därför du inte bryr dig om min begäran.

Nästa gång vi träffas blir du tvungen att väcka mitt intresse på nytt: det kommer inte att bli lätt för dig att bli mottagen som min lärjunge. Du måste underkasta dig helt och hållet i lydnad för min hårda träning. Jag framhärdade i en envis tystnad. Min guru genomskådade med lätthet mina svårigheter. Du tror att dina släktingar kommer att skratta åt dig? Jag kommer inte att återvända. Du kommer att återvända om trettio dagar. Aldrig. Med en vördsam bugning ända till hans fötter tog jag avsked utan att lätta spänningen i tvisten. När jag tog mig fram i midnattsmörkret undrade jag varför det mirakulösa mötet hade slutat med en oharmonisk ton. Mayas två vågskålar, som uppväger varje glädje med en sorg! Mitt hjärta var ännu inte redo att smidas under min gurus omskapande händer. Nästa morgon märkte jag en växande fientlighet i eremitmedlemmarnas attityd. Mina dagar blev fastnaglade med oföränderlig bisterhet. Efter tre veckors tid lämnade Dyananda ashram för att vara med om en konferens i Bombay; ett pandemonium bröt lös över mitt olyckliga huvud. Mukunda är en parasit, som tar emot eremitagets gästfrihet utan att ge något i ersättning. När jag råkade uppsnappa denna anmärkning ångrade jag för första gången att jag hade åtlytt uppmaningen att skicka tillbaka mina pengar till min far. Med tungt hjärta sökte jag upp min ende vän, Jitendra. Jag reser härifrån. Vill du vara vänlig och framföra mitt vördsamma beklagande till Dyanandaji när han kommer tillbaka. Jag vill resa härifrån också! Mina försök att meditera här blir inte bemötta med större bevågenhet än dina. Jitendra talade med beslutsamhet. Jag har träffat ett kristusliknande helgon. Låt oss besöka honom i Serampore. Och sålunda gjorde sig ”fågeln” i ordning för att slå ner” farligt nära Calcutta!

Kapitel 5 År i min mästares eremitboning Du har kommit. Sri Yukteswar hälsade mig från ett tigerskinn på golvet i ett vardagsrum med balkong. Hans röst var kylig, hans sätt känslolöst. Ja, käre mästare, jag är här för att följa er.

Jag knäböjde och rörde vid hans fötter. Hur kan det vara? Du bryr dig inte om mina önskningar. Nu gör jag det, Guruji. Er önskan skall bli min lag. Det låter bättre! Nu kan jag ta på mig ansvaret för ditt liv. Jag överflyttar villigt den bördan, mästare. Mitt första krav blir då att du återvänder hem till din familj. Jag önskar att du går in i ett College i Calcutta. Din uppfostran bör fortsättas. Alldeles riktigt. Jag dolde min bestörtning. Skulle efterhängsna böcker förfölja mig åren igenom? Först far, nu Sri Yukteswar! En vacker dag kommer du att resa till västerlandet. Dess folk kommer att med större mottaglighet låna sina öron till Indiens urgamla visdom om den främmande hinduiska läraren har en akademisk grad. Ni vet det bäst Guruji. Förstämningen gav vika. Hänsyftningen på västerlandet fann jag förbryllande, långt 28

avlägsen; men tillfället att behaga mästaren genom lydnad var påträngande nära. Du kommer inte att vara långt borta i Calcutta: kom hit så ofta du får tid. Varje dag om möjlig mästare!

Med tacksamhet godtar jag er auktoritet i varje detalj av mitt liv- på ett villkor. Nå? Att ni lovar att uppenbara Gud för mig! En timslång ordduell följde. En mästares ord kan inte komma på skam; det ges inte lättvindigt. Allt det som inbegripes i ett högtidligt löfte öppnar vidsträckta metafysiska utsikter. En guru måste stå på förtrolig fot med skaparen innan han kan förmå honom att uppenbara sig! Jag var medveten om Sri Yukteswars förening med det gudomliga och var fast besluten att i egenskap av hans lärjunge utnyttja min förmån. Du har en fordrande läggning! Därpå förkunnade mästaren sitt samtycke med misskundsam slutgiltighet: Må din önskan bli min önskan. Skuggan som hela livet hade fördystrat mitt hjärta gled bort; det vaga sökandet hit och dit var över. Jag hade funnit skydd för evigt hos en sann guru. Kom; jag skall visa dig eremitboningen. Mästaren reste sig från sitt tigerskinn. Jag såg mig omkring; min blick föll med en förvåning på en väggmålning omgiven av slingriga jasminkvistar. Lahiri Mahasaya! Ja min gudomlige guru. Sri Yukteswars röst skälvde av vördnad. Han var större både som människa och som yogi, än någon annan lärare vars liv har fallit inom kretsen för mina efterforskningar. I tystnad bugade jag mig inför den välbekanta bilden. Själens hyllning gick till den oförliknelige mästare som hade välsignat min barndom och lett mina steg ända till denna stund. Under min gurus ledning genomströvade jag huset och anläggningarna. Eremitboningen var rymlig, gammal och välbyggd, omgiven av en gammal kringbyggd gård med massiva pelare. Yttermurarna var täckta av mossa; duvor flaxade över det platta gråa taket, som oceremoniöst sträckte sig över ashramkvarteren. På baksidan fanns en vacker trädgård med jackträd, mangoträd och pisanger. De balustradförsedda balkonger som hörde till tvåvåningsbyggnadens övre rum vette mot den kringbyggda gården från tre sidor. En rymlig hall på nedre botten, med ett högt tak uppburet av kolonnader, användes enligt vad mästaren sade huvudsakligen under de årliga fester som kallas Durgapuja (Dyrkan av Durga. Detta är den förnämsta festen under det bengaliska året och varar nio dagar vid slutet av september. Omedelbart därefter följer tiodagarsfesten Dashahara, ”Den som utplånar tio synder” – varav tre är kroppens, tre själens och fyra talets.

Båda pujas är helgade åt Durga, ordagrant översatt ”Den oåtkomliga”, en aspekt av den Gudomliga modern, Shakti personifikationen av den kvinnliga skaparkraften). En smal trappa ledde till Yukteswars vardagsrum, vars lilla balkong vette mot gatan. Ashrams inredning var enkel; allt var anspråkslöst, rent och nyttobetonat. Man kunde lägga märke till många stolar, bänkar och bord i västerländsk stil. Mästaren inbjöd mig att stanna över natten. En kvällsmåltid av grönsaker med curry serverades av två unga elever som fick sin utbildning i eremitaget.

– Guruji, jag ber er berätta någonting för mig om ert liv. Jag satt hopkrupen på en stråmatta bredvid hans tigerskinn. De vänliga stjärnorna stod mycket nära, tycktes det bakom balkongen. Mitt familjenamn var Priya Nath Karar. Jag föddes (1855) här i Serampore, där min far var en rik affärsman. Han lämnade mig i arv detta mina förfäders hus, som nu är min eremitboning. Min formella skolning var obetydlig. Jag fann den tråkig och tom. I min tidiga mannaålder tog jag på mig en husfaders ansvar och har en dotter som nu är gift. I medelåldern blev jag välsignad med Lahiri Mahasayas ledning. Sedan min hustru dött gick jag in i Swamiorden och fick det nya namnet Sri Yukteswar Giri. (Yukteswar betyder ”förenad med Gud”. Giri är en klassificerande benämning som tillkommer som tillkommer medlemmar av en av de tio urgamla Swamigrenarna. Sri betyder ”helig” det är inte något namn utan en hederstitel.) Detta är mitt enkla levnadslopp. Mästaren log när han såg mitt ivriga ansiktsuttryck. Liksom alla biografiska skisser hade hans ord återgett yttre fakta utan att avslöja den inre människan. – Guruji, jag skulle gärna vilja höra några historier från er barndom. Jag skall berätta några få för dig-var och en med sin sensmoral. Sri Yukteswar blinkade med ögonen vid denna sin varning. Min mor försökte en gång skrämma mig med en

29

Förskräcklig historia om ett spöke i ett mörkt rum. Jag gick genast dit och uttryckte min besvikelse över att inte ha fått syn på spöket. Min mor berättade sedan aldrig någon skräckhistoria för mig. Sensmoral: se fruktan i ansiktet, och den kommer inte längre att oroa dig. Ett annat tidigt minne är mitt begär efter en ful hund som ägdes av en granne. Jag höll min familj i upphetsning i veckor igenom för att få den hunden. Mina öron var döva inför erbjudanden om sällskapsdjur med mera tilltalande utseende. Sensmoral: att fästa sitt hjärta vid något förblindar; föremålet för begäret får en inbillad gloria av attraktivitet. En tredje historia har att göra med det ungdomliga sinnets bildbarhet. Jag hörde min mor tillfälligtvis säga: En man som tar emot ett arbete under någon annan är en slav. Intrycket härav blev så outplånligt hos mig att jag till och med efter mitt giftermål sade nej till alla befattningar. Jag klarade utgifterna genom att investera familjeförmögenheten i jord. Sensmoral: goda och positiva föreställningar bör inplantas i barnens känsliga öron. Deras tidiga idéer förblir länge skarpt inetsade hos dem. Mästaren föll i lugn tystnad. Vid midnattstiden förde han mig till en smal bädd. Jag sov ljuvt och sunt första natten under min gurus tak. Sri Yukteswar valde nästa morgon för att initiera mig i sin Kriya Yoga. Tekniken hade jag redan lärt mig av två lärljungar till Lahiri Mahasaya- min far och min informator, Swami Kebelananda- men i min mästares närvaro kände jag en omdanande kraft. Vid hans beröring bröt ett stort ljus in över min varelse, liksom av glansen av oräkneliga solar som flammade på en gång. En flod av outsäglig välsignelse översvämmade mitt hjärta ända till dess innersta kärna, och detta fortsatte under den följande dagen. Det var först sent på eftermiddagen som jag kunde förmå mig att lämna eremitboningen. – Du kommer att återvända om trettio dagar. När jag anlände till mitt hem i Calcutta kom uppfyllelsen av mästarens förutsägelse samtidigt. Ingen av mina anförvanter gjorde de spetsiga anmärkningar om den ”högtflygande fågelns” återvändande som jag hade fruktat för. Jag klättrade upp till min lilla vindskupa och kastade kärleksfulla blickar på den liksom på ett levande väsen. ”Du har varit vittne till mina meditationer och tårarna och stormarna under min sadhana (den andliga övningens väg). Nu har jag nått hamnen hos min gudomlige lärare.” – Min son, jag är lycklig för bådas vår skull. Min far och jag satt tillsammans i kvällens lugn. Du har funnit din guru, liksom jag en gång på ett underbart sätt fann min egen. Lahiri Mahasayas heliga hand vakar över våra liv. Din mästare har visat sig vara inte en oåtkomlig helig man i Himalaya utan en nära granne. Mina böner har fått svar: under ditt sökande efter Gud har du inte för alltid blivit tagen ur min åsyn. Min far tyckte också om att mina formella studier skulle återupptas; han gjorde lämpliga föranstaltningar. Följande dag skrev jag in mig i Scottish Church College i Calcutta. Lyckliga månader följde i snabb takt. Mina läsare har utan tvivel gjort den skarpsinniga gissningen att jag blev föga sedd i Collegeklassrummen. Eremitboningen i Serampore hade en alltför oemotståndlig lockelse. Mästaren godtog min ständiga närvaro utan kommentarer. Till min lättnad gjorde han sällan några hänsyftningar på lärdomens salar. Fastän det var uppenbart för alla att jag aldrig var skapad för att bli en lärd man lyckades jag gång efter annan uppfylla minimikraven för mina examina. Det dagliga livet i eremitboningen förflöt lugnt med få omväxlingar. Min guru vaknade före gryningen. Där han låg eller ibland satt i sin säng inträdde han i ett tillstånd av Samadhi (bokstavligen ”att leda tillsammans”, Samadhi är ett övermedvetet tillstånd av extas varje yogin upplever identiteten av själ och Ande.) Det var det enklaste i världen att upptäcka när mästaren hade vaknat: ett plötsligt upphörande av väldiga snarkningar. En suck eller två; kanske en rörelse med kroppen. Därpå ett ljudlöst tillstånd av hämmad andning: han befann sig i djup yogaglädje. Ingen frukost följde på detta; först kom en lång promenad vid Ganges. Dessa morgontidiga strövtåg med min guru- hur verkliga och levande står de inte för mig fortfarande! Ofta befinner jag mig vid hans sida: den tidiga solen vermer upp floden. Hans röst ljuder, full av visdomens äkthet. Ett bad; sedan middagsmål. Att tillreda den i enlighet med mästarens dagliga föreskrifter hade varit den viktiga uppgiften för unga lärljungar. Min guru var vegetarian. Innan han blev munk hade han emellertid ätit ägg

30

och fisk. Hans råd till lärjungarna var att hålla sig till vilken enkel diet som helst som visade sig lämplig för ens konstitution. Mästaren åt föga; ofta ris, färgat med gul ingefära eller saft av betor eller spenat och lätt uppblandat med buffel-ghee (smör) eller smält smör. En annan dag ville han ha lins-dhal (soppa) eller channa (ost)-curry med grönsaker. Till efterrätt mangofrukter eller apelsiner med rispudding eller jackfruktsaft. På eftermiddagarna kom det besökare. En ständig ström rann från världen in i eremitboningens lugn. Var och en mötte hos mästaren samma artighet och vänlighet. För en man som har uppfattat sig själv som en själ, inte som en kropp eller ett jag, får resten av mänskligheten en slående likhet i utseende. Att de heliga männen är lika mot alla har sin rot i visdom. Mästare har undkommit Maya: dess dubbla aspekt av intellekt och idioti kastar inte längre något förledande skimmer. Sri Yukteswar visade ingen särskild aktning för den som råkade vara mäktiga eller fint bildade: inte heller ringaktade han andra för att de var fattiga eller illiterala. Han kunde lyssna respektfullt till sanningens ord från ett barn och öppet ignorera en inbilsk pundit. Klockan åtta var tiden inne för kvällsmåltid, och då var det ibland gäster som stannade kvar. Min guru kunde inte finna någon ursäkt för att äta ensam; ingen lämnade hans ashram hungrig eller otillfredsställd. Sri Yukteswar stod aldrig handfallen och blev aldrig bestört inför oväntade besök; torftig mat blev till en bankett under hans uppfinningsrika ledning. Ändå var han sparsam; hans modesta tillgångar räckte långt. ”Ha det behagligt inom gränserna för vad din börs tål. Extravaganser kommer att skaffa dig obehag”, sade han ofta antingen det gällde detaljerna i eremithushållet eller nybyggnader och reparationer eller andra praktiska angelägenheter visade mästaren en skapande andes originalitet. Lugna kvällstimmar ledde ofta till att min guru talade med oss och gav oss skatter som tiden inte kunde rå på. Varje hans yttrande var utmätt och ciselerat av visdom. Ett sublimt självförtroende kännetecknade hans sätt att uttrycka sig; det var enastående. Han talade som ingen annan inom min erfarenhetskrets någonsin talade. Hans tankar var vägda på urskillningens känsliga våg innan han tillät dem ta en yttre dräkt. Sanningens väsen, som genomtränger allt till och med i fysiologisk mening, utgick ifrån honom liksom en själens doftande utsvettning. Jag var medveten om att jag var i närvaro av en levande manifestation av Gud. Tyngden av hans gudomlighet böjde automatiskt mitt huvud inför honom. Om sena gäster upptäckte att Sri Yukteswar började helt tas i anspråk av det Oändliga drog han snabbt in dem i samtal. Han var ur stånd att anlägga en pose eller hovera sig över att han invärtes drog sig tillbaka. Då han alltid var ett med Herren behövde han ingen särskild tid för föreningen. En mästare som har förverkligat sig själv har redan lämnat meditationens trappsteg bakom sig. ”Blomman faller när frukten kommer fram.” Men heliga män håller ofta fast vid andliga former för att uppmuntra sina lärljungar. När midnattstimman nalkades kunde min guru falla i en lätt sömn lika naturligt som ett barn. Det var inget besvär med bäddning. Ofta lade han sig ner, utan så mycket som en kudde, på den smala skrivpulpet som utgjorde bakgrunden till hans vanliga sittplats på tigerhuden. En filosofisk diskussion hela natten igenom var ingen sällsynthet: vilken lärljunge som helst kunde få igång en sådan genom intensiteten i sitt intresse. Jag kände ingen trötthet vid sådana tillfällen, ingen längtan efter sömn; mästarens levande ord var tillräckliga. ”Å, det är morgongryning! Låt oss promenera vid Ganges.” Så slutade många av mina nattliga uppbyggelsestunder. Mina första månader hos Sri Yukteswar kulminerade i en nyttig lärdom-”Hur man skall överlista en moskit.”Hemma använde min familj alltid skyddsnät om nätterna. Jag blev bestört över upptäckten att denna kloka sed missaktades i eremitaget i Serampore. Ändå var insekterna fullt bofasta där; jag blev biten från huvud till fot. Min guru greps av medlidande med mig. ”Köp dig ett nät, och ett åt mig också.” Han skrattade och tillade: ”Om du bara köper ett åt dig själv kommer alla moskiter att koncentrera sig på mig.” Jag var mer än tacksam över att få foga mig i detta. Varje natt jag tillbringade i Serampore bad min guru mig att sätta upp näten vid sängdags. En kväll var moskiterna särskilt livskraftiga. Men mästaren lät bli att utfärda sina vanliga instruktioner. Jag lyssnade

31

nervöst till insekternas förberedande surr. När jag kom i säng riktade jag en bön om försoning åt deras håll i största allmänhet. En halvtimma senare hostade jag anspråksfullt för att väcka min gurus uppmärksamhet. Jag trodde att jag skulle bli galen av betten och framför allt av det sjungande surr varmed moskiterna firade sina blodtörstiga riter. Inte en rörelse till svar från mästarens sida. Jag närmade mig honom försiktigt. Han andades inte. Detta var första gången jag iakttog honom i yogatrance; det fyllde mig med förfäran. Hans hjärta måste ha strejkat!

Jag satte en spegel under hans näsa; ingen ånga av andedräkten visade sig. För att bli dubbelt säker tillslöt jag under några minuter hans mun och näsborrar med mina fingrar. Hans kropp var kall och orörlig. I en blink rusade jag mot dörren för att ropa på hjälp. Så där ja! En experimentalist i sin knoppning! Min stackars näsa! Mästarens röst skakade av skratt. Varför går du inte till sängs? Håller hela världen på att förändra sig för dig? Ändra dig själv: gör dig fri från moskitmedvetandet. Ödmjukt vände jag tillbaka till min säng. Inte en enda insekt vågade komma i närheten. Jag begrep att min guru tidigare hade samtyckt till moskitnäten bara för att mig; han hyste ingen fruktan för moskiter. Hans yogakraft var sådan att han antingen kunde förmå dem att inte bita eller själv dra sig undan till en inre osårbarhet. Han gav mig ett tecken, tänkte jag. Detta är det yogatillstånd som jag måste sträva efter att uppnå.

En yogi måste vara i stånd att träda in i det övermedvetna och förbli där, oberörd av de mångfaldiga distraktioner som aldrig saknas på denna jorden. Antingen det gäller insekters surr eller dagsljusets genomträngande sken måste sinnenas vittnesbörd stängas ute. Ljud och ljus kommer visserligen då också, men till världar som är skönare än det. Eden varifrån vi fördrivits. De instruktiva moskiterna gjorde sin tjänst också för en annan tidig lärdom i eremitboningen. Det var i skymningens stilla timma. Min guru höll på med att på ett oförlikneligt sätt tolka de gamla texterna. Vid hans fötter befann jag mig i fullkomlig ro. En rå moskit kom in i idyllen och konkurrerade om min uppmärksamhet. När den grävde ner en giftig hypodermatisk nål i mitt lår höjde jag automatiskt en hämnande hand. Uppskjut den förestående avrättningen! Jag kom i läglig tid att minnas en av Patanjalis yogaforismer-den om ahimsa (harmlöshet).

– Varför avslutade du inte verket.

– Mästare! Försvarar ni bruket att ta liv?

– Nej; men det dödande slaget hade redan utdelats i ditt sinne.

– Jag förstår inte.

– Patanjalis mening var avlägsnandet av begäret att döda.

– Sri Yukteswar hade läst i mina mentala processer som i en öppen bok – Denna världen är olämpligt inrättad för det bokstavliga praktiserandet av ahisma.

Människan kan bli tvungen att utrota skadliga varelser. Hon står inte under samma tvång att känna vrede eller hat. Alla livets former har lika rätt till mayas luft. Den helige som avslöjar skapelsens hemlighet kommer att vara i harmoni med alla dess oräkneliga förvirrade uppenbarelseformer. Alla människor kan nalkas denna insikt om de kuvar den inre förstörelselusten. Guruji, bör man erbjuda sig själv som offer hellre än att döda ett rasande vilddjur- Nej; människans kropp är dyrbar. Den har det högsta utvecklingsvärdet därför att dess hjärna och nervcentra är enastående. Dessa gör det möjligt för den som kommit långt i andakt att till fullo fatta och uttrycka gudomens mest upphöjda aspekter. Ingen lägre form är lika väl utrustad. Det är sant att man gör sig skyldig till en mindre synd om man blir tvungen att döda ett djur eller någon levande varelse. Men Vedaböckerna lär att det är en allvarlig förbrytelse mot karmalagen om en människokropp i onödan går förlorad. Jag drog en suck av lättnad: att få sina naturliga instinkter bestyrkta av skrifterna är något som inte händer en var dag. Det råkade falla sig så att jag aldrig såg mästaren i direkt beröring med någon leopard eller tiger. Men en dödsbringande glasögonorm kom en gång att stå ansikte mot ansikte med honom, endast för att bli besegrad av min gurus kärlek. Denna sorts orm är mycket fruktad i Indien, där den förorsakar mer än fem tusen dödsfall årligen. Det farliga mötet ägde rum i

32

Puri, där Sri Yukteswar hade en andra eremitboning, med ett hänförande läge nära Bengaliska Bukten. Prafulla, en ung lärjunge från de senare åren, var tillsammans med mästaren vid det tillfället. Vi satt ute nära eremitboningen, berättade Prafulla för mig. En glasögonorm visade sig alldeles intill oss, en fyrafotslängd av idel fasa. Dess huvud vidgades i vrede när den rusade emot oss. Min guru gav till ett skrockande välkomstskratt, liksom gentemot ett barn.

Jag blev utom mig av förvåning när jag fick se att mästaren tog sig för att rytmiskt klappa i händerna. (Glasögonormen hugger genast mot varje föremål som rör sig inom dess räckhåll.

Fullständig orörlighet är vanligen ens enda hopp om räddning.) Han underhöll den fruktansvärde besökaren! Jag förblev absolut stilla, under det att jag invärtes sände upp alla brinnande böner jag kunde hitta på. Ormen, som var mycket nära min guru, låg nu orörlig, till synes magnetiserad av hans smeksamma attityd. Det fasaväckande huvudet drog gradvis ihop sig; ormen slingrade sig mellan mästarens fötter och försvann i buskarna. Varför min guru rörde sina och varför glasögonormen inte högg i dem var oförklarligt för mig då, sade Prafulla till sist. Jag har sedan dess kommit att inse att min gudomlige mästare står över fruktan för att bli skadad av någon levande varelse. En eftermiddag under mina första månader i eremitboningen märkte jag att Sri Yukteswar fäste sina blickar på mig på ett genomträngande sätt. Du är för mager, Mukunda. Hans anmärkning träffade en känslig punkt. Att mina insjunkna ögon och utmärglade uppsyn var långt ifrån att behaga mig intygades av rader av nervstärkande medel i mitt rum i Calcutta.ingenting hjälpte; kroniskt dålig matsmältning hade förföljt mig sedan barndomen. Min förtvivlan nådde toppunkten vid ett tillfälle då jag frågade mig om det tjänade något till att fortsätta detta livet med en så osund kropp.

– Mediciner har sina gränser; den skapande livskraften har ingen. Tro detta: du skall bli frisk och stark.

– Sri Yukteswars ord ingav mig förvissning om en personligen tillämplig sanning som ingen annan läkare- och jag hade prövat på många! – hade varit i stånd att väcka hos mig. Och se, dag för dag repade jag mig. Två veckor efter mästarens hemliga välsignelse hade jag fått ökade krafter genom att gå upp i vikt på ett sätt som jag aldrig hade lyckats med tidigare.

Mina ständiga magplågor försvann för att aldrig komma tillbaka. Vid senare tillfällen var jag vittne till min gurus omedelbara gudomliga botande av personer som led av olycksbådande sjukdomar-tuberkulos, sockersjuka, epilepsi eller förlamning. Ingen kunde vara mer tacksam för hans kur än vad jag var för att jag plötsligt hade blivit befriad från att se ut som ett lik.

– För lera år sedan var jag också angelägen om att öka i vikt, berättade Sri Yukteswar för mig.

Under konvalescensen efter en svår sjukdom besökte jag Lahiri Mahasaya i Benares. Herre, jag har varit mycket sjuk och tappat flera pund. Jag förstår, Yukteswar du skaffade dig själv en sjukdom, och nu tycker du att du är mager. Detta svar var långt ifrån vad jag hade väntat; min guru tillade emellertid som uppmuntran: Låt mig se; jag är säker på att du kommer att känna dig bättre imorgon. I mitt mottagliga sinne uppfattade jag hans ord som en akt av hemlig helbrägdagörelse, och jag blev inte överraskad av att morgonen därpå känna en välkommen tillväxt i styrka. Jag sökte upp min mästare och utropade jublande: Herre, jag känner mig mycket bättre idag. Sannerligen! Idag gör du dig själv starkare. Nej mästare!

Protesterade jag. Det var ni som hjälpte mig: detta är första gången sedan veckor tillbaka som jag har haft någon energi. Ja, din sjukdom var riktigt allvarlig. Din kropp är ännu svag: vem kan säga hur det kommer att kännas imorgon? Tanken på att din svaghet möjligtvis skulle kunna komma tillbaka kom mig att känna köldrysningar av skräck. Nästa morgon kunde jag knappast släpa mig till Lahiri Mahasayas hem.

– Mästare, nu är jag sjuk igen.

– Min gurus blick var spefull. Så där ja! Än en gång gör du dig själv opasslig.

– Gurudeva, nu begriper jag att ni dag för dag driver gyckel med mig. Mitt tålamod var slut.

Jag förstår inte varför ni inte tror på mina sanningsenliga beskrivningar.

– Sannerligen, det har varit dina tankar som har kommit dig att känna dig omväxlande svag

33

och stark. Min mästare såg vänligt på mig. Du har sett hur din hälsa exakt har följt dina förväntningar. Tanken är en kraft, lika väl som elektriciteten eller tyngdkraften.

Människosjälen är en gnista av Guds allsmäktiga medvetande. Jag skulle kunna visa dig att vadhelst ditt sinne tror med full kraft och intensitet, det kommer genast att inträffa. Då jag visste att Lahiri Mahasaya aldrig lånade sig åt tomt prat vände jag mig till honom med största vördnad och allvar: Mästare, om jag tror att jag är frisk och har återfått min förra vikt, skall det då också ske? Det skall det, just i detta ögonblick. Min guru talade med stort allvar och med blicken fäst på mina ögon. Och se! Jag kände att inte bara min styrka utan också min vikt tilltog. Lahiri Mahasaya föll åter i tystnad. Efter några timmar vid hans fötter återvände jag till min mors hem, där jag bodde under mina besök i Benares.

Min son! Vad har hänt? Har du svullnat upp av vattusot? Min mor kunde knappast tro sina ögon. Min kropp hade nu samma kraftiga dimensioner som den hade haft före min sjukdom.

Jag vägde mig och fann att jag på en dag hade ökat femtio pund; den vikten bibehöll jag.

Vänner och bekanta, som hade sett min magra gestalt, var häpna och bestörta. Många av dem förändrade sitt levnadssätt och blev lärjungar till Lahiri Mahasaya till följd av detta underverk. Min guru, som var vaken i Gud, visste att denna världen inte var något annat än en Skapares objektiverade dröm. Därför att han var fullt medveten om sin förening med den Gudomlige Drömmaren kunde Lahiri Mahasaya materialisera eller dematerialisera eller åstadkomma vilka förändringar han ville i den kosmiska visionen. ’Allt skapat styrdes av kosmiska lagar’ sade Sri Yukteswar till sist. ’Det som manifesterar sig i det yttre universum och kan urskiljas av vetenskapsmännen kallas naturlagar. Men det finns subtilare lagar som härskar i medvetandets riken och som man endast kan lära känna genom den inre yogavetenskapen. Den dolda andliga planen har också sina naturliga och lagbundna verkningsprinciper. Det är inte naturvetenskapsmannen utan den fullt självförverkligade mästaren som fattar materiens sanna natur. Sålunda var Kristus i stånd att läka tjänarens öra sedan det hade blivit avhugget av en av hans lärjungar.’ Sri Yukteswar var en oförliknelig uttolkare av skrifterna. Många av mina lyckligaste minnen hänför sig till hans samtal. Men hans tankars ädelstenar blev inte kastade i tanklöshetens eller dumhetens aska. En enda orolig rörelse av min kropp eller ett lätt anfall av själsfrånvaro räckte till för att göra ett abrupt slut på mästarens utläggningar.

– Du är inte här. Mästaren avbröt sig en eftermiddag med detta avslöjande. Som vanligt var han min uppmärksamhet på spåren med fruktansvärd snabbhet.

– Guruji! Min ton var protesterande. Jag har inte flyttat på mig; mina ögonlock har inte rört sig; jag kan repetera vartenda ord ni har sagt!

– Inte desto mindre var du inte helt och hållet med mig. Din invändning tvingar mig att anmärka att du i bakgrunden av ditt sinne höll på att skapa tre saker. Den första var en lantlig tillflyktsort på en slätt, den andra på en kulle, den tredje vid havet. Dessa vagt formulerade tankar hade verkligen funnits där nästan undermedvetet. Jag såg på honom med en blick som bad om förlåtelse.

– Vad kan jag göra med en sådan mästare som genomskådar mina lösa funderingar?

– Du har gett mig rätt till detta. De subtila sanningar jag framställer kan inte fattas utan att du helt och hållet koncentrerar dig. Om det inte är nödvändigt gör jag inte intrång i andra själars avskildhet. Människan har det naturliga privilegiet att i hemlighet få ströva omkring bland sina tankar. Objuden träder inte herren in där, och inte heller vågar jag mig på att göra intrång.

– Ni är alltid välkommen mästare!

Dina arkitekturdrömmare kan materialisera sig senare. Nu är det tid för studier!

Sålunda avslöjade min guru för mig på sitt enkla sätt helt tillfälligtvis tre stora händelser i mitt liv som skulle komma att inträffa. Sedan min tidigaste ungdom hade jag sett gåtfulla glimtar av tre byggnader, var och en i olika infattning. I exakt samma följd som Sri Yukteswar hade antytt fick dessa syner sin slutgiltiga form. Först kom mitt grundande av en yogaskola för

34

pojkar på släta marken i Ranchi, sedan mitt amerikanska högkvarter på toppen av en kulle i Los Angeles, slutligen en eremitboning i södra Kalifornien vid den väldiga Stilla Oceanen.

Mästaren försäkrade aldrig i arrogant ton: -Jag förutsäger att en sådan händelse skall inträffa! Han brukade snarare antyda: -Tror du inte att detta kan hända? Men hans enkla tal dolde profetisk förmåga. Han behövde inte ta någonting tillbaka; aldrig visade sig hans lätt beslöjade ord vara falska. Sri Yukteswar var reserverad och saklig i sitt uppträdande. Det fanns ingenting av den oklare eller enfaldige visionären över honom. Hans fötter stod stadigt på jorden, hans huvud var i himlens hamn.

Praktiskt folk väckte hans beundran.

– Helighet är inte slöhet! Att kunna uppfatta det gudomliga leder inte till oduglighet! Brukade han säga. Det aktiva uttrycket för dygd ger den skarpaste intelligensen.

I mästarens liv upptäckte jag till fullo klyftan mellan andlig realism och den dunkla mysticism som med orätt betraktas som dess motsvarighet. Min guru var ovillig att diskutera de övernaturliga världarna. Hans enda ”mirakulösa” aura var den fullkomliga enkelhetens. I samtal undvek han sensationella antydningar; i handling uttryckte han sig fritt. Andra talade om underverk men kunde inte utföra något; Sri Yukteswar omnämnde sälla de subtila lagarna men brukade dem i hemlighet som han fann för gott.

– En man som förverkligat sig själv utför inget underverk föränn han har fått bifall till det inom sig, förklarade mästaren. Gud vill inte att hans skapelses hemligheter skall avslöjas utan åtskillnad. Varje individ i världen har också en oförytterlig rätt till sin fria vilja. En helig man gör inte intrång på den oavhängigheten.

Den tystnad som brukade utmärka Sri Yukteswar hade sin orsak i hans djupa uppfattning av det Oändliga. Han hade ingen tid över för det ändlösa ”uppenbarelser” som tar dagarna i anspråk för lärare som inte har förverkligat sig själva. ”Hos grunda människor ställer de små tankarnas fiskar till mycket rörelse. I själar som liknar oceanen gör inspirationens valar knappast en krusning.” Denna iakttagelse, hämtad från de hinduiska skrifterna, är inte utan sin skarpsynta humor. På grund av min gurus oansenliga yttre var det bara få av hans samtida som i honom igenkände en övermänniska. Det folkliga ordspråket ”Den är en dåre som inte kan dölja sin visdom”, kunde aldrig tillämpas om Sri Yukteaswar. Fastän han var född dödlig som alla andra hade mästaren uppnått identitet med Härskaren över tid och rum. I hans liv urskilde jag en gudalik enhet. Han hade inte funnit något oöverstigligt hinder mot att sammansmälta det mänskliga med det Gudomliga. Det finns inga sådana skrankor, det kom jag till insikt om, annat än i människans andliga brist på djärvhet. Jag kände alltid en rysning vid beröringen med Sri Yukteswars heliga fötter. Yogis lär att en lärjunge blir andligen magnetiserad genom att vördnadsfullt vidröra en mästare; det uppstår en fin ström.

Lärljungens icke önskvärda vanemekanismer i hjärnan blir ofta bortbrända, strömfåran för hans världsliga tendenser rubbad på ett välgörande sätt. Åtminstone för ögonblicket kan han finna att mayas hemliga slöjor lyfter sig och få en glimt av salighetens verklighet. Hela min kropp svarade med en befriande glöd var gång jag på indiskt sätt knäböjde inför min guru.

– Till och med när Lahiri Mahasaya var tyst, berättade mästaren för mig, eller när han samtalade om andra än rent religiösa ting, upptäckte jag att han inte desto mindre hade överfört outsäglig kunskap till mig.

Sri Yukteswar påverkade mig på samma sätt. Om jag kom in i eremitboningen i en söndersliten eller likgiltig sinnesstämning ändrade jag min attityd omärkligt. Ett läkande lugn sänkte sig över mig vid blotta åsynen av min guru. Varje dag tillsammans med honom var en erfarenhet av glädje, frid och visdom. Aldrig fann jag honom vilseledd eller förgiftad av snålhet eller upprördhet eller vrede eller bundenhet vid någon människa.

– Tyst nalkas mayas mörker. Låt oss skynda till vårt hem inom oss. Med dessa ord brukade mästaren vid skymningen ständigt påminna sina lärjungar om deras behov av Kriya Yoga. En ny elev uttryckte vid ett tillfälle sitt tvivel på sin egen värdighet att delta i yogaövningar.

35

– Glöm det förgångna, trösta honom Sri Yukteswar. Alla människors förflutna liv är mörka av många skamfläckar. Människans livsförsörjning är alltid opålitlig ända tills den har förankrats i det Gudomliga. Allting i framtiden kommer att förbättras om du gör en andlig ansträngning nu. Mästaren hade alltid unga chelas (lärjungar, av ett sanskritverb som betyder ”tjäna”) i sin eremitboning. Deras andliga och intellektuella uppfostran var hans livs intresse: till och med kort innan han gick bort tog han emot två sexåriga pojkar och en ungdom på sexton år för att uppfostra dem. Han ledde deras själar och liv med den omsorgsfulla disciplin vari ordet ”discipel” ctymologiskt har sin rot. Eremitagets invånare älskade och vördade sin guru; han behövde bara lätt klappa i händerna för att de ivrigt skulle skynda till hans sida. När hans lynne var tystlåtet och frånvarande vågade sig ingen på att tala; när han skrattade sitt jovialiska skratt såg barnen på honom som på en av sina egna. Mästaren bad sällan någon göra honom en personlig tjänst, och inte heller ville han ta emot hjälp av en elev om inte villigheten var uppriktig. Min guru tvättade helt lugnt sina kläder om lärjungarna försummade denna privilgerade uppgift. Sri Yukteswar bar den traditionella ockrafärgade swamidräkten; hans osnörda skor var i enlighet med en yogis sed av tiger- eller hjortskinn. Mästaren talade flytande engelska, franska, hindi och bengaliska: hans sanskrit var utan vank. Tålmodigt undervisade han sina unga elever med begagnande av vissa genvägar som han skarpsinnigt hade funderat ut vid studiet av engelska och sanskrit. Mästaren var mån om sin kropp utan att med oro fästa sig vid den. Det Oändliga, framhöll han, manifesterar sig lämpligen genom fysisk och psykisk hälsa. Han ogillade alla ytterligheter. En lärjunge påbörjade en gång en lång fasta. Min guru bara skrattade: ”Varför inte kasta till hunden ett ben?”

Sri Yukteswars hälsa var förträfflig; jag såg honom aldrig sjuk. Han tillät elever att rådfråga läkare om det ansågs välbetänkt. Hans syfte var att visa aktning för världens vanor: ”Läkare måste bedriva sitt yrke att bota människor genom Guds lagar tillämpade på materien.”Men han prisade den själsliga terapins överlägsenhet och upprepade ofta: Visdom är vad som rensar bäst.” Kroppen är en bedräglig vän. Ge den vad den tillkommer; inte mera, sade han.

Smärta och njutning är övergående; Uthärda alla tvåfaldens motsättningar med lugn, under det att du samtidigt söker avlägsna deras grepp om dig. Inbillningen är den dörr varigenom såväl sjukdom som tillfrisknande träder in. Tro inte på sjukdomens verklighet, inte ens när du är sjuk; en besökare som man inte känner igen kommer att fly! Mästaren räknade många läkare som sina lärjungar.

– De som har spårat upp de fysiska lagarna kan lätt utforska vetenskapen om själen, sade han till dem. En fin andlig mekanism är dold alldeles bakom den kroppsliga strukturen. (En modig läkarvetenskapsman, Charles Robert Richet, tillerkänd nobelpriset i fysiologi, skrev följande: Metafysiken är ännu inte officiellt en vetenskap och erkänd som sådan. Men den kommer att bli… I Edinburgh hade jag tillfälle att försäkra inför 100 fysiologer att våra fem sinnen inte våra enda medel till kunskap och att ett fragment av verkligheten ibland når intelligensen på andra vägar… Därför att ett faktum är sällsynt finns det inget skäl för att det inte existerar. Att ett studium är svårt, är det ett skäl till att inte förstå det? De som har smädat metafysiken som en ockult vetenskap kommer att skämmas lika mycket för sig själva som de som smädade kemin av det skälet att sökandet efter den vises sten var en illusion… Vad principer beträffar finns det bara sådana som Lavoisiers. Claude Bernards och Pasteurs – experimentella överallt och alltid. Välkomsthälsningar alltså till den nya vetenskap som kommer att förändra den mänskliga tankens orientering.”)

Sri Yukteswar rådde sina elever att bli levande förbindelselänkar mellan västerländska och österländska dygder. Själv praktiserade han västerländska dygder i yttre vanor men var invärtes en andlig oriental. Han prisade västerns framåtskridande, uppfinningsrika och hygieniska seder, och de religiösa ideal som ger en månghundraårig gloria åt östern.

Disciplin hade inte varit obekant för mig: i mitt hem var min far sträng, Ananta ofta hård.

Men Sri Yukteswars träning kan inte beskrivas som annat än drastisk. I sin dyrkan av

36

fullkomligheten var min guru hyperkritisk mot sina lärjungar antingen det gällde väsentliga ting eller uppträdandets subtila nyanser.

– Goda maner utan uppriktighet liknar en vacker död dam, anmärkte han vid lägligt tillfälle.

Rättframhet utan artighet liknar en läkares kniv, den är effektiv men obehaglig. Öppenhet i förening med hövlighet är nyttig och beundransvärd. Mästaren var synbarligen tillfredställd med mina andliga framsteg, ty han gjorde sällan några antydningar om den saken; i andra avseenden var mina öron inte obekanta med tillrättavisningar. Mina förnämsta försyndelser bestod i själsfrånvaro i att jag då och då gav efter för sorgsna stämningar, i att jag inte iakttog vissa etikettsregler och vid flera tillfällen beträdde ometodiska vägar.

– Lägg märke till hur på alla sätt välorganiserade balanserade din far Bhagabatis handlingar är, påpekade min guru. De båda lärjungarna till Lahiri Mahasaya hade träffats kort efter det att jag hade börjat mina pilgrimsfärder till Serampore. Min far och Sri Yukteswar uppskattade med beundran varandras värde. Båda hade de byggt upp ett inre liv av andlig granit som tiden inte kunde förstöra.

Av tillfälliga lärare under mitt tidigare liv hade jag inhämtat en del felaktiga lärdomar. En chela, hade sagt mig, behövde inte alltför nitiskt befatta sig med världsliga plikter; när jag hade försummat eller utan omsorg fullbordat mina uppgifter blev jag inte straffad. Den mänskliga naturen har mycket lätt för att tillgodogöra sig en sådan uppfostran. Under mästarens skoningslösa färla tillfrisknade jag emellertid snart från ansvarslöshetens behagliga självbedrägeri.

– De som är för goda för denna världen har att vara till prydnad för någon annan anmärkte Sri Yuteswar. Så länge du andas jordens fria luft är det din skyldighet att göra tacknämlig tjänst.

Endast den som lärt sig att till fullo behärska det andningslösa tillståndet (samadhi: den individuella själens fullkomliga förening med den Oändliga Anden) är befriad från kosmiska imperativ. Jag skall inte försumma att låta dig veta när du har uppnått den slutliga fulländningen.

Min guru kunde aldrig mutas, inte ens med kärlek. Han visade ingen eftergivenhet mot någon som i likhet med mig själv villigt erbjöd sig att bli hans lärjunge. Antingen mästaren och jag var omgivna av hans elever eller av främlingar eller ensamma med varandra talade han alltid rent ut och tadlade mig skarpt. Inte det minsta återfall i ytlighet eller inkonsekvens undgick hans tillrättavisning. Denna tillplattande behandling var svår att stå ut med, men det var min fasta föresats att låta Sri Yuketswar stryka bort varenda en av mina psykologiska ojämnheter.

Medan han arbetade på denna titaniska förvandling skälvde jag många gånger under tyngden av hans disciplinära hammare.

– Om du inte tycker om mina ord har du din frihet att lämna mig vilket ögonblick som helst, försäkrade mästaren mig. Jag begär ingenting annat av dig än din egen förbättring. Stanna kvar endast om du känner dig ha nytta av det.

För varje förödmjukande slag han tilldelade min fåfänga, för varje tand i min käft som han bildligt talade knackade lös med häpnadsväckande målmedvetenhet är jag honom mer tacksam än jag någonsin kan uttrycka. Den mänskliga egenkärlekens kärna står knappast till att rubba annat än med hårda medel. När den är borta finner det Gudomliga åtminstone en kanal som inte är tilltäppt. Förgäves söker det sippra igenom själviskhetens flinthårda hjärtan.

Sri Yukteswars visdom var så genomträngande att han utan att fästa avseende vid vad man sade ofta svarade på ens outtalade anmärkningar.

– Vad en person inbillar sig att han hör och vad den som talar i verkligheten har menat kan vara vitt skilda poler, sade han. Försök att känna tankarna bakom förvirringen i människornas ordsvall. Men gudomlig insikt är smärtsam att höra för världsliga öron; mästaren var inte populär bland ytliga elever. De visa, som alltid är få till antalet, vördade honom djupt. Jag vågar påstå att Sri Yukteswar skulle ha varit den mest eftersökte gurun i Indien om hans ord inte hade varit så uppriktiga och så kritiska.

37

– Jag är hård mot dem som kommer för att njuta min undervisning, tillstod han inför mig. Det är mitt sätt; det gäller att godta det eller avstå helt och hållet. Jag kommer aldrig att kompromissa. Men du kommer att bli mycket vänligare mot dina lärjungar; det är ditt sätt. Jag söker rena endast i stränghetens eld, som bränner mer än vad man i allmänhet kan uthärda.

Kärleken som närmar sig med mildhet förvandlar den också. Den oböjliga och den fogliga metoden har samma effektivitet om den tillämpas med visdom. Du kommer att resa till främmande länder, där rättframma anfall på jaget inte är uppskattade. En lärare skulle inte kunna sprida Indiens budskap i västerlandet utan en riklig fond av anpassningsförmåga, tålamod och fördragsamhet. Jag vägrar att ange vilket mått av sanning jag senare kom att upptäcka i mästarens ord! Fastän Sri Yukteswars oförblommerade tal hindrade honom från att få många efterföljare under de år han vandrade på jorden, verkar inte desto mindre hans levande ande idag över hela världen, hos sådana som uppriktigt studerar hans Kriya Yoga och andra lärdomar. Han har ett större herravälde i människornas själar än ens Alexander någonsin drömde om att få på jordens yta.

Min far kom en dag för att betyga sin vördnad för Sri Yukteswar. Det är mycket antagligt att far väntade sig att få höra några ord till mitt lov. Han blev uppskakade över att i stället få sig till livs en lång lista på mina ofullkomligheter.. Det var mästarens vana att räkna upp enkla, obetydliga bristfälligheter med en min av olycksbådande allvar. Min far rusade åstad för att träffa mig.

– Att döma av din gurus anmärkningar trodde jag att jag skulle finna dig vara ett fullkomligt vrak! Min far visste inte om han skulle gråta eller skratta.

Den enda orsaken till Sri Yukteswars misshag vid den tiden var att jag tvärt emot hans vänliga vink hade försökt omvända en viss man till den andliga vägen.

Förnärmad sökte jag i hast upp min guru. Han tog emot mig med nedslagna blickar, liksom om han hade varit medveten om sin skuld. Det var den enda gången jag någonsin fick se det gudomliga lejonet ödmjukt inför mig. Det enastående ögonblicket blev avnjutet i fullaste mått.

– Herre, varför dömde ni mig så obarmhärtigt inför min bestörta fader? Var det rättvist?

– Jag skall inte göra om det. Mästarens ton var ursäktande. Jag blev genast avväpnad. Hur redobogen var inte den store mannen till att erkänna sitt fel! Fastän han aldrig mera störde min fars sinnesro fortsatte mästaren obevekligen att dissekera mig när och var han än behagade.

Nyblivna lärjungar förenade sig ofta med Sri Yukteswar i uttömmande kritik av andra. Visa som gurun! Praktexemplar av osvikligt skarpsinne! Men den som tar till offensiven får inte vara försvarslös. Dessa samma häcklande elever flydde huvudstupa så snart mästaren offentligen skickade iväg några pilar från sitt analytiska koger i deras riktning.

– Ömtålig inre svaghet, som revolterar inför milda stötar av kritik, liknar sjuka kroppsdelar, som bävar tillbaka till och med för den ömsintaste behandling. Detta var Sri Yukteswars roade anmärkning om dessa flyktiga varelser.

Det finns lärjungar som söker efter en guru skapad till deras egen avbild. Sådana elever klagade ofta över att de inte kunde förstå Sri Yukteswar.

– Inte heller kan du förstå Gud! Replikerade jag vid ett tillfälle. När en helig man är klart förstådd av dig har du själv blivit en sådan. Bland de trillioner mysterier som varje sekund inandas den outrannsakliga luften, vem kan djärvas begära att en mästares bottenlöst outgrundlig natur genast skall begripas?

Elever kom och försvann för det mesta. De som krävde en väg av salvelsefull sympati och behagligt erkännande fann ingenting sådant i eremitboningen. Mästaren erbjöd skydd och vård för evigheten, men många lärjungar begärde också i sin snikenhet att få balsam för det egna jaget. De gav sig iväg, i det de föredrog livets oräkneliga förödmjukelser framför varje slag av ödmjukhet. Mästarens flammande strålar, det öppna genomträngande solskenet av

38

hans visdom var alltför starkt för deras andliga sjuklighet. De sökte upp några obetydligare lärare, som gav dem skugga med sitt smicker och lät dem sova okunnighetens oroliga sömn.

