ALPINKULTUR #7

Page 1

EN FJÄLLTUR I HEMAVAN FRAMGÅNGSFABRIKEN 2.0 MALUNGS SKIDGYMNASIUM

TEXT & FOTO MATTIAS FREDRIKSSON

DÄRFÖR JAPANHYPEN

RUSSINET I DEN NORSKA SKIDKAKAN

SKRÄCKBERGET BEC DES ROSSES

VESTLANDET #7 | MARS 2015





Stoke och allvar I MITTEN AV en vinter som varit både underbar och tragisk släpper vi säsongens sista Alpinkultur. Det underbara har som vanligt bestått i det ivriga sökandet efter snön, som ibland infinner sig i mjuka mängder, och ibland gjuter in marken i ett lager av vit betong. Men snöombyte förnöjer. Det tragiska är dock någonting mindre roligt – säsongen har hittills skördat alldeles för många dödsoffer. Ett av dem var energiknippet som prydde förra numrets omslag, Dave Rosenbarger. Frågorna är många. Är snöhetsen för stor? Kunskapen för liten? Riskacceptansen rimlig? Svaren varierar från person till person, men frågorna måste fortsätta att ställas. Dialogen föras. VI MÅSTE ÄVEN FORTSÄTTA att åka skidor, för det är det vi älskar, och det är det som gör vintrarna värda för många av oss. Vi på Alpinkultur vill fortsätta inspirera, men göra det på ett sätt där glädjen och inte risktagandet sätts i främsta rummet. Peter Nilsson, en av våra nya skribenter, ondgjorde sig här om veckan över vad han uppfattade som en ny trend: ”Folk verkar

ju tro att belöningen växer exponentiellt med risken. Som att ett åk blir bättre bara för att det är farligt. Men det stämmer ju inte!” Huvudet på spiken. PETER HAR i detta nummer skrivit om både Hemavan och Ramundberget, två destinationer där man inte behöver riskera livet för att ha det glatt. Andra reportage kommer från Japan, Malungs framgångsfabrik, Bec des Rosses och det norska Vestlandet. ALPINKULTURS SISTA RÅD denna vinter blir alltså följande: Fortsätt att hålla stokefanan högt, men lär er mer om elementen – en lavinkurs är din bästa investering, och glöm inte att träna med sändaren och läsa på om hur man bör agera vid en olyckssituation. OCH TILL SIST, som vanligt: Dela magasinets länk i alla era kanaler, och glöm inte bort att annonser och mycket annat är klickbart! Skål för vintern 2015. Vi ses till hösten!

Redaktionen CHEFREDAKTÖR Johan Jonsson

CHEFREDAKTÖR Grim Båtelson

AD / LAYOUT Aron Östman

JOHAN@ALPINKULTUR.SE

GRIM@ALPINKULTUR.SE

ARON@ALPINKULTUR.SE


ÅKARE CHAD SAYERS FOTO MATTIAS FREDRIKSSON PLATS ZÜRS AM ARLBERG

OMSLAGET “Chad Sayers & jag reste runt i Alperna under nästan två månader förra vintern. Mestadels var vi i Italien men den här rutan tog vi i Zürs am Arlberg i Österrike en vacker dag under sportlovsveckorna.”


#7 MEDARBETARE MATTIAS FREDRIKSSON FOTO PETER NILSSON TEXT MARTIN WICHARDT FOTO JACOB WESTER TEXT ALRIC LJUNGHAGER FOTO ADAM KLINGETEG FOTO HANS JOHANSSON FOTO OSKAR ENANDER FOTO JOSEFINE ÅS TEXT DANIEL RÖNNBÄCK FOTO

ALPINKULTUR.SE VILL DU FÅ NÄSTA NUMMER AV ALPINKULTUR DIREKT HEM I INKORGEN? MAILA REDAKTIONEN@ALPINKULTUR.SE


INNEHÅLL FOTO BJÖRN ARNEMO

En fjälltur i Hemavan 30 // Under sociala medier är vi alla följare 42 // Vestlandet / Galleri 70 // Framgångsfabriken 88 // Ramundberget 106 // Japanhypen 126 // Bec des Rosses 152 // Riksgränsen 12 //

8 | ALPINKULTUR


INNEHEHÅLLSFÖRTECKNING | 9

ÅKARE / KARIN STÖCKEL PLATS / BRUSON, VERBIER


www.tierra.se


tierra proceed hood jacket ett grönare Val

410 g

XS-XXl

Since 1983 primaloft eco 2099 kr burnt yellow indigo deep purple black

Värmande och skön jacka, tillverkad av återvunna material.


En fj채lltur i

HEMAVAN TEXT PETER NILSSON FOTO MARTIN WICHARDT

12 | ALPINKULTUR


Lyssna på Peters spellista HÄR! ”HAR DU KOLL PÅ HUR man sätter ihop ett sånt här?” ropar jag till Martin samtidigt som jag kastar in tältet i bakluckan på bilen. Vi ska ut på fjälltur. Tre dagar på fjället. Att kalla någon av oss rutinerad vintercampare vore en kraftig överdrift. Faktum är att ingen av oss tältat en enda dag på vintern. Det vore för övrigt fel att kalla oss rutinerade campare överhuvudtaget. Vi har båda tältat förut, men inte särskilt mycket. Några fisketurer på sensommaren har det väl blivit, men huvudsakligen består vår campingerfarenhet av festivalcampingar där man inte behövt oroa sig för värre

saker än att proppen ska gå ur luftmadrassen, eller att grannen i jeansväst och gummistövlar ska råka ramla in i tältduken efter alldeles för många solvarma Tuborg. Fjälltältande känns aningen svårare. Nåja. Det löser sig nog. VI SMÄLLER IGEN bildörrarna och börjar köra ut från Hemavan. Vädret är inte det bästa. Det blåser minst sagt ”friskt”. På radion hotar SMHI med klass 1-varning för storm i södra lapplandsfjällen. Känns sådär för åkningen. I värsta fall får vi sitta och uggla inne i tältet i tre dagar istäl-

EN FJÄLLTUR I HEMAVAN 13


1.

let. Tur då att vi har med oss mycket kaffe. Och folköl. Och whisky. Då klarar man ju allt. Det blir nog en bra tur ändå. NÄR VI KOMMER FRAM parkerar vi bilen och lastar av utrustningen. Skidor, bräda, liggunderlag och ryggsäckar. Vi lastar pulkan, smetar fast hudarna under fötterna och börjar pinna på uppför genom björkskogen. JUST INNAN TRÄDGRÄNSEN pausar vi för lunch. Vädret är helt jävligt. Storm och snö. Här kan man ju inte vara. Vi vänder på klacken och åker tillbaka neråt dalen för att smälla upp vårt basecamp bland träden istället. Där är vi mer skyddade från vinden. Det känns som en mycket bättre idé. Middagen tar lång tid, men det spelar ingen roll. Vi är precis där vi vill vara. Vi har gott om tid på oss. Bergen ska ingenstans, och inte vi heller. Ingen brådska. EFTER MIDDAGEN tar vi oss upp på ett lägre fjäll bredvid, men det är fortfarande lika stormigt och om möjligt ännu sämre sikt än förut. Man ser ju ingenting. Som att dra en grå strumpa över huvudet. Vi ger upp och åker ner. Tillbaka till campet och skoterstövlarna. DET HAR ALDRIG KÄNTS mer självklart att tända en brasa. Fram med kaffepannan, fortare än kvickt! Framför elden dricker vi kaffe, ljuger lite grann och börjar planera morgondagen. Vi konstaterar snabbt att det inte är mycket idé att planera. Det är nog bättre att bara öppna tältduken och sticka ut skallen imorgon bitti. Sen får vi se vad det blir. Vi återgår med fullt fokus på kaffeljuget istället. Historierna avlöser varandra. Hur mycket av dem som faktiskt överensstämmer med verkligheten är högst oklart.

14 | ALPINKULTUR

3.


2.

1. Snabbkaffe är olagligt på fjället. Kokkaffe är att föredra. 2. Se på pulkan som gratis träning. 3. Vänta med vattenskidåkningen till du är max 10 minuter från civilisationen.

EN FJÄLLTUR I HEMAVAN 15


”Innan vi gör någonting annat behöver vi äta lite. Vi delar på en folköl och tar varsin smörgås.”

16 | ALPINKULTUR


DAGEN EFTER har det mojnat lite. Nu är det ju finväder! Nästan. Hur som helst bestämmer vi oss för att sticka upp på kalfjället igen. Campet fälls ihop och åker ned i pulkan. Nu siktar vi mot högre fjäll.

en bindning som jag kan gå med, men som även klarar en plattlandning på kartongsnö i mach 2 utan att tjuvsläppa. För bara några år sedan hade jag varit tvungen att utesluta något av dem. Nu slipper jag. Det är trevligt, tänker jag och knatar vidare.

NÄR JAG FÖR ANDRA GÅNGEN släpar pulkan uppför berget slår det mig att det här ändå är ganska fantastiskt. Förutom stighudarna har jag exakt samma utrustning som jag åkt runt på hela vintern. De senaste årens utveckling av bindningar har öppnat nya möjligheter att kombinera turande med krävande alpin skidåkning. Jag knatar uppför fjället på ett par 195 cm långa rockerskidor med 130pjäxor utan gåläge. Och det funkar. Enbart för att jag skaffat

VÄL UPPE PÅ KALFJÄLLET gräver vi tältplats och vindskydd. Sedan fika. Klättringen uppför fjället har kostat en del krut. Vindskyddsbygget likaså. Innan vi gör någonting annat behöver vi äta lite. Vi delar på en folköl och tar varsin smörgås. Vi lunchar och blickar ut över fjället. Här ska vi bo. På fjället. Någonting jag aldrig gjort förut. Känns proffsigt. Som expeditionsgängen i naturprogrammen på National

EN FJÄLLTUR I HEMAVAN 17


”Det svänger snabbt i hockey sägs det. Jo tjena. Prova fjällväder.”

Geographic. ”Kan vi sånt här?” frågar jag Martin. ”Dricka folköl menar du? Jajjamensan!” svarar han och tar en stor tugga av sin korvmacka. Svårare än så var det tydligen inte. VI RIGGAR TÄLTET och äter en burk Bullens. Då kommer solen kommer fram. Jag tar på mig skidorna och börjar klättra upp mot branten vi bosatt oss bredvid. Den ser galet bra ut i kvällsljuset medan jag går upp mot toppen av fjällsidan. Men det ändras snart. Dimma driver in. Och snö. Och mera snö. ”Det svänger snabbt i hockey” sägs det. Jo tjena. Prova fjällväder. FÖRSÖKER VÄNTA UT skitvädret på toppen. Jag gräver mig en sittgrop. Ska jag vänta här ett tag vill jag åtminstone kunna sitta ner. Sätter mig ner. Sitter skönt. Märker att det visst har börjat blåsa också. Naturligtvis. Så jag bygger ut sittgropen med ett vindskydd. Vinden svarar och kontrar. Mer blåst. Jag bygger ut vindskyddet ytterligare. Delvis för att skydda mig från vinden. Delvis för att hålla mig varm. Men även för att ha något att göra. Det blir ju så tråkigt annars. HAR TILL SLUT byggt in mig helt och hållet. Sitter som en eskimå i min igloo. SKYDDAD FRÅN vinden och kylan, men inte tristessen. Spelar lite munspel. Till slut får jag nog. Dessutom har det börjat blåsa in snö i munspelet. Det låter förjävligt. Min igloo var tydligen inte helt vindtät. Jaja. Skiter i det och åker ner. Vädret visade inga tecken på förbättring i alla fall. Skakar

18 | ALPINKULTUR


EN FJÄLLTUR I HEMAVAN 19


fram det vid det här laget nästan helt och hållet översnöade tältet. Kryper in och kokar kaffe. Vi får göra ett nytt försök imorgon istället. MIDDAG UPPE på kalfjället efter skymningen är något extra. Vi är helt ensamma på ett stort fjäll. Vinden har mojnat. Det är lugnt och tyst. Förutom det svajande ljuset från elden i spritkökets brännare är det helt mörkt. Speciell känsla. Allt är väldigt vackert. Klart och kallt. Vi byter om till torra underställ, kryper ner i sovsäckarna och somnar till ljudet av tältduken som prasslar tyst i den svaga vinden. Sover som kungar. STARTAR NÄSTA DAG med att gräva en solgrop bredvid tältet. Flyttar ut spritköket. Äter frukost uppe på fjället. Mycket bättre än nere i dalen! NATTEN VAR BRA. Det kändes inte lika kallt inne i tältet. Vi hade väl mer rutin än den första natten och har nu fattat galoppen med hur man isolerar golvet. Känner oss som campingproffs. Everest nästa.

