Jackelén visar på en tydligt utåtriktad öppenhet i talet om den mångkulturella gemenskapen, den glokala församlingen med engagemang lokalt och internationellt, gemenskapen som ger sociabilitet till det omgivande samhället och som rustar människor att leva goda liv utifrån mässans delande. Söderberg har liknande tankar, han vill vidga begreppet gudstjänstgemenskap till att gälla relationen till Gud i vardagen där den kristne arbetar för rättvisa, fred och miljön, målet med gemenskapen är att ge möjligheter till ett gott liv i Guds skapelse och inte bortvänd från den. Söderberg gör skillnad på kyrkans relation till staten/samhället och kyrkans relation till folket. Detta öppnar vägen för att då det behövs ha en kritisk hållning till statliga pålagor eller politik som hotar människovärdet och ändå vara en folkets kyrka. I relationen till folket finns tydliga drag av den tjänsteteoretiska diskursen, kyrkan ska gå med folket, tjäna folket och stödja människor till tro och samhällsengagemang. En punkt är otydlig och i viss mån svårhanterlig, och det gäller tanken att kyrkan är alla döpta som vill vara med samtidigt som det sägs att kyrkan ska betjäna och ge stöd till folket. Ordet kyrka får två olika betydelser utan att det klargörs – kyrkan som alla medlemmar å ena sidan och å andra sidan kyrkan som de anställda, de aktiva och de förtroendevalda. I talet om gemenskapen finns större likheter än jag väntat finna med den engagerade gemenskapens diskurs. Särskilt ser jag kopplingar till delar av Sigurdsons teologiska diskurs i mycket som Söderberg skriver. Där finns hos båda bejakande av skapelseperspektiv och bilden av kyrkan som en gemenskap som är utåtriktad och engagerad i samhället och världen. Denna sista tanke är också mycket tydligt närvarande hos Jackelén. Hon betonar kyrkan som den plats där människor ges kraft till att gå ut i samhället och leva sina liv, platsen för famnen men också dunken i ryggen – utsändningen att leva det liv som gestaltats i mässan i samhället och i världen – Jackelén betonar även det internationella engagemanget. Den diskurs för den engagerade gemenskapen som Modéus står för ligger längre bort från herdabreven, särkilt tydligt är detta i att kyrkan inte kan begränsas till att vara enbart den gudstjänstfirande församlingen. Detta gäller alla tre. Koivunen Bylund talar om en församlingsgemenskap där det pågår samtal och öppenhet för minoriteter, där många olika verksamhetstyper visas fram, bland annat finns bilder från de kyrkliga handlingarna som en självklar del av kyrkans liv. Kyrkan kan inte begränsas till dem som samlas till en typ av gudstjänst vid en tid under veckan. Jackelén kritiserar uttryckligen den tjänsteteoretiska diskursen och tar avstånd från att se kyrkan som tjänsteproducent, men ändå kan hon skriva att kyrkan ska vara tillgänglig och ge god service. Tillgängligheten är viktig men den är inte det centrala som kyrkan framförallt ska göra, nämligen skapa den alternativa gemenskapen som ger redskap för det engagerade livet. Något som slagit mig är att den engagerade gemenskapens diskurs har en mycket stor plats i alla de tre herdabrevens diskurser. Den dominerar hos alla tre, den tjänsteteoretiska diskursen har endast några få inslag och då främst hos Söderberg och bara som en antydning hos Jackelén. Hos dessa tre biskopar är med olika utformningar och i olika nyanser den engagerade gemenskapens diskurs som har hegemonin.
41