Jag är en samlare, jag vill ha mer!

EGNA SAKER, SAMLINGAR och REFLEKTIONER Röda hund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 Vä�depapper. . . . . . . . . . . . . . . . . . 20 Kuvös . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24 Saker som jag äge� . . . . . . . . . . . . 28 Snövit och de sju små sakerna . . . . 44 Stum klubb . . . . . . . . . . . . . . . . . . 52 Brunpojken . . . . . . . . . . . . . . . . . . 68 Tändande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 72 Jakten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 76 Kapselkunnande . . . . . . . . . . . . . . . 98 Leklådan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 122 Klenk�aft . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 126 Kallkoll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 138 Samlandets maskineri . . . . . . . . . . . 142 Blicken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 164 So�ged�äkten . . . . . . . . . . . . . . . . 174 Sluten �ing . . . . . . . . . . . . . . . . . . 194 Bjudes att med nä�va�o hed�a . . . 200 Passionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 212 Brinna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 216 Mode� kaka . . . . . . . . . . . . . . . . . 228 Svartvitt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 236 Min Mumin . . . . . . . . . . . . . . . . . . 240 G�ogrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 256 A�ma ta�ma� . . . . . . . . . . . . . . . . 272 Känsloskä�v . . . . . . . . . . . . . . . . 298 Motsatsmix . . . . . . . . . . . . . . . . . 354 Våga . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 364 Tillklämd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 380 Handla . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 390 Have� kadave� . . . . . . . . . . . . . . . 402 Butiksymfoni . . . . . . . . . . . . . . . .406 Fantasifri . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 412

OPERATIONER Samlarens k�opp . . . . . . . . . . . . . . 104 Fö�emålets vand�ing . . . . . . . . . . . . 166 Objektets tvä�snitt . . . . . . . . . . . 230

SAMLARE PER . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30 ANNA-BELLA. . . . . . . . . . . . . . . . 54 RAUL . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 80 MALI� och LINUS . . . . . . . . . . . . 108 GÖRAN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 130 AT�U . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 152 KERSTI . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 176 EDUARDO . . . . . . . . . . . . . . . . . 204 NANNA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 20 PETER . . . . . . . . . . . . . . . . . . 242 KATJA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 250 HÅKAN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 62 IDA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 280 TIMO . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 346 ANNA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 360 OLOF . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 361 DANIEL . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 362 CARLI . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 363 KATARINA och ROBERT . . . . . . 374 NIELS . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 396

MARKNADER Dä� saker finns möts samlare . . 302 Marknadssamtal . . . . . . . . . . . . . 312 Rainer. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 318 Dan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 32 Fö�sta, and�a, t�edje! . . . . . . . . 340

SAMTAL och ANALYS

Vi måste p�ata om saker. . . . . . . 100 Ofrivilligt samlande . . . . . . . . . . . 168 Dä� din skatt ä� . . . . . . . . . . . . 232 Samlandets mekanisme� . . . . . . . 366

MIN SAMLARHISTORIA Bö�jan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 Slutet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 408

”Jag samlar inte bara på döda ting.

Jag samlar också på liv och känsla.”

”Jag sätter mina saker i arbete.

De skapar rumslighet, förvandlar miljöer och människomöten.

De blir mer än oansenliga ting, de blir medlare av mening.”

JA� ÄR EN SAMLARE. JAG VI�� HA MER! Hela mitt liv har jag skapat, dokumenterat och samlat på saker. I tanken på mina barndomslandskap återkommer jag till mitt eget sagorike, där varje byggnad har utgjort en ram i mina berättelser. Där varje väg och träd har visat riktning och där alla stenar och stubbar har varit betydelsefulla kulisser. Det enklaste skräp har förvandlats till material med oändliga möjligheter, både i fantasin och i praktiken. Intensiva känslor har uppstått i mina påhittade världar tillsammans med mina saker, som har varit allt från upphittade skärvor till hemsydda leksaker eller den lurviga anka jag tjatade till mig i stadens blomsterhandel. Redan från barnsben gjorde mitt skaparbehov mig beroende av saker.

Vi bodde ensligt. I utkanten av vår gårdsplan kunde man skymta några hus vid horisonten. Djur hade vi av olika slag, i olika omgångar. Kor, getter, får, hönor, minkar, kalkoner, sjubbar, katter, vandrande pinnar. Och en hund, en svart byracka, som överföll mig med ett dovgrovt morrande och högg sig fast i min axel när jag skulle mata den med slaktavfall. Jag var fyra år, och pappa greppade genast geväret och sköt den. Samma sommar flyttade en jämngammal flicka till byn. Hon blev min bästa vän. Vi byggde kojor, rymde och badade, gick in till grannarna och sålde saker, lekte arkeologer och grävde upp skärvor ur åkrarna, ristade hjärtan i sten och samlade på bilars registernummer. Vi kunde sitta i flera timmar och vänta på att få lista några fordon i våra dokument och hittade på förfärliga spionhistorier om förarna och gav oss själva den betydande uppgiften att kunna leverera viktig information till polisen.

En period stannade såväl butiksbil som bankbil och biblioteksbuss på olika ställen i byn, vilket fick en att känna sig speciell. ”Här kommer banken och stannar bara för oss.” I byagården kunde man gå på porslinsmålningskurs och varje söndag ordnades det söndagsskola i något hem. Ibland i vårt, med någon av mina tre systrar som lärare. De hade redan flyttat hemifrån när jag växte upp och det var alltid som en fest för mig när de kom hem på besök. Annars var det rätt så tyst. Mamma och pappa fanns alltid någonstans på gården, jag tänkte inte så mycket på var. De fanns och jag höll på med mitt. Ibland åkte vi bil längs

7

långa skogsvägar. Vi visste inte vart de ledde. Ofta besökte vi bönehuset där jag andäktigt och tårögt sjöng ur min egen röda sångbok om frälsningen och blodet.

I byn hände det inte mycket, men i min värld desto mer. Jag omgavs av lugn och trygghet, en stabil fond som också drog mig ut i kreativitetens undersökande utmarker. Samtidigt upplevde jag en sorts kollektiv begränsning i min uppväxtmiljö. Jag kände att det inte var riktigt tillåtet att uttrycka mig som jag ville. Jag vill återta rätten att uttrycka mig på mitt sätt och inte bara enligt vissa förväntningar. Men jag har också insett att det till största delen är jag själv som dikterar förväntningarna.