20 | ALPINKULTUR

Punkt. I synnerhet kokkaffe serverat mitt i en vackert stilla dalgång. Vi rekar linjer från tältet. Det finns hur många som helst. Spår av andra människor finns det dock inga av. På en enorm klippa hundratalet meter längre in i dalen ser vi några fjällvråkar cirkulera. De verkar bo där, i sitt camp. Vi har vårt här. Ingen större trängsel. DET ÄR SKIFTANDE väder med ljusglimtar mellan dimbankarna. Vi rundar av frukosten och bestämmer oss för att fortsätta längre inåt dalen. Med matsäck för en mindre expedition i väskorna påbörjar vi avtåget från lägret. Fjällvråkarna cirkulerar vakande över oss när vi passerar under deras klippa. Det känns bra. I övrigt inget sällskap. Idag igen. VÄDRET VÄXLAR. Solglimtar och snöstorm om vartannat. Ena sekunden jublar vi över bra snö, vacker miljö och fantastiskt ljus. Nästa sekund drar allt igen, stormen tilltar och vi vill inget hellre än att ringa fjällräddningen och be om akut evakuering. Ta med varsin hämtpizza. Kom fort som fan!

DET ÄR ÅTERIGEN flatljus och snöflingor i luften, så det är ingen mening att stressa. Vi äter långfrukost och väntar in ljuset. Kokta ägg. Gröt med lingonsylt. Fruktsoppa. Kokkaffe. Riktig superhjältefrukost i absolut världsklass! Bättre än alla 25-metersfrukostbufféer med färskpressad tranbärsjuice och hallonsmoothies man blir serverad på vilket Hiltonhotell som helst.

VI KLÄTTRAR OCH ÅKER kortare åk hela dagen samtidigt som vi gör vårt bästa för att pricka vädersvängningarna. Det är inte det lättaste. Trots det bestämmer vi oss för att avsluta med ett större åk nära campet. Återigen verkar det finnas risk för lång väntan på toppen. Det bryr jag mig inte så mycket om, utan skidar istället glad i hågen uppför berget ännu en gång. Solen svarar med att gömma sig bakom molnen. Igen.

DET HAR SAGTS FÖRUT men det tål att upprepas: Kaffet på fjället är det bästa kaffet.

JAG SUCKAR, plockar fram spaden och börjar


1.

2.

1. Dagbok – du kommer tacka dig själv i framtiden. 2. På fjället finns bara good hair days.

EN FJÄLLTUR I HEMAVAN 21


22 | ALPINKULTUR


”Står iskallt med händerna på stavarna och kisar mot solfläcken. Väntar ut den. Clint Eastwood style.”

bygga en skyddsgrop. Igen. Det blir en annan modell den här gången. Jag jobbar på djupet. Gräver mig en grop djup nog att kanten når mig till axlarna. Det får räcka. Jag lägger dit skidorna, sätter mig längst ner i gropen och stirrar ut dimman som vid det här laget omringat fjället. Där sitter jag som en hövding. I en timme. KONSTATERAR ATT JAG snart har byggt en hel by på den här fjällsidan om det ska fortsätta såhär. Sedan börjar det hända grejer. Molnen drar sig sakta undan. Väldigt, väldigt sakta, men klart märkbart. Hoppet stiger. SNART SER JAG TILL och med den motsatta fjällsidan. Men inte bara det. Jag ser även en solfläck. Den verkar dessutom krypa åt mitt håll. Frustrerande långsamt. JAG RESER MIG ur gropen, klickar i skidorna och väntar på ljuset. Startklar och beredd. På tårna. Står iskallt med händerna på stavarna och kisar mot solfläcken. Väntar ut

den. Clint Eastwood style. Till slut är solen där. Från ingenstans. Pang! JAG SER HELA ÅKET framför mig och stakar iväg fortare än fan själv. Äntligen. Åket ner är bättre än jag vågat hoppas på. Magiskt ljus. Indriven lössnö. Enorma, böljande snöfält. Fartvinden sliter i kläderna och snön frasar mot smalbenen. Helt underbart. Till och med bättre än morgonkaffet. SKIDÅKARHJÄRTAT slår volter. Det är inte det största åket jag gjort. Inte heller det längsta. Men gudarna ska veta att jag slet hårt för det där åket. Förtjänade det. Det ger en speciell känsla. Även känslan av ensamhet. Ingen var där. Ingen såg det. Ingen hjälpte till. Några ripor inspekterade mig nyfiket på toppen, men i övrigt var vi helt ensamma. Bara jag och Martin. På varsin sida dalgången, men ändå tillsammans. JAG ÅKER HELA VÄGEN ner till campet och stannar inte förrän mina skidspetsar tar i tält-

EN FJÄLLTUR I HEMAVAN 23


duken. Trampar av mig skidorna och går in i tältet för att ladda en välförtjänt kaffepanna. Innan jag hinner sätta på kaffet är allt tjockt igen. Dimman är tillbaka. Spåren jag just lagt går inte längre att se. Som sagt, det svänger snabbt på fjället. EGENTLIGEN ÄR DET nog inte så mycket ensamheten i sig som lockar. Vi hade gärna kunnat vara fler i lägret. Det är nog snarare känslan av att göra någonting annorlunda. Att vara mil från närmaste skidsystem, liftar och lunchserveringar, men ändå känna sig helt bekväm. Byta stollift mot stighudar. Fjällstuga med sprakande brasa mot tält med spritkök. Vara helt oberoende av allt vad liftsystem och eluttag heter. Samtidigt helt och hållet beroende av varandra. DET HANDLAR INTE heller så mycket om att åka skidor på ett annat sätt. Inte för mig i alla fall. Snarare om att öppna ny terräng och nya möjligheter. Kunskapen om hur man hanterar rep, sele och firbromsar öppnar upp massor av åk i exponerad terräng. På precis samma sätt kan tält och spritkök tillsammans med ett rejält förråd av pilsnerkorv och folköl ge möjligheter att göra åk som tidigare varit otillgängliga utan helikopter eller skoter. Skidåkningen är densamma, men kartan med möjliga åk utvidgas och blir plötsligt enormt mycket större. Möjligheterna är oändliga. DET ÄR ALLTID ROLIGT att göra lite mer än vad man gjort förut. Prova något nytt. Det var fantastiskt roligt att vara på fjället några dygn. Speciellt i gott sällskap. Då blir ju det mesta som bekant bra i slutändan. Efter tre dagar på fjället är vi helt slut. Glada och trötta sitter vi tysta i bilen på väg tillbaka mot Hemavan. Tom Petty rullar på stereon. Jag höjer lite extra. Livet känns bra.

24 | ALPINKULTUR


EN FJÄLLTUR I HEMAVAN 25


Prylguide

PRIMUS ETA LITE +

26 | ALPINKULTUR


Prylguide

VINTER

2015/16

PRYLGUIDE | 27


Prylguide

SALOMON MTN LAB

28 | ALPINKULTUR


Prylguide

VINTER

2015/16

PRYLGUIDE | 29


30 | ALPINKULTUR


EN KRÖNIKA

Under sociala medier är vi alla följare TEXT JACOB WESTER PORTRÄTT ALRIC LJUNGHAGER

KLOCKAN HAR PASSERAT sex på kvällen när det sista landningsspåret sätts i den lössnötäckta kullen, någonstans i ett Schweiziskt bergpass. Fotografen ropar att det blev ännu en så kallad ”banger”, och filmkillarna gör en highfive över ett banbrytande skott till filmdelen. Vår huvudperson, Skidproffset, sträcker handen över huvudet, trycker på hjälmkameraknappen och hör den lilla sekvensen av pip som meddelar att även förstapersonsperspektivet blivit fångat på minneskortet. En sprakande solnedgång reflekteras i skidglasögonens spegelglas och någon utbrister: ”Nu åker vi ner och firar!”

las med liniment. ”Ska ni med ner på middag och några öl?” Frågan hänger en stund i luften innan en av åkarna besvarar den; ”Absolut, ge mig en sekund bara, det är bra timing att droppa något på Instagram just nu. Jag brukar få mest likes vid den här tiden.” ”Visa inte för mycket av hoppet bara, vi släpper ju inte filmen förrän om en månad”, hörs som svar, och dörren stängs.

TEAMET HAR kommit överens om att försöka hålla så mycket som möjligt av materialet hemligt – det ska ju vara en överraskning när det släpps på premiären. En liten bild på utsikten bara. Visst ser man hoppet nere i ena hörnet PÅ HOTELLET PACKAS ryggsäckar upp, men ingen kommer känna igen det i filmen. våta strumpor hängs på tork och kamerabatterier sätts på laddning. Värkande lår stretchas MINNESKORTET TRYCKS ut ur kompaktefter otaliga hajker, ömmande ryggar behand- kameran och innehållet förs över till datorn.

SOCIALA MEDIER 31


Den bästa bilden väljs ut och får gå en runda genom Photoshop – färgbalansen och kontrasten fixas, några irriterande pjäxspår klonas bort. Visst fan blir det fler likes om solnedgången får lite mer färgmättnad. Men inte för mycket, då blir det tacky. Sådär, nu får det räcka. En 1024 pixlar bred version av bilden exporteras och skickas snabbt via e-mail till mobiltelefonen. Ojdå, den behövde visst laddas efter en hel dags skidåkande. Då finns det tid att skriva ihop ett litet blogginlägg också. Den senaste tiden har ju besöksstatistiken dalat betänkligt, om man vill behålla sina läsare måste man ge dem något att läsa. Content, content, content är mantrat som ständigt upprepas i bloggvärlden. LITE FLER BILDER görs i ordning, en sammanfattning av dagens äventyr komponeras, men utan att läcka för mycket information om vad som pågått, och inlägget är online. Nu för tiden går ju ingen längre in på privata hemsidor, så vår huvudperson loggar snabbt in på sin Facebook-fanpage och länkar till bloggen via ett nytt inlägg. Lika bra att scrolla igenom feeden också, för inte kan väl någon annan ha haft en lika grym eftermiddag? Bland skrikande getter, bebisbilder och självhjälpslistor syns andras små glimtar av lyckad skidåkning, nya trick som landats och visst har det snöat jävligt mycket i Kanada. Kul för dem, det blir ett tryck på like-knappen. Man ger, och man tar. NU HAR TELEFONEN vaknat till liv och mailikonen visar en röd lysande etta – dags för dagens första Instagram. Som vanligt ser inte bilden lika bra ut i telefonen som på datorn, så den får sig ytterligare en snabb behandling, och att lägga upp bilder i 1:1-format kan ju ens föräldrar hålla på med, så vita ramar läggs också på i en annan app. VIDARE TILL INSTAGRAM, där det bara gäller att formulera en lagom underfundig caption. Den får inte vara för rak på sak, men inte heller hur flummig som helst. Kanske någon ordvits om lufttid, eller något om att det har varit en

32 | ALPINKULTUR

bra dag på ”kontoret”. Och så ett gäng passande hashtags, men inte alltför många. Man vill ju inte framstå som en sådan där som helt missuppfattat hashtaggens innebörd, och bara skriver alla engelska ord de kan komma på med en fyrkant framför. Just det, sponsorerna ska taggas också, det gäller att inte glömma någon. Och skidorten såklart, som bjöd på liftkort i utbyte mot lite exponering på sociala medier. Nu så, nu borde det vara i sin ordning. Vår hjälte trycker på ”dela”, och bilden skickas ut på cyberrymdens strömmande älv likt en omsorgsfullt bunden torrfluga, redo att nappas på med gillningar och kommentarer från vänner och fans, och kanske med lite extra tur få dyka upp på den där åtråvärda ”recommended”-sidan, där nya användare kan lockas att följa det eviga dokumenterandet. Snart dags att lägga ner och gå till restaurangen, bara en snabb scrollning på feeden. Uppdatera en gång och se om några likes kanske redan ramlat in. PLÖTSLIGT ÖPPNAS dörren och en av filmarna tittar undrande in: ”Var tog ni vägen? Har ni inte käkat än?” DET TRÖTTA GÄNGET vaknar sakta upp ur dimman och rödögda blickar lyfts långsamt från det blå skenet framför dem. Jahaja, värst vad tiden sprang iväg. Klockan är tio och köket har stängt. Äta middag var det ja... Det får helt enkelt bli ännu en hämtpizza från gathörnet, för nu måste man ju få lite sömn. I morgon ska det byggas fler hopp, och fler upplevelser ska dokumenteras för omvärldens beskådan. En till uppdatering av feeden innan man tar av sig understället hinner man väl ändå, tänker vår huvudperson och drar tummen nedför pekskärmen, för att förväntansfullt släppa taget och invänta de små bekräftande hjärtana i ena hörnet... NU ÄR SOM tur är ovanstående kåseri uppdiktat, då det beskriver en fullständigt odräglig grupp människor, men det är ändå inte helt oförankrat i verkligheten. År 2015 är verkligen


SOCIALA MEDIER 33


OLOF LARSSON OCH ANNE MAY SLINNING blir smygfotograferade mitt i “arbetet”.

