Tusentals lyssnade till Brandell i Nora

Jens Svensson, bilmekaniker i Järesta i Nordingrå, har i sin samling av antikviteter en uppbyggelsebok tryckt år 1664. I boken finns flera namnteckningar, bland annat av Pehr Brandell. Jens fann boken hos sin svärmors mamma, Berta Persson i Sund. Vem var denne Pehr Brandell, som kom att få en sådan avgörande betydelse för de andliga förnyelserna i Norrland? Nils Parkman, tidigare kyrkoherde i Nordingrå, skriver om denne väckelsepredikant som samlade tusentals åhörare.

Text: Nils Parkman, Lars Parkman. Foto: Lars Parkman, public domain

Hela Höga Kusten är en Brandell-kust. Pappan Pehr Brandell och sönerna Petrus och Simon har som präster tjänstgjort i alla dessa socknar: Petrus i Häggdånger, Härnösand, Säbrå och Nordingrå; Pehr i Högsjö, Nora, Skog, Bjärtrå och Ullånger; Simon i Vibyggerå och Själevad – endast Nätra fick inte träs på ”detta timotejstrå med smultron”.

Pehr Brandell föddes Nyårsdagen 1781 i Håkansö i Piteå landsförsamling. Han var bondson och läshungrig men hade inte möjlighet att studera. Nora var ett av de pastorat vars präktiga jordbruk gav lön åt biskopen i Härnösand (prebende-församling) och det är kraftkarlen biskop C G Nordin som byggt både kyrkan och prästgården i Nora mellan 1805 och 1810, trots motstånd. Men han bodde inte där utan placerade

Pehr Brandell som vice pastor 1813 att sköta tjänsten och med en betydligt lägre lön - åtminstone biskop Franzèn såg till att Brandell fick påökt.

Denne bondpojke från Piteå talade inte latin, men han måtte ha haft en förmåga att predika så personligt och inträngande att folk blev gripna.

Genom TV ser vi varje vecka rena folkhav i Globen eller Skandinavium eller sporthallar. Vi fascineras av två hockeylag eller en lång rad artister i obeskrivbara kreationer, eller en skidstjärna på upploppet. Här står i stället en ensam präst i svart kappa och talar, utan koncept – obundet vänd direkt till en ensam människa som känner: han har sett mig i denna folkträngsel i denna 1000-platsers kyrka då: så dödstyst att prästens röst kunde höras ute på kyrkogården när man tagit ut fönstren och det inte blåste i lövträden – mig, en person som gått ett par mil eller suttit i en av de 90 hästskjutsarna som passerade Skuleskogen under samma timme, alla på väg till Brandell i Nora. Många stannade över helgen i prästgården (där jag själv vuxit upp) och stod i kö för att få personligt samtal. Då ströddes halm i den stora ”salongen” och de fick övernatta. Familjen fick dela med sig av maten med dem medan husbonden samtalade med nästa. ”Vi fick mest ölsupan” har sonen Petrus skvallrat om. (Ölsupa = välling på mjölk, mjöl och tillsats av öl eller svagdricka + kryddor).

Den lilla sameflickan, fosterdottern (nära nog sockenlappen) Maria/Milla Clemensdotter från Föllinge f 1813 smög sig ner i golvhalmen sedan hon sanningssökande fått tala med den upptagne prästen. Hon bevarade hans ord som ett bröd vid sitt hjärta, ett bröd som inte möglade eller torkade. Senare fick hon dela det Nyårsdagen 1843 med den lärde prästen Lars Levi Laestadius, på hemväg till Karesuando. Han blev då väckt till tro och därmed är också laestadianismen en följd av Pehr Brandells förkunnelse.

Vi får inte glömma pastorskan Anna Brita, dotter till kyrkobyggaren Simon Geting på Åbord. Om Brandell var så kunnig och modern i mångt och mycket, varför kunde han inte iaktta barnbegränsning? Kanske var hustrun positiv – och så barnadödligheten! 13 barn födde hon på 20 år, mellan 1816 och 1836. Fem pojkar och åtta flickor – och åtta gånger fick hon lägga spädbarn i kista. Hur orkade hon? Hon blev inte knäckt: hon odlade lin och beredde, och gödde vissa år ända upp till 15 grisar, båda produkterna för hushållet och salu. - Visst fanns det pigor och drängar som delförklaring: familjen och de anställda kunde räkna över 20 personer vid aftonbönen. En kyrkoherde var i praktiken en VD för ett jordbruksföretag med 40 kor, hästar och småboskap. Prästgården var också till en del gästgiveri. Hur orkade de. . .