Mina saker och kameran har blivit viktiga verktyg för mitt uttrycksbehov där blicken är början. Mitt samlande utgår väldigt långt från ögats lust kombinerat med föremålets dåtid och framtid. Jag ser mig som en sambandscentral som registrerar tinget utgående från detta. Formen, färgerna och kombinationerna väcker njutning hos mig. Åtrån kulminerar ihop med minnen och de användningsområden och nya möjligheter som bildas när ett föremål kommer i mina händer, i min ägo, i min fantasi.

I en tid när folk döstädar och minimalistisk livsstil hyllas högt vill jag lyfta fram vikten av att inte städa bort sin historia. Vi bör inte konsumera mera men jag tycker att vi behöver spara och återanvända mera. Det gynnar berättandet, görandet och miljön. Jag vill alltså slå ett slag för föremål. Jag anser att de är mer än vi först tänker, att de är oumbärliga redskap både på ett fysiskt och mentalt plan. Med saker följer betydelser, de väcker känslor och samma föremål kan innebära flera olika saker för olika personer. Ting är viktiga historiebärare och lärare.

”I en tid när folk döstädar och minimalistisk livsstil hyllas högt vill jag lyfta fram vikten av att inte städa bort sin historia.”

Att fotografera mina samlingar har varit knepigt på flera sätt. Att ta dem från sin plats är att störa systemet. Men att rubba ordningen är också något som ger mer.

Att flytta på och bruka ett föremål leder framåt. Att låta ett föremål gå vidare har jag övat på, så att det äntligen har blivit en god vana i den livsstils- och byggnadsvårdsbutik jag startade för många år sedan. Att inte bara samla för sig själv utan också för andra förökar samlarglädjen. Något annat som hände under mina fotograferingar var att den föreställning jag hade i mitt huvud synliggjordes. Jag trodde att jag hade mycket större samlingar. När jag ordnade upp dem på det fyrkantiga underlaget tänkte jag: ”Var det här allt?” I min hjärna hade de förökat sig, men inte i verkligheten.

Jag samlar inte på saker för sakernas skull, jag samlar på saker för att de på ett sätt bekräftar min mänsklighet. De hjälper mig att uttrycka mig och kan fungera som viktiga stöd. Jag hade inte planerat att mina personliga textavsnitt, presen-

8

terade ihop med mina egna samlingar, skulle bli så förtroliga. Jag trodde att det skulle bli en mer saklig text. Men när jag såg på mina saker och började skriva, hände det som jag egentligen tror att saker åstadkommer. Objekten hjälper oss att bli subjektiva. Och det är en fascinerande pendel, hur föremål kan generera självmöte och mänskliga möten – för jag samlar inte bara på döda ting. Jag samlar också på liv och känsla. Jag samlar på människor fulla av liv. Människor som var och en alltid innehåller exklusiva historier. Det är där allting börjar.

Plötsligt blir sakerna en bisak.

”I varje sats finns en motsats, jag vill ha mer men lika mycket vill jag ge mer.”

Talesättet ”mycket vill ha mer” syftar på att rika människor inte får nog, utan ständigt vill öka sin inkomst och konsumtion. I min uppväxt har jag lärt mig att inte ”samla skatter på jorden” och jag kan också tycka att det inte är helt klädsamt att kräva och vilja ha mer. Jag tillstår att jag är fast i de kickar som sakerna ger mig. Men när jag säger: ”Jag vill ha mer”, menar jag verkligen mer. Jag vill förvandla mina kickar till mer än en kort egoistisk njutning vid ett köptillfälle.

Jag vill använda det bästa ur något som kan vara tveksamt, rensa det ruttna och plocka fram det nyttigt välsmakande. Jag vill krypa lite längre in, bakom, för att se mer, känna mer, uppleva mer och ge det skadade en ny uppgift. Jag sätter mina saker i arbete, de skapar rumslighet, förvandlar miljöer och människomöten. De blir mer än oansenliga ting, de blir medlare av mening. Att samla och vilja ha mer handlar också dels om att inte vara nöjd, att göra mer, vilja mer. Det i sin tur leder ofta till rörelse och utveckling. I varje sats finns en motsats, jag vill ha mer men lika mycket vill jag ge mer!

Kanske finns det i de flesta människor en större eller mindre tendens till samlande. Jag tror att alla som bläddrar i den här boken hittar minst en sak att stanna upp inför och titta på, eftersom föremål är alltid kopplade till något mer, och varje människa är på något sätt föremålsbunden. Antingen kan bokens bilder ge en motbjudande känsla eller en estetiskt njutbar och igenkännande upplevelse. Någon kan inspireras att tillvarata, någon annan kanske börjar städa. Jag vill med sakernas hjälp skapa rörelse, inte stagnation.

Det här kommer att handla om min resa hittills genom livet som samlare, vilka vägar samlandet har fört mig in på och vilka människor jag har mött. En resa både inåt och utåt, som startade när jag var barn och utvecklades i tonåren då jag blev en aktiv loppisbesökare. Vidare har samlandet följt mig under den tid jag har gift mig och fått fem barn. Tillsammans med min man har jag flyttat en timrad gård, ett hus fullt av samlad historia där vi har fortsatt att samla och bygga ett omfamnande hem. Att komma hem, hem till min borg, till min skog, med åkrarna som hav, är frihet. Och i den friheten uppstår ibland en begräns-

10

ning, då jag börjar längta efter mer och ger mig ut på jakt. För min samlarsjäl har svårt att finna ro, sitta still, vara nöjd. Jag vill se mer, uppleva mer och det är också något som mitt samlande har gett mig.

När jag och min butikskompanjon bokade sex kubikmeter långtradare och reste till Östeuropa visste vi inte vad som väntade. Många varnade oss för ett och annat men istället fick vi kakor stoppade i våra fickor, vi välkomnades in i ett orört föräldrahem och fick dela fina minnen. Vi fick bärhjälp och blev erbjudna billig tandläkarvård. Vi fick dela de varmaste ögonblick tillsammans med en far och hans utvecklingshämmade son som fick en tavelram av oss. Ramen blev en förenande länk, ett talande språk, för prata kunde vi inte, men vi kunde ge mer.

”Att komma hem, hem till min borg, till min skog, med åkrarna som hav, är frihet. Och i den friheten uppstår ibland en begränsning, då jag börjar längta efter mer och ger mig ut på jakt.”