34 | ALPINKULTUR


inte en professionell skidåkares yrkesroll helt självklar, åtminstone inte alls på samma sätt den var för ett decennium sedan. Självklart är det fortfarande viktigt att ta hem bra resultat på tävlingar eller synas i skidfilmer, men i kölvattnet av de sociala mediernas närmast explosiva framfart har en tredje, minst lika viktig, roll utstakats – marknadsföringen av det egna varumärket. Det ansvar som tidigare helt varit utlämnat till företag som vill associera sig med en atlet har sakta men säkert förflyttats till atleten själv. Hen är inte längre betald för att låta sitt namn utnyttjas av företaget, utan snarare för att själv sköta den egna marknadsföringen. Det finns många positiva sidor av det här nya förhållandet, då det banar väg för dem som kanske inte har en chans att vinna X-Games, eller inte har rätt kontakter för att filma med något av de stora filmbolagen. Istället finns här en möjlighet att själv ordna publiciteten, och på det sättet locka potentiella sponsorer att möjliggöra det liv alla skidåkare egentligen vill ha: Ett där antalet timmar på snö maximeras och tid i ett kontor minimeras. Om man har tillräckligt mycket intressant att säga, eller hittar en lekfullhet eller kreativitet i sin åkning som tillräckligt många inspireras av, behöver man inte ens vara världsbäst på att åka, intresset kommer att finnas ändå. ÄVEN OM FRIÅKNING på ett par skidor vuxit väldigt mycket under samma tidsperiod som sociala medier blivit mycket viktigare, så har antalet människor som helt eller delvis lever på skidåkning samtidigt vuxit minst lika mycket, kanske tack vare att det idag finns så många fler kanaler att nå ut genom. SEN FINNS JU så klart den andra, lite torrare och tråkigare sidan av myntet. För varje bloggande och instagrammande självmarknadsförare finns kanske en tyst, tillbakadragen (förmodligen norrländsk) och med största sannolikhet minst lika bra skidåkare, som hellre spenderar kvällen läsandes lavinrapporter än med att formulera plattityder på Twitter. En bergsvarelse som körde det brantaste åket och hoppade den högsta klippan, men utan att bli dokumenterad från tre vinklar och garanterat utan några

instashoutouts till en handfull sponsorer. Kanske fick bekantskapskretsen höra om dagens linje efter påtryckningar, eller så spred sig ryktet från någon på afterskin som bevittnat bravaden, men hela sanningen kommer aldrig riktigt ut. Det här med marknadsföring är nämligen inte vår tillbakadragne väns starkaste sida. ”Internetskryt och selloutfasoner” kan ibland höras från hens muttrande stämma, och beskrivningar som ”X låter sin skidåkning tala för sig själv” används ofta om personen, gärna i positiv mening och som kontrast till de kändare namnen på scenen. I MÅNGA FALL skapas en lokal myt kring den här sortens åkare, där åsikter om en orättvis bransch frodas, och en uppfattning om att rampljus och finansiell hjälp enbart bör riktas mot dem som är ”bäst” – om det nu går att definiera det. Den som åker brantast, mest våghalsigt, snurrar eller voltar mest, och inte dem som plockat flest högskolepoäng i social media marketing. OM SANNINGEN SKA fram vet jag inte om resonemanget är helt genomtänkt. I en värld där vi alla lyder under samma ekonomiska system, lyder vi som lever på marknadsföring under sociala medier. För tio år sedan var det inte så, och om ytterligare tio har kanske spelreglerna återigen helt ändrats. En sak som är säker är att det inte finns någon mening i att streta emot. För med handen på hjärtat; inte är det väl så jobbigt att skryta litegrand ibland, om det nu är vad som krävs för att få åka skidor på heltid? JAG HOPPAS bara att vi i den här floden av faceshots, instagram-filmer och webisoder inte glömmer bort varför vi egentligen åker skidor. I slutändan är det inte för att imponera på någon, inte för att försöka bräcka någon annans dag eller för att samla likes på sociala nätverk, utan för att vi fullkomligen älskar känslan av att glida på snö. Det är bara så att själva uppmärksamhetssökandet gör det möjligt att glida på snö hela tiden. Och den möjligheten vill jag inte ta ifrån någon.

SOCIALA MEDIER 35


Monstret är tillbaka. Muterat Med världens lättaste, tunnaste och starkaste Material, Graphene. redo att beMästra vilken snö soM helst. Finns där riktiGt bra skidor säljs. nästa säsonG.

Monster 88

interski.se



Prylguide

SWEET PROTECTION BLASTER MIPS

38 | ALPINKULTUR


Prylguide

VINTER

2015/16

PRYLGUIDE | 39


Prylguide

SALOMON MTN EXPLORE 95

40 | ALPINKULTUR


Prylguide

VINTER

2015/16

PRYLGUIDE | 41


PLATS / HJØRUNDFJORDEN, SUNNMØRE

42 | ALPINKULTUR


Russinet i den norska skidkakan

VESTLANDET

TEXT & FOTO / MATTIAS FREDRIKSSON

Höga berg, djupa fjordar och en unik skidkultur. Norge är ett av världens rikaste länder, men är det också det ultimata skidlandet? Alpinkulturs Mattias Fredriksson utvecklar ämnet och beskriver sin kärlek till det norska Vestlandet.

VESTLANDET 43


PORTRÄTTFOTO / ELLE COCHRANE

INGEN FÖDS med skidor på fötterna, men i Norge verkar åtminstone barnen få skidor med sig hem från BB. Kort efter födseln är det lika naturligt att ”stå på ski” som att peta i näsan offentligt, helt omotiverat skrika rakt ut eller bajsa på sig. Kort sagt; föds man i Norge blir man skidåkare. PÅ STENMARKS TID, när jag växte upp som ung skidåkare i Småland i skarven mellan 70- och 80-talet, var intresset för skidåkning i Sverige som störst. Stenmarks framgångar i den alpina världscupen gjorde att landet stannade så fort han knäppte pjäxorna på TV:n. Det låg snö på backen från december till åtminstone mars och alla, jag menar alla, åkte skidor. Där jag växte upp utanför Växjö var det ganska platt, men det lutade på lite´grand i backen ner mot sjön. Där åkte jag och mina kompisar skidor. Det var träskidor, miniskidor och någon cool kille klädd i tuffa Elasta-brallor med riktiga slalomskidor. Min granne Pierre ville vara Zürbriggen, jag var Stenmark och Andreas från gatan bredvid ville vara Stig Strand. De som inte lekte världscup åkte längd i spåret intill men ALLA var engagerade i skidåkning.

ÅKARE / JANNE TJÄRNSTRÖM PLATS / STRANDAFJELLET, SUNNMØRE

STRANDAFJELLET ÄR antagligen Vestlandets mest välkända skidanläggning, åtminstone om man ser det ur ett internationellt perspektiv. Anläggningen har fått två nya fina liftar – bland annat en gondollift upp mot toppen Roaldshornet. Roalden, som de lokala hjältarna benämner sitt älskade berg, ligger på 1 230 meter över havet och gondolen går upp till 1 067 meter över havet. Så det är alltså ingen lång klättring upp till toppen och det du ser på bilden är vad du får – helt vanvettiga offpiståk med vyer över den karaktäristiska Storfjorden. Det borde väl få vilken Instagram-nörd som helst att gå i taket för det förmodade like-rekordet!? Här är det Janne Tjärnström som njuter av ett sent dump en folktom söndag i april.

44 | ALPINKULTUR


Russinet i den norska skidkakan

VESTLANDET

VESTLANDET 45


ÅKARE / ERIC HJORLEIFSON & ENDRE HALS PLATS / SUNNDALEN, NORDMØRE

SKIDMAKAREN ENDRE HALS och hans gode vän, det kanadensiska freerideesset Eric Hjorleifson, på tur i Sunndalsfjellen, i närheten av Sunndalsøra i Nordmøre. Här är de på väg upp till Hovsnebba (1 554 möh) med områdets högsta toppar, de klassiska Kongskrona (1 818 möh) och Dronningkrona (1 816 möh), i bakgrunden.

46 | ALPINKULTUR


FISKARE / GREG HILL PLATS / HJØRUNDFJORDEN, SUNNMØRE

SAMMA MENTALITET verkar genomsyra det norska folket och deras syn på skidåkning än idag. Skidintresset och skidkulturen i vårt grannland är unik. Var man än kommer i Norge åks det skidor, leks på skidor och pratas om skidåkning i någon form. Det är langrenn (längdåkning) – hur det gick för Therese Johaug i senaste tävlingen? Hur är förhållandena i Oslos Nordmarka för efter-jobbet-turen? Det är prat om hur juleferien till Hemsedal eller Stranda var och var nästa tur med familjen går. Kanske diskuteras lavinfaran i Lyngen och på Lofoten inför vårens resa med kompisgänget. Att ”stå på ski” är något självklart och naturligt. Något man gör, oavsett om det är på pappas gamla turskidor med rostiga Rottefellabindningar eller om det är sprillans nya puderskidor, handgjorda av Endre Hals i Lønset i Storlidalen. Det är något här som inte riktigt går att sätta fingret på men som man efter många besök i Norge märker; det här med

hur självklart och naturligt det är med skidåkning för norrmän. Man bara gör det. En annan sak som också är väldigt norsk är att gå på tur. Det är ingen big deal för mina norska kompisar. Det har de gjort sedan långt innan topptursboomen kom och det blev trendigt att gå på stighudar. De växte upp med att gå på tur, till en början oftast på längdskidor med hela familjen, men till toppen av höga fjäll. JAG MÅSTE ERKÄNNA att jag har en hat-kärlek till Norge. Det är oundvikligt när man bor i en by som delvis göds av gränshandel och annan norsk ”turism”. Jag har upplevt lite för många Skärtorsdagar då Åre, min hemby, invaderas av norskt, onyktert pack i baktunga Volvo 240 med alldeles för hög musik och nedvevade rutor. Likaså har jag stött på lite för många norska familjer på ICA med varukorgarna fyllda av bacon, ”cola på boks” (Coca-Cola),

VESTLANDET 47


ÅKARE / TORGRIM VOLE PLATS / SOGNDALSFJELLEN, SOGN OG FJORDANE

TORGRIM VOLE ÄR en av Norges storabergshjältar som inte fegar ur på exponerade, branta linjer. Han trivs bra i Sogndalsfjellen, som här vid filminspelning med Field Productions.

48 | ALPINKULTUR


Russinet i den norska skidkakan

VESTLANDET

VESTLANDET 49


2. godis och annat som de inte borde äta. Sen kör de på tok för fort genom byn också. Och bygger stora hus på platser där jag och mina vänner kunde ha bott. Nåväl, hälften av det här skriver jag såklart med glimten i ögat och om jag istället skulle börja rada upp allt jag älskar med Norge blir det här snarare än bok än artikel. Låt mig för enkelhetens skull säga att jag de senaste 10-15 åren haft några av mina mest minnesvärda skiddagar i Norge. Och då har jag ändå flängt runt en hel del, besökt sammanlagt mer än 200 skiddestinationer av olika slag över hela världen och stått

1.