Under mina tidigare månader tillsammans med mästaren hade jag känt en ömtålig fruktan för hans tillrättavisningar. Snart insåg jag att de var reserverade för lärjungar som hade bett om hans muntliga vivisektion. Om någon pinad elev protesterade, kunde Sri Yukteswar försjunka i harmlös tystnad. Hans ord röjde aldrig någon vrede utan var opersonliga i sin visdom.

Mästarens insikt var inte avsedd för tillfälliga besökares oförberedda öron; han anmärkte sällan på deras brister, även om de var aldrig så iögonfallande. Men gentemot elever som sökte hans råd kände han ett allvarligt ansvar. Tapper är sannerligen den guru som tar på sig uppgiften att förvandla den råa metallen i en jaguppfylld mänsklighet! En helig mans mod har sin rot i hans medlidande med de stapplande blinda människorna i denna världen.

När jag hade övergett det agg som bottnade i min sårade självkänsla fann jag att mästarens kritik av mig märkbart avtog. På ett mycket subtilt sätt veknade han till en jämförelsevis stor mildhet. Med tiden rev jag ner varje mur av rationalisering och undermedveten reservation, varunder den mänskliga personligheten vanligen skyddar sig. (De undermedvetet ledda rationaliseringarna av själslivet är fullkomligt skilda från sanningens osvikliga ledning, som kommer från det övermedvetna. Med franska vetenskapsmän i Sorbonne som föregångare börjar västerländska tänkare undersöka möjligheten av gudomliga förnimmelser hos människan.- ”Under de senaste tjugo åren har psykologiska forskare under inflytande från Freud ägnat hela sin tid åt undersökningar i det undermedvetnas riken”, påpekade Rabbi Israel H. Levinthal 1929. ”Det är sant att det undermedvetna avslöjar mycket av det mysterium som kan förklara mänskliga handlingar, men inte alla våra handlingar. Det kan förklara det abnorma, men inte bedrifter som står över det normala. Den senaste psykologin, vartill de franska skolorna stått fadder, har upptäckt en ny region hos människan som den kallar det övermedvetna. Imotsats till det undermedvetna, som representerar de underjordiska strömningarna i vår natur, avslöjar det de höjder vartill vår natur kan nå. Människan är en trefaldig, inte en tvåfaldig personlighet; vårt medvetna och undermedvetna väsen krönes av ett övermedvetet. För många år sedan antydde den engelske psykologen F. W. H. Myers att ”dold i vårt väsens djup finns det en avskrädeshög såväl som en skattkammare.”I motsats till den psykologi som koncentrerar alla sina forskningar på det undermedvetna i människans natur riktar denna nya övermedvetandets psykologi sin uppmärksamhet på skattkammaren, den region som ensam kan förklara människornas stora, osjälviska, heroiska bedrifter.”)

Belöningen var en otvungen harmoni med min guru. Jag upptäckte då att han var förtroendefull, hänsynsfull och tystlåtet kärleksfull. Hans tillbakadragna väsen gjorde emellertid att han aldrig bestod mig med ett ord av tillgivenhet.

Mitt eget temperament är huvudsakligen religiöst. I början var det förbryllande att finna att min guru, mättad med jnana men tillsynes uttorkad när det gällde bhakti (jnana, visdom, och bhakti, andakt: två av huvudvägarna till Gud), endast uttryckte sig i termer som tillhörde den kyliga andliga matematiken. Men allteftersom jag sökte nå samstämmighet med hans natur märkte jag ingen förminskning utan snarare tillväxt i mitt andäktiga närmande till Gud. En mästare som förverkligat sig själv är fullt i stånd att leda sina olika lärjungar längs deras väsentliga benägenheters naturliga vägar.

Mitt förhållande till Sri Yukteswar var en smula oartikulerat men ägde inte desto mindre all vältalighet. Ofta fann jag hans tysta signatur på mina tankar, vilket gjorde allt tal obehövligt.

När jag stilla satt vid hans sida kände jag hans rika gåvor fridfullt strömma in över mitt väsen.

Sri Yukteswars opartiska rättvisa kom tydligt till synes under mitt första college års sommarferier. Jag välkomnade tillfället att tillbringa några sammanhängande månader i Serampore i sällskap med min guru.

– Du kan ta vård om eremitaget. Mästaren var glad över min entusiastiska ankomst. Dina plikter kommer att bli att ta emot gäster och ha uppsikt över de andra lärjungarnas arbete.

39

Kumar, en ung byinvånare från östra Bengalen, hade mottagits fjorton dagar tidigare för uppfostran i eremitaget. Då han var anmärkningsvärt intelligent vann han snabbt Sri Yukteswars tillgivenhet. Av någon outgrundlig anledning var mästaren mycket mot den nya inackorderingen.

– Mukunda, låt Kumar överta dina plikter. Använd din egen tid till att sopa och laga mat.

Mästaren utfärdade dessa instruktioner sedan den nykomne pojken hade varit hos oss en månads tid.

Sedan Kumar hade blivit upphöjd till ledare utövade han ett litet hustyrrani. I tyst myteri fortsatte de andra lärjungarna att söka upp mig för att få dagliga råd.

– Mukunda är omöjlig! Ni gjorde mig till uppsyningsman, och ändå går de andra till honom och lyder honom. Tre veckor senare klagade Kumar för vår guru. Jag råkade lyssna till honom från ett angränsande rum.

– Det var därför jag skickade honom till köket och dig till samtalsrummet. Sri Yukteswars förintande ton var något nytt för Kumar. På det sättet har du kommit att erfara att en värdig ledare hyser önskan att tjäna och inte att härska. Du ville ha Mukundas position men kunde inte uppehålla den genom förtjänst. Vänd nu tillbaka till ditt tidigare arbete som köksbiträde.

Efter denna förödmjukande tilldragelse återtog mästaren gentemot Kumar sin tidigare attityd av sällsynt efterlåtenhet. Vem kan lösa attraktionens mysterium? Hos Kumar upptäckte vår guru en tjusande springbrunn som inte forsade för medlärljungarna. Fastän den nykomne pojken uppenbarligen var Sri Yukteswars favorit kände jag mig inte bestört. Personliga idiosynkrasier, som till och med mästare är behäftade med, ger en rik mångfald åt livets mönster. Min natur tar sällan djupare intryck av en detalj; vad jag sökte hos Sri Yukteswar var en mera oåtkomlig välgärning än yttre pris.

Kumar talade giftigt till mig en dag utan anledning; jag blev djupt sårad.

– Ditt huvud sväller till bristningsgränsen! Jag tillade en varning vars sanning jag kände intuitivt. Om du inte ändrar sätt kommer du en dag att uppmanas lämna eremitboningen.

Med ett sarkastiskt skratt upprepade Kumar sin anmärkning inför gurun, som just hade kommit in i rummet. Då jag fullt och fast väntade att bli tillrättavisad drog jag mig ödmjukt undan till ett hörn.

– Kanske Mukunda har rätt. Mästarens replik till pojken kom med ovanlig kyla. Jag kom undan utan tuktan.

Ett år senare gav sig Kumar iväg på ett besök i sitt barndomshem. Han brydde sig inte om Sri Yukteswars tysta ogillande- mästaren lade sig aldrig med myndighet i sina elevers handlingar.

Vid pojkens återkomst till Serampore efter några få månader märktes en obehaglig förändring.

Borta var den ståtlige Kumar med lugnt och klart strålande ansikte. Det var bara en obetydlig bonde som stod inför oss, en som på senaste tiden hade lagt sig till med ett antal ovanor.

Mästaren kallade mig till sig och diskuterade med brustet hjärta det faktum att pojken numera var olämplig för eremitagets klosterliv.

– Mukunda, jag ämnar överlåta åt dig att be Kumar lämna ashram imorgon; jag kan inte göra det! Tårarna stod i Sri Yukteswars ögon, men han behärskade sig snabbt. Pojken skulle inte ha fallit till dessa avgrunder om han hade lyssnat till mig och inte rest bort för att beblanda sig med mindre önskvärda kamrater. Han har förkastat mitt beskydd; den hårda och känslolösa världen måste fortfarande vara hans guru.

Kumaras avresa gjorde mig inte uppblåst; med sorg undrade jag över hur någon, i vars makt det stod att vinna mästarens kärlek, någonsin kunde vara mottaglig för billigare lockelser. Att njuta av vin och sexualliv är djupt rotat i den naturliga människan och kräver ingen finkänslighet i uppfattningen för att bli värderat. Sinnliga tidsfördriv är jämförliga med den ständigt gröna oleandern, som doftar med sina mångfärgade blommor: varje del av växten är giftig. Tillfrisknandets land ligger inom oss, strålande av den lycka som vi blint söker i tusen felaktiga riktningar. (”I vaket tillstånd gör människan oräkneliga ansträngningar för att få

40

erfara sinnliga njutningar; när hela hopen av sinnesorgan är uttröttade glömmer hon till och med den njutning som är för handen och går till sömns för att njuta vila i själen, hennes egen natur”, har Shankara, den store vedantisten, skrivit. ”Översinnlig salighet är sålunda ytterligt lätt att uppnå, och den är långt överlägsen sinnesnjutningarna, som alltid slutar i avsmak.”)

– Skarp intelligens är tveeggad, anmärkte mästaren en gång på tal om Kumars lysande förstånd. Den kan brukas konstruktivt eller destruktivt liksom en kniv, antingen för att skära hål i okunnighetens spikböld eller för att skära av ens eget huvud. Intelligensen ledes rätt endast sedan själen har erkänt den andliga lagens oundgänglighet.

Min guru umgicks fritt med manliga och kvinnliga lärjungar, i det han behandlade alla som sina barn. Då han genomskådade deras själars jämlikhet visade han ingen åtskillnad eller partiskhet.

– I sömnen vet du inte om du är man eller kvinna, sade han. Alldeles på samma sätt som en man när han föreställer en kvinna inte blir en sådan, så har själen, som föreställer både man och kvinna, inte något kön. Själen är den rena, oföränderliga avbilden av Gud. Sri Yukteswar undvek eller klandrade aldrig kvinnor som förförelsens redskap. Män, sade han, var också en frestelse för kvinnor. En gång frågade jag min guru varför ett stort helgon i gamla tider hade kallat kvinnor ”dörren till helvetet”.

– En flicka måste ha visat sig mycket oroande för hans sinnesfrid under hans tidigare liv, svarade min guru sarkastiskt. I annat fall skulle han inte ha anklagat kvinnan utan någon ofullkomlighet i sin egen självbehärskning.

Om en besökare vågade sig på att berätta någon tvetydig historia i eremitaget brukade mästaren bevara en ointresserad tystnad.

– Låt inte piska upp dig av ett vackert ansiktes utmanande piska, sade han till sina lärjungar.

Hur kan sinnenas slavar njuta av världen? Dess subtila dofter undgår dem medan de krälar i urgyttjan. All fin urskillning går förlorad för de elementära lustarnas människa.

Elever som sökte komma undan den dualistiska mayaillusionen fick tålmodiga och förståelsefulla råd av Sri Yukteswar.

– Alldeles som ändamålet med att äta är att tillfredställa hunger och inte glupskhet, så är den sexuella instinkten avsedd för släktets fortplantning i enlighet med naturens lag, aldrig för att underblåsa en längtan som inte går att uppfylla, sade han. Förstör orätta begär ni; i annat fall kommer de att följa dig åt sedan astralkroppen slitits från sitt fysiska hölje. Även om köttet är svagt bör själen ständigt göra motstånd. Om frestelsen ansätter dig med grym kraft, övervinn den med opersonlig analys och okuvlig vilja. Varje naturlig passion kan behärskas.

Bevara dina krafter. Var lik en vittomfattande ocean som i sig upptar alla de sinnenas floder som utmynnar i den. Små begärelser är öppningar i din inre frids reservoar som låter hälsobringande vatten gå till spillo i materialismens ökenmark. Det onda begärets våldsamt aktiverande impuls är den största fienden till människans lycka. Ströva omkring i världen som ett självbehärskningens lejon; se till att svaghetens grodor inte sparkar omkring med dig.

Den fromme är slutgiltigt befriad från alla instinkters tvång. Han förvandlar sitt behov av mänsklig tillgivenhet till längta efter Gud allena, en kärlek som är ensam och avskild därför att den är allestädes närvarande.

Sri Yukteswars mor bodde i Rana Mahal-distriktet i Benares, där jag först besökte min guru.

Hon var intagande och vänlig, men ändå en kvinna med mycket bestämda åsikter. Jag stod en dag på hennes balkong och hörde på hur mor och son talade med varandra. På sitt lugna och finkänsliga sätt sökte mästaren övertyga henne om någonting. Han hade synbarligen ingen framgång, ty hon skakade på huvudet med mycket kraft.

– Nej, nej, min son, ge dig iväg nu. Dina visa ord är ingenting för mig! Jag är inte din lärjunge!

Sri Yukteswar drog sig undan utan några vidare argument, liksom ett barn som har fått bannor. Jag blev rörd över hans stora respekt för modern till och med när hon var oresonligt

41

lynnig. Hon såg honom bara som sin lille pojke, inte som en vis man. Det var ett tjusande drag över den bagatellartade händelsen; det kastade ett ljus från sidan över min gurus ovanliga natur, invärtes ödmjuk och utåt oböjlig.

Munkreglerna tillåter inte en swami att längre bindas av världsliga band sedan dessa formellt har avskurits. Han kan inte utföra de ceremoniella familjeriter som är obligatoriska för en husfader. Men Shankara, den man i gamla tider som grundade swamiorden, brydde sig inte om föreskrifterna. Vid sin älskade moders död brände han hennes kropp med himmelsk eld som han lät spruta fram från sin uppräckta hand.

Sri Yukteswar negligerade också förbuden, om än på ett mindre effektfullt sätt. När hans mor gick hädan anordnade han likbränningsceremonierna vid den heliga Ganges i Benares och bespisade många brahminer i enlighet med urgammal sed.

De heliga böckernas förbud var avsedda att hjälpa swamis att övervinna trånga identifieringar.

Shankara och Sri Yukteswar hade låtit sina väsen helt uppgå i den Opersonliga Anden; de behövde ingen befrielse genom regler. Ibland kan också en mästare med avsikt sätta sig över en föreskrift för att upprätthålla dess princip såsom stående över och oberoende av formen.

Sålunda plockade Jesus sädesax på vilodagen. Till de oundgängliga kritikerna sade han: ”Sabbaten är gjord för människans skull, icke människan för sabbatens skull.”

Med undantag av de heliga skrifterna var det sällan en bok blev hedrad med att Sri Yukteswar läste igenom den. Ändå var han ständigt underkunnig om de senaste vetenskapliga upptäckterna och andra framsteg i forskning. Han var en lysande konversatör och njöt över att utbyta synpunkter på en otalig massa saker med sina gäster. Min gurus slagfärdiga kvickhet och muntra skratt satte liv i varje diskussion. Fastän mästaren ofta var allvarlig var han aldrig dyster.– För att söka herren behöver man inte vanställa sitt ansikte, brukade han säga. Kom ihåg att det att finna Gud skall betyda begravning av alla sorger.

Bland de filosofer, professorer, jurister och vetenskapsmän som kom till eremitaget anlände åtskilliga på sitt första besök i förväntan att möta en ortodox religionsanhängare. Ett överlägset leende eller en blick av road tolerans kunde vid tillfälle förråda att nykomlingarna inte väntade sig något mera än en del fromma plattityder. Men när de motsträvigt reste därifrån kunde de tydligt visa att Sri Yukteswar hade ådagalagt grundlig insikt på deras speciella områden.

Min guru var i allmänhet artig och vänlig mot gäster; han hälsade dem välkomna med charmerande hjärtlighet. Men inbitna egocentriker blev ibland utsatta för en stärkande chock.

De mötte hos mästaren antingen en kylig likgiltighet eller ett fruktansvärt motstånd: is eller järn!

En kemist korsade en gång sin klinga med Sri Yukteswar. Besökaren ville inte erkänna Guds existens, alldenstund vetenskapen inte hade funnit på något medel att upptäcka honom.

– Jaså noi har oförklarligt nog inte lyckats isolera Allmakten i era provrör! Mästarens blick var sträng. Jag rekommenderar ett experiment som ni inte har hört talas om. Undersök era tankar oavlåtligt under tjugofyra timmar. Förundra er sedan inte längre över Guds frånvaro.

En berömd pundit fick en liknande stöt. Med skrytsam iver skakade mannen eremitboningens taksparrar med sin skriftlärdom. Ur hans mun strömmade ekande stycken ur Mahabharata, Uphanishaderna, Shankaras bhasyas (kommentarer till Uphanishaderna).

– Jag väntar på att få höra er tala. Sri Yukteswars ton var frågande, liksom om det hade rått fullkomlig tystnad. Den lärde mannen blev förbryllad.

– Citat har jag hört, och det i överflöd. Mästarens ord kom mig att skaka av skratt, där jag satt hopkrupen i mitt hörn, på respektfullt avstånd från den besökande. Men vilken originell kommentar har ni att komma med, hämtad från ert eget liv, som är ensamt i sitt slag? Vilken helig text har ni införlivat med er och gjort till er egendom? På vilka sätt har dessa tidlösa sanningar förnyat er natur? Är ni nöjd med att vara en ihålig grammofontratt som mekaniskt

42

repeterar andra människors ord?

– Jag ger upp! Den lärde mannens förargelse var komisk. Jag har inte något inre självförverkligande.

Kanske för första gången förstod han att den rätta placeringen av ett komma inte uppväger andens koma.

– Dessa blodlösa pedanter luktar alltför mycket lampos, anmärkte min guru efter det att den tilltufsade mannen hade gett sig i väg. De vill att filosofin skall vara en angenäm intellektuell uppsättningsövning. Deras upphöjda tankar blir omsorgsfullt avskilda såväl från den yttre handlingens råhet som från varje tuktande inre princip!

Mästaren underströk vid andra tillfällen gagnlösheten av idel boklärdom.

– Blanda inte ihop insiktsfullhet med ett större ordförråd, anmärkte han. Heliga skrifter är till nytta genom att stimulera längtan efter inre förverkligande, om man långsamt tillgodogör sig en vers åt gången. Oavbrutet intellektuellt studium resulterar i fåfänga och den falska tillfredställelse som kommer av osmält kunskap.

Sri Yukteswar berättade en av sina erfarenheter när det gällde uppbyggelse genom skrifterna.

Scenen var ett skogseremitage i östra Bengalen, där han iakttog hur en berömd lärare, Dabru Ballav, gick till väga. Hans metod, på en gång enkel och svår, var vanlig i det gamla Indien.

Dabru Ballav hade samlat sina lärjungar omkring sig i skogsensamheten. Den heliga Bhagavad Gita låg öppen framför dem. De stirrade oavvänt på ett stycke under en halvtimme, därpå slöt de ögonen. Ännu en halvtimme förgick. Mästaren gav en kort kommentar. Orörliga mediterade de återigen under en halvtimme. Till sist sade gurun: – Har ni förstått?

– Ja, herre. En i gruppen vågade sig inte på denna försäkran.

– Nej; inte till fullo. Sök den andliga vitalitet som har gett dessa ord kraft att föryngra Indien århundrade efter århundrade. Ännu en timme föregick i tystnad. Mästaren lät eleverna gå och vände sig till Sri Yukteswar.

– Förstår du Bhagavad Gita?

– Nej herre, inte i verkligheten; fastän mina ögon och mitt sinne har farit över dessa sidor många gånger.

– Tusenden har svarat mig annorlunda! Den store vise mannen smålog välsignande mot mästaren. Om man ideligen håller på med att i det yttre pråla med sina rikedomar i skriftlärdhet, hur mycket tid blir det då över för tyst invärtes dykande efter de oskattbara pärlorna?

Sri Yukteswar ledde sina egna elevers studium enligt samma intensiva metod av koncentration på en punkt.

– Man tillägnar sig inte visdom med ögonen, utan med atomerna, sade han. När din övertygelse om en sanning inte bara är i din hjärna utan i ditt väsen, då kan du blygsamt gå i god för dess giltighet. Han motarbetade varje tendens hos lärjungen att uppställa boklig kunskap som ett nödvändigt steg mot andligt förverkligande.

– Rishis (de gudomligt upplysta) skrev i en enda sentens djupsinnigheter som lärda kommentatorer ivrigt har sysselsatt sig med under generationer, anmärkte han. Ändlösa litterära tvister är till för lättjefulla själar. Vilken tanke är mera befriande än ’Gud finns’.

– Nej, ”Gud”?

Men människan vänder inte lätteligen tillbaka till det enkla. Det är sällan ”Gud” för henne, utan snarare lärda storståtligheter. Hennes jag finner behag i att det kan fatta sådan lärdom.

Män som var högmodigt medvetna om en hög världslig ställning hade all anledning att i mästarens närvaro foga ödmjukhet till sina övriga ägodelar. En lokal ämbetsman kom en gång på besök till kusteremitaget i Puri. Mannen, som hade anseende för att vara hänsynslös, hade en sådan position att det mycket väl stod i hans makt att driva ut oss ur eremitboningen. Jag varnade min guru för de despotiska möjligheterna. Men han satte sig med en oböjlig min och

43

reste sig inte för att hälsa besökaren välkommen. Lätt nervös kröp jag ihop nära dörren.

Mannen fick nöja sig med en trälåda; min guru bad mig inte hämta en stol. Det blev ingen uppfyllelse av ämbetsmannens tydliga förväntningar att hans vikt och betydelse skulle bli ceremoniöst erkända.

En metafysisk diskussion följde. Gästen trasslade in sig genom att misstolka skrifterna.

Allteftersom hans träffsäkerhet sjönk steg hans vrede.

– Vet ni att jag var primus i magisterexamen? Hans förstånd hade svikit honom, men han kunde alltjämt gorma.

– Herr fredsdomare, ni glömmer att detta inte är ert ämbetsrum, svarade mästaren lugnt. Av era barnsliga anmärkningar skulle jag ha dragit den slutsatsen att er collegekarriär inte var lysande, i vilket fall som helst är en akademisk grad inte ens avlägset besläktat med Vedaförverkligande. Helgon produceras inte i storbak varenda termin på samma sätt som ämbetsmannakandidater.

Efter en häpen tystnad brast besökaren ut i ett hjärtligt skratt.

– Detta är mitt första möte med en himmels ämbetsman, sade han. Senare inlämnade han en formell ansökan, avfattad i de legala termer som tydligen var en lott och del av hans väsen, om att bli antagen som lärjunge ”på prov”.

Min guru övervakade personligen detaljerna rörande skötseln av sin förmögenhet.

Samvetslösa personer sökte vid olika tillfällen sätta sig i besittning av mästarens fäderneärvda jord. Med beslutsamhet och till och med genom att öppna processer överlistade Sri Yukteswar varje motståndare. Han underkastade sig dessa pinsamma erfarenheter därför att han aldrig ville bli en tiggande guru eller en börda för sina lärjungar.

Hans ekonomiska oberoende var ett skäl varför min farligt frispråkige guru var en oskuld när det gällde diplomatiska knep. I motsats till sådana lärare som har att smickra sina understödsgivare var min guru oemottaglig för inflytelser, öppne eller fördolda, från andras rikedom. Aldrig hörde jag honom be om pengar för något ändamål eller ens antyda dylikt.

Hans eremitageundervisning gavs gratis och frivilligt åt alla lärjungar.

En oförskämd rättstjänare kom en dag till eremitaget i Serampore för att överbringa en stämning till Sri Yukteswar. En lärjunge vid namn Kanai och jag var också närvarande.

Tjänstemannens attityd mot mästaren var sårande.

– Det kommer att göra er gott att lämna er eremitbonings skugga för att andas den hederliga luften i en rättssal. Tjänstemannen grinade föraktfullt. Jag kunde inte behärska mig.

– Ett enda oförskämt ord till, och ni ligger på golvet. Jag närmade mig honom hotande.

– Usling! Kanais utrop kom samtidigt med mitt. Hur vågar ni komma med era hädelser till denna helgade eremitboning?

Men mästaren ställde sig skyddande framför den som hade skymfat honom.

– Bli inte upprörda av någonting. Denne man gör bara sin rättmätiga plikt.

Tjänstemannen blev förvirrad över det olikartade mottagandet, yttrade aktningsfullt ett ord till ursäkt och skyndade bort.

Förunderligt var det att finna att en mästare med en sådan eldig vilja kunde vara så lugn invärtes. På honom passade Vedadefinitionen på en gudsman in: ”Mjukare än blomman när det gäller välvilja; starkare än åskan när principen står på spel.”

Det finns alltid sådana i denna världen som i enlighet med Brownings ord, ”inte tål något ljus, då de själva är mörka.” En utomstående grälade vid ett tillfälle på Sri Yukteswar för en inbillad oförrätt. Min orubbligt lugne guru lyssnade artigt, i det han analyserade sig själv för att se efter om det fanns något korn av sanning i anklagelsen. Dylika scener kan komma mig att minnas en av mästarens oefterhärmliga iakttagelser: - En del människor söker bli stora genom att skära av huvudena på andra!

Ett helgons orubbliga sinneslugn gör starkare intryck än någon predikan. ”Bättre är en tålmodig man än en stark; och bättre den som styr sitt sinne än den som intager en stad”

44

(Ordspråksboken). Jag tänkte ofta på att min majestätiske mästare lätt kunde ha blivit en kejsare eller en krigare som skakat världen, om hans sinne hade koncentrerat sig på ära eller världslig framgång. Han hade istället valt att storma dessa inre befästningar av vrede och själviskhet, vilkas fall är det högsta en människa kan nå till.

Kapitel 6 Det sömnlösa helgonet Hav godhet att ge mig lov att fara till Himalaya. Jag hoppas att i obruten ensamhet uppnå ständig förbindelse med Gud. En gång riktade jag verkligen dessa otacksamma ord till min mästare. Gripen av en av de oförutsägbara illusioner som tillfälligtvis ansätter den gudssökande kände jag en växande otålighet inför eremitageplikterna och collegestudierna.

En svagt förmildranden omständighet var att mitt förslag gjordes när jag bara hade varit sex månader tillsammans med Sri Yukteswar. Jag hade ännu inte fått en fullständig överblick över hans tornhöga gestalt.

– Många bergseremiter lever på Himalaya och äger ändå ingen förnimmelse av Gud. Min gurus svar kom långsamt och enkelt. Det är bättre att söka visdom hos en förverkligandets människa än hos ett livlöst berg.

Då jag inte uppfattade mästarens tydliga vink att han och inte en bergskulle var min lärare, upprepade jag min begäran. Sri Yukteswar bevärdigade sig inte med att svara. Jag tolkade hans tystnad som bifall, en betänklig tolkning som villigt godtogs därför att den befanns läglig.

I mitt hem i Calcutta sysselsatte jag mig den kvällen med förberedelser för resan. Medan jag lindade in några småsaker i en filt kom jag ihåg ett liknande knyte, som jag några år tidigare hade släppt ner från mitt vindskammarfönster. Jag undrade om detta skulle bli ännu en misslyckad flykt i riktning mot Himalaya. Första gången hade min andliga lyftning stigit högt; denna kvällen tryckte mig mitt samvete tungt vid tanken på att jag skulle lämna min guru.

Nästa morgon uppsökte jag Behari Pundit, min sanskritprofessor vis Scottish Church College.

– Sir, ni har berättat för mig om er vänskap med en stor lärjunge till Lahiri Mahasaya. Vill ni ha vänligheten att ge mig hans adress.

– Ni menar Ram Gopal Muzumdar. Jag kallar honom ”det sömnlösa helgonet”. Han är alltid vaken i ett extatiskt medvetande. Hans hem är i Ranbajpur, nära Tarakeswar.

Jag tackade den lärde mannen och steg omedelbart på ett tåg för att resa till Tarakeswar. Jag hoppades bringa mina onda aningar till tystnad genom att utverka det ”sömnlösa helgonets” välsignelse till min föresats att ägna mig åt ensliga meditationer i Himalayas berg. Jag hade hört att Beharis vän hade mottagit gudomlig upplysning efter flera års övningar i Kriya Yoga i ensliga klipphålor.

I Tarakeswar nalkades jag en berömd helgedom. Hinduer betraktar den med samma vördnad som katoliker ägnar kapellet i Lourdes i Frankrike. Oräkneliga hälsobringande underverk hade skett i Tarakeswar, däribland ett som gällde en medlem av min familj.

Jag satt i templet där en hel vecka, berättade en gång min äldsta tant för mig. Under iakttagande av en fullständig fasta bad jag om att din onkel Sarada skulle bli återställd från en kronisk sjukdom. På sjunde dagen fann jag att en ört hade materialiserat sig i min hand! Jag gjorde en dekokt på bladen och gav den till din onkel. Hans sjukdom försvann ögonblickligen och har aldrig kommit åter.

Jag trädde in i det heliga templet i Tarakeswar; dess altare innehåller ingenting annat än en rund sten. Stenens omkrets, utan början och utan slut, gör den lämplig som symbol för det Oändliga, Kosmiska abstraktioner är inte främmande ens för den enklaste indiske bonde; han 45

har faktiskt blivit anklagad av västerlänningar för att leva på abstraktioner!

Min egen sinnestämning vid det tillfället var så bister att jag kände mig obenägen för att buga mig inför stensymbolen. Gud skulle, det var min tanke, sökas endast i ens själ.

Jag lämnade templet utan att böja knä och vandrade raskt mot den utanför staden liggande byn Ranbajpur. Min bön om vägledning till en som gick förbi kom denne att försjunka i långvarig eftersinnande.

– När ni kommer till en korsväg så tag av åt höger och gå på bara, förkunnade han till sist orakelmässigt.

I lydnad för direktiven fortsatte jag min väg längs stranden av en kanal. Mörkret föll på; djungelbyns utkanter livades upp av blinkande eldflugor och tjuten av schakaler alldeles i närheten. Månskenet var för svagt för att skänka någon säkerhet; jag snubblade fram under två timmars tid.

Den välkomna klangen av en koskälla! På mina upprepade rop kom slutligen en bonde fram till mig.

– Jag söker efter Ram Gopal Babu.

– Det finns ingen sådan person i vår by. Mannens ton var vresig. Ni är troligtvis en lögnaktig detektiv.

I hopp om att dämpa misstankarna i hans politiskt oroade sinne förklarade jag i rörande ordalag min belägenhet. Han tog mig med till sitt hem och gav mig ett gästfritt mottagande.

– Ranbajpur är långt härifrån, anmärkte han. Vid korsvägen skulle ni ha tagit av till vänster, inte till höger.

Min tidigare vägvisare, tänkte jag sorgset, var ett avgjort hot mot de resande. Efter en välsmakande måltid av grovt ris, linssoppa och potatis med curry och råa bananer drog jag mig tillbaka till en liten hydda som låg vid den kringbyggda gården. På avstånd höll byinvånarna på att sjunga till ackompanjemang av mridangas (handtrummor, endast brukade till religiös musik) och cymbaler. Sömn var inte att tänka på den natten; jag bad innerligt om att bli förd till den hemlige yogin, Ram Gopal.

När de första strimmorna av gryningen trängde in genom springorna i mitt mörka rum gav jag mig iväg i riktning mot Ranbajpur. Jag gick över oländiga risfält, jag traskade fram över avmejad stubb av den taggiga växten och vallar av torkad lera. Varenda bonde jag tillfälligtvis mötte brukade oföränderligen underrätta mig om att min destinationsort låg på ett avstånd av ”bara en krosha” (två engelska mil). På sex timmar hade solen segerrikt färdats från horisonten till middagshöjden, men jag började känna på mig att jag alltid skulle vara på en kroshas avstånd från Ranbajpur.

Mitt på eftermiddagen var min värld fortfarande ett ändlöst risfält. Hettan som strömmade ner från det ofrånkomliga himlavalvet vållade mig nästan sammanbrott. När en man närmade sig med makliga steg vågade jag knappast framställa min vanliga fråga, av skräck för att den skulle framkalla det monotona: -Precis en krosha.

Främlingen stannade bredvid mig. Kort och spenslig gjorde han ett fysiskt obetydligt intryck, med undantag av ett par ovanligt genomträngande mörka ögon.

– Jag hade planer på att lämna Ranbajpur, men ditt syfte var gott, så jag väntade på dig. Han hötte med sitt finger mot mitt häpna ansikte. Är du inte duktig som tänkte ut att du oanmäld kunde slå klorna i mig? Den där professor Behari hade ingen rätt att ge dig min adress.

I beaktande av att en presentation av mig själv skulle vara ett slöseri med ord i närvaro av en sådan mästare stod jag där mållös, en smula sårad av det mottagande jag fått. Hans nästa anmärkning kom abrupt.

– Säg mig: var tror du Gud finns?

– Nå, han finns inom mig och överallt. Tvivelsutan såg jag lika förvirrad ut som jag kände mig.

– Allt i genomträngande va’? Den helige mannen gav till ett skrockande skratt. Nå då så, min

46

unge herre, varför ville du inte buga dig för det Oändliga i stensymbolen i Tarakeswartemplet i går? Ditt högmod drog det straffet över dig att du blev vilseledd av den förbipasserande som inte besvärade sig med fina distinktioner mellan vänster och höger. Idag har du också fått några rätt obehagliga timmar på halsen!

Jag instämde av hela mitt hjärta, slagen av förundran över att ett allvetande öga doldes inom den oansenliga kroppen som stod inför mig. Hälsobringande styrka strömmade ut från yogin; jag kände mig genast uppfriskad på det brännande fältet.

– Den fromme är benägen att tro att hans väg till Gud är den enda, sade han. Yoga, varigenom det gudomliga upptäcktes inom oss, är utan tvivel den förnämsta vägen; det har Lahiri Mahasaya sagt oss. Men genom att upptäcka Herren inom oss kommer vi snart att skönja honom i yttervärlden. Heliga altaren i Tarakeswar och annorstädes är med rätta vördade som kärncentra för andlig kraft.

Den helige mannens kritiska hållning försvann; hans ögon blev medlidsamt milda. Han klappade mig på skuldran.

– Unge yogi, jag förstår att du har löpt bort från din mästare. Han har allt vad du behöver; du måste vända tillbaka till honom. Berg kan inte bli din guru. Ram Gopal upprepade samma tanke som Sri Yukteswar hade uttryckt vid vårt sista möte.

– Mästare står inte under något kosmiskt tvång att begränsa sin vistelseort. Min följeslagare gav mig en ironisk blick. Himalayas berg i Indien och Tibet har inte något monopol på helgon. Vad man inte besvärar sig med att finna inom sig blir inte upptäckt genom att man transporterar kroppen hit och dit. Så snart adepten är villig att färdas ända till världens ände för att få andlig upplysning, uppenbarar sig hans guru alldeles intill honom.

Jag instämde under tystnad, i det jag mindes min bön i eremitaget i Benares, åtföljd av mötet med Sri Yukteswar i den till trängsel fyllda gränden.

– Finns det möjlighet för dig att ha ett litet rum där du kan stänga dörren och vara ensam?

– Ja. Jag tänkte på att denne helige man steg ner från det generella till det enskilda med en förbryllande hastighet.

– Detta är din klipphåla. Yogin gav mig en blick av gudomlig upplysning som jag aldrig har glömt. Detta är ditt heliga berg. Detta är den plats där du skall finna Guds rike.

Hans enkla ord fördrev på ögonblicket den längtan efter Himalaya som jag hela livet hade varit besatt av. På det brännande risfältet vaknade jag upp från bergsdrömmarna om evig snö.

– Unge herre, din törst efter det gudomliga är berömvärd.

Jag känner stor kärlek till dig. Ram Gopal tog min hand och förde mig till en ålderdomlig liten by. Boningshusen var täckta med kokosblad och prydda med rustika portaler.

Den helige mannen placerade mig på sin lilla hyddas skuggiga bambualtan. Efter att ha gett mig sötad citronsaft och en bit kandisocker gick han till innergården och satte sig i lotusställning. Efter ungefär fyra timmar fyra timmar öppnade jag mina meditativa ögon och såg att yogins månbelysta gestalt alltjämt var orörlig. Medan jag strängt påminde min mage om att människan inte lever av bröd allena kom Ram Gopal fram till mig.

– Jag förstår att du är uthungrad; maten skall snart vara färdig. En eld upptändes under en lerugn på innergården; snart serverades ris och dhal (en tjock soppa) på stora bananblad. Min värd vägrade artigt att begagna sig av min hjälp i matlagningsbestyren. ”Gästen är Gud”, ett hinduiskt ordspråk, har krävt hängiven uppmärksamhet sedan uråldriga tider. Under mina senare resor överallt i världen blev jag förtjust över att finna en liknande aktning för besökare komma till synes på landsbygden i många länder. Hos stadsinvånaren blir gästfrihetens skarpa egg förslöad genom överflödet på främmande ansikten.

Människornas marknadsplatser tycktes mig ligga i ett avlägset töcken när jag hukade mig ner bredvid yogin i den lilla djungelbyns avskildhet. Hyddans rum var mysteriöst i sitt dämpade ljus. Ram Gopal bredde ut några slitna filtar till bädd åt mig och satte sig själv på en stråmatta. Överväldigad av andlig magnetism vågade jag komma fram med en bön.

47

– Herre, varför kan du inte bevilja mig en samadhi?

– Käre vän, jag skulle vara glad över att förmedla den gudomliga kontakten, men det är inte min sak att göra det. Den helige mannen såg på mig med halvslutna ögon. Din mästare kommer att skaffa dig den erfarenheten inom kort. Din kropp är inte inställd på den riktigt ännu. Liksom en liten lampa inte kan stå emot överdrivet stark elektrisk ström, så är dina nerver inte redo för den kosmiska strömmen, Om jag skänkte dig den oändliga extasen alldeles nu, skulle du brinna upp som om varje cell hade fattat eld.

-Du ber om gudomlig upplysning från mig, fortsatte yogin eftertänksamt, under det att jagobetydlig som jag är och med den ringa meditation jag har ägnat mig åt- undrar om jag har lyckats vara Gud till behag och vad värde jag kommer att ha i Hans ögon vid den slutliga räkenskapen.

– Herre, har ni inte av hela ert hjärta sökt Gud under lång tid?

– Jag har gjort mycket. Behari måste ha berättat för dig en hel del om mitt liv. Under tjugo år bodde jag i en undangömd grotta, där jag mediterade aderton timmar om dagen. Sedan flyttade jag till en ännu otillgängligare bergshåla och stannade där tjugofem år, varunder jag ingick yogaförening tjugo timmar dagligen. Jag behövde ingen sömn, ty jag var alltid i förening med Gud. Min kropp vilade bättre i övermedvetenhetens fullkomliga lugn än den kunde ha gjort i det vanliga undermedvetna tillståndets delvisa ro. Musklerna slappnade av under sömnen, men hjärtat, lungorna och cirkulationssystemet är alltjämt i arbete; de får ingen vila. Idet övermedvetna tillståndet är livaktigheten hos de inre organen avbruten och ersatt med en elektriserande kosmisk energi. Genom sådana medel har jag funnit det obehövligt att sova under flera år. Den tid skall komma då också du kan avstå från sömn.

– Bevara mig väl, ni har mediterat så länge och är ändå osäker om Herrens nåd! Jag såg på honom med största förvåning. Vad skall man då säga om oss stackars dödliga.

– Nåja, förstår du inte, min käre pojke, att Gud är evigheten Själv? Att anta att man kan till fullo känna honom genom fyrtiofem års meditation är verkligen en orimlig förväntan. Babaji försäkrar oss emellertid att till och med föga meditation räddar en från den hemska skräcken för döden och tillstånden efter döden. Fäst inte ditt andliga ideal vid ett litet berg, utan häkta fast det på det oinskränkta gudomliga uppnåendets stjärna. Om du arbetar hårt skall du komma dit.

Gripen av denna utsikt bad jag honom om ytterligare några upplysande ord. Han berättade en underbar historia om sitt första möte med Lahiri Mahasayas guru, Babaji. Vid midnattstiden försjönk Ram Gopal i tystnad, och jag lade mig ner på mina filtar. När jag slöt ögonen såg jag ett blixtrande skimmer; det omätliga rummet inom mig var en kammare av smält ljus. Jag öppnade ögonen och iakttog samma bländande strålning. Rummet blev en del av det oändliga valv som jag såg med min inre syn.

– Varför sover du inte?

– Herre, hur kan jag sova i närvaro av blixtar, som flammar antingen mina ögon är slutna eller öppna?

– Välsignad är du som har fått den erfarenheten; de andliga strålningarna är inte lätta att se.

Den helige mannen tillade några få ord av tillgivenhet.

I dagningen gav mig Ram Gopal kandisocker och sade att jag måste ge mig åstad. Jag kände en sådan motvilja mot att ta farväl av honom att tårarna strömmade nedför mina kinder.

– Jag vill inte låta dig gå härifrån tomhänt. Yogin talade med ömhet. Jag skall göra något för dig.

Han smålog och såg stadigt på mig. Jag stod där fastvuxen vid marken, medan frid strömmade liksom en mäktig flod genom mina ögons portar. Jag blev på ögonblicket botad från en smärta i min rygg som med jämna mellanrum hade plågat mig i åratal. Pånyttfödd, badad i ett hav av strålande glädje grät jag inte längre. Efter att ha vidrört helgonets fötter vandrade jag ut i djungeln, banande mig väg genom dess tropiska snår tills jag kom fram till Tarakeswar.

48

Där gjorde jag en andra pilgrimsfärd till den ryktbara helgedomen och kastade mig fylld av ödmjukhet ned inför altaret. Den runda stenen förstorades för min inre syn tills den blev de kosmiska sfärerna, ring inom ring, zon efter zon, alla iklädda gudomlighet. En timma senare steg jag lyckligen på tåget till Calcutta. Mina resor slutade inte bland de ståtliga bergen utan i den Himalayahöga närvaron av min mästare.

Kapitel 7 En uppenbarelse av kosmiskt medvetande Jag är här, guruji. Min skamsna uppsyn talade med större vältalighet för mig.

– Låt oss gå till köket och få tag i något att äta. Sri Yukteswars sätt var lika naturligt som om timmar och inte dagar hade skilt oss åt.

– Mästare, jag måste ha gjort er besviken genom min brådstörtade avresa från mina plikter här; jag trodde att ni skulle vara förargad på mig.

– Nej, naturligtvis inte! Vrede kommer bara av gäckade begär.

Jag väntar ingenting av andra, så deras handlingar kan inte stå i opposition till mina önskningar.. Jag ville inte använda dig för mina egna syften; jag är lycklig endast över din egen sanna lycka.

– Herre, man hör talas om gudomlig kärlek på ett obestämt sätt, men för första gången har jag fått ett konkret exempel i ert eget väsen, som liknar änglarnas! I världen har inte ens en far lätt för att förlåta sin son om han lämnar sina fäderneärvda förrättningar utan varning. Men ni visar inte den minsta förtret, fastän ni måste ha råkat i stora besvärligheter genom de många ofullbordade uppgifter jag lämnade kvar efter mig.

Vi såg in i varandras ögon, där tårar glänste. En våg av salighet sköljde över mig; jag var medveten om att Herren i min gurus gestalt höll på att utvidga den ringa elden i mitt hjärta till den kosmiska kärlekens ändlösa vidder.

En morgon några dagar senare begav jag mig till mästarens vardagsrum. Det var min mening att meditera, men denna berömvärda avsikt delades inte av mina olydiga tankar. De spred sig åt alla håll som fåglar framför jägaren.

– Mukunda! Sri Yukteswars röst hördes långt borta från en inre balkong.

Jag kände mig lika rebellisk som mina tankar.

– Mästaren uppmanar mig alltid att meditera, muttrade jag för mig själv. Han borde inte störa mig när han vet varför jag kom till hans rum.

Han ropade på mig än en gång. Jag iakttog fortfarande en hårdnackad tystnad. Tredje gången låg det något tillrättavisande i hans tonfall.

– Herre, jag håller på och mediterar, ropade jag protesterande.

– Jag vet hur du mediterar, utropade min guru, med din själ skingrad som löv i storm! Kom hit till mig.

Stukad och avslöjad begav jag mig bedrövad till hans sida.

– Stackars pojke, bergen kunde inte ge dig vad du önskade. Mästaren talade smeksamt, tröstande. Hans lugna blick var bottenlöst djup. Ditt hjärtas önskan skall bli uppfylld.

Sri Yukteswar tillät sig sällan att tala i gåtor; jag stod där förbryllad. Han strök vänligt över mitt bröst strax ovanför hjärtat. Min kropp blev orörligt fastväxt vid marken; andedräkten drogs ut ur mina lungor liksom av någon stark magnet. Själ och sinne förlorade genast sina fysiska band och strömmade ut liksom flödande genomträngande ljus från varje por i mig.

Köttet var som dött, men i mitt intensiva medvetande visste jag att aldrig förut hade jag varit helt och hållet levande. Min identitetsförnimmelse var inte längre trångt begränsad till kroppen utan omfattade atomerna runt omkring. Människor på avlägsna gator tycktes sakta 49

röra sig långt borta över min egen periferi. Växternas och trädens rötter kunde urskiljas genom den dunkelt genomskinliga jorden; jag varseblev hur saven flöt inuti dem.

Hela grannskapet låg öppet inför mig. Min vanliga frontal syn hade nu förändrats till en vidsträckt sfärisk, som på en gång uppfattade allt. Genom mitt bakhuvud såg jag människor som strövade fram långt borta på Rai Ghat Road och lade också märke till en vit ko som närmade sig med makliga steg. När hon nådde fram till platsen mitt emot eremitboningens öppna port iakttog jag henne med mina fysiska ögon. När hon fortsatte bakom tegelstensmuren såg jag henne fortfarande tydligt.

Alla föremål inom mitt panoramaliknande blickfält darrade och vibrerade som snabbt förbiglidande filmbilder. Min kropp. Mästarens, innergården med sina pelare, möblerna och golvet, träden och solskenet kom för tillfället i våldsam rörelse, tills allt smälte samman till ett lysande hav; precis som sockerkristaller som kastats i ett vattenglas upplöser sig efter att ha blivit omskakade. Ljuset, som gjorde allt till ett, omväxlade med materialisationer av former, och metamorfoserna uppenbarade lagen om orsak och verkan i skapelsen.

En glädje oändlig som oceanen bröt in över min själs otaliga skär. Guds ande, det fattade jag, är outtömlig Salighet; Hans kropp är oräkneliga vävnader av ljus. En tillväxande härlighet inom mig började inhölja städer, kontinenter, jorden, solsystem, stjärnsystem, tunna nebulosor och svävande världar. Hela kosmos, milt lysande liksom en stad sedd på långt håll om natten, glimmade inom mitt väsens oändlighet. Globernas skarpt etsade konturer bleknade en aning längst ut på kanterna; där jag kunde urskilja en smältande strålglans som aldrig minskades.

Den var av en sådan finhet att den inte kan beskrivas; bilderna av planeterna var formade av ett grövre ljus.

Det gudomliga strålflödet strömmade fram från en evig källa. Flammade upp till vintergator, i en oundgängligt skimrande härlighet. Om och om igen såg jag de skapande strålarna förtätas till konstellationer och därpå upplösas till hav av genomskinliga flammor I rytmisk återgång förvandlades en sextillion världar till genomskinligt skimmer; eld blev firmament.

Jag fattade empyréns centrum som en punkt av intuitiv åskådning i mitt hjärta. Utstrålande glans spred sig från min medelpunkt till varje del av universums byggnad. Salig amrita, odödlighetens nektar, pulserande genom mig med kvicksilveraktig snabbhet. Jag hörde Guds skapande röst genljuda som Aum, den kosmiska Motorns vibration. (”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud”).

Plötsligt återvände andedräkten till mina lungor. Med en besvikelse som nästan var omöjlig att uthärda märkte jag att min oändliga omätlighet hade gått förlorad. Än en gång var jag begränsad till den förödmjukande buren av en kropp, som inte lätt kunde lämpa sig efter Anden. Liksom en förlorad son hade jag löpt bort från mitt makrokosmiska hem och gjort mig till min egen fånge i en trång mikrokosm.

Min guru stod orörlig framför mig; jag började med att falla till hans heliga fötter i tacksamhet för den erfarenhet av kosmiskt medvetande som jag länge passionerat hade sökt efter. Han lyfte upp mig och talade lugnt, anspråkslöst.