Att jag skulle få besöka ett hem mitt i floden Seine hade jag inte trott eller att jag bakom två garagedörrar i en gränd i Barcelona skulle hitta en fantastisk designbutik. Att hitta likadana koppar i Kauhava och Umeå till min samling var otippat roligt liksom att träffa finländare på Antikmässan i Stockholm. Inte hade jag för något år sedan kunnat se mig prata relativt flytande finska med sju finskspråkiga samlare i en campingstuga på skrotmarknaden. Att jag skulle hitta en nästan fyrtio år äldre själsfrände i grannbyn med identisk saksmak, hur är det ens möjligt? Alla de intima samtal som har uppstått i de mest oväntade situationer har jag omsorgsfullt samlat i fina guldaskar.

Oavsett var i landet eller världen jag har rört mig har det varit sällsamt roligt att hitta likasinnade och få känna ”här är en till som jag”. I boken får du se bilder från samlarvärlden, läsa intervjuer med flertalet samlare och ta del av mina egna resonemang. Fast du som läsare inte räknar dig som samlare eller känner igen dig så auktionerar jag ut en stor dos färgsprakande kreativitet, hälsosam för all mänsklighet! Välkommen att ta del av en varierad beskrivning av samlandets konst och samlarens beteende, som inte väjer för det obekväma men där vi alla bjuder på mer!

13

�ÖDA HUN� På något sätt har mina saker en uppgift lik ett husdjurs. De finns t�oget till hands och är fo��bara ef�e� mina behov och sinnesstämnin�ar.

Med mina saker har jag en tyst ömsesidig kommunikation. Genom dem kan jag so�te�a och kontrollera tillvaron� jag formar en värld av fantasi och fiktion där vad som helst kan hända. Jag kan höra mig själv och andra samlare säga "det här är så sjukt"� syftande på de olika ve�ksamheter man på ett eller annat sätt sysselsätter sig med i relation till sitt samlande.

Det är kla�t att många samlarsysslor kan ifrågasättas men va�je pul�höjande aktivitet som ger glädje och inte skadar någon annan ser jag mer som friskvå�d än sjukdom.

Passionerat rödbefläckad samlar jag t�ofast vidare� lika mycket av inre tvång som av vilja.

Be�oendeko�plad som jag är.

16

V�DE�APPER Jag hade inte mycket leksaker som ba�n.

(Om man frågar mig. Mina systrar är nog av en annan åsikt.) Men som sexåring fick jag ett litet grönt kylskåp i hå�dplast för att jag stod ut med att tandläkaren bo�rade i mina fem hål utan bedövning.

Och snabbt ökade min egendom. Med omso�g vå�dade jag de saker jag köpte för penga�na jag fick när jag gick �unt i byn och sålde tavlor som jag hade målat på ka�tong.

Jag samlade på brevp��per och ishockeyko�t men mest samlade jag ändå på saker som inget kostade� så som stenar� servetter� tepåsar och f�imärken. Min äldre kusin var en bra f�imärksleve�antör med brevvänner i hela världen. Jag hade en brevvän i Kuni och en på Mau�itius.

21

�UVÖS Jag vill kapsla in.

Dok��entera min tillva�o.

Arrange�a och förbättra eller behålla och vå�da.

Värma och omhulda.

Helt och hållet. Mer!

24

SAK�R SOM JAG ÄGE� När folk får frågan om vilken sak de skulle ta med sig till en öde ö så är det en icke-fråga för mig.

För mig räcker det inte med en sak. Som ba�n gjo�de jag ett häfte där jag �itade alla saker jag skulle ta med mig till en �de �: 177 �tycken. Till och med diamete�n på den plåthi�k som skulle med var viktig och antecknades.

Jag är en dokumenterande anstalt som �ill �para, omfa�na och minnas. Hur omfattande hade jag inte tänkt på förrän jag i olika k��psäckar och hemsnickrade lådor hittade mina gamla häften, dagböcker och alla sorts lustiga p��pe�sl��par från ba��- och tonårstiden. Jag hade en bok för allt. Så som vilka kläder jag hade på mig� hur många minuter jag hade pratat i telefon pe� dag� vilka saker jag hade tillve�kat, var jag hade köpt mina mensskydd, och förstås vad de kostade. Visst skrev jag om kärlek och pojkar i mina dagböcker men lika stort figure�ade saker som jag hade köpt, samt p�iset, alltid p�iset, ald�ig uteslutet.

Det välbehaget. Att få mycket för lite, oavsett omfång på mödan att tillskansa sig föremålet.

Saklogik är inte min starka sida och vägen till målet är oftast krångligt bra.

28

”Det är en lisa för själen att brodera varje dag. Den lilla mattan till dockskåpet har 140 000 stygn.

Jag måste sitta ute på sommaren för att se och arbeta med de små stygnen.

Det är en dåres verk.”

PER LUNDBERG

VÄGEN TILL EN SAMLARE kan vara roligt krokig. Pers bror hade murat en skorsten åt min vän och jag fick höra av henne att Per är en samlare och att han bor i ett speciellt hus fullt med spännande saker. Jag blev nyfiken och ville träffa honom. Efter en hel del detektivarbete lyckades jag hitta hans telefonnummer. Vi stämde träff och jag tog båten över Bottenviken. På frostig mark körde jag ut på landsbygden och kom fram till Pers vackra sekelskifteshus. Det var luciadagen, och jag steg in i det stämningsfulla hemmet med kokkaffe på Högforsspisen och Per som med vacker körstämma nynnade på luciasången.

För tio år sedan köpte Per gården där han bor tillsammans med sin sambo Jennie och katten Barnet. Platsen var igenväxt, huset syntes inte från vägen och det hade varit inbrott flera gånger. På kartan över gårdsplanen fanns ett uthus som de slutligen också hittade i verkligheten. På gården fanns även flera vackra uthus fullproppade med saker.

Per och Jennie har fällt många träd som har blivit till ved. Ifjol högg de sista julgranen och under vårt samtal meddelar Jennie via ett textmeddelande att hon har hittat årets julgran. Per är lättad över att enkelt kunna texta ”hurra” på mobiltelefonen, för han är inte den som är förtjust i modern teknik. Det förstår

jag, vad behöver han den till, när han har skapat en så fin värld att bo i!