50 | ALPINKULTUR

på skidor drygt 100 dagar per vinter i mer än 20 år. Toppturer i midnattssolens sken i Finnmark, båtturer på Lyngen, skidåk som avslutats med sista stoppsladden precis vid Hjørundfjorden, magiska puderdagar på Strandafjellet i april och fina åk i högalpinmiljö på Lofoten. Listan på minnesvärda skidupplevelser i Norge kan göras lång. VESTLANDET HAR blivit en klar favorit i Norge. Inte minst i fjällen kring Sogndal och Stranda har jag ”kost meg” rejält, men jag har också fina minnen från Stryn,

3.


ÅKARE / SARA WIDELL PLATS / HJØRUNDFJORDEN, SUNNMØRE

1. Båten Elisabeth G tjänstgör i Hjørundfjorden under vintrarna och transporterar toppturande skidåkare till foten av vackra fjäll. Här på väg tillbaka till fastlandet efter en fin tur på Skårasalen. 2. Bergsguiden Sara Widell planerar dagens rutt med kaptenen Rob Barlow på Elisabeth G.

3. Sara Widell blir avsläppt i den naturliga lilla hamnen vid Skår i Hjørundfjorden och är snart redo för dagens skidtur. Båten Elisabeth G ligger ute i fjorden på djupare vatten. VESTLANDET 51


ÅKARE / ERIC HJORLEIFSON PLATS / SUNNDALEN, NORDMØRE

I BERGEN KRING Sunndalsøra i Nord-Møre ligger Europas högsta berg med foten i havet. De högsta topparna är drygt 1 800 möh och det kryllar av riktigt högalpina toppar i området. Här susar Eric Hjorleifson ned från Hovsnebba.

52 | ALPINKULTUR


Russinet i den norska skidkakan

VESTLANDET

1.

VESTLANDET 53


Fjærland och Sunndalen. På de följande sidorna vill jag visa Alpinkulturs läsare några av mina finaste minnen och förhoppningsvis gör dem dig inspirerad att ta turen till vårt vackra grannland i vinter. VESTLANDET ÄR den västligaste av Norges landsdelar. Geografiskt sträcker sig regionen från Stavanger i söder till Kristiansund i norr och omfattar fyra fylken: Møre og Romsdal, Sogn og Fjordane, Hordaland och Rogaland.

ÅKARE / MIKE DOUGLAS PLATS / JOSTEDALEN, SOGN OG FJORDANE

PLATS / STRANDAFJELLET, SUNNMØRE

54 | ALPINKULTUR


ÅKARE / EIRIK FINSETH PLATS / SUNNMØREALPANE

MÖJLIGHETERNA ATT GÅ PÅ TURER i riktigt alpina fjäll är mycket goda i Sunnmøre. Sydöst om Strandafjellets skidområde finns mängder med fina fjäll och det är egentligen bara din förmåga och ork som sätter begränsningarna. Här åker oppdalingen Eirik Finseth en hårig linje nedför Søre Brekketinden (1 419 möh) i det välkända Brekketindsmassivet i hjärtat av Sunnmørsalpene.

VESTLANDET 55


ÅKARE / ÅSMUND THORSEN PLATS / LUSTRAFJORDEN, SOGN OG FJORDANE

PLATS / SOGNDAL, SOGN OG FJORDANE

56 | ALPINKULTUR


Ett väldigt stort område med andra ord. I denna region är kontrasterna mellan de branta, spetsiga fjällen och de isfria fjordarna de stupar rakt ned i väldigt imponerande och något som lockar turister från hela världen. Längs den bergiga kuststräckan finns tusentals bergstoppar och möjligheterna till skidåkning är ändlösa. Precis som i större delen av Norge är skidanläggningarna ganska små och sällan går liftarna till toppen av de mest intressanta fjällen. Se istället anläggningarna och liftarna som ett komplement till dina stighudar. Kombinationen av att åka lift och gå på hudar från liftarna är det som öppnar de verkligt fina möjligheterna till fantastisk skidåkning. UNGEFÄR TIO MIL öster om Atlantkusten ligger en radda puderhålor som ett pärlband i den norska fjällkedjan. Längst söderut hittar du Røldal, som oftast får mest snö av dem alla, sen följer Voss och Myrkdalen, som ligger i närheten av Norges näst största stad Bergen. En bit inåt landet hittar du Sogndal och ett par timmar längre norrut ligger Stranda. Alla de här platserna har en årlig snittnederbörd på drygt 2500 millimeter, några av dem ännu mer. Som en jämförelse kan det nämnas att omtalade puderhålor som kanadensiska Revelstoke får knappt 2000 millimeter och Mt Baker i USA 2280 millimeter. Med andra ord: Ett bra år när det är kallt nog på vintern kommer det kopiösa mängder snö på Vestlandet i Norge. Det är exakt så som det varit hela den här vintern, vilket gör att en spontantripp västerut kan vara något att fundera på om du inte bokat din nästa skidresa ännu.

ÅSMUND THORSEN DROPPAR en hängdriva ned mot Lustrafjorden, vilket är en arm av Sognefjorden - Norges längsta fjord. SOGNDALS JAPAN ÄR skogen ned mot Riksveg 5. Har man tur eller bra vänner blir det upphämtning med pickis och snabbt tillbaka till Hodlekve för ett varv till.

VESTLANDET 57


ÅKARE / EIRIK FINSETH PLATS / SOGNDAL, SOGN OG FJORDANE

SOGNDAL HAR LÄNGE VARIT ett populärt område för norska skidåkare, men under de senaste fem åren har Sogndal-hypen växt sig än större för vart år. Kanske är det för att allt fler duktiga skid- och bergsmänniskor flyttar dit permanent? Kanske är det studenterna som sätter krydda på regionen? Hur som helst är denna lilla stad en riktig liten pärla med grym skidåkning. Det finns två skidområden kring den lilla staden, Hafslo och Hodlekve. Det sistnämnda ruvar på Norges kanske främsta skogsåkning i en skog som en riktigt snöig dag är det närmsta du kommer Hokkaido utan att åka till Japan. Här får Eirik Finseth lite cold smoke i fejan ner mot Riksveg 5 under ett besök en exceptionellt snöig februaridag.

58 | ALPINKULTUR


ASBJØRN EGGEBØ NÆSS ÄR en riktig Vestlands-local som bor utanför Molde och spenderar större delen av vintern i sina hemtrakter. Han var den som visade mig Sogndals fantastiska fjäll och fjällsidorna i närheten av Fjærland för första gången. Här är Asbjørn fångad en vacker vårdag med Fjærlandsfjorden i bakgrunden.

Russinet i den norska skidkakan

VESTLANDET

ÅKARE / ASBJØRN EGGEBØ NÆSS PLATS / FJÆRLAND, SOGN OG FJORDANE

VESTLANDET 59


Prylguide

DALBELLO LUPO T.I.

60 | ALPINKULTUR


Prylguide

VINTER

2015/16

PRYLGUIDE | 61


Prylguide

HEAD SUPER JOY & MONSTER 98

62 | ALPINKULTUR


Prylguide

VINTER

2015/16

PRYLGUIDE | 63


DYNASTAR CHAM 117 • SIZE: 180/190 CM SIDECUT: 147/117/127 MM • RADIE: 22 MM (190) • WEIGHT 2240 G

IT’SNOW

DYNASTAR CHAM!

Vivian Bruchez: Chamoniard och Steepskier!

NEW DYNASTAR CHAM 117! Efterlängtad och redan prisbelönt! Nya Cham 117 representerar nästa generations mix mellan rocker och sidoskärning där resultatet är hög hanterbarhet och reaktivitet på hårda underlag, samt mycket god flytförmåga och bärighet på mjuka underlag. Passar både de som gör toppturer och rör sig aktivt i högalpin terräng samt de som utnyttjar mer liftnära skidområden. Trots låg vikt erbjuds stabila och vridstyva sandwichkonstruktioner som presterar även på hårda underlag.

Powder Magazine Skier’s Choice 2015

Ski Magazine Gold Medal 2015

Skieur Tester’s Choice 2015

Freeskier Magazine Editor’s Pick 2015

Backcountry Magazine Gear Guide Select 2015

On the Snow, Editor’s choice 2015

NEW DYNASTAR CHAM HM 107! DYNASTAR CHAM HM 107 • SIZE: 166/175/184/190 CM SIDECUT: 137/107/122 MM • RADIE: 20 MM (184) • WEIGHT 2010 G

NEW DYNASTAR CHAM HM 97! DYNASTAR CHAM HM 97 • SIZE: 166/172/178/184 CM SIDECUT: 133/97/113 MM • RADIE: 15 MM (178) • WEIGHT 1710 G

www.dynastar.com



Prylguide

PEAK PERFORMANCE W’S HELI VERTICAL JKT

66 | ALPINKULTUR


Prylguide

VINTER

2015/16

PRYLGUIDE | 67


Prylguide

TIERRA M’S E14 PADDED WINDSTOPPER JKT

68 | ALPINKULTUR


Prylguide

VINTER

2015/16

PRYLGUIDE | 69


ÅKARE / MÅNS BERTZ WÅGSTRÖM FOTO / ADAM KLINGETEG

70 | ALPINKULTUR


Del 2

Framgångsfabriken TEXT JOHAN JONSSON FOTO HANS JOHANSSON & ADAM KLINGETEG

I den andra delen av Framgångsfabriken tittar vi bortanför de utstakade banorna och istället upp i luften, mot fabrikens senaste tillskott: jibbgymnasierna. Där finner vi det regionala programmet, och nytt för detta läsår är ett program som, precis som det alpina gymnasiet, har riksintag. Det första i sitt slag i Sverige. Vi tog en närmare titt på båda.

UNDER ALPINKULTURS besök på idrottsgymnasiet i Malung försökte vi vända och vrida på många saker. Prata om vem som tjänar på vad, och vilka som inspirerar andra hit och dit. När vi kokade ihop svaren kunde vi dock konstatera samma saker som vanligt – ingen raketforskning här heller. En av frågorna vi ställde till samordnaren Per Edvall, var om ”jibbarnas glädje” på något vis smittade av sig på portåkarna. Såhär i efterhand kan det kännas som lite av en enfaldig fråga, men svaret – desto mer logiskt. – Nog gör de det en del. Men det smittas nog lika åt båda hållen. Den är ingen som går på skolan för att de tycker det är tråkigt att åka skidor. Däremot tror jag att alpinåkarnas sätt att träna inspirerar jibbarna en hel del. Det verkar som att det inom den världen har gått upp ett ljus för många, att man klarar sig mycket bättre om man är stark. I SKOLANS GYM blir uttalandet bekräftat redan samma dag. Vi är med på ett vanligt pass, och Per Edvall hjälper sina elever att lyfta rätt. Plötsligt ser vi att Måns Bertz Wågström har över hundra kilo på stången, och tänker dra upp det i en frivändning. Några sekunder senare är

FRAMGÅNGSFABRIKEN 71


MÅNS BERTZ WÅGSTRÖM / PORTRÄTT / MAX JONÉRS FOTO / HANS JOHANSSON

UP YOURS, PLATTLANDNING! Måns BW skrattar åt crossfit och kastar upp en hundring i frivändning (som övningen heter på svenska).

72 | ALPINKULTUR


Parkåkarna

”Man kan ju inte gymma sig till att klara ett nytt trick, men nu när man har en bättre grundfysik så orkar man längre, och kan hålla fokus längre, vilket ju såklart gör att man kan utvecklas mer. Sen blir skaderisken såklart mindre.”

det klart. Undertecknad med tillhörande fotograf är imponerande så det räcker och blir över, och konstaterar att det finns en del att lära. Tyngdlyftaren i fråga tar det med ro, och klasskamraten Max Jonérs svarar på frågan om man blir bättre på att åka park av att vara stark. – Man blir ju inte sämre i alla fall, det är säkert. Men främst handlar det om att man klarar av att åka mer skidor varje dag innan kroppen säger stopp. Man kan ju inte gymma sig till att klara ett nytt trick, men nu när man har en bättre grundfysik så orkar man längre, och kan hålla fokus längre, vilket ju såklart gör att man kan utvecklas mer. Viktigast av allt är nog att skaderisken blir mindre. DET ÄR EN NY generation parkåkare som växer fram, och distinktionen mellan ”kul” och ”seriös” håller på att suddas ut, vilket självklart är bra. Varför skulle man inte få träna så att man klarar av att förlänga en kul parkdag ännu mer?! Alla verkar vara överens om att den ”tuffingmentalitet” som funnits och kastat skit på ”vanlig” träning inte längre finns kvar. Vi frågar ändå Måns om det inte tar död på friåkningens glädje när man ska göra tunga gympass, men han är inte oroad.

