ALPINKULTUR #2

Page 1

JACOB WESTER

GALLERI EUROPAS BÄSTA FOTOGRAF SVERIGES HÖGSTA DROPP MED 62mm midja JAPAN DET SNÖAR MARJA PERSSON EN TUNG VÄG Tillbaka #2 OKTOBER 2013

13/14

VINTERNS PRYLAR




Ett ord från redaktionen För ganska exakt ett år sedan föddes idén om att göra ett onlinemagasin. Den brokiga skara som var mer eller mindre inblandade hade många lustiga utspel. Allt från den (smått) pessimistiske Calles ”Man kan inte bara ’göra en tidning’ utan någon tidigare kunskap. Fattar ni inte det?!” till (över)positiva Rönnbäcks ”Vadå? En tidning? Hur svårt kan det vara?!” I slutet av mars släppte vi det första numret, och med det som facit i hand kan vi konstatera att det krävdes mycket jobb, men att det gick vägen. Feedbacken vi fick var så positiv att våra svenska hjärnor först anade massa oråd istället för att suga åt sig av berömmet. Men med lite distans till saker och ting känner vi att vi kan klappa varandra på axeln och säga: ”Det där gjorde vi ändå ganska bra.”

Det var dock bara en början, och vi jobbar hårt för att sudda ut ”ganska”. Att redan med första numret nå ut till tiotusentals skidälskare gör att vi har en grund att stå på, känner vinden i ryggen och vet att vår filosofi om att vara en god kraft i skidsverige gillas. Faktum är att vi blev så peppade på det goda att vi nu även gett oss in i välgörenhetsbranschen. Vi beslutade helt sonika att ge 5 % av alla våra intäkter till välgörenhet. Ungefär som 1 % for the planet, fast fem gånger bättre. Ett skidmagasins primära uppgift ska dock inte vara välgörenhet, utan att ge sina läsare den bästa möjliga upplevelsen. Därför innehåller Alpinkultur #2 ett par djupa

samtal med Jacob Wester och Marja Persson, ett annorlunda reportage från Japan, önskeintervjuer, prylguider och en hel del annat smått och gott. På vårt sätt. Glöm inte att dela med er av Alpinkultur.se. Klicka på alla shareknappar du hittar och sprid magasinet till dina vänner. Tack för det! Bläddra nu vidare och läs resten av magasinet, och glöm inte att alla annonser och mycket annat går att klicka på.

Vi tycker om er. Johan Jonsson Grim Båtelson

Alpinkultur.se VILL DU FÅ NÄSTA NUMMER AV ALPINKULTUR DIREKT HEM I E-BREVLÅDAN? MAILA REDAKTIONEN@ALPINKULTUR.SE


CHEFREDAKTÖR Johan Jonsson johan@alpinkultur.se

CHEFREDAKTÖR Grim Båtelson redaktionen@alpinkultur.se

FOTOREDAKTÖR Daniel Rönnbäck redaktionen@alpinkultur.se

ART DIRECTOR / LAYOUT Aron Östman redaktionen@alpinkultur.se

OMSLAGET I januari åkte jag, Erik Sunnerheim och Jacob Wester till La Grave. Förhållandena var bra, men inte episka, så vi satsade på lite hoppande istället. Erik tyckte inte att landningen var nog platt för att det skulle vara värt att köra, men precis innan ljuset försvann fick jag den här bangern på Jacob.

foto daniel rönnbäck Åkare Jacob wester plats La GRAVE

MEDARBETARE ALPINKULTUR # 2 MATTIAS FREDRIKSSON

OSKAR ENANDER

SIMON TJERNSTRÖM

Brett Schreckengost

NIKLAS JOHANSSON

KRISTOFFER FRENKEL

GÖSTA FRIES

HELENA KYLE

ANTON BREY

EINAR LINDGREN

PER ANDERSSON

JEFF ANDREWS


INNEHÅLL Alpinkultur #2

10

26

32

ALPINT EKO

HOOKED ON A FEELING

INSTABANGERS

102

112

24

30, 46, 62, 98, 110 VINTERNS PRYLAR

100

FREERIDECRED

MARJA PERSSON

HUR FAN TÄNKTE DU DÄR?


12 Oskar Enander utsågs just till Europas bästa skidfotograf. Vi blev så till oss över detta att vi i sista sekund beställde alla bilder han tävlade med och gjorde ett extra galleri.

34 Jacob Wester är Sveriges ärligaste skidåkare. Läs vad han har att säga om skidindustrin, mountaineering och det kommande filmprojektet #NoFilter.

50 Kristoffer Frenkel har tagit ett steg tillbaka från den konventionella skidreportagemallen och skrivit en text om Japans verkliga essens.

66 Daniel Rönnbäck är vår husfotograf och en av Alpinkulturs grundare. På sidan 66 startar ett 31 sidor stort galleri med hans bilder. Där berättar även de porträtterade åkarna om dagarna då bilderna togs.



Lid and Fornix Lid key features • Frameless construction for easy removal of snow • Unique patent pending lens attachment system • Optical grade polycarbonate outer lens • Cellulose propionate (CP) inner lens • Anti-scratch/Anti-fog treatment • Soft coated polyurethane (PU) frame • Triple-layer face foam • Silicone grip on the inside of the strap

Lid Goggles The award winning Lid is POC’s new super-wide vision frameless goggle. The double lens is made of optical grade PC/CP and has the best anti-fog and anti-scratch treatment available to promote vision and resistance. The unique patent pending lens attachment system provides the freedom of an unobstructed view, which lets you react faster to hazards in your peripheral vision. The frameless construction also means there are no angles for snow or water to get stuck in.

Fornix Helmet Fornix is a lightweight, Aramid reinforced, wellventilated and award winning helmet. By applying Aramid strings and molding them together with the foam liner, it was possible to develop a lightweight helmet while maintaining structural stability and a high level of protection. Fornix is generously ventilated and the size adjustment system makes it possible to customize the fit of the helmet to ensure it stays safe and comfortable in place.

Fornix key features • In-mold helmet with EPS liner • Adjustable ventilation

Preferred by: Jeremy Jones, Mitch Tölderer, Aaron Blunck, Tucker Perkins and Blake Nyman.

• Aramid bridge reinforcements for structural stability and dispersion of impact energy • Goggle vents evacuate steam from your goggles • Goggle clip • Size adjustment system for a comfortable and safe fit

POC is a Swedish company with a strong mission to do the best we can to possibly save lives and to reduce the consequences of accidents for gravity sports athletes and cyclists. www.pocsports.com


ALPINT EKO

Text Redaktionen FOTO Daniel rönnbäck

01

Matilda Rapaport signar med Red Bull

>> Det känns helt fantastiskt. Det är någonting som jag tror alla åkare drömmer om. De jobbar alltid med de bästa, och att jag får tillhöra den skaran känns nästan lite overkligt. På en tiogradig glädjeskala känner jag mig som en tolva. Det här innebär att jag kan satsa helhjärtat på världstouren i vinter, och jag känner en annan sorts trygghet i det. Delvis ekonomiskt, men framför allt för att Red Bull har en helt otrolig organisation och hittar på bra, annorlunda och stora events hela tiden. <<

Foto: Grant Gundersen/Black Diamond

02 SAFE RIDE – LAVINUTBILDNING PÅ RIVAL Addnature.com och Alpingaraget har tillsammans med UIAGM-guiden Mikke Eriksson startat lavinutbildningsprogrammet Safe Ride. 19.00 – 22.00 den 27 november startar programmet 04 på Rival i Stockholm. Biljetterna kostar 80 kronor och du hittar dem på addnature.com, alpingaraget.se samt i deras fysiska butiker. På plats finns även leverantörer som berättar om den senaste lavinutrustningen, och de professionella skidåkarna Sverre Liliequist, Joonas Karhumaa och Johan Jonsson som ger tips och föreläser om deras erfarenheter från lavinfarlig terräng.

03

EVELINA NILSSON TILL PEAK PERFORMANCE

>> Jag är obeskrivligt glad för det här. Det kommer att ge mig större svängrum i vinter. Mer möjligheter att hitta på roliga saker. Peaks team är en grupp individer som känns drivna och duktiga, och jag är riktigt peppad på att vara omgiven av den familjen! I vinter ser jag mest fram emot att få åka mer i Alperna. Roadtrippa runt och åka skidor i de stora bergen. Det blir en bra vinter! <<


Foto: Nicolas Kosica / IF3 International Freeski Film Festival

04 Oskar Enander har tidigare tagit hem Powder Magazines prestigefyllda Photo of the Year två gånger, vunnit pris som årets skidfotograf vid Transition Winter Awards, och är helt enkelt förbannat bra på att knäppa kort. Under IF3 (skidfilmernas Cannes) i Annecy var det dags igen, då Oskar utsågs till Europas bästa skidfotograf. Efter att ha tittat igenom galleriet han tävlade med, vände vi ut och in på fickorna för att köpa in rubbet. Vänd “blad” och läs Oskars kommentarer om vintern, luta er sedan tillbaka och njut.


PIERS SOLOMON ENGELBERG


Oskar Enander Europas bästa skidfotograf Text Redaktionen

Det är ganska mäktigt att ha blivit Europas bästa skidfotograf 2013! – Det är givetvis kul att få den utmärkelsen, och kul att det mesta är från hemmaplan också. Alla bilder utom den på Mattias Hargin är från Engelberg. Du fotade egentligen bara halva säsongen. Varför det? Den 20:e februari drog jag av hälsenan under en inomhusträning med FC Engelberg. Det är tuffa tag på fotbollsplanen... Ändå lyckades du bli Europas bästa fotograf. Hälften av bilderna är faktiskt tagna med den där förbannade… plaststöveln på foten. Alla lifestylebilderna, men även bilden på Mattias. Hur jobbade du då? I helin kunde jag ju bara sitta still och fota ut genom dörren. Men annars så har man ju ändå ögonen öppna, även om man hoppar på kryckor. Som bilden med det tunga snöfallet. Den är tagen i ett icke nyktert tillstånd, på väg hem från Spindle (fruktansvärd nattklubb i Engelberg. Red. Amn.). Är du revanchsugen? Väldigt! På att fota, såklart, men mest på att åka skidor faktiskt. Det är ju det jag saknar mest. Kommer du spela i FC Engelberg kommande vinter? Jag ska nog trappa ner lite. Gå in seriösare för coachrollen jag hade i slutet av förra säsongen. Krisar det kanske jag går in som spelande tränare någon match. Alpinkultur önskar Oskar stora framgångar med FC Engelberg, men framför allt att han håller sig hel och kan leverera mer ögongodis under 2014.


OLOF LARSSON ENGELBERG



SILJE LøVLID SANBAKK ENGELBERG

WILLE LINDBERG ENGELBERG


VILLE PERSSON ENGELBERG

PIERS SOLOMON ENGELBERG


MATTIAS HARGIN HASLITAL



PIERS SOLOMON ENGELBERG



NYA GENERATIONEN ® GORE-TEX PRO PRODUCTS

• Förbättrad slitstyrka* • Upp till 28% utökad andningsförmåga* • Varaktigt vatten- och vindtät

www.addnature.com Addnature Söder Högbergsgatan 30A, Stockholm Addnature City Birger Jarlsgatan 65-67, Stockholm

© Emilio Previtali. Marocco. Photo Kris Erickson.