– Nutidsmänniskor har så många krav på sig själva, både mentalt, jobbmässigt och fysiskt, det blir en perfektionsjakt. Jag vill inte vara med, jag tycker det verkar jättetråkigt, jag pysslar helst med mig och mitt. Jag tycker att det finns en ofrid som blir värre och värre och att vi går mot en tid som jag inte vet hur jag skall förhålla mig till. Jag känner folk som arbetar på akuten, de har berättat om följderna när folk inte kan släppa telefonen för två sekunder. De går in i saker, stiger ut i trafiken, slår skallen i lyktstolpar, faller utför trappor och de skäms förstås lite

33

när de berättar det. Ganska pinsamt alltså. Och jag ser det själv, hur människor nästan måste snava och slå ihjäl sig för att de skall ha den där manicken framför ögonen hela tiden. Jag förstår det inte, jag förstår verkligen inte att man måste ha hela sitt liv på sociala medier. Min sambo säger att det är bra, att man kan hålla kontakt med människor. Men det är ju så i livet att folk kommer och går, det går ändå inte att ha kvar alla i sin sfär.

Så är det också med Pers saker, de kommer och går.

Han tycker om att pyssla i hemmet, ställa undan det han är trött på, ta fram något annat och arrangera om.

Jag njuter verkligen av upplevelsen att gå runt och titta på alla hans föremål. De är oerhört många, ordnade i en skön harmoni. Jag stannar upp vid det lilla dockskåpet där han förvarar de detaljer som är på väg till det stora dockskåpet som är under uppbyggnad.

Alla möbler bygger han själv och jag blir alldeles till mig av att höra att han också har broderat den fantastiska lilla mattan.

– Jag broderar jämt, varje dag, jag har redan broderat lite nu på förmiddagen. Det är en lisa för själen att brodera. Jag är inne i en gardinvärld just nu och är uppe i ungefär trettio gardiner som jag har broderat de senaste tre åren. Den lilla mattan till dockskåpet har 140 000 stygn. Jag har inte räknat hur många stygn den stora salongsmattan som jag håller på med

uppmuntran. Arbetet är sig likt hur många grupper man än har, och hur många kurser man än går. Det är klart att det är bättre diagnoser idag när patienterna får bättre mediciner, men symptomen är de samma.

Arbetet har också blivit tyngre när jag har börjat vårda människor jag känner. Det är svårt. Men det måste gå det också, på något vis.

Förutom att Per har handlag med människor har han det också med material och saker. Han har tillverkat två kristallkronor av samlade prismor som han har knutit ihop med trasiga lampdelar. Jag tänker på det oerhörda tålamod han måste ha, det är inte vem som helst som skulle knåpa ihop alla länkar, krokar och stygn på det vis som Per gör. Han låter saker ta tid men han får också resultat. Nu lyser kronorna vackert upp takmålningarna i den ståtliga salen.

– Jag ser möjligheter i skräp, det som folk kastar bort nappar jag på. Jag hittade en gång en gammal ovanlig vaxdocka på loppis, jag fick den gratis eftersom den inte gick att sälja då den hade spruckit. Jag satt med den framför järnspisen en stund och då smälte ju sprickorna ihop.

Som barn bodde Per i ett stort hus tillsammans med sina föräldrar, de hade ett litet jordbruk och han var yngst av de fem barnen. Hans mamma var mycket sjuk under hans barndom, men han upplevde den ändå som fantastisk. Han fick fritt skrota på, men de

”Jag kom med en yxa för att försöka hugga ut det jag ville ha, det var spännande.” har. Mönstret gör jag själv på rutat papper, mittblomman har jag ritat av från ett bokmärke. Jag måste sitta ute på sommaren för att se och arbeta med de små stygnen. Det är en dåres verk.

Redan som 18-åring började Per arbeta på Umeådalens mentalsjukhus och har förutom en fyraårsperiod som rammakare arbetat som sjukvårdsbiträde i hela sitt liv. Han jobbar med demenssjuka som har stora svårigheter och broderandet är en bra kontrast till arbetet som kan vara ganska mentalt tröttande.

– De senaste sex åren har jag bara förvärvsarbetat natt eftersom jag blev trött på att jobba dagtid då vi har en kultur där det skall vara väldigt mycket möten och grupper. Patienterna är i stort sett lika år ut och år in, de kräver samma vård, samma omtanke och 34

hade väldigt lite saker, det var mest sådant som föräldrarna hade ärvt. Han tror att hans samlande härrör sig därifrån. Han minns också sin mamma som väldigt rationell.

– När jag var hos mammas faster som hade en stor våning där rummen gick i fil tyckte jag att det var så fint där. Mamma tyckte det var hemskt. Det är så mycket möbler, dammigt och tunga draperier, sa hon.

Per började tidigt samla på sig konstiga saker som han fyllde sin lekstuga med. Det kunde vara udda kaffefat som han sorterade och räknade, och vars fina mönster han brukade titta på. Per minns också rotandet på soptipparna och i majbrasorna, samt de auktioner han och familjen brukade besöka. Som 6-åring gjorde han sitt första auktionsinköp.

– Jag hade fått en krona av mamma. Jag köpte en låda med gamla kragar och gamla barnkläder för 25 öre, mamma undrade vad det var för skräp och var missnöjd. Sen ropade jag in två stycken små kommoder för 50 öre och sålde den ena till min syster på en gång för en krona. Jag tog vara på det som alla andra ratade. Jag kommer också ihåg när grannens hus tömdes. Jag var väl tretton år. På ett kärr hade man samlat ihop saker till en jättemajbrasa med fantastiskt skojiga saker. Det hade regnat, och allt hade frusit ihop. Jag kom med en yxa för att försöka hugga ut det jag ville ha, det var spännande.

När Per blev lite äldre och lekstugan var full av grejer byggde hans pappa en timmerlada åt honom, där han kunde fortsätta att proppa in saker. En av dessa saker är en målning som han fick som 15-årspresent av sin kompis Måns.

– Den hade stått ute länge hos min kompis, och min bror hade lyckats stöta högaffeln genom den på ett ställe. Till sist var den alldeles blek och färglös.

Målningen är en kopia av ett konstverk som finns på Nationalmuseum och när jag såg tavlan där tänkte jag: "Va, är det så där den skall se ut!" När vi flyttade hit tog jag mina vattenfärger och målade på den, sen vaxade jag ytan med möbelvax.

Jag fascineras av tanken på att en så ung människa som Pers vän Måns noterade just den tavlan, och förstod att Per skulle uppskatta den. När jag vandrar vidare i hemmet där det ena vackra rummet avlöser det andra står jag plötsligt framför ett ljusgult litet djur. Jag som samlar på små vita krokodiler står mitt i allt framför en äkta, konserverad krokodilbebis.

– Jag har väldigt många konstiga samlingar, ibland glömmer jag bort vilka, när jag inte tittar på dem på ett tag. Föremålen är definitivt en förlängning av mig.