FRAMGÅNGSFABRIKEN 73


74 | ALPINKULTUR


FRAMGÅNGSFABRIKEN 75

ÅKARE / ANDRÉ JONSSON FOTO / ADAM KLINGETEG


Här är Emil Granbom på ett bättre höstshredd i Saas Fee. Hur han åker nu mitt i säsongen kan vi bara fantisera om. Men nosebutter dubbeltolvan på @emilgranbom ger er en hint.

– Jag har börjat tycka det är kul att träna, så jag har inga problem med det. Sen märks det väldigt mycket när man åker. Inför förra vintern började jag träna mer ordentlig fys och… det är väl i slutet av dagen det märks mest – man blir inte är lika trött som tidigare och man orkar mer. Förhoppningsvis hoppar man lite högre och längre också. DET ÄR ETT NYTT sätt att se på saker och ting, och förhoppningsvis kommer det att leda till bra saker. Skidåkare som orkar åka mer och skadar sig mindre är ju hundra procent positivt i alla fall, och det där med att glädjen skulle försvinna för att man spenderar tid i ett gym under försäsongen blir allt svårare att köpa. Dessutom betyder inte hård träning bara gym, vilket Per Edvall håller med om. – RIG freeski tränar ju lika hårt som RIG alp, men det är självklart inte samma sorts träning. Att hoppa studsmatta kanske inte ses som hård träning av alla, men bara för att det är en rolig aktivitet betyder det inte att den är mindre bra för det. FALUSONEN Emil Granbom är en av de fyra elever som i höstas började på Sveriges första riksidrottsgymnasium med inriktning mot parkåkning. Skolgången han och klasskamraterna är en del av ligger närmare alpinåkarnas än det lokala jibbprogrammets. – Vi har mer schemalagd träning än det lokala programmet, både på och av snö. Om det är lika ”seriöst” som alp… är väl svårt att definiera. Men vi är också en OS-sport, och tränar stenhårt. Sen vill jag inte att det ska förändra sporten. Den måste få vara som den varit. Fri. PRECIS SOM FÖR många från den nya generationen jibbare är det naturligt att OS finns där. Men även naturligt att man inte vill att saker och ting ska ändras till ”det sämre”, en fråga som såklart är komplex… Klart är i alla fall att den nya generationen inte har någon beröringsskräck för att se jibbingen som en ”riktig sport”.

76 | ALPINKULTUR


PER EDVALL / FOTO / HANS JOHANSSON

DEN NYA HALLEN, med allt från foampits till gym och skidvårdsutrymmen, beräknas stå klar i april.

FRAMGÅNGSFABRIKEN 77


MÅNS BERTZ WÅGSTRÖM / FOTO / HANS JOHANSSON

VÄGEN TILL FRAMGÅNG går inte enbart via blå himlar och välshejpade kickar.

78 | ALPINKULTUR


– Jag valde Malung för att det verkade mest seriöst och bäst för mig. Det är en elitsatsande skola, och jag vill nå toppen. Det kanske finns vissa som tycker det är fel, på något vis, att vara seriös. Men man ska ju göra det man själv vill, inte det någon annan säger är rätt. Det är väl det som är det fria i sporten? Jag tycker ju inte det är fel om någon väljer att inte tävla och bara filma. Fritt. DET ÄR UNDERBART. Att fritt kan vara seriöst. Eller, att fritt kan vara vad man vill, rättare sagt. Undertecknad är kanske inte någon OS-ivrare av rang, men heller ingen förespråkare av tuffingar som berättar att det minsann ska supas och knarkas och att om man vill vara seriös så är det fel. Pekpinnar är fel, vilket håll de än kommer från. The Bunch måste få finnas och göra saker så som de vill, på deras underbart kreativa sätt, och LSM kommer näppeligen att kasta upp 100 kilo i frivändning någon gång. Men den andra sidan av skalan, som till viss del representeras av det här nya riksidrottsgymnasiet, ska inte kallas ”tråkig” bara för att de som går där brinner för att nå toppen. Så vad betyder den här nya skolan för Sveriges jibbscen? Jim Johansson Wolf, tränare på den nya gymnasielinjen, har svaret. – Enligt mig betyder det en växande sport med mer uppmärksamhet riktad mot åkarna. Jag kan inte annat än se det grymma i att ungdomar får mer tid till en sport som de älskar. Tänk om man själv hade fått åka skidor på skoltid – vilken dröm! På högstadiet drömmer många om att sluta som skidproffs. Vägen dit blir lättare med ett riksidrottsgymnasium, även om det är upp till varje individ att förverkliga den drömmen. En del säger ”fuck FIS och träning på skidor” till sådana här skolor, fast jag anser att allt som uppmärksammar sporten och visar upp den i sin tur bidrar till att små anläggningar helt plötsligt har klubbar och större parker för alla. Det är bra. Den gemenskap vi har i vår lilla värld växer i takt med uppmärksamheten.

FRAMGÅNGSFABRIKEN 79


”Jag tror inte galna fotbollspappor/mammor bör göra sig besvär, de har liksom ingen plats här.”

TÄVLINGAR ÄR dock inte hela kakan, även om det underlättar både för en ”karriär” och för att komma in på skolan. Men talang och vilja är viktigare än tävlingsiver. – Det intag jag gör beror helt på individen. Det ska vara en tjej/ kille som verkligen brinner för att bli bäst, har talang för sporten och kan åka skidor. Det sistnämnda är någonting många parkåkare måste bli bättre på. Om man vill vinna OS eller filma toppsegment för MSP spelar egentligen ingen roll. Vägen till båda går genom enormt mycket träning men ofta också genom tävlingar. Här får man det. Om man definitivt inte vill tävla så kan det vara en liten tagg när man söker – jag ser gärna att man åker på de tävlingar som finns här i Sverige under säsong. Det är ett bra sätt att uppmärksammas och få kontakter på, även om det är filmbranschen man siktar mot. EN SKOLA SOM är seriös, men ändå fri. Precis som det ska vara, för det finns delar av den ”seriösa sportvärlden” som nog ingen vill ska smitta av sig på vår sport. Precis som att min OS-iver inte är stor, är rädslan för att pushiga sportföräldrar ska etablera sig i vår sport desto större. Där pengar och OS har fått sitt tillträde, kommer det alltid att finnas pappor och mammor som stoppar huvudet under armen och behandlar sina barn på fel sätt. Jim är dock inte speciellt orolig. – Under alla Swedish Slopestyle Tour-stopp jag varit på har samtliga föräldrar varit grymma! Jag tror inte galna fotbollspappor/mammor bör göra sig besvär, de har liksom ingen plats här. LÅT DET FÖRBLI SÅ. De lärde kan tvista om inträdet i OS var bra eller inte. Men nu är vi där vare sig vi vill det eller inte, så låt oss göra det bästa av situationen. Freeskigymnasiet är en del av det, och tillsammans med de andra idrottsgymnasierna på Malung-Sälens Gymnasieskola för de den fria sporten framåt. Seriöst, men fritt.

80 | ALPINKULTUR


FRAMGÅNGSFABRIKEN 81

ÅKARE / JOHAN NIEMI FOTO / ADAM KLINGETEG


PÅVÄG TILL BUSSEN efter en heldag i klassrummet i Kläppen.

82 | ALPINKULTUR


FRAMGÅNGSFABRIKEN 83

FOTO / ADAM KLINGETEG


Prylguide

POC AURIC

84 | ALPINKULTUR


Prylguide

VINTER

2015/16

PRYLGUIDE | 85


Prylguide

HEAD TRASHER 100

86 | ALPINKULTUR


Prylguide

VINTER

2015/16

PRYLGUIDE | 87


Sveriges Japan

RAMUNDBERGET TEXT PETER NILSSON FOTO MARTIN WICHARDT

”Alltså, det var jävligt roligt! Ganska små och flacka berg, så man fick varva många åk. Mest skogsåkning bland småträd. Hela bergen låg ju under trädgränsen. Och så var det rolig terräng! Böljande, på något sätt. Mycket småraviner och stora stenblock. Typ som Ramundberget. Fast med mer snö.”

88 | ALPINKULTUR


SVERIGES JAPAN 89

ÅKARE / PETER NILSSON


90 | ALPINKULTUR


Lyssna dig till fjällkänslan HÄR!

ORDEN YTTRADES en gång av en vän till mig, just hemkommen från en puderresa till Japan. Han var uppenbarligen nöjd med resan. Sedan dess har Ramundberget och Japan varit mer eller mindre samma sak i mina ögon. Men likheterna orterna emellan verkar inte ta slut där. Ramundberget är likaså välsignat med exceptionellt stora mängder natursnö, om än med aningen mer skandinaviska mått mätt än sin asiatiska motsvarighet. De får i regel mycket snö tidigt och leder ofta den svenska puderligan i januari. Så även i år. Samtidigt som de flesta anläggningar i den svenska fjällvärlden slet med snöläggningen för att öppna upp fler pister, gick det rykten om skogsåkning och kallsnö i ett fullöppnat Ramundberget. Dessa rykten var ljuv musik i våra öron, då vi satt i ett minst sagt snöfattigt Stockholm. Skidabstinensen växte okontrollerat för varje minut. Alla sociala medier lovsjöng dessutom i samstämmig kör rishattar

och rekorddjup snö långt bort i öst. Ett snabbt ögonkast räckte för att konstatera vad det korrekta beslutet var. Alla verkade dra till Japan. Inte vi. Vi bestämde oss snabbt för att åka till Ramundberget istället. Sveriges Japan. VÅR RESA BÖRJADE en tisdagsmorgon i Stockholm. Som så många gånger förr packade vi in våra saker i bilen och började glada i hågen köra norrut. Nöjda över att slippa checka in på tok för tunga väskor, trassla i säkerhetskontroller och sedan spendera resten av dagen med att samla jetlag, fastspända i ett flygande plåtchassi mot Asien. Ingen av oss är ändå särskilt förtjust i trånga säten och plastförpackade jordnötter. Ett halvt dygn i flygplan och ett halv till med mellanlandningar, transfers, bråk, och så vidare är ju inte glamoröst någonstans. Istället fick vi sex

SVERIGES JAPAN 91


timmars bilresa med mellanlandning på Sibylla i Ljusdal, radion rattad på P4 och termoskaffet redo i bildörren. Helt klart bättre. PÅ NÅGOT SÄTT kändes det lite konstigt att ingen av oss hade varit i Ramundberget tidigare. Såväl Funäsdalen som Tänndalen har jag besökt för otaliga tävlingar och träningsläger ända sedan tider då MTV fortfarande sände musik-

92 | ALPINKULTUR

videos och timglasskidor var det nya svarta. Just Ramundberget har däremot av någon anledning lyckats förbli en mörk fläck på kartan. Dags att bryta ny mark. På tiden. MORGONEN EFTER stack vi direkt ut på fjället. Att lämna frukostbordet och stugans golvvärme blev en skarp kontrast. Torr kyla som bet i kinderna. Solen som kämpade sig upp över


ÅKARE / PETER NILSSON & JENNY LILJEGREN

horisonten. Ljudet av hårt knarrande pjäxor som trampade över en tom parkering. En januarimorgon i svenska fjäll precis som jag vill ha dem. Kallt. Mörkt. Ensamt. Och alldeles, alldeles underbart. SITTLIFTEN VID HOTELLET tog oss direkt upp på fjället. Vi hade fått höra att skogen runt liftsystemets bortre del, Osthang, kunde bjuda

på rolig åkning. Sagt och gjort, vi åkte dit för att kolla läget. FRÅN TOPPEN AV liften gled vi bortåt och vek så småningom av från pisten. Redan ett stenkast in i skogen började det hända grejer. Hoppla! Det var som att helt plötsligt komma till en annan värld. Snötyngda fjällbjörkar som krängde sig över varandra. Sporadiskt utslängda

SVERIGES JAPAN 93


”Terrängen kan i allra högsta grad beskrivas som kreativ. En trollskog med utrymme och möjlighet att hitta på precis vad man känner för.”

stenblock av olika storlekar och former. Översnöade stockar som stack upp ur ett annars orört täcke av norrländsk kallsnö. Precis den vilda fjällskog vi önskade oss. NÄR JAG TÄNKTE efter var terrängen inte helt olik bilderna på japanskogen som kablas ut över världen. Böljande sluttningar nerför små fjällsidor. Precis lagom branta för att hålla bra fart genom skogen. Ständigt varierande skogsåkning med tätskog, gläntor och stenblock om vartannat. Några pillowlinjer här. Ett gäng omkullvälta och halvt översnöade träd där. Ett hopp att samla lufttid på var aldrig längre bort än några skidtramp på närmsta stubbe. TERRÄNGEN BESKRIVS bäst som kreativ. En trollskog med utrymme och möjlighet att hitta på precis vad man känner för. Vi hittade öppningar och såg möjligheter överallt. När snön dessutom fortsatte att driva in från kalfjället dag efter dag hade vi verkligen ingen brådska att flytta på oss. Våra spår försvann till dagen ef-

94 | ALPINKULTUR

ter i alla fall. Nytt puder varje morgon. Vi tänkte att Ramundberget och Japan kanske inte är så skilda från varandra som folk tror… MEN ÄVEN OM likheterna är många finns det naturligtvis även avsevärda skillnader. Den kanske allra mest påtagliga är snömängden. I Sverige mäts snödjup vanligtvis i centimeter, medan japanerna oftare mäter i antal meter. Samma skillnad gäller naturligtvis även puderdjupet, och huruvida det når till armhålorna eller strax över pjäxskaften. Nåja. Det man inte har i snöbasen får man ha i knäna. Böj på benen när du landar, för bövelen! Vår svenska snö dämpar inte lika mycket som den japanska, men är å andra sidan desto snabbare. Det är inte så dumt det heller. EN KLART TREVLIGARE skillnad är frånvaron av trängsel. Japanskogen är berömd. Den lockar puderjägare från alla världens hörn. Huggsexor om de bästa åken hör inte till ovanligheterna. Det bekymrade inte oss. Under hela


MAGISKA TRÄD och fjäderlätt snö finns närmare än man kan tro.