Finns hos:


© Emilio Previtali. Marocco. Photo Kris Erickson.

TILLVERKAD FÖR DET EXTREMA

*I jämförelse med tidigare GORE-TEX® Pro Products

http://www.gore-tex.se/pro ©2013 W. L. Gore & Associates GmbH. GORE-TEX, GUARANTEED TO KEEP YOU DRY, GORE och logotypen är varumärken som tillhör W. L. Gore & Associates


Puderjägaren 1.

2.

3.

4.

5.

6.

1. ELEVENATE W’s Backside Jacket, 5 000 kr 2. THE NORTH FACE Patrol 24 ABS, 8 000 kr 3. BLIZZARD Gunsmoke, 6 000 kr 4.TECNICA Cochise 130 Pro, 5 500 kr 5. OAKLEY Canopy McConkey, 2 090 kr 6. SALOMON STH ² WTR 16, 2 800 kr

Kolla även in prylar för:

Junioren s.30

Pistsmiskaren s.46


Köpsugen? Klicka här! 8.

9.

10. 11.

13.

7. 12.

7. BLACK CROWS Sevun, 6 750 kr 8. OAKLEY Canopy, 1 590 kr 9. DRAGON NFX, 1 700 kr 10. POC Fornix Backcountry MIPS, 1 900 kr 11. MAMMUT Pulse Barryvox Lavinkit, 4 390 kr 12. ELEVENATE Bec De Rosses Jacket, 5 800 kr 13. NORDICA Hell & Back H1, 4 500 kr

Jibbern s.62

Skiddrottningen s.98

Topptursnissen s.110


HOOKED ON A FEELING TEXT GRIM BÅTELSON FOTO NIKLAS JOHANSSON I vår bransch är vi lite speciella. Med ”vår bransch” menar jag alla vi som åker/älskar/arbetar med skidor och skidåkning, och med ”speciella” menar jag dumma i huvudet känslostyrda. Det är inte så mycket statistik, eftertänksamhet eller matematik i omlopp när man väl funderar på vilken klippa man ska hoppa och hur. Man kör på magkänsla. ”Det här funkar säkert.” mumlas det innan skidorna lämnar

snön och man svävar iväg i väntan på en trolig tomahawk och sportshop efter ”landningen”. Magkänslan som styr stuntet ger dock ringar på vattnet och en våg av olika känslor fångar åskådarna, vare sig de står i snön och ser det live eller sitter på muggen och kollar via mobilen. Känslan de flesta daredevils önskar förmedla är den hisnande magkänsla som uppstår när man ser något

helt galet, inte tror sina ögon och blir dragen baklänges. Känslan de flesta daredevils förmedlar brukar dock ofta vara den när åskådaren får ont ända ner i skrotum på grund av den vådliga kraschen. Båda känslorna får ändå räknas som succé eftersom de skapar intresse, buzz och ett begär av att se mer. Det startar med en magkänsla som sprider sig vidare i flera olika känsloformer.


“Däremellan surfade vi runt på en känslostyrd våg och gjorde det magarna pekade på.”

Alpinkultur kom faktiskt till tack vare en känsla. En känsla av tomhet. Något saknades oss. När frasen ”Vi kan väl göra ett eget magasin?” yppades var det många tankar och funderingar som sparkade bakut och inombords skrek att det var en dålig idé. Särskilt eftersom ingen av oss suttit i en redaktion tidigare. Vinnaren blev ändå till slut den varma känslan i magen som intalade oss hur roligt det skulle bli att testa. Kul var det, jobbigt och tidskrävande

blev det, men feedbacken och de glada tillropen vi fick efteråt skänkte oss åter den varma känslan i magen. Samma känsla vi hade när vi först bestämde oss för att göra Alpinkultur. Däremellan surfade vi runt på en känslostyrd våg och gjorde det magarna pekade på. ”Känns det här bra? Inte? Då skiter vi i det. Eller ändrar det, typ så här.” Till slut hade vi ett magasin som släpptes i

princip när säsongen var slut, framställt av fyra skidälskande idioter som aldrig gjort detta förut, och en läsarskara som började på noll och växte lavinartat till tiotusentals. And counting. Något som också växte mer och mer för varje läsare och feedback vi fick var den blodade tanden som ville göra detta igen; bättre, snyggare, intressantare. Det började med en känsla av tomhet. Fortsatte via magont, stress och höftande


!

Klicka på elden för att se film från Alpingaragets skidtest i Stryn.


vidare till att det som publicerades skänkte en hel drös människor känslor av skidpepp, intresse och sug efter mer. Skidkänsla är något annat det ofta talas om bland skidåkare. Vad är det, egentligen? Att begreppet skidkänsla är brett kan vi alla enas om. Att det infattar förmågan att tajma knölarna i en svårt uppkörd pist så att man kan ta sig fram i hundrafemtio knyck utan svårigheter, det är en självklarhet. ”Jävlar vilken skidkänsla hon/han har.” är en fras som ekat runt bergen sedan urminnes tider. Ska vi titta ännu bredare på just begreppet skidkänsla behöver det inte ens

ha något att göra med hur smooth man kan hantera dessa glädjespett från himlen. Skidkänsla kan lika gärna, eller till och med ännu hellre, vara känslorna runt omkring. Känslor som inte ens rör den faktiska skidåkningen. Det är ju i ärlighetens namn inte bara själva åken nedför som är det briljanta i allas vår favoritsysselsättning. Det är även resan, längtan, kamratskapen, stugan, morgonkaffet, eftermiddagsölen, snacket, sovsäcken, våningssängen, skavsåren, svetten. Helheten. Därför bör det kanske inte fokuseras så förbaskat ensidigt på den i sammanhanget korta tiden du faktiskt färdas utför? Lägger du istället fokus på att ha ett nirvanadrypande mindset i grunden genomsyrar just den glädjen,

det peppet, den livskvaliteten allt annat du tar dig för under resans gång. Njut av livet. Carpe YOLO, eller vad fan du vill. Känslorna är konstanta, vandrar från plats till plats och upphör aldrig att existera. Se då till att ha en skön grund att stå på.


Junioren

4.

3. 1.

2.

5.

7.

6.

8. 9.

1. OAKLEY 02 XS, 690 kr 2. POC POCito VPD Spine, 900 kr 3. SALOMON Brigade, 900 kr 4. ARMADA Coda, 2 800 kr 5. SALOMON Brigade, 900 kr 6. MARKER Tour F10, 2 800 kr 7. LINE Dart, 500 kr 8. PEAK PERFORMANCE W’s Diamond Jacket, 1 600 kr 9. DALBELLO Menace 4, 1 500 kr

Kolla även in prylar för:

Puderjägaren s.24

Pistsmiskaren s.46


Köpsugen? Klicka här! 9.

11.

10.

13.

12.

14. 15.

9. VÖLKL Shiro Jr, 4 450 kr 10. SALOMON M’s Zero Jacket, 1 800 kr 11. SCOTT Soft-ActiFit Jr, 900 kr 12. LOOK NX Team 10, 1 500 kr 13. DRAGON Lil’D, 500 kr 14. LANGE RSJ 65, 1 500 kr 15. POC Fornix, 1 400 kr

Jibbern s.62

Skiddrottningen s.98

Topptursnissen s.110


PÅ INSTAGRAM MED

NIKLAS KARLSTRÖM Niklas Karlström har, trots sin ringa ålder, varit med i gamet i mer än tio år. I allt från Swedish Posse, Free Radicals, MSP och Teddybear Crisis till det egna filmbolaget Jan Svan Pictures filmer har han levererat ösig åkning på olika sätt. Först som parkåkare, men nu för tiden mest ute i backcountryn. Under hösten är han aktuell med tvåårsprojektet In Peace (se trailern HÄR), som släpps online i november. Här står dock bilderna stilla. Håll till godo med Niklas Karlströms Instabangers.

instagram.com/NIKLASKARLSTROM

1. Fästmön lägger ut torrflugan på vakande 2. Ännu en tältsemester, denna gång vid harr under midnattsolen i Lauddjujokka.

Katterjaure ovanför Riksgränsen

3. Oändliga möjligheter i Rogers Pass,

4. Ibland får man ställa upp. Femårskalas…

Kanada. Skidåkning i den lekfullaste av terränger.

5. Björn Lindgren och Johan Niemi blickar 6. Bil och tältsemester ute på Lofoten. En

ned över fjorden uppifrån Årsteinhornet i Norge.

disig morgon i en liten fiskeby längst ut på Å.


1

2

3

4

5

6



JACOB WESTER

Ett ärligt långfinger till skidindustrins dåliga sidor Text Johan Jonsson Foto Daniel Rönnbäck & Brett Schreckengost

BS


Sist jag intervjuade Jacob Wester kom jag till hans hem med 71 frågor nedskrivna. Några timmar senare åkte jag därifrån med material för tre intervjuer, utan att knappt ha ställt en enda av dem. Den här gången mötte jag upp i hans nya lägenhet med ett tomt dokument. Det räckte.

– Är du helt vegan nu? blir den första oplanerade frågan i den oplanerade intervjun. Den kommer naturligt eftersom jag blir erbjuden havremjölk i kaffet. – Nä, jag åt precis en äggmacka. Men jag är helt veg, förutom enstaka fiskar som jag drar upp själv. Men det räknas inte, lyder svaret, och så är diskussionen om kött, OS, U-länder, skidfilm, slakterier, fisk, edits, kapitalism, slopestyletävlingar och Afrika igång. Min stress över att äntra Jacobs och flickvännen Sofias nya lägenhet på Lilla Essingen helt oförberedd släpper i andra kaffeklunken. Jacob Wester föddes den sjuttonde november 1987. Han har varit professionell skidåkare i mer än tio år och ”gått sin egen väg”, precis som ”man ska” i actionsportvärlden, hela karriären. Han slog igenom internationellt med ett storstilat framträdande på Red Bull Big Air 2004. Jag minns att vinnaren Laurent Favre körde lite smoothare, men att det var omöjligt att inte imponeras av den lilla lintotten som gapade hela cornern med ett antal olika, perfekt utförda, corksnurrar. – Vem är det där? Frågade jag någon med bättre koll på scenen. – Jacob Wester. Han är från Stockholm. Lite kaxig tror jag. Jacob har, precis som många andra i den bitvis sandlådeliknande actionsportvärlden, ibland blivit en smula missförstådd. Man har kunnat läsa på nätforum om ”den där kaxiga Jacob Wester”, i de flesta fall undertecknat med ett påhittat alias. Såklart. Själv tänkte jag som många andra nog gjorde: ”Han är väl ung. Lite dryg kanske.” Men efter att jag intervjuade honom för några år sedan, blev jag så förvånad att rubriken på