– Jag älskar textilier! Jag samlar på hemvävt linne, broderade textilier och virkade spetsar. Få uppskattar dessa otroligt fina arbeten, jag rullar ihop dem och har dem i mina lådor så jag kan titta på dem ibland, det är fint. Jag samlar på oljelampor, ramar, gamla vykort, fotografier, smycken, bijouterier, silkesspolar, brodyrer, tofsar, spjällband, bilder och bokmärken. Jag har också många små väskor och flera resväskor som innehåller notblock, biljetter och operaprogram. Det är konstiga saker som är helt värdelösa, de är ingenting, men ändå är de något.

Vart jag än vänder mig i huset finns det något nytt att titta på i Pers egen borg, som han kallar det. Jag

kan inte annat än tycka att hemmet är mycket trevligt och inbjuder till att vara människa fullt ut och jag kan inte låta bli att tänka på hur många bostäder som byggs idag som jag upplever som omänskliga. När jag tittar ut genom fönstret ser jag ett nybyggt våningshus.

– Med alla möjligheter som finns i världen blir det så där. Kan de inte åstadkomma något fint? Det är så fult. På andra sidan gatan fanns ett gårdshus med stora gröna portar och smårutiga fönster men det är borta nu, och så fick vi den där högen i stället. Alla gamla uthus och ladugårdar försvinner. Jag tycker det är tragiskt. De kommer ju inte tillbaka. Det byggs och byggs och det blir bara fult. Om man kör in mot Umeå kommer man till de här hemska betongbunkrarna. De byggde Ikea och det ser ut som Kumla ungefär, fast det är lite mer parkeringsplatser. Jag är glad för min lilla ö jag har här. Det finns ett annat lugn här, det är en annan luft, det är en annan atmosfär. Det är något vilsamt. Alla möblerna här är hopbragda från när och fjärran och de myser ihop sig på ett skönt vis.

Och burit och släpat saker har han gjort ända sedan barn. På alla kort av honom när han är liten bär han på något, ibland är det bara något litet, men man ser att han har något i handen. Sakerna har alltid varit närvarande i hans liv.

”Jag ångrar aldrig någonting jag har köpt, jag ångrar bara det jag inte har köpt, det sätter sig i minnet.”

– Jag ångrar aldrig någonting jag har köpt, jag ångrar bara det jag inte har köpt, det sätter sig i minnet. Om jag har sett det och inte haft råd, då har det varit en annan sak men har jag sett det och haft råd att köpa det och inte har köpt det, då sitter det kvar jättelänge. Jag kan se den där saken framför mig i åratal och tänka: ”Vad gnidig jag var, den kostade bara åttio kronor, snålgubbe!” Det är konstigt, sådant kommer man ihåg minsann.

Att slänga saker har Per svårt för, det kan han inte, han ger dem vidare åt någon istället. Sitt söndriga 39

”Målningen är en kopia av ett konstverk som finns på Nationalmuseum och när jag såg tavlan där tänkte jag: ’Va, är det så där den skall se ut!’ När vi flyttade hit tog jag mina vattenfärger och målade på den, sen vaxade jag ytan med möbelvax.”

porslin bar han lättad över till en konstnärsvän som fick nytta av det i ett projekt. Slänga det kunde han inte. Vissa saker ger han till sin systerdotter som har en butik.

– Då får hon sälja det, det blir en slant och omlopp på grejerna. Annars kan det växa en över huvudet.

Det kan det förstås lätt göra ändå. Jag har en jättestor koffert ute med gamla skor som jag inte kan göra mig av med. Jag tittar på den ibland och undrar varför jag sparar den. Vissa saker blir jag så kär i fast de är alldeles slitna men jag kan inte kasta bort dem fast de är helt uttrasade. Ute i boden har jag också en gammal järnbeslagen kista, den är så rostig att den har genomgått en metamorfos och blivit något annat men jag älskar den. Jag kan inte göra mig av med den, men den går inte att ha inne för det rasar rost av den.

När Per beskriver sitt söndriga porslin, sina knappar och tusentals små tyglappar sparade av kläder kan jag inte annat än känna igen mig. Vi pratar ivrigt och omlott i samförstånd om de viktiga textilbitarna, om mönstren på dem, som kan vara perfekta om man skall sy ett lapptäcke eller använda dem till mattrasor. Per ser det som många inte ser.

– Med åren blir man duktig på att samla och se saker.

Går jag på loppis med min syster så ser hon ingenting, inte förrän jag plockar fram något, till exempel de kaffekoppar hon har hemma och hon säger att hon aldrig hade sett dem utan mig. En samlare kan snabbt sortera i skräpet på en loppmarknad, och välja ut vad som skall köpas, det går jättefort. Min kompis blir nästan arg ibland och säger: ”Du är så snabb så jag hinner inte med.” Jag brukar säga att han kan gå in först och plocka ihop det han vill ha, så kommer jag in efter ett tag.

Om Per är effektiv och snabb i sitt köpande av saker så råder ändå långsamhetens lov hemma hos honom.

Han beskriver sig som vänlig, social, oftast glad men inte så värst energisk.

– Jag kan vara ganska lat och gå omkring och hasa.

Jag har alltid varit ganska befriad från ambitioner, jag har inget behov av att vara någon eller att bli något.

Det är kanske just det som är som är så fint med Per. Jag upplever att han i sin tillvaro med tingen, i frånvaro av modern teknik men med en lugn mänsklig närvaro verkligen är något utöver det vanliga. Han har skapat något annat än det vi är vana att se och det är något som är mer än gott nog. ■

43

S�ÖVIT O�H �� SJU SMÅ SA���NA Alla mina små samlingar har relationer med varandra på olika sätt. De är beroende av varandra. K�okodile�na måste ha pianotangenter att s�å, hoppa och spela på. P�ovrören kräver sina te�mometrar och dockorna jag just köpte på lo�pis tycker om att leka med minig�isa�na i glas.

Lö��ände�na behöver fotografie�na från tandläkarstationen och po�slinskatten d�icker pärlorna ur mjölkkannan och suddgummit röjer spåren. När det blir jul får alla skicka en representant att hänga i jul�ranen.

44

48

49

��UM K���� Sökandet och so�te�andet av saker är en sällskapsform som kan hålla en bo�ta från ensamheten.

52

”Jag använder mina hattar, jag vill inte att de skall samla damm.

Jag har alltid hatt på huvudet på vardagarna när jag går till mataffären.”