SVERIGES JAPAN 95


ÅKARE / JENNY LILJEGREN

96 | ALPINKULTUR


vår vistelse i Ramundberget såg vi inte röken av gruppresande lössnöfantaster med färgglada kläder. Inte heller ett endaste internationellt filmcrew så långt ögat nådde. Det passade oss perfekt. VI FORTSATTE ÅKA för fulla muggar och skrattade oss ner genom skogen. Väl på botten tog vi liften tillbaka till toppen för ett nytt åk. Så fortsatte vi. Om och om igen. Hela dagen. Tills solen började gå ner och det var dags att åka hem till stugan. VÄL TILLBAKA I stugvärmen tog det inte många sekunder att byta hårda pjäxor mot mjuka raggsockor. Isen i håret smälte snabbt. Även tårna tinade så sakteliga upp. Humöret var på topp. Kaffet och korvmackan i soffan smakar på något sätt extra bra när termometern utanför närmar sig -20°. Snön virvlade över Osthang. Pistvakt-skivan åkte på. Fjällnostalgin var total. TILL SKILLNAD FRÅN japanerna hade vi inga varma källor att bada i runt knuten. Men det gjorde inget. Vi hade ju bastu i stugan. Tre spretiga nakensnöänglar och en packe folköl senare satt vi runt köksbordet och hade det oförskämt bra. Iklädda enbart handdukar åt vi Bridgeblandning och drack opastöriserad sot-stout, lagrad på kraftigt kolade ekfat. Japanerna käkar riskakor och hänger ut i sidenmorgonrockar med drakar broderade på ryggen. Vi kom fram till att vi hade det minst lika bra. Antagligen lite bättre, om något. VÅRA DAGAR i Ramundberget fortsatte i samma stil som de börjat. Många varv i liften. Snabba åk genom indrivet skogspuder. Kalla fingrar och glada miner. Våra förväntningar var i ärlighetens namn aningen upptrissade innan resan. Vi letade efter Sveriges Japan. En vågad jämförelse. Men Ramis levererade och infriade våra högt ställda förhoppningar. Med råge.

SVERIGES JAPAN 97


98 | ALPINKULTUR


”Skidupplevelser i världsklass kräver inte långa resor till fjärran länder. Bättre att då lägga respengarna på folköl och cognacsmedwurst istället.”

SÅ VAD ÄR egentligen bäst? Midjedjup puderfrossa i Japan, eller snabb röjåkning mellan svenska fjällbjörkar? Sojadoppade sushirullar eller en tightrullad renklämma? Svårt att säga. SOMLIGA MENAR att skidåkningen är precis lika rolig på hemmaplan. Att resande runt halva planeten för samma skidglädje därför i allra högsta grad är att springa över ån efter vatten. Skidupplevelser i världsklass kräver inte långa resor till fjärran länder. Bättre att då lägga respengarna på folköl och cognacsmedwurst istället. Eller kanske en riktigt bra lunch i backen. För sisådär 8 000 kronor borde man kunna få en lunchpaus värd att minnas. ANDRA MENAR istället att det är precis det som är hela grejen. Resan. Att uppleva ett nytt land, ett nytt språk, en ny kultur. Äventyret i

att låta skidåkningen visa vägen till platser man aldrig annars hade fått uppleva. JAG SKULLE NOG säga att det är helt olika saker. Bäst att därför prova båda. För säkerhets skull. Jag vet inte vilket jag skulle föredra om jag var tvungen att välja. En sak som verkar säker är att resandet blir svårt att komma ifrån hur som helst. SKULLE JAG lägga ihop alla mil jag färdats mellan skidorter i de svenska fjällen räcker de utan tvekan några vändor både fram och tillbaka till Asien. Genom åren har det blivet oräkneliga mil längs mörka vägar i Norrlands inland. Bakom plogbilar och genom renhjordar. I de mildaste skymningsljus och elakaste snöstormar. Många fjällresor har det blivit. Och fler lär det bli.

SVERIGES JAPAN 99


Prylguide

TIERRA W’S NEVADO GORE-TEX JKT

100 | ALPINKULTUR


Prylguide

VINTER

2015/16

PRYLGUIDE | 101


Prylguide

BLACK CROWS ANIMA & CAMOX

102 | ALPINKULTUR


Prylguide

VINTER

2015/16

PRYLGUIDE | 103


Åres skönaste skidåkarhotell

Bästa

BO pris ONLIKA NE !

Official World Cup Hotel

HOTELL ÅRE & VISBY

0647-150 00 totthotell.se


SERIES

«Så mycket åkglädje! Lekfull men ändå fartstabil. Den funkar överallt.» Åka Skidor Skidtest 2013

FREERIDE IN FUSION

Rossignols vision med den nya 7-serien är att sudda ut gränserna inom freeride. Med den nya Air Tip-teknologin formar vi framtiden genom att integrera nya material och konstruktioner som ger lätta och starka skidor.

So

Men framför allt skidor med massor av åkglädje!

ul

7

Si

de

cu

t: 13 6

-1 06

-1 26

m

m

Ra

di

e: 17

GEAR OF THE YEAR Rossignol Super 7 S

“The best ski I’ve ever used by far.” Outside Gear of the Year 2014

up ”It’s rare to see the kind of wholesale domination er 7 infl icted by Rossignol’s latest 7 Series. All four • Si models made the fi nal cut, and three won their de cu respective categories. The highest scorer of them all? t: 14 The Super 7 in our Big Mountain category. Rossi is the 0 -1 industry leader when it comes to balancing rocker, camber 16 -1 and taper. 3

This year it packed all that institutional knowledge into the Super 7 while still reducing the weight by more than 20 percent, thanks to Rossi’s Air Tip honeycomb inserts and feathery paulownia-wood core. With the Super 7, that means a light ski that fl oats and pivots but still edges powerfully on hard snow.” “It’s for everyone,” said one tester. “The best ski I’ve ever used by far.” Overall: 5 / TURNING PLEASURE: 5 [OUT OF 5]

0

m

m

Ra

di

e: 2

0

m

(1 88

)

m

(1 80

)


Japanhypen TEXT JOHAN JONSSON FOTO OSKAR ENANDER

”Everyone and your mom is in Japan” Så skrev en av de amerikanska skidhemsidorna och beskrev därmed situationen väldigt bra. Så varför har landet där långt bort i öster helt plötsligt boomat ännu mer i år? Vi gör ett försök att reda ut det.

PUDER. Och därmed hade egentligen frågan kunnat vara utredd. För så är det ju – folk åker till Japan för att åka puder. Nog kan det vara gott med sushi och kul att se ett nytt land, om man inte varit där tidigare. Men hade det inte varit för faktumet att Japan nog ändå är pudersäkrast i hela världen, då hade den strida strömmen skidåkare helt enkelt inte varit lika strid. NU KANSKE DU, mycket riktigt, påpekar att det ju snöade lika mycket i Japan för fem år sedan, och tjugo år sedan, som det gör idag. Varför är det först i år som exakt varenda filmcrew värt namnet, och din polare, och hens mamma,

106 | ALPINKULTUR

är i Japan? Det, kära läsare, ska jag förklara för dig. Hypen, stavas det. ETT HYPAT OMRÅDE kan, till synes helt utan logik, gå från att vara relativt okänt till någonting på allas läppar. I stort sett alltid sker detta med hjälp av de professionella skid- och brädåkarna, som oftast är lite bättre än gemene man på att nosa upp nya platser att åka skidor på. När dessa åkare sedan hängt på en plats ett tag märks det såklart i all media, och vips är det inte bara film- och photocrews som bara måste åka till Hokkaido i januari, även du och din skidpolare känner det starka suget.


ÅKARE / HENRIK WINDSTEDT JAPANHYPEN 107


108 | ALPINKULTUR


JAPANHYPEN 109

ÅKARE / HENRIK WINDSTEDT


”Det var ett område med perfekt lutning, riktigt rolig terräng och inte speciellt långt att gå till. För gå fick vi. Både dit och hem.” ETT PAR SAKER kan dock vara värda att nämna. För det första skulle självklart inte proffs åka till platser som är dåliga, och min förståelse för den japanska hypen är stor (återigen: puder). Men för det andra måste man ha i bakhuvudet att ett film- eller fotocrew är på en plats inte bara för att få bra åkning, utan även för att jobba och få bra shots. Självklart går dessa två ofta hand i hand, till exempel den zon vi tillbringade mest tid i under vår vistelse i Japan i januari. Det var ett område med perfekt lutning, riktigt rolig terräng och inte speciellt långt att gå till.

110 | ALPINKULTUR


JAPANHYPEN 111

ÅKARE / JOHAN JONSSON


112 | ALPINKULTUR


JAPANHYPEN 113

SVETT BYTES l채tt mot puder i Japan.


114 | ALPINKULTUR


JAPANHYPEN 115

ÅKARE / JOHAN JONSSON


116 | ALPINKULTUR


För gå fick vi. Både dit och hem. Så det blev inte så många åk per dag. Däremot var mina reskamrater ena glada skitar som gjorde att de där ganska få åken var helt magiska, och stoket på topp. I skidorten Kiroro kunde vi dock köra laps, massor av åk, för där finns det ju liftar. Då blir det åka av! Kul åkning och många åk. Men det där hamnar inte alltid på film. Inte för oss den här gången i alla fall. SJÄLVKLART ÄR DET lite svårt att följa min tankegång, men såhär då: Glöm inte bort att leta själva, just av den anledningen att det som syns på film alltid är bra, men kanske inte rätt för dig. Man kan ta Alaska som ett exempel; underbart på film, men de flesta av åken i de stora filmerna skulle enbart resultera i en kabel i brallan för den svenska medelfriåkaren eller puderjägaren. SÅ VAD ÄR DET jag försöker säga?! Jo, två saker egentligen. Det första är att det faktiskt inte är vart man reser, utan med vem. En klyscha som, precis som de flesta klyschor, stämmer väldigt bra. Se till att ha rätt resesällskap så kan du vara stokad i Japan, eller Sälen. För det andra så borde du prova att skapa din egen hype. Starta med att titta på filmer, edits och reportage, men leta dig sedan vidare. Kanske hittar du en ort som på pistkartan ser exakt ut som den där trendiga orten, bara det att ingen hört talas om den. Med lite tur hittar du ett nytt Niseko eller Engelberg bara genom att gå igenom några forumtrådar? En ort som är typ lika bra som kändisarna, men utan skräniga australiensare eller sura fransmän. Eller så lyder ni bara mitt sista råd: Åk till Japan.

JAPANHYPEN 117


ÅKARE / MATILDA RAPAPORT 118 | ALPINKULTUR


Se japan from above h채r!