– Du får inte dricka dig alltför drucken av extas. Mycket arbete ligger ännu framför dig i världen. Kom; låt oss sopa balkonggolvet; sedan skall vi ta en promenad utmed Ganges.

Jag fick tag i en kvast; mästaren, det begrep jag, höll på att lära mig hemligheten av ett balanserat levnadssätt. Själen måste kunna sträcka sig över de kosmogoniska avgrunderna medan kroppen utför sina dagliga plikter. När vi senare gick ut på en promenad var jag alltjämt gripen av en outsäglig hänryckning. Jag såg våra kroppar som två stjärnbilder, vilka rörde sig framåt på en väg vid floden vars väsen var idel ljus.

– Det är Guds Ande som aktivt uppehåller varje form och kraft i universum; men Han är transcendent och upphöjd i det saliga oskapade tomma bakom världarna av våglika fenomen, förklarade mästaren. Helgon som förverkligar det gudomliga inom sig medan de ännu är kvar

50

i köttet känner till en liknande tvåfaldig existens. Fastän de samvetsgrant ägnar sig åt jordisk verksamhet förblir de ändå försänkta i inre salighet. Herren har skapat alla människor ur sitt väsens oändliga glädje. Även om de blir smärtsamt hindrade av kroppen väntar Gud inte desto mindre att själar som är skapade till Hans avbild skall höja sig över alla sinnenas identifikationer och förena sig med Honom.

(-Ty icke heller dömer Fadern någon, utan alla dom har han givit åt Sonen. Ingen har någonsin sett Gud; den enfödda sonen, som är i Faderns sköte, han har uppenbarat honom.

Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig; även han skall göra de gärningar som jag gör; och större än dessa skall han göra, ty jag går till min Fader-. Men Hugsvalaren, den Helige Ande, vilken Fadern skall skänka i mitt namn, han skall lära eder allt och påminna eder allt vad jag har sagt eder.– Dessa bibelord hänför sig till Guds trefaldiga natur som Fader, Son och Helig Ande – Sat, Tat, Aum i de hinduiska skrifterna. Gud Fadern är det Absoluta, Omanifesterade, det som existerar bakom den vågliknande skapelsen. Gud Sonen är Kristusmedvetandet - Brahma eller Kutastha Chaitanya – som existerar inom den vågliknande skapelsen, detta Kristusmedvetande är den ”enfödde” eller den enda återspeglingen av det Oskapade Oändliga. Dess yttre manifestation eller ”vittnesbörd” är Aum eller den Helige Ande, den gudomliga, skapande, osynliga kraft som bygger upp hela skapelsen genom vågrörelse. Aum den välsignelsebringande Hugsvalaren låter höra sig i meditationen och uppenbarar för den fromme den yttersta Sanningen.)

Dem kosmiska visionen lämnade kvar många bestående lärdomar. Genom att dagligen göra mina tankar lugnare kunde jag nå befrielse från den bedrägliga övertygelsen att min kropp var en massa av kött och ben som hade att färdas igenom materiens hårda mark. Jag insåg att andedräkten och det rolösa sinnet liknade stormar som piskade oceanen av ljus till vågor med materiella former- jorden, himlen, mänskliga varelser, djur, fåglar, träd. Man kan inte uppfatta det Oändliga som Ett Enda ljus annat än genom att lugna dessa stormar. Så ofta jag bragte de två naturliga ovädren till tystnad såg jag skapelsens mångfaldiga vågor sammansmälta till ett hav av ljus, alldeles som oceanens vågor, när deras stormar bedarrar, lugnt försvinner i enheten.

En mästare förlänar den gudomliga erfarenheten av kosmiskt medvetande åt sin lärjunge när han genom meditation har stärkt sitt sinne till en sådan grad att de oändliga utsikterna inte överväldigar honom. Erfarenheten kan aldrig fås bara genom ens egen intellektuella villighet eller sinnets mottaglighet. Endast en tillräcklig själsutvidgning genom yogapraktik och andäktig bhakti kan förbereda sinnet på att tillgodogöra sig allestädesnärvarons befriande chock. Den kommer med naturlig oundviklighet till den uppriktigt fromme. Hans häftiga begär börjar rycka i Gud med en oemotståndlig kraft. Herren, i egenskap av Kosmisk vision blir genom sökarens magnetiska eld dragen inom hans medvetandes krets.

Sri Yukteswar lärde mig hur jag skulle kunna framkalla den saliga erfarenheten alltefter min egen önskan och likaså hur jag skulle förmedla den till andra, om deras intuitiva kanaler var tillräckligt utvecklade. Under månader ingick jag den extatiska föreningen och fattade varför Upanishaderna säger att Gud är rasa, det mest angenäma”. En dag framställde jag emellertid ett problem för mästaren.

– Jag skulle vilja veta, herre- när skall jag finna Gud? – Du har redan funnit honom.

– Å nej, herre, jag tror inte det!

Min guru smålog.

– Jag är säker på att du inte väntar dig finna en vördnadsvärd personage, som pryder en tron i något antiseptiskt hörn av universum! Jag förstår emellertid att du inbillar dig att ägandet av undergörande krafter är kunskap om Gud. Man kunde äga hela universum och ändå alltjämt finna att Herren undgår en. Andliga framsteg mäts inte efter ens yttre krafter, utan efter djupet av ens salighet under meditationen.

51

Ständigt ny glädje åt Gud. Han är outtömlig; även om du håller på med dina meditationer åren igenom kommer Han att locka dig oändlig uppfinningsrikedom. De fromma som i likhet med dig har funnit vägen till Gud drömmer aldrig om att byta ut Honom mot någon annan lycka; Han är så förledande att någon tävlan med Honom inte är tänkbar.

Hur snart blir vi inte trötta på jordiska njutningar! Begäret efter materiella ting är utan slut; människan blir aldrig fullkomligt tillfredtälld och vill nå det ena målet efter det andra. Detta ’någonting annat’ söker hon i Herren, som ensam kan skänka förblivande glädje.

Utvärtes önskningar driver oss bort från det Eden som finns inom oss; de lockar oss med falska njutningar som bara föreställer själens lycka. Det förlorade paradiset blir snabbt återvunnet genom gudomlig meditation. Då Gud är det Ständigt Nya som inte kan förutses, blir vi aldrig trötta på Honom. Kan vi bli övermätta på salighet, som ljuvligt växlar genom hela evigheten?

– Nu förstår jag herre, varför de heliga kallar Herren outgrundlig. Till och med skulle inte räcka till för att till fullo värdera Honom.

– Det är sant; men hos Honom finns också det nära och kära. Sedan själen genom Kriya Yoga har blivit renad från de hinder som sinnena reser upp, erbjuder meditationen ett tvåfaldigt bevis för Guds närvaro. Ständigt ny glädje bevisar Hans existens så att varenda atom hos oss blir övertygad. I meditationen finner man också Hans omedelbara ledning. Hans rätta svar vid varje svårighet.

– Jag förstår, Guruji; ni har löst mitt problem. Jag smålog i tacksamhet. Jag inser nu att jag har funnit Gud, ty närhelst meditationens glädje omedvetet har återvänt under mina verksamma timmar, har jag på ett subtilt sätt blivit ledd att ta in på den rätta vägen i allt, även i detaljer.

– Det mänskliga livet är anfäktat av sorg tills vi vet hur vi skall stämma det till samklang med den Gudomliga viljan, vars ”rätta väg” ofta är förvirrande för den egoistiska intelligensen, Gud bär kosmos’ börda; Han ensam kan ge råd som inte är vilseledande.

Kapitel 8 Stenbildens hjärta Som lojal hinduisk hustru vill jag inte klaga över min man. Men jag längtar efter att se honom vända sig bort från sina materialistiska synpunkter. Han finner ett nöje i att förlöjliga helgonbilderna i mitt andaktsrum. Käre bror, jag har en djup tilltro till din förmåga att hjälpa honom. Vill du?

Min äldsta syster Roma såg bönfallande på mig. Jag var på ett kort besök hos henne i hennes hem i Calcutta vid Girish Vidyaratna Lane. Hennes bön rörde mig, ty hon hade utövat ett djupt andligt inflytande på mitt tidigare liv, och hon hade kärleksfullt sökt fylla det tomrum som min mors död hade lämnat i familjekretsen.

– Älskade syster, naturligtvis skall jag göra vad jag kan. Jag smålog, ivrig att avlägsna den dysterhet som tydligt syntes i hennes ansikte, i motsats till hennes vanliga lugna och glada uttryck. Roma och jag satt en stund i tyst bön om ledning. Ett år tidigare hade min syster bett mig att jag skulle införa henne i Kriya Yoga, vari hon gjorde anmärkningsvärda framsteg.

Jag greps av en ingivelse.

-I morgon, sade jag, skall jag bege mig till templet i Dakshineswar. Var snäll och följ med mig och övertala din man att göra oss sällskap. Jag känner på mig att den Gudomliga Modern i de vågor som strömmar på denna heliga plats kommer att röra vid hans hjärta. Men tala inte om av vilket skäl vi vill att han skall följa med.

52

Full av hopp gick min syster in på planen. Mycket tidigt nästa morgon fann jag till min glädje att Roma och hennes man hade gjort sig i ordning för utflykten. Medan vår hyrvagn skramlade fram längs Upper Circular Road i riktning mot Dakshineswar roade sig min svåger, Satish Chandra Bose, med att förlöjliga andliga gurus i förgången, närvarande och kommande tid. Jag lade märke till att Roma grät stilla.

– Håll humöret uppe, syster! Viskade jag. Gör inte din man det nöjet att låta honom tro att vi tar hans hånfullhet på allvar.

– Mukunda, hur kan du beundra värdelösa humbugsmakare? Sade Satish. En sadhus blotta uppsyn är motbjudande. Antingen är han mager som ett skelett eller lika oheligt fet som en elefant!

Jag tjöt av skratt. Min godsinta reaktion gjorde Satish förtretad: han drog sig tillbaka i trumpen tystnad. När vår vagn kom in på Dakshineswars område flinade han sarkastiskt.

– Jag antar att denna exkursion ingår i en plan att förbättra mig?

Då jag vände mig bort utan att svara grep han tag om min arm.

Unge herr Munk, sade han, glöm inte bort att träffa lämpliga anstalter med tempelmyndigheterna för att skaffa oss vårt middagsmål.

– Jag går bort för att meditera nu. Var inte orolig för din lunch, svarade jag skarpt. Den Gudomliga Modern skall sörja för den saken.

– Jag tilltror inte den Gudomliga Modern att kunna göra en enda sak för mig. Men jag håller dig ansvarig för att jag får min mat. Satishs tonfall var hotfullt.

Jag begav mig ensam till den kolonnhall som vetter mot Kalis, eller moder Naturens, tempel.

Jag utvalde en skuggig plats nära en av pelarna och satte mig tillrätta i lotusställningen. Fastän klockan bara var omkring sju skulle morgonsolen snart bli tryckande varm.

Världen vek undan allteftersom jag försjönk i andaktsfull hänryckning. Mina tankar koncentrerades på Gudinnan Kali, vars bild i Dakshineswar hade varit det speciella föremålet för den store mästaren Sri Ramakrishna Paramhansas dyrkan. Till svar på hans ångerfulla böner hade just detta tempels stenbeläte ofta antagit levande form och talat med honom.

– Tigande Moder med hjärta av sten, bad jag. Du blev uppfylld av liv på Din älskade dyrkare Ramakrishnas bön; varför lyssnar Du då inte också till denne Din trängtande sons klagan?

Min längtans iver tillväxte utan gräns, åtföljd av en gudomlig frid. Men när fem timmar hade gått och Gudinnan, som jag skådade för min inre syn, inte hade svarat, kände jag mig lätt modfälld. Ibland är det en prövning från Gud att våra böners uppfyllelse blir fördröjd. Men till sist uppenbarar Han sig för den som ihärdigt anropar Honom i vilken form denne än håller kär. En from kristen ser Jesus; en hindu skådar Krishna eller Gudinnan Kali eller ett ljus som vidgas, om hans dyrkan tar en opersonlig vändning.

Motsträvigt öppnade jag ögonen och såg att tempeldörrarna höll på att stängas av en präst, i enlighet med middagstidens bruk. Jag reste mig från min avskilda sittplats under den öppna hallens tak och gick ut på innergården. Dess stengolv var brännande i middagssolen; mina bara fötter blev svedda så att jag kände stor smärta.

– Gudomliga Moder, klagade jag i tysthet. Du kom inte till mig i en syn, och nu är Du dold i templet bakom stängda dörrar. Jag önskade frambära en särskild bön till Dig idag för min svågers skull.

Min inre bön blev genast hörd. Först sänkte sig en angenäm köldvåg över min rygg och under mina fötter så att allt obehag försvann. Därpå blev till min förvåning templet i hög grad förstorat. Dess väldiga dörr öppnade sig långsamt, och Gudinnan Kalis stenbild blev synlig.

Undan för undan förändrades den till levande form, hälsade mig med en leende huvudböjning och uppfyllde mig med en glädje som inte kan beskrivas. Liksom med en mystisk handspruta drogs andedräkten bort från mina lungor; min kropp blev mycket stilla, fastän inte overksam.

Ett extatiskt utvidgande av medvetenhet följde. Jag kunde se klart flera mil över Gangesfloden till vänster om mig, och bakom templet såg jag hela Dakshineswar med

53

omgivningar. Alla byggnaders murar glimmade genomskinligt; genom dem såg jag människor vandra fram och tillbaka på avlägsna fält.

Fastän jag inte andades och min kropp befann sig i ett egendomligt stilla tillstånd var jag ändå i stånd att fritt röra mina händer och fötter. Under flera minuter experimenterade jag med att sluta och öppna mina ögon; i bådadera tillstånden såg jag klart hela Dakshineswarpanoramat.

Den andliga synen genomtränger all materia liksom röntgenstrålar; det gudomliga ögat har sin mittpunkt överallt och sin omkrets ingenstans. Jag insåg på nytt, där jag stod på den solstekta gården, att när människan upphör att vara Guds förlorade son, fången i den fysiska världen som i sanning är en dröm, overklig som en bubbla, då insättes hon åter som arvinge till sina eviga riken. Om ”eskapism” är en nödvändighet för människan, insnärjd som hon är i sin trånga personlighet, kan någon undflykt jämföras med allestädesnärvarons majestät?

Under min heliga erfarenhet i Dakshineswar var templet och Gudinnans bild de enda föremål som förstorades på utomordentligt sätt. Allting annat visade sig i sina normala dimensioner, fastän varje föremål var inneslutet i en gloria av smältande ljus, vitt, blått och pastellfärgat regnbågsskimmer. Min kropp tycktes vara av eterisk substans, redo att lyfta sig från jorden.

Fullt medveten om mina materiella omgivningar såg jag mig omkring och tog några steg utan att den saliga synen blev avbruten.

Bakom tempelmurarna såg jag plötsligt en glimt av min svåger där han satt under ett heligt bel – träds taggiga grenar. Jag kunde utan ansträngning urskilja hur hans tankar löpte. Har var en smula upplyftad under det heliga inflytandet av Dakshineswar, men hans sinne var ännu fyllt av ovänliga tankar om mig. Jag vände mig direkt till Gudinnans nådiga bild.

– Gudomliga Moder, bad jag, vill Du inte andligen förändra min systers man?

Den sköna gestalten, som hittills hade varit tyst, talade till sist: – Din bön är beviljad!

Jag kastade en lycklig blick på Satish. Liksom om han instinktivt hade varit medveten om att någon andlig kraft var i verksamhet reste han sig i förbittring från sin plats på marken. Jag såg honom springa bakom templet; han kom fram emot mig, skakande sin knytnäve.

Den allomfattande synen försvann. Jag kunde inte längre se Gudinnan i hennes härlighet; det himmelshöga templet reducerades till vanlig storlek och förlorade sin genomskinlighet. Min kropp försmäktade åter under solens grymma strålar. Jag skyndade mig att söka skydd i pelarhallen, dit Satish förargad följde efter mig. Jag såg på min klocka. Den var ett; den gudomliga synen hade varat en timma.

– Din lilla idiot, bröt min svåger ut, du har suttit där med benen i kors hela sex timmar. Jag har gått fram och tillbaka och bevakat dig. Var är min mat? Nu är templet stängt; du försummade att underrätta myndigheterna; vi blir utan lunch!

Den hänryckning jag hade känt i Gudinnans närvaro darrade ännu inne i mitt hjärta. Jag blev djärv nog att utropa: – Den Gudomliga Modern skall bespisa oss!

Satish var utom sig av ilska.

– En gång för alla, vrålade han, skulle jag vilja se din Gudomliga Moder ge oss mat här på stället utan förberedelser!

Knappast hade han sagt detta förränn en tempelpräst gick över gården och kom fram till oss.

– Min son, vände han sig till mig, jag har lagt märke till ditt ansikte med dess stilla glöd under timmar av meditation. Jag såg ankomsten av ditt sällskap denna morgon, och kände en önskan att lägga undan tillräckligt med mat för er lunch. Det är emot tempelreglerna att bespisa sådana som inte har gjort begäran därom på förhand, men jag har gjort ett undantag för er.

Jag tackade honom och såg rakt in i Satishs ögon. Han rodnade av upprördhet och sänkte sin blick i tyst ånger. När det serverades oss en frikostig måltid, vari ingick mangofrukter som inte hörde till årstiden, lade jag märke till att min svågers aptit var skral. Han var förvirrad, djupt försjunken i tankens ocean. På återresan till Calcutta kastade Satish då och då en

54

ursäktande och bevekande blick på mig, och hans ansiktsuttryck hade mildrats. Men han sade inte ett enda ord efter det ögonblick då prästen hade visat sig för att bjuda oss på lunch, som ett direkt svar på Satishs utmaning.

Följande eftermiddag besökte jag min syster i hennes hem. Hon hälsade mig med tillgivenhet.

– Käre bror, utropade hon, vilket underverk! Igår kväll grät min man öppet inför mig.

Dyrkade devi (gudinna) sade han, jag är lyckligare än jag kan säga över att denna din brors förbättringsplan har åstadkommit en förvandling. Jag skall gottgöra varje oförrätt som jag har begått mot dig. Alltifrån denna kvällen skall vi bruka vårt stora sovrum endast för andakt; ditt lilla andaktsrum skall ändras om till sovplats åt oss. Jag är uppriktigt ledsen över att jag har gjort narr av din bror. För det skamliga sätt jag har betett mig på skall jag straffa mig själv genom att inte tala till Mukunda förrän jag har gjort framsteg på den andliga vägen. Alltifrån denna stunden skall jag i djupet av min själ söka den Gudomliga Modern; någon dag måste jag förvisso finna henne!

Flera år senare besökte jag min svåger i Delhi. Jag var utom mig av glädje över att finna att han högeligen hade utvecklats i självförverkligande och hade blivit välsignad med att få skåda den Gudomliga Modern. Medan jag vistades hos honom lade jag märke till att Satish i hemlighet tillbringade en stor del av varje natt i gudomlig meditation, fastän han led av en allvarlig sjukdom och om dagen var sysselsatt på sitt kontor.

Den tanken kom för mig att min svågers liv inte skulle bli långt. Roma måste ha läst mina tankar.

– Käre bror, sade hon, jag är frisk, och min man är sjuk. Inte desto mindre vill jag att du skall veta att jag kommer att dö först. Det kommer inte att dröja länge föränn jag går bort. (Den hinduiska kvinnan anser det vara ett tecken på andlig förkovran om hon dör före sin man, som ett bevis på att hon lojalt har tjänat honom eller ”dött i harnesk”.)

Jag blev häpen över hennes olycksbådande ord, men kom till insikt om att de innehöll en udd av sanning. Jag var i Amerika när min syster dog, omkring ett år efter hennes förutsägelse.

Min yngste bror Bishnu gav mig senare detaljerna.

– Roma och Satish var i Calcutta vid tiden för hennes död, berättade Bishnu för mig. Den morgonen klädde hon sig i sin bruddräkt. ’Varför denna speciella dräkt?’ frågade Satish. ’Detta är min sista dag i din tjänst här på jorden’ svarade Roma. En kort stund senare fick hon en hjärtattack. När hennes son rusade ut för att hämta hjälp sade hon: ’Min son, lämna mig inte. Det är till ingen nytta; jag kommer att gå bort innan någon doktor hinner hit.’ Tio minuter därefter lämnade Roma vid fullt medvetande sin kropp, lycklig och utan smärta, i det att hon i vördnad omfamnade sin mans fötter.

– Satish höll sig mycket avskild från världen efter sin hustrus död, fortsatte Bishnu. En dag såg han och jag på ett stort leende fotografi av Roma.

Varför ler du? Utropade Satish plötsligt, liksom om hans hustru hade varit närvarande. ’Du tycker att du var mycket duktig när du ordnade det så att du gick bort före mig. Jag skall bevisa att du inte länge kan vara bort från mig; snart skall jag förena mig med dig.’

Fastän Satish vid den tiden var fullt återställd från sin sjukdom och åtnjöt en förträfflig hälsa dog han utan synbar orsak kort efter det att han hade fällt det egendomliga yttrandet inför fotografiet.

På detta profetiska sätt gick min dyrt älskade äldsta syster Roma och hennes man Satish borthan som i Dakshineswar förändrades från en vanlig världslig man till ett tyst helgon.

55

Kapitel 9 Jag blir munk i Swamiorden Mästare, min far har ivrat för att jag skulle anta en funktionärspost vid Bengalen-Nagpurbanan. Men jag har definitivt sagt nej till den. Jag tillade hoppfullt. Herre, vill ni inte göra mig till munk i Swamiorden. Jag såg bönfallande på min guru. Under föregående år hade han för att pröva djupet av min beslutsamhet sagt nej till samma begäran. Idag smålog han emellertid vänligt.

– Mycket bra; imorgon skall jag införa dig i swamiskapet.

Han fortsatte lugnt: – Jag är lycklig över att du har framhärdat i din önskan att bli munk. Lahiri Mahasaya sade ofta: ’Om du inte inbjuder Gud att bli din sommargäst, vill Han inte komma till ditt livs vinter.’

– Käre mästare, jag kunde aldrig vackla ifråga om mitt syftemål att höra till Swamiorden liksom ni själv, som jag vördar så högt. Jag smålog mot honom med måttlös tillgivenhet.

– Den ogifte bekymrar sig om det som tillhör Herren, huru han skall behaga Herren; men den gifte bekymrar sig om det som tillhör världen, huru han skall behaga sin hustru. (Pauli första brev till korintierna 7: 32-33). Jag har analyserat många av mina vänners liv, sådana som efter att ha underkastat sig en viss andlig disciplin har gift sig. Utslungade på de världsliga ansvararens hav har de snart glömt bort sina beslut att ägna sig åt djupa meditationer. Att tilldela Gud en andra plats i livet var något för mig ofattbart. Fastän Han är den ende Ägaren till kosmos, i tysthet överhopande oss med gåvor från liv till liv, återstår det ändå en sak som Han inte äger och som varje mänskligt hjärta har makt att underhålla eller skänka-människans kärlek. När Skaparen har gjort sig oändlig möda att i ett mysterium insvepa Sin närvaro i varje atom av skapelsen, kunde han bara ha haft ett enda motiv- en finkänslig önskan att människorna skulle söka Honom endast av fri vilja. Med vilken silkeshandske av idel ödmjukhet har Han inte täckt allmaktens järnhand!

Följande dag var en av de mest minnesvärda i mitt liv. Det var en solig torsdag, det kommer jag ihåg, i juli 1914, några veckor efter min graduering vid högskolan. På den inre balkongen i sin eremitboning i Serampore doppade mästaren ett nytt stycke vitt siden i en ockragul vätska, den traditionella färgen för Swamiorden. Sedan tyget hade torkat hängde min guru det över mig som dräkt för en som avsagt sig världen.

– En vacker dag kommer du att fara till västern, där man föredrar siden, sade han. Som en symbol har jag valt detta sidenmaterial åt dig istället för den traditionella bomullen.

I Indien, där munkar omfattar fattigdomens ideal, är en sidenklädd swami en ovanlig syn.

Många yogis bär emellertid kläder av siden, därför att det bevarar vissa fina kroppsliga strömningar bättre än bomull.

– Jag är emot ceremonier, anmärkte Sri Yukteswar. Jag skall göra dig till swami på bidwat(det oceremoniösa) sättet.

Bibidisa eller det i detalj utarbetade upptagandet i swamibrödraskapet innefattar en eldceremoni, under vilken symboliska begravningsriter utföres. Lärjungens fysiska kropp föreställes vara död, förbränd i visdomens låga. Den nyblivne swamin får därefter en sång att recitera, såsom till exempel ”Denna atma är Brahma”(ordagrant ”Denna själ är Ande”; den Högsta Anden, den Oskapade, är helt och hållet egenskapslös- neti, neti inte det här, inte det där-men betecknas ofta i Vedanta som Sat-Chit-Ananda, det vill säga Existens-IntelligensSalighet), eller ”Du är Detta”, eller ”Jag är Han”. I sin kärlek till enkelhet avstod emellertid Sri Yukteswar från alla formella riter och bad mig bara att välja ett nytt namn.

– Jag skall ge dig privilegiet att välja det själv, sade han leende.

– Yogananda, svarade jag efter ett ögonblicks betänkande, Namnet betyder ordagrant ”Salighet (ananda) genom förening med gudomen (yoga).

56

– Vare det så. I det du nu avstår från ditt familjenamn Mukunda Lal Gosh skall du hädanefter bli kallad Yogananda av Girigrenen i Swamiorden.

När jag knäböjde inför Sri Yukteswar och för första gången hörde honom uttala mitt nya namn flödade mitt hjärta över av tacksamhet. Hur kärleksfullt och outtröttligt hade han inte arbetat på att pojken Mukunda en dag skulle förvandlas till munken Yogananda! Full av glädje sjöng jag några verser ur den långa sanskritsången av Herren Shankara.

Varken själ eller intellekt eller jag eller känsla; Varken himmel eller jord eller metall är jag.

Jag är han, jag är Han, Helige Ande, jag är Han! Ingen födelse, ingen död, ingen kast har jag; Fader, moder har jag inte.

Jag är Han, jag är Han, Helige Ande, jag är Han! Bortom inbillningens flykt, formlös är jag, Genomträngande allt livs lemmar; Band fruktar jag inte; jag är fri, alltid fri, Jag är Han, jag är Han, Helige Ande, jag är Han! Varje swami hör till den urgamla munkorden som organiserades i sin nuvarande form av Shankara, ibland kallad Shankaracharya. (Acharya betyder religiös lärare.) Dateringen av Shankaras liv är en medelpunkt för de vanliga skolastiska dispyterna. Några källor anger att den oförliknelige monisten levde från 510 till 478 f. Kr. (Västerländska historiker placerar honom i slutet av det åttonde århundradet e. Kr.) Därför att det är en formell orden, med en obruten rad av heliga representanter vilka tjänar som aktiva ledare, kan ingen ge sig själv titeln av swami. Han kan med rätta få den endast av en annan swami; alla munkar leder alltså sin andliga härstamning tillbaka till en gemensam guru, Herren Shankara. Genom löften om fattigdom, kyskhet och lydnad för den andlige läraren liknar många katolskt kristna munkordnar Swamiorden. Som tillägg till sitt nya namn, vilket vanligtvis slutar på ananda, antar swamin en titel som anger hans regelrätta anslutning till någon av de tio underavdelningarna i Swamiorden. Dessa dasanamis eller tio tillnamn innefattar Giri (berg), vartill Sri Yukteswar och sedan jag själv hör. Bland de andra grenarna kan nämnas Sagar (hav). Bharati (land), Aranya (skog), Puri (trakt), Tirtha (pilgrimsort) och Saraswati (naturens visdom).

De nya namn som en swami antar har sålunda en tvåfaldig betydelse och representerar uppnåendet av den högsta saligheten (ananda) genom någon gudomlig egenskap eller värdighet – kärlek, visdom, andakt, tjänst, yoga och genom en harmoni med naturen sådan den kommer till uttryck i dess oändliga vidsträckthet av hav, berg, skyar.

57

Ett ideal som består i att osjälviskt tjäna hela människosläktet och avstå från personliga band och ambitioner leder majoriteten av swamis till att aktivt delta i humanitärt och pedagogiskt arbete i Indien eller tillfälligtvis i främmande länder. Då en swami är fri från alla fördomar rörande kast, tro, bekännelse, klass, hudfärg, kön, eller ras följer han föreskrifterna om mänskligt broderskap. Hans mål är absolut förening med anden. Då han genomdränker sitt vakna och sovande medvetande med tanken ”jag är Han” strövar han förnöjsamt omkring i världen men hör inte till den. Endast på det sättet kan han rättfärdiga sin titel av swami en som söker uppnå förening med Swa eller Självet. Det är obehövligt att tillägga att inte alla som formellt tituleras swamis är lika framgångsrika i att uppnå sitt högsta mål.

Sri Yukteswar var både en swami och en yogi. En swami, som formellt är en munk genom sin anslutning till den urgamla orden, är inte alltid en yogi. Var och en som praktiserar en vetenskaplig teknik för kontakt med Gud är en yogi, han må vara gift eller ogift, en världslig man eller en som är bunden av regelrätta religiösa band.. En swami kan mycket väl tänkas följa endast det torra resonemangets, den kalla försakelsens väg; men en yogi ägnar sig åt en bestämd procedur, steg för steg, varigenom kropp och sinne disciplineras och själen befrias.

En yogi tar ingenting för givet av emotionella skäl eller på grund av tro, utan praktiserar en grundligt prövad serie av övningar vilka först kartlades av de äldsta rishis. Under varje tidsålder i Indien har yoga frambragt män som blivit i sanning fria, samskyldiga representanter för Yogi – Kristus – idealet.

Liksom varje annan vetenskap är yoga användbar för människor i varje klimat och varje tid.

Den teori som vissa okunniga författare ställer upp, att yoga är ”olämplig för västerlänningar”, är fullständigt falsk och har sorgligt nog hindrat många uppriktigt vetgiriga från att söka dess mångfaldiga välsignelse! Yoga är en metod för att undertrycka tankarnas naturliga uppror,

58

som i annat fall undantagslöst hindrar alla människor i alla länder från att få en glimt av Andens sanna natur.. Yoga kan inte veta av någon gräns mellan öster och väster, lika litet som solens läkande och absolut opersonliga ljus. Så länge människan äger en själ med dess rolösa tankar, så länge kommer det att finnas ett universellt behov av yoga eller kontroll.

Den forntida rishin Patanjali definiererar ”yoga” som kontroll över själsmateriens fluktuationer.” (Data för Patanjalis liv är okända, fastän ett antal lärda män placerar honom i det andra århundradet f, Kr. Rishis skrev traktater över alla ämnen med en sådan insikt att ingen tidsålder har förmått göra dem omoderna: men till de senare historikernas förvåning gjorde dessa visa män ingen ansträngning för att fästa sina egna data och personer vid sina litterära verk. De visste att deras liv endast var betydelsefulla i tiden som glimtar av det stora oändliga Livet: och att sanningen är tidlös, omöjlig att sätta varumärke på och ingalunda deras egen privata egendom). Hans kortfattade och mästerliga framställningar. Yoga Sutras, bildar ett av den hinduiska filosofins sex system. (De sex ortodoxa systemen-Saddarsana-är Sankhya, Yoga, Vedanta, Mimamsa, Nyaya och Vaisesika.) Till skillnad från västerländska filosofier innefattar alla sex hinduiska system inte bara teoretiska utan också praktiska lärdomar. Jämte varje tänkbar ontologisk undersökning utformar de sex systemen sex bestämda discipliner som syftar till ett varaktigt avlägsnande av lidandet och uppnåendet av tidlös salighet.

Den gemensamma tråd som sammanbinder alla sex systemen är förklaringen att ingen sann frihet är möjlig för människan utan kunskap om den yttersta Verkligheten. De senare Upanishaderna framhäver Yoga Sutras bland de sex systemen såsom innehållande de mest effektiva metoderna för att nå fram till en direkt uppfattning av sanningen. Genom den praktiska yogatekniken lämnar människan för alltid bakom sig spekulationens sterila områden och fattar med erfarenhetens hjälp det sanna Väsendet.

Yogasystemet; sådant det är skisserat av Patanjali, är känd som den Åttafaldiga Vägen. De första stegen, (1) yama och (2) niyama, kräver iakttagande av tio negativa och positiva moralbud-undvikande av att skada andra, av osannfärdighet, av stöld, av tyglöshet, av att ta emot gåvor (vilket medför förpliktelser); vidare renhet till kropp och själ, förnöjsamhet, självdisciplin, studium och dyrkan av Gud. Nästa steg är (3) asana (rätt ställning); ryggraden måste hållas rak och kroppen fast i en för meditation bekväm ställning; (4) pranayana (kontroll över prana, de fina livsströmmarna); och (5) pratyahara (att hålla sinnena borta från yttre föremål).

De sista stegen är former av egentlig yoga: (6) dharana (koncentration); att fästa sinnet vid en enda tanke; (7) dhyana (meditation), och (8) samadhi (övermedveten åskådning). Detta är Yogas Åttafaldiga Väg, vilken leder en till det slutliga målet Kaivalya (det Absoluta), en term som för att bli begripligare kan betecknas som ”förverkligande av Sanningen bortom all intellektuell uppfattning”. (Detta är inte att förväxla med buddismens ”Ädla Åttafaldiga Väg”, en vägvisare för människans livsföring med följande stadier: 1. Rätta ideal, 2. Rätta motiv, 3.

Rätt tal, 4. Rätt handling, 5. Rätta medel till livsuppehället, 6. Rätt ansträngning, 7. Rätt ihågkommande, d v s. av Självet, 8. Rätt förverkligande, d v s. samadhi.)

– Vilen är störst, kan man fråga, en swami eller en yogi? Om och när den slutliga föreningen med Gud har uppnåtts försvinner skillnaderna mellan de olika vägarna. Bhagvad Gita framhåller emellertid att yogametoderna omfattar allt och alla. Deras teknik är inte endast avsedd för vissa typer och temperament, sådana som de få vilka dras till munklivet; yoga kräver inget formellt vasallförhållande. Därför att yogavetenskapen tillfredställer ett iniversellt behov har den en naturlig universell användbarhet.

En sann yogi kan plikttroget stanna kvar i världen; där liknar han smör på vatten, men han liknar inte den okärnade och odisciplinerade mänsklighetens med lätthet utspädda mjölk. Att uppfylla sina jordiska förpliktelser är sannerligen en högre väg, under förutsättning att yogin upprätthåller sitt sinnes oberördhet av egoistiska begär och spelar sin roll som ett Guds villiga

59

verktyg.

Det finns ett antal stora andar som lever i amerikanska eller europeiska eller andra icke hinduiska samfund den dag som är och som, fastän de kanske aldrig har hört orden yogi och swami, ändå är sannskyldiga exempel på dessa termers innebörd. Genom sitt osjälviska tjänande av mänskligheten, eller genom sitt herravälde över passioner och tankar, eller genom sin oblandade kärlek till Gud, eller genom sin stora koncentrationsförmåga är de i viss mening yogis; som sitt mål har de satt yoga-självkontroll. Dessa människor skulle kunna stiga till ännu större höjder om de hade lärt sig den bestämda yogavetenskapen, som gör det möjligt att mera medvetet dirigera ens medvetande och liv.

Yoga har blivit ytligt missförstådd av vissa västerländska författare, men dess kritiker har aldrig hört till dess utövare. Bland många tankeväckande hyllningar åt yoga kan nämnas en av doktor C. G Jung, den schweiziske psykologen.

– När en religiös metod anbefaller sig som ’vetenskaplig’ kan den vara säker om sin publik i Västerlandet. Yoga uppfyller denna förväntan, skriver doktor Jung. Alldeles frånsett det nyas förtrollning och det fascinerande i det till hälften förstådda finns det goda skäl för yoga för många anhängare. Den erbjuder möjligheten av kontrollerbar erfarenhet och tillfredställer sålunda det vetenskapliga behovet av ”fakta”, och jämte detta utlovar den på grund av sin bredd och sitt djup, sin vördnadsvärda ålder, sin lära och metod, som innefattar varje fas av livet, möjligheter som man inte har drömt om.

Varje religiös eller filosofisk praktik betyder psykologisk disciplin, det vill säga en metod för mental hygien. De mångfaldiga, rent kroppsliga procedurerna i yoga betyder också en psykologisk hygien som är överlägsen vanliga gymnastik-och andningsövningar, såtillvida att den inte bara är mekanisk och vetenskaplig utan också filosofisk; i dess träning av kroppens delar förenar den dem med själen som helhet, vilket exempelvis blir fullt klart i Pranayamaövningarna, där Prana är både andedräkten och den universella dynamiken i kosmos. (Doktor Jung syftar här på Hatha Yoga, en speciell gren av kroppsliga ställningar och tekniska medel för att uppnå hälsa och ett långt liv. Hatha är till nytta och frambringar effektfulla fysiska resultat, men denna gren av yoga brukas föga av yogis som är inriktade på andlig befrielse.)

Doktor Jung fortsätter: – När det som individen håller på att göra också är en kosmisk händelse, förenar sig den verkan som erfares av kroppen (stärkandet av nerverna) med den andliga emotionen (den universiella idén), och av detta utvecklar det sig en levande enhet som ingen teknik, hur vetenskaplig den än är, kan frambringa. Yogapraktik är otänkbar, och skulle bli verkningslös, utan de föreställningar som yoga är baserad på. Den kombinerar det kroppsliga och det andliga med varandra på ett utomordentligt sätt.

I östern, där dessa idéer och övningar har utvecklat sig och där sedan flera tusen år en obruten tradition skapat de nödvändiga andliga grundvalarna, är yoga, vilket jag har mycket lätt för att tro, den fulländade och lämpliga metoden att sammanbinda kropp och själ så att de bildar en enhet som knappast kan sättas ifråga. Denna enhet skapar en psykologisk disposition som gör intuitivt förmedlade upplevelser utöver det vanliga medvetandets gräns möjliga. Den dag närmar sig sannerligen för Västerlandet då självkontrollens inre vetenskap skall anses lika nödvändig som den yttre erövringen av naturen. Denna nya atomålder kommer att finna människornas sinnen nyktrare och deras synkrets vidgad genom den nu vetenskapligt fastställda sanningen att materien i själva verket är ett koncentrat av energi. Finare krafter inom den mänskliga själen kan och måste frigöra energier som är större än de som finns i stenar och metaller, om inte den materiella atomjätten, nyss löst ur sina bojor, skall vända sig mot världen i vanvettig förstörelse.

60

Kapitel 10 Kriya-yoga-vetenskapen Kriya – Yoga – vetenskapen, som så ofta omnämnts på dessa sidor, blev vida bekant i Indien genom förmedling av Lahiri Mahasaya, min gurus guru. Sanskritroten till Kriya är kri, att göra, handla, agera och reagera; samma rot finns i ordet karma, den naturliga principen för orsak och verkan. Kriya Yoga är alltså ”förening” (yoga) med det Oändliga genom en särskild handling eller rit”. En yogi som troget följer dess teknik blir gradvis befriad från karma eller orsakslagens universella band.

På grund av vissa urgamla yogaföreskrifter kan jag inte ge en full förklaring av Kriya Yoga på sidorna i en bok som är avsedd för allmänheten. Den praktiska tekniken måste läras av en Kriyaban eller Kriya Yogi; här får ett brett referat räcka.

Kriya Yoga är en enkel, psykofysiologisk metod, varigenom människans blod befrias från kol och på nytt laddas upp med syre. Atomerna i detta extra syresällskap förvandlas till en livsström för att föryngra hjärnan och ryggmärgscentra. Genom att stoppa anhopningen av venöst blod är yogin i stånd att förminska eller förekomma vävnadernas förfall; på ett framskridet stadium kan yogin förvandla sina celler till ren energi. Elias, Jesus, Kabir och andra profeter var i det förgångna mästare i bruket av Kriya eller en liknande teknik, varigenom de kunde dematerialisera sina kroppar när de så önskade.

Kriya är en gammal vetenskap. Lahiri Mahasaya övertog den från guru, Babaji, som återupptäckte och renade tekniken efter det att den hade gått förlorad under de Mörka Århundradena.

– Den Kriya Yoga som jag skänker världen genom dig i detta nittonde århundrade, sade Babaji till Lahiri Mahasaya, är ett återuppväckande av samma vetenskap som Krishna för tusentals är sedan gav Arjuna, och som senare var känd av Patanjali och av Kristus, den helige Johannes, den Helige Paulus och andra lärjungar. Krishna, Indiens störste profet, hänvisar till Kriya Yoga i en vers i Bhagavad Gita: – Genom att offra den inandade andedräkten åt den utandade och den utandade åt den

61

inandade neutraliserar yogin båda dessa andedräkter; sålunda löser han livskraften från hjärtat och bringar den under sin kontroll. Tolkningen är: – Yogin kommer förfallet i kroppen att avstanna genom ett tillskott av livskraft, och han kommer tillväxtens förändringar i kroppen att avstanna genom apan (eliminerande ström).

Genom att sålunda neutralisera avtagande och tillväxt, i det att han bringar hjärtat till ro, lär sig yogin livskontroll.

Krishna berättar också att det var han som i en tidigare inkarnation meddelade den oförstörbara yoga till en av forntidens gudomligt upplysta män, Vivasvat, som gav den till Manu, den store lagstiftaren. Han i sin tur instruerade Ikshwaku, grundaren av Indiens solkrigardynasti. Medan den sålunda vandrade från den ene till den andre vårdades den kungliga yogan av rishis ända tills inbrottet av den materialistiska tidsåldern. Därpå blev den heliga steg för steg otillgängligare, på grund av prästernas hemlighetsfullhet och människornas likgiltighet. (Enligt de hinduiska skrifternas räkning börjar den materialistiska tidsåldern 3102 f. Kr. Detta var början till den Neråtgående Dwaparaåldern. Moderna vetenskapsmän, som helt glatt tror att alla människor för 10 000 år sedan var försjunkna i en barbarisk stenålder, avfärdar summariskt som ”myter” alla urkunder och traditioner om urgamla civilisationer i Indien, Kina, Egypten och andra länder.)

Kriya Yoga omnämnes två gånger av den forntida vise Pantanjali, den förnämnste representanten för yoga, som skrev: Kriya Yoga består av kroppslig disciplin, själslig kontroll och meditation över Aum.” (Aum, eller Om, i Vedaböckerna blev det heliga ordet Amin hos mohammedanerna, Hum hos tibetanerna och Amen hos de kristna- dess betydelse på hebreiska är visserligen, i sanning. – ”Detta säger Amen, det trogna och sannskyldiga vittnet, begynnelsen av Guds skapelse”. Uppenbarelseboken 3: 14.) Aum är skapelseordet, ljudet av den Vibrerande Motorn. Till och med nybörjaren i yoga hör snart invärtes i sig det underbara ljudet Aum. När adepten får denna saliga andliga uppmuntran blir han förvissad om att han är i faktisk beröring med gudomliga riken.

Patanjali hänvisar ännu en gång till livskontrollen eller Kriyatekniken sålunda: – Befrielsen kan fullbordas genom den pranayana som uppnås genom att upplösa förloppet av inandning och utandning.

Aposteln Paulus kände till Kriya Yoga, eller en teknik som mycket liknade den, varigenom han kunde växla om livströmmarna till och från sinnena. Han var därför i stånd att säga: Sannerligen, jag bedyrar vid vår glädje som jag har i Kristus, jag dör dagligen. (”Vår glädje” är den korrekta översättningen; inte den vanliga ”eder glädje”. Paulus syftar på det ällstädes närvarande i Kristusmedvetandet.) Genom att dagligen dra tillbaka sin kroppsliga livskraft förenade han den genom yogaförening med glädjen (den eviga saligheten) i Kristusmedvetandet. I detta saliga tillstånd var han klart medveten om att han var död för mayas bedrägliga sinnesvärld. Under de första stadierna av kontakt med Gud (sabikalpa samadhi) uppgår adeptens medvetande i den Kosmiske Anden; hans livskraft har dragits tillbaka från kroppen, som tycks vara ”död”, eller orörlig och stel. Yogin är fullt medveten om sitt kroppsliga tillstånd med dess avbrutna livsfunktioner. Allt eftersom han fortskrider till högre andliga tillstånd (nirbikalpa samadhi) står han emellertid i förbindelse med Gud utan kroppslig fixering och under sitt vanliga vakna medvetande, till och med mitt i krävande världsliga plikter. (Kalpa betyder tid eller eon. Sabikalpa betyder det som är underkastat tid eller förändring; en viss förbindelse med prakriti eller materien finns kvar. Nirbikalpa betyder tidlös, oföränderlig; detta är det högsta tillståndet av samadhi.)

– Kriya Yoga är ett instrument varigenom den mänskliga utvecklingen kan påskyndas, förklarade Sri Yukteswar för sina elever. De forntida yogis upptäckte att det kosmiska medvetandets hemlighet intimt är förenat med andningens mysterium. Detta är Indiens enastående och odödliga bidrag till världens skattkammare av kunskap. Livskraften, som vanligtvis absorberas av att hålla hjärtpumpen igång, måste frigöras för högre

62

verksamhetsområden genom att lugna och stilla andningens oupphörliga krav.

Kriya Yoga har ingenting gemensamt med de ovetenskapliga andningsövningar som läres ut av ett antal vilseledda fanatiker. Deras försök att med våld hålla kvar andedräkten i lungorna är inte bara onaturliga utan avgjort obehagliga. Kriya däremot är redan från första början åtföljd av en ökad känsla av frid och lugnande förnimmelser med pånyttfödande verkan i ryggraden.

Den urgamla yogatekniken förvandlar andedräkten till själ. Genom andliga framsteg blir man i stånd att uppfatta andedräkten som en själsakt en dröm – andedräkt.

Många exempel kunde anföras på den matematiska relationen mellan människans andningshastighet och variationerna i hennes medvetenhetstillstånd. En person vars uppmärksamhet helt och hållet tas i anspråk, exempelvis av att följa någon koncentrerad intellektuell bevisföring eller av att försöka sig på något invecklat eller svårt fysiskt mästerstycke, andas automatiskt mycket långsamt. Koncentrerad uppmärksamhet hänger ihop med långsam andning; snabb och ojämn andning är en oundgänglig följdföreteelse till skadliga känslotillstånd: fruktan, lust, vrede. Den rastlösa markattan andas med en hastighet av 32 gånger i minuten, i motsats till människans genomsnittliga 18 gånger. Elefanten, sköldpaddan, ormen och andra djur, som är kända för sin långa livslängd, har en andningsfrekvens som understiger människans. Sköldpaddan till exempel, som kan uppnå en ålder av 300 år, andas endast 4 gånger i minuten.

Sömnens föryngrande inverkan beror på att människan för tillfället förlorar medvetande om kropp och andning. Den sovande människan blir en yogi; varje natt utför hon omedvetet yogariten att befria sig från identifikation med kroppen och låta livskraften uppgå i de hälsobringande strömmarna i hjärnans regioner och ryggmärgscentra med deras sex hjälpmotorer. Den sovande sänker sig sålunda omedvetet i den reservoar av kosmisk energi som uppehåller allt liv. Den som är yogi av fri vilja utför en enkel, naturlig process medvetet, inte omedvetet som den sovande med sin långsamma rytm. Kriya Yogin brukar sin teknik för att mätta och nära alla sina fysiska celler med oförgängligt ljus och hålla dem i ett magnetiserat tillstånd. Han gör på vetenskapligt sätt andningen obehövlig utan att frambringa den undermedvetna sömnens eller medvetslöshetens tillstånd.

Introspektion, eller ”att sitta i tystnaden”, är ett ovetenskapligt sätt att med våld söka skilja själen och sinnena åt, sammanbundna som de är genom livskraften. Det kontemplativa sinnet blir i sina försök att återvända till gudomen ständigt släpat tillbaka till sinnena genom livsströmmarna. Kriya, som direkt kontrollerar själen genom livskraften, är den lättaste, mest effektiva och mest vetenskapliga vägen att nalkas det Oändliga. I motsats till den långsamma, osäkra, ”oxsvansaktiga” teologiska vägen till Gud kan Kriya med rätta kallas ”flyglinjen”.