ANNA-BELLA HALTTUNEN

SAMLARE ÄR OFTA UTHÅLLIGA. Det tänkte jag på när jag konstaterade att Anna-Bella fortfarande var kvar på marknaden nio timmar senare efter att jag först såg henne. Jag hade redan tidigare om åren sett henne ihärdigt och skärpt skanna av olika antikmässor med många intressanta inköp i händerna och konstaterat: hon om någon är verkligen en dedikerad samlare och om jag gör en bok så hoppas jag att hon vill vara med. När hon tittade in i en stuga full med samlare på Juthbackamarknaden fick jag möjlighet att prata med henne. Några månader senare åkte jag tillsammans med en antikhandlarvän två timmar österut in i de finländska skogarna för att hälsa på Anna-Bella i hennes hem, en pampig gammal gård där nejdens pappersbrukschef tidigare har bott. Huset har många stora rum, här ryms det minsann saker!

Anna-Bella berättar genast att det är fullt i huset och att hon och hennes man Juha planerar att bygga en separat gårdsbyggnad för att inhysa hennes samlingar.

– Som ni ser är alla mina hyllor fulla, inget passar in mera och något måste göras. Nu har jag just haft en katastrofsituation på övre våningen. Jag hade fruktansvärda mängder av saker och lådor överallt, jag har rest mycket, inte hunnit med och det har lämnat lådor huller om buller. Juha sa till sist: ”Gräv nu åtminstone fram en farled så att du kan gå där.”

Anna-Bella har påbörjat en noggrann planering av inredningen och de vitrinskåp som skall byggas för att rymma hennes samlingar, som består av bland annat små dekorativa mockakoppar, mustaschkoppar, figuriner och statyer i porslin, askar från Fazer, skor, hattar och accessoarer. Hennes huvudsakliga samlarobjekt är sparbössor från finländska banker. Att hitta en ovanlig sparbössa billigt är en stor lyckostund för Anna-Bella.

– Jag var med Juha på marknad i Billnäs, dagen led mot sitt slut och jag hade hittat några keramikplattor till mamma som jag skulle betala. Jag hade synat försäljarens långa hyllor många gånger, men så var det som om en kraft drog mig tillbaka till hyllorna ännu en gång. Det kändes som om jag måste gå tillbaka, och voi jummy-jammy vad jag hittade där på hyllan! En gammal felfri sparbössa i papp för bara tio euro! Jag nästan skakade och räckte fram den mot försäljaren och sa: ”Den här ännu!” Försäljaren sa: ”Nå, du får den på köpet.” Den semesterresan började bra.

56

En annan gång ropade Juha åt Anna-Bella på en loppis att hon skulle komma och titta i ett vitrinskåp, där fanns en billig sputnik-sparbössa. Alla människor i hela byggnaden hörde minsann att hon hittat den!

– Jag har en väldigt stark röst. Juha brukar skratta åt mig och säga att folk hör mig på 200 meter. ”Där är Anna-Bella.” När vi var i Lovisa och de hade loppis på torget var jag mitt inne i folkmassan, Juha visste inte var, men han ställde sig vid kanten och det räckte inte länge innan han hörde min stämma och så visste han precis i vilken riktning han skulle gå. Folk hittar mig väldigt lätt på olika evenemang och tycks också känna igen mig, det kommer ofta okända människor fram och pratar. Många minns mig, men tyvärr minns jag inte alla, jag vill inte vara oartig, så jag pratar på!

Anna-Bella har lätt för att kommunicera och vi konstaterar att en samlare också behöver ha ögon och öron i skick, som ser och hör det som behöver ses och höras, allt annat stängs ute när man är på jakt. Och så behövs det ”agenter”.

– Många agenter behövs. Alla behöver veta vad Anna-Bella söker. Jag vet aldrig när jag vaknar på morgonen vad dagen kommer att föra med sig. Någon kan ringa från en loppis i Rovaniemi och säga att de har hittat en viss sorts sparbössa. Det egna samlandet underlättas när det också är andra som söker åt en. På samma sätt är det också härligt att vara någon annan samlares agent. Jag har en vän som har en riktigt stor samling av stormlyktor, jag tänker att det knappt går att hitta fler när han har så många men faktiskt har jag lyckats några gånger.

Det händer sig att hon byter föremål med samlare men hon säljer sällan något.

– Jag kan kanske göra mig av med ett tredje exemplar men jag sparar gärna två av samma föremål så har jag en reserv. Riktigt vanliga sparbössor kan jag sälja men absolut inga specialobjekt, men det är klart, om jag har två stycken värdefulla objekt kan jag överväga att sälja ett för att finansiera ett annat. Alternativt så äter jag reservmat ur frysboxen eller makaroner.

De samlarobjekt som är i aktiv användning är hennes hattar.

– Jag har alltid hatt på huvudet på vardagarna när jag går till mataffären. Mitt smeknamn är säkert ”faster Ingeborg” som i den kända visan. När det är fest använder jag också hatt. Tyvärr har hattkulturen försvunnit. Ofta är jag den enda personen som har hatt, fast det är ett stort bröllop. Jag vill använda mina hattar eftersom jag har dem. På min svärfars begravning var jag också den enda som bar hatt.

Anna-Bellas samlande började redan som liten flicka då hon och hennes föräldrar oftast satt på första raden på antikauktioner. Hennes mamma Rita som också är samlare har säkert inspirerat mer än bromsat. När Anna-Bella och hennes syster flyttade hemifrån insåg Rita att hon kunde fylla barnens rum

60

"Nä� vi besökte Uleåborgs antikmässa så hö�de jag två kvinno� b�edvid mig diskute�a en auktion. Jag sa genast: "Be�ätta fö� mig, vilken auktion, var, jag vill veta!" De gav mig adressen och tidpunkten nä� visningen bö�jade och jag sa di�ekt till Juha: "Dit fa� vi!" Det va� dä� jag hittade Faze�s unde�ba�a figu�askar. Jag kände mig ledd av ödet nä� den samli�gen påbö�jades."

"Den hä� lilla mockakoppen ä� det fö�sta objektet i mina samlingar. Jag blev förtjust i den på Seinäjoki Antikmässa nä� jag va� i tioå�såldern.

Jag gick fö�bi den många gånger, fa�mor som såg mina längtansfulla blicka� köpte den åt mig fö� 50 mark."

med saker. I Anna-Bellas hem har föremålen också fyllts på i rask takt. Här är inga rum sparsamt inredda.