Pehr Brandell var nog inte märkvärdig till det yttre men en personlighet av klokhet, myndighet, erfarenhet och Guds Ande, och folk blev gripna. De tycktes förstå nödvändigheten och miraklet i att komma till en tro på Jesus som vår försonare. Visst kunde han vara sträng - som Landgren i Delsbo.

Noraborna hade den tiden ett genant dåligt rykte som en supig socken, med påföljande ovänskap och processer inför rätta. Brandell kunde vända situationen på ett klokt sätt: han ransonerade antalet supar vid gravölen (minnesstunden efter begravningen) från tre till ett, säger ett glas. Och de lydde. Nu hade Nora socken fått ett annat rykte: Brandell i Nora blev känd över hela landet. Denne bondson med dålig skolutbildning hade en brinnande läslust och begåvning att brevväxla med högreståndsfamiljer i Stockholm som också gripits av väckelsen, och med en grupp av präster i Härnösands stift – Brandell var centralgestalt i en prästväckelse, och det är en god början. I Stockholm blev han god vän med C O Rosenius, som då var i tvekan om att liera sig med en anglosaxisk väckelse eller bli kvar på Kyrkans lutherska grund. Brandell invigde Betlehemskyrkan i Stockholm året innan han som komminister och svårt sjuk avled på sitt hemman i Ullånger 4:e maj 1843.

När vi ser vår landskapsbild med dess byar och centrets tre poler: skolan, affären och EFS- bönhuset – alla på upphällningen numera, så har vi här i nästa bild Brandells betydelse: hans verk fortsatte i EFS.

Affärer skötte Brandell inte men han hjälpte bönderna till nya sädesslag, och sjösänkningar, han föregick folkskolereformen 1842 och förbarmade sig över den skandalösa fattigvårdens värkbrutna backstugugummor och hemlösa gamla drängar.

Sonen Petrus Brandell i Nordingrå (1819-1919) är känd mest för att han dog på sin 100-årsdag 22:a juni. Han bar väckelsen vidare men mest inom sin egen socken: han levde här i nära 50 år och blev ett med sitt folk, talade inte latin men nyttjade sockenbornas idiom; man vördade honom som predikant och andlig fader. Återigen: väckelseförkunnelse och gedigna boställshus på prästjordbruket, han ”avverkade” 21 hjälppräster som långtidspensionär i följd, sökte patriotisk medalj till sin rättare och en piga.

Sonen Simon Brandell (1822-1895) - var Simon nr 2 efter ett av de avlidna barnen). Om Petrus var axelbred och uppvisade en robust statur, var något tillbakasatt i kyrkolivet och ägnade sig helt åt sitt pastorat, var Simon mer sirlig i kropps- och ansiktsdrag men mer klen än brodern, sökte sig uppåt både i väderstreck och fina pastorat, (se ovan), talade latin och säkerligen också franska, hade personliga kontakter med adelsfamiljer söderut, promoverad till teologie doktor både i Lund och Uppsala, var kyrkomötesombud och stod på biskopsförslag 1888 efter Landgren, höll sina predikningar både akademiskt och folkligt men lär också ha varit skicklig som förkunnare för barn.

Han var alltså en av Svenska kyrkans mest framträdande präster och en arbetsnörd som fadern: Skellefte landsförsamling hade då över 18 000 tillhöriga och vissa byar krävde flera mils resa efter häst. Vid husförhören satt han gärna på ett bord i köket och hade folket omkring sig. Säkert blev han trött: hans dåvarande adjunkt Per Söderlind har berättat att en bonde som sökte honom på expeditionen, sa till adjunkten: Tror pastorn att jag törs tala med n´ Brandelln? Varför inte? Jo, han jär så hajt! ”(så het, så häftig). Annars titulerades han alltid Doktorn. Hade den store Brandell lämnat till trycket ett enda brev, publicerade Simon Brandell desto mer. Han avled 1895. Om Petrus Brandell fick två söner som båda dog ogifta, fick Simon 12 barn i sina tre äktenskap.