Yogavetenskapen är baserad på en empirisk undersökning av alla koncentrationsformer och meditationsövningar. Yoga sätter adepten i stånd att efter behag släppa på eller stänga av livsströmmen från synens, ljudets, luktens, smakens och känselns fem sinnestelefoner. När yogin har uppnått denna förmåga att avbryta sinnesintrycken finner han det enkelt att efter behag förena sin själ och gudomens riken eller med materiens värld. Han kan inte längre mot sin vilja genom livskraften tvingas tillbaka till den världsliga sfären av brutala sensationer och rastlösa tankar. Genom sitt herravälde över kropp och själ vinner Kriya Yogin slutligen seger över den ”siste fienden”, döden.

So shall thou feed on Death that feeds on men: And Death once dead, there’s no more dying then.

(Shakespears 146: e sonett.)

En långt framskriden Kriya Yogis liv är inte influerat av verkningarna av handlingar I det

63

förflutna utan endast av själens direktiv. Adepten undviker på det sättet de långsamma, utvecklingsmässiga varningarna från egoistiska handlingar, goda eller dåliga, i det vanliga livet, vilka är besvärande och snigelaktiga för örnlika sinnen.

Den överlägsna metoden att leva själsligt befriar yogin, som löst ur sitt jags fängelse smakar allestädesnärvarons djupa lust. Det naturliga livets träldom går däremot i en förödmjukande långsam takt. Genom att inrätta sitt liv enligt utvecklingens ordning kan en människa inte förmå naturen att bevilja någon större skyndsamhet, utan även om hon lever utan att bryta mot lagarna för sina fysiska och psykiska gåvor behöver hon ändå omkring en million års inkarnationsmaskerader för att få lära känna den slutliga frigörelsen.

Yogis’ teleskopiska metoder, som befriar dem från fysiska och psykiska identifikationer till förmån för själens individualitet, anbefaller sålunda sig själva för dem som revolterar inför en utsikt att sträva tusen sinom tusen år. Denna talperiferi utvidgas för den ordinära människan, som inte ens lever i harmoni med naturen, för att inte tala om själen, utan istället jagar efter onaturliga besynnerligheter, varigenom hon i sin kropp och i sina tankar bryter mot den ljuva sundheten i naturen. För en sådan kan knappast två gånger en million år räcka till för befrielse.

Den som är grov och rå inser sällan eller aldrig att hans kropp är ett kungarike, styrt av Kejsar Själ på kraniets tron, med lydkonungar i de sex ryggmärgscentra eller medvetenhetssfärerna.

Denna teokrati härskar över en mängd lydig undersåtar: tjugosjutusen milliarder celler begåvade med en säker om också automatisk intelligens, varmed de fullgör alla plikter som rör kroppslig tillväxt., förändring och upplösning-och femtio millioner grundläggande tankar, känslor och variationer i växlande faser av människans medvetande under ett genomsnittsliv på sextio år. Varje skenbart uppror av kroppsliga eller cerebrala celler mot Kejsar Själ, i form av sjukdom eller depression, beror inte på någon bristande lojalitet hos de enkla medborgarna, utan på att människan i det förflutna eller närvarande har missbrukat sin individualitet eller fria vilja, som har förlänats henne samtidigt med själen och aldrig kan återtas. Idet att människan identifierar sig med ett begränsat jag tar hon för givet att det är hon som tänker, vill, känner, smälter maten och håller sig vid liv; hon medger aldrig genom reflexion (bara en smula skulle räcka till!) att hon i sitt ordinära liv bara är en marionett för förflutna handlingar (karma), för naturen eller omgivningen. Varje människas intellektuella reaktioner, känslor, lynnen och vanor är begränsade och bestämda genom följderna av tidigare orsaker, antingen i detta livet eller i ett föregående. Högt över sådana inflytelser står emellertid hennes kungliga själ. Med förakt för de snabbt försvinnande sanningarna och friheterna beger sig Kriya Yogin bortom all illusion till sitt av intet fjättrade Väsen. Alla skrifter förklarar människan vara, inte en förgänglig kropp, utan en levande själ; genom Kriya har hon fått en metod för att bevisa skrifternas sanning.

– Utvärtes ritual kan inte förstöra okunnigheten, ty dessa båda är inte oförenliga motsatser till varandra, skrev Shankara i sitt berömda verk Hundrade Verser. Endast förverkligad kunskap förstör okunnighet… Kunskap kan inte komma till på annat sätt än genom att fråga och forska. Vem är jag? Hur föddes detta universum? Vem är dess skapare? Vilken är dess materiella orsak? Det är detta slags frågande som åsyftas. Intellektet har inget svar på dessa frågor; härav kom det sig att rishis utvecklade yoga som en teknik för andlig forskning.

Kriya Yoga är den verkliga ”eldriten” som så ofta prisas i Bhagavad Gita. Yogas renande eld bringar evig upplysning, och skiljer sig därigenom mycket från utvärtes och föga effektiva religiösa eldceremonier, där uppfattningen om sanningen ofta blir bränd, tillsammans med högtidligt sjunget ackompanjemang, på samma gång som rökelsen!

En yogi, som har kommit långt på vägen och håller hela sin själ, vilja och känsla borta från falska identifikationer samt förenar sitt sinne med övermedvetna krafter i nervernas helgedom, lever sålunda i denna världen så som Gud har avsett det, oberörd av impulser från det förgångna såväl som av nya dårskaper med färska mänskliga motiv bakom sig. En sådan

64

yogi når uppfyllelsen av sin Högsta Önskan och är trygg i den outtömligt salige Andens hamn. Yogin offrar sina labyrintartade mänskliga önskningar åt en monoteistisk lusteld, ägnad den Gud som ingen like har. Detta är i sanning den rätta yogamässiga eldceremonin, vari alla förflutna och närvarande begär förtäres av den gudomliga kärleken. Den Yttersta Lågan mottager offret av allt mänskligt vanvett, och människan är ren från slagg. Hennes ben är avklädda allt begärens kött, hennes karmaskelett har vitnat i visdomens smittorenande solar, hon är äntligen ren, utan skuld inför människor och Skapare.

Med hänsyftning på yogas säkra och metodiska effektivitet prisar Herre Krishna den tekniskt utbildade yogin med föjlande ord: ”Yogin är större än asketerna som har disciplinerat kroppen, till och med större än de som följer visdomens väg (Jnana Yoga) eller Handlingens väg (Karma Yoga); må du, o min lärjunge Arjuna, bli en yogi! (Bhagavad Gita, VI: 46).

Kapitel 11 En yogaskola grundas i Ranchi Varför är du emot organisationsarbete?

Mästarens fråga kom mig att haja till en smula. Det är sant att min privata övertygelse vid den tiden var att organisationer var ”getingbon”.

– Det är en otacksam uppgift, herre, svarade jag. Det gör det samma vad ledaren gör eller inte gör, han blir i alla fall kritiserad.

– Vill du ha gudomens hela channa (löpnad mjölk) för dig själv ensam? Min gurus replik åtföljdes av en sträng blick. Skulle du eller någon annan kunna uppnå kontakt med Gud genom yoga om inte en rad av vidhjärtade mästare hade varit villiga att förmedla sin kunskap till andra? Han tillade: Gud är Honungen, organisationerna är bikuporna; båda är nödvändiga.

Varje form är naturligtvis onyttig utan anden, men varför skulle du inte åstadkomma idoga bikupor fulla av andlig nektar?

Hans råd rörde mig djupt. Fastän jag inte gav något hörbart svar växte ett diamanthårt beslut i mitt bröst: jag ville dela med mina likar, så långt det stod i min förmåga, de befriande 65

sanningar som jag hade lärt vid min gurus fötter.

– Herre, bad jag, må din Kärlek lysa för alltid i min andakts helgedom, och må jag bli i stånd att väcka den Kärleken i andras hjärtan.

Vid ett föregående tillfälle, innan jag hade gått i munkorden, hade Sri Yukteswar gjort en högst oväntad anmärkning.

– Hur kan du vilja undvara sällskapet av en kvinna på dina gamla dagar! Hade han sagt.

Håller du inte med om att familjefadern, sysselsatt med nyttigt arbete för att uppehålla sin hustru och sina barn, spelar en förtjänstfull roll i Guds ögon?

– Herre, hade jag protesterat med bestörtning, ni vet att min önskan i detta livet är att endast äkta den Kosmiska Älskade.

Mästaren hade skrattat så glatt att jag förstod att han hade fällt sitt yttrande endast för att sätta min tro på prov.

– Kom ihåg, hade han sagt långsamt, att den som åsidosätter sina världsliga plikter bara kan rättfärdiga sig genom att påta sig något slags ansvar gentemot en mycket större familj.

Idealet av en allsidig uppfostran av ungdom hade alltid legat mig nära om hjärtat. Jag såg klart de torra resultaten av vanlig undervisning, som endast syftade till kroppens och intellektets utveckling. Moraliska och andliga värden, utan vilka ingen människa kan komma i närheten av lyckan, saknades ännu i den formella studiekursen. Jag beslöt att grunda en skola där unga pojkar kunde utveckla sig till mandomens fulla höjd. Mitt första steg i den riktningen gjordes med sju barn i Dihika, en liten lantlig plats i Bengalen.

Ett år senare, 1918, var jag tack vare den frikostighet som visades mig av Sir Manindra Chandra Nundy, maharajan av Kasimbazar, i stånd att flytta över min hastigt växande grupp till Ranchi. Denna stad i Bihar, omkring tvåhundra miles från Calcutta, är välsignad med ett av de mest hälsosamma klimaten i Indien. Kasimbazar Palace i Ranchi blev omändrat till högkvarter för den nya skolan, som jag kallade Brahmacharya Vidyalaya i enlighet med rishis’ uppfostringsideal. Deras eremitboningar i skogarna har varit de gamla lärdomssätena, månghundraåriga och gudomliga, för Indiens ungdom. (Vidyalaya, skola. Brahmacharya hänsyftar här på ett av de fyra stadierna i Vedaböckernas plan för mannens liv, omfattande1. den ogifte studerande-brahmachari; 2.familjefadern med världsliga förpliktelser-grihastha; 3.

Eremiten-vanaprastha; 4. Skogsbon eller vandraren, fri från alla jordiska omsorger-sannyasi. Även om detta idealschema för livet inte har någon större spridning i det moderna Indien, har det fortfarande många trogna efterföljare. De fyra stadierna blir samvetsgrant genomgångna under den livslånga ledningen av en guru.)

I Ranchi organiserade jag ett uppfostringsprogram för både lågskole- och högskolegrader. Det innefattade agrikulturella, industriella, kommersiella och akademiska ämnen. De studerande fick också lära sig yogakoncentration och meditation, jämte ett unikt system för fysisk utveckling, ”Yogoda” vars principer jag hade uppfunnit 1916.

I insikt om att människans kropp liknar ett elektriskt batteri menade jag att den kunde laddas med energi genom den mänskliga viljans direkta verksamhet. Då ingen handling, liten eller stor, är möjlig utan att man vill den, kan människan begagna sig av sin främsta kraftkälla, viljan, för att förnya sina kroppsliga vävnader utan besvärliga apparater eller mekaniska övningar. Därför lärde jag de studerande i Ranchi min enkla ”Yogoda” teknik, varigenom livskraften, med centrum i människans förlängda märg, medvetet och omedelbart kan laddas upp från det obegränsade förrådet av kosmisk energi.

Pojkarna tillgodogjorde sig förunderligt väl denna träning och utvecklade en enastående skicklighet i att lägga om livsenergin från en del av kroppen till en annan och i att sitta i fullkomlig jämvikt i svåra kroppsställningar. De utförde mästerstycken av styrka och uthållighet som många kraftiga fullvuxna inte kunde göra efter. Min yngste bror Bishnu Charan Ghosh, gick i Ranchiskolan; han blev senare en ledande expert på fysisk fostran i

66

Bengalen. Han och en av hans studenter reste till Europa och Amerika, där de gav uppvisningar i styrka och skicklighet som förvånade de universitetslärda, däribland många vid Colombia University i New York.

Vid slutet av första året i Ranchi gick inträdesansökningarna upp till två tusen. Men skolan, som vid den tiden endast var en internatskola, kunde endast ta emot omkring etthundra.

Undervisning för studerande, som bara infann sig på dagarna, infördes snart som en utökning av programmet.

I Vidyalaya hade jag att vara far och mor för de små barnen och ta itu med många organisatoriska svårigheter. Jag kom ofta ihåg Kristi ord: Sannerligen säger jag eder: ingen är, som har övergivit hus eller bröder eller systrar eller fader eller moder eller hustru eller barn eller åkrar för min och evangelii skull, som icke skall få hundrafalt igen nu i denna tiden, hus och bröder och systrar och moder och barn och åkrar, under förföljelser, och i den tillkommande världen evigt liv. Sri Yukteswar har tolkat dessa ord.

– Den fromme som avstår från livserfarenheterna av äktenskap och familj och utbyter problemen i ett litet hushåll med dess begränsade verksamhetsområden mot att tjäna samhället i allmänhet, han tar på sig en uppgift som ofta beledsagas av förföljelse från en missförstående värld men också av en gudomlig inre tillfredställeslse.

En dag kom min far till Ranchi för att ge en faderlig välsignelse, som han länge hade undanhållit mig därför att jag hade sårat honom genom att säga nej till hans erbjudande om en anställning vid Bengalen-Nagpur-banan.

– Min son, sade han, jag har nu försonat mig med ditt val i livet. Det bereder mig glädje att se dig mitt ibland dessa lyckliga, ivriga ungdomar; du passar bättre här än bland järnvägstidtabellernas livlösa siffror. Han vinkade åt en grupp på ett dussin småttingar som hängde i hälarna på mig. Jag hade bara åtta barn, anmärkte han med blinkande ögon, men jag kan känna för er!

Med en stor fruktträdgård och bortåt tjugofem bördiga tunnland till vår disposition fick eleverna, lärarna och jag själv njuta av många lyckliga timmars utomhusarbete i dessa idealiska omgivningar. Vi hade många sällskapsdjur, däribland en ung dovhjort som blev fullkomligt avgudad av barnen. Också jag älskade hjortkalven så mycket att jag lät den sova i mitt rum. I gryningens ljus brukade den lilla varelsen tulta över till min säng för att få en morgonsmekning.

En dag gav jag djuret mat tidigare än vanligt, eftersom jag hade en del saker att uträtta i Ranchis stad. Fastän jag hade sagt till pojkarna att inte ge hjortkalven mat föränn jag hade kommit tillbaka var en av dem olydig och gav dovhjortbabyn en stor kvantitet mjölk. När jag kom tillbaka på kvällen hälsades jag med sorgliga nyheter.

– Denna lilla hjortkalven är närapå död, därför att den har fått för mycket mat. Gråtande lade jag det till synes livlösa lilla djuret i mitt knä. Jag bad i min bedrövelse till Gud att han skulle rädda livet på det. Några timmar senare öppnade den lilla varelsen sina ögon; reste sig och gick omkring med svaga steg. Hela skolan jublade av glädje.

Men jag fick en läxa den natten, en som jag aldrig kan glömma. Jag satte uppe med hjortkalven till klockan två, då jag föll i sömn. Dovhjorten visade sig i en dröm och talade till mig: – Du håller mig tillbaka. Jag ber dig, låt mig gå; låt mig gå!

– Det är bra! Svarade jag i drömmen.

Jag vaknade genast och utropade: – Pojkar, hjortkalven håller på att dö! Barnen rusade till min sida.

Jag sprang till det hörn i mitt rum där jag hade lagt djuret. Det gjorde ett sista försök att resa sig, stapplade fram mot mig, föll sedan ned framför mina fötter, dött.

I enlighet med den karma som leder och reglerar djurens öden var dovhjortens liv slut, och

67

den var redo att vandra vidare till en högre form. Men genom min djupa tillgivenhet, som jag senare insåg var självisk, och genom mina brinnande böner hade jag varit i stånd att hålla den inom gränserna för den djurform från vilket själen strävade efter att göra sig fri. Dovhjortens själ framförde sin bön i en dröm, ty utan mitt kärleksfulla tillstånd antingen ville eller kunde den inte gå vidare. Så snart jag gav mitt bifall begav den sig åstad. All sorg försvann från mig; jag insåg att Gud ville att Hans barn skall älta varje väsen som en del av Honom och inte ha den bedrägliga känslan att döden är slutet på allt. Den okunniga människan ser bara dödens oöverstigliga mur, som, till synes för alltid, döljer hennes älskade vänner. Men den människa som inte fäster sitt hjärta vid något, den som älskar andra som uttryck för Herren, den människan förstår att i döden har hennes kära endast återvänt för att få en vilostund av glädje i Honom.

Ranchiskolan växte från en ringa och enkel begynnelse till en institution som numera är välbekant i hela Indien. Många avdelningar i skolan får understödd genom frivilliga bidrag från sådana som finner sin glädje i att låta rishis uppfostringsideal leva vidare. Under den gemensamma benämningen Yogoda Sat – Sanga (yoga, förening, harmoni, jämvikt, då det som meddelar, bekantgör; sat - sanning, sanga - lärjungeskap) har blomstrande filialskolor upprättats i Midnapore, Lakshmanpur och Puri.

Högkvarteret i Ranchi har en medicinsk avdelning där medicin och läkarvård kostnadsfritt ges åt de fattiga i trakten. Antalet behandlade är genomsnittligt mer än 18 000 personer om året.

Vidyalaya har också gjort sig bemärkt i indisk tävlingsidrott och på det lärda området, där många Ranchilärjungar har utmärkt sig under sitt senare universitetsliv.

Skolan, som nu är i sitt tjugoåttonde år och centrum för många verksamhetsgrenar, har blivit hedrad med besök av framstående män från östern och västern. En av de tidigaste stora gestalterna som besåg Vidaylaya under dess första år var Swami Pranabanada, ”helgonet med två kroppar” från Benares. När den store mästaren fick se de pittoreska friluftslektionerna, som hölls under träden, och på kvällen såg hur unga pojkar satt orörliga under flera timmar i yogameditation, blev han djupt rörd.

– Glädje kommer till mitt hjärta, sade han, när jag ser att Lahiri Mahasayas ideal för en rätt uppfostran av ungdomen förverkligas i denna institution. Må min gurus välsignelse vila över den. En ung pojke som satt vid min sida vågade sig på att framställa en fråga till den store yogin.

– Herre, sade han, skall jag bli munk? Är mitt liv endast avsett för Gud? Fastän Swami Pranabananda smålog vänligt var hans ögon upptagna med att genomtränga framtiden.

– Barn, svarade han, när du växer upp finns det en vacker brud som väntar på dig. Pojken gifte sig verkligen till sist, efter att i åratal ha ämnat inträda i Swamiorden.

Någon tid efter det att Swami Pranabananda hade besökt Ranchi följde jag med min far till det hus i Calcutta, där yogin hade sin tillfälliga bostad. Pranabanadas förutsägelse, som han hade gjort inför mig så många år tidigare, överväldigade mig: – Jag skall få se dig tillsammans med din far längre fram i tiden.

När min far steg in i swamins rum reste sig den store yogin från sin sittplats och omfamnade honom med kärleksfull aktning.

– Bhagabati, sade han, vad gör du med dig själv? Ser du inte att din son skyndar fram mot det Oändliga? Jag rodnade över att höra honom prisa mig inför min far. Swamin fortsatte: Du minns hur ofta vår välsignade guru brukade säga: Banat, banat, banjai.’ (Ett av Lahiri Mahasayas favoritord, använt för att uppmuntra hans elever till ihärdighet. I fri översättning: Strävande, strävande, en dag skall du se det Gudomliga Målet!) Fortsätt därför med Kriya Yoga utan uppehåll, och nå snabbt fram till de gudomliga portalerna. Pranabanandas kropp, som hade förefallit så frisk och stark under mitt överraskande första besök hos honom i Benares, visade nu tydliga tecken på åldrande, fastän hans hållning fortfarande var

68

beundransvärt rak.

– Swamiji, frågade jag, i det jag såg honom rätt in i ögonen, var god säg mig sanningen: Känner ni inte ålderdomen närma sig? Allt eftersom kroppen blir svagare, blir då er åskådning av Gud utsatt för något avtagande?

Han liknade en ängel när han smålog.

– Den älskade är mer än någonsin med mig nu. Han fullkomliga förvissning överväldigade själ och sinne hos mig. Han fortsatte: - Jag åtnjuter fortfarande de två pensionerna en från Bhagabati här, och en ovanifrån. I det han pekade med fingret mot himlen föll den helige i extas, med sitt ansikte upplyst av ett gudomligt ljus- ett mer än tillräckligt svar på min fråga.

Då jag lade märke till att det fanns många växter och packlådor med utsäde i Pranabanandas rum, frågade jag vad som var ändamålet med detta.

– Jag har lämnat Benares för alltid, sade han, och nu är jag på väg till Himalaya. Där skall jag öppna en eremitboning för mina lärjungar. Detta utsäde kommer att frambringa spenat och några andra grönsaker. Mina kära kommer att leva enkelt och tillbringa sin tid i salig förening med Gud. Ingenting annat är nödvändigt.

Min far frågade sin medlärjunge när han ämnade återvända till Calcutta.

– Aldrig mer, svarade den helige. Detta år är det år då jag enligt vad Lahiri Mahasaya sade mig skulle lämna mitt älskade Benares för alltid och bege mig till Himalaya för att där lägga av mitt dödliga omhölje.

Mina ögon fylldes av tårar vid dessa hans ord, men swamin smålog lugnt. Han påminde mig om ett litet himmelskt barn, tryggt sittande på den Gudomliga Moderns knä. Årens börda har ingen skadlig verkan på en stor yogis fulla besittning av de högsta andliga krafter. Han är i stånd att förnya sin kropp efter behag; men ibland bryr han sig inte om att fördröja åldrandets process utan tillåter sin karma att arbeta sig fram på det fysiska planet, i det han brukar sin gamla kropp som en tidssparande anordning för att undgå nödvändigheten att utarbeta karma i en ny inkarnation.

Några månader senare mötte jag en gammal vän, Sanandan, som var en av Pranabanandas närmaste lärjungar.

– Min dyrkansvärde guru har gått bort, berättade han för mig under snyftningar. Han upprättade en eremitboning nära Rishikesh och gav oss kärleksfull undervisning. Vi hade alla installerat oss riktigt ordentligt och gjorde snabba andliga framsteg i hans sällskap, då han en dag föreslog att vi skulle utspisa en stor mängd människor från Rishikesh. Jag frågade varför han ville ha ett så stort antal gäster. ’Detta är min sista festceremoni’ sade han. Jag fattade inte den fulla innebörden av hans ord.

Pranabananda hjälpte till med att laga en väldig massa mat. Vi bespisade omkring 2 000 gäster. Efter festen satt han på en hög ställning och höll en inspirerad predikan om det Oändliga. Vid slutet vände han sig mot mig inför de tusendes blickar, där jag satt vid hans sida på estraden, och talade med ovanlig styrka. ’Sanandan, var beredd; jag ämnar kasta bort höljet.’Efter en bedövad tystnad ropade jag högt: Mästare gör det inte, jag bönfaller, gör det inte! Människohopen var förstummad och betraktade oss nyfiket. Min guru smålog emot mig, men hans högtidliga blick var redan fäst på Evigheten. ’Var inte självisk’, sade han, ’eller sörj för min skull. Jag har länge med glädje tjänat er alla; gläd er nu och önska mig välgång på resan. Jag går för att möta min Kosmiska Älskade.’ I en viskning tillade Pranabanadaji: ’jag skall snart födas på nytt. Efter att ha åtnjutit en kort period av Oändlig salighet skall jag återvända till jorden och förena mig med Babaji (Lahiri Mahasayas guru, som fortfarande lever). Ni skall snart få veta när och var min själ har blivit innesluten i en ny kropp.’

Han ropade än en gång: ’Sanandan, här kastar jag bort omhöljet med hjälp av den andra Kriya Yoga! (Den andra Kriya, sådan den lärdes ut av Lahiri Mahasaya, sätter den som behärskar

69

den i stånd att lämna eller återvända till kroppen fullt medvetet vid vilken tid som helst. Långt framskridna yogis använder den andra Kriyatekniken under dödens sista stund, ett ögonblick som de undantagslöst vet om på förhand.)

Han såg på havet av ansikten framför oss och utdelade en välsignelse. I det han riktade sin blick inåt mot det andliga ögat blev han orörlig. Medan den förvirrade hopen trodde att han mediterade i ett extatiskt tillstånd, hade han redan lämnat köttets tabernakel och slungat ut sin själ i den kosmiska oändligheten. Lärjungarna vidrörde hans kropp, som satt i lotusställningen, men den var inte längre det varma köttet. Endast ett stelnat omhölje var kvar; den som hade bott där hade flytt till den odödliga kusten.

Jag frågade var Pranabananda skulle återfödas.

– Det är helgat förtroende som jag inte kan överbringa till någon, svarade Sanandan. Kanske kan du få reda på det på något annat sätt.

Många år senare fick jag höra av Swami Keshabananda att Pranabananda några få år efter sin återfödelse i en ny kropp hade begett sig till Badrinarayan i Himalaya och där förenat sig med en grupp heliga män som samlats kring den store Babaji.

Kapitel 12 Rabindranath Tagore och jag jämför våra skolor Rabindranath Tagore lärde oss att sjunga, som en naturlig form för att uttrycka sig själv, liksom fåglarna.

Bhola Nath, en glad fjorton års pojke i min Ranchiskola, gav mig denna förklaring sedan jag en morgon hade komplimenterat honom för hans melodiska utbrott. Med eller utan anledning släppte pojken fram en välljudande ström av toner. Han hade tidigare gått i Tagores berömda skola ”Santiniketan” (Fridens Hamn) i Bolpur.

– Rabindranaths sånger har varit på mina läppar sedan min tidigaste ungdom, sade jag till min följeslagare. Hela Bengalen, till och med de obildade bönderna, har sin förtjusning i hans högstämda poesi.

Bhola och jag sjöng tillsammans några refränger av Tagore, som har satt musik till tusentals indiska poem, varav en del är hans egna och andra från den grå forntiden.

– Jag träffade Rabindranath strax efter det att han hade fått nobelpriset i litteratur, anmärkte jag efter vårt vokalmuciserande. Jag var tvungen att besöka honom därför att jag beundrade

70

hans odiplomatiska mod att avfärda sina litterära kritiker, småskrattade jag.

Bhola frågade nyfiket efter historien.

-De lärde flådde Tagore på de grymmaste för att han införde en ny stil i den bengaliska poesin, började jag. Han blandade samtalsspråk med klassiska uttryck och brydde sig inte om de föreskrivna gränser som är så kära för en pundits hjärta. Hans sånger kläder djup filosofisk sanning i känslomässigt fängslande ord, med ringa hänsyn till de godtagna litterära formerna.

En inflytelserik kritiker talade ringaktande om Tagore som en ”duvpoet som sålde sitt kuttrande på tryck för en rupi”. Men Tagores hämnd var nära; hela Västerlandet lade ner sina hyllningsoffer för hans fötter strax efter det att han översatt sin Gitanjali (Sångoffer) till engelska. En hel tåglast av pundits, däribland hans tidigare kritiker, begav sig till Santiniketan för att framföra sina gratulationer.

Rabindranath tog emot sina gäster först efter ett avsiktligt långt dröjsmål, och hörde sedan på deras lovord under stoisk tystnad. Till sist vände han deras egna vanliga kritiska vapen emot dem.

– Mina herrar, sade han, de väldoftande hedersbetygelser ni här består mig med är motsägelsefullt blandade med den ruttna lukten av ert tidigare förakt. Finns det möjligtvis något samband mellan min belöning med nobelpriset och er plötsliga påkomna starka förmåga av uppskattning? Jag är alltjämt samme poet som väckte ert misshag när jag först frambar mina enkla blommor som ett offer i Bengalens helgedom.

Tidningarna publicerade en redogörelse för den hårda aga som Tagore hade utdelat. Jag beundrade de frispråkiga orden av en man som inte lät hypnotisera sig av smicker, fortsatte jag. Jag introducerades hos Rabindranath i Calcutta av hans sekreterare, Mr. C F. Andrews, som var enkelt klädd i en bengalisk dhoti. Han talade kärleksfullt om Tagore som sin gurudeva.

Rabindranath tog vänligt emot mig. Han var omgiven av en mild atmosfär av charm, kultur och takt. Till svar på min fråga om hans litterära bakgrund talade Tagore om för mig att vid sidan av vår religiösa epik hade en gammal källa till hans inspiration varit den klassiske poeten Bidyapati.

Inspirerad av dessa minnen började jag sjunga Tagores version av en gammal bengalisk sång, ”Tänd Din Kärleks Lampa”. Bhola och jag sjöng glatt tillsammans medan vi vandrade fram

71

över Vidyalayas marker.

Omkring två år efter grundandet av Ranchiskolan fick jag en inbjudan av Rabindranath att besöka honom i Santiniketan för att diskutera våra uppfostringsideal. Glad begav jag mig dit.

Poeten satt i sin studerkammare när jag trädde in; jag tänkte då, liksom vid vårt första möte, att han var en så slående modell för storslagen mandom som någon målare kunde önska sig.

Hans vackert utmejslade ansikte, ädelt patriciskt, var infattat i långt hår och bölande skägg.

Stora, smältande ögon; ett leende som liknade änglarnas; och en röst som hade flöjtens egenskaper och var i bokstavlig mening förtrollande. Stark, högrest och allvarsam som han var, förenade han en nästan kvinnlig ömhet med det förtjusande spontana hos ett barn. Ingen idealiserad föreställning om en poet kunde lämpligare förkroppsligas än i denne ädle sångare.

Tagore och jag var snart fördjupade i en jämförande undersökning av våra skolor, båda grundade på allt annat än ortodoxa principer. Vi upptäckte många gemensamma dragundervisning i fria luften, enkelhet, stort utrymme för barnets skapande ande. Rabindranath lade emellertid ansenlig vikt på studium av litteratur och poesi samt på tillfälle för eleverna att ge uttryck för sig själva i musik och sång, något som jag redan hade lagt märke till hos Bhola.

Barnen i Santiniketan iakttog perioder av tystnad men fick ingen speciell yogaträning.

Poeten lyssnade med smickrande uppmärksamhet till min beskrivning av de energialstrande ”Yogoda”-övningarna och den yogamässiga koncentrationsteknik som alla elever fick lära sig i Ranchi.

Tagore berättade för mig om sina egna tidigare uppfostringsstrider.

– Jag flydde från skolan efter den femte klassen, sade han skrattande. Jag kunde med lätthet förstå hur hans medfödda poetiska ömtålighet hade lidit av den dystra, disciplinära atmosfären i ett klassrum.

– Det var därför jag öppnade Santiniketan under de skuggiga träden och himlens härlighet.

Han visade vältaligt på en liten grupp som studerade i den vackra trädgården. Ett barn är i sin naturliga omgivning bland blommor och sångfåglar. Endast på det sättet kan de ge ett fullt uttryck för den dolda rikedomen i sin individuella begåvning. Sann uppfostran kan aldrig proppas eller pumpas in utifrån; den måste snarare hjälpa till att spontant bringa i dagen de oändliga skatter av visdom som finns inom oss.

Jag instämde.

– De ungas idealistiska och hjältedyrkande instinkter blir utsvultna på en diet som uteslutande består av statistik och kronologiska beräkningar.

Poeten talade kärleksfull om sin far, Devendranath, som hade inspirerat honom till att börja på med Santiniketanskolan.

– Min far förärade mig detta bördiga område, där han redan hade byggt ett gästhus och ett tempel, berättade Rabindranath för mig. Jag började mitt uppfostringsexperiment här 1901 med bara tio pojkar. De åtta tusen pund som kom med nobelpriset gick helt och hållet till underhåll av skolan.

Den äldre Tagore, Devendranath, vitt och brett känd som ”Maharishi”, var en mycket märklig man, som man kan se av hans Självbiografi. Två år av sin mandom tillbringade han i meditation i Himalaya. Hans far i sin tur, Dwarkanath Tagore, hade blivit ryktbar över hela Bengalen för sina frikostiga allmänna gärningar. Från detta berömda stamträd hade det kommit en familj av genier. Inte bara Rabindranath; alla hans släktingar hade utmärkt sig i skapande verksamhet. Hans brorssöner, Gogonendra och Abanindra, hör till Indiens förnämsta konstnärer (också Rabindranath har i sextioårs åldern ägnat sig åt allvarliga studier i måleri; utställningar av hans ”futuristiska” verk har hållits för några år sedan i europeiska huvudstäder och i New York). Tagore’s bror, Dwijendra, är en djupt blickande filosof, på vars milda kallelse fåglarna och skogens djur svarar.

Rabindranath inbjöd mig att stanna över natten i gästhuset. Det var verkligen en förtjusande syn att på kvällen se poeten sitta tillsammans med en grupp på den inbyggda gården. Tiden

72

vecklade ut sig bakåt; scenen framför mig liknade en gammal eremitbonings- den glade sångaren omgiven av sina lärjungar, alla i en atmosfär av gudomlig kärlek. Tagore knöt samman varje band med harmoniens sträng. Han var aldrig påstridig utan fångade allas hjärtan med en oemotståndlig magnetism. Poesins sällsynta blommor blommade i Herrens lustgård och drog andra till sig genom sin naturliga doft!

Med sin melodiska röst läste Rabindranath för oss några av sina utsökta poem, som han nyss hade skapat. De flesta av hans sånger och skådespel, skrivna för att glädja hans elever, har kommit till i Santiniketan. Enligt min mening ligger skönheten i hans rader i hans konst att hänvisa till Gud i nästan varje vers, fastän han sällan nämner det heliga Namnet.

– Drucken av sjungande salighet, skrev han, glömmer jag mig själv och kallar dig min vän, du som är min herre.

Följande dag efter lunchen bjöd jag motsträvigt poeten farväl. Jag gläder mig över att hans lilla skola nu har växt ut till ett internationellt universitet, ”Wiswa-Bharati”, där studerande från alla länder har funnit en idealisk omgivning.

Där själen är utan fruktan och huvudet hålles högt; Där kunskapen är fri; Där världen inte har brustit i småstycken genom trånga husliga väggar; Där orden väller fram från sanningens djup; Där outtröttlig strävan sträcker sina armar mot fullkomligheten; Där förnuftets klara flod inte har förlorat sig i de döda vanornas öde öken; Där själen ledes framåt av dig mot en tankens och handlingens värld som ständigt vidgar sin gräns; I denna himmel av frihet, min Fader, låt mitt land vakna upp!

(Gitanjali.)

Kapitel 13 Ett möte med den heliga modern Vördade moder, jag blev döpt i min barndom av er man, profeten. Han var guru för mina föräldrar och för min egen guru Sri Yukteswarji. Vill ni därför bevilja mig privilegiet att få höra berättas om några händelser i ert helgade liv?

Jag talade till Srimati Kashi Moni, Lahiri Mahasayas livsledsagerska. Då jag befann mig i Benares på en kort tid uppfyllde jag en länge känd önskan att besöka den vördnadsvärda damen. Hon tog vänligt emot mig i det gamla Lahirihemmet i Garudeswar Mohulla-delen av Benares. Fastän till åren kommen blomstrade hon som en lotus och spred i tysthet en andlig väldoft. Hon var av medelstor kroppsbyggnad, med en smal hals och ljus hud. Stora, glänsande ögon gav hennes moderliga ansikte ett milt uttryck.

– Min son, du är välkommen hit. Följ med uppför trappan. Kashi Moni förde mig till ett mycket litet rum, där hon förr i världen hade bott tillsammans med sin man. Jag kände mig hedrad av att få sen den helgedom dit den oförliknelige mästaren hade stigit ned för att spela äktenskapets mänskliga drama. Den vänliga damen hänvisade mig till en kudde att sitta på vid hennes sida.

– Det tog många år innan jag kom att fatta min mans gudomliga storhet,, började hon. En natt, just i detta rum, hade jag en livlig dröm. Härlighetens änglar svävade över mig med en fägring som ingen kan föreställa sig. Synen var så verklig att jag genast vaknade; rummet var uppenbart uppfyllt av bländande ljus.

Min man sittande i lotusställning, svävade i luften mitt i rummet, omgiven av änglar som 73

tillbad honom med händerna lagda samman i bönfallande värdighet. I min övermåttan stora häpnad var jag övertygad om att jag fortfarande drömde. ’Kvinna’ sade Lahiri Mahasaya, ”du drömmer inte. Försaka din sömn för alltid. När han långsamt sänkte sig till golvet kastade jag mig för hans fötter. ’Mästare’, ropade jag, ’om och om igen bugar jag mig för dig! Kan du förlåta mig att jag har betraktat dig som min man? Jag dör av skam vid tanken på att jag har blivit sovande i okunnighetens sömn vid sidan av en som är gudomligt uppvaknad. Från denna natt är du inte längre min man utan min guru. Vill du ta emot mitt obetydliga jag som din lärjunge?

Mästaren rörde vänligt vid mig. ’Helgade själ stå upp. Du är mottagen.’Han visade på änglarna. Jag ber dig att du i tur och ordning bugar dig för var och en av dessa heliga helgon.’

När jag hade slutat mina ödmjuka knäböjningar ljöd änglarnas röster i samklang, liksom en kör ur en gammal skrift. ’Den gudomliges brud, du är välsignad. Vi hälsar dig.’ De bugade sig till mina fötter, och se!

Deras skimrande former bleknade bort. Rummet mörknade.

Min guru bad mig att jag skulle låta mig införas i Kriya Yoga. ’Naturligtvis, svarade jag.’ Jag sörjer över att jag inte har fått dess välsignelser tidigare i mitt liv.’ ’Tiden var inte mogen´, smålog Lahiri Mahasaya tröstande. ’Mycket av din karma har jag i tysthet hjälpt dig att arbeta ut. Nu är du villig och redo.’

Han rörde vid min panna. En mängd virvlande ljussken visade sig; strålarna formade sig undan för undan till det opalblå andliga ögat, omgivet av guld och med en vit femuddig stjärna i mitten. ’Låt ditt medvetande tränga igenom stjärnan till det Oändligas kungarike.’ Min gurus röst hade en ny klang, mild som avlägsen musik.

Vision efter vision bröt som oceanens bränningar in över min själs kuster. De panoramaliknande sfärerna smälte till sist ihop i ett hav av salighet. Jag förlorade mig själv i ständigt svallande vågor av salighet. När jag flera timmar senare återvände till medvetande om denna världen, lärde mig mästaren Kriya Yoga-tekniken. ’Från den natten sov aldrig Lahiri Mahasaya i mitt rum vidare. Inte heller sov han någonsin alls efter den natten. Han stannade kvar i fasadrummet en trappa upp tillsammans med sina lärjungar både dag och natt.

Den ryktbara damen föll i tystnad. Då jag var medveten om det enastående i hennes förbindelse med den upphöjde yogin, vågad jag mig till sist på att fråga efter några ytterligare minnen.

– Min son, du är glupsk. Inte desto mindre skall du få höra ännu en historia. Hon smålog skyggt. Jag skall bekänna en synd som jag begick mot min guru och man. Några månader efter det att jag hade blivit införd i yoga började jag känna mig övergiven och försummad. En morgon kom Lahiri Mahasaya in i detta lilla rum för att hämta en sak; jag följde snabbt efter. Överväldigad av en våldsam förblindelse talade jag till honom i kränkande ton. ’Du tillbringar all din tid tillsammans med dina lärjungar. Hur står det till med dina förpliktelser mot hustru och barn? Det smärtar mig att du inte intresserar dig för att skaffa mer pengar åt familjen.’

Mästaren säg på mig ett ögonblick, därpå, se! Var han försvunnen. Bävande och förfärad hörde jag en röst genljuda från varje hörn av rummet: ’Det är ingenting, förstår du inte det?

Hur kunde ett ingenting som jag frambringa rikedomar åt dig? ’Guruji’, ropade jag, ’jag ber en million gånger om förlåtelse! Mina syndfulla ögon kan inte se dig längre; jag ber dig, visa dig i din helgade gestalt.’ ’Jag är här.’ Detta svar kom ovanifrån. Jag blickade upp och såg mästaren förkroppsligas i luften, så att hans huvud rörde vid taket. Hans ögon var som bländande lågor. Utom mig av fruktan låg jag snyftande vid hans fötter sedan han lugnt hade sänkt sig ner till golvet.

74

’Kvinna’, sade han, ‘sök gudomlig rikedom, inte denna jordens lumpna glitterguld. Sedan du har samlat dig skatter inom dig själv skall du finna att vad som utvärtes behövs alltid skall komma.’ Han tillade: En av mina andliga söner skall dra försorg om dig.’

Min gurus ord visade sig bokstavligen sanna; en lärjunge överlämnade verkligen en ansenlig summa till familjen. Jag tackade Kashi Moni för att hon hade meddelat mig sina underbara nyheter (Den vördnadsvärda modern avled i Benares 1930.)

Följande dag återvände jag till hennes hem och fick nöjet av åtskilliga timmars filosofisk diskussion med Tincouri och Ducouri Lahiri. Dessa två helgonlika söner till Indiens store yogi följde tätt efter i hans ideala spå. Båda männen var ljusa, långa, starka, med stora skägg, mjuka röster och en ålderdomlig charm i sina manér.

Lahiri Mahasayas hustru var inte hans enda kvinnliga elev; det fanns hundratals andra, däribland min mor. En kvinnlig chela bad en gång gurun om hans fotografi. Han gav henne en kopia med anmärkningen: - Om du tror att det är till skydd för dig är det så; i annat fall är det bara en bild.

Några dagar senare råkade denna kvinna och Lahiri Mahasayas svärdotter studera Bhagavad Gita vid ett bord över vilket guruns fotografi hängde. Ett åskväder bröt ut med stort raseri.

– Lahiri Mahasaya, skydda oss! Kvinnorna bugade sig framför fotografiet. Blixten slog ner på boken som de hade läst i, men de två andäktiga kvinnorna blev oskadade.

– Jag kände det som om isflak hade placerats runt omkring mig för att skydda mig mot den brännande hettan, förklarade chelan.

Lahiri Mahasaya utförde två underverk som stod i förbindelse med en kvinnlig lärjunge, Abhoya. Hon och hennes man, en jurist i Calcutta, skulle en dag bege sig till Benares för att besöka gurun. Deras vagn blev uppehållen av den livliga trafiken; de kom fram till huvudattraktionen Howrah bara för att få höra tåget till Benares ge avgångssignalen.

Abhoya stod lugnt nära biljettluckan.

– Lahiri Mahasaya, jag bönfaller dig att stoppa tåget! Bad hon tyst. Jag kan inte uthärda dröjsmålets kval i att vänta ännu en dag på att få se dig.

Hjulen på det framrusande tåget fortsatte att gå runt och runt, men det rörde sig inte framåt.

Lokomotivföraren och passagerarna steg ner på plattformen för att beskåda fenomenet. En engelsk konduktör kom fram till Abhoya och hennes man. Tvärtom emot varje skick och bruk erbjöd han frivilligt sina tjänster.

– Babu, sade han, ge mig pengar. Jag skall köpa biljetter åt er medan ni går upp på tåget.

Så snart paret hade slagit sig ner och fått sina biljetter började tåget långsamt röra sig framåt. I panik klättrade lokomotivföraren och passagerarna upp igen på sina platser, utan att veta vare sig hur tåget hade kommit igång eller varför det hade stannat första gången.

När de kom till Lahiri Mahasayas hem i Benares kastade sig Abhoya under tystnad ner för mästarens fötter och försökte vidröra dem.

– Lugna dig, Abhoya, sade han. Vad du älskar att ställa till med besvär för mig! Som om ni inte hade kunnat komma hit med nästa tåg!

Abhoya besökte Lahiri Mahasaya vid ett annat minnesvärt tillfälle. Den gången önskade hon hans förbön inte hos ett tåg utan hos storken.

– Jag ber dig välsigna mig så att mitt nionde barn måtte få leva, sade hon. Åtta barn har jag fött; alla dog strax efter födelsen. Mästaren smålog deltagande.

– Ditt kommande barn skall leva. Jag ber dig att du omsorgsfullt följer mina instruktioner.

Barnet, en flicka, skall födas om natten. Se till att oljelampan hålls brinnande ända till gryningen. Fall inte i sömn och låt inte ljuset slockna av det skälet.

Abhoyas barn var en dotter och föddes om natten, alldeles som den allvetande gurun hade förutsett. Modern instruerade hennes sköterska att hålla lampan fylld med olja. Båda kvinnorna höll den angelägna vakan långt in på de tidiga morgontimmarna, men till sist föll de i sömn. Oljan i lampan var nästan slut; lågan flämtade svagt.

75

Sängkammardörren låstes upp och flög upp på vid gavel med en våldsam skräll. De förskräckta kvinnorna vaknade. Deras häpna ögon skådade Lahiri Mahasayas gestalt.

– Abhoya, se, ljuset har närpå slocknat! Han pekade på lampan, som sköterskan skyndade sig att fylla på nytt. Så snart den brann klart igen försvann mästaren. Dörren stängdes; låset gick igen utan något synbart åtgörande. Abhoyas nionde barn överlevde födelsen, 1935, då jag gjorde en efterforskning, var hon ännu i livet.

En av Lahiri Mahasayas lärjungar, den vördnadsvärde Kalin Kumar Roy, berättade för mig många fascinerande detaljer ur sitt liv tillsammans med mästaren.

– Jag var ofta gäst i hans hem i Benares i veckotal på den tiden, berättade Roy för mig. Jag lade märke till att många helgonlika gestalter, danda-swamis (danda-stav, symboliserande ryggmärgen, ritualenligt buren av vissa slags munkar), kom i nattens lugn för att sitt vid guruns fötter. Ibland kunde de inlåta sig på diskussion om punkter som rörde meditation och filosofi. I gryningen brukade de höga gästerna bege sig åstad. Jag fann vid mina besök att Lahiri Mahasaya inte en enda gång lade sig ner för att sova.

Under en tidig period av min förbindelse med mästaren hade jag att kämpa med motstånd från min chefs sida, fortsatte Roy. Han var genomdränkt av materialism. ’Jag vill inte ha några religiösa fanatiker bland min personal’, brukade han hånfullt utbrista: ’Om jag någonsin möter er charlatan till guru skall jag säga några ord till honom som han kommer att minnas.’

Denna alarmerande hotelse kunde inte avbryta mitt reguljära program; jag tillbringade nästan varje kväll i min gurus sällskap. Sent en afton följde min chef med mig och rusade oförsynt in i samtalsrummet. Det var tvivelsutan hans fasta föresats att yttra de förintande ord han hade utlovat. Mannen hade knappast hunnit sätta sig föränn Lahiri Mahasaya vände sig till den lilla gruppen på omkring tolv lärjungar. ’Skulle ni allihop tycka om att se på en bild?

När vi nickade bifall, bad han oss göra rummet mörkt. ”Sitt bakom varandra i en cirkel och lägg era händer över ögonen på den som sitter framför er”, sade han.

Jag blev inte överraskade över att se att också min chef, ehuru ovilligt, följde mästarens anvisningar. Efter några minuter frågade Lahiri Mahasaya oss vad vi såg. ’Herre’, svarade jag, ’en vacker kvinna visar sig. Hon bär en sari med röda bårder och står nära en elefantöronväxt. Alla de andra lärjungarna gav samma beskrivning. Mästaren vände sig till min chef. Känner ni igen denna kvinna? ”Ja.” Mannen kämpade tydligen med känslor som var nya för hans natur. ’Jag har i min dårskap använt mina pengar på henne, fastän jag har en god hustru. Jag skäms för de motiv som förde mig hit. Vill ni förlåta mig och ta emot mig som er lärjunge? ’Om ni för ett rent moraliskt liv under sex månader skall jag ta emot er. ’Mästaren tillade gåtfullt: ’I annat fall vill jag inte åta mig att initiera er.’

Under tre månader stod min chef emot frestelsen; därpå återtog han sin tidigare förbindelse med kvinnan. Två månader senare dog han. På det viset kom jag att förstå min gurus beslöjade förutsägelse om det osannolika i att mannen skulle bli initierad.

Lahiri Mahasaya hade en mycket berömd vän, Swami Trailanga, som ansågs vara över tre hundra år gammal. De två yogis satt ofta tillsammans i meditation. Trailangas rykte var så vida spritt att få hinduer skulle vilja förneka möjligheten av sanning i någon historia om hans häpnadsväckande underverk. Om Kristus återvände till jorden och vandrade på New Yorks gator skulle de ge anledning till samma uppståndelse som åstadkoms av Trailanga för några tiotal år sedan, när han gick genom de till trängsel uppfyllda gränderna i Benares.