– Samlarobjekten har alltid blivit fler vartefter, ibland märker jag inte ens att jag samlar på något, till exempel mina sockertänger, de bara kommer till mig, plötsligt inser jag: ”Åhå, samlar jag på dessa?” Ibland skrämmer det mig när jag köper ett andra exemplar av en sak. Jag tänker: ”Hjälp, vågar jag köpa den här, startar jag en ny samling nu?”

Förutom de tydligt utvalda samlarobjekten i vitrinskåpen är hemmet fullt med andra slags samlingar.

När man kommer in i huset finns en uppstoppad uggla som kommer från Juhas föräldrar. Anna-Bella

– När Juha är med står jag länge och funderar: ”Skall jag köpa eller inte, köpa eller inte?” Juha säger: ”Nå, köp den nu, annars pratar du om den ännu en vecka efteråt och jag orkar inte höra på dig.”

Det är en hel del strategiskt tänkande för en samlare som är på jakt efter nya rariteter till sina samlingar.

– När jag är på en mässa gör jag först en snabb runda, för att sedan gå ett noggrannare varv. Om första försäljaren har något dyrt som jag vill ha blir det svårt att göra ett köpbeslut innan jag har sett vad andra försäljare har. Jag har många olika samlarobjekt att bevaka. Dessutom måste jag också tänka på

”Jag kan kanske göra mig av med ett tredje exemplar men jag sparar gärna två av samma föremål så har jag en reserv.” har samlat och kompletterat med fler uppstoppade djur som finns i Juhas rum på vinden.

– Ibland köper jag väldigt underliga saker. Till exempel burken på kakelugnen som det står ”Rantalan sammutin” på, en urgammal pulversläckningsapparat. Jag såg den på en loppis och jag ville absolut att den skulle stå på vår kakelugn. Juha undrade vad den gör där. Jag förklarade att den helt enkelt har sin plats där, den skall stå kvar.

Inför semesterresorna gör Anna-Bella en lång lista med loppisar och de avverkar så många som möjligt varje dag.

– När vi reser bor vi i skåpbilen. Vi har satt in en stor resårmadrass och under den får alla inköp plats, bananlådor ryms precis. En stor kylväska för fisk använder vi som matförvaring. Jag frös ner sju lemonadflaskor och kylan höll i sig i flera dagar. Visst är det många som tycker att vi är galna och undrar: ”Är det sant att ni sover bak i bilen i en vecka?” Och vi säger som det är: ”Ja, det är inga problem.”

Juha hänger med i samlarsvängarna och har utvecklat ett bra antiköga, han är den som går snabbare och säger ibland åt Anna-Bella att lyfta på fötterna, men hennes inköp begränsar han inte.

62

ekonomin, jag är ingen lottovinnare. Men om jag inte köper en sak jag vill ha genast går jag omkring i panik; tänk om det säljs, tänk om det säljs!

Anna-Bella syns också ofta på loppisar och mässor tillsammans med sin mamma, de kompletterar varandra i jakten.

– Vi samarbetar och har en bra strategi. Hon går snabbare men då missar hon också saker. Jag ringer henne om jag hittat något jag vet att hon vill ha. Jag är ofta beslutsfattaren. Om mamma funderar över ett köp så ringer hon ibland och frågar mig, men jag frågar förstås också råd av mamma. Om mamma inte är med frågar alla var hon är, men jag kan inte vara borta från en marknad. Jag är rädd att någon ovanlig sparbössa går mig förbi om jag är hemma.

Det blir många loppis- och mässbesök där de träffar sina likasinnade vänner.

– Vi är som en egen klan.

Anna-Bella hade hört att alla samlare behöver besöka Antikmässan i Stockholm en gång i livet, nu har de varit där sju gånger.

– När vi besöker Antikmässan är det ett måste att åka med skåpbil, mamma säger alltid: ”Nå, nu köper vi inget stort, inget stort!” Och vad är det första hon

"Jag ä� så glad öve� min gökhatt! Mamma tyckte att den va� vämjelig och sa: "Den köper du inte." Men jag sa att den ä� ju oe�hört sällsynt, det ä� klart att jag måste köpa den!"

"Jag såg nallen i skyltfönst�et nä� jag kom ut f�ån en loppis i Kuusamo. Jag gick in tillbaka och und�ade om jag fick köpa den unde�ba�a nallen. Fö� 45€ blev den min. Juha und�ade va� jag hade d�öjt: "Alltid fö�svinner du någonstans." Men han fö�stod fö�stås nä� jag kom ut med nallen på axlarna. Skåpbilen ha� t�e platse� och Isa-Bella fick sitta med bältet på mellan oss."

Klocko�na på bilden vänta� på sin slutliga plats i bostaden. Klockan till vänste� ha� Raul Pohjonen restau�e�at.

Rokokoklockan köpte Anna-Bella på Juthbackamarknaden.

”Ibland skrämmer det mig när jag köper ett andra exemplar av en sak, jag tänker: Hjälp, vågar jag köpa den här, startar jag en ny samling nu? ” Anna-Bellas mamma Rita ä� också en hängiven samlare av bland annat dockor och nallar. Hennes samlinga� kan man se utställda både i Ähtäri och Killinkoski.

Po�slinsfigurinen som Anna-Bella håller i handen ä� en av hennes fö�sta figuriner i samlingen som i nuläget bestå� av öve� tvåhund�a stycken.

köper, ja, någon stor barnvagn och så upprepar historien sig.

Anna-Bella kommer att tänka på en solfjäder hon såg på mässan. Den var speciell med ett vackert svängt skaft och gjord i ett tunt material.

– Varför köpte jag den inte? Sällan lämnar jag något oköpt men ibland är jag så dum! Den hade passat perfekt i mina samlingar.

På samma mässa förälskade sig Anna-Bella i ett par skor från 1880-talet som hon absolut ville ha men priset var högt, hon kunde inte tänka på något annat.

– Juha var med den gången och sa: ”Köp inte så där dyra skor, du kan ju inte ens använda dem.” Jag bara pratade om skorna hela tiden, jag ville verkligen ha dem och gick med bultande hjärta och tittade flera gånger om de fortfarande var kvar. Men plötsligt var skorna sålda och jag blev så sur. Jag var så arg på mig att jag inte hade köpt dem, och jag anklagade säkert Juha också för att han hade varit motsträvig. Men så visade det sig att mamma hade köpt skorna åt mig som julklapp. Senare under dagen, efter inköpet, hade hon pratat med skoförsäljaren som hade nämnt att jag nästan hade börjat gråta när skorna inte var kvar. Mamma kände sig tvungen att avslöja överraskningen, annars hade jag varit arg hela dagen. Ibland slår ett föremål en så starkt, samlandet griper tag i ens själsliv. ■

��UNPOJK�N Jag hade alltid b�una, blåa eller sva�ta kläder som ba�n. Mina klännin�ar var ljusblåa eller mörkblå�. Jag bar manchesterbyxor och hemsydda tröjor i velour som mamma köpte från en ty�hall där man fick ho�pa i tyghöga�na och gunga över textilbe�gen i långa t�ikåko�var.