intervjun blev ”Det var så han var”. Från den tredje klunken kaffe och framåt flyter ett yvigt samtal fram på Jacob Westers balkong. Några få avbrott där jag måste knappa in extra stöd på datorn är det enda som stör ordflödet. De första samtalsämnena passar nog bättre i Fokus än Alpinkultur, men efter en stund frågar jag om vi inte ska prata lite om OS. – Jag vet inte. Kommer inte alla intervjuer och… allt ändå handla om OS? Vore det inte fresh att bara skita i det? Jag har visserligen aldrig gått ut med att jag avbröt den där OS-satsningen, eller vad det var, i vintras. Det här kan väl bli det

officiella avbrottet då, för dem som inte förstått det. Det blir lite prat om OS ändå, men inte det djuplodande samtalet om för- och nackdelar det hade kunnat bli. En sista mening avslutar ämnet. – Det är jävligt skönt att lämna det där bakom sig på något vis. Bara skratta åt idiotin. I mitten av februari släpptes February fun – A mid season edit, där Jacob shreddar puder och hoppar BC-kickers i Alperna, utan skymten av vare sig rails eller parkhopp. Den som besitter förmågan att lägga ihop 1 + 1 insåg nog redan då att fokus i



framtiden inte skulle ligga på OS. Men MSP då, som Jacob filmat med de senaste åren? – Vi hade en del kontakt efter att jag slutade jaga FIS-poäng, men efter en månad av halvlovande om att få filma ”snart”, sladdade jag vidare med en sur smak i munnen och en känsla av att råka ha fel energidryckssponsor. Jag har inte klippt helt med dem, men kommer inte att lägga massa energi på att få filma med dem. Andra åkare skulle nog akta sig för att prata på det här sättet om ett stort filmbolag, men Jacob är inte som andra åkare. – De kommer ändå inte att läsa detta, och det enda som spelar någon roll för dem är hur mycket mina sponsorer betalar för att jag ska vara med och filma. Men i framtiden kommer skidfilmen ligga i åkarnas händer. Det är bra, och det är rätt. Bitterhet är dock inte någon känsla som ligger herr Wester varmt om hjärtat, och ingen sur smak i munnen som inte för någonting sött med sig. – Det är väl synd om jag inte ska filma med MSP, men å andra sidan har det vägvalet gett mig nya idéer, och kommande vinter ska jag satsa fullt ut på ett eget projekt istället. #NoFilter.

Med en ironisk flirt till fokuserandet på sociala medier kommer #NoFilter att handla om… allt. – I vintras var jag på en tripp till Telluride, och där fick jag upp ögonen för mountaineeringsidan av skidscenen. Där såddes ett frö till #NoFilter, som kommer att handla om skidåkningens alla sidor. Planen är att göra ett avsnitt per del, med start i höstens urbans och avslutning i vårens slaskshred. Däremellan ryms BC-kickers, puder, klippor, park… allt. Att göra egna filmprojekt är inte direkt att uppfinna hjulet, den som tänker efter märker dock snart att riktigt lyckade dito inte finns i överflöd. Men Jacobs sätt att åka, tänka och se på saker och ting kommer förmodligen att göra #NoFilter till någonting som sticker ut, på ett bra sätt. Och ingen annan kommer att lägga sig i. – Det ska bli skoj att göra någonting där man är helt ansvarig själv. Göra som man vill. Jag är ganska less på hur skidfilmsindustrin är uppbyggd. Nu för tiden kan alla köpa en kamera som filmar bra och lära sig att klippa. Det är helt sjukt att de stora bolagen sitter som mellanhand och… tar alla pengarna.


kommer riktas mot OS känns det skönt att göra någonting helt annat, och jag är sjukt pepp på att göra alla de olika segmenten. Kanske lite extra pepp på det som jag inte är… känd för, eller vad man ska säga. Dra till Engelberg och hucka en stor jävla klippa liksom! Ha ha.

“i framtiden kommer skidfilmen ligga i åkarnas händer. Det är bra, och det är rätt.

Att prata om skidscenen med Jacob Wester är inte helt olikt att göra det med andra skidåkare, men att intervjua honom och sätta ord i tryck är någonting helt annat. Där andra åkare diplomatiskt avviker från vad de ”egentligen tycker” på grund av rädslan inför att trampa på tår de i själva verket tycker illa om, där står Jacob kvar vid sina åsikter som en av väldigt, väldigt få. Ärlig och fast. Men får man inte skit för det? – Ha ha. Ja, det får man väl. Vår sports rebelliska identitet är verkligen bara ytglans. Det finns nästan ingen scen jag känner till där det är viktigare att hålla sig till den gängse uppfattningen om saker och ting. Och därför är det ju extra kul om man är lite motvals någon gång. Folk är så jävla ängsliga för att göra andra upprörda, det är komiskt. Man pratar gladeligen skit om varandra bakom ryggen, men sen när man träffas är det glass och ballonger.

Den som följer Jacobs blogg vet att känsla för vad som ser bra ut och inte finns där, både vad det gäller bilder och rörligt material. Men inspirationen kommer inte från det vanliga hållet. – Jag kollar knappt på skidfilm. Jag ser de flesta en gång, på någon filmfestival under hösten. Det känns som att ju mindre skidfilm jag tittar på, desto mer kreativ blir jag. Jag blir hellre inspirerad av människor jag åker med på plats. Och den här säsongen kommer jag verkligen försöka ta ett steg tillbaka från allt som händer runt omkring. Bara åka skidor. Producera min egen grej, och ha full fokus på det. Eftersom det mesta strålkastarljuset

BS

BS


En stunds tystnad, några klunkar kaffe och en kommentar om en högljudd motorcykel senare kommer visserligen en uppföljning. – Eller, så mycket skit har jag kanske inte fått. Det har helt klart blivit mindre ängsligt på slutet, även om mycket av det är kvar. Det går ju ändå att säga vad man tycker nu. Oftast. Men det har ju aldrig varit så polariserat som det är nu. Antingen är man full on tävlings-jock och spenderar månader på airbags för att nöta nya trick. Eller så skiter man fullständigt i det. Det är liksom ingen idé att vara halv… tävling. Det finns inte utrymme för att köra två tävlingar per år längre. Antingen är det OS, Dew Tour och hela konkarongen, eller så bara filma. Det är synd… Jag har alltid gillat att göra lite av båda. JOI och Nine Knights och så, tävlingar där man inte bara kör för att scora poäng på en tavla. Men… Det är på väg bort. Tyvärr. En stunds tystnad till, sen flyter det på igen. – Men det är en naturlig utveckling. Ska man vinna OS måste man träna som en dåre varje dag. Baksidan är att det knappt finns åkare som är allround längre, för ska man bli bäst på någonting har man inte tid att göra någonting annat. För mig känns det som en mognadsprocess, och jag siktar kanske inte på att bli bäst i världen på en sak längre. Man öppnar ögonen och ser att allting blir roligare om man inte gör exakt samma sak varje dag hela året. Å andra sidan; hade den mognadsprocessen kommit tidigare hade jag nog inte blivit den skidåkare jag blivit. En stor del av min utveckling, både karriär- och skidmässigt, skedde ju under en tid när jag tänkte på skidåkning jämt jämt jämt. Men… jag är glad att jag även tänker på annat nu. Vi återgår till vad vi tror folk inom scenen säger, och inte säger, om Jacob. Vi konstaterar att det inte är lätt. Den tidigare nämnda polerade ytan i kombinationen med skitsnacket och glassen och ballongerna gör att den som tänker för mycket nog inte förstår någonting.

“En del ifrågasätter nog att jag åker till Bali och surfar, istället för att vara på Nya Zeeland och ”träna”. Men… det är så jag vill göra det”

– Fast jag tror inte folk irriterar sig ändå, för att jag är motvals ibland… Det som verkar irritera folk är att jag inte kör skidor 350 dagar om året. En del ifrågasätter nog att jag åker till Bali och surfar, istället för att vara på Nya Zeeland och ”träna”. Men… det är så jag vill göra det, och det är så jag får motivation att köra bättre på vintern. Det finns så mycket mer än


bara skidåkning. När jag var 16 ville jag åka 350 dagar om året. Nu måste jag även göra andra saker på året för att uppskatta vintrarna nog mycket. Men jag älskar det ju fortfarande! Skidåkningen. Och jag har precis skrivit på två nya år för Armada. Det känns bra. Att vara kvar i programmet. Om två år har jag varit med Armada i tio år.

Att vara kvar i programmet. Ett ganska lustigt uttryck egentligen, men inte speciellt konstigt. Självklart är det mer eller mindre från person till person, men det är nog ett rimligt påstående att alla professionella skidåkare, under den lugna och coola ytan, har en viss oro för att inte få vara kvar i det där ”programmet”. Visserligen är det här ingenting unikt

för just skidåkaryrket, utan snarare ett problem i alla yrken där förhållandet mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft är väldigt snedvriden. Jacob tillhör helt klart en av de människor som är minst oroad för detta, men finns det kanske ändå en mall för sponsrade skidåkare, som inte går att passa in i om man samtidigt vill vara kreativ och göra exakt det man vill?


BS BS

– Jag känner ingen sådan mall. Jag har varit med så länge, och mina sponsorer vet att det blir bäst om jag får göra som jag vill. Sen är det ju inte så att den mallen, om den nu finns, är så jäkla fel heller. En stor del av den handlar ju i så fall om att resa och åka skidor. Det är bra saker. Det är lätt att bli blind för det faktum att mitt liv är de flestas semester. Det får man inte glömma. Ingen är mer tacksam än jag för den position jag är i. Den där mallen har också suddats ut en del. Scenen har förändrats så sjukt mycket de senaste åren. Det finns plats för fler olika saker nu. Förut förväntades man köra de fem viktigaste tävlingarna och leverera ett filmsegment. Nu finns det andra vägar att gå. Dessa nya vägar har tillfört mycket gott till scenen, det är nog de flesta överens om. Men inget gott utan något annat, tyvärr. Då jag gör en Instagram-

“Det är lätt att bli blind för det faktum att mitt liv är de flestas semester. Det får man inte glömma. Ingen är mer tacksam än jag för den position jag är i.”

post på Jacob rör sig samtalet återigen mot likejagandet i sociala medier, någonting alla skidåkare är mer eller mindre delaktiga i nu för tiden. – När blev det ok att skryta så offentligt? Det ansågs som fult förut. Men jag antar att man måste det som skidåkare idag. Kanske... Precis allting vi gör är ju att hoppa genom brinnande ringar för pengar. Vi gör konster för uppmärksamhet, och i förlängningen pengar. Man ljuger ju

om man säger att man inte bryr sig om uppmärksamhet. Det är bekräftelse på att man gör någonting rätt helt enkelt. Rätt och fel. En evinnerlig diskussion i forum på nätet, recensioner, after ski-snack och samtal i liften. Den goda smaken. Vem bestämmer den egentligen? – Publiken. De som betalar ens lön, vilket alltid kommer att vara de som själva åker skidor och köper


skidor och skidfilm. Att ett företag går bra har mycket att göra med hur deras team sköter sig. Och därför blir det i förlängningen viktigt att… göra rätt. Det är ju ingen raketforskning direkt – man måste imponera på folk. Men åker man skidor och har det roligt så gör man rätt. Nu för tiden måste man inte göra trippelcorkar och dödsstunts, folk kommer ändå gilla det du gör, för det syns att du har roligt. Vissa delar av scenen blir smalare, och många åkare begränsar sig till en disciplin, eller en del av en disciplin. Men totalt sett har svängrummet ökat, och det är bra. Kommer det vara huvudmålet med dina webisodes? – Jag skulle ljuga om jag sa att huvudmålet var någonting annat än att få så många views som möjligt. Annars skulle jag ju bara dra och shredda själv med polarna, utan

kameraman. Att filma skidåkning är ett jävla slöseri med åkningen. Ett enormt slöseri med bra åk. Ingen vill se någonting som är längre än några sekunder. Man skråar, hikar och hoppsvänger sig till de delarna av åken som funkar för film. Det här är väl lite av en spoiler, men så är det, tyvärr. Och ibland är det ju extremt, som att fota puder i Åre. Det är i

stort sett alltid falskt marknadsföring. Så… att jag gör det för att det är roligt är ju inte huvudpoängen. Sen är jag övertygad om att det kommer vara roligt ändå! Självklart. Men jag tror det roligaste kommer vara att man haft en vision, planerat det, genomfört det, och sedan i slutet av dagen har klippen i bagen.