Vid många tillfällen såg man swamin utan att ta skada dricka de mest dödliga gifter. Tusentals människor, däribland några få som ännu lever, har sett Trailanga flyta på Ganges. Dagar igenom kunde han sitta på vattenytan eller under mycket långa perioder förbli dold under

76

vågorna. En vanlig syn vid Benares’ heliga badplatser var swamins orörliga kropp på de brännande stenhällarna, helt och hållet utsatt för den obarmhärtiga indiska solen. Genom dess bedrifter sökte Trailanga lära människorna att en yogis liv inte beror på syre eller på vanliga omständigheter och försiktighetsmått. Antingen han var ovan vattnet eller under det, och antingen hans kropp låg utsatt för de grymma solstrålarna eller inte, så bevisade mästaren att han levde genom gudomligt medvetande; döden kunde inte komma åt honom.

Yogin var stor inte bara andligen utan också kroppsligen. Hans vikt var mer än tre hundra pund: ett pund för varje år av hans liv! Då han åt mycket sällan blev mysteriet ännu större. En mästare har emellertid mycket lätt för att åsidosätta alla vanliga hälsoregler när han önskar göra så av något särskilt skäl, ofta ett subtilt sådant som endast han själv känner till. Stora helgon, som har vaknat upp från den kosmiska mardrömmen och fattat denna världen som en idé i den Gudomliga Själen, kan göra vad de vill med kroppen, i vetskap om att den inte är något annat än en lätthanterlig form avförtätad eller frusen energi. Medan naturvetenskapsmän numera förstår att materien bara är stelnad energi, har mästare, som nått full gudomlig upplysning, för länge sedan övergått från teori till praktik med avseende på kontroll över materien.

Trailanga var alltid fullkomligt naken. Den plågade polisen i Benares kom att betrakta honom som ett förbryllande problembarn. Den alltigenom naturlige swamin var liksom den förste Adam i Edens lustgård ytterligt omedveten om sin nakenhet. Polisen var emellertid fullt medveten om den och satte honom utan vidare ceremonier i fängelse. En allmän förvirring följde; Trailangas enorma kropp fanns snart som vanligt helt och hållet att beskåda på fängelsets tak. Hans cell var alltid omsorgsfullt låst, och det var omöjligt att lista ut hur han bar sig åt för att fly.

Lagens modfällda tjänare fullgjorde än en gång sin plikt. Denna gången utsattes en vaktpost framför swamins cell. Återigen fick makt vika för rätt. Snart fick man se Trailanga nonchalant promenerande på taket. Rättvisan är blind; den överlistade polisen beslöt att följa dess exempel.

Den store yogin hade för vana att alltid tiga. (Han var en muni, en munk som iakttager mauna, andlig tystnad; sanskritroten muni är släkt med det grekiska monos, ”ensam, ende”, varav orden munk, monoism etc.härleder sig.)Trots sitt runda ansikte och sin väldiga mage som liknade en tunna åt Trailanga endast tillfälligtvis. Efter veckor utan mat kunde han bryta sin fasta med några stop mjölk som bars till honom av hans trogna. En skeptiker beslöt en gång att avslöja Trailanga som en charlatan. Ett stort ämbar med kalkblandning, som användes för att vitrappa väggar, placerades framför swamin.

– Mästare, sade materialisten med hånfull vördnadsfullhet. Jag har med mig litet mjölk åt er.

Var god och drick den.

Utan att tveka tömde Trailanga till sista droppen allt vad byttan rymde av brinnande lim. Efter några minuter föll illgärningsmannen till marken och vred sig i dödskamp.

– Hjälp, swami, hjälp! Skrek han. Jag brinner upp! Förlåt mig mitt skändliga prov!

Den store yogin bröt sin vanemässiga tystnad.

– Bespottare, sade han, du begrep inte när du gav mig gift att mitt liv är ett med ditt eget. Om inte jag visste att Gud är närvarande i min mage som i varje atom av skapelsen, skulle limmet ha dödat mig. När du nu känner till den gudomliga meningen med bumerangen, så spela inte dina spratt mot någon en annan gång. Återställd genom Trailangas ord lommade den grundligt luttrade syndaren bort på svaga ben.

Omflyttningen av smärtan berodde inte på någon viljeakt från mästarens sida utan kom till stånd genom den osvikliga tillämpningen av rättvisans lag, vilken uppehåller skapelsens avlägsnaste sfär. Gudsförverkligande män som Trailanga tillåter dem den gudomliga lagen att verka omedelbart; de har för alltid bannlyst alla jagets hindrande motströmmar.

Rättfärdighetens automatiska justeringar, där betalningen ofta får erläggas i en oväntad

77

myntsort som i fallet Trailanga och den som sökte mörda honom, dämpar vår förhastade indikation över mänsklig orättvisa. ”Min är hämnden, jag skall vedergälla, säger Herren.”

Varför behöver man människans små resurser? Universum samverkar i laga ordning för att vedergällning skall komma till stånd. Tröga själar vill inte sätta tro till möjligheter av gudomlig rättvisa, kärlek allvetande, odödlighet. ”Luftiga skrivbordsfantasier!”Denna okänsliga synpunkt, utan vördnad inför det kosmiska skådespelet, framkallar en följd av händelser som medför dess eget uppvaknande. Till den andliga lagens allmakt hänvisar Kristus till det tillfälle då han gör sitt triumferande intåg i Jerusalem. När lärjungarna och folkmassan jublade av glädje och ropade: ”Frid i himmelen och ära i höjden”, klagade vissa fariséer över det ovärdiga skådespelet.

– Mästare, protesterade de, näps dina lärjungar.

– Jag säger eder, svarade Jesus, om dessa tiga, skola stenarna ropa.

Med denna tillrättavisning åt fariséerna påpekade Kristus att gudomlig rättvisa inte är någon allegorisk abstraktion, och att en fridens man, även om hans tunga avslites vid roten, ändå kommer att finna sin röst och sitt försvar i skapelsens urgrund, den universella ordningen själv.

– Tror ni, menade Jesus, att ni kan bringa en fridens man till tystnad? Lika gärna kan ni hoppas att kväva Guds röst, medan själva stenarna besjunger Hans ära och Hans allestädesnärvaro. Begär ni att människor inte skall få prisa och ära friden i himmelen, utan att de endast skall samlas i stora massor och ropa på krig på jorden? Då måste ni göra era förberedelser, o fariséer, för att vända upp och ner på världens grundvalar, ty det är inte bara ädla människor utan också stenarna eller jorden, och vattnet och elden och luften, som skall resa sig emot er och bära vittnesbörd om Hans fastställda harmoni.

Den Kristusliknande yogin, Trailanga, bevisade en gång sin nåd mot min sajo mama (morbror). En morgon såg min morbror mästaren omgiven av en skara adepter vid en av Benares’ heliga badplatser. Han lyckades bana sig väg fram till Trailanga, vars fötter han ödmjukt vidrörde. Min morbror häpnade över att finna att han genast blev fri från en plågsam kronisk sjukdom. (Trailanga och andra stora mästares liv påminner oss om Jesu ord: ’Men dem som tro skola dessa tecken åtfölja: I mitt namn- d. v. s. Kristusmedvetandet- skola de utriva onda andar, de skola tala med nya tungor; ormar skola de bära, och om de dricka något som är dödande, skall de icke skada dem; på sjuka skola de lägga händerna, och de skola bliva helbrägda.”)

Den enda kända nu levande lärjungen till den store yogin är en kvinna, Shankari Mai Jiew.

Hon är dotter till en av Trailangas lärjungar och åtnjöt swamins undervisning från sin tidigaste barndom. Hon levde under fyrtio år i olika ensliga bergshålor i Himalaya nära Badrinath, Kedarnath, Amarnath och Basupatinath. Denna brahmacharini (kvinnliga asket), född 1826, är nu långt över hundraårsåldern. Till sitt utseende är hon emellertid inte åldrad; hon har kvar sitt svarta hår, sina blänkande tänder och sin häpnadsväckande energi. Hon utträder ur sin avskildhet med några års mellanrum för att var med om de periodiska melas eller religiösa festerna. Detta kvinnliga helgon besökte ofta Lahiri Mahasaya. Hon har berättat att när hon en dag satt vid Lahiri Mahasayas sida i stadsdelen Barackpur nära Calcutta, kom dennes store guru Babaji lugnt in i rummet och samtalade med dem båda.

Vid ett tillfälle bröt hennes mästare Trailanga sin vanliga tystnad och prisade Lahiri Mahasaya mycket uttryckligt inför allt folket.

En lärjunge från Benares gjorde invändningar.

– Herre, sade han, varför visar ni, en swami och en renlevnadsman, en sådan vördnad för en familjefader?

– Min son, svarade Trailanga, Lahiri Mahasaya liknar en gudomlig kattunge, som ligger kvar var den Kosmiska Modern än har lagt honom. Medan han plikttroget spelar rollen av en

78

världslig man har han nått det fullkomliga självförverkligande, för vars skull jag har avstått till och med från mitt höftkläde.

Kapitel 14 Lahiri Mahasayas kristusliknande liv Så höves de oss att uppfylla all rättfärdighet. Med dessa ord till Johannes Döparen och genom att Jesus bad Johannes döpa sig erkände han sin gurus gudomliga rättigheter.

Efter ett vördnadsfullt studium av Bibeln från österländsk synpunkt och på grund av intuitiv åskådning är jag övertygad om att Johannes Döparen i föregående liv hade varit Kristi guru.

Det finns talrika ställen i Bibeln som tyder på att Johannes och Jesus i sina senaste inkarnationer var respektive Elijah och hans lärjunge Elisha. (Många bilbliska ställen visar att lagen om reinkarnation var förstådd och erkänd. Reinkarnationens kretslopp är en förnuftigare förklaring till de olika utvecklingsstadier, vari mänskligheten har befunnit sig, än den vanliga västerländska teorin som antar att någonting-jagemedvetandet-har uppstått ur ingenting, existerar i olika grader av livskraft under trettio eller nittio år och sedan återvänder till den ursprungliga tomheten. Den ofattbara naturen hos ett sådant tomrum är ett problem som skulle glädja en medeltida skolastikers hjärta.)

Själva slutet av Gamla Testamentet är en förutsägelse om Elijahs och Elisahs reinkarnation.

– Se, jag skall sända till eder profeten Elia, föränn Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Sålunda var Johannes (Elijah), som sändes ”före Herrens ankomst”, född något tidigare för att tjäna som förelöpare till Kristus. En ängel visade sig för hans far Zacharias för att vittna om hans kommande son Johannes inte skulle vara någon annan än Elijah (Elias).

– Men ängeln sade till honom: Frukta inte, Zacharias; ty din bön är hörd, och din hustru Elisabeth skall föda dig en son, och du skall giva honom namnet Johannes… och han skall omvända många av Israels barn till Herren, deras Gud; och han skall gå före honom (d.v.s.

Herren), med Elias ande och kraft, för att omvända fädernas hjärtan till barnen och de ohörsamma till de rättfärdigas förstånd och skaffa åt Herren ett berett folk.

Jesus identifierade två gånger otvetydigt Elias med Johannes.

– Elias har redan kommit, och de erkände honom icke… Då förstod lärjungarna, att han hade talat till den om Johannes Döparen. Vidare säger Kristus: Ty alla profeterna och lagen hava

79

profeterat intill Johannes. Och, om I viljen tro det, han är den Elias som skulle komma.

När Johannes förnekade att han var Elias menade han att han i Johannes’anspråkslösa klädnad inte längre stod i samma upphöjda yttre ställning som Elijah, den store gurun. Under sin föregående inkarnation hade han överlämnat sin härlighets ”mantel” och sin andliga rikedom till sin lärjunge Elisah. Och Elisah sade: Må en dubbel lott av din ande falla mig till. Han svarade: Du har bett mig om något svårt; men om du ser mig, när jag bliver tagen ifrån dig, så kommer det dock att ske dig… Därefter tog han upp Elias mantel, som hade fallit av denne.

Rollerna blev ombytta, ty Elias-Johannes behövde inte längre vara den synbare gurun för Elisah-Jesus, som nu var fulländad i gudomligt förverkligande.

När Kristus förklarades på berget var det sin guru Elias tillika med Moses som han såg.

Vidare ropade Jesus i sin sista stund på korset ut det gudomliga namnet: ”Eli, Eli, lama sabachthani! Det är: Min Gud, min Gud, vi har du övergivit mig? Men några av dem som stod där och hörde det sade: Han åkallar Elias… Låtom oss se, om Elias kommer för att hjälpa honom.”

Det eviga bandet mellan guru och lärjunge som existerade mellan Johannes och Jesus fanns också mellan Babaji och Lahiri Mahasaya. Med öm omtanke sam den odödlige gurun över det Lethes vatten som virvlande strömmade fram mellan hans chelas två senaste liv och ledde de steg som först togs av barnet och sedan av den vuxne mannen Lahiri Mahasaya. Det var inte föränn lärjungen hade nått sitt trettiotredje år som Babaji fann tiden mogen att öppet återknyta det aldrig brustna bandet. Därpå, efter deras korta möte nära Banikhet, drev den osjälviske mästaren bort sin dyrt älskade lärjunge från denna lilla skaran på berget och sände honom på hans mission i den yttre världen. ”Min son, jag skall komma så snart du behöver mig.” Vilken dödlig älskare kan ge ett så oändligt löfte?

Okänd för samhället i allmänhet började en stor andlig pånyttfödelse sprida sig från ett avlägset hörn i Benares. Alldeles som doften av blommor inte kan undertryckas, så kunde Lahiri Mahasaya, där han levde lugnt som den idealiske familjefadern, inte dölja sin medfödda härlighet. Från alla hörn av Indien uppsökte så småningom lärjungar likt bin den befriade mästarens gudomliga nektar.

Den engelske chefen var en av de första som lade märke till den egendomliga transcendentala förändringen hos hans underordnade, som han gav smeknamnet ”Extatiske Babu”.

– Sir, ni ser ledsen ut. Vad är det som står på? Lahiri Mahasaya ställde en morgon denna deltagande fråga till sin chef.

– Min hustru i England är svårt sjuk. Jag är söndersliten av oro.

– Jag skall laga så att ni får veta något om henne. Lahiri Mahasaya lämnade rummet och satte sig en kort stund på ett avskilt ställe. När han kom tillbaka smålog han tröstande.

– Er hustru är bättre; hon skriver ett brev till er nu. Den allvetande yogin citerade några avsnitt ur budskapet.

– Extatiske Babu, jag vet redan att ni inte är någon vanlig man. Men jag är inte i stånd att tro att ni efter behag kan övervinna tid och rum!

Det utlovade brevet kom till slut. Den förbluffade chefen fann att de inte bara innehöll de goda nyheterna om hans hustrus tillfrisknande utan också samma fraser som Lahiri Mahasaya några veckor tidigare hade citerat.

Hustrun anlände till Indien efter några månader. Hon besökte kontoret, där Lahiri Mahasaya lugnt satt vid sin pulpet. Kvinnan närmade sig honom med vördnad.

– Sir, sade hon, det var er gestalt, omgiven av en skimrande gloria, som jag skådade för flera månader sedan på min sjukbädd i London. Från det ögonblicket var jag fullkomligt återställd!

Strax efteråt var jag i stånd att företa den långa sjöresan till Indien.

Dag efter dag besvor två eller tre hängivna anhängare den store gurun om att han skulle inviga dem i Kriya. Vid sidan av dessa andliga plikter och sådana som hörde till hans arbete och familjeliv hyste den store mästaren ett entusiastiskt intresse för uppfostran. Han organiserade

80

många studiegrupper och spelade en aktiv roll för tillkomsten av en stor högskola i Bengalitoladelen i Benares. Hans regelbundna föreläsningar över skrifterna kom att bli kallade hans Gita-sammankomster och bevistades ivrigt av många sanningssökare.

Genom denna mångfaldiga verksamhet sökte Lahiri Mahasaya ge svar på den vanliga utmaningen: ”Sedan man har skött sitt arbete och sina samhällsplikter, vad får man då för tid över till andaktsfull meditation? Det harmoniskt balanserade liv som fördes av denne store familjefader-guru blev till en tyst inspiration för tusentals sökande hjärtan. Med endast en måttlig lön, sparsam, anspråkslös, tillgänglig för alla, vandrade mästaren fram naturligt och lyckligt på det världsliga livets väg.

Fastän väl förskansad i den Högstes och Endes boning visade Lahiri Mahasaya aktning för alla människor, oberoende av deras olika förtjänster. När hans lärjungar hälsade honom, bugade han sig i sin tur för dem. Med ett barns ödmjukhet rörde mästaren ofta vid hans fötter, men tillät dem sällan att bevisa honom en liknande ära, till och med fastän en sådan vördnadsbetygelse mot en guru är gammal österländsk sed.

Ett betecknande drag i Lahiri Mahasayas liv var att han införde människor av vilken trosbekännelse som helst i Kriya. Inte bara hinduer utan också muhammedaner och kristna hörde till hans förnämsta lärjungar. Monister och dualister, de som var av alla trosbekännelser eller av ingen fastställd blev opartiskt mottagna och undervisade av den universelle gurun. En av hans längst framskridna chelas var Abdul Gufoor Khan, en muhammedan. Det visar stort mod hos Lahiri Mahasaya att han, fastän själv bramin av hög kast, sökte göra sitt yttersta för att skingra det stela kastbigotteriet på hans tid. Människor från livets alla banor fann skydd under mästarens allestädes närvarande vingar. Liksom alla gudainspirerade profeter gav Lahiri Mahasaya nytt hopp åt de utstötta och av samhället förtrampade.

– Kom alltid ihåg att du inte hör till någon och att ingen hör till dig. Besinna att en dag 81

kommer du plötsligt att bli tvungen att lämna allt denna världen-gör därför din bekantskap med Gud nu, sade den store gurun till sina lärjungar. Bered dig för dödens kommande stjärnvandring genom att dagligen färdas i gudåskådningens ballong. På grund av en illusion ser du dig själv som ett bylte av kött och ben, som i bästa fall är ett orons näste. (Hur många sorters död finns inte i vår kropp! Ingenting annat finns där än död. – Martin Luther i Bordssamtalen.) Meditera utan återvändo, så att du snart kan se dig som det Oändliga Väsendet, fritt från varje form av elände. Sluta upp att vara en kroppens fånge; använd Kriyas hemliga nyckel, så att du lår dig fly till Anden.

Den store gurun uppmuntrade sina elever att hålla fast vid den goda traditionella disciplin som hörde till deras egen tro. Idet att han underströk Kriyas allomfattande natur som en praktisk teknik för befrielse, gav Lahiri Mahasaya sina lärjungar frihet att låta sina liv komma till uttryck i enlighet med deras omgivning och uppfostran.

En muhammedan bör hålla sin namaj-andakt fyra gånger om dagen, framhöll mästaren. Fyra gånger dagligen bör en hindu sitta i meditation. En kristen bör falla på knä fyra gånger dagligen och sedan läsa Bibeln.

Med vis urskillning ledde gurun sina efterföljare in på de vägar som kallas Bhakti (andakt), Karma (handling), Jnana (visdom), eller Raja (kunglig eller fullständig) Yogas, allt efter vars och ens naturliga tendenser. Mästaren, som inte gärna gav sitt tillstånd åt lärjungar som önskade gå munklivets regelrätta väg, varskodde dem alltid att först noga betänka den stränga tukt som hör till ett sådant liv.

Den store gurun lärde sina lärjungar att undvika teoretiska diskussioner om skrifterna.

– Endast den är vis som ägnar sig åt att förverkliga och inte bara läsa de gamla uppenbarelserna, sade han. Lös alla era problem genom meditation. Byt ut gagnlösa teologiska spekulationer mot omedelbar kontakt med Gud. Gör din själ ren från dogmatiskt teologiskt skräp; släpp in den direkta åskådningens friska, hälsobringande vatten. Stäm dig i samklang med den aktiva inre Ledningen; den Gudomliga rösten har svar på varje dilemma i livet. Fastän människans påhittighet när det gäller att skaffa sig själv oro och besvär förefaller obegränsad, är den Oändlige Hjälparen inte mindre uppfinningsrik.

Mästarens allestädesnärvaro demonstrerades en dag inför en grupp lärjungar som lyssnade till hans utläggning av Bhagavad Gita. När han förklarade meningen med Kutastha Chaitanya eller Kristusmedvetandet i hela den vibrerande skapelsen, kippade Lahiri Mahasaya plötsligt efter andan och utropade: – Jag håller på att drunkna i många själars kroppar vid Japans kust!

Nästa morgon läste lärjungarna en tidningsnotis om att många människor hade dött då deras båt gick till botten i närheten av Japan föregående dag.

Lahiri Mahasayas långt avlägsna lärjungar kände sig ofta medvetna om att hans närvaro omslöt dem.

– Jag är alltid hos dem som praktiserar Kriya, sade han tröstande till chelas som inte kunde stanna i närheten av honom. Jag skall leda dig till det Kosmiska Hemmet genom att dina åskådningar vidgas.

För Swami Satyananda berättade en lärjunge att han, då han inte var i stånd att bege sig till Benares, inte desto mindre blev fullständigt införd i Kriya genom en dröm. Lahiri Mahasaya hade uppenbarat sig för att undervisa sin chela som svar på hans böner.

Om en lärjunge försummade någon av sina världsliga plikter, brukade mästaren vänligt korrigera och disciplinera honom.

– Lahiri Mahasayas ord var milda och läkande, även om han var tvungen att tala om chelas fel, sade Sri Yukteswar en gång till mig. Han tillade i klagande ton: Ingen lärjunge flydde någonsin från vår mästares hullingar. Jag kunde inte låta bli att skratta, men jag försäkrade sanningsenligt Sri Yukteswar att varje hans ord, skarpt eller inte, var musik för mina öron.

Lahiri Mahasaya indelade omsorgsfullt Kriya i fyra på varandra följande initiationsstadier.

82

(Då Kriya yoga kan indelas i många underavdelningar skilde Lahiri Mahasaya visligen ut fyra Stadier som han fann innehålla väsenskärnan och vilka hade det störta värdet i den egentliga praktiken.) Han meddelade de tre högre teknikerna först sedan lärjungen visat avgjort andliga framsteg. En dag gav en viss chela uttryck åt sitt missnöje, övertygad om att hans värde inte hade uppskattats tillräckligt högt.

– Mästare, sade han, nu är jag säkert redo för att införas i andra graden.

I samma ögonblick öppnades dörren för en anspråkslös lärjunge, Brinda Bhagat. Han var postman i Benares.

– Brinda, sitt här bredvid mig. Den store gurun smålog vänligt mot honom. Säg mig, är du färdig för den andra tekniken i Kriya?

Den lille postmannen lade bönfallande samman sina händer.

– Gurudeva, sade han förfärad, jag ber er, inga fler initiationer!

Hur skulle jag kunna tillgodogöra mig någon högre undervisning?

Jag har kommit idag för att be om er välsignelse, därför att den första gudomliga Kriya har fyllt mig med en sådan berusning att jag inte kan lämna av mina brev!

– Brinda simmar redan i Andens hav. Vid dessa ord från Lahiri Mahasayas läppar började hans andra lärjunge hänga huvudet.

– Mästare, sade han, jag inser att jag har varit en skral arbetare och finner fel hos mina verktyg.

Postmannen, som var en obildad man, utvecklade sedan genom Kriya sin insikt i sådan grad att lärda män allt emellanåt uppsökte honom för att få höra hans tolkning av invecklade punkter i skrifterna. Lika oskyldig som han var både när det gällde synd och syntax vann lille Brinda berömmelse bland lärda punditer.

Vid sidan av Lahiri Mahasayas talrika lärjungar i Benares kom hundratals till honom från avlägsna delar av Indien. Själv reste han vid flera tillfällen till Bengalen för att besöka sina två söners svärfäder i deras hem. På det sättet välsignad med hans närvaro fick Bengalen här och där små Kriyagrupper. Särskilt i distrikten Krishnagar och Bishnupur har många tysta lärjungar ända till denna dag hållit den osynliga strömmen av andlig meditation flytande.

83

Bland många heliga män som undfick Kriya av Lahiri Mahasaya kan nämnas den ryktbare Swami Vhaskarananda Saraswati från Benares och den högreste Deogarh-asketen Balananda Brahmachari.

En tid tjänade Lahiri Mahasaya som privat informator för sonen till maharaja Iswari Narayan Sinha Bahadur i Benares. Då maharajan märkte hur långt mästaren hade nått i andliga ting bad han om att tillika med sin son bli införd i Kriya, och det gjorde också maharaja Jotindra Mohan Thakur.

Ett antal av Lahiri Mahasayas lärjungar, som hade en inflytelserik ställning i världen, önskade vidga Kriyacirkeln genom att ge den publicitet. Gurun vägrade ge sitt tillstånd. En chela, kunglig livmedikus hos herren av Benares, startade en organiserad kampanj för att ge spridning åt mästarens av lärjungarna givna tillnamn Kashi Baba (Den Höge från Benares).

Också detta förbjöd mästaren.

– Låt doften av Kriyablomman spridas naturligt, utan något skrytsamt utbredande, sade han.

Dess frön kommer att slå rot i andligen fruktbara hjärtans jord.

Fastän den store mästaren inte använde sig av systemet att predika genom förmedlig av en organisation eller genom tryckpressen, visste han att makten av hans budskap skulle stiga likt en oemotståndlig flod, som genom sin egen kraft skulle översvämma människosjälarnas stränder. Lärjungarnas förvandlade och förädlade liv var klara garantier för Kriyas odödliga livskraft. År 1886, tjugofem år efter initieringen i Ranikhet, drog sig Lahiri Mahasaya tillbaka med pension. (Han hade tjänstgjort sammanlagt trettiofem år i ett regeringsdepartement.) Då han därmed blev tillgänglig om dagarna sökte lärjungar upp honom i ständigt växande antal. Den store gurun satt nu för det mesta i tystnad, fast sluten i den lugna lotusställningen. Han lämnade sällan sitt lilla samtalsrum, inte ens för en promenad eller för att besöka andra delar av huset. Det kom en jämn ström av chelas, nästan utan uppehåll, för att få en darshan (helig glimt) av gurun.

Till alla åskådares vördnadsfulla häpnad visade Lahiri Mahasayas sedvanliga fysiologiska tillstånd de övermänskliga dragen av frånvaro av andning och sömn, upphörande av puls och hjärtslag, lugna ögon som inte blinkade under timmar i sträck, samt en djup atmosfär av frid kring hela gestalten. Inga besökare gick därifrån utan att känna sig upplyftade i anden; alla kände att de hade undfått den tysta välsignelsen av en sann gudsman.

Kapitel 15 Therese Neumann, den stigmatiserade katoliken Kom tillbaka till Indien. Jag har väntat på dig tålmodigt i femton år. Snart skall jag simma ut från kroppen för att bege mig til den Lysande Boningen. Yogananda, kom!

Sri Ykteswars röst ljöd överraskande i mitt inre öra när jag satt i meditation i mitt högkvarter i Mount Washington. Hans budskap genomträngde hela mitt väsen liksom ett åskslag, efter att ha tillryggalagt tio tusen miles på ett ögonblick.

Femton år! Ja, jag kom ihåg att nu är det 1935; jag hade tillbragt femton år med att sprida min gurus läror i Amerika. Nu kallar han mig åter.

På eftermiddagen berättade jag min erfarenhet för en lärjunge som kom på besök. Hans andliga utveckling genom Kriya Yoga var så märklig att jag ofta kallade honom ”helgon”, idet jag mindes Babajis förutsägelse att också Amerika skulle frambringa män och kvinnor som förverkligade det gudomliga genom att vandra den urgamla yogavägen.

Denna lärjunge och ett antal andra insisterade frikostigt på att få göra en donation till mina resor. Sedan det finansiella problemet sålunda var löst gjorde jag förberedelser för att via Europa resa till Indien. Ansträngande veckor i Mount Washington! I mars 1935 fick jag SelfRealization Fellowship lagligen inregistrerat i staten Kalifornien som en icke-förtjänande 84

korporation. Till detta uppfostringsinstitut går alla offentliga donationer såväl som avkastningen från försäljningen av mina böcker, tidskrifter, skrivna kurser, klassundervisning och varje annan inkomstkälla.

– Jag skall komma tillbaka, sade jag till mina elever. Jag skall aldrig glömma Amerika.

Vid en avskedsbankett som gavs till min ära i Los Angeles av kärleksfulla vänner såg jag länge i deras ansikten och tänkte med tacksamhet: Herre, den som minns Dig som den Ende Givaren kommer aldrig att sakna ljuvheten av vänskap med de dödliga.

Jag avreste från New York den 9 juni 1935 med Europa. Två elever följde med mig: min sekreterare Mr. C Richard Wright och en äldre dam från Cincinnati, Miss Ettie Bletch. Vi njöt av de fridfulla dagarna på oceanen, en välkommen kontrast till de föregående veckornas jäkt.

Vår fritid blev kort; moderna båtars hastighet har sina beklagliga sidor!

Som vilken annan grupp som helst av frågvisa turister vandrade vi omkring i Londons väldiga gamla stad. Fölande dag var jag inbjuden att hålla tal vid ett stort möte i Caxton Hall, där jag introducerades inför Londonpubliken av Sir Francis Younghusband. Vi tillbringade en angenäm dag som gäster hos Sir Harry Lauder på hans gods i Scottland. Snart for vi över Engelska Kanalen till kontinenten, ty jag önskade göra en särskild pilgrimsfärd till Bayern.

Detta skulle bli min enda chans, det kände jag på mig, att besöka den stora katolska mystikern Therese Neumann i Konnersreuth.

Flera år tidigare hade jag läst en häpnadsväckande berättelse om Therese. Följande upplysningar gavs i artikeln: (1) Therese, född 1898, hade blivit skadad vid en olyckshändelse vid tjugo års ålder; hon blev blind och lam.

(2) Hon fick på ett underbart sätt tillbaka sin syn 1923 genom bön till den heliga Teresa, ”Den Lilla Blomman”. Senare blev Therese Neumanns lemmar genast botade.

(3) Från och med 1923 har Therese fullständigt avstått från mat och dryck, med undantag för att hon dagligen sväljt en liten helgad oblat.

(4) Stigmatiseringen, eller Kristi heliga sår, visade sig 1926 på Thereses huvud, bröst, händer och fötter. Varje fredag därefter har hon genomgått Kristi lidande, i det hon i sin egen kropp utstått hela hans historiska dödskamp.

(5) Medan hon i vanliga fall bara kan den enkla tyska som talas i hennes by, uttalar Therese under sina hänryckningstillstånd på fredagarna fraser som lärda män har identifierat som gammal arameiska. Vid lämpliga tidpunkter under sina syner talar hon hebreiska eller grekiska.

(6) Med kyrklig tillåtelse har Therese flera gånger stått under vetenskaplig observation.

Doktor Fritz Gerlick, utgivare av en protestantisk tidning, reste till Konnersreuth för att ”avslöja det katolska bedrägeriet”, men slutade med att vördnadsfullt skriva hennes biografi.

Som alltid, både i östern och västern, var jag full av iver att möta ett helgon. Jag jublade när vårt lilla sällskap den 16 juli for in i den gammalmodiga byn Konnersreuth. De bayerska bönderna visade livligt intresse för vår fordbil (medtagen från Amerika) och dess passagerare, en ung amerikansk man, en äldre dam och en olivfärgad österlänning med långt hår instoppat under rockkragen.

Therese lilla hydda, ren och nätt, med geranier blommande vid en primitiv brunn, var tyst och stängd, tyvärr! Grannarna och till och med byns postman, som gick förbi, kunde inte ge oss några upplysningar. Regn började falla; mina kamrater föreslog att vi skulle ge oss iväg.

– Nej, sade jag envetet. Jag skall stanna här tills jag finner en ledtråd som för till Therese.

Två timmar senare satt vi fortfarande i vår bil i det dystra regnet.

– Herre, suckade jag klagande, varför förde du mig hit om hon har försvunnit?

En man som talade engelska stannade bredvid oss och erbjöd sig artigt att hjälpa oss.

– Jag vet inte med säkerhet var Therese är, sade han, men hon besöker ofta professor Wurz’ hem, en seminarierektor i Eichstatt, åttio miles härifrån.

85

Följande morgon for vi till den lugna småstaden Eichstatt, trångt bebyggd och med kullerstenar på gatorna. Doktor Wurz hälsade oss hjärtligt välkomna i sitt hem.

– Ja, Therese är här. Han underrättade henne om besöket. En budbärare kom snart med hennes svar.

– Fastän biskopen har bett mig att inte ta emot någon utan hans tillstånd, vill jag gärna träffa gudsmannen från Indien.

Djupt rörd över dessa ord följde jag doktor Wurz uppför trappan till vardagsrummet. Therese kom genast in, utstrålande en atmosfär av frid och glädje. Hon bar en svart klänning och en fläckfri vit huvudbonad. Fastän hon var trettiosju år gammal vid den tiden såg hon mycket yngre ut och ägde verkligen ett barns friskhet och charm. Vid god hälsa, välbyggd, rosenkindad och glad, detta är det helgon som inte äter någonting!

Therese hälsade mig med en vänlig handskakning. Vi strålade båda av glädje i tyst förbund, ty var och en av oss visste att den andra älskade Gud. Doktor Wurz erbjöd sig artigt att tjäna som tolk. När vi satte oss lade jag märke till att Therese gav mig en blick full av naiv nyfikenhet. Det var tydligt att hinduer hade varit sällsynta i Bayern.

– Äter ni ingenting alls? Jag ville höra svaret från hennes egna läppar.

– Nej, med undantag av en helgad rismjölsoblat en gång varje morgon klockan sex.

– Hur stor är oblaten?

– Den är tunn som papper och så stor som ett litet mynt. Hon tillade: Jag tar den av sakramentala skäl; om den inte är helgad är jag inte i stånd att svälja den.

– Ni kunde säkert inte ha levat på det under tolv hela år?

– Jag lever av Guds ljus. Hur enkelt var inte hennes svar, hur einsteinskt!

– Jag förstår att ni inser att energi tillföres er kropp från etern, solen och luften.

Ett snabbt leende drog över hennes ansikte.

– Jag är så lycklig över att få veta att ni förstår hur jag lever.

– Ert helgade liv är ett dagligt bevis för sanningen i Kristi ord: ’Icke av bröd allenast lever människan, utan av vart och ett ord som utgår av Guds mun.’ Återigen visade hon glädje över min förklaring.

– Det är verkligen så. Ett av skälen till att jag finns här på jorden idag är att jag skall bevisa att människan kan leva av Guds osynliga ljus, och inte bara av mat.

– Kan ni lära andra hur det går till att leva utan mat?

Hon föreföll en smula chockerad.

– Det kan jag inte göra, Gud vill det inte.

När min blick föll på hennes starka, graciösa händer, visade Therese mig ett litet fyrkantigt, nyss läkt sår på vardera av hennes handflator. På baksidan av var hand utpekade hon ett mindre sår i form av en halvmåne, också det nyss läkt. Varje sår gick rätt igenom handen.

Synen gav mig en tydlig minnesbild av de stora fyrkantiga järnspikar med halvmånformiga spetsar som alltjämt brukas i Orienten men som jag inte minns mig ha sett i Västerlandet.

Helgonet berättade en del för mig om de trancetillstånd hon hade varje vecka.

– Som en hjälplös åskådare iakttar jag hela Kristi lidande. Varje vecka, från torsdagens midnatt till fredag eftermiddag, öppnar sig hennes sår och blöder; hon förlorar tio pund av sin vanliga vikt på 121 pund. Therese lider intensivt i sin deltagande kärlek, men ändå ser hon med glädje framåt mot dessa varje vecka återkommande visioner av sin Herre.

Jag insåg genast att hennes egenartade liv av Gud avsetts som ett medel att försäkra alla kristna om den historiska sanningen av Jesu liv och korsfästelse, sådana de är beskrivna i Nya Testamentet, och på det sättet ådagalägga det ständigt förblivande bandet mellan den galileiske Mästaren och hans lärjungar.

86

Professor Wurz berättade om några av sina erfarenheter tillsammans med helgonen.

– Många av oss, däribland Therese, ger oss ofta ut på resor för att se oss om i Tyskland, berättade han för mig. Det är en slående kontrast-medan vi får tre mål om dagen äter Therese ingenting. Hon förblir frisk som en ros, oberörd av den trötthet som resan förorsakar oss. När vi blir hungriga och jagar efter värdshus vid vägkanten, skrattar hon glatt.

Professorn tillade några intressanta fysiologiska detaljer: – Därför att Therese inte intar någon föda har hennes mage skrumpnat ihop. Hon har inga avföringar, men hennes tranpirationskörtlar fungerar; hennes hud är alltid mjuk och fast.

I avskedets timma uttryckte jag för Therese min önskan att få vara närvarande vid hennes hänryckningstillstånd.

– Ja, var god och kom till Konnersreuth nästa fredag, sade hon vänligt. Biskopen kommer att ge er tillåtelse. Jag är mycket lycklig över att ni sökte upp mig i Eichstatt.

Therese skakade hjärtligt hand, flera gånger, och följde oss till porten. Mr Wright satte på bilens radio; helgonet undersökte den med entusiastiska små skratt. En så stor skara ungdomar samlades att Theresa drog sig tillbaka till huset. Vi såg henne i fönstret, där hon tittade fram och vinkade med handen åt oss som ett barn.

Under ett samtal följande dag med två av Thereses bröder, mycket vänliga och älskvärda, fick vi höra att helgonet bara sover en eller två timmar om natten. Trots de många såren på hennes kropp är hon aktiv och full av energi. Hon älskar fåglar, ser efter ett akvarium med fiskar och arbetar ofta i trädgården. Hennes korrespondens är stor; fromma katoliker skriver till henne för att be om förböner och hälsobringande välsignelser. Många sökare har genom henne blivit botade från allvarliga sjukdomar.

Hennes bror Ferdinand, omkring tjugotre år, förklarade att Therese har förmågan att genom bön arbeta fram andras plågor i sin egen kropp. Den heliga kvinnans avstående från föda daterar sig från den tiden då hon bad att en strupsjukdom, som drabbat en ung man i hennes församling, just då han förberedde sig för att inträda i en helig orden, skulle bli överförd till hennes egen strupe.

På torsdag eftermiddag körde vi till biskopens hem, och denne såg på mina svallande lockar med en viss förvåning. Han skrev beredvilligt ut det nödvändiga tillståndsbeviset. Det var inget arvode; den regel kyrkan har uppställt är helt enkelt till för att skydda Therese mot att bli överlupen av tillfälliga turister, som under föregående år hade samlats i tusental på fredagarna. Vi anlände fredag morgon omkring klockan halv tio till Konnersreuth. Jag lade märke till att Thereses lilla hydda har en särskild avdelning med glastak för att skaffa henne tillräckligt med ljus. Vi gladde oss över att se att dörrarna inte längre var stängda utan 87

vidöppna till gästvänlig välkomsthälsning. Där fanns en rad av omkring tjugo besökande, beväpnade med sina tillståndsbevis. Många hade kommit från långt avlägsna trakter för att bevittna den mystiska hänryckningen.

Therese hade genomgått mitt första prov i professorns hen genom sin intuitiva kunskap om att jag önskade besöka henne av andliga skäl, och inte för att bara tillfredställa en tillfällig nyfikenhet.

Mitt andra prov stod i samband med det faktum att jag just innan jag gick uppför trappan till hennes rum hade försatt mig i yogatrance för att vara ett med henne i telepatisk och televisionär förbindelse. Jag steg in i rummet, som var fyllt av besökare; hon låg på sängen, klädd i en vit klänning. Med Mr. Wright följande tätt efter mig stannade jag alldeles innanför tröskeln, slagen med häpnad inför ett egendomligt och högst förfärande skådespel.

Blod flöt sparsamt men oavbrutet i en tumsbred ström från Thereses ögonlock. Hennes blick var riktad uppåt mot det andliga ögat innanför pannans mitt. Det kläde som var lindat runt hennes huvud var dränkt i blod från törnekronans stigmatiseringssår. Den vita dräkten hade en röd fläck över hennes hjärta; den kom från såret i hennes sida på det ställe där Kristi kropp för långliga tider sedan hade lidit den sista skymfen genom soldatens spjutstöt.

Thereses händer var utbredda till en moderlig, bönfallande åtbörd; hennes ansikte bar ett uttryck som både var torterat och gudomligt. Hon föreföll magrare, förändrad på många mera subtila såväl som synbara sätt. Hon mumlade ord på ett främmande språk och talade med lätt darrande läppar till personer som var synliga för hennes inre blick.

Som jag var samstämd med henne började jag att se scenerna i hennes vision. Hon skådade Jesus när han bar sitt kors mitt ibland den begabbande folkmassan. Plötsligt lyfte hon sitt huvud i bestörtning: Herren hade fallit under den grymma bördan. Visionen försvann.

Utmattad av brinnande deltagande sjönk Therese tungt tillbaka mot kudden.

I detta ögonblick hörde jag en tung duns bakom mig. När jag vände på huvudet för en sekund såg jag två män som bar ut en kropp som låg utsträckt. Men därför att jag just kom ut ur ett djupt övermedvetet tillstånd kände jag inte genast igen den fallne. Än en gång fäste jag mina ögon på Thereses ansikte, dödligt blekt under blodströmmarna, men nu lugnt, utstrålande renhet och helighet. Jag kastade senare en blick bakom mig och fick se Mr. Wright stående med handen mot kindbenet, varifrån blod droppade.

– Dick, frågade jag oroligt, var det du som föll?

– Ja, jag svimmade vid det fruktansvärda skådespelet.

– Nå, sade jag tröstande, du är tapper som kommer tillbaka och ser på synen än en gång.

Med tanke på den tålmodigt väntande raden av pilgrimer tog Mr. Wright och jag ett tyst avsked av Therese och lämnade hennes helgade närvaro. (Therese har överlevat nazisternas förföljelse och finns fortfarande i Konnersreuth, enligt 1945 års amerikanska nyhetsförmedling från Tyskland.)

Följande dag körde vår lilla grupp söderut, med tacksamhet för att vi inte var beroende av tåg utan kunde stanna forden var vi behagade på landsbygden. Vi njöt av varje minut under vår resa genom Tyskland, Holland, Frankrike och de Schweiziska Alperna.

I Italien gjorde vi en särskild utflykt till Assisi för att ära ödmjukhetens apostel, Sankt Franciskus. Den europeiska resan slutade i Grekland, där vi besåg de athenska templen och såg det fängelse där den ädle Sokrates hade druckit sitt dödliga gift. (Ett ställe hos Eusebius berättar om ett intressant möte mellan Sokrates och en hinduisk vis. Stället lyder: Aristoxenus, musikern, berättar följande historia om indierna. En av dessa mötte Sokrates i Athen och frågade honom vad hans filosofi var för något. ’En forskning i mänskliga fenomen’, svarade Sokrates. Därvid brast indiern ut i skratt. ’Hur kan en man forska i mänskliga fenomen’, sade han, ’när han är okunnig om de gudomliga?’) Man fylles av beundran för den konstnärlighet varmed grekerna överallt har skrivit sina ingivelser i

88

alabaster.

Vi tog en båt över det soliga Medelhavet och steg i land i Palestina. Då jag dag efter dag vandrade kring i det Heliga Landet blev jag mer än någonsin övertygad om värdet av pilgrimsfärder. Kristi anda genomtränger allt i Palestina. Jag vandrade vördnadsfullt vid hans sida i Betlehem, Gethsemane, på Calvarieberget och det heliga Oljeberget, vid floden Jordan och Galileiska havet.

Vår lilla grupp besökte Födelsekrubban, Josefs snickarbod, Lazarus’grav, Marthas och Marias hus, Den Sista Nattvardens sal. Den gamla tiden vecklade ut sig och framträdde; scen efter scen såg jag det gudomliga drama som Kristus en gång uppförde för alla tidsåldrar.

Vidare till Egypten med dess moderna Kairo och urgamla pyramider. Sedan en båt nedför det trånga Röda Havet, över den vidsträckta Arabiska Bukten; se, Indien!

Kapitel 16 I Södra Indien Södra Indien, med sin rikedom på historiska och arkeologiska fornlämningar, är ett land som har sin bestämda men ändå obestämbara tjusning. Norr om Mysore finns den största ursprungliga staten i Indien, Hyderabad, en pittoresk högslätt, genomskuren av den mäktiga Godavarifloden. Vidsträckta, bördiga slätter, de vackra Nilgiris eller ”Blå Bergen”, andra trakter med ofruktbara kullar av kalk eller granit. Hyderabads historia är en lång, färgrik berättelse, som börjar för tre tusen år sedan under Andhrakungarna och fortsätter under hinduiska dynastier till 1294 e. Kr., då makten övergick till en rad muhammedanska härskare som regerar ännu i denna dag.

Den mest fascinerande uppvisning av arkitektur, skulptur och måleri i hela Indien finns i Hyderabad i de gamla stenskulpterade grottorna i Ellora och Ajanta. Kailasa i Ellora, en väldig monolitisk helgedom, har uthuggna bilder av gudar, människor och djur i häpnadsväckande proportioner, värdiga en Michelangelo. I Ajanta finns fem katedraler och tjugofem kloster, alla uthuggna i klipporna och uppburna av väldiga med fresker prydda pelare, på vilka artister och skulptörer har odödliggjort sin snillrikhet.

Staden Hyderabad prydes av Osmaniauniversitetet och den vördnadsbjudande Mecca Masjidmoskén, där tio tusen mohammedaner kan samlas för att bedja.

Staten Mysore är också ett dramatiskt underland, tre tusen fot över havet, fullt av täta tropiska skogar, ett hem för vilda elefanter, bisonoxar, björnar, pantrar och tigrar. Dessa två förnämsta städer, Bangalore och Mysore, är renliga och tilltalande, med många parker och offentliga trädgårdar.

Hinduisk arkitektur och skulptur nådde sin högsta fulländning i Mysore under beskydd av hinduiska kungar från det elfte till det femtonde århundradet. Templet i Belur, ett mästerverk från elfte århundradet, som fullbordades under konung Vishnuvardhansas regering, är oöverträffat i hela världen på grund av sina utsökta detaljer och sin överflödande bildprakt.

Den stenpelare som man har funnit i norra Mysore daterar sig från tredje århundradet före Kristus och ärar minnet av konung Asoka. Han uppsteg på den då härskande Mauryadynastins tron; hans rike omfattade nästan hela det moderna Indien, Afghanistan och Beluchistan. Denne ryktbare kejsare, som även av västerländska historiker har ansetts vara en makalös härskare, har efterlämnat följande visdom på ett stenminnesmärke: ”Denna fromma inskrift har blivit inristad för att våra söner och sonsöner inte må tro att en ny erövring är nödvändig; för att de inte må tro att en erövring med svärd förtjänar namnet erövring; för att de i en sådan inte må se annat än förödelse och våld; för att de inte må anse något annat vara en sann erövring än religionens erövring. Sådana erövringar har värde i 89

denna världen och i den tillkommande.”

Asoka var sonson till den fruktansvärde Chandragupta Maurya (av grekerna känd som Sandrocottus), som i sin ungdom hade mött Alexander den store,. Senare förstörde Chandragupta de makedoniska garnisoner som hade lämnats kvar i Indien, slog Selecus’ grekiska invasionsarmé i Punjab och mottog därefter vid sitt hov i Patna det hellenska sändebudet Megasthenes.

Högst intressanta berättelser har blivit omsorgsfullt upptecknade av grekiska historiker och andra som ledsagade eller följde efter Alexander och hans expedition till Indien. Arrianos’, Diodoros’, Plutarkos’ och geografen Strabos berättelser har blivit översatta av Dr. J. M’Crindle för att kasta en glimt av ljus över det gamla Indien. Det mest beundransvärda draget i Alexanders misslyckade invasion var det djupa intresse han visade för hinduisk filosofi och för de yogis och heliga män han tid efter annan stötte ihop med och vilkas sällskap han ivrigt sökte. Kort efter det att den grekiske krigaren hade kommit till Taxila i norra Indien skickade han en budbärare, Onesikritos, en lärjunge i Diogenes’ hellenska skola, för att få tag i en Indisk lärare, Dandamis, en stor asket från Taxila.

– Hell dig, brahminernas lärare! Sade Onesikritos sedan han sökt reda på Dandamis i hans ensliga skogsboning. Sonen till den mäktige guden zeus, Alexander, som är alla människors Högste Herre, bjuder jag dig att gå till honom, och om du samtycker skall han löna dig med stora gåvor, men om du vägrar skall han hugga av huvudet på dig!

Yogin mottog denna rätt tvångsmässiga inbjudan med lugn och ”gjorde inte ens så mycket som lyfte sitt huvud från sin lövbädd”.