I trean rakade jag av mig mitt långa blonda hår. Jag undrar om pappa inne�st inne hade önskat sig en stark son som kunde ta över jordb�uket och inte ett klent astma�iskt flickeba�n. Mamma sa att det inte var så.

Och jag kände det inte så. Men jag tänkte att det kunde ha va�it så� att jag hade gjo�t det bra. Eller så kunde jag ha gift mig med en bonde. När mannen jag senare gifte mig med sydde en b�un kavaj tänkte jag att det var bra gjort.

68

TÄNDAN�� Chansen att komma in på ett mer outforskat område än väde�leken är större om man har lö��änder på fönste��rädan istället för en pelargon.

(Jag har förstås både oc�. �er är mer.)

72

JA�T�N En samlare har ett utvecklat öga.

På snabba minuter kan samlarögat systematiskt avsöka en stor yta fullbelamrad av all sorts bråte och skimra�de ting� för att i ett högre nedre hörn på ett bo�d, under ett bo�d� se tre centi�eter av en saknad bit till en samling.

Rovlystet tittar jag i söka�en och röd�ärke� �issa objekt som �ina.

Bara �ina.

–Mitt. Ingen ��an får h��a före.

Tillslaget.

–�in ägo.

Slakten. Fo�sla� packa och bära till va�je blodig� p�is.

Tillrednin�en. Inymp��det.

Njutnin�en.

Och sen kommer hunge�n krypa�de igen.

76

”Om jag skulle analysera mig själv?

Jag är en anarkist med lindrig personlighetsstörning men ändå samhällsduglig.”

RAUL POHJONEN

CAPUT MORTUM ÄR PIGMENTET som jag har langat mest åt honom, målaren, samlaren och antikhandlaren Raul Pohjonen. Då jag anländer till det utbyggda huset i ett kvarter med många trevliga femtiotalshus i Karleby ser jag Raul stå ute på gården och plocka med några saker. Han möter mig glatt och mina ögon vandrar över den fullproppade ytan, det är mer yta med saker än vad det är gårdsplan. En lyckoplats för en sakletare! Jag får hejda min blick och säga till mig själv: ”Köpförbud, blunda och gör det du är här för.” Vi sätter oss i den tillbyggda flygeln där Raul förvarar både saker som han samlar på och saker som är till salu. Berättelserna ramlar rappt och muntert ur honom och jag lyssnar hänfört.

Vem ä� du, Raul?

– Jag är antikhandlare i andra generationen. Jag har tidiga minnen av att jag har suttit på farsans axlar då vi har varit på auktioner. När jag var tolv år gjorde jag min första affär. Jag köpte en spinnrock av grannen för tjugo mark, renoverade den och fick hundra mark när jag sålde den. Jag sysslade också med astronomi, men de gamla föremålen attraherade mera. Jag gav mig en tidsfrist på två år att lyckas med antikhandel och möbelrestaurering, annars skulle jag söka in till teaterhögskolan. Men slutligen blev jag – till all lycka, kanske jag ska säga – antikhandlare. Jag har arbetat länge i branschen och skrivit böcker. Jag upplever att

jag har gjort någonting stort och fått allt vad den här branschen kan ge mig. Mitt habegär har blivit tillfredsställt på alla plan.

Vilka egenskaper ha� du?

– Frågar vi min exhustru och mina gamla flickvänner så är jag världens hemskaste människa. Jag har märkt att de flesta som sysslar med gamla saker ofta är fria i sinnet och har en viss gemensam nämnare; ett udda seende på samhället och en personlig anarki. Om jag skulle analysera mig själv, så är jag en anarkist med lindrig personlighetsstörning men ändå samhälls-

83

”Jag upplever att antikhandeln handlar så mycket om pengar och att man struntar i mindre värdefulla föremål och föremålens historiska aspekter.” duglig. Ända in i hjärtat har jag en vurm för det gamla.

Att arbeta för och bevara det. Oscar Wilde sa: ”Vad är en cyniker? – En man som vet alltings pris och intets värde.” Det här är någonting som jag kämpar emot i dagens läge. Jag upplever att antikhandeln handlar så mycket om pengar och att man struntar i mindre värdefulla föremål och föremålens historiska aspekter.

Vad samla� du på?

– Jag har samlat på olika saker under olika perioder i livet. Man märker en samlares personliga utveckling i hans samlingar.

– Jag har alltid haft en passion för sjöfart och samlar på sjöfartstavlor. Men främst samlar jag på alla slags allmogeföremål. Särskilt allmogemöbler med dekorationsmålningar och blommålningar i originalskick. Då jag har nått kulmen med en samling så är jag beredd att avyttra den och börja samla på något annat istället.

Men jag behåller förstås de bästa pärlorna. De som jag har något härligt minne av eller som jag har köpt i en speciell situation. Det är saker som har kommit till mig med dramatik, ett unikt fynd på en vind eller en kamp på en auktion. Eller så har jag fått köpa någonting helt oväntat, något absolut bra, och då blir jag bunden vid aha-orgasmen i köpet, den fjättrar mig vid det föremålet för hela livstiden.

Vad t�or du att ditt samlande bottna� i?

– Kanske jag söker en trygghetskänsla med sakerna, och skapar ett citadell. Jag brukar säga att människorna bedrar, inte skåpen.

Ha� du något speciellt syfte med samlandet och handlandet?

– Vurmandet för det gamla samt bevarandet av historien är den mest vägande faktorn i all min verksamhet.

Om jag har något verkligt bra antikt på lager så kan jag inte sälja det åt vem som helst. Det här betyder att jag

sållar folk noggrant. Jag måste uppleva att köparen är medveten om hur värdefullt föremålet är historiskt och se till att eventuell proveniens följer med så att föremålet mår bra också i framtiden.

– Jag sa åt en kvinna som köpte en kista av mig en gång på en antikmässa i Helsingfors: ”Förstår du vad du får köpa?” Hon började skratta och sa: ”Ja, jag förstår nog.