“allting vi gör är ju att hoppa genom brinnande ringar för pengar. Vi Gör konster för uppmärksamhet, och i förlängningen pengar. Man ljuger ju om man säger att man inte bryr sig om uppmärksamhet.”


“åker man skidor och har det roligt så gör man rätt. Nu för tiden måste man inte göra trippelcorkar och dödsstunts, folk kommer ändå gilla det du gör, för det syns att du har roligt.”

Egentligen var det inte svaret jag sökte efter, även om det blev väldigt intressant. Ärligt. I överkant kanske. Och många skulle nog säga att man kan få riktigt bra åkning även när man fotar och filmar. Men någonting som är 100 % säkert är att det bakom varje klipp ligger enormt mycket mer jobb än gemene man förstår. Jag frågar istället vad målet med webisoderna är. – Målet är inte att göra någonting som är totalt nytt, som ingen annat sett. Jag vill göra bra skidåkning, som

är kul att kolla på. Men det kommer ändå att vara ett försök att liksom… visa friåkningens alla sidor, ur min synvinkel. Det ska vara motsatsen till att se Kevin Rolland och Xavier Bertoni köra pipe tio avsnitt i rad. Men jag ska fan åka pipe också. Lätt. Ha ha! Jacob Wester är förbannat intressant. Han vill inte rätta sig i ledet, och hans kommande webisodes lär ska få både en och annan att höja på ögonbrynen. Dels åkmässigt, men också för att de

inte heller kommer att vara inrättade in något webisodled. De avslutande frågorna (i podcasten Värvets anda) besvaras i hallen. Vem vill han ska få nästa önskeintervju, och vad vill han rekommendera? – Maximiliam Smith. Urspårad snubbe. Rekommendera något är jag inte så mycket för dock. Hmmm… Stäng av TV:n! Ha ha. Eller, stäng av datorn kanske man ska säga. Läs klart Alpinkultur först bara.



Pistsmiskaren 3.

1.

4.

6. 2.

5.

1. ATOMIC Redster D2 GS, 7 900 kr 2. POC Spine VPD 2.0 Vest, 2 200 kr 3. SCOTT Off-Grid, 1 500 kr 4. SALOMON X12 LAB, 2 650 kr 5. HEAD Raptor 130 RS, 5 500 kr 6. PEAK PERFORMANCE M’s Meadow Jacket, 5 500 kr

Kolla även in prylar för:

Puderjägaren s.24

Junioren s.30


Köpsugen? Klicka här! 7. 9.

8.

10. 11.

12.

13.

7. HEAD i.Supershape Rally, 7 000 kr 8. PEAK PERFORMANCE W’s Alta Jacket, 3 000 kr 9. SCOTT Actifit, 1 400 kr 10. POC Lid, 2 100 kr 11. MARKER X Cell 16, 2 500 kr 12. FISCHER RC4 Pro 130 Vacuum, 7 500 kr 13. POC Skull X, 1 600 kr

Jibbern s.62

Skiddrottningen s.98

Topptursnissen s.110




16 + 31 + 28 + 15 = 1500 TEXT KRISTOFFER FRENKEL FOTO MATTIAS FREDRIKSSON

De japanska öarna har varit delvis isolerade under hundratals år, och landets uråldriga seder och traditioner kan ibland te sig omöjliga att förstå för oss västerlänningar. Några få har tagit mod till sig och flyttat ändå. Somliga av kärlek, andra för möjligheten att tjäna pengar, vissa ville komma åt de sjukliga mängderna snö som varje år faller i de japanska bergen. Men oavsett anledning så var landet man sökte inte det man fann.



Det snöar. Marinbiologen som bor i fel del

Matt har rött hår, är hundrasextiofem centimeter kort och pratar med en vacker cockney-engelsk dialekt som får honom att låta som något från en annan tid. Hans fräkniga, vita hy smälter in i den rena snön som omger trappan där han står och röker. – Bloody snow today again, säger han med ett snett leende. I guess I won’t be skiing today, champ. Matt fimpar sin cigarett på den snötäckta marken. Den tillknycklade fimpen skapar ett grått sår i snön. Han spottar ut lite slem och går åter in till receptionen. Matt ansvarar för oss gäster som inte pratar japanska. Trots att jag varit i Japan vid sex olika tillfällen har jag ännu

inte lärt mig mer än att säga ”ja”, tacka för maten och lämna över visitkort med två händer. I övrigt är jag helt utlämnad åt att mina kontakter pratar engelska (vilket inga japaner gör). Ibland bugar jag bara underdånigt för att visa mig vördnadsfull. Det funkar, ibland. Att ta sig till isolerade platser kan väcka många känslor. Man kan känna sig nyfiken, rädd, förväntansfull eller frustrerad beroende på vad det är man möter. Första gången jag själv var i Japan visste jag inte vad jag skulle förvänta mig av det mörkhåriga folket med de strikta sederna. Landet där man inte får göra fel, eller fråga hur man ska göra rätt. Att lära sig det dolda i ett lands

kultur kan ibland gå intuitivt, som när man är i Italien och det enda man behöver göra är att vifta med händerna och höja rösten för att vara hemma. Men ibland behöver man vara mer utstuderad och observerande för att förstå de myllrande mängder tysta seder och traditioner som styr ett land. Som i Japan. Niseko, Japans mest omtalade och välkända skidort, har fått ett rejält uppsving mediemässigt de senaste åren. Journalist efter journalist har tagit sig till platsen som får runt femton (!) meter snö per säsong och skrivit samma sak. ”S-N-Ö-S-N-Ö-S-N-Ö.” Visst är det lätt att fångas av Nisekos smått bisarra årliga snömängd. För mig som själv


bott i Åre, där det kan snöa hundrafemtio centimeter under en dålig vinter, är ettusen etthundrafemtio centimeter smått omöjligt att greppa. Lägger man dessutom till faktumet att den mesta av snön faller från mitten av december till mitten av mars slår det nästan slint i mitt huvud. Utslaget på en vinter blir det cirka sexton centimeter per dygn i frusen, kall nederbörd. Det är vad jag kallar statistisk pudergaranti.

“Utslaget på en vinter blir det cirka sexton centimeter per dygn i frusen kall nederbörd. Det är vad jag kallar statistisk pudergaranti.”

ÅKARE: HENRIK WINDSTEDT

– Back to the grind mate, säger ett hålögt, fräknigt ansikte. Matt jobbade kvällspass dagen innan – ett pass han haft de senaste fem åren. Trots att han inte kom i säng förrän efter klockan två är han nu uppe före sju och förbereder frukost åt ett gäng åkglada svenskar, som tack vare allmän puderhets och jetlag har stått och stampat vid frukostserveringen långt innan den egentligen ska öppna. Tillsammans med den japanska kocken Hiro förbereder Matt frukosten åt oss. Alla får varsitt ägg, två skivor stekt bacon och lite hackad potatis. Varken mer eller mindre. När jag försöker

förklara för Hiro och Matt att de kan göra en ”buffé” åt oss, för att spara tid, viftar Hiro med kniven. – No, no japaneso! I japan tycker man om att göra saker till perfektion. Det spelar ingen roll om det ska serveras stekta ägg, eller skrivas ett brev. – Ingenting lämnas åt slumpen, säger Matt som själv tampas med de nya sederna. Från början var han marinbiolog och ville åka till de södra delarna av Japan för att studera det rika sjölivet runt Okinawa, men livet ville annat. Han mötte kärleken och idag bor Matt, frun Ikuko och deras son Vincent i dalarna kring Niseko. – I början var jag tokig på deras behov av struktur. Det går helt otroligt långsamt i vissa fall och vi ska inte ens prata om byråkratin för att få tillstånd från myndigheter. Det är löjliga mängder blanketter och rutiner. Men med tiden lär man sig uppskatta det också. Se på Hiro, vår kock, han strimlar löken med en sådan perfektion att varje kub har samma storlek oavsett om det är nödvändigt eller ej. Japaner lägger stor betydelse vid att upprätt-


ÅKARE: CODY TOWNSEND



hålla sin yrkesstolthet vilket gör det ganska behagligt att få hjälp av dem. Du möts för det mesta av någon som tar sitt arbete på allvar. Utanför fönstret faller stora snöflingor med formen av små bomullsknyten. Jag kan inte ens se träden tio meter utanför den glasade öppningen på grund av tätheten mellan flingorna. Jag ler och highfivear Matt med orden att det kommer bli otrolig åkning idag igen. Matt delar inte min entusiasm. Under en kort sekund ser jag hur han med trött blick tittar ut genom fönstret, ner på sin klocka och sedan säger till Miiko, hans japanska kollega, att de nog måste ut och skotta fram alla bilar innan klockan åtta. Det är januari och hittills har det snöat över fem meter sedan hotellet öppnade. Det är många skottningar, hinner jag tänka innan min entusiasm över dagens puderdansande skall återupptas. Mitt mål är att mina skidor ska beröra all snö på hela berget.