– Jag är också en son av Zeus, om Alexander är det, anmärkte han. Jag vill inte ha något som tillhör Alexander, ty jag är nöjd med vad jag har, under det att jag ser att han vandrar med sina män över hav och land till ingen nytta och aldrig kommer till slutet på sina vandringar.

Gå och säg Alexander att Gud den Högste Konungen aldrig är upphovsman till övermodig orättfärdighet, utan han är Skaparen av ljus, av frid, av liv, av vatten, av människokroppen och av själarna; han mottager alla människor när döden gör dem fria, då han själv på intet sätt är utsatt för onda sjukdomar. Han ensam är den Gud jag dyrkar, han som avskyr slaktningar och aldrig ställer till krig.

– Alexander är ingen Gud, eftersom han måste smaka döden, fortsatte den vise med lugnt förakt. Hur kan en sådan som han vara världens Herre, när han ännu inte har satt sig på en tron, varifrån han suveränt kan behärska sitt inre? Inte heller har han ännu levande nedstigit till Hades, och inte heller känner han solens bana genom jordens centrala regioner, under det att folken vid dess gränser inte ens har hört hans namn!

Efter denna tuktan, säkert den skarpaste som någonsin utdelats för att drabba öronen på ”Världens Herre”, tillade den vise ironiskt: – Om Alexanders nuvarande välde inte räcker till för hans ärelystnad, låt honom då gå över floden Ganges; där kommer han att finna en trakt som är i stånd att underhålla alla hans män, om landet på denna sidan är för trångt för honom. (Varken Alexander eller någon av hans generaler gick någonsin över Ganges. Då den makedoniska armén mötte beslutsamt motstånd i nordväst, vägrade den att tränga vidare; Alexander blev tvungen att lämna Indien och söka nya erövringar i Persien.)

– Vet emellertid detta, fortsatte den vise, att vad Alexander erbjuder och de gåvor han utlovar är ting som är fullständigt onyttiga för mig; de ting jag värderar och finner vara till verklig nytta är dessa löv som utgör min boning, dessa blomstrande växter som förser mig med daglig föda, och vattnet som är min dryck; under det att alla andra ägodelar som är hopsamlade med ängslig omsorg brukar visa sig förödande för dem som samlar dem och endast ger upphov till sorg och oro, varmed varje stackars dödlig är helt och hållet uppfylld. Vad mig beträffar ligger jag på skogens löv och har ingenting som kräver bevakning, varför jag kan sluta mina ögon i lugn slummer; under det att sömnen skulle drivas bort om jag hade någonting att

90

bevaka. Jorden förser mig med allting, liksom en mor förser sitt barn med mjölk. Jag går vart jag behagar, och det finns inga omsorger som jag är tvungen att betunga mig med.

Om Alexander skulle hugga av mitt huvud, kan han inte på samma gång förstöra min själ.

Endast mitt huvud, som då är tyst, kommer att bli kvar, lämnande kroppen som en utsliten klädnad på jorden, varifrån den också har kommit. Jag har då blivit Ande och skall stiga upp till min Gud, som inneslöt oss alla i köttet och lämnade oss på jorden för att vi skulle visa om vi medan vi befann oss härnere ville leva i lydnad för Hans bud; Han kommer också att av oss alla, när vi går bort härifrån för att träda inför Hans åsyn, fordra räkenskap för vårt liv, ty Han ärr Domare över all stolt orättfärdighet; och den förtrycktes suckar skall bli förtryckarens straff.

Låt alltså Alexander med dess hotelser förskräcka dem som önskar sig rikedom och dem som fruktar döden, ty gentemot oss är båda dessa vapen lika maktlösa; brahminerna varken älskar guldet eller fruktar döden. Gå alltså och säg Alexander detta: Dandamis har inte behov av något som är ditt, och därför vill han inte gå till dig; och om du önskar något av Dandamis må du komma till honom. Med spänd uppmärksamhet mottog Alexander genom Onesikritos budskapet från yogin och ”kände en starkare önskan än någonsin att få se Dandamis, som fastän gammal och naken var den ende motståndare hos vilken han, erövraren av många folkslag, hade träffat på mer än sin jämlike”.

Alexander inbjöd till Taxila ett antal brahminasketer, som var kända för sin skicklighet i att besvara filosofiska frågor med kärnfull visdom. En redogörelse för ordstriden har givits av Plutarkos; Alexander själv hittade på alla frågorna.

– Vilka är talrikast, de levande eller de döda?

– De levande, ty de döda finns inte.

– Vilket alstrar de största djuren, havet eller landet?

– Landet, ty havet är bara en del av landet.

– Vilket är det slugaste bland djuren?

– Det som människan ännu inte har lärt känna. (Människan fruktar det okända.)

– Vilket fanns först, dagen eller natten?

– Dagen var en dag tidigare. Detta svar kom Alexander att röja förvåning; brahminen tillade: Omöjliga frågor kräver omöjliga svar.

– Hur kan en man göra sig bäst älskad?

– En man kommer att bli älskad om han, fastän han äger stor makt, ändå inte gör sig fruktad.

– Hur kan en människa bli en gud?

– Genom att göra det som är omöjligt för en människa att göra.

– Vilket är starkare, livet eller döden?

– Livet, därför att det bär så mycket ont.

Alexander lyckades ta med sig från Indien en sann yogi som sin lärare. Denne man var Swami Sphines, kallad ”Kalanos” av grekerna, därför att den helige, som dyrkade Gud i form av Kali, hälsade var och en med att uttala Herrens lyckobådande namn.

Kalanos följde med Alexander till Persien. I Susa i Persien gav Kalanos på en förutbestämd dag upp sin åldrade kropp genom att träda in i likbränningselden i åsynen av hela den makedoniska armén. Historikerna berättar om soldaternas förvåning när de såg att yogin inte hade någon fruktan för döden eller led någon smärta av den; inte en enda gång ändrade han ställning när han förtärdes av lågorna. Innan Kalanos gick bort för att brännas hade han omfamnat alla sina närmaste vänner men avstått från att säga farväl till Alexander; till honom hade den hinduiske vise endast sagt: – Jag skall snart träffa dig i Babylon.

Alexander lämnade Persien och dog ett år senare i Babylon. Hans Indiske gurus ord hade varit dennes sätt att säga att han skulle vara hos Alexander i liv och död.

De grekiska historikerna har gett oss många levande och inspirerande bilder av indiskt

91

samhällsliv. Hinduisk lag, berättar Arrianos, skyddar folket och ”påbjuder att ingen bland dem under några omständigheter skall bli slav, utan att de, då de själva åtnjuter frihet, skall respektera den lika rätt därtill som alla äger. Ty de menade att sådana som hade lärt sig att varken härska över andra eller krypa för dem skulle nå fram till det liv som bäst lämpade sig för ödets växlingar”. (Alla grekiska iakttagare fäster sig vid frånvaron av slaveri i Indien, ett drag som står i fullkomlig motsats till det hellenska samhällets struktur.) ”Indierna”, lyder en annan text, ”varken lånar ut pengar mot ockerränta eller vet hur man skall bära sig åt för att låna av andra. Det är emot hävdvunnet bruk för en indier att vare sig begå eller lida en oförrätt, och därför gör de varken upp kontrakt eller kräver säkerheter.”

Läkekonsten, berättas det oss, utövades med enkla och naturliga medel. ”Kurerna består snarare i att reglera dieten än att bruka medikamenter. De läkemedel som skattas högst är salvor och plåster. Alla andra anses i stor utsträckning vara skadliga.” Att delta i krig tillkom endast Kshatriyas eller krigarkasten. ”Inte heller skulle en fiende som kom på en lantman i arbete på sin jord göra honom något ont, ty män av den klassen anses som allmänhetens välgörare och skyddas från all oförätt. Landet förblir därför oförhärjat och frambringar stora skördar, vilka förser invånarna med vad som behövs för att göra livet behagligt.”

Kejsar Chandragupta, som år 305 f.Kr. hade besegrat Alexanders general Seleucus, beslöt sju år senare att överlämna Indiens regeringstyglar till sin son. Chandragupta reste till södra Indien och tillbragte de tolv sista åren av sitt liv som en utfattig asket, under sökande efter självfullkomning i en klipphåla i Sravanabelagola, numera ärad som en av Mysores helgedomar. Nära intill står världens största staty, uthuggen ur ett väldigt stenblock av jainisterna år 983 e. Kr. till den helige Comateswaras ära.

De överallt förekommande religiösa helgedomarna i Mysore bär ett bestående vittnesbörd om de många stora helgonen i södra Indien.

En av dessa mästare, Thayumanavar, har efterlämnat följande manande poem: Du kan råda över en galen elefant; Du kan tillsluta munnen på björnen och tigern; Du kan rida på ett lejon; Du kan leka med glasögonormen; Genom alkemi kan du öka ut ditt livsuppehälle; Du kan vandra genom universum utan att bli känd; Du kan göra gudarna till dina vasaller; Du kan ständigt bevara din ungdom; Du kan gå på vatten och leva i eld; Men att behärska sinnet är bättre och svårare.

Iden vackra och fruktbara staten Travancore längs söderut i Indien, där samfärdseln sker över floder och kanaler, uppfyller maharadjan varje år en ärftlig plikt att försona den synd som har begåtts genom krig och erövring i det avlägsna förflutna av åtskilliga småstater som förenats med Travancore. Under femtiosex dagar årligen besöker maharadjan templet tre gånger om dagen för att åhöra Vedahymner och uppläsningar; försoningsceremonin slutar med lakshadipam eller illumination av templet med hundratusen ljus.

Den store hinduiske lagstiftaren Manu har angett grunddragen i en konungs plikter. ”Han bör låta ljuvligheter regna ned liksom Indra (gudarnas herre); utmärka skatter milt och omärkligt liksom solen drar till sig ånga från vattnet; stiga in i sina undersåtars liv liksom vinden far överallt; utmäta lika rättvisa åt alla liksom Yama (dödsguden); fånga in lagöverträdare i en snara liksom Varuna (himlens och vindens Vedagudomlighet); behaga alla liksom månen, bränna upp brottsliga fiender liksom eldens gud; och nära alla liksom jordens gudinna.

I krig skall en konung inte strida med förgiftade eller brinnande vapen, eller döda svaga eller

92

oförberedda eller vapenlösa fiender eller män som hyser fruktan eller ber om skydd eller flyr bort. Krig får endast tillgripas som yttersta utväg. Resultaten är alltid tvivelaktiga i krig.”

(Manu är den universelle lagstiftaren; inte bara för det hinduiska samhället, utan för hela världen. Alla system av visa samhällsregler och utjämnande rättvisa är gjorda efter Manus mönster. Nietzsche har bragt honom följande hyllning: - Jag känner ingen bok vari så många finkänsliga och vänliga saker har sagts till kvinnan som i Manus lagbok; dessa gamla gråskägg och helgon hade ett sätt att vara artiga mot kvinnor som kanske aldrig kan överträffas… ett ojämförligt anderikt och överlägset verk… överallt nobla värden, en känsla för fullkomning, ett jasägande till livet, ett triumferande välbefinnande med sig själv och livet-solen skiner på hela boken.)

Madrasdistriktet på Indiens sydöstra kust rymmer den flacka, vidsträckta, havsomgivna staden Madras och Conjeeveram, den Gyllene Staden, huvudstad för Pallavadynastin, vars kungar regerade under de första århundradena av den kristna tideräkningen. I det moderna Madrasdistriktet har Mahatma Ghandis icke-vålds-ideal haft stor framgång; överallt ser man de vita utmärkande ”Ghandimössorna”. I södern i allmänhet har mahatman åvägabringat många viktiga tempelformer för ”oberörbara” såväl som reformer i kastsystemet. Ursprunget till kastsystemet, som hade formulerats av den store lagstiftaren Manu, var beundransvärt.

Han insåg klart att människorna genom naturlig utveckling är åtskilda i fyra stora klasser: de som är i stånd att tjäna samhället genom kroppsligt arbete (Sudras); de som tjänar genom själsförmögenheter, skicklighet, jordbruk, varuutbyte, handel, affärsliv i allmänhet (Vaisyas); de vilkas talanger är styrande, verkställande och skyddande-härskare och krigare (Kshatriyas); de som har en kontemplativ natur, andligen inspirerade och inspirerande (brahminer). – Varken börd eller sakrament eller studier eller härstamning kan avgöra om en person två gånger född (det vill säga en brahmin), förklarar Mahabharata, endast karaktär och uppförande kan avgöra det.

(Inträde i en av dessa fyra kaster berodde ursprungligen inte på en mans börd utan på hans naturliga färdigheter sådana de ådagalades genom de mål i livet han valde att sträva mot, heter det i en artikel i East-West för januari 1935. – Detta mål kunde vara: kama, begär, sinneslivets aktiviteter Sudra-planet; artha, förvärv, att uppfylla men kontrollera dessa begär-Vaysyaplanet; dharma, självdisciplin, ett liv av ansvar och rätt handlande-Kshatriyaplanet; moksha, befrielse, ett liv av andlighet och religiös undervisning-brahminplanet. Dessa fyra kaster tjänar mänskligheten med kroppen, själen, viljekraften eller Anden.) Manu inskärpte hos samhället att visa aktning mot sina medlemmar i den mån de ägde visdom, dygd, ålder, god släkt eller, till sist, rikedom. I Veda – Indien var rikedomar alltid föraktade om de lades på kistbotten eller inte användes för välgörande ändamål. Män som hade stora rikedomar men ingen frikostighet tilldelades en låg rang i samhället. Allvarsamma skador uppstod när kastväsendet under århundradenas lopp hårdnade till en ärftlig boja. Samhällsreformatorer som Ghandi och medlemmarna av mycket talrika samfund i Indien håller på att göra långsamma men säkra framsteg i att återställa de gamla kastvärdena, baserade enbart på naturliga kvalifikationer och inte på börd. Varje nation på jorden har sin egen särskilda olycksbringande karma att brottas med och avlägsna; också Indien med sin rörliga och osårbara anda skall komma att visa sig vuxet sin uppgift att reformera kastväsendet.

Södra Indien är så hänförande att Mr. Wright och jag ivrigt längtade efter att förlänga vår idyll. Men obönhörlig som vanligt var tiden inte artig nog att bevilja oss uppskov. Det stod på min lista att jag snart skulle hålla tal vid den indiska filosofkongressens avslutningssession vid universitetet i Calcutta. Mot slutet av besöket i Mysore hade jag nöjet att tala med Sir C. V. Raman, den Indiska Vetenskapsakademins president. Denne lysande hinduiske fysiker belönades med Nobelpriset år 1930 för sin betydelsefulla upptäckt om ljusets spridning”Ramaneffekten”, som nu är känd av varje skolpojke.

Mr. Wright och jag vinkade motsträvigt farväl till en stor skara studenter och vänner i Madras

93

och begav oss därpå norrut. På vägen stannade vi inför en liten helgedom, ägnat åt minnet av Sadasiva Brahman, i vars livs historia från 1700-talet underverken skockas tätt. En större Sadasivahelgedom i Nerur, uppförd av rajan av Pudukkottai, är en pilgrimsort som har varit vittne till talrika gudomliga helbrägdagörelser.

Många egendomliga berättelser om Sadasiva, en älskvärd och högt upplyst mästare, är alltjämt gängse bland byinvånarna i södra Indien. Då Sadasiva en dag var försänkt i samadhi på stranden av Kaverifloden såg man honom plötsligt ryckas bort av en flodvåg. Flera veckor senare fann man honom begraven djupt under en jordkulle. När byinvånarnas spadar stötte mot hans kropp reste sig den helige mannen upp och vandrade raskt bort.

Sadasiva sade aldrig ett ord och bar aldrig ett klädesplagg. En morgon trädde den nakne yogin utan ceremonier in i en mohammedansk hövdings tält. Dennes damer skrek i förfäran; i krigaren gav Sadasiva ett skarpt hugg med sitt svärd och högg av honom armen. Mästaren gick obekymrat bort. Överväldigad av samvetsförebråelser tog mohammedanen upp armen från golvet och följde efter Sadasiva. Yogin satte lugnt fast armen vid den blödande stumpen.

När krigaren ödmjukt bad om någon andlig lärdom skrev Sadasiva med sitt finger i sanden: – Gör inte vad du önskar, och sedan kan du göra vad du behagar.

Mohammedanen blev upplyftad till ett extatiskt tillstånd och förstod att den heliges paradoxala råd var en vägvisare till själens frihet genom behärskning av jaget.

Bybarnen uttryckte en gång i Sadasivas närvaro en önskan att få se den religiösa festen i Madura, 150 miles därifrån. Yogin sade till småttingarna att de skulle vidröra hans kropp.

Och se, genast blev hela skaran förd till Madura. Barnen vandrade lyckliga omkring bland de tusentals pilgrimerna. Efter några timmar förde yogin sin lilla last hem igen med sitt enkla transportmedel. De häpna föräldrarna fick höra livliga berättelser om bildprocessionen och lade märke till att många barn bar på påsar med sötsaker från Madura. En klentrogen ungdom gjorde narr av både helgonet och historien. Följande morgon gick han fram till Sadasiva.

– Mästare, sade han föraktfullt, varför kan du inte ta mig med till festen, som du gjorde igår med de andra barnen?

Sadasiva gick in på saken; pojken fann sig genast försatt till folkträngseln mitt i den avlägsna staden. Men ack, var fanns den helige när den unge mannen önskade ge sig iväg? Den uttröttade pojken nådde sitt hem genom den gamla och prosaiska metoden att röra på fötterna.

94

Kapitel 17 De sista dagarna tillsammans med min guru Guruji, jag är glad över att finna dig ensam denna morgon. Jag hade just kommit till eremitboningen i Serampore, bärande på en doftande börda av frukter och rosor. Sri Yukteswar gav mig en saktmodig blick.

– Vad är din önskan? Mästaren såg sig omkring i rummet liksom om han sökte sig en tillflykt.

– Guruji, jag kom till dig som en högskoleungdom; nu är jag en vuxen man, till och med ett grått hår eller två. Fastän du har överhopat mig med en tyst tillgivenhet från den första stunden till denna, minns du att du bara en enda gång, den dag vi möttes, har sagt: ’Jag älskar dig’? Jag såg bönfallande på honom.

Mästaren sänkte blicken.

– Yogananda, måste jag i talets kalla värld föra ut de varma känslor som bäst bevaras i det ordlösa hjärtat?

– Guruji, jag vet att du älskar mig, men mina dödliga öron värker efter att få höra dig säga det.

– Må det bli som du önskar. Under mitt äktenskapliga liv längtade jag ofta efter en son för att uppfostra honom i yogaläran. Men när du kom in i mitt liv var jag nöjd; i dig har jag funnit min son. Två klara tårar stod i Sri Yukteswars ögon- Yogananda, jag älskar dig alltid.

– Ditt svar är mitt pass till himlen. Jag kände en börda lyftas från mitt hjärta, för alltid borttagen genom hans ord. Ofta hade jag undrat över hans tystnad. Jag visste om att han var osentimental och självbehärskad, men ibland fruktade jag att jag inte hade haft framgång i att fullt tillfredställa honom. Han var en egendomlig natur, som man aldrig riktigt kunde lära känna; en djup och stilla natur, outgrundlig för den yttre världen, vars värden han hade lämnat långt bakom sig.

95

När jag några dagar senare talade inför ett väldigt auditorium i Albert Hall i Calcutta gick Sri Yukteswar in på att sitta vid min sida på estraden, tillsammans med maharadjan av Santosh och borgmästaren i Calcutta. Fastän mästaren inte sade något till mig kastade jag gång efter annan en blick på honom under mitt tal, och jag tyckte att jag upptäckte en belåten glimt i hans ögon.

Sedan kom ett tal inför eleverna vid Serampore College. När jag såg på mina gamla klasskamrater och när de såg tillbaka på sin egen ”Galne Munk”, strömmade glädjetårarna utan någon skamkänsla. Min silvertungade professor i filosofi, Dr Ghoshal, kom fram för att hälsa på mig, och alla våra tidigare missförstånd löstes upp av alkemisten Tiden.

En vintersolståndets fest firades mot slutet av december i eremitaget i Serampore. Som alltid samlades Sri Yukteswars lärjungar från när och fjärran. Andaktsfulla sankirtans (unisona sånger), solosånger av Kristo-da med en röst ljuv som nektar, en festmåltid serverad av unga lärjungar, mästarens djupt gripande tal under stjärnorna i eremitageboningens till trängsel fyllda innergård minnen, minnen! Glädjerika fester från längesen svunna år! Denna kvällen skulle det emellertid tillkomma ett nytt drag.

– Yogananda, jag ber dig att du håller ett tal till de församlade på engelska. Mästarens ögon blinkade när han framställde denna i dubbel mening ovanliga begäran; tänkte han på min obehagliga belägenhet ombord på båten före mitt första tal på engelsa? Jag berättade historien för hela skaran av medlärjungar och slutade med en varm hyllning till vår guru.

– Hans allestädes närvarande ledning var med mig inte bara på oceanångaren, sade jag till sist, utan dagligen under mina femton år i det stora och gästfria Amerika.

Sedan gästerna hade avrest kallade Sri Yukteswar mig till samma sovrum där jag- endast en gång, efter en fest i mina tidigare år – hade fått tillåtelse att sova på hans träbänk. Denna kvällen satt min guru där i stilla lugn, med en halvcirkel av lärjungar vid sina fötter. Han smålog när jag hastigt trädde in i rummet.

– Yogananda, skall du resa till Calcutta nu? Jag ber dig komma hit igen imorgon. Jag har vissa saker att säga dig.

Nästa eftermiddag tilldelade mig Sri Yukteswar med några enkla välsignande ord ytterligare en munktitel, Paramhansa. (Ordagrant param, högste, hansa, svan. Hansa framställdes i skrifterna som bärare av Brahma, den högste Anden.)

– Denna titel ersätter nu uttryckligen din tidigare, swami, sade han när jag knäböjde inför honom. Med ett tyst skratt tänkte jag på det besvär mina amerikanska studenter skulle få med

96

att uttala ordet Paramhansaji. (De har i allmänhet undgått svårigheten genom att kalla mig sir.)

– Min uppgift på jorden är nu avlutad; du måste föra den vidare. Mästaren talade sakta, hans ögon var lugna och milda. Mitt hjärta skälvde av förfäran.

– Var snäll och skicka någon för att ta hand om vår eremitboning i Puri, fortsatte Sri Yukteswar. Jag lämnar allt i dina händer. Du kommer att framgångsrikt kunna segla ditt livs skepp och även organisationens till de gudomliga kusterna.

Med tårar omfamnade jag hans fötter; han reste sig och välsignade mig ömt.

Följande dag tillkallade jag en lärjunge från Ranchi, Swami Sebananda, och skickade honom till Puri för att överta ansvaret för eremitboningen. Senare diskuterade min guru med mig de legala detaljerna rörande hans kvarlåtenskap; han var angelägen om att förebygga möjligheten av att släktingar efter hans död skulle börja process om äganderätten till hans två eremitboningar och andra tillgångar, vilka han önskade överlåta endast till välgörande ändamål.

– Man hade nyss gjort förberedelser för att mästaren skulle besöka Kidderpore, men han orkade inte resa dit. Amulaya Babu, en medlärjunge, yttrade detta till mig en eftermiddag; jag kände en kall våg av föraningar. På mina pressande frågor svarade Sri Yukteswar endast: Jag skall inte resa till Kidderpore mera. För ett ögonblick darrade mästaren som ett förskräckt barn. ”Att vara fäst vid den kroppsliga boningen är något som springer fram ur dess egen natur (det vill säga, växer fram ur uråldriga rötter, föregående erfarenheter av döden)”, skrev Patanjali, och det förekommer i ringa grad även hos stora helgon. Under några av sina samtal om döden hade min guru för vana att tillägga: -Alldeles som en fågel som länge suttit i bur tvekar att lämna det hem han har vant sig vid när dörren öppnas.

– Guruji, besvor jag honom med en snyftning säg inte så! Yttra aldrig sådana ord till mig!

Sri Yukteswars ansikte jämnade ut sig i ett fridfullt leende. Fastän han närmade sig sin åttioförsta födelsedag såg han frisk och stark ut.

Medan jag dag efter dag värmde mig i solskenet från min gurus kärlek, outtalad men starkt förnummen, fördrev jag från mitt medvetna sinne de olika antydningar han hade gett om sin förestående bortgång.

– Herre, Kumbha Mela skall hållas denna månad i Allahabad. Jag visade mästaren de data för melas som stod i en bengalisk almanacka. (Religiösa melas är omnämnda i den gamla Mahabharata. Den kinesiske resenären Hieuen Tsiang har lämnat en redogörelse för en stor Kumbha mela som hölls år 644 e. Kr. i Allahabad. Den största mela hålles vart tolfte år; den näst största Kumbha infaller vart sjätte år. Mindre melas sammankommer vart tredje år och besökes av omkring en miljon fromma. De fyra heliga melastäderna är Allahabad, Hardwar, Nasik och Ujjain.– Tidiga kinesiska resenärer har lämnat oss många slående skildringar av indiskt samhällsliv. Den kinesiske prästen Fa-Hsien skrev en berättelse om sina elva år i Indien under Chandragupta II: sregering i början av fjärde århundradet. Den kinesiske författaren förtäljer:” I hela landet finns det ingen som dödar något levande väsen eller dricker vin… De håller inte svin eller fåglar; det förekommer ingen handel med boskap, inga slaktarbutiker eller brännvinsbrännerier. Rum med bäddar och madrasser, mat och kläder tillhandahålles bofasta och resande präster alldeles ofelbart, och detta är detsamma på alla platser. Prästerna sysselsätter sig med välgörenhetstjänster och med liturgisk sång; eller också sitter de i meditation.” Fa-Hsien berättar för oss att det indiska folket var lyckligt och hederligt; dödsstraff var okänt.)

– Vill du verkligen resa dit?

Utan att lägga märke till Sri Yukteswars motsträvighet mot att jag skulle lämna honom fortsatte jag: - En gång såg du den välsignade synen av Babaji vid en kumbha i Allahabad.

Kanske skall jag denna gången få den lyckan att se honom.

97

– Jag tror inte att du kommer att möta honom där. Min guru föll därefter i tystnad, då han inte önskade sätta sig emot mina planer.

När jag begav mig åstad följande dag för att resa till Allahabad, gav mig mästaren lugnt sin välsignelse på sitt vanliga sätt. Jag förblev synbarligen okänslig för vad Sri Yukteswar underförstod med sin attityd, därför att Herren ville bespara mig erfarenheten av att tvingas till att hjälplös bevittna min gurus bortgång. Det har alltid hänt i mitt liv att Gud i sin barmhärtighet har styrt det så att jag har varit borta från skådeplatsen vid mina högt älskades död. (Jag var inte närvarande när min mor, min äldre bror Ananta, min äldsta syster Roma, min mästare, min far eller flera närstående lärjungar dog.)

Vårt sällskap kom fram till Kumbha Mela den 23 januari 1936. Den brusande massan av nära två miljoner personer var en anslående, rent av överväldigande syn. Det egenartade i det indiska folkets kynne är den medfödda vördnaden till och med hos den enklaste bonde för Andens värdighet, för de munkar och sadhus som har försakat världsliga band för att söka en gudomligare förankring. Bedragare och hycklare finns det sannerligen gott om, men Indien vördar alla för de fås skull som lyser upp hela landet med välsignelse från höjden.

Västerlänningar, som såg det stora skådespelet hade ett enastående tillfälle att känna landets puls, den andliga värme som Indien har att tacka för sin okuvliga livskraft inför tidens slag.

Den första dagen tillbragte vår grupp med att bara se. Här fanns oräkneliga badande, som doppade sig i den heliga floden för att få syndernas förlåtelse; där såg vi högtidliga gudstjäntriter; där borta ströddes fromma offer för heliga mäns dammiga fötter; vände vi på våra huvuden såg vi en rad elefanter, hästar med rik mundering eller Rajputanakameler med långsamma steg passera förbi, eller också en underlig religiös parad av nakna sadhus, som svängde med spiror av guld och silver eller flaggor och vimplar av silkessammet.

Anakoreter som endast bar höftkläden satt stilla i små grupper, med sina kroppar besmorda med aska för att skydda dem mot hetta och köld. Det andliga ögat var livslevande framställt på deras pannor genom en enda fläck sandelträpasta. Swamis med rakade huvuden visade sig i tusental, klädda i ockragula kläder och med sin bambustav och tiggarskål i händerna. Deras ansikten strålade av den världsförsakandes frid när de vandrade omkring eller höll filosofiska samtal med sina lärjungar.

Här och där under träden, runt väldiga bål av brinnande stockar, satt pittoreska sadhus, med håret flätat och hopsamlat i rullar överst på hjässan. (De hundratusentals indiska sadhus övervakas av en exekutivkommitté på sju ledare, som representerar sju stora sektioner av Indien. Den nuvarande mahamandaleswar eller presidenten är Joyendra Puri. Denne helgonlike man är ytterligt reserverad och inskränker ofta sitt tal till tre ord-Sanning, Kärlek, Arbete. En tillräcklig konversation!) Somliga bar skägg som var flera fot långt, krusigt och sammanbundet i en knut. De mediterade i lugn eller sträckte välsignande ut sina händer över de passerande folkmassorna-tiggare, maharajas på elefanter, kvinnor i mångfärgade saris med klirrande armband och ankelringar; fakirer med magra armar som de höll upplyftade på ett groteskt sätt, brahmacharis (celibatära studerande) som bar armbågsstöd för meditation, ödmjuka visa, vilkas allvarsamhet dolde en inre salighet. Högt över larmet hördes det oavbrutet kallande tempelklockorna.

Under vår andra mela-dag gick mina följeslagare och jag in i olika eremitboningar och provisoriska hyddor för att skänka pronams (hyllning) åt helgade personer. Vi mottog välsignelse av ledaren för Giri-grenen av Swamiorden-en mager, asketisk munk med ögon av leende eld. Vårt nästa besök förde oss till en eremitboning, vars guru under de senaste nio åren hade iakttagit tystnadslöftet och en sträng fruktdiet. På upphöjningen i mitten av eremitboningens hall satt en blind sadhu, Pragla Chakshu, djupt lärd i shastras (heliga böcker) och högt vördad av alla sekter.

Sedan jag hade hållit ett kort föredrag på hindispråket om Vedanta lämnade vår grupp det fridfulla eremitaget för att hälsa på en swami som bodde nära intill, Krishnananda, en vacker

98

munk med röda kinder och imponerande skuldror. Bredvid honom låg en tam lejoninna. Detta djungelns djur har dukat under för munkens andliga charm-inte, det är jag säker på, för hans kraftiga fysik!

– och vägrar fullkomligt att äta kött till förmån för ris och mjölk. Swamin har lärt det brungulhåriga vilddjuret att säga ”Aum” med ett djupt, tilltalande morrande-en andäktig katt till lärjunge!

Vårt nästa möte, ett samtal med en lärd ung sadhu, är väl beskrivet i Mr. Wrights strålande resedagbok.

– Vi körde med fordon över den mycket låga Ganges på en knakande pontonbro, kröp långsamt som en orm genom folkmassorna och längs trånga, slingrande gränder, passerade det ställe på flodstranden som Yoganandaji utpekade för mig som mötesplats för Babaji och Sri Yukteswarji. Strax efteråt steg vi ur bilen och gick ett stycke den tjocknande röken från sadhuernas eldar och över de hala sandbankarna för att komma fram till en samling oansenliga, mycket blygsamma hyddor av halm och lera.

Vi stannade framför en av dessa intetsägande provisoriska bostäder med en dvärgartad ingång utan dörr, härbärget för Kara Patri, en ung vandrande sadhu som var känd för sin ovanliga intelligens. Där satt han, med benen i kors på en halmhög, och hans enda kläder i förbigående sagt hans enda tillhörighet var ett ockragult tygstycke som var draperat över hans skuldror.

Det var sannerligen ett gudomligt ansikte som log mot oss, sedan vi på alla fyra hade kravlat oss in i hyddan och pronamerat vid fötterna på denna upplysta själ, under det att oljelampan vid ingången fladdrade trolskt och kom skuggorna att dansa på de halmtäckta väggarna. Hans ansikte, särskilt hans ögon och hans perfekta tänder, strålade och glittrade. Fastän hindispråket gjorde mig förbryllad avslöjade hans uttryck alldeles tillräckligt mycket; han var full av entusiasm, kärlek, andlig höghet. Ingen kunde ta miste på hans storhet.

Tänk er vilket lyckligt liv den för som inte är fäst vid den materiella världen; fri från klädproblem; fri från matbegär, aldrig tigger han, aldrig rör han lagad mat annat än vissa dagar, aldrig bär han en tiggarskål; han är fri från allt penningtrassel, handskas aldrig med pengar, lägger aldrig saker på lager, förtröstar alltid på Gud; han är fri från transportbesvärligheter, begagnar aldrig några åkdon utan vandrar ständigt omkring på de heliga flodernas stränder; han stannar aldrig på en plats mer än en vecka, för att hindra varje känslomässigt band att växa fram.

En sådan blygsam själ! Utomordentligt lärd i Vedaböckerna, i besittning av en magistergrad och titeln Shastri (mästare i skrifterna) från universitetet i Benares. En sublim känsla genomträngde mig när jag satt vid hans fötter; i allt tycktes det mig vara ett svar på min önskan att få se det verkliga, det gamla Indien, ty han är en sann representant för detta land av andliga jättar. – Jag frågade Kara Patri om hans vandringsliv.

– Har ni inga extra kläder för vintern?

– Nej, detta är nog.

– Bär ni med er några böcker?

– Nej, jag undervisar ur minnet de människor som önskar höra mig.

– Vad gör ni annars?

– Jag strövar omkring vid Ganges.

Vid dessa lugna ord överväldigades jag av en längtan efter enkelheten i hans liv. Jag kom ihåg Amerika och alla de skyldigheter som vilade på mina axlar.

– Nej, Yogananda, tänkte jag i ett ögonblicks sorgsenhet, i detta livet är kringströvande vid Ganges ingenting för dig.

Sedan sadhun hade berättat för mig om några av sina andliga upplevelser slungade jag fram en abrupt fråga.

– Ger ni dessa beskrivningar på grund av kunskap i skrifterna eller på grund av inre

99

erfarenhet?

– Hälften kommer av boklärdom, svarade han med ett öppet leende, och hälften av erfarenhet.

Vi satt lyckliga en stund i meditativ tystnad. Sedan vi hade lämnat hans helgade närvaro sade jag till Mr. Wright: - Han är en konung sittande på en tron av gyllene halm.

Vi fick vår middag den kvällen på mela-platsen under stjärnorna, och vi åt på tallrikar av löv som sammanfogats med pinnar. Disken är reducerad till ett minimum i Indien! Ännu två dagars fängslande kumha; därpå mot nordväst längs Jumnas stränder till Agra.

Sedan vidare till Swami Keshabanandas eremitboning i Brindaban.

Min avsikt att uppsöka Keshbanananda hade att göra med denna bok. Jag hade aldrig glömt Sri Yukteswars önskan att jag skulle skriva Lahiri Mahasayas levnadsteckning. Under min vistelse i Indien tog jag vara på varje tillfälle att få direkt kontakt med lärjungar och släktingar till denne Yogavatar (inkarnation av Yoga, benämning på Lahiri Mahasaya). Jag skrev upp deras samtal i voluminösa anteckningsböcker, verifierade fakta och data, samlade fotografier, gamla brev och dokument. Min Lahiri- Mahasaya-portfölj började svälla; jag insåg med bävan att ett hårt författande låg framför mig. Jag bad att jag måtte bli vuxen min roll som den store guruns levnadstecknare. Många av hans lärjungar fruktade att deras mästare i en skriven berättelse skulle framstå förminskad eller misstolkad.

– Man kan knappast i kalla ord göra rättvisa åt en gudomlig inkarnations liv, hade Panchanon Bhattacharya en gång yttrat till mig.

På samma gång var andra närstående lärjungar nöjda med att hålla sin Yogasvatar dold i sina hjärtan som den odödlige läraren.

Trots detta höll jag Lahiri Mahasayas förutsägelse om sin levnadsteckning i minnet och sparade ingen möda för att skaffa mig visshet och bekräftelse rörande fakta i hans yttre liv.

Swami Keshabananda hälsade oss hjärtligt i Brindaban i sitt Katayani Peith-eremitage, ett imponerande tegelhus med massiva svarta pelare, omgivet av en vacker trädgård. Han förde oss genast in i ett vardagsrum som var prytt med en förstoring av Lahiri Mahasayas bild.

Swamin närmade sig nitttioårs åldern, men hans muskulösa kropp utstrålade styrka och hälsa.

Med sitt långa hår och snövita skägg, med sina ögon som tindrade av glädje var han den vördnadsvärde patriarken förkroppsligad. Jag talade om för honom att jag önskade nämna hans namn i min bok om indiska mästare.

– Skulle ni inte vilja berätta mig något om ert tidigare liv. Jag smålog bönfallande; stora yogis är ofta förbehållsamma.

100

Keshabananda gjorde en ödmjuk gest.

– Det är inte mycket av yttre betydelse. Jag har tillbragt praktiskt taget hela mitt liv i Himalayas enslighet, vandrande till fots från den ena lugna klipphålan till den andra Under en tid innehade jag en liten eremitboning utanför Hardwar, på alla sidor omgiven av en grupp höga träd. Det var en fridfull plats, föga besökt av resenärer på grund av att det fanns glasögonormar överallt. Keshabananda småskrattade. Senare sköljde en Gangesöversvämmning bort både eremitboningen och glasögonormarna. Mina lärjungar hjälpte mig därefter att bygga denna eremitboning i Brindaban.

En i vårt sällskap frågade swamin hur han hade skyddat sig mot Himalayas tigrar. (Det tycks finnas många sätt att överlista en tiger. En upptäcktsresande från Australien, Francis Birtles, har berättat att han fann de indiska djunglerna ”omväxlande, vackra och trygga”. Hans trollmedel för att kunna vara trygg var flugpapper.

– Varje kväll strödde jag en kvantitet flugpapper runt mitt läger och blev aldrig störd, förklarade han. Skälet är psykologiskt. Tigern är ett djur som har stor medveten värdighet.

Han stryker omkring människan och utmanar henne ända tills han råkar på ett flugpapper; då slinker han iväg. Ingen värdig tiger skulle våga se en mänsklig varelse i ansiktet efter att ha suttit på huk på ett klibbigt flugpapper!)

Keshabananda skakade på huvudet.– På dessa höga andliga höjder, sade han, är de vilda djuren sällan till besvär för yogis. En gång mötte jag i djungeln en tiger ansikte mot ansikte.

Vid mitt plötsliga utrop kände sig djuret genomborrat och stod där som om det hade blivit förvandlat till en sten. Än en gång småskrattade swamin åt sina minnen.

– Tillfälligtvis lämnade jag min avskildhet för att besöka min guru i Benares. Han brukade skämta med mig för mina oavbrutna vandringar i Himalayas vildmarker. ’Du har vandringslusten märke i din fot’, sade han en gång till mig. ’Jag är glad över att det heliga Himalaya är stort nog för att rymma dig.’

– Många gånger, fortsatte Keshabananda, både före och efter sin bortgång, har Lahiri Mahasaya kroppsligen uppenbarat sig för mig. För honom är ingen bergstopp i Himalaya otillgänglig!

Två timmar senare förde han oss till innergården för att äta middag. Jag suckade i tyst förskräckelse. Ännu en måltid med femton rätter! Mindre än ett år av indisk gästfrihet, och jag hade ökat femtio pund! Men det skulle ha ansetts vara höjden av taktlöshet att säga nej till någon av rätterna, som omsorgsfullt hade lagats till för de ändlösa festmåltiderna till min ära.

I Indien (inte på något annat håll, tyvärr!) Anses en väl stoppad swami vara en förtjusande syn. (Sedan jag hade återvänt till Amerika minskade jag sextiofem pund.)

Efter middagen förde mig Keshabananda till ett avskilt hörn.

– Din ankomst är inte oväntad, sade han. Jag har ett budskap till dig.

Jag blev överraskad; ingen hade vetat om min plan att besöka Keshabananda.

– När jag förra året strövade omkring i de norra trakterna av Himalaya nära Badrinarayan, fortsatte swamin, gick jag vilse. Jag fick skydd i en rymlig klipphåla, som var tom, fastän askmörjan efter en eld ännu glödde i en fördjupning i stengolvet. I undran över vem som hade besökt denna ensliga tillflyktsort satt jag nära elden och riktade mina blickar mot den solbelysta ingången till klipphålan. ’Keshabananda, jag är glad över att du är här.’ Dessa ord kom bakifrån mig. Jag vände mig förvånad om och blev bländad av att få skåda Babaji! Den store gurun hade tagit kroppslig gestalt i en vrå av klipphålan. Övermåttan glad över att se honom åter efter många år föll jag till hans heliga fötter. ’Jag kallade dig hit’, fortsatte Babaji. ’Det var därför du gick vilse och blev förd till min tillfälliga vistelseort i denna klipphåla. Det har gått lång tid sedan vårt sista möte; det gläder mig att få hälsa dig ännu en gång.’

Den odödlige mästaren välsignade mig med några ord till andlig hjälp och tillade därefter:

101

’Jag ger dig ett budskap till Yogananda. Han kommer att besöka dig vid sin återkomt till Indien. Många saker som har att göra med hans guru och med Lahiris kvarlevande lärjungar kommer att hålla Yogananda fullt sysselsatt. Säg honom alltså att jag inte vill träffa honom denna gång, som han ivrigt hoppas; men jag skall träffa honom vid något annat tillfälle.

Jag blev djupt gripen av att från Keshabanandas läppar få mottaga detta tröstande löfte av Babaji. En viss värk i mitt hjärta försvann; jag sörjde inte längre över att Babaji, precis som Sri Yukteswar hade antytt, inte uppenbarade sig under Kumbha-Mela-festen.

Vårt sällskap tillbringade en natt som gäster i eremitboningen och fortsatte följande eftermiddag till Calcutta. Då vi for över en bro över Jumnafloden fick vi njuta av en storartad utsikt över Brindaban just som solen satte eld på himlen-en veritabel Vulcanusugn i färger, återspeglad under oss i det stilla vattnet.

Jumnas strand är helgad av minnen av Sri Krishna som barn. Här deltog han i ljuvlig oskuld i lilas (lekar) med gopis (flickorna), ett exempel på den himmelska kärlek som råder mellan en gudomlig inkarnation och de som tillber den. Herren Krishnas liv har blivit missförstått av många västerländska kommentatorer. Skrifternas allegori är förbryllande för bokstavstrogna sinnen. En lustig blunder av en översättare kan belysa denna punkt. Historien handlar om skolflickan Ravidas, som sjöng i sitt eget yrkes enkla ordalag om den andliga härlighet som är dold (hidden) hos hela människosläktet: Under det blåas höga valv Lever gudomligheten klädd i skinn (hide).

Man vänder sig bort för att dölja ett småleende när man hör den jordkrypande tolkning som en västerländsk författare har gett åt Ravidas’ poem: ”Han byggde senare en hydda, vari han satte upp en gudabild som han gjorde av ett skinnstycke och ägnade sig åt att tillbedja denna.”

Ravidas var en medlärjunge till den store Kabir. En av Ravidas’ höga lärjungar var ranin av Chitor. Han inbjöd ett stort antal brahminer till en fest till ära för hennes lärare, men de vägrade att äta tillsammans med en simpel skolflicka. När de hade satt sig ner i värdig avskildhet för att äta sin egen obesmittade måltid, se då fann varje brahin Ravidas’ gestalt vid sin sida. Denna massvision medförde en vida utbredd andlig pånyttfödelse i Chitor.

Efter några få dagar kom vår lilla grupp fram till Calcutta. Då jag hade stor iver att återse Sri Yukteswar blev jag besviken över att höra att han hade lämnat Serampore och nu var i Puri, omkring tre hundra miles söderut.

– Kom till eremitboningen i Puri omedelbart. Detta telegram avsändes den 8 mars av en medlärjunge till Atul Chandra Roy Chowdhry, en av mästarens lärjungar i Calcutta. Nyheten om budskapet nådde mina öron; i stor oro för vad det innebar föll jag på mina knän och anropade Gud om att min gurus liv måtte bli skonat. Just som jag skulle lämna min fars hem för att gå till tåget talade en gudomlig röst inom mig.

– Res inte till Puri ikväll. Din bön kan inte bli uppfylld.

– Herre, sade jag, slagen av sorg. Du vill inte inlåta dig med mig i en strid på liv och död i Puri, där du kommer att få säga nej till mina oavbrutna böner för mästarens liv. Måste han alltså gå bort till högre plikter på din befallning?

I lydnad för den inre rösten reste jag den kvällen inte till Puri.

Följande afton begav jag mig åstad till tåget; på vägen, klockan sju, täcktes himlen plötsligt av ett svart astralmoln. (Sri Yukteswar gick bort just då- klockan sju på eftermiddagen den 9 mars 1936.) Senare, när tåget dånade mot Puri, visade sig en vision av Sri Yukteswar inför mig. Han satt med ett allvarligt ansiktsuttryck och ett ljus på vardera sidan.

– Är det redan slut? Jag lyfte bönfallande mina armar.

Han nickade och försvann sedan långsamt.

102

När jag stod på plattformen i Puri nästa morgon och alltjämt hoppades tvärtemot allt hopp, kom en känd man fram till mig.

– Har ni hört att er mästare har gått bort? Han lämnade mig.

– Har ni hört att er mästare har gått bort? Han lämnade mig utan att säga något mera; jag fick aldrig reda på vem han var eller hur han hade fått veta var han skulle finna mig.

Bedövad vacklade jag mot perrongens vägg; jag förstod att min guru på olika vägar sökte meddela mig den ödeläggande nyheten. Kokande i uppror var min själ lik en vulkan. När jag kom fram till eremitboningen i Puri var jag nära sammanbrottet. Den inre rösten upprepade med ömhets- Samla ihop dig. Var lugn.

Jag gick in i ashramrummet där mästarens kropp, otroligt lik en levandes, satt i lotusställnningen-en bild av hälsa och skönhet.

Kort före sin bortgång hade min guru känt ett lätt illamående med feber, men före den dag då han steg upp till det Oändliga hade hans kropp blivit fullkomligt frisk. Hur ofta jag än såg på hans kära gestalt kunde jag inte förstå att dess liv hade gått bort. Hans hud var len och mjuk; i hans ansikte fanns ett saligt uttryck av lugn. Han hade medvetet lämnat sin kropp i den mystiska kallelsens timma.

– Lejonet av Bengalen hade gått bort! Ropade jag bländad och förvirrad.

Jag ledde de högtidliga riterna den 10 mars. Sri Yukteswar begravdes enligt swamiernas gamla ritual i den trädgård som hörde till habns eremitboning i Puri. (Likbegängelseederna i Indien kräver bränning för husfäder; swamis och munkar av andra ordnar blir inte brända utan begravna-det finns dock tillfälliga undantag.

Munkarnas kroppar anses symboliskt ha undergått likbränning i visdomens elld när de avlägger sina munklöften.) Hans lärjungar kom senare från när och fjärran för att hedra sin guru vid vårdagjämningens minnesgudstjänst. Amrita Bazar Patrika, Calcuttas ledande tidning, innehöll hans bild och följande notis: ”Begravningsceremonin för Srimat Swami Sri Yukteswar Giri Maharaj, 81 år gammal, ägde rum i Puri den 21 mars. Många lärjungar anlände till Puri för att delta i riterna.

Swami Maharaj var en av de största uttolkarna av Bhagavad Gita, en stor lärjunge till Yogiraj Sri Shyama Charan Lahiri Mahasaya från Benares. Swami Maharaj grundade många centra för Yogoda Sat-Sanga (Självfullkomningens Broderskap) i Indien och var den stora inspirationen bakom yogarörelsen som fördes över till Västerlandet av Swami Yogananda, hans förnämste lärjunge. Det var Sri Yukteswarjis tolkningar av Bhagavad Gita och andra skrifter vittnar om hur grundligt han behärskade filosofin, både österländsk och västerländsk, och är av förblivande värde för att öppna ögonen för enheten mellan Orient och Occident. Då han trodde på enheten av alla religiösa trosformer upprättade Sri Yukteswar Maharaj Sadhu Sabha (De Heligas Samfund) i samarbete med ledare för olika sekter och trosläror för att införa en vetenskaplig anda i religionen. Vid tiden för sin bortgång utnämnde han Swami Yogananda till sin efterträdare som president för Sadhu Sabha.