Prylguide

SALOMON M’S S-LAB X ALP ANORAK

120 | ALPINKULTUR


Prylguide

VINTER

2015/16

PRYLGUIDE | 121


Prylguide

POC FOVEA

122 | ALPINKULTUR


Prylguide

VINTER

2015/16

PRYLGUIDE | 123


TEXT REDAKTIONEN

Snösäker fyller viktig lucka Snösäker är en ny, bra och lättläst bok om säkerhet vid offpiståkning och topptur. Den är skriven på ett sätt så att alla förstår, men ändå så pass omfattande att alla har nytta av den. Köp den (till dig själv eller den du vill ska lära sig mer om laviner) i så kallade ”välsorterade skid- och friluftsbutiker” eller online på snösäker.se. www.snösäker.se

124 | ALPINKULTUR



En övermänsklig utmaning

BEC des ROSSES 20 år av extremtävling, ära och helspända nerver TEXT JOSEFINE ÅS

126 | ALPINKULTUR


FOTO / FREERIDEWORLDTOUR.COM / D.CARLIER

Friåkningens mest beryktade och prestigefyllda tävling, Xtreme Verbier på det mytomspunna berget Bec des Rosses, fyller 20 år. I två decennier har ”le Bec” ingjutit respekt även hos de mest rutinerade storbergsåkarna. En enorm mental och fysisk utmaning som de flesta beskriver som känsloladdad hatkärlek.

BEC DES ROSSES 127


SANDPAPPER I MUNNEN. Magknip. Svårt att äta. Svårt att sova. Minutiös förberedelse av linjeval. Inget får lämnas åt slumpen. Ingen annan friåkningstävling i världen sätter så mycket nerver på helspänn. Det här berget går inte att jämföra med något annat. Det är ren skräck för de flesta och även de skickligaste åkarna står ödmjuka inför ”le Bec”. Dessutom avgörs numera världsmästartiteln i friåkning under Xtremen. Det är mycket som står på spel. VID FÖRSTA ANBLICK ser det pyramidformade berget knappt åkbart ut. Bara den branta hajken till starten är en bedrift i sig. Startporten står på en minimal platå 3 223 meter över havet, ovan en 500 fallhöjdsmeter mörk nordsida pepprad med elaka klippor och komplicerade vägval i 45-55 graders lutning. Ramlar du på den branta övre tredjedelen är sannolikheten stor att du inte slutar tumla förrän i botten av åket. – Första gången man tittar på Bec ser det omöjligt ut, med mer sten än snö, brant som attan och långt. Men efter att ha kollat tillräckligt länge så börjar det klarna vad man kan göra. Då kommer tävlingsmomentet in, som om det inte vore svettigt nog att bara ta sig ner. Det ska gå fort och se snyggt ut också! Det är den största mentala och fysiska utmaningen jag utsätter mig för varje år, sammanfattar den tvåfaldige segraren och Bec-kännaren Reine Barkered. BEC DES ROSSES ÄR höjdpunkten på tävlingskalendern och det ultimata målet för de flesta. Och när dagen D väl är där levererar åkarna som om det inte fanns någon morgon

128 | ALPINKULTUR


BEC DES ROSSES 129

ÅKARE / SVERRE LILIEQUIST / FOTO / FREERIDEWORLDTOUR.COM / T.REPO

FOTO / FREERIDEWORLDTOUR.COM / J.HADIK


FOTO / XTREME VERBIER

130 | ALPINKULTUR


”Det är skidåkningen som ligger i fokus om du ska åka på Bec. Du måste kunna svänga, gärna i hög fart, om du ska få det att se snyggt och roligt ut.”

dag. Berget står planterat mitt i Verbiers liftområde med en naturligt perfekt publikarena som lockar tusentals nyfikna åskådare år efter år. I 20 års tid har skid- och snowboardåkare bjudit på ett enormt spektakel på Bec des Rosses i Verbier. Hatten av. Och håll i hatten. XTREMEN SLÅR INTE anrika NM i ålder, som drog igång så tidigt som 1992, men tävlingen på Bec de Rosses fyller hedervärda 20 år den sista veckan i mars i år. När Freeride World Tours grundare och big boss Nicolas Hale-Woods 1996 startade en surfinspirerad snowboardtävling på ett av alpernas extremaste face, kunde han knappast föreställa sig nivån och omfattningen på det hela i dags läge. När skidåkningen tog fart i början på 2000-talet fick skidåkarna också delta i showen. Sedan dess har åkningen nått oanade höjder. Våra svenska friåkare har legat i framkant av utvecklingen och det är faktiskt just Sverige som har flest vinster på det här mytomspunna tävlingsberget. Här får du läsa deras ord. SVERRE LILIEQUIST VAR med från starten för skidåkarna år 2004. Åren före hade åkare på två plank bara fått vara med som demoåkare. Nivå och utrustning höll inte för tävling. ”Det

första året vi fick vara med och tävla kraschade säkert sex av åtta skidåkare men det var ändå ett statement då nya linjer åktes och det var en helt ny fart i åkningen.” WILLE LINDBERG ÄR EN av de svenska åkarna på världstouren i år och har givetvis siktet inställt på att ta sig till finalen på Bec des Rosses nordsida, den 28 mars. Bara de högst rankade åkarna på touren får denna åtråvärda inbjudan. – Bec des Rosses är det ultimata tävlingsberget. För det första ser det ju ut som ett berg ska, en stående triangel. Till och med jag kan rita av det berget med två streck! Lutningen är lika med brant, men tillräckligt lagom brant för att man ska våga åka. Det gör det hela både läskigt och roligt, men mest läskigt! Det är skidåkningen som ligger i fokus om du ska åka på Bec. Du måste kunna svänga, gärna i hög fart, om du ska få det att se snyggt och roligt ut. Självklart är linjevalet en viktig faktor för att lyckas på Bec men jag försöker koncentrera mig på min egen åkning, linjevalet kommer av sig själv. På många andra tävlingar är det tvärtom - man letar efter detaljer för att kunna utmärka sig. På Bec utmärker du dig med din skidåkning. Det gillar jag.

BEC DES ROSSES 131


KAJ ZACKRISSON HAR satt några av de största avtrycken i Bec des Rosses tävlingshistoria och avslutade sin tävlingskarriär med en välförtjänt vinst 2010: – Mina tydligaste tävlingsminnen är från Bec, den tveklöst största utmaningen. Det var dit man ville under hela tävlingssäsongen. De andra tävlingarna kunde man mer eller mindre bara ställa sig och köra men här var man tvungen att

132 | ALPINKULTUR

vrida och vända och tänka hundra gånger innan man hittade ett åk. Det är med sjukt stor respekt man tar sig an Bec des Rosses. Första året jag var med, 2006, blev jag grön i ansiktet, det såg ju ut som bara sten! Och snön är som den är på en brant nordsida - ofta ganska rackig med inslag av is, skare, kartong och lite puder. Det är aldrig perfekt. Sen ska man hoppa klippor på ställen där man inte får ramla. Men vilken rush det ger när man lyckas!


FOTO / FREERIDEWORLDTOUR.COM / D.CARLIER

EVA SANDELGÅRD (snowboard) och Marja Persson (skidor) är några av de fåtal tjejer som tävlat från högsta toppen och dessutom vunnit. Sandelgård vann tre exceptionella år på raken i slutet av nittiotalet: – Bec des Rosses är en helt enastående upplevelse, inte jämförbart med någonting annat. Det var ju inge hås på den tiden men mentalt var det lika starkt för oss. Vi som tävlade gick ju igenom sam-

ma känslor och det blev en helt unik gemenskap. Som en stor familj. TJEJSTARTEN ÄR NUMERA på sidan av toppen, på ”Petit Bec”, även det en brant och utmanande bergssida. Matilda Rapaport vann första gången hon stod på berget: – I Verbier ställs allt på sin spets och de två åren jag har kört där har jag verkligen känt mig

BEC DES ROSSES 133


WILLE LINDBERG fyller i: – Jag har varit där som åskådare då jag inte kvalat in till finalen. Det enda du vill då är att få chansen att åka. När du själv är med i hela cirkusen CHRISTINE HARGIN tog hem segern 2012: runt finalen är det inte alltid lika inbjudande att starta hajken för att göra sitt åk. Det är en hat – Petit Bec är ett helt perfekt tävlingsberg. kärlek. Det är ett skräckinjagande berg och utmaDet har alla rätta elementen; bra lutning, lekfull ningen ligger i att kunna övervinna sig själv och terräng med klippor, öppna linjer eller rännor, vil- prestera på just den dagen, på just det berget. ket ger en del alternativa linjeval. Att berget inte åks särskilt mycket gör också att vi måste tänka SVERRE LILIEQUIST BERÄTTAR om andra lite extra på hur snön kommer förflytta sig när vi starka känslor som uppstår: droppar in, vilket blir ytterligare ett spänningsmoment. – År 2009 var vi fem personer som kunde vinna världstouren totalt beroende på placeringen HENRIK WINDSTEDT HAR aldrig försökt på Bec. En riktig nagelbitare. Jag hade tokkraschmörka hur rädd han är inför ett åk på Bec des at helgen innan i Tignes och var helt blå på rygg, Rosses. En av världens genom tiderna bästa rumpa och ben. Trodde aldrig det skulle funka att skidåkare har enorm respekt för det här berget. åka, men det gick bra med smärtstillande. Det var mycket som stod på spel, vilket gav fantastiskt bra – Bec skrämmer mig så mycket att jag nivå på åkningen det året! Teamkänslan vi hade har svårt med just känslorna. Det är inte så att på starten var enorm. Jag, Kaj, Reine och Henke jag tvivlar på min åkning men jag vet att man peppade varandra och laddade fullt ut allihop. inte får göra några misstag. Då kan det gå riktigt illa. Man får försöka peppa sig själv och verkli- TIDEN OCH koncentrationen som läggs ner på gen tro på sin förmåga så kommer det andra med linjeval och förberedelse är minutiös. Det vet den rutin man förhoppningsvis byggt upp genom Reine Barkered: åren. Dagen före tävling är nog värst. Då är man bara nervös och har ångest. Inget känns helt 100, – Jag brukar halka in på att kolla på man vet ju inte vilken dagsform man har, om man några filmer från Bec mitt i sommaren, när förkommer kunna sova på natten, vad det kommer sta skidsuget kommer, då känns det mest kul och vara för väder osv. På tävlingsdagen är det bara spännande att titta på det. I början av säsongen gameface på. Peppa upp sig själv, tro på det man kommer den första nervositeten flygande förbi men ska göra, samla kraft och fokusera på sin linje. glöms snabbt bort då man har andra tävlingar och enormt laddad på start. Det är en speciell känsla att stå däruppe, inte bara för att man ska droppa in i säsongens brantaste tävlingsåk men också för att det är final, stor publik och en cool inramning.

134 | ALPINKULTUR


ÅKARE / SVERRE LILIEQUIST FOTO / FREERIDEWORLDTOUR.COM / S.SOZONOFF

BEC DES ROSSES 135


ÅKARE / GERALDINE FASNACHT FOTO / FREERIDEWORLDTOUR.COM / C.MARGOT

136 | ALPINKULTUR


BEC DES ROSSES 137

ÅKARE / JEROME RUBY FOTO / MIRIAM LANG-WILLAR


ÅKARE / SVERRE LILIEQUIST FOTO / XTREME VERBIER 138 | ALPINKULTUR


”Det är en underbar känsla, pirr i magen, någonting utöver det vanliga att köra ett tävlingsåk på Bec.”

fokusera på. Veckorna före börjar man fundera på allvar vart man ska åka, kollar lite gamla filmer, både sina egna och andras för att mentalt bygga upp en bild av vad man vill göra. Nervositeten är tillbaka. Dagarna innan kollar man på berget i kikare och tar massa bilder för att hitta ett bra åk och memorera det. Sedan tar man in variabler som snökvalitet, startordning, vad domarna vill se och försöker lista ut vad de andra åkarna har för planer. Kommer det att satsas hårt eller kan man ta det lite lugnare? Jag har oftast två åk som jag har kollat in om det händer något oförutsett, typ bombhål eller om det visade sig att snön var väldigt dålig på en sida så har man alternativ. Eller om magkänslan säger ’byt linje’ så har man det andra alternativet. Här ligger sjuttio procent av åket, innan man ens satt på sig skidorna.