Snöandet tilltar

Nisekos budbärare Clayton Kernagan älskar att åka bräda i puder. Men även om det var drömmen om att bada i snö som fick honom att flytta till Sapporo, var det kärleken som gjorde att han stannade kvar. Idag äger en av Nisekos mest hypade och omtalade lodger – Black Diamond Lodge. Clayton kommer ursprungligen från Edmonton, en isolerad stad in the middle of nowhere på den kanadensiska tundran. Vintrarna är svinkalla och somrarna torra och varma. De kalla månaderna handlade mer om att frysa än åka bräda i bottenlöst puder. – Jag flyttade hit under mitten av nittiotalet då japanerna hade ett intresse av att lära sig engelska. Jag undervisade på kvällarna i Sapporo och åkte bräda som en galning i Teine Highlands på dagarna. Jag tog alltid morgonkabinen upp med de sextioåriga localsen som hade mer eller mindre samma rutin som jag. Första kabinen upp, snabbkaffe på konservburk och en ristriangel till frukost. Sedan skrek vi och åkte oss trötta fram till ett på dagen då vi åkte ned till stan igen. Man ska vara försiktig med att ge folk epitet, men är det någon man kan kalla ”spindeln i nätet” är det Clayton. Med mer


ÅKARE: CLAYTON KERNAGHAN

FÖRARE: CLAYTON KERNAGHAN FOTO: EINAR LINDGREN

hjärta och energi än hjärna har han mässat om Nisekos storslagenhet under mer än tio år som ägare för Black Diamond Lodge. Lodgen har blivit en naturlig samlingspunkt för filmteam på besök i Niseko, entusiastiska skandinaver på jakt efter puffar, puder och powerturns, men även festande australiensare. Och spindeln brinner för sitt Niseko. Claytons tvådagars skäggstubb är ständigt närvarande där han virvlar runt på lodgen, ömsom i köket, ömsom i verkstan, ömsom ute på parkeringen där han skottar snö så att svetten rinner. – Det fanns ingenting som hette offpiståkning på den tiden jag kom till Japan. Alla åkte i pisten förutom jag och några få till. Men vi hade den bästa gemenskapen där uppe och oavsett hur och när man jobbade kunde man alltid ta sig tid att åka upp till backen och ta några snabba åk. Jag brukade åka upp till Niseko med en polare. Det var perfekt att dra hit på helgen när man åkte i Teine varje vardag. Det är svårt att få reda på varför han och frun Ayami startade BDL. Jag får nämligen olika svar varje gång: ”Jag var trött på att undervisa engelska.” 
”Jag ville åka mer bräda.” ”Jag ville dela med mig av min upplevelse.” Förmodligen är alla svar han ger lika korrekta, för hur man än vrider och vänder på hans verksamhet kan det inte vara för att tjäna pengar. Det måste vara ren och skär passion. Hans vision är kanske inte lika skarp som en sushi-kniv, men den är full av hjärta och energi.

“Första kabinen upp, snabbkaffe på konservburk och en ristriangel till frukost. Sedan skrek vi och åkte oss trötta fram till ett på dagen då vi åkte ned till stan igen.”


– Jag vill kunna erbjuda samma service och åkning som helikopterföretagen i Kanada och Alaska gör. Snön är bättre här, så varför inte? säger han och rycker på axlarna. Jag är precis på väg att ställa en till fråga när en av Claytons medarbetare kommer in och ber om hjälp ute på gården. Tydligen har det snöat 60 centimeter i natt och lodgens tre trasiga snöslungor ger inte snöskottarna (jo, det finns folk som är anställda heltid bara för att skotta snö) någon hjälp. Clayton springer iväg och jag avslutar min frukost och går sedan till bilen. När jag pulsar fram genom den lårdjupa snön hör jag ett skarpt tutande och känner hur luften mullrar till. Bakom mig sitter Clayton i sin lila-gröna Bobcat, fast besluten om att så snabbt som möjligt gräva bort de sanslösa mängderna snö som kommit under natten.

Akademikern som letade efter vuxenheten Seder fyller en viktig funktion i alla samhällen. I Japan är tradition något man tar på stort allvar och att inte göra sig själv medveten om de japanska sederna och traditionerna kan skapa problem. Även för japaner kan den traditionstyngda vardagen vara svår att hantera, något jag blir varse när jag sitter i en lobby och ser ett möte mellan min nyfunne vän Max och hans japanska affärskontakt Takanaka-san.

“Ska det skottas snö, då ska det skottas med passion och perfektion.”


Av vördnad för den som står hierarkiskt högst i rang är det brukligt att den som är lägre i rang bugar djupare när man skiljs åt. Max är övertygad om att det är han som är lägst i rang och bugar djupt för att visa vördnad inför Takanaka-san. Takanaka-san verkar dock inte vara med på noterna utan bugar lika djupt, om inte djupare, än Max som svar på hans bugning. Max gör ett nytt försök att buga och Takanaka-san följer efter. Så står de där i säkert tjugo sekunder och bugar efter varandra för att visa vördnad. Med små steg backar de båda två från platsen där de just inlett bugandet, fortfarande med ansiktet vända mot varandra, fortfarande lika ivrigt bugandes. När Takanaka-san backar runt ett hörn ser Max sitt tillfälle att vinna bugstriden med en sista djup bugning. Ståendes upprätt befinner sig Takanaka-san redan helt bakom väggen och bortom synhåll för Max sista bugning och Max vänder sig med lite förvånad blick mot mig för att visa hur komiska de japanska sederna ibland kan te sig. Då, medan vi ler mot varandra, ser vi kalotten på en svart frisyr göra en sista djup bugning och endast toppen på skalpen gör sig synlig bakom väggen. Jag kan inte undgå att skratta, även fast jag vet att det är det mest pinsamma man kan göra inför en japan. Tusenårig japansk kultur vs. Coca Cola-pojkar från väst: 1 – 0.

– Friedman to moushimasu, mou ichido onegaishimasu. Första gången jag talar med Max på telefon slås jag av den dova stämman på andra sidan luren. Av den mörka rösten att döma är han inte japan, snarare europé, trots att han i mina öron talar flytande japanska. Det visar sig att Max kommer från östra delen av USA och gör sin första säsong i de japanska fjällen, för att ”bättre förstå den japanska kulturen och lära mig språket bättre.” – Jag läste japanska på universitet och skrev mitt examensarbete om landet. Min professor pratade alltid gott om Japan och jag var själv fascinerad av det innan jag kom hit. Så efter studierna ville jag bo här på allvar, säger Max medan han hämtar andan under förmiddagens första skottningspass. – Jag tycker nog att jag kan förstå de flesta av deras seder bra, även om det är klurigt ibland. Men jag hade aldrig trott att det var så mycket skottning som ingick i att bo i Japan, säger Max och ler med hela ansiktet. För precis som allt annat i Japan tar man även skottning på allvar. Ska det skottas snö, då ska det skottas med passion och perfektion.


På vägen mellan Niseko, där jag bor, och det grymt underskattade skidsystemet Rusutsu, ligger det lilla samhället Kyoguku. En sömnig by, där persienner allt som oftast är neddragna och få personer rör sig ute i den djupa snön. Förutom mellan klockan sju och åtta varje morgon. Då går hela byn ut och skottar snö från tomter, tak, trottoarer och parkeringar. Mangrant står stadens invånare där med sina färgglada snöskyfflar och lyfter sedan ned snön i de många avloppsbrunnar som finns runt om på gatorna. I avloppen rinner vatten som smälter ned snön och fraktar den vidare till någon av sjöarna runt omkring staden.

“Det är ett mission impossible, en sång utan slut, en dåres försvarstal.“ Varje gång jag passerar igenom Kyoguku står de där, äldre japaner i sina grå dunrockar eller glansiga träningsoveraller och skottar. Har det snöat mycket får de hjälp av traktorer, har snön bara format ett tunt vitt lager under natten, ägnar man istället timmen åt att ömsint skotta fram varenda millimeter av stadens gator och mödosamt borsta bort det sista. Med precisa drag och kusligt effektiva rörelser skottar man gatorna. Samma sak varje dag. Inga undantag, inget fusk. En morgon har Max ledigt från snöskottningen och jag frågar om han vill följa med mig till Strawberry Fields, ett klassisk åk i Hanazono-området i Niseko. – Det är sällan jag hinner ut på förmiddagen, även om jag är ledig. Är det inte hotellet som ska skottas fram, så är det min bil. Jag har inte hunnit åka på flera veckor, säger Max, ivrig i rösten över att komma iväg innan chefen ber om hjälp på hans lediga dag. Strawberry är ett sådant där åk man inte tror ska finnas i verkliga livet. Snön är mjuk och terrängen full av träd, men det är träd som har den goda smaken att stå så pass många meter ifrån varandra att man inte behöver väja, utan bara kan ha dem som slalomkäppar på vägen ned. Lägg därtill det naturligt böljande landskapet, format av terrängen och bisarra mängder snö och vips; en skidåkares paradis. Vi åker varv efter varv i den nyfallna snön. – Jag visste faktiskt inte hur mycket det snöade här innan jag kom hit. Jag är uppvuxen på östkusten och där snöar det ganska lite, men tillräckligt för att det ska bli någon puderdag ibland. Jag har åkt en del skidor i Utah och jag trodde det skulle vara som det är

där – snö som blir uppåkt på två sekunder. Jag kan bara konstatera att jag hade fel, säger Max leende och rättar till gogglesen för att hindra pudret från att smita in där under nästa åk. – Let’s hurry up and squeeze in another run before I have to get back and start shoveling! När våra vägar skiljs åt bugar vi tyst åt varandra på japanskt maner och skrattar över hur naturligt man tar efter den kultur där man befinner sig. Medan Max återvänder till hotellet för att utföra den dagliga ru-


tinen av snötransport, sitter jag kvar på en bänk och hämtar andan. Snön har åter börjat falla från himlen och våra gamla spår fylls snart igen av nytt, vitt guld. Jag ger mig själv lite extra vila – jag vet att jag kommer behöva den mot mitt mål att åka genom all snö på hela berget. För lika tröstlöst som skottandet är för Matt, Clayton, Max och alla de miljontals Hokkaidobor som dagligen skottar sina ägor, är min jakt på bergets alla flingor. Det är ett mission impossible, en sång utan slut, en dåres försvarstal. Snön faller alltid i Niseko, och jag kan bara göra mitt bästa för att hålla den under kontroll, precis som alla andra på Hokkaido.

Det snöar fortfarande.

ÅKARE: MIKE DOUGLAS


Jibbern 1.

2.

3. 4.

6.

5.

7.

1. ATOMIC Infamous, 2 950 kr 2. ARMADA Al Dente, 4 950 kr 3. FULL TILT B & E, 3 800 kr 4. MARKER Jester PRO, 2 900 kr 5. POC Receptor Bug Tanner Hall edition, 1 300 kr 6. SWEET PROTECTION W´s Chiquitita Jacket, 4 000 kr 7. OAKLEY 02 XL, 790 kr

Kolla även in prylar för:

Puderjägaren s.24

Junioren s.30


Köpsugen? Klicka här! 9.

8.

11. 10.

13.

12.

8. SWEET PROTECTION Rambler, 1 300 kr 9. OAKLEY Crowbar, 1 290 kr 10. POC Spine VPD Vest, 1 800 kr 11. ROSSIGNOL FKS 180, 3 500 kr 12. NORDICA TJS Pro, 5 200 kr 13. ARMADA M’s Harlaut Ins Jacket, 3 800 kr

Pistsmiskaren s.46

Skiddrottningen s.98

Topptursnissen s.110


less Weight IS MORE PERFORMANce

V-WERKS GOES FREESKI One newcomer to the team this year is the V-WERKS KATANA. Another masterwork of revolutionary ski building. The ultra-thin yet extremely functional and stable 3D construction with full carbon wrapper enables an enormously light full rocker construction with an impressively dynamic skiing performance. The V-Werks Katana is once more exactly what the name promises: a ski like a sword — and a high-tech sword at that!