Indien är i sanning fattigare idag genom att en så stor man har gått bort. Må alla som har haft lyckan att komma honom nära inskärpa hos sig själva den sanna andan i Indiens kultur och sadhana, som personifierades i honom.”

103

Jag återvände till Calcutta. Då jag inte tilltrodde mig att ännu kunna resa till Serampore med dess helgade minnen, kallade jag till mig Prafulla, Sri Yukteswars lille lärjunge i Serampore, och träffade anstalter för att han skulle komma in i Ranchiskolan.

– Den morgon ni reste till mela i Allahabad, berättade Prafulla för mig, föll mästaren tungt ned mot skrivpulpeten. ’Yogananda har rest!’ Ropade han. ”Yogananda har rest!” Han tillade gåtfullt: jag måste säga honom det på något annat sätt.’ Därpå satt han flera timmar i tystnad.

Mina dagar var uppfyllda av föreläsningar, klassundervisning, intervjuer och sammanträffanden med gamla vänner. Under ett ihåligt leende och ett liv av oavbruten aktivitet förorenade en ström av svart grubbel den inre flod av salighet som så många år hade slingrat sig fram under sanden av alla mina förnimmelser.

– Vart har den gudomlige vise gått? Ropade jag i tysthet ur djupet av en plågad ande.

Inget svar kom.

– Det är bäst att mästaren har fullbordat sin förening med den Kosmiske Älskade, försäkrade mig mitt sinne. Han strålar för evigt i odödlighetens land.

– Aldrig mer får du se honom i det gamla huset i Serampore. Klagade mitt hjärta. Aldrig mer kan du ta med dig dina vänner för att träffa honom eller stolt säga: Se där sitter Indiens Jnanavatar (Inkarnation av Visdom).

Mr. Wright träffade anstalter för att vårt sällskap skulle avsegla från Bombay til Västerlandet i början av juni. Efter att under fjorton dagar i maj ha hållit festmåltider och tal i Calcutta reste Miss Bletch, Mr. Wright och jag i forden till Bombay. Vid vår ankomst bad oss båtbefälet att uppskjuta vår överresa, då det inte fanns plats för forden, som vi återigen skulle behöva i Europa. Det gör detsamma, sade jag dystert till Mr. Wright. Jag vill än en gång återvända till Puri, tillade jag tyst. Låt mina tårar ännu en gång vattna min gurus grav.

104

Kapitel 18 Med Mahatma Ghandi i Wardha Välkommen till Wardha! Mahadev Desai, Mahatma Gandhis sekreterare, hälsade Miss Bletch, Mr. Wright och mig med dessa hjärtliga ord och med en gåva av khaddar-härvor (hemspunnen bomull). Vår lilla grupp hade just stigit av vid Wardhas station en tidig morgon i augusti, med stor glädje över att få lämna tågets damm och hetta. Vi anförtrodde vårt bagage åt en oxvagn och steg upp i en öppen bil tillsammans med Mr. Desai och hans följeslagare, Babasaheb Deshmukh och Dr. Pingale. En kort färd på de jyttjiga landsvägarna förde oss till Maganvadi, Indiens politiska helgons eremitboning.

Mr. Desai förde oss genast till skrivrummet, där Mahatma Gandhi satt med benen i kors.

Pennan i den ena handen och en papperslapp i den andra, i ansiktet ett öppet, vinnande, varmhjärtat leende! ”Välkommen!” Klottrade han på hindi; det var måndag, den dag i veckan då han iakttog tystnad.

Fastän det var vårt första möte strålade vi mot varandra av tillgivenhet. 1925 hade Mahatma Gandhi hedrat Ranchiskolan med ett besök och i dess gästbok skrivit in en vänlig hyllning.

Det magra hundrapundshelgonet utstrålade kroppslig, själslig och andlig hälsa. Hans milda bruna ögon lyste av intelligens, uppriktighet och skarpsinne; denne statsman hade kunna hålla stora snillen stången och framgått som segrare ur tusen legala, sociala och politiska strider.

Ingen annan ledare i världen har fått en så säker plats i sitt folks hjärtan som den Gandhi intar bland Indiens olärda miljoner. Deras spontana tribut är hans ryktbara titel-Mahatma, ”stor själ”. Endast för deras skull inskränker Gandhi sin skrud till det vitt och brett avbildade höftklädet, symbolen för hans förening med de förtrampade massorna som inte kan begära något mera. ”Eremitagets innevånare står helt till er disposition; var god kalla på dem när ni behöver någon tjänst.” Med karaktäristisk artighet lämnade mahatman mig denna hastigt skrivna anteckning när Mr. Desai förde vårt sällskap från skrivrummet till gästhuset.

Vår vägvisare förde oss genom fruktträdgårdar och blomstrande fält till en tegeltäckt byggnad med gallerfönster. En gårdsbrunn, tjugofem fot tvärs över användes enligt vad Mr. Desai sade för vattningsändamål; nära intill fanns ett cementhjul som gick runt och var avsett för riströskning. Vart och ett av våra små sovrum visade sig innehålla endast det minsta möjligaen säng, gjord för hand av rep. Det vittvättade köket kunde skryta med en tapp i ena hörnet och en eldstadsgrop för kokning i det andra. Enkla arkadiska ljud nådde våra ögon-skrik av kråkor och sparvar, råmande av boskap och mejselslag av stenhuggare.

Mr. Desai lade märke till Mr. Wrights resedagbok, slog upp en sida och skrev på den en lista på Satyagraha-löftena, som avges av alla mahatmans stränga efterföljare (satyagrahis; den ordagranna översättningen från sanskrit är ”att hålla sig till sanningen”; Satyagraha är den ryktbara antivåldsrörelse som ledes av Ghandi ): ”Icke våld; Sanning; Icke-Stöld; Celibat; Icke-ägande; Kroppsarbete; Herravälde över gommen; Frihet från fruktan; Lika aktning för alla religioner; Swadeshi(bruk av hemmagjorda varor); Frihet från oberörbarhet (kastfördomar). Dessa elva punkter skall iakttagas som löften i en anda av ödmjukhet.”

Två timmar efter vår ankomst blev mina följeslagare och jag kallade till lunch. Mahatman satt redan under ashramportalens arkad, på gården mitt emot hans studerkammare. Omkring tjugofem barfota satyagrahis satt nedhukade framför mässingskålar och tallrikar; en allmän kör av böner; därpå serverades en måltid ur stora mässingkärl som innehöll chapatis (osötat vetebröd) bestruket med ghee (ett slags indiskt smör, oftast av buffelmjölk): talsari (kokta och hackade grönsaker) och citronsylt.

Mahatman åt chapatis, kokta betor, några råa grönsaker och apelsiner. Vid sidan av hans 105

tallrik låg en stor hög mycket bittra neem-blad, kända för sina blodrenande egenskaper. Med sin sked tog han undan en portion och placerade den på mitt fat. Jag körde ner den med vatten, väl ihågkommande barndomens dagar när min mor tvingade mig att svälja den obehagliga medicinen. Gandhi åt emellertid neem-massan bit för bit med lika stor förtjusning som om det hade varit de ljuvligaste sötsaker.

Vid denna alldagliga händelse lade jag märke till mahatmans förmåga att efter behag frigöra sin själ från sinnena. Jag kom ihåg den ryktbara blindtarmsoperationen som utfördes på honom för några år sedan. Den helige mannen tillät inte användandet av bedövningsmedel; han pratade glatt med sina lärjungar under operationen, och hans smittande leende röjde att han inte kände någon smärta.

På eftermiddagen fick jag tillfälle att prata med Gandhis berömda lärjunge, dotter till en engelsk amiral, Miss Madeleine Slade, nu kallade Mirabai. Hennes kraftfulla, lugna ansikte lyste av entusiasm när hon på oklanderligt hindispråk berättade för mig om sin dagliga verksamhet.

– Att förbättra villkoren på landsbygden är ett tacksamt arbete! En grupp bland oss ger sig varje morgon klockan fem iväg för att betjäna byborna här i trakten och läa dem enkel hygien.

Vi gör det till en hederssak att rengöra deras latriner och deras lertäckta hyddor. Byborna kan inte läsa; de kan bara uppfostras genom exempel! Hon skrattade glatt.

Jag såg med beundran på denna högättade engelska, vars sant kristliga ödmjukhet sätter henne i stånd att göra det renhållningsarbete som vanligtvis utföres endast av de ”oberörbara”.

Jag kom till Indien 1925, berättade hon för mig. I detta landet känner jag att jag har ’kommit tillbaka hem’. Nu skulle jag aldrig vilja återvända till mitt gamla liv och mina gamla intressen.

Vi diskuterade Amerika en stund.

– Jag är alltid glad och förvånad, sade hon, över att se det djupa intresse för andliga ämnen som många amerikaner på besök i Indien visar. (Miss Slade påminde mig om en annan framstående västerländsk kvinna, Miss Margaret Woodrow Wilson, äldsta dottern till Amerikas store president. Jag träffade henne i New York; hon var livligt intresserad för Indien. Senare reste hon till Pondicherry, där hon tillbringade de sista fem åren av sitt liv som en lycklig lärjunge vid Sri Aurobindo Goshs fötter. Denne vise man talar aldrig; han hälsar i tystnad sina lärjungar endast vid tre tillfällen årligen.)

Mirabais händer visade snart stor flit vid charka (spinnrocken). Som finns överallt i alla rum i eremitboningen, och sannerligen, tack vare mahatman, överallt på hela den indiska

106

landsbygden.

Gandhi har sunda ekonomiska och kulturella skäl för sin uppmuntran av hemindustrierna, men han råder inte till ett fanatiskt förkastande av allt modernt framåtskridande. Maskiner, tåg, bilar, telegraf har spelat en betydande roll i hans eget jättelika liv! Femtio års offentlig tjänst, i och utanför fängelset, daglig brottning med praktiska detaljer och kärva realiteter i den politiska världen har endast ökat hans balans, mottaglighet för intryck, sundhet och humoristiska uppskattning av det underliga mänskliga skådespelet.

Vår trio blev bjuden på supé klockan sex som Babasaheb Desmukhs gäster. Vid kvällsbönen klockan sju befann vi oss åter i eremitaget i Maganvadi, uppklättrade på taket, där trettio sat satyagrahis hade samlats i en halvcirkel runt Gandhi. Han satt hopkrupen på en halmmatta med ett gammalt fickur uppstöttat framför sig. Den nedgående solen kastade en sista stråle över palmerna och de heliga fikonträden; nattens surr och syrsornas sång hade börjat.

Atmosfären var stillheten själv; jag var i hänryckning.

En högtidlig sång leddes av Mr. Desai, med svar från gruppen: därpå läsning ur Gita.

Mahatman uppmandade mig att hålla en avslutande bön. En sådan gudomlig samklang av tanke och strävan! Ett minne för alltid: meditationen uppe på taket i Wardha, under de första stjärnorna.

Punktligt klockan åtta bröt Gandhi sin tystnad. Hans livs herkuliska arbete tvingar honom att indela sin tid minutiöst.

Välkommen, Swamiji!

Mahatmans hälsning gick denna gång inte via pappret. Vi hade just gått ner från taket till hans skrivrum, enkelt möblerat med fyrkantiga mattor (inga stolar), en låg pulpet med böcker, papper och några vanliga pennor (inga reservoarpennor); en klocka som inte kan beskrivas tickande i ett hörn. En allt genomträngande anda av frid och andakt. Gandhi gav oss ett av sina fängslande, håliga, nästan tandlösa leenden.

– För flera år sedan, förklarade han, började jag med att en gång i veckan iakttaga tystnad för att få tid att gå igenom min korrespondens. Men nu har dessa tjugofyra timmar blivit ett livsviktigt andligt behov. Ett periodiskt påbud om tystnad är inte någon tortyr utan en välsignelse.

Jag instämde av fullaste hjärta. (Under många år har jag i Amerika iakttagit perioder av tystnad, till stor förvirring för besökande och sekreterare.) Mahatman utfrågade mig om Amerika och Europa; vi diskuterade Indien och världsläget.

– Mahadev, sade Gandhi när Mr. Desai kom in i rummet, var snäll och styr om att Swamiji kan tala i stadshuset om yoga i morgon kväll.

När jag sade god natt till mahatman gav han mig omtänksamt en flaska citronella-olja.

– Moskiterna i Wardha vet inte ett dugg om ahimsa, Swamiji! Sade han skrattande. (Ahimsa, att icke skada, icke bruka våld-hörnstenen i Gandhis tro. Han föddes i en familj av stränga jainister, vilka vördar ahimsa som roten till alla dygder.)

Följande morgon åt vår lilla grupp en tidig frukost på en smaklig vetegröt med sirap och mjölk. Klockan halv elva blev vi kallade till ashramportalen för att äta lunch med Gandhi och satyagrahis. Idag bestod matsedeln av brunt ris, ett nytt urval av grönsaker och kardemumma.

Middagstiden fann mig kringströvande på eremitagets ägor, på några orubbligt lugna kors betesmarker. Att skydda kor är en passion hos Gandhi.

– Kon betyder för mig hela den undermänskliga världen, en utsträckning av människans sympatier utöver hennes egen art, har mahatman förklarat. Genom kon föranledes människan att inse sin identitet med allt som lever. Varför de gamla rishis (upplysta visa) valde kon till att apoteoseras är uppenbart för mig. I Indien var kon den bästa jämförelsen; hon var den som skänkte överflöd. Det var inte bara det att hon gav mjölk, hon möjliggjorde också åkerbruket.

Kon är ett poem om medlidande; man läser medlidande i det fridsamma djuret. Hon är en andra mor för miljontals människor. Att skydda kon betyder att skydda hela Guds stumma

107

skapelse. Den vädjan som kommer ifrån skapelsens lägre klass är så mycket kraftigare därför att den är ordlös.

Tre dagliga riter är föreskrivna för den ortodoxe hinduen. Den ena är Bhuta Yajna, ett offer av föda till djurriket. Denna ceremoni symboliserar människans insikt om sina förpliktelser mot skapelsens mindre utvecklade former, instinktivtmässsigt bundna vid de kroppsliga identifikationer som också förgiftar det mänskliga livet, men i saknad av det befriande förnuft som är en utmärkande egenskap för mänskligheten. Bhuta Yajna stärker sålunda människans redobogenhet att komma den svage till hjälp, liksom hon i sin tur får bistånd genom högre osynliga väsens otaliga omsorger. Människan står också i skuld för föryngrande gåvor av naturen, slösande frikostigt med jordens, havets och himlens rikedomar. Den av utvecklingen betingade mur som hindrande reser sig mellan naturen, djuren, människan och astralänglarna blir sålunda genombruten genom den tysta kärlekens gudstjänst.

De andra två dagliga vajnas är Pitri och Nri. Pitri Yajna är ett frambärande av offergåvor till förfäderna, som en symbol av människans erkännande av sin skuld till det förgångna, ty det är väsenskärnan i dess visdom som upplyser mänskligheten av idag. Nri Yajna är offrandet av föda till främlingar och fattiga, en symbol av människans nuvarande ansvar, av hennes plikter mot sina samtida.

Tidigt på eftermiddagen fullgjorde jag en Nri Yajna som höves en god granne genom ett besök i Gandhis ashram för små flickor. Mr. Wright följde med mig på färden, som tog tio minuter. Späda, unga, blomlika ansikten på toppen av långstjälkade, färgrika saris! Mot slutet av ett kort tal på hindi (ett indo-ariskt språk till största delen baserat på sanskrit, lingua franca för hela Indien och det egentliga modersmålet för de norra delarna), vilket jag höll utomhus, släppte molnen ner ett plötsligt slagregn. Skrattande klättrade Mr. Wright och jag in i bilen och skyndade oss tillbaka till Maganvadi mitt ibland flak av drivande silver. Vilken tropisk häftighet i plaskandet!

När jag återkom till gästhuset blev jag på nytt slagen av den stora enkelhet och de bevis på självuppoffring som syntes överallt. Gandhis heliga löfte att aldrig äga något kom tidigt i hans äktenskapliga liv. Han avstod från en omfattande advokatpraktik, som hade gett honom en årlig inkomst av mer än 20 000 dollar, och utdelade hela sin förmögenhet till de fattiga.

Sri Yukteswar brukade driva ett vänligt gyckel med de vanligen mindre korrekta föreställningarna om försakelse.

– En tiggare kan inte försaka rikedom, brukade mästaren säga.

Om en man klagar: ’Mina affärer har misslyckats, min hustru har övergett mig; jag vill försaka allt och gå i kloster- på vilket världsligt offer syftar han? Han överger inte rikedom och kärlek; de är de som överger honom!

Helgon som Gandhi däremot har inte bara gjort påtagliga materiella offer utan också den svåraste försakelsen av själviska motiv och privata syften; de har låtit sitt innersta väsen uppgå i den ström som utgöres av mänskligheten i dess helhet.

Mahatmans märkliga hustru, Kasturabai, hade ingenting att invända när han underlät att avsätta någon del av sin förmögenhet till underhåll av henne själv och deras barn. Gandhi och hans hustru hade gift sig i sin tidiga ungdom och avlade celibatlöftet sedan de hade fått flera söner. (Gandhi har beskrivit sitt liv med obarmhärtig uppriktighet i Historien om mina experiment med sanningen.– Många självbiografier, fulla med berömda namn och färgrika händelser, är nästan alldeles tysta när det gäller varje fas av inre analys eller utveckling. Man lägger bort alla sådana böcker med en viss otillfredsställelse, liksom om man tänkte: ”Här är en man som kände många betydande personer men som aldrig kände sig själv.”

Denna reaktion är omöjlig inför Gandhis självbiografi; han framställer sina fel och undanflykter med en opersonlig dyrkan av sanningen som är sällsynt i krönikor från vilken tid det vara må.)

Kasturabai har varit en lugn hjältinna i det intensiva drama som deras liv tillsammans har

108

utvecklat sig till; hon har följt sin man till fängelset, delat hans treveckors fastor och till fullo burit sin andel av hans otaliga plikter. Hon har gett Gandhi följande hyllning: ”Jag tackar dig för att jag har fått privilegiet att vara ditt livs ledsagerska och hjälp. Jag tackar dig för de mest fulländade äktenskap i världen, baserat på brahmacharya (självkontroll) och inte på sexualdrift. Jag tackar dig för att du har hållit mig för att vara din jämlike i ditt livsverk för Indien. Jag tackar dig för att du inte har varit en av dessa äkta män som tillbringar sin tid med spel, kapplöpningar, kvinnor, vin och sång, som tröttnar på sina hustrur och barn, liksom den lille pojken snart tröttnar på sina barnleksaker. Hur tacksam är jag inte för att du inte var en av dessa äkta män som använder sin tid på att bli rika genom att exploatera andras arbete.

Hur tacksam är jag inte för att du har satt Gud fäderneslandet över mutor, för att du har haft modet att stå för dina övertygelser och en fullkomlig och obetingad tro på Gud. Hur tacksam är jag inte för en man som sätter Gud och sitt land före mig. Jag är tacksam mot dig för ditt tålamod med mig och mina brister i ungdomen, när jag knotade och gjorde uppror mot den förändring du genomförde i vårt levnadssätt, från så mycket till så litet.

Som litet barn levde jag i dina föräldrars hem; din mor var en stor och god kvinna; hon uppfostrade mig, lärde mig hur jag skulle bli en tapper och modig hustru och hur jag skulle kunna bevara hennes sons, min blivande mans, kärlek och aktning. Allt eftersom åren gick och du blev Indiens mest älskade ledare, hyste jag inga av de farhågor som måste behärska den hustru, som kan bli åsidosatt när hennes man har klättrat upp för framgångens stege, något som ofta händer i andra länder. Jag visste att döden alltjämt skulle finna oss som man och hustru.”

Under många år fyllde Kasturabai plikterna som kassaförvaltare av de allmänna fonder som den avgudade mahatman är i stånd att samla ihop från miljonerna. Det finns många roliga historier i indiska hem om hur nervösa de äkta männen är om deras hustrur bär några juveler vid ett Gandhimöte; mahatmans magiska tunga som ber för de förtrampade, trollar guldarmbanden och diamanthalsbanden från de rikas armar och halsar direkt ner i kollekthåven!

En dag kunde den offentliga kassaförvaltaren, Kasturabai, inte redovisa för utbetalningen av fyra rupier. Gandhi publicerade i vederbörlig ordning en revisionsberättelse, där han obönhörligen påpekade sin hustrus bristande redovisning för fyra rupier.

Jag har ofta berättat denna historia vid undervisningen av mina amerikanska studenter. En kväll hade en kvinna i salen gett till en förolämpad flämtning.

– Mahatma eller inte mahatma, hade hon utropat, om han hade varit min man skulle jag ha gett honom ett blått öga för en sådan onödig offentlig förolämpning.

Efter en stunds godmodigt skämt oss emellan angående amerikanska hustrur och hinduiska hustrur hade jag gått över till en fullständigare förklaring.

– Mrs. Gandhi betraktar inte mahatman som sin man utan som sin guru, en som har rätt att straffa henne till och med för obetydliga felsteg, hade jag påpekat. En tid efter det att Kasturabai hade blivit offentligen tillrättavisad blev Gandhi dömd till fängelse på en politisk anklagelse. När han lugnt sade farväl till sin hustru föll hon till hans fötter. ’Mästare’, sade hon ödmjukt, ’om jag någonsin har förbrutit mig emot dig, ber jag dig förlåta mig.’

(Kasturabai Gandhi dog i fängelset i Poona den 22 januari 1944. Den vanligtvis okänslige Gandhi grät tyst. Kort efteråt föranstaltade hennes beundrare om en minnesfond till hennes ära. Nära fyra miljoner dollar strömmade in från hela Indien. Gandhi har förordnat att fonden skall användas till välgörenhet bland byarnas kvinnor och barn.)

Klockan tre denna eftermiddag i Wadha begav jag mig efter föregående överenskommelse till skrivrummet för att samtala denne helige man, som hade varit i stånd att göra en orubbligt trogen lärjunge av sin hustru-ett sällsynt underverk! Gandhi såg upp med sitt oförglömliga leende.

109

– Mahatmaji, sade jag när jag satte mig hopkrupen vid hans sida på den hårda mattan, var god och säg mig er definition på ahimsa.

– Att, undvika att skada någon levande varelse i tanke eller handling.

Ett vackert ideal! Men världen kommer alltid att fråga: Får man inte döda en glasögonorm för att skydda ett barn eller sig själv?

– Jag skulle inte kunna döda en glasögonorm utan att bryta mot två av mina löften-frihet från fruktan och icke dödande. Jag skulle snarare försöka att invärtes lugna ormen genom vågor av kärlek. Jag kan omöjligen sänka mina måttstockar så att de passar mina omständigheter. Med sin förbluffande uppriktighet tillade Gandhi: - Jag måste tillstå att jag inte skulle kunna fortsätta denna konversation om jag stod ansikte mot ansikte med en glasögonorm!

Jag påpekade att flera mycket nyutkomna västerländska böcker om diet låg på hans pulpet.

– Ja, diet är viktig i Satyagraha-rörelsen-som överallt annars, sade han småskrattande. Därför att jag förfäktar total avhållsamhet för satyagrahis försöker jag alltid att hitta på den diet som bäst lämpar sig för celibatet. Man måste erövra gommen innan man kan behärska fortplantningsinstinkten. Att halvt svälta sig ihjäl eller äta obalanserat är inget svar. Efter att ha övervunnit den inre glupskheten efter mat måste en satyagrahi fortsätta att hålla en rationell vegetarisk diet med alla nödvändiga vitaminer, mineraler, kalorier och så vidare.

Genom inre och yttre visdom i vad som gäller ätandet kan en satyagrahis sexuella fluidum lätt omvandlas till livsenergi för hela kroppen.

Mahatman och jag jämförde våra kunskaper om goda köttersättningar.

– Avocado är förträffligt, sade jag. Det finns talrika avocadoplanteringar nära mitt centrum i Kalifornien.

Gandhis ansikte lyste av intresse.

– Jag undrar om de skulle växa i Wardha: Satyagrahis skulle uppskatta en ny sorts föda.

– Jag lovar att skicka några avocadoplantor från Los Angeles till Wardha, tillade jag. Ägg är en mycket proteinhaltig föda; är de förbjudna för satyagrahis?

– Inte obefruktade ägg. Mahatman skrattade minnesgott. För många år sedan ville jag inte tillåta att de användes; även nu äter jag dem inte personligen. En av mina svärdöttrar höll en gång på att dö av undernäring; hennes läkare insisterade på ägg. Jag ville inte gå in på det utan bad honom att ge henne någon äggersättning. ’Gandhiji’, sade doktorn, obefruktade ägg innehåller ingen livssäd; inget dödande är med i spelet.’

Då gav jag glatt min svärdotter tillåtelse att äta ägg; hennes hälsa blev snart återställd.

Föregående kväll hade Gandhi uttryckt en önskan att ta del av Lahiri Mahasayas Kriya Yoga.

Jag kände mig rörd över mahatmans mottaglighet för intryck och vetgiriga ande. Han liknar ett barn i sitt andliga sökande, vari han visar den renhjärtade receptivitet som Jesus prisade hos barnen, ”… sådana hör himmelriket till”.

Timmen för min utlovade undervisning hade slagit; många satyagrahis kom nu in i rummetMr.Desai, Dr. Pingale och några andra som önskade lära sig Kriyatekniken.

Först undervisade jag den lilla klassen i de fysiska Yogodaövningarna. Man uppfattar kroppen som avdelad i tjugo delar; viljan dirigerar energi i tur och ordning till varje sektion. Snart vibrerade var och en inför mig som en mänsklig motor. Det var lätt att observera den våglika effekten på Gandhis tjugo kroppsdelar, vilka alla hela tiden kunde ses! Fastän han är mycket mager är han det inte på något obehagligt vis; huden på hans kropp är glatt och utan rynkor.

Senare initierade jag gruppen i Kriya Yogas befriande teknik. Mahatman har med vördnad studerat alla världsreligioner. De Jainistiska skrifterna, de bibliska Nya Testamentet och Tolstoys sociologiska författarskap är de tre huvudkällorna för Gandhis antivåldsövertygelser.

(Thoreau, Ruskin och Mazzini är tre andra västerländska författare, vilkas sociogiska synpunkter Gandhi omsorgsfullt har studerat.) Han har formulerat sin tro sålunda: ”Jag tror att Bibeln, Koranen och Zend-Avesta är lika gudomligt inspirerade som Vedaböckerna. Jag tror

110

på guruinstutionen, men i denna tidsåldern måste miljoner människor reda sig utan en guru, därför att det är en sällsynthet att finna en förening av fullkomlig renhet och fullkomlig lärdom. Men man behöver inte förtvivla om att någonsin få veta sanningen om sin religion, ty de grundläggande i hinduismen liksom i varje stor religion är oföränderligt och lätt att förstå.

I likhet med varje hindu tror jag på Gud och hans enhet, på återfödelse och frälsning… jag kan lika litet beskriva min känsla för hinduismen som för min egen hustru. Hon påverkar mig på ett sätt som ingen annan kvinna i världen kan göra. Inte så att hon inte har några fel; jag vågar säga att hon har mycket flera än vad jag själv ser. Men känslan av ett oupplösligt band finns där. Alldeles likadan är min känsla för hinduismen med alla dess fel och begränsningar.

Ingenting behagar mig så mycket som musiken i Gita eller Ramayana av Tulsidas. När jag trodde att jag skulle dra mitt sista andetag var Gita min tröst.

Hinduismen är ingen religion som utesluter andra. I den finns det rum för dyrkan av alla profeter i världen. Den är ingen missionerande religion i ordets vanliga mening. Den har tvivelsutan samlat många stammar inom sin fålla, men detta införlivande har varit av en evolutionär, omärklig art. Hinduismen lär var och en att dyrka Gud i enlighet med sin egen tro eller dharma och lever sålunda i fred med alla religioner.”

(Hinduismens enastående drag bland världsreligionerna är att den inte härstammar från en enda stor stiftare utan från de opersonliga Vedaskrifterna. Hinduismen gör det alltså möjligt att inom dess ram samla profeter från alla tider och länder och dyrka dem. Vedaskrifterna reglerar inte bara religionsutövningen utan alla viktiga samfundsseder, i en ansträngning att bringa varje mänsklig handling i harmoni med den gudomliga lagen.- Dharma är ett sammanfattande sanskritord för lag; lydnad för lagen eller den naturliga rättfärdigheten; plikt såsom inneboende i de omständigheter vari en människa befinner sig vid varje givet tillfälle.

Skrifterna definierar dharma som ”de naturliga universella laga vilkas iakttagande sätter människan i stånd att rädda sig från förnedring och lidande.”)

Om Kristus har Gandhi skrivit: ”Jag är säker på att om han nu levde här bland människorna skulle han välsigna mångas liv som kanske inte ens har hört hans namn..aldeles som det är skrivet: ’Icke var och en som säger till mig: Herre, Herre, utan den som gör min Faders vilja.’

I exemplet av sitt eget liv gav Jesus mänskligheten det stora mål och det enda syfte mot vilket vi alla borde sträva. Jag tror att han inte bara hör till kristenheten utan till hela världen, till alla länder och raser.”

Sista kvällen i Warha höll jag ett tal vid ett möte som hade anordnats av Mr. Desai i stadshuset. Rummet var fyllt ända till fönsterposterna med omkring 400 människor som hade samlats för att höra föredraget om yoga. Först talade jag på hindi, sedan på engelska. Vår lilla grupp återvände till eremitaget i lagom tid för att få en godnattglimt av Gandhi, insvept i frid och brevskrivning. Det var natt ännu när jag steg upp klockan fem på morgonen. Bylivet hade redan vaknat; först en oxvagn vid eremitagets port, sedan en bonde som med svårighet balanserade sin väldiga börda på huvudet. Efter frukosten uppsökte vår trio Gandhi för att säga farväl. Den helige mannen stiger upp klockan fyra för att förätta sin morgonbön.

– Mahatmaji, farväl! Jag knäböjde för att vidröra hans fötter.

Indien är tryggt under ert beskydd! År har gått sedan denna idyll i Wardha; jorden, haven och himlen har förmörkats av en värld i krig. Ensam bland stora ledare har Gandhi ställt upp ett praktiskt alternativ av icke-våld mot den väpnade makten. För att avhjälpa missförhållanden och avskaffa orättvisor har mahatman använt icke-våldsmedel vilka om och om igen har visat sig vara effektiva. Han formulerar sin lära i följande ord: ”Jag har funnit att livet består mitt ibland förödelsen. Därför måste det finnas en lag som är högre än förödelsen. Endast under den lagen kan ett välordnat samhälle tänkas möjligt och livet kan vara värt att leva.

Om detta är livets lag måste vi arbeta fram den i vår dagliga tillvaro. Var det än är krig, var vi

111

än blir ställda ansikte mot ansikte med en motståndare, måste vi segra genom kärlek. Jag har funnit att kärlekens säkra lag har visat sig ändamålsenlig i mitt eget liv på ett sätt som förödelsens lag aldrig har gjort.

I Indien har vi haft ett åskådligt exempel på verkan av denna lag i vidast möjliga skala. Jag påstår inte att idén om icke-våld har genomsyrat 360 000 000 människor i Indien, men jag påstår att den har trängt djupare än någon annan lära på otroligt kort tid.

Det krävs ett särdeles oförtrutet träningslopp för att uppnå ett sinnestillstånd som avstår från våld. Det är ett disciplinerat liv, som liknar en soldats. Det fullkomliga tillståndet är uppnått först sedan själ, kropp och tal har bringats i rätt samordning. Varje problem skulle lösa sig självt om vi bestämde oss för att göra sanningens och icke-väldets lag till livets lag.

Alldeles som en vetenskapsman kan utföra underverk genom olika användningar av naturens lagar, så kan en människa som brukar kärlekens lagar med vetenskaplig precision utföra ännu större underverk. Läran om icke-våld är oändligt mycket mera underbar och subtil än naturkrafter som exempelvis elektriciteten. Kärlekens lag är en långt större vetenskap än någon modern vetenskap.”

Om man rådfrågar historien kan man med fullt fog fastslå att mänsklighetens problem inte har lösts genom användning av brutalt våld. Det första världskriget frambringade en snöboll av krigskarma som isade ner hela världen och svällde ut till det andra världskriget. Endast broderskapets värme kan smälta vår egen tids väldiga snöboll av krigskarma, som annars kommer att växa ut till det tredje världskriget. Denna oheliga treenighet kommer att för alltid omintetgöra möjligheten av det fjärde världskriget genom det slutgiltiga i atombomben. Att använda djungellogik istället för mänskligt förnuft vid avgörande av tvister kommer att återställa jorden till djungeln. Om vi inte blir bröder i livet, blir vi bröder i en våldsam död.

Krig och brott betalar sig aldrig. De miljarder dollar som gick upp i den explosiva intighetens rök skulle ha varit tillräckliga för att bygga en ny värld, en som vore nästan fri från sjukdom och fullkomligt fri från fattigdom. Inte en jord av fruktan, kaos, hunger, pest, en danse macabre, utan ett vidsträckt land med fred, välstånd och vidgade kunskaper.

Gandhis röst om icke-våld talar till människans högsta samvete. Låt nationerna inte längre ingå förbund med döden, utan med livet; inte med nedrivandet, utan med uppbyggandet; inte med Förintaren, utan med Skaparen. ”Man bör förlåta, vilken oförrätt det än gäller”, säger Mahabharata. ”Det har sagts att släktens bestånd beror på att människan är förlåtande. Förlåtelse är helighet; genom förlåtelse hålles universum samman. Förlåtelse är den mäktiges makt; förlåtelse är offer; förlåtelse är själens ro. Förlåtelse och mildhet är den självbehärskades egenskaper. De representerar evig dygd.”

Icke-våld är den naturliga produkten av förlåtelsens och kärlekens lag. ”Om förlust av liv blir nödvändig i en rättvis strid”, förkunnar Gandhi, ”bör man vara beredd att liksom Jesus utgjuta sitt eget blod, inte andras. Slutligen kommer det att bli mindre blod utgjutet i världen.”

Det kommer med tiden att skrivas epos om de indiska satyagrahis som stod emot hat med kärlek, våld med icke-våld, som lät sig obarmhärtigt nedslaktas hellre än att vedergälla.

Resultatet vid vissa historiska tillfällen var att de beväpnade motståndarna kastade sina gevär och flydde, fulla av skam och skakade i djupet av sina själar vid åsynen av män som värderade andras liv högre än sina egna. ”Jag ville vänta, om så behövdes under tidsåldrar”, säger Gandhi, ”hellre än att söka skaffa mitt land frihet genom blodiga medel.”

Aldrig glömmer mahatman den majestätiska varningen: ”Alla de som taga till svärd skola förgås med svärd.”Gandhi har skrivit:” Jag kallar mig nationalist, men min nationalism är lika vidsträckt som universum. Den innefattar i sin krets alla nationer på jorden. Min nationalism innefattar hela världens välfärd. Jag önskar inte att mitt Indien skall resa sig på andra nationers aska. Jag önskar inte att Indien skall exploatera en enda mänsklig varelse. Jag önskar att Indien skall bli starkt för att det skall kunna smitta också de andra nationerna med

112

sin styrka. Så är det inte med en enda nation i Europa idag; de ger inte styrka till de andra.

President Wilson nämnde sina vackra fjorton punkter men tillade: ’När allt kommer omkring, om denna vår ansträngning att nå fred misslyckas, har vi vår väpnade makt att falla tillbaka på.’ Jag skulle vilja vända på saken, och jag säger: ’Vår väpnade makt har redan misslyckats.

Låt oss nu söka efter någonting nytt; låt oss pröva på kraften av kärleken och Gud som är sanningen.’ När vi har fått detta, kommer vi inte att behöva något annat.”

Genom mahatmans uppfostran av tusentals sanna satyagrahis (de som har avlagt de elva rigorösa löften som omnämndes i början av detta kapitel), vilka i sin tur har spritt budskapet; genom att tålmodigt uppfostra de indiska massorna till att förstå de andliga och slutligen också materiella välsignelserna av icke-våld; genom att beväpna sit folk med icke-våldets vapen-icke-samarbete med orättfärdighet, villighet att tåla skymf, fängelse, själva döden hellre än att tillgripa vapen; genom att vinna världens sympati genom otaliga exempel på heroiskt martyrskap bland satyagrahis, har Gandhi dramatiskt demonstrerat icke-våldets praktiska natur, dess höga makt att bilägga tvister utan krig.

Gandhi har redan genom icke-våldsmedel vunnit ett större antal politiska medgivanden för sitt land än vad någonsin vunnits av någon ledare i något land annat än genom kulor och krut.

Ickevåldsmetoder för utrotande av allt ont och orätt har på ett slående sätt tillämpats inte bara på den politiska arenan utan också på det ömtåliga och komplicerade området för sociala reformer i Indien.

Gandhi och hans efterföljare har avblåst många långvariga fejder mellan hinduer och mohammedaner; hundratusentals mohammedaner ser upp till mahatman som sin ledare. De oberörbara har i honom funnit i honom en orädd och triumferande förespråkare. ”Om det blir någon återfödelse för mig”, skrev Gandhi, ”önskar jag bli född som en paria bland parias, ty på det sättet skulle jag bli i stånd att göra dem ännu verksammare tjänster.”

Mahatman är sannerligen en ”stor själ”, men det var de olärda miljonerna som hade urskillning nog att ge honom titeln. Denne ädle profet är hedrad i sitt eget land. Den lågt stående bonden har varit i stånd att resa sig på Gandhis höga bud. Mahatman tror av fullaste hjärta på människans medfödda ädelhet. De oundgängliga misslyckandena har aldrig gjort honom desillusionerad. ”Även om motståndaren spelar falskt tjugo gånger”, skriver han, ”är en satyagrahi redo att lita på honom den tjugoförsta, ty en obetingad tilltro till den mänskliga naturen är själva det väsentliga i vår tro.”

– Mahatmaji, ni är en ovanlig människa. Ni får inte vänta er att världen skall handla som ni gör. En kritiker gjorde en gång denna anmärkning.

– Det är egendomligt hur vi bedrar oss själva: vi inbillar oss att kroppen kan förbättras men att det är omöjligt att väcka upp de dolda krafterna i själen, svarade Gandhi. Jag är fullt upptagen med att söka visa att om jag har någon av dessa krafter, så är jag ändå en lika svag dödlig som någon av oss, samt att det aldrig har varit något enastående märkvärdigt med mig och att det inte heller är det nu. Jag är en enkel individ som lätt kan fara vilse liksom var och en annan av mina dödliga medmänniskor. Jag tillstår emellertid att jag är ödmjuk nog att erkänna mina villfarelser och vända tillbaka i mina spår. Jag tillstår att jag har en orubblig tro på Gud och Hans godhet, och en outrotlig passion för sanning och kärlek. Men är inte detta något som varje person har latent i sig? Om vi skall göra några framsteg får vi inte upprepa historien utan skapa ny historia. Vi måste lägga något till det arv vi har fått från våra förfäder. Om vi kan göra nya upptäckter och uppfinningar i fenomenvärlden, måste vi därför förklara oss vara bankrutt i andens rike? Är det omöjligt att mångdubbla undantagen så att man gör dem till regel? Måste människan alltid först vara ett djur och sedan människa, om hon alls blir det?

(Charles P. Steinmetz, den store elektrotekniske ingenjören, blev en gång tillfrågad av Mr. Roger W. Babson: ”På vilket forskningsområde kommer man att få se den största utvecklingen under de närmaste femtio åren?” ”Jag tror att den största upptäckten kommer att göras på det andliga området”, svarade Steinmetz. ”Här finns den kraft som historien klart har

113

visat vara den största makten i människornas utveckling. Men vi har bara lekt med den och har aldrig allvarligt studerat den som vi har gjort med de fysiska krafterna. En vacker dag kommer folk att lära sig att materiella ting inte bringar lycka och är av föga nytta för att göra män och kvinnor skapande och starka. Då kommer världens vetenskapsmän att ändra om sina laboratorier till studium av Gud och bönen och de andliga krafter som man hittills knappast har skrapat på. När den dagen kommer skall världen få se större framsteg under en generation än vad den har sett under de fyra föregående.”)

Amerikaner kan med stolthet dra sig till minnes det framgångsrika experiment med icke-våld som William Penn utförde när han grundade sin koloni i Pennsylvania på 1600-talet. Där fanns ”inga fästningar, inga soldater, ingen milis, inte ens några vapen”. Mitt under de vilda gränskrigen och slaktningarna som ägde rum mellan nybyggarna och rödskinnen var kväkarna i Pennsylvania de enda som inte blev ofredade. ”Andra blev dräpta; andra blev massakrerade; men de var trygga. Inte en enda kväkarkvinna blev kränkt; inget kväkarbarn blev dödat, ingen manlig kväkare blev torterad.”När kväkarna till sist blev tvungna att ge upp statens styrelse” bröt krig ut, och några invånare i Pennsylvania blev dödade. Men endast tre kväkare blev dödade, tre som i så motto hade avfallit från sin tro att de bar vapen till självförsvar.” ”Tillgripandet av våld i första världskriget lyckades inte åstadkomma lugn”, har Franklin D Roosevelt påpekat. ”Seger och nederlag var lika ofruktbara. Den läxan borde världen ha lärt sig.” ”Ju flera våldsvapen, dess större elände för mänskligheten”, lärde Lao-tse. ”Våldets triumf slutar i en sorgefest.” ”Jag kämpar för ingenting mindre än världsfred”, har Gandhi förklarat. ”Om den indiska rörelsen kan föras till framgång i enlighet med icke-våldsprinciper som ligger till grund för Satyagraha, kommer det att ge en ny mening åt patriotismen och, om jag får säga så i all ödmjukhet, åt livet självt.”

Innan Västerlandet avfärdar Gandhis program som en opraktisk drömmares hugskott må de först betänka en definition av Satyagraha av Mästaren från Galiléen: ”I haven hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger eder, att I icke skolen motstå den som är ond; utan om någon slår dig på det högra kindbenet, så vänd honom ock det andra till.”

Gandhis epok har med den kosmiska tidtabellens perfekta precision sträckt sig in i ett århundrade som redan är förött och förhärjat av två världskrig. En skrift av en gudomlig hand visar sig på hans livs granitvägg: en varning för ytterligare blodutgjutelse bland bröder.

Kapitel 19 Bengalens ”glädjeuppfyllda moder” Sir, lämna inte Indien utan att få en glimt av Nirmala Devi. Hennes helighet är stor; hon är känd vitt och brett som Ananda Moyi Ma (Den Glädjeuppfyllda Modern). Min nièce, Amiyo Bose, stirrade allvarligt på mig.

Naturligtvis! Jag har en mycket stark längtan efter att få se det kvinnliga helgonet. Jag tillade: Jag har läst om hur långt hon har kommit i insikt om det gudomliga. En liten artikel om henne har stått för några år sedan i East-West.

– Jag har träffat henne, fortsatte Amiyo. Hon besökte nyss min egen lilla stad Jamshedpur. På en lärjunges ivriga bön gick Ananda Moyi Ma till en döende mans hem. Hon stod vid sidan av hans säng; när hennes hand vidrörde hans panna slutade hans dödsrosslingar. Sjukdomen försvann genast; till mannens glada förvåning var han frisk.

114

Några dagar senare hörde jag att Den Lycksaliga Modern besökte en lärjunges hem i Bhowanipur-delen av Calcutta. Mr. Wright och jag begav oss genast åstad från min fars hem i Calcutta. När forden närmade sig huset i Bhowanipur lade min följeslagare och jag märke till en ovanlig gatuscen.

Ananda Moyi stod i en öppen bil och välsignade en skara av omkring ett hundra lärjungar.

Hon var tydligen på väg att avresa. Mr. Wright parkerade forden en bit därifrån och följde mig till fots i riktning mot den rofyllda församlingen. Den heliga kvinnan kastade en blick åt vårt håll; hon steg ur sin bil och gick emot oss.

– Min fader, ni har kommit! Med dessa varma ord lade hon sin arm runt min hals och sitt huvud mot min skuldra. Mr. Wright, till vilken jag just hade sagt att jag inte kände helgonet, njöt storartat av detta ovanliga välkomstbevis. De hundra lärjungarnas ögon var också med en viss förvåning fästa på den ömma tablån.

Jag hade genast sett att helgonet var i högsta tillstånd av samadhi. I fullkomlig glömska av att hennes utvärtes gestalt var en kvinnas igenkände hon sig som en oföränderlig själ; från det planet hälsade hon med glädje en annan gudsdyrkare. Hon ledde mig vid handen till sin bil.

– Ananda Moyi Ma, jag hindrar er resa!Protesterade jag.

– Min fader, jag möter er för första gången i detta livet, efter tidsåldrars förlopp! Sade hon.

Jag ber er, lämna mig inte ännu.

Vi satte oss tillsammans på bilens baksäte. Den Lycksaliga Modern kom strax in i det orörliga extatiska tillståndet. Hennes vackra ögon blickade mot himlen; halvt slutna blev de alldeles stilla och stirrade in i det på en gång nära och fjärran inre Elysium. Lärjungarna sjöng sakta: ”Seger åt Den Gudomliga Modern!”

Jag hade funnit många gudsförverkligande män i Indien, men aldrig förut hade jag mött en så upphöjd helig kvinna. Hennes ädla ansikte lyste av den outsägliga glädje som hade gett henne namnet Den Lycksaliga Modern. Långa svarta flätor låg löst bakom hennes obeslöjade huvud.

Ett rött märke av sandelträpasta på hennes panna symboliserade det andliga ögat, alltid öppet inom henne. Smalt ansikte, smala händer, smala fötter-en kontrast till hennes andliga storhet!

Jag riktade några frågor till en kvinnlig lärjunge som stod i närheten, medan Ananda Moyi Ma alltjämt befann sig i extatiskt tillstånd.

115

– Den Lycksaliga Modern reser vida omkring i Indien; i många delar har hon hundratals lärjungar, berättade chelan för mig. Hennes modiga ansträngningar har medfört många önskvärda sociala reformer. Fastän själv brahmin erkänner den heliga kvinnan inga kastskillnader. Några av oss reser alltid tillsammans med henne för att ha omsorg om hennes välbefinnande. Vi måste ge henne moderlig vård; hon bryr sig inte om sin kropp. Om ingen gåve henne skulle hon inte äta eller begära någonting. Till och med om måltider sätts fram för henne rör hon dem inte. För att förebygga att hon försvinner från denna världen matar vi henne med egna händer. Hela dagar igenom förblir hon ofta i gudomlig hänryckning, nästan utan att andas och utan att blinka med ögonen. En av hennes förnämsta lärjungar är hennes man. För många år sedan, strax efter deras giftermål, avlade han tysthetslöftet.”

Lärjungen pekade på en bredaxlad man med fina drag, långt hår och grått skägg. Han stod där stilla mitt i folksamlingen med händerna tillsamman i en lärjunges vördnadsfulla attityd.

Vederkvickt av sitt bad i det Oändliga inriktade Ananda Moyi Ma nu sitt medvetande på den materiella värden.

– Min fader, var god och säg mig var ni bor. Hennes röst var klar och melodisk.

– För närvarande i Calcutta eller Ranchi; men snart skall jag återvända till Amerika.

– Amerika?

– Ja. En helig kvinna från Indien skulle bli ärligt uppskattad där av andliga sökare. Skulle ni tycka om att resa dit?

– Om min fader kan ta mig med vill jag resa?

Detta svar förorsakade stor uppståndelse bland hennes lärjungar som stod i närheten.

– Tjugo eller flera av oss reser alltid med Den Lycksaliga Modern, sade en av dem till mig i fast ton. Vi skulle inte kunna leva utan henne. Vart hon än reser måste vi följa med.

Motvilligt övergav jag planen, då den hade ett opraktiskt drag av spontan utvidgning över sig!

– Jag ber er att åtminstone komma till Ranchi med era lärjungar, sade jag i det jag tog farväl av helgonet. Då ni själv är ett gudomligt barn kommer ni att glädja småttingarna i min skola.

– Vart min fader än för mig vill jag med glädje resa.

En kort tid senare var Vidyalaya i Ranchi i galaskrud för helgonets utlovade besök.

116

Ungdomarna såg fram mot varje högtidsdag-inga lektioner, timmar av musik, och som klimax en festmåltid!

– Seger! Ananda Moyi Ma, ki jai!