– Det är en underbar känsla, pirr i magen, någonting utöver det vanliga att köra ett tävlingsåk på Bec. Det tror jag alla som kört har upplevt! Det är liksom en totalupplevelse efter veckor av mental förberedelse: att behärska sin nervositet, kalkylera riskerna och sedan dra på så mycket man pallar! Det är så mycket som frigörs i en och en otroligt skön känsla när man korsar mållinjen! DET ÄR BARA DE högst rankade åkarna på världstouren som blir inbjudna till Xtremen. Åkarantalet måste hållas nere och nivån vara på topp. Henrik Windstedt vet varför:

– Svårighetsgraden på de lite mer avancerade linjerna är så pass hög att det gäller att vara en tekniskt sett duktig åkare. Det syns direkt om man inte är det. Eftersom det är ett så långt åk är SVERRE LILIEQUIST ÄR inte direkt känd det både fysiskt jobbigt att åka men också psykiskt för att hålla igen. Så här känns det när man väl eftersom det finns så mycket hinder på vägen ner. Under tävlingen spänner man sig oftast lite mer droppat in:

BEC DES ROSSES 139


än vanligt och då gäller det att inte tappa koncentrationen på linjen eller välja en som har lite tunga moment i slutet. Man är ganska trött de sista svängarna mot mållinjen... REINE BARKERED HAR vunnit två gånger 2012 och 2014. Vad är det som krävs? – Det viktigaste är att inte tappa målfokus. Har du bestämt dig för var du ska köra och du tror att det ligger inom din förmåga, eller bara lite över, för det måste man nästan, så kör man på det. Det gäller att inte banga på starten och byta till något lättare (vilket visserligen inget är, haha). Det pågår en mental brottningsmatch i ditt huvud på toppen och den gäller det att vinna. Då vinner man. KAJ ZACKRISSON ÄR legendarisk på många sätt, även med sina tre segrar på Bec; 2006, 2008 och 2010: – Det viktigaste är att ha blicken för att välja ett åk som håller från topp till botten. Det är svårt på ett så långt och stort åk. Sedan måste man kunna genomföra åket med full kraft och koncentration i varenda sväng hela vägen ner till mållinjen.

Bec-legender och avtryck

STEVE KLASSEN – Snowboardåkaren som vunnit fem gånger och därmed har livstids inbjudan. Och han fortsätter att tacka ja! 50-åriga

140 | ALPINKULTUR

ÅKARE / PIA NIC GUNDERSEN FOTO


O / FREERIDEWORLDTOUR.COM / D.CARLIER

ÅKARE / MATILDA RAPAPORT FOTO / FREERIDEWORLDTOUR.COM / T.REPO

BEC DES ROSSES 141


Se Kaj Zackrissons åk från 2010 här!

Se Xavier De Le Rues åk från 2010 här!

Klassen dyker upp år efter år på Bec och klarar sig hyfsat bra. Men han har sagt att 20-årsjubileum och 50 bast blir amerikanens sista tävling. Hell yeah.

ett åk som av många fortfarande anses vara det närmast perfekta åk som har körts på Bec des Rosses. Enligt Kaj själv är det det bästa åk han någonsin gjort någonstans. Punkt.

EVA SANDELGÅRD – Svenskan som förmodligen är tidernas främsta snowboardåkerska men som modest hållit sig utanför media- och åkarhype. I slutet av 90-talet vann Eva tre år på raken från toppen (numera endast herrarnas start) och slog även de flesta herrarna på fingrarna. Hon är den första tjejen som åkte centralrännan och på papperet placerade hon sig femma bland herrarna...

MARJA PERSSON – Har vunnit från toppen av Bec, där damklassen på skidor endast fick köra 2006 och 2007. Sedan beslutade man att det var säkrare och bättre show för damerna att köra från ”Petit Bec” vid sidan av den stora pyramidtoppen. Något Marja Persson inte helt håller med om. För henne är det toppen som gäller och att nå dit var det största målet med att tävla.

JEROME RUBYS ÅK det första året tävlingen arrangerades, 1996, en riktigt hårig linje mitt på berget där det är som brantast, rakt ner i fallinjen och fortfarande organisatören Nicolas Hale-Woods favoritlinje på Bec.

– Det är den roligaste och mest utmanande tävlingen jag har åkt. Det är så seriöst att du släpper tankarna på dina konkurrenter. Fokus är helt och hållet på din egen linje. Det pushade verkligen oss tjejer att köra på vår absoluta toppnivå.

AURELIEN DUCROZ – Kör snabbare och SEB MICHAUD – Satte tävlingens största säkrare i den branta centralrännan för varje backflip år 2006, från en jätteklippa i utgången år som går. Han sätter de gigantiska droppen av ”Dogleg couloir”. Ingen har varit i närheten i den exponerade terrängen som om det vore varken före eller efter. smågupp i pisten. Ducroz har vunnit tre gånger och älskar att tävla på Bec des Rosses. Vår KAJ ZACKRISSON – Har tre segrar och en svenske åkare Wille Lindberg är imponerad: andraplats på sina fem deltaganden. Kaj vann sitt första år på berget, 2006, och det sista, – Aurelien Ducroz går verkligen in till 2010. Ett fantastiskt avslut på en enastående 110 % och gör det där lilla extra på ställen som vi tävlingskarriär och många starka känslor. Det andra oftast inte ens vill åka på. året var det extra tufft för nerverna. Tävlingen fick avbrytas efter två tredjedelar av startfäl- XAVIER DE LE RUE – Snowboardåkarens lintet på grund av dålig sikt. Kaj ledde men fick jeval 2010 slår kanske alla andra linjer på Bec. ladda om för att köra igen några dagar senare. Han körde långt ut till skidåkarens vänster, åkte Det är extremt tufft att mentalt ladda om för sjukt snabbt i väldigt exponerad terräng, dropett åk till på Bec så tätt inpå, men han lyckades pade en enorm klippa mitt i branten och fortoch segrade även den andra tävlingsdagen, med satte i övermänskliga hastigheter.

142 | ALPINKULTUR


ÅKARE / EVA SANDELGÅRD FOTO / JANSCI HADIK BEC DES ROSSES 143


FOTO / FREERIDEWORLDTOUR.COM / P.FIELD

REINE BARKERED JUBLAR välförjänt efter att ha tagit hem segern 2014.

144 | ALPINKULTUR


”SYSKONTRION” HARGIN/RAPAPORT – vann tre år på raken – först syskonen Janette 2011 och Christine 2012 och sist Matilda Rapaport 2013, sambo med Harginsystrarnas bror Mattias. Matilda vann efter att ha fått en sistaminuten-inbjudan. Resten är historia.

”Reine’s line”. Men Duvedåkaren är ödmjuk:

– Det känns naturligtvis väldigt kul och ännu mer hedrande att så många legender har satt avtryck på det berget och där står man själv, liten bondpojk från Duved liksom. För att vara helt ärlig känner jag mig inte helt värdig. Det är inte – När jag fick wildcardet 2013 körde jag falsk blyghet, det känns faktiskt lite så. Jag vet dock till Verbier på morgonen dagen före tävling, reka- att jag brukar köra bra där… de och sedan var det dags. Jag försökte att inte sätta några krav på mig själv utan bara njuta av stun- SVERRE LILIEQUISTS ÅK 2010 – En av den. Chockad stod jag sedan i målfållan och kun- de hårigaste mest exponerade linjer som utförts de knappt fatta att jag hade vunnit! En obeskriv- på tävling. lig känsla men så mycket glädje! Varken Janette eller Christine fanns på start 2013 så jag kände – Jag gillar vanligtvis inte att utsätta mig att jag var tvungen att försvara familjens heder… för en massa onödiga risker och så, men den gånghaha! Skämt åsido har de varit mina förebilder en kändes åket helt rätt. Jag hade tittat på det från på många sätt och att sälla mig till deras skara av alla möjliga vinklar och fick en bra syn på överdevinnare kändes stort! len av åket sista gången på vägen upp, då bestämde jag mig. REINE BARKERED – Reine har fått smeknamnet ”Mayor of Stomptown”, delvis på TROTS ATT MÅNGA i publiken var överens grund av sina exceptionella insatser på Bec. om pallplacering slutade Sverre femma, självMed perfekt landade monsterhopp och kraft- klart en besvikelse men som Sverre säger: full åkstil har Reine åkt snabbare och säkrare än vad man kan tro är möjligt i sådan miljö. Han – Ett starkt minne och ett skönt åk att ha har till och med en linje uppkallad efter sig på under västen. ”dogleg-sidan”, skidåkarens högersida av facet,

BEC DES ROSSES 145




Prylguide

PEAK PERFORMANCE M’S HELI VERTICAL JKT

148 | ALPINKULTUR


Prylguide

VINTER

2015/16

PRYLGUIDE | 149


Prylguide

SWEET PROTECTION TROOPER SL (BÅGE INGÅR)

150 | ALPINKULTUR


Prylguide

VINTER

2015/16

PRYLGUIDE | 151


RIKSGRÄNSEN

Den obeskrivbara kärlekens historia TEXT JOHAN JONSSON FOTO DANIEL RÖNNBÄCK

DET ÄR NÅGONTING med Riksgränsen som inte går att sätta fingret på. En känsla näst intill omöjlig att beskriva. När någon ändå försöker nickar alla som tillbringat än så lite tid där instämmande. Kanske ett hummande: ”Snart dags för Gränsen. Fan va gött.” De som aldrig varit där är dock sällan med på noterna när lovsången om vår nordligaste skidort sjungs. ”Alltså… Vad är grejen? Är det inte alltid flatljus där?” JA, VAD ÄR GREJEN egentligen?! Jag vet inte. Exakt. Men jag vet att det alltid är sol i hjärtat när man kommer till Gränsen, oavsett utomhusväder. Det är ju det viktiga. Och att man blir glad (och lite nervös) inför första bastun nere med hårdingarna på husvagnscampingen. Att

152 | ALPINKULTUR

Grönan står kvar där och att sannolikheten för en lugn och städad NM-bankett den 13:e maj varken är mer eller mindre än 0 %. Att hänget i hotellreceptionen är precis lika underbart och omöjligt att förklara som umgänget med Jonnny Öhrn nere i källargymmet. Att gängshreddet dagarna innan NM blir årets roligaste skiddagar. Som alltid. ”EN SPECIELL PLATS för speciella människor” brukar jag, och många med mig, kalla Riksgränsen. Så är det. Tyvärr verkar det inte bättre än att jag, än en gång, misslyckats med att i text ge denna plats rättvisa. Så åk dit istället. De två första veckorna i maj spenderas bäst ovanför Polcirkeln.


Här ovan ser ni en del av komponenterna i Riksgränsens förträfflighet: Riktiga liftar, Per Jonsson och ”Klumpen”, Åkarklubbens representanter som inte kan bestämma sig om hemgången, jibkidsen, de skitiga korridorerna, Per Jonssons husvagn, brädåkarna, Per Spett och campingen.

RIKSGRÄNSEN 153


Prylguide

SWEET PROTECTION W’S SALVATION JKT

154 | ALPINKULTUR


Prylguide

VINTER

2015/16

PRYLGUIDE | 155


Prylguide

LANGE XT 130 L.V.

156 | ALPINKULTUR


Prylguide

VINTER

2015/16

PRYLGUIDE | 157


158 | ALPINKULTUR


Hejdå DAVE ROSENBARGER 1976 - 2015

Jag kände inte Dave ”American Dave” Rosenbarger superväl. Men efter att ha delat segelbåt med honom under en majvecka på Svalbard förra våren (se AK #6) hann jag förstå en del av honom. Hann förstå att han brann för skidåkning som få andra. Att hans åkstil var vad hans landsmän kallar ”flawless”. Att han var en underbar, underbar människa som spred positiv energi runt omkring sig. Dave omkom i en lavin på Helbronner den 23:e januari. Vi är många som saknar honom. / Johan

ALPINKULTUR | 159


MARS 2015

Av alla intäkter till detta nummer har vi valt att skänka 5% till UNHCR / #jagbryrmig.

ALPINKULTUR.SE VILL DU FÅ NÄSTA NUMMER AV ALPINKULTUR DIREKT HEM I INBOXEN? MAILA REDAKTIONEN@ALPINKULTUR.SE

ALPINKULTUR C/O ALPINGARAGET AB BIRGER JARLSGATAN 127 113 56 STOCKHOLM Alpinkultur.se


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.