VOELKL.COM

V-WERKS KATANA

V-WERKS CODE

V-WERKS RTM



Överallt Hela tiden På grund av att Daniel är överallt, hela tiden, har resterande delar av redaktionen tagit sig friheten att skriva några rader om honom och hans galleri. Daniel Rönnbäck har gått från up-and-coming till etablerad actionsportfotograf på väldigt kort tid. När man tittar på hans Facebook-sida eller Instagram-feed är det inte svårt att förstå varför. ”Kommer han inte att gå in i väggen snart?” är det många som frågat sig. Nej, det verkar inte så. Daniel verkar bara ha blivit utrustad med väldigt, väldigt mycket energi och driv framåt. Och framåt går det, i 180, hela tiden. Resultatet blev för några år sedan en banger här och där, men nu för tiden ligger nivån där uppe med de allra bästa, hela tiden. Vi hade svårt att sålla bort bilder till det här galleriet – det fanns helt enkelt så mycket bra. Men å andra sidan är det ju ingen som klagar på att det blir några extra sidor med sjukt bra skidbilder. 13 bilder på 17 sidor närmare bestämt. Och en bunt grymma porträtt till det.


Bildgalleri Daniel Rönnbäck


Chamonix Januari 2013 Få fotografer har ett sådant öga för att fånga unika ögonblick som min vän Daniel Rönnbäck. Det är alltid roligt att åka, jobba och äventyra tillsammans med honom. När han kom förbi Chamonix i vintras fick vi en vecka som innehöll allt: Midjedjupt puder i strålande solsken, mörka stormdagar och vanliga, vindpinade förhållanden i växlande molnighet. Men varje morgon visste vi inte vad varken vädret eller förhållanden skulle göra med resten av dagen. Det enda vi var säkra på var att vi skulle åka upp på höjd, äventyra och sedan försöka föreviga de ögonblick som skulle uppkomma. Jag gillar den dokumentära känsla som Daniel är så bra på att fånga och jag kommer ihåg våra dagar som om de vore igår. Nordliga vindar och riktigt kalla förhållanden gjorde att den ”dust on crust” som fallit i dalen var midjedjupt torrt puder på höjd. De flesta hade inte gjort matten och vi hann fota en timme ensamma på Grand Envers innan de andra skidåkarna passerade oss. Detta var den bästa snö Daniel åkt i sitt liv, och jag tror inte det var något han väntat sig på morgonen. Nästkommande dagar kom molnen in och vi spenderade tiden i klassiska couloirer för att ha referenser att gå efter. En av dagarna bjöd på ett extremt smakprov av bergens krafter. Lite snö på nord- och västsidor gjorde att lavinförhållandena var bombsäkra, men ändå kändes det som att åka skidor i en fors när vi tog oss ner för västrännan på Aiguille du Midi. När vi kom ut på glaciären såg vi knappt varandra och jag fick åka på känsla, kompass och höjdmätare ner för Bossonglaciären. I slutet av veckan tittade solen fram bland molnen, men pudersnön var förstörd av vinden. Vi använde de sista dagarna till att röra oss bland bergen och njöt av tystnaden, öppenheten och varandras sällskap. Skidåkningen var inte den bästa, men vi fick åka stora åk och som vanligt röra oss ensamma bland Mt Blanc-massivets storslagna berg.

FRANS

ANDREAS


SSON

ANDREAS


01



02


03

04


SUNNE

ERIK


ERHEIM

ERIK

La Grave Januari 2013 Hela januari levererade fantastiskt puder i Alperna! 
Efter några veckors roadtrippande stannade vi till ett par dagar i La Grave. Berget visade sig från sin finaste sida med solsken och iskallt puder. Ett nysnöat stort berg, de e grejor de! Jacob Wester visade sina balansskills hajkandes på en sylvass bergsrygg, som ledde till en manlig linje med ett stort dropp. Jag avslutade dagen med ett månbensbrott i handen.


05



Åre December 2012 Vintern hade knappt börjat i vissa delar av landet, men vi hade redan tillbringat många veckor med skidor på berget. Den kom tidigt, vintern 2013. I oktober kom jag hem från Zermatt och möttes av vitklädda toppar. Bilen kunde man fortfarande köra långt upp på fjället men på toppen låg snön djup. 20 oktober gick jag tillsammans med Erik Sunnerheim och Daniel upp till något vi aldrig kunnat drömma om: vi körde baksidan i kallsnö med vita mustascher och var helt ensamma. Det är något väldigt speciellt att gå upp på ett fjäll fullt med liftar, fast helt utan liv och spår. Tyst. Lugnt. Skönt. I november fortsatte kylan att hålla i sig och vi körde små linjer på Västerskutan. Oväntat och svinkul. När december kom var liftarna öppna och granarna i Tege var tunga av snö. Precis innan nyår fick vi även med oss Jacob Wester ner till stranden, över sjön, och upp igen. Det är speciellt när man kan visa åkare som lever av skidåkning små åk som får dem att dra på smilbanden och utbrista ”sweet little pow lines, in chest deep powder” på deras bloggar. Här hemma i byn. Det var den bästa förvintern jag upplevt. Naturligtvis på mitt eget lilla fjäll som folk älskar att hata. De har inte hittat det där alla hittar när man slutar leta än bara. Jag tar det med ro, och önskar att den här förvintern blir densamma.

KANTE

DAV


ERMO

VID


06



Myrkdalen Februari 2013 Det var meckigt att få med sig alla prylar. Ett tusenbitarspussel som skulle få plats 
i Daniels bil. Det gick vägen och vi brummade iväg,
 Erik Sunnerheim bakom ratten för där trivdes han bäst. Myrkdalen visade sig från sin bästa sida under vår vistelse. Jag har vart där och tävlat i
 puckel några gånger tidigare men då har det oftast handlat om dimskidåkning. Så förvåningen var stor när vi anlände i solskenet, och jag fick se berg jag inte ens visste fanns. 
Solen i kombination med riktigt bra puder och det faktum att vi nästan var ensamma på berget gjorde dagarna underbara. Denna tripp med Daniel, Erik och Adam Falk är en resa jag aldrig kommer att glömma då den varvades med sköna svängar, deep talks med 
ett sjukt härligt crew och ovanliga missions som gladde själen.
 Det absolut coolaste på resan var när vi bestämde oss för att lämna vårt femstjärniga
 hotell och tälta vid foten av ett berg istället. Alla var vi nervösa för hur mycket vi skulle huttra, men
 vi vaknade nästa morgon med tår och fingrar i rätt färg. Som pricken över i
 turade jag och Erik upp på detta berg nattetid, med varsin pannlampa och månen som ledsagare, upp mot en couloir som var lite smått läskig att hitta i mörkret.
 En och en tog vi oss ned och det kan jag lova er var en häftig känsla. 
Det blev även ett lyckligt slut på denna saga när vi kom hem till säsongens bästa
 puderdump i Åre. Tack för en sjukt bra resa kompisar!

NILSS

EVELINA


SON

ELINA


07



Engelberg Februari 2012 En kall och klar februarimorgon förra vintern begav jag mig från Engelberg över till granndalen Haslital tillsammans med min bättre hälft Mattias. Med oss hade vi filmaren Henrik “Bergman” Andersson, fotografen Daniel Rönnbäck och bergsguiden Thomas Odermatt. Planen var att flyga helikopter i det oexploaterade Sustenområdet som ligger ett stenkast från Engelberg fågelvägen, rakt söderut när man blickar ut från toppen av Titlis. Vi hade hört ryktas att snöförhållandena var på topp, dessutom var det relativt säkert då det gått nästan en vecka sedan det senaste dumpet i området. Efter tio minuters luftfärd kunde vi konstatera att vi skulle få utdelning för dagens investering när ett gigantiskt område av gnistrande vita berg med orörd snö bredde ut sig under oss. Att kunna välja och vraka bland orörda bergssluttningar som bara väntar på att någon ska lägga ett första spår är en lyx få förunnade. Spänningen sitter i hela dagen, från utflygningen i den dundrande helikoptern till dagens sista åk i magiskt ljus och total tystnad.

RAPAP

MATILDA


PORT

ATILDA


08


09

10


11



Livigno / Åre April 2013 Tanner hall är en ganska speciell person, och när vi bad honom skriva några rader om tiden då de här bilderna togs, fick vi även ett ganska speciellt svar. Vi tycker orden, och sättet de är skrivna på, säger mycket om Tanner, så vi lät dem vara precis som de kom. YOOOOOOW!!!! WHAT UP WORLD!!! JUST WANTED TO WRITE A FEW WORDS ON MY
TRIP TO SWEDEN AND THE NINE KNIGHTS THIS PAST WINTER. GOT TO HANG OUT WITH THE BEST CREW AND MET THE ILLEST PHOTOGRAPHER NAMED DANIEL RONNBACK
 AND WE KILLED IT FOR A MONTH AND A HALF! SWEDEN IS THE BEST PLACE TO SKI PARK IN MY MIND, SO MANY GOOD KIDS WITH THE BEST VIBE AND SUCH A GOOD NIGHT LIFE WITH A LOT OF GOOD LOOKING GIRLS WHICH MAKES LIFE EASY AND THE
 PARK AT ARE IS INSANE!!! NINE KNIGHTS WAS MAD AS WELL!!! THE CRAZIEST SET UP I HAVE EVER SEEN OR 
SKIED. SO MANY TRANSITIONS TO PLAY WITH IT WAS LIKE A PLAYGROUND FOR SKIERS AND WE WERE LOVING IT LIKE MCDONALDS!!! BIG SHOUT OUT TO NICO ZACEK FOR HOSTING US AND MAKING THE TRIP THE BEST IT COULD BE. INSANE JUMP, INSANE SUNSETS, INSANE SKIERS, WITH SOME GOOD VIBES THAT MADE THE TRIP PERFECT!!! ALL IN ALL I HAD THE BEST TIME OUT IN SWEDEN AND ITALY AND MY TRIP TO EUROLAND COULDNT HAVE BEEN BETTER!!! STOKED TO LINK WITH DANIEL THIS WINTER IN SOME NICE BACKCOUNTRY ZONES AND GET SOME GOOD SHIT DONE!!! BLESS UP EVERYONE AND STOKED TO COME BACK AND DO IT ALL OVER AGAIN SOMETIME IN THE NEAR FUTURE!!! ONE LOVE
 ONE HEART 
ONE DESTINY 
ALL DEDICATED TO FREESKIING!!!! BOOM BOMB CONNECT!!!

HAL

TANNER


LL

TANNER


12



13



Skiddrottningen

3.

1.

2.

4.

5. 6.

1. MAMMUT Ride Protection Airbag 22L, 6 700 kr 2. SMITH I/OX, 1 700 kr 3. DPS Yvette 112 RP, 9 200 kr 4. SALOMON Guardian 13, 2 900 kr 5. POC VPD Vest WO, 1 800 kr 6. NORRÖNA W’s Narvik Dri3 Jacket, 5 000 kr

Kolla även in prylar för:

Puderjägaren s.24

Junioren s.30


Köpsugen? Klicka här! 8.

7.

9.

10.

11.

13.

12

14.