Denna ständigt upprepade sång från tjogtals entusiastiska små strupar hälsade helgonet och hennes följeslagare när de kom in genom skolans port. Forsande skurar av ringblommor, klang av cymbaler, ett kraftigt blåsande i snäckskal och trummande på mridanga-trumman!

Den Lycksaliga Modern vandrade leende över Vidyalayas soliga gräsplaner; inom sig bar hon ständigt med sig sitt portativa paradis.

– Det är vackert här, sade Ananda Moyi Ma vänligt när jag ledsagade henne in i huvudbyggnaden. Hon satte sig vid min sida med ett leende som liknade ett barns. Hon kom en att känna att fastän hon var den förtrognaste av kära vänner så fanns det ständigt en aura av avskildhet omkring henne-Allstädesnärvarons paradoxala isolering.

– Jag ber er att berätta någonting för mig om ert liv.

– Min fader vet allt om det; varför upprepa det? Hon kände tydligen på sig att berättelsen om fakta i en kort inkarnation inte var något att fästa uppmärksamheten vid.

Jag skrattade och upprepade min fråga i all hövlighet.

– Min fader, det är så litet att berätta. Hon bredde ut sina behagfulla händer i en bönfallande gest. Mitt medvetande har aldrig associerat sig med denna tillfälliga kropp. Min fader, innan jag kom till denna jorden ’var jag den samma’. Som en liten flicka ’var jag den samma’. Jag växte upp till kvinna, men alltjämt ’var jag densamma’. Och när min man, drucken av passion, kom till mig och mumlade ömma ord i det han lätt rörde vid min kropp, fick han en våldsam stöt, som om han hade blivit träffad av blixten, ty också då ’var jag den samma.’

Min man knäböjde framför mig, lade samman sina händer och bönföll om min förlåtelse. ’Min moder´, sade han, ’därför att jag har vanhelgat ditt kroppsliga tempel genom att vidröra det med lustans tankar-jag visste inte att där inne dvaldes inte min hustru utan den Gudomliga Modern- därför avlägger jag detta högtidliga löfte: jag skall bli din lärjunge, en celibatär följeslagare, jag skall alltid ha omsorg om dig i tystnad som en tjänare och aldrig mera tala till någon så länge lag lever. Måtte jag på det sättet kunna sona den synd jag idag har begått mot dig, min guru.’

Och när jag lugnt antog detta förslag av min man ”var jag den samma”. För all framtid, fastän skapelsens dans växlar runt omkring mig i evighetens sal, ”skall jag vara den samma”.

Ananda Moyi Ma sjönk in i ett djupt meditativt tillstånd. Hennes gestalt var stilla som en staty; hon hade flytt bort till sitt rike, som ständigt kallade henne till sig. Hennes ögons svarta källor synttes livlösa och glasartade. Detta uttryck ser man ofta när helgon avlägsnar sitt medvetande från den fysiska kroppen, som då knappast är något mera än ett stycke själlös lera. Vi satt tillsammans under en timmes tid i extatisk hänryckning. Hon återvände till denna världen med ett glatt litet skratt.

– Jag ber er, Ananda Moyi Ma, sade jag, kom med mig till trädgården. Mr Wright vill ta några fotografier.

– Naturligtvis, min fader. Er vilja är min vilja. Hennes härliga ögon hade kvar den oföränderliga gudomliga glansen när hon lät fotografera sig flera gånger om.

Det var tid för festmåltiden! Ananda Moyi Ma satt hopkrupen på sin filt med en lärjunge vid sin armbåge för att mata henne. Liksom ett barn svalde den heliga kvinnan lydigt maten sedan lärjungen hade fört den till hennes läppar. Det var tydligt att Den Lycksaliga Modern inte märkte någon skillnad mellan curry och sötsaker!

När skymningen nalkades lämnade den heliga kvinnan oss tillsammans med sina följeslagare under ett regn av rosenblad, med sina händer lyfta till välsignelse över de små pojkarna. Deras ansikten lyste av den tillgivenhet som hon utan ansträngning hade uppväckt hos dem. ”Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft”, har Jesus förkunnat, ”detta är det främsta budet.”

117

Ananda Moyi Ma har kastat varje lägre band åt sidan och ger all sin tro och lydnad åt Herren.

Inte med de lärdas håklyvande distinktioner utan med trons säkra logik har helgonet med barnasinnet löst det enda problemet i det mänskliga livet-att nå förening med Gud. Människan har glömt denna rena enkelhet, nu förmörkad av en miljon dunkla flöden. Nationerna vill inte veta av en monoteistisk kärlek till Gud och maskerar sin otro med en till det yttersta driven respekt för människokärlekens utvärtes helgedomar. Dessa humanitära gester är mycket bra, därför att de för ett ögonblick vänder bort människans uppmärksamhet från henne själv, men de befriar henne inte från hennes enda skyldighet i livet, den som Jesus hänvisar till som det främsta budet. Den upplyftande plikten att älska Gud påtar sig människan med det första andedrag hon insuper av en luft som kostnadsfritt skänkes henne av hennes ende Välgörare.

(Jag finner några ytterligare fakta om Ananda Moyi Mas liv tryckta i East-West. Den heliga kvinnan föddes 1893 i Dacca i mellersta Bengalen. Fastän olärd har hon förvånat de intellektuella med sin visdom. Hennes poesi på sanskrit har fyllt lärda män med förundran.

Hon har skänkt tröst åt dem som har lidit stora förluster och utfört underbara helbrägdagörelser genom sin blotta närvaro.)

Vid ett annat tillfälle efter besöket i Ranchi kom jag att få träffa Ananda Moyi Ma. Hon stod bland sina lärjungar några månader senare på Seramporestationens plattform och väntade på tåget.

– Min fader, jag skall resa till Himalaya, berättade hon för mig.

Frikostiga lärjungar har byggt en eremitboning åt mig i Dehra Dun. När hon steg upp på tåget förundrade jag mig över att se, att antingen hon befann sig i en folkmassa eller på ett tåg eller vid en festmåltid eller sittande i tystnad, så såg hennes ögon aldrig bort från Gud. Inom mig hör jag alltjämt hennes röst, ett eko av omätlig ljuvhet: ”Se, nu och alltid ett med den Evige ’är jag ständigt densamma’.”

Slut på berättelsen om yoganadas liv i indien. ÄNDAMÅL OCH IDEAL AV SELFREALISATION FELLOWSHIP

ARTIKEL PARAMAHANSA YOGANANDA EN YOGI I LIVET OCH DÖDEN INDEX ORIENTALISKA NAMN PÅ PERSONER ÄR I DE FLESTA FALL ALFBETISKT ORDNADE NEDER FÖRSTA NAMNET OVÄSTERLÄNDSKA NAMN ÄR ORDNADE UNDER EFTENAMNET

118

Information om nadiastrologi och akashakrönikan genom Indiens historia sen 5000 år f.kr Information om indisk vedisk nadiastrologi – palmbladsastrologi enligt Shiva kulturen AGASTIYA NADI TAMIL NADU SÖDRA INDIEN. VÄRLDENS ÄLDSTA ASTROLOGISKA REGISTER - BRIGHU NANDINADI. (En artikel om BHRIGU SAMHITA skriven av David Christopher Lane.)

Arket var tusentals år gammalt men det talade om att jag skulle komma och även mitt namn.

På sommaren 1978 reste jag till nord Indien med professor Mark Juergensmeyer från Berkley universitetet i Kalifornien för att studera Radha Soami rörelsen.

Radha Soami rörelsen grundades av Shiv Dyal Singh (1818-1878) i mitten av 1800-talet i Agra, Indien och är en religiös tradition baserad på ”Sant mat”, ”Helgonens väg”. Den har många grenar, varav den största ligger i Beas, Punjab, Indien.

Rörelsens grundprinciper är: 1) Utövande av surat shabd yoga*.

2) Tron på en levande Mästare som initierar lärjungar till vägen.

3) Ett rent moraliskt leverne som inkluderar total avhållelse från kött, fisk, ägg, stimulerande medel som narkotika och sex utanför äktenskapet.

4) Samt den fasta övertygelsen att Jivan Mukti - Befrielse eller upplysning i livstiden - är möjlig under ledning av en realiserad själ såsom ett helgon eller en mystiker. * Shabd yoga, som det allmänt kallas, är en mycket gammal yoga disciplin om hur man förenar själen med den hörbara Ljudströmmen (Aum, ordet etc.). Den är baserad på inre erfarenheter av själen.

Det är intressant och vanligtvis inte känt i Amerika att Radha Soami rörelsen har legat grund för flera populära religiösa grupper i Amerika inklusive ”Divine Light Mission”.

Guru Maharadjis far initierades av Swan Singh från Radha Soami i Beas men lämnade rörelsen senare för att starta sin egen; Eckankars grundare Paul Twichell initierades av Kirpral Singh vilken var en lärjunge under Swan Singh; och MSIA, grundat av Jhon – Roger Ilikins som gör gällande anhängare till de inre spirituella planen av Swan Singh.

Jag inbjöds att följa med på resan på grund av min kännedom om kända och obskyra yogis och helgon i religionen. Mitt arbete gick ut på att besöka de olika ashramen och deras ledare (gurus) i Punjab och att sätta ihop ett omfattande stamträd av spirituella ledare som var involverade i traditionen.

Senare under mina resor ensam besökte jag Baba Faqir Chand, en 92 årig visdomsman som i över 75 år gjort intensiva spirituella övningar. Han var en av de tre mest avancerade adepterna av surat shabd yoga i världen.

Det var under min vistelse med detta ärevördiga helgon som jag fick höra talas om

119

Bhrigu Samhita som anses vara en fysisk motpart till den kontroversiella ”Akashakrönikan” som är en fullständig redogörelse över människans erfarenheter vilka antas existera på de astrala och kausala planen och som är den äldsta astrologiska avhandlingen i världen. På den sista dagen av min vistelse inbjöds jag av min vän soami Yogeshwar Ananda Sarawati och en lärd man från trakten till att konsultera detta anrika verk. Även fast min tid var knapp så var jag mycket ivrig över att få gå dit.

Den 22 juli 1978 precis i mitten av Indiens monsun och intensiva sommarhetta så tog Swamin och jag en ”rickshaw” cykel från ”Be - Man Templet” och följde vår lärde vägvisare genom de överfyllda gatorna i Hoshiapur** till vår destination. På vägen dit så berättade Swami Yogeshwar för mig om bokens fascinerande legend. ** En stad som ligger vid foten av Himalaya.

För tusentals år sedan under en tid i Indiens historia som är svår att kartlägga regerade det berömda helgonet Bhrigu som världens störste astrolog. Hans kunskap i astrologi var så fulländad och djup att han kunde diktera vissa delar av Akashakrönikan från astralvärldarna till speciella rullar på det heliga språket sanskrit, vilket ofta blivit kallat ”Gudarnas språk” av indiska mystiker. Den allra första översättningen har sagts innehålla varje människas hela reinkarnationshistoria av dem som levde på jorden. Under varje ålder så har arbetet överförts till nya ”löv” för att det skulle bevaras för kommande generationer. Det nuvarande manuskriptet sägs vara en exakt kopia av detta original och är mellan 400 till 500 år gammalt.

Enligt hinduisk mytologi var Bhrigu son till helgonet Varun. Det sägs att Bhrigu en gång besökte guden Vishnu när denne låg och sov med sin maka Lakshami. Då Bhrigu inte fick ett ordentligt välkomsttagande av Vishnu, blev han arg och slog till guden Vishnu. Bhrigus handling kunde inte accepteras av Vishnus maka. Hon blev arg på Bhrigu och förbannade honom, ”Du och hela Din Braminska generation skall för evigt leva ett liv i fattigdom och Lakshami skall förbli långt bort från Braminerna”. Bhrigu ångrade sin handling och bad om nåd av Gudinnan Lakshami.

Slutligen förbarmade sig Gudinnan över Bhrigu och bad honom skriva BHRIGU SAMHITA (en astrologisk bok) för att tjäna sitt uppehälle och för sin generation, eftersom det var omöjligt för henne att ta tillbaka förbannelsen.

Var och när denna bok skrevs av Bhrigu har ännu inte fastställts av någon boklärd.

Då Braha och Utpal, Indiens forna stora astrologer, inte hänvisar till denna bok i sina verk så har man antagit att den måste ha skrivits någon gång efter Veda perioden. Bhrigu Samhita i original har ännu inte spårats.

Det verkar som om delar av boken ägs av Braminska familjer i Beares, Poona och Meerut, men de tillåter inte att någon ska studera dessa kapitel. Därför har detta astrologiska verk kvarstått utom räckhåll för boklärda.

120

En referens till Bhrigu Samhita är gjord i Jutak – Skand som antyder att horskopet och tolkningen av hela livet på varje människa som fötts på denna planet finns angiven i denna bok, vad beträffar tid, plats och datum för individens födelse.

Elva av dessa kapitel handlar om de olika aspekterna av mänskligt liv.

Dessa kapitel är: Broder!

Phabit Kahand- tolkningar, Jarah Parharan- förgående liv, Tathalin Bhrig Prashan- frågor av Bhrigu, Pratyaksh Mooh Prashan- snärjiga svar, Nasht Janmong Deephia- index till förlorade horoskop, Sarivarisht Nivaran Khand- botmedel på mänskliga problem, Raj Khand- angående bestämmelser, Santan Upaya Khand- planering av barn, Narpati Jayacharya Khand- planering av civila ärenden och administration, Istri PhabitKhand- kvinnornas natur ***. *** Detta material är baserat på information ur ett brev från Professor Bhagat Ram Kamal.

Yogeshwar såväl som andra berättade för mig att detta arbete i Hoshiarpur var det enda i sitt slag som existerade i Indien idag. Vaga antydningar till Bhrigu Samhita nämns i vissa sällsynta böcker.

Dr. Paul Brunton, en av de första västerländska sökarna som träffade Ramana Maharishi och Anand Sarup från Dayal Bagh, kände till dess existens i början på trettiotalet.

I sin bok ”A search in secret India” skriver Brunton om en upplysande konversation som han hade med den mycket duktige astrologen Sudhei Babu om Bhrigus arbete: ”Vet du om det finns någon översättning till engelska av boken?” frågade Brunton astrologen.

Astrologen skakade på huvudet. ”Jag har aldrig hört talas om någon. Det är inte många hinduer som känner till detta arbete.

Hitintills har det hållits hemligt.” ”När skrevs det?” ”Det sattes ihop för tusentals år sedan av ett helgon vid namn Bhirgu, som levde för så länge sen att jag inte kan ge dig ett datum………….”

Då jag inte var särskilt intresserad av astrologi och mycket tveksam till dess kapacitet och riktighet att kallas en vetenskap, måste jag erkänna att jag tog legenden med en stor dos skepticism. Den enda kraften som drog mig i dess riktning var min tillit till swamin och den boklärde. Yogeswar var en kristen munk som var oerhört kunnig i västerländsk vetenskap och den boklärde var en expert på Indiens filosofiska system.

Deras starka tro på bokens giltighet, som de sade kom från egna erfarenheter som varit oerhört exakta, imponerade djupt på mig. Jag försökte hålla sinnet öppet.

121

När vi slutligen anlände till biblioteket som låg intryckt mellan två bakgator, slogs jag genast av en imponerande samling av sanskrit löv hopsatta i stora buntar. Jag hade föreställt mig att det skulle vara en enda stor bok.

Två bibliotekarier som också var experter på astrologi tjänstgjorde.

Denna värdefulla skatt hade tydligen varit i familjens ägo i många år. Jag tyckte att de var intelligenta som höll sig till fakta samt att de talade flytande engelska. Under tiden som vi diskuterade något om arbetets innebörd blev vi bjudna på chai (indiskt te som smakar någonting mittemellan kaffe och choklad).

Astrologerna tror att ingen kan konsultera Bhirgu Samhita såvida det inte är bestämt. Min ankomst var därför väntad och arrangerad för tusen år sedan. Det finns en mängd historier om individer som försökt komma till biblioteket men misslyckats.

Bland otaliga papper måste ett särskilt löv hittas som skulle innehålla uppgifter om mitt liv berättade bibliotekarien för mig. Astrologerna gjorde ett horoskop baserat på datumet för min ankomst till Bhirgu Samhita såväl som på min födelse datum och födelseplats.

Jag fick intrycket att den viktigaste händelsen var min ankomst till biblioteket. Denna händelse satte alla fakta i rörelse. Horoskopet såg ut som en rekonstruktion av vissa stjärnors, månars och solars positioner. Mina följeslagare litade fullständigt på bibliotekariens skicklighet.

Genom att använda horoskopet baserat på mitt liv, kunde astrologerna bläddra genom de enorma högarna för att se om de kunde hitta ett löv med motsvarande horoskopbild.

Denna ”horoskopkopia” troligtvis gjord av helgonet Bhirgu för tusen år sedan, ger sanskrit en beskrivning av mig eller varje annan person som kommit dit på samma gång och vars ”horoskopkopia” blivit upprättad. Man berättade för mig att det kan ta allt från ett par minuter till ett par timmar eller en hel dag att finna det rätta horoskopet.

Jag blev nyfiken på detta ovanliga system och frågade Swami Yogeshwar om biblioteket hade något klassifikationssystem. Han sade att det hade de inte och tillade med mystik i rösten. ”De behöver det inte; det är ödet självt som guidar dem till horoskopet.”**** Allihop blev involverade. Flera buntar togs ner från hyllan på måfå och knöts upp.

De två astrologerna, swamin och den boklärde blev sysselsatta efter det motsvarande horoskopet. Jag började tycka att det var ett gagnlöst företag. Emellertid, efter 15 eller 20 minuter ropade den boklärde att han funnit det. Detta, fick jag höra senare, var ovanligt snabbt.

Detta ökade alls känsla av förväntan. Bibliotekarierna och Swami Yogeshwar undersökte horskopet noga och samtyckte alla till att det var en exakt kopia. Denna pergamentrulle på sanskrit skulle innehålla information om mitt liv.

Jag undersökte lövet noggrant och kunde inte hjälpa en underlig känsla av förutseende.

122

Under tiden astrologerna läste igenom det översatte Swami Yogeshwar och den boklärde meddelandet till engelska…

När den första meningen hade översatts häpnade jag. Jag märkte också att Swami Yogeshwar och den boklärde var djupt rörda. Det var tydligt, åtminstone för de närvarande, att detta var riktigt.

Den första meningen berättade, ”En ung man har kommit från ett avlägset land över havet.

Han heter David Lane och har med sig en pandit (boklärd)***** och en swami”.

Jag stoppade läsningen i mitten av meningen och frågade hur mitt namn kunde nämnas.

Swami Yogeshwar visade mig lövet på vilket mitt namn var skrivet på sanskrit och påpekade att uttalet var nästan identiskt. **** Med nyligen gjorda studier i dataprogrammering så kanske urval på måfå av astrologerna på Bhirgu Samhita blir betydligt mindre övernaturligt än praktiskt. ***** Pandit betyder ordagrant lärd, vis eller studerad. En pandit anses vara en bildad person.

Den boklärde var också mycket imponerad av exaktheten trots att han kände till Bhrigu Samhita mycket väl.

Men astrologerna acsepterade det som dagligt bröd och fortsatte att läsa ”Den unge mannen är här för att studera dharma (religion) och för att träffa heliga män och helgon”.

Vissa mycket personliga saker relaterades och som jag fann rörde mig mycket. Detaljer om mitt nuvarande liv gavs och på detta följde en beskrivning av mitt föregående liv.

Swami Yogeshwar skrev ner det på sanskrit och översatte vissa delar för mig på en pappersbit. Men till min förvåning, sade man att jag kunde behålla original lövet om jag så önskade.

Det var då jag hörde detta förvånansvärda uttalande om Boken från astrologerna. ”Bhrigu Samhita förnyar sig själv, ibland med mycket gamla löv och ibland med nyare. Vi gör ingenting; det behövs inte. De ”astrala registreringarna” manifesterar sig fysiskt vid rätt tillfälle och plats”.

Mitt tvivel fördubblades när en av de senare meningarna i horoskopet lästes högt.

För att betala en skuld som jag ådragit mig i ett tidigare liv, fick ja rådet att betala 150 rupees (motsvarar ungefär 20 dollar eller 140 Skr) till Bhrigu Samhita. Jag log, och tänkte att den genomgångna timmen hade varit mycket givande- även om det inte var sant. Men, intressant nog kan sägas att det lades ingen tyngd över att jag måste betala beloppet som nämnts i lövet.

Tvärtom, Swami Yogeshwar och de andra sade att det var ingen brådska. Jag hade inte för avsikt att betala beloppet, men jag tyckte att bibliotekariernas attityd var motsatt den man kunde vänta sig från de som höll på med falskspel.

Detta plus den välbefinnande effekten från läsningen tycktes ha alla på närvarande, föranledde mig att inte avfärda det hela som bedrägeri.

123

Swamin uppförde sig som om det hade varit en uppenbarelse. Faktiskt hans egna ord var, ”Käre vän, Gud har talat till oss idag genom Bhirgu Samhitas förmedling!” Jag har också fått lära mig att legenden berättar att Bhrigu skrev sitt verk ”för att tjäna sitt levebröd och för försörjning av sin generation”. Det förklarar delvis varför verket har en ”inbyggd” begäran efter pengar.

I två år har jag funderat över olika förklaringar till informationen som fanns i Bhrigu Samhita.

Möjligheterna går från rent bedrägeri till komplicerade metafysiska teorier.

Ju mer jag tvivlade på verket desto mer tycktes de individer jag mötte och böcker jag läste vittna om verkets trovärdighet.

En kanadensare vid namn II G. Mcenzie skrev, ”Jag konsulterade Bhrigu Samhita och fann mitt namn nämnt där, dessutom så många andra saker i mitt liv som visar att människan inte ha någon fri vilja………Bhrigu Samhita fastställer om mig att jag, herr Mcenzie från Kanada, befinner mig här med de och de människorna. Han berättade om några händelser i mitt föregående liv samt förutseende i mitt framtida liv” Baba Faqir Chand, ett helgon som är känt över hela Punjab för sin extrema ärlighet och uppriktighet, intygar också om Bokens värde, ”Alla skördar frukten av sina dåd”. Major Som Nath från Aligarth är en av mina kollegor. Han besökte mig innan kriget mellan Indien Pakistan 1971-72 och han gick också till Bhrigu Samhita. De berättade för honom att han hade varit en domare i sitt förra liv och att han hade accepterat en hög muta från en anklagad brottsling och att han följaktligen försatte denne man på fri fot och straffade en oskyldig man i hans ställe. Som ett resultat av detta skulle han råka ut för en stor olycka i detta liv och samma år som han var på Bhrigu. Astrologen föreslog att han skulle göra någon slags gottgörelse, llwan. Men han gjorde det aldrig. ”Emellertid, då han reste till sin plats på fältet blev han dirigerad att flytta till den framförvarande posten i Shakraghar med två kamrater. De reste med jeep. Plötsligt brast en mina under jeepen och de ådrog sig all svåra skador…….” ”Men, om Bhrigu Samhita astrologen inte hade berättat det för honom om hans kommande besvär i förväg, skulle jag inte ha kommenterat det. Han blev faktiskt utsatt för en stor fara.

Detta visar att våra föregående handlingar dominerar vårt liv nu.”

SRI AGASTHIYA, MAHA SIVA NAADI JOTHIDALAYAM NAADI ASTROLOGI Naadi astrologi är en gåva till mänskligheten i denna tid av kaos inom alla områden i livet – det personliga, sociala såväl som det politiska. Den säkraste vägen för att ta reda på din framtid och lösa dina problem är genom att göra en Naadi-läsning. Låt den makalösa Sri Agasthiya leda dig till en bättre framtid.

Bättre hälsa, välstånd, kärlek och frid.

124

Ditt ödes hemligheter finns i ditt tumavtryck!

I våra dagar hör vi talas om människor med ESP (extra sensory perceptions – psykiska krafter). Rishis var heliga vise män som var engagerade i att koncentrera sig på PARAMATMA – den universella själen. Deras krafter var enormt mycket mer utvecklade än de med ESP. De kunde även förutsäga framtiden. Med denna synska förmåga kunde Rishis som Agasthiya, Kousika, Vasishta och Mahasiva Vakkiyar ge människorna i den här världen förutsägelser. Dessa stora vise män, som besatt den yttersta kunskapen inom vetenskaper som medicin, teknik, astrologi och atomenergi samt inom flera andra grundläggande vetenskapsgrenar, kunde genom ren intuition dra kunskap från den universella källan och överföra den på palmblad och träplattor. Vi kan med all säkerhet säga att dagens vetenskapliga och teknologiska framsteg härrör från dessa gamla kunskaper.

Trots att livet i den här världen förutom människor består av växter och djur, så är det bara mänskliga varelser som har ”fri vilja”, vilket får dem att göra bra och dåliga handlingar samt lida av goda eller dåliga effekter av dessa gärningar. Dessutom kan inga djur eller växter oroa sig – de kan bara lida . Oro är endast mänskliga varelsers rätt! Under tider av hinder och lidande i livet försätts deras sinne ur balans och resultatet blir förvirring. Ett förvirrat sinne kan aldrig lösa problem eller göra framsteg. Vad de då behöver är en konsultation för att kunna ta de rätta stegen. Med detta i gott minne har visa män i forna tider såsom Agasthiya med intresse för den mänskliga rasen lagt ner omtankar på att göra en livskarta för de människor som med all sannolikhet skulle söka deras guidning.

Vilken bättre hjälp än denna kan vi få? Välsignade är de själar som söker deras guidning och får den! Sålunda föddes Naadi Astrologi – vetenskapen och kunskapen om nuet och framtiden från palmblad. Naadi astrologi, där ödet för var och en av oss är skrivet och bevarat sedan 2000 år tillbaka, kan bara anses vara försynens skickelse, fastän det finns andra former för förutsägelser såsom astrologi, handläsning och numerologi etc. …

Naadi astrologi betyder: Vägen ”en kropps Naadi” (pulsslag) ger detaljrik information om kroppens kondition samt hårfina detaljer av en persons liv. Det är därför som förutsägelsen kallas för ”Naadi-läsning”. Läsningar ges endast till sådana personer, som Rishis på grund av sin visdom räknat med skulle komma för att studera dessa förutsägelser. Den exakta åldern vid vilken personen kommer att anlända för sin läsning har också förutsagts. Dessa förutsägelser skrevs på palmblad såsom många andra konster och vetenskaper från fordom.

De skrevs också som poesi på gammal tamilska och sanskrit. Senare dagars kungar från Tamil samlade alla sådana palmblad oberoende av ämne och förvarade dem i mega - bibliotek.

Dessa mycket gamla blad, som innehåller visa ord av Rishis från fordom, skulle annars ha förlorats.

Tanjores kung, en sann beskyddare av konst och vetenskap, fann ett förråd för dessa palmblad i sitt slottsbibliotek. Han fick också bladen översatta till tamil med hjälp av pundits (lärda män). Våra förfäder, som bodde i Vaithiswaran Koil för mer än 300 år sedan, erhöll dessa palmblad innehållande astrologiska inskriptioner på en auktion under brittiskt styre. Britterna tog med sig några av buntarna till London och bevarade dem på Londonmuseet. Enligt hörsägen lär det finnas buntar även i Tyskland. (Dessa tillhör vetenskap och medicin) Den

125

store tyske forskaren i språk och indologi Max Muller som bemästrat 144 världsspråk, avslöjade värdet av dessa palmblad för européerna på 1800-talet.

Innan en läsning görs för en person med tumavläsning, så måste palmbladet identifieras med hjälp av födelsedatum, planetpositioner vid födelsen, föräldrar, namn på några nära släktingar, yrke, äktenskap etc. Efter detta följer förutsägelsen från dagens datum till hans/hennes sista födelse. Det förgångna d.v.s. från födelsen till dagens datum ges inte på palmbladet.

För att göra det lättare för våra kunder, så att de inte behöver resa hela vägen till Vaitheeswaran Koil för att få en läsning, har vi öppnat Sri Agasthiya Maha Siva Naadi Jothidalayam i Tamil Nadus huvudstad.

Vår Naadi Jothidalayam ligger i hjärtat av staden. Det är lätt att nå dit. Vi står till Er tjänst för att tillfredsställa Era behov. I modern tid är tiden dyrbar varför vi är redo att ge service.

Vi är bara väktare eller förvaltare av förutsägelsen. Du är ägaren. Närhelst ägaren begär det måste förvaltaren överlämna egendomen. Så vi är redo att överlämna tillgångarna till de ägare som kommer med riktig identifikation.

Då det kommer att ta tid att spåra ditt tumavtryck, bör du vara beredd på att stanna en hel dag.

Ditt tålamod och samarbete kommer att hjälpa oss att hitta de rätta bladen och förutsäga din framtid. På grund av vår långa erfarenhet är vi stolta att kunna säga att våra förutsägelser är genuina, riktiga och pålitliga, vilket du aldrig finner i andra astrologiformer eller handläsningar.

Naadi-läsningar är oerhört detaljerade och täcker det förgångna, nuet och framtiden. De råd som ges vid läsningen genom Nadi-läsaren kommer att vara mycket välgörande för de personer och familjer som tar dem. Vår erfarne Naadi-astrolog står till tjänst mellan klockan 08.30 – 18.30.

Naadi – resor till Indien Som ett resultat av två resor till Indien tidigare i år, så gör Anders B Johanson resor till Indien i grupper om 6 – 8 personer. Meddela gärna ditt intresse och då vi fått ihop minst 6 eller högst 8 personer anordnas resan till Indien och Madras i 8 dagar (besök till omkringliggande tempel ingår).

Du kan kontakta oss för att få ditt vediska astrologi – porträtt som innehåller 16 olika födelsehoroskop och som är en nyckel till tidigare – liv – läsningar hos Naadi – läsaren.

Porträttet bekräftar också din identitet vid tumavtrycksläsningen.

För ytterligare information ring, E-maila eller läs vidare på vår webbsida enligt nedan.

LIVETS BLAD – agasthiya nadi jyotilyam palmbaldsastrologi – skrivet 100 ad från tidningen Star Teller madras Indien. copyright Argon Navis. Översättning av Anders B Johanson av en artikel på engelska om Livets Blad av Shoba Naidu.

Du möter en främling. Han talar om vad Du heter, hur gammal Du är, Ditt yrke, namnet på Dina föräldrar och Din fru, hur många barn Du har, berättar om Dina föregående liv och Dina

126

framtida utsikter. Allt detta görs från manuskript gjorda på palmblad och skrivna åtminstone för 2000 år sedan. I sanning förbryllande!

Och detta är inte påhittat. Sådana erfarenheter är vanliga bland experter som har dessa blad i sin ägo och det sprider sig nu såväl över hela Indien som utomlands.

På tamilspråket betyder nadi ”att söka efter”. Enligt Durai Subburathnam Sri Kousiha Agasthya Mahasiva Vakkiya Nadi Jothida Nilayam i Chennai kommer varje person som har en palmläsning där definitivt att komma dit vid en tid som är förutbestämd och specificerad på palmbladen.

Processen är enkel. För att kunna lokalisera ett manuskript tas ett tumavtryck av personen på ett papper, vänster för kvinnor och höger för män. Men uppfattningarna är delade. Medan Subburathnam menar att det finns 1008 klassificerade typer, säger den Dehlibaserade nadiläsaren B Raju att det bara finns 108 typer. Palmbladen är också arrangerade därefter. Att hitta Din palmläsning är inte lika lätt som att lämna Ditt tumavtryck. Det är ett oerhört krävande arbete att matcha de två och ibland tar det flera timmar. Raju säger: ”Om vi inte kan hitta bladet, ber vi klienten att återkomma efter ett par dagar, eftersom vi måste hämta det från vår födelseplats eller så hänvisar vi till Sukshma nadi, som ger korta förutsägelser”. Dessa blad ger Dig också planetpositionerna i personens födelsehoroskop. Raju säger: ”Detta är bekräftelsen på dess riktighet”.

Subburathnam förklarar: ”Detaljerna från föregående liv och framtida förutsägelser skrevs av stora lärda män för hundratals år sedan. På grund av att de hade gudomliga insikter kunde de se bakåt och framåt och skriva ner alla detaljer för alla de människor som en dag skulle komma för att få sin nadi-läsning”. Då bladen hittats ”sjunger” läsaren på gammal tamilsk vers, vilket på samma gång översätts till det språk som klienten valt. I dagens högteknologiska samhälle kan Du även få Dina läsningar på kassett. ”Bra eller dåligt, vi lägger inte till något på egen hand. Vi läser endast vad som står skrivet på bladet. Du kan också läsa Ditt namn om Du kan språket” säger Subburathnam. Processen för att bli en nadi-läsare är mycket sträng. ”Lärjungen, vilken vanligtvis är en familjemedlem, måste bo i en gurukul i 10 år”.

Det finns olika teorier om hur läsningarna görs. Den bortgångne Dr B V Raman, tidigare redaktör för tidningen The Astrological Magazine gjorde omfattande undersökningar beträffande nadi-läsningar. Han ansåg att systemet var något genialt och originellt för indisk kultur. Fram till 1930-talet var nadi-kunskapen en förseglad bok även för de flesta hinduiska astrologer.

Raman tyckte att nadi-läsarna baserade sina läsningar på den enorma astrologiska litteraturen.

Enligt den lärde Parasara var alla skrivna på sanskrit i form av sutras (verser).

Enligt Raman var det bästa systemet baserat på 36 tantra nadis där var och en av dem bestod av 1588320 astrologiska kartor. Dessa upprepas vart 360:de år. En annan teori är att kshudra devatas (änglar, andliga väsen) ger information om personen vidare till nadi-läsaren. ”Förutsägelsernas riktighet beror på den intensitet med vilken ritualerna utförs samt på läsningen av mantras för att blidka gudarna” skrev Raman i tidningen Hinduism Today.

127

Tusentals palmblad är spridda över hela landet – känt som Nadi Grantha i söder och Bhrigu Samhita i norr. Dessa är skrivna av sju rishis: Agasthya, Kausika, Vyasa, Bohar, Bhrigu, Vasishtha och Valmiki. Subburathnam förklarar: ”Bladen förmedlar förutsägelser för alla utan tanke på tillhörighet vad beträffar kast, trosbekännelse eller nationalitet. Agasthyas förutsägelser är skrivna på tamilspråket”. De blad som finns hos dagens nadi-läsare i söder tillhörde Kung Sarabhoj, en Maratha regent över Tanjavur. Bladen började att förstöras med åldern och därför anställdes lärda män för att översätta de gamla tamil- och sanskrit-skrifterna och överföra dem till nya ola (palmblad). Dessa skrevs på vatta ezathu, tamilskrift, med ett skarpt nagelliknande instrument kallat ezuthani. Nadi-läsarna bibehåller dessa blad genom att gnugga med påfågelsolja vid gynnsamma tillfällen. Somliga av originalbladen finns fortfarande bevarade hos Saraswathi Nilayam i Tanjavur.

Senare när britterna lämnade Indien tog de med sig ovärderliga manuskript över vetenskap, auyrveda och astronomi. Astrologiska manuskript lämnades kvar, vilka senare auktionerades bort. En samling astrologer (valluvars) från Vaitheeswaran Koil i Tanjavur köpte dem och gjorde nadi-läsningar till ett yrke som endast kunde ärvas. B Raju, en nadi-läsare som hör hemma på denna plats och har satt upp Sri Kausika Mahasiva Nadi Jothida Nilayam i Delhi, säger: ”Nadi-läsare från våra hemtrakter har satt upp centra över hela landet”. Men varje center arbetar oberoende av varandra.

Men hur görs läsningarna? I sin bok Nadi Astrology, säger Chandulal S Patel: ”Det finns nadis av olika typer. En del nadis läser en persons hela livshistoria och utgår från astrologi. I sådana fall är föregående och framtida händelser till en viss del felaktiga. Nadi-läsarna är genuina astrologer.

En annan typ av nadi-läsare sägs ha kontroll över kshudra (enkla eller låga) sadhana mantras.

De använder ofta klärvoajanta krafter för att göra horoskop från handens insida och i många fall är ej inkarnerade varelser såsom naturandar engagerade i att ge information. Denna sadhana, Karna Pishachi, berättar i örat för läsaren vad som skett i det förgångna och detta förmedlas vidare till kunden. Allt stämmer, men då det gäller framtiden misslyckas man bedrövligt”.

Både Subburathnam och Raju misstycker. ”Våra läsningar är till 100 % riktiga. Många av våra nöjda kunder tar med sig sina vänner och släktingar för läsningar. Det är inte fråga om tantra eller mantra. Vi läser vadhelst som finns skrivet där och om bladet inte hittas så säger vi det, säger Subburathnam. Vi tar inte betalt förrän kunden är fullt nöjd, tillägger Raju.

Skeptiker argumenterar och säger att astrologen ställer många frågor och sedan lägger ihop två och två. Subburathnam förnekar beskyllningen. ”Ja vi ställer några frågor till kunden för att kunna lokalisera det rätta bladet, men kunden behöver bara svara med ”ja” eller ”nej”. Han förnekar inte att falska läsare har spritt sina tentakler över hela landet för att tjäna pengar.

I Hoshiarpur, där Bhrigu Samhita-läsare är koncentrerade, gör läsaren ett horoskop på tiden då Du kommer för en konsultation och sedan fortsätter han att leta efter det blad som korresponderar med horoskopet, vilket kan ta timmar.

Det finns tretton kapitel eller Kandams i Nadi Shastra som vart och ett behandlar ett visst ämnesområde i kundens liv. Kunden kan själv välja vad hon/han vill höra. För lokalbefolkningen kostar en grundläsning Rs 150 och för utomstående kostar det litet mer då

128

översättning tillkommer. Varje ytterligare kapitel eller Kandam kostar Rs 150. Rajus konsultationskostnad ligger på Rs 500.

Subburathnam använder många nadi – läsare och skrivare, vilka skriver ner översättningarna åt kunderna och hjälper översättarna. (Översättningar finns på engelska, hindi, telugu och malayalam). Förutsägelser och guidning av pariharams (botemedel) ges för en period av två år.

Många anser att pariharams endast är en inkomstbringande gimmick. Subburathnam håller inte med. ”Vi läser pariharams endast om vi blir ombedda. Dessutom är de flesta botemedlen mycket enkla som till exempel att besöka tempel, ge mat åt fattiga, ge gåvor till nadi-läsaren eller att bära talismaner. Men detta är frivilligt”.

Vad som än må vara sanningen så testas Ditt tålamod i de långa köerna hos nadi-läsarna. Om Du är intresserad av en konsultation, så är det bättre att beställa en tid för möte. Ett möte med ödet!

B Raju i Delhi säger: ”Om vi misslyckas med att hitta en kunds blad, så refererar vi till Sukshma Nadi, som ger mindre förutsägelser.

Kapitel / Kandam Innehåll: Kapitel I: Kundens namn och andra detaljer, hennes/hans föräldrar, make/maka, yrke, barn och framtida förutsägelser.

Kapitel II: Pengar, ögon, familj, utbildning och tal.

Kapitel III: Hur många syskon, relationen med dem.

Kapitel IV: Moder, hus, fordon, land och liknande frågor.

Kapitel V: Barnen och deras framtid, orsaker till barnlöshet, botemedel.

Kapitel VI: Sjukdom, fiender och rättsfall, åtgärder.

Kapitel VII: Äktenskapsår, namn, ascendent, brudens eller brudgummens planetpositioner, framtida liv med maken eller makan.

Kapitel VIII: Levnadsålder, olyckor och faror i livet, ålder, månad, datum, dag, tid, stjärna, ascendent och plats för dödens inträffande.

Kapitel IX: Förutsägelser beträffande fadern, rikedom, besök i tempel, lycka, böner genom heliga män, välgörenhet.

Kapitel X: Yrke, byte av plats, bra och dåligt.

Kapitel XI: Behållning och andra äktenskapet.

Kapitel XII: Utgifter, utlandsbesök, nästa födelse, uppnådd frälsning.

Kapitel XIII: Santhi Pariharam – föregående födelse, begångna synder, botemedel för att ta bort effekterna av begångna synder i föregående liv.

129

E-mail elanra55@yahoo.com.

Hemsida www.premasagalight.com Dedicated to: Mr Anders B Johansson Shiva Mayam 7.11.2001 Vedic Astrologer Argon Navis 3.00 p.m.

Sweden Chennai – 61 Profile of Shri: Agasthiyar Durai Subburathnam I am pleased to present this significant article about “Profile of Shri: Agasthiyar Durai Subburathnam. – Chief Nadi Astrologer of Sri Koushika Agasthiyar Mahashiva Naadi Jothida Nilayam – No: 36, New State Bank Colony, West Tambarag, Chennai – 600045, Tamilnadu, India”.

INTRODUCTION: The Nadi astrology is a valuable gift handed over to us by our intellectual ancestors, rishis of ancient India who discovered and unearthed valuable information even in many fields such as arts, science, medicine, astronomy, palmistry, numerology etc. Evidence of ancient manuscripts like brihat samhits, jathaka, paarijatha etc. was obtained. There are several branches in Astrology or horoscope analysis viz. casting and reading of horoscopes, based on the positions of nine planets due to its transition aspects respectively within the twelve houses at the time of birth of a person and thus predictions of individuals’ future is given co-relating such movements across the zodiac between the sky and our beautiful earth. Nadi astrology has two distinct definitions: “Nadi” in tamil means “seeking to know natives lives, secrets, truth and reality” a) “Nadi Astrology” also gives explanation of our past, present and future life contents inscribed on a palm leaf.

ORIGIN OF NADI ASTROLOGY IN INDIA: The origin of the palm leaves can be traced back approximately 2000 years ago where fate of each individual was written by divine dispensation. Predictions of human beings were inscribed on palm leaves like many other fields like arts, science, medicine of ancient days.

Initially they were in Sanskrit. It was recopied before 300-400 years back.

In due course such palm leaves were preserved by many tamil kings who gathered all such palm leaves irrespective of the subjects and stored them in big libraries. The rulers of chela kingdom and the Mavatha king sarfojee Maharaja saved or preserved such palm leaves from decaying with age. Driven by their passion for the tamil language they translated them into tamil and preserved them at Saraswathi Mahal inside the Tanjore palace in south India. The king of Tanjore too, a true patron of arts and sciences, preserved such leaves in his palace library. With help of pandits or learned scholars he too translated all the contents from Sanskrit to tamil. The credit goes to such tamil kings who by their interest preserved the leaves which are the repository of the wisdom of ancient rishis. But for their efforts we wouldn’t have been aware of such distinct Nadi predictions.

130

Later, during the British rule, the British were very keen to acquire these leaves which also dealt with herbal cure, alchemy, different types of rasayans, Kayakalpa to increase longevity, different branches of fortune telling etc. In some, the basic rules of the modern scientific inventions were explained. Hence, these valuable contents were readily taken away by the British but left behind some of the astrological leaves to their loyalists. Some bundles of leaves were hence put on auction also. Experts in the field of astrology belonging to a particular caste specialized in astrological analysis, realized its significance and spontaneously bought these leaves and subsequently earned their livelihood through such Nadi readings.

Gradually it became a traditional and hereditary profession or occupation for many who adopted such a career. Such palm leaves were thus auctioned from the British by the forefathers of Sri: Agasthiyar Durai Subburathnam, who were residing in Vaitheshwaran temple and in adjacent places of the very temple as a group and involved dedicatedly since the hundred years in the same field. Henceforth, such leaves were passed on to their generations, respectively. Hence, his ancestors together with him to present days proved to be imminent, ardent, sincere astrologers since 80 years approximately for three generations serving the public to restore more of peace, good health, prosperity and universal integration.

HISTORY OF TAMBARAM AGASTHYAR NADI CENTRE: Shri: Agasthiyar Durai Subburathram’s elder uncle, Jothida Kalaima – Mani Swamy Satchidanandam belongs to their family lineage, further preserved these palm leaves and also added to them, the palm leaves he could gather from every available source. He thereafter established at Vaideshwonan Koil a centre called “Sri Koushika Agasthiya Mahashiva Vakkiya Naadi Jothidam” and practised nadi astrology.

After his demise, his eldest son Arulsivam Arumugam, deeply involved himself in Nadi astrology and people from all over the world sought Nadi predictions from him. He was very renowned and many newspapers or periodicals praised his valuable services also. To ensure that his rare art does not perish with him, his brother and sons took active interest to perpetuate Nadi Astrology.

Hence, Nadi Astrologer Sri: Agasthiyar Durai Subburathnam belonged to such reputed family in rendering his dedicated services and practicing it to this day. He received training from his elders similarly. He started his centre at Tambanam, south India Chennai nine years ago and administrating it successfully. His well established office is at Chennai as “Kausika Agasthiya Naadi Jothida Nilayam, Tambaram, West Chennai – 600045, Tamilnadu, India”.

Many journals, television channels within tamilnadu, and outside India like America, Japan had broadcasted interviews with him. His humble statement stated that “The fact of his growth in stature, is completely due to the divine grace of Shri Agasthiyar Maharishi, Lord Shiva, Goddess Parvathy and also by the blessings showered by his forefathers”. He felt sorry for the fact that they do not have palm leaves of all persons all over the world – but only a limited quantity. However, he is confident that who ever seeks him to know their predictions from any part of the world, will be destined to hear the same by divine grace at proper time and date.

SCOPE OF NADI READINGS: He commands the faith and respect of thousands of people who have tested the authenticity of the leaves he holds. Many important persons were

131

impressed and benefited by the predictions of Nadi astrology in their life. Hence, they still continue to seek guidance very often with confidence, as their details are strictly kept confidential. He is also assisted by 12-15 Nadi readers and half a dozen Nadi writers who hasten the workload every day without much rest from morning 8.30 a.m. to late night also.

Thus, his centre officials do have translators who translate or interpret the Nadi tamil poetic contents to natives preferable languages or mother tongue like hindhi, telugu, nalayalam etc. which are regional languages. For the benefit of foreigners, English translators are also recruited.

Hence, we are gifted to have Nadi Astrologer Mr. Sri: Agasthiyar Durai Subburathnam amidst us. His services will help many people who are entangled within the web of present complicated modernized society which is surrounded with commotions, pandemonium, miseries, displeasure, enmity, rivalry existing due to mere ignorance, arrogance, selfishness and karmic effects.

ADVANTAGES OF NADI ASTROLOGY: Remedial measures help to reduce stumbling blocks and enhance self-confidence, happiness, prosperity, good health and peaceful death.

1) The natives can avoid unpleasant correspondence by being meticulous in their actions with regard to career, education, occupation, and marital life too.

2) Marriage details revealed, relieve parent or spouses’ anxiety and fear. Prospects of second marriage or not can help to accept our future reality.

3) Nadi astrology aids political awareness.

4) It also brings enrichment of cultural exchange between India and other countries also.

5) By such cultural exchanges many foreigners too benefit the fruit of such readings to stabilize well their life too though they are far away from Indian soil.

6) Nadi Astrology helps natives to know facts of their next birth, mukti or salvation too.

7) Precautionary measures are very well taken ahead by natives as they are aware of their future impending dangers.

8) It catalysts self-realization making natives to decrease bad karmas and enhance or increase good karmas to avoid re-births according to Hindu philosophy.

9) Aushada Kandham or chapter guides people to take correct or apt medical treatment for chronic, acute diseases.

10) Married couples without issue due to karmic effects, realize the cause and thus later enjoy birth of children by wiping or cleansing away their karmas by adopting and completing certain remedial measures.

11) It boosts philosophical, spiritual thoughts in natives mind.

CONCLUSION: Naadi Astrology can hence be defined as a “Blue Print” of many souls’ life style born as human beings in this universe. It is quite unfortunate to note that no other forms of astrology have been criticized or manipulated as much as “Nadi Astrology”. Due to the code of mystery surrounding it, a number of quacks play havoc with the gullible public.

The people should be aware that many sincere, devoted, dedicated professionally trained, talented expert nadi readers exist who possess genuine Nadi palm leaves transcribed by Indian ancient rishis. The natives are allowed to read for themselves from the palm leaves if they know tamil language as first hand evidence after the identification of such leaves are done.

More than anything, all doubts put forth by the natives are clarified patiently by the Nadi readers until the natives are happy with the explanations. To the foreigners similarly the

132

interpretation given by certain translators too are done with immense patience and with sincerity and dedication being very meticulous about the facts revealed as every letter or word is important for the natives’ knowledge and benefit genuine purpose for their readings are serviced humbly by divine Goddess and God’s grace to.

Subam Författare, Vedisk Astrolog, Esoterisk reseledare Anders B Johansson

133