7. DYNASTAR Cham Woman 97, 5 500 kr 8. POC Retina, 1 250 kr 9. MAMMUT Pulse Barryvox Lavinkit, 4 390 kr 10. NORDICA La Nina, 4 000 kr 11. MARKER Baron EPF, 2 900 kr 12. PEAK PERFORMANCE W’s Heli Alpine Jacket, 6000 kr 13. POC Receptor BUG Adjustable 2.0, 1 500 kr 14. DALBELLO Krypton 2 Kryzma I.D, 5 000 kr

Pistsmiskaren s.46

Jibbern s.62

Topptursnissen s.110


Freeridecred

En navelskådande krönika av Simon Tjernström

Foto: Jeff Andrews

Vad kännetecknar en skidåkare? Äventyrslusta? Mod? Naturintresse? Är du en ”riktig” skidåkare? Har du bra freeridecred? Jag har gett mig själv en egentillverkad, kanske förfalskad, fullmakt att smula ner freerideväsendets innersta part till minsta beståndsdel, och därefter producerat ett quiz för att verkligen få svar på hur mycket cred du har i freeridesvängen.

Under den nyförlösta hösten nåddes vi av nyheten om ännu ett fall av pennalism i det privata skolväsendets absoluta högborg. Lundsberg har varit under medias lupp tidigare då denna plantskola producerat rubriker efter att elever kommit till skada. Skillnaden denna gång var att skolan fick bomma igen och den självklara syndabocken, rektor Staffan Hörnbergs huvud fick rulla längst den grusbeklädda gången då media tog heder och ära från både hans person och hela Lundsberg.

Järpens skidgymnasium. Detta har jag inget ont att säga om och likheterna slutar nog innan de ens börjat. De flesta i min klass var snarare råbarkade kommunister sprungna direkt ur Sveriges nav, LKAB, än välklädda söner och döttrar till Sveriges makthavare.

Skolan har tidigare utretts för att ha äventyrat elevernas säkerhet. Detta har kunnat fortgå för att en utbredd kamratuppfostran, stödd på historien och anorna, fortfarande anses rimlig i de värmländska skogarna. Skolan, som hämtat sin inspiration från engelska pojkinternat med uppgift att skola makthavarna i kristet maner, har gjort denna kamratuppfostran vida känd under namnet ”Lundsbergsandan”.

Likt Super Mario Bros finns här olika nivåer och du kanske tror att din benhinnevärk tillskriver dig epitetet freerider? Min vän, benhinnevärken är bara första svampen på bana 1-1. Och nu ska vi snacka slutbossar.

Själv mötte jag skidsverige genom snarlikt internatliv på

Eftersom säkert många från Lundsberg även de åker skidor (i Verbier v. 12) blir vi tvungna att hitta andra vägar än att räkna skiddagar, prylar eller dylikt för att tillskriva folk freeridecred.

Detta är lite som ”jag har aldrig”-leken, men istället för en klunk öl blir du tillskansad en poäng. Ju fler poäng du skramlar ihop, desto mer cred har du. Lycka till!

“Har du aldrig blickat ner mot dina fötter och undrat vem som lagt cashewnötter där dina tånaglar brukar vara?”


AC-luxation typ 3 kan se nasty ut på röntgen, men den ger dig inga extrapoäng i det här testet. Som kuriosa kan vi berätta att både skribenten till krönikan och chefredaktören för magasinet har just denna skada.

1 Har du aldrig upplevt kombinationen av ”risig kista” och för tung landning, och således lagt en lakrits i brallan? Denna fråga är så fundamental att om du inte lyckats med detta – gör dig inget besvär med resten av testet. Alla som åkt tillräckligt med skidor har lagt en kabel i brallan. 5 Har du aldrig suttit igenom en fika och försökt dechiffrera småländskan som kommer ur Mattias Fredrikssons mun för att strax därefter se densammes baklyktor färdas i motsatt riktning i 180 knyck, precis samtidigt som notan anländer, med ett ”kandutadendärschyyysst” ekandes tomt i rummet? Då har du inte bara fått eller missat chansen att arbeta med en av världens bästa och mest produktiva fotografer, du har inte heller varit i svängen tillräckligt länge.

2 Har du aldrig blickat ner mot dina fötter och undrat vem som lagt cashewnötter där dina tånaglar brukar vara, för att direkt inse att det är dina egna fötter som transformerats till något liknande dessa fula nötter under pjäxornas hårda, trubbiga våld? Att tappa tånaglarna är för en freerider som att tappa mjölktänderna för en vanlig människa – ett naturligt och välkommet steg i utvecklingen. 6 Har du aldrig sett en viss framstående och skötsam alpinåkare omvandlas från en väldigt seriös kille till hans diametralt motsatta alterego ”Fullken” (med rätt att bära nerverna utanpå kläderna)? Det kanske du ska vara glad för, då det i just detta fall är en perfekt storm av lika delar urkraft som dåligt spritsinne.

Att stompa tiometersklippor med stenlandningar kan också se nasty ut, men inte heller det ger dig några fripoäng.

3 Har du inte läst motsvarande mängd text som hela Dostojevskijs ”Brott och Straff” om skidprylar, bedömning och världstouren i Freerides forum, signerat Utter? Då är det bara att logga in och börja. Detta är dessvärre ett nödvändigt ont för att uppnå full cred. 7 Har du aldrig fått en NMbankett grusad genom att, istället för att få njuta av att se Sveriges friåkarelit ta sig till medeltiden och tillbaka, bli förpassad till att lyssna på den uppkommande fotografen Daniel Rönnbäcks gnissel om att hans teknik inte bara är bättre än det samlade startfältets, utan förmodligen hela världens? Då är du inte där än – det är bara att ut och försöka hårdare. Detta är ett av elddopen som måste genomlidas för att förlösas som sann freerider.

4 Har du aldrig blivit tillfrågad av Adam Widén att ställa upp på att endast iförd Speedos hoppa från 12 meter i höstlig snålblåst och simulera ett magplask med förevändningen att ”Kom igen, det blir en kul grej”? Om du inte har det ska du vara glad, för det enda du kan vinna är att få åka till Norge och göra om allt en gång till. Men för att vara en sann freerider måste du. 8 Har du aldrig frågat dig vad Kaj Zachrisson går på för att vara så jävla glad jämt?

Hoppas testet gick bra! Resultatet på detta går lika bra att skicka till sponsorer som filmbolag. Hälsa dem från Simpan att testet är ”bulletproof ”. Vi ses i vinter!


Marja Persson

HUVUDET ÖVER YTAN Om ett par riktigt tunga år

TEXT JOHAN JONSSON FOTO GÖSTA FRIES

GF

, HELENA KYLE

HK

, ANTON BREY

AB

Klockan 10.30 den 27 februari 2011 påbörjar Marja Persson sitt tävlingsåk i Kirkwoods Freeride World Tour. En stund senare flyger hon iväg över tävlingsområdet i ambulanshelikopter. Hon har brutit fem revben, korsben, bäcken och rygg på mer eller mindre dåliga sätt. Den Norrländska Präriens Gudinna startar här ett nytt, krokigt kapitel i sitt liv.


GF


FÖRE METALLEN RUMÄNIEN

GF


“Lite metall ut, lite in.”

Första gången jag träffar Marja efter skadan vet jag inte hur jag ska bete mig. Marja, hårdingen, som kör ifrån mig på skoter och hikar snabbare än mig i pudret, sitter nu framför mig i en rullstol. Blek, smal och med mörka ringar under ögonen. Jag tycker det är jobbigt. JAG tycker att det är jobbigt, och kan inte ens ta in hur det måste vara för henne. Hon försöker ta några steg med kryckornas hjälp, men det är uppenbart att det gör väldigt, väldigt ont. För ont. Hon sjunker tillbaka ner i rullstolen. Och jag vet inte hur jag ska bete mig. Det har gått två månader sedan Marja landade på en amerikansk lavasten, och även om det är uppenbart att hon inte mår bra, varken fysiskt eller psykiskt, ska hon

drygt två år senare ändå se tillbaka på just den här tiden som ljus. – Det lustiga var ju att jag mådde jämförelsevis bra då. Det var på upphällningen av sjukhusvistelsen, och jag såg ljuset i tunneln. I en av tunnlarna. Det kom ju fler… Och att komma hem från sjukhuset var faktiskt den största, enskilda ljuspunkten hittills. Att sakta men säkert återerövra sin personliga frihet. Att liksom… få gå, eller rulla rättare sagt, på toaletten själv. Inte behöva hjälp med sådana saker. Åren som gått sedan kraschen har varit minst sagt omtumlande. Slitiga. Med en kropp som bitvis läkt bra och bitvis krånglat, har topparna varit halvhöga och dalarna väldigt djupa.

– Den värsta perioden var när jag hade en sjukgymnast som inte lyssnade på mig alls på rehaben. Det var bara en kort period, men han gjorde mig verkligen illa, både fysiskt och psykiskt. Det överskuggade så mycket av alla andra, helt underbara, människor jag träffade inom vården. Som tur var fick jag med hjälp av resten av personalen, min familj och min personliga tränare Magdalena Moström byta ut honom. Magdalena har varit ett oersättligt stöd för mig. Även morfinätandet var väldigt, väldigt jobbigt. Att äta så mycket droger, för det är ju vad det är, att man är helt dimmig i huvudet, men ändå ha så jävla ont. Och dessutom kräkas av det i sju veckor. Under lång tid var det också svårt att ge någonting


tillbaka till människor som hörde av sig. Inte för att jag inte ville, utan för att det helt enkelt inte gick. Jag var tom. Tömd på positiv energi. Jag försökte hålla humöret uppe och visa uppskattning till alla de som kom till sjukhuset, men fylld av smärta och tom på resten blir man inte så ball… För den som inte varit svårt skadad, eller inlagd på sjukhus under lång tid, är det svårt att föreställa sig vad som då blir viktigt. Det som i vanliga fall är höjdpunkter kanske fortfarande är roligt, men det marginaliseras. – Första skiddagen var förstås underbar, och skidåkningen är jätteviktig

för mig. Men det är ju en lyxgrej i sammanhanget. Fast det är dessa lyxgrejer som kan ta större och större plats nu när gränserna för vad man blir nöjd över flyttas. I början var jag glad över att inte ha blivit rullstolsbunden. Sen var det för att komma ur rullstolen. Lära sig gå. Springa. Men fortfarande kan jag bli väldigt, väldigt glad över småsaker. Tacksamheten över de små tingen har helt klart ökat. Jag kan bli helt varm inombords av att se en blank sjö eller lite snö på en fjälltopp. Och många saker växer och blir stora. Jag kommer till exempel ihåg den första smärtfria dagen, i november 2011. Det var så otroligt! Jag hade inte ont, för första gången.

I mars 2012 opererade Marja Persson ut de största metallbitarna. De delar av korsbenet som var brutet läkte inte ihop som det skulle, och läkarna trodde att skruvarna var problemet. Nu var de borta. ”Lång va?! Ha ha! Men skönt att få ut dem. Jag har känt mig som en… klädhängare. Upphängd på en klädhängare menar jag.” kommer jag ihåg att Marja sa till mig med halvdimmiga ögon på ett fik bredvid Stockholm Central. Efter att ha börjat åka lite hade hoppet om att vara på rätt väg fått sig en rejäl törn. – Jag kunde ju börja åka skidor i januari. Det funkade ok ett par åk emellanåt. Det var en känsla av upprymdhet och lättnad. ”Äntligen” liksom! Men sedan kunde det låsa sig helt, så att jag inte kunde lyfta benet ens. Och sen fick jag ont i tre dagar efteråt. Så ville jag inte ha det. Efter att skruvarna var urtagna var jag säker på att det skulle bli bra.

HUNDEN PAJO. MARJAS BÄSTA REHABHJÄLP.

Marja är positiv. Hur det är möjligt att vara det är svårt att förstå. Att höra henne prata om att det ska bli bra nu snart gör att man skäms för sina egna problem. Den där foten som ibland gör lite ont. Men ändå frågar hon, och lyssnar. ”Jaha!? Men har du ont i foten än? Jag kan prata lite med min sjukgymnast, om du vill ha några fler övningar. Hon är grym!” Marja är expert på rehab. – Jag fick börja gåträna sju veckor efter olyckan, innan det hade jag bara legat. Men jag var på sjukhuset tio veckor totalt, och hade rullstolen ändå till juni. Sen kryckor till augusti. Ett halvår med hjälpmedel för att kunna ta mig fram. Det är bättre nu. Att rehaba sig tillbaka från en så seriös skada som Marja haft är dock inte gjort i en handvändning. Efter att ”klädhängarna” togs bort i mars 2012 ville det sig inte riktigt ändå. – Jag rehabade och blev starkare och smidigare, men kunde ändå inte lyfta benet mer än 90 grader. Så de satte i en skruv för att fixera några ben som låg omlott. Benbitar. Lite metall ut, lite in. Det var i oktober 2012. Så nu ska benen


HK

EFTER METALLEN ENGELBERG


HK


“Det är som en vanlig puderdag upphöjt till en miljon.”

AB

sitta som de ska. Just nu är problemet att alla muskler inte kommit tillbaka till det skick de var innan. Jag åkte ju lite skidor i vintras, men det ena benet ville inte riktigt hänga med mig alltid. Men det går framåt nu! Jag blir starkare och starkare för varje dag. Med målbilder och hård träning segar sig Marja tillbaka mot att kunna åka för fullt igen. Vintern är full av planer. Störst fokus kommer att ligga på en serie rehabfilmer för EpicTV – Head Above Water – som hon gör tillsammans med Henrik ”Bergman” Andersson. ”Som klang och jubel, fast tvärt om.” skrattar hon och berättar att det ska handla om den tunga vägen tillbaka, men också att man måste försöka ha roligt på resan, annars blir allt för svårt. Första avsnittet kommer ut i slutet av oktober. – Sist jag var med på filminspelning var introt till Free Radicals film från 2011. Alla blev sminkade för att se sjuka ut på ett ställe som såg ut som ett mentalsjukhus. Men när de filmade mig behövdes det inte. De kom bara till mitt sjukrum och bad mig försöka ställa mig upp. Tror det var klart på en tagning. Så det ska ju bli kul att göra någonting nytt! Även om vinden inte blåser starkt i Marja Perssons rygg, så har stormen hon levt i sedan februari 2011 lugnat sig. Det går att leva ett normalt liv, och morfinets negativa inverkan på huvudet har försvunnit. ”Det är ju skönt att kunna betala räkningarna i tid och så.” Och sponsorerna har förstått situationen. – De jag har supportat mig fullt, mycket mer än att de behåller mig på deras team. De är personliga och bryr sig verkligen. Inget i världen skulle få mig att säga det för att jag har betalt. Ingen har kickat mig på grund av skadan, och jag är otroligt stolt och tacksam över de som supportar mig.

Hunden Pajo har varit en annan stor support, och att få fokusera fullt ut på någonting annat än träning och rehab har varit en lättnad i vardagen. På sjukhuset i USA beslutade hon sig för att skaffa jakthund och lära sig flugfiska. – Hunden har varit mitt bästa rehabverktyg. Han har tvingat mig att gå ut och gå varje dag, hur trött jag än varit eller hur ont jag än haft. Hundar och flugfiske i alla ära. Marja är ändå skidåkare, och det är det hon just nu ser fram emot mest – den mjuka snön. – Jag vill åka mer puder i vinter. Det är ju faktiskt den skonsammaste åkningen också. Och nu är det ännu härligare. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det, att åka puder efter att man suttit i rullstol. Den vanliga känslan man har efter en puderdag är ju underbar. Men den här lättnaden. Den här frihetskänslan. Det är som en vanlig puderdag upphöjt till en miljon.

Få människor är lika bra på att hitta positiva saker i det negativa. Marja pratar ständigt om Pajo och hur intresset för jakt och hunduppfostran är den största passionen just nu (i alla fall fram till att snön kommer). Hur vännerna och familjen stöttat henne. Hur peppande hennes personliga tränare och sjukgymnast är. Men till slut blir den jobbigaste frågan ändå ställd. Var det värt det? – Ja… Jag ska fortsätta åka skidor, och jag vill fortsätta hoppa klippor. Jag vet inte om det går att svara på den frågan... Det var liksom mest otur. Inget galet stunt eller någonting. Jag landade på en sten, på väg till det som egentligen var svårt i mitt åk. Det blir ju lite som att fråga mig om jag tyckte det var värt att krocka med en älg ifjol. Det var väl synd, men jag kommer ju inte sluta köra bil för det. Marja kommer varken att sluta köra bil eller skidor. Däremot kommer hon efter jul att flytta ner till Alperna för att känna känslan av episka puderdagar, upphöjt till en miljon.


Topptursnissen 2.

1.

4. 5.

3.

6.

1. SWEET PROTECTION Igniter Alpiniste, 2 200 kr 2. OAKLEY Airbreak inkl. extra lins, 2 790 kr 3. DYNAFIT TLT Radical FT, 2 440 kr 4. THE NORTH FACE Patrol 24 ABS, 8 000 kr 5. ARC’TERYX M’s Beta LT Jacket, 4 300 kr 6. KOMPERDELL Carbon Freeride Ascent, 1 800 kr

Kolla även in prylar för:

Puderjägaren s.24

Junioren s.30


Köpsugen? Klicka här! 7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

7. VÖLKL Nunataq, 5 600 kr 8. ROSSIGNOL Soul 7, 5 900 kr 9. MAMMUT Element Barryvox Lavinkit, 3 500 kr 10. ARC’TERYX W’s Scimitar Jacket, 5 300 kr 11. MARKER F12 Tour EPF, 3 000 kr 12. SWEET PROTECTION Grimnir MIPS, 3 000 kr 13. LANGE XT 130, 5 000 kr 14. DYNAFIT Vulcan TF, 7 200 kr

Pistsmiskaren s.46

Jibbern s.62

Skiddrottningen s.98


Hur F N tänkte du där? I förra numret handlade de här sidorna om Sverre Liliequists helt sjuka backflip från vinterns Skiers Cup. Den här gången handlar det om Johan Enström. Den där lugna norrlänningen i Alpingaragets verkstad, ni vet. Pratar inte i onödan, monterar bindningar fort så in i helvete. Men vad har han gjort för sjukt? Text johan jonsson foto DANIEL RÖNNBÄCK, PER ERIKSSON



fotografpereriksson.com


“det var inte så mycket skit runt omkring. Man hoppade klippor och drack bärs liksom” Egentligen skulle Enström vara huvudperson i vår nya avdelning Önskeintervjun, eftersom Henke Windstedt efterfrågade detta i AK #1. Men när vi ”ungdomar” började rota i hans förflutna, lade vi ganska tidigt beslag på en bild där den där lugna norrlänningen gör någonting som är väldigt, väldigt långt ifrån lugnt. Önskeintervjun blev av, men i kombination med frågan: Hur fan tänkte du där? – Så lite som möjligt, efter att jag väl bestämt mig. Var det någon annan som var peppad på att hoppa den där klippan? – Nej. Hur gick det till? – Ja, det gick ju inte att åka ner till uthoppet, så jag fick bli nerfirad till typ ett par meter från kanten. Sen var det väl bara att hoppa. Slog du dig? – Nej. Hur högt var det? – Vet inte. Men vi hade ett rep som var 30 meter, och det räckte inte ner.

Vi kan inte komma på någon svensk skidåkare som hoppat högre. Är det svenskt rekord kanske? – Jag vet inte. Kanske.

Saknar du adrenalinet? – Nej. Och det finns ju andra saker man får ett adrenalinpåslag av. Nya saker man testar. Cykla downhill. Klättra.

Henke Windstedt önskade ju veta lite mer om ”det gamla gardet”, som du ändå tillhör. Var det bättre förr? – Nej. Men det var nog mindre… märkvärdigt.

Vem åker bäst på Alpingaraget? – Mange Eriksson åker nog snabbast. Måns snyggast. Men… det är ju ingen som åker från mig. Ha ha.

Det var liksom ingen stor grej att man hoppade en klippa som var över 30 meter? – Nja. Jo. Det var väl en grej. Men… det var inte så mycket skit runt omkring. Man hoppade klippor och drack bärs liksom.

Johan Enström pratar om ”då” med en smula undvikande ton mellan borrhålen, och man får en känsla av att han tar det ganska lugnt på skidorna nu för tiden. Njuter av att åka på puderlagg med rocker istället för två meter långa slalomskidor. Unnar sig en starkpangare till lunchen på skidsemestern kanske. Men när redaktionen hälsade på hos Snow Camp i Säfsen i somras träffade vi Enström, som var där med sina barn. På frågan om han kört någonting på vattenhoppet svarade han lite tyst: ”Nja. Ja. Det blev ett hopp i alla fall.” Han är väl inte lika hård som förr i tiden, tänkte vi. I alla fall fram till att en av deltagarna på campet glider upp till Johan: ”Shit va fet dubbel backflip du gjorde rå. Coolt!”

Hur är det nu då? – Det är så mycket snack om spons och bloggar och… sådant där. Det är så viktigt att allt ska vara rätt, men ändå får det inte se genomtänkt ut. Förr kunde man matcha pannbandet med pjäxorna. Hade du sponsorer? – Jo… Jag fick ju lite grejer. Men det var inga pengar eller kontrakt eller något sådant inblandade för någon i Sverige.

Johan Enström Ålder: 41 Sysselsättning: Verkstadschef/ delägare på Alpingaraget Skiddagar/säsong: Nu - 40st // Då - 150st Favoritskida: Völkl Kuro 195cm Antal skidåkande barn: 2/2 Filmparts: Inga kommentarer... Familjeskidort: Vemdalen Friåkningsskidort: Jackson Hole Partyskidort: Partar aldrig, åker bara skidor


TACK FÖR ATT DU LÄSTE #2 AV

AV ALLA INTÄKTER TILL DETTA NUMMER HAR VI VALT ATT SKÄNKA 5 % TILL UNICEF.

Alpinkultur.se VILL DU FÅ NÄSTA NUMMER AV ALPINKULTUR DIREKT HEM I E-BREVLÅDAN? MAILA REDAKTIONEN@ALPINKULTUR.SE

OKTOBER 2013 ALPINKULTUR C/O ALPINGARAGET AB BIRGER JARLSGATAN 127 113 56 STOCKHOLM Alpinkultur.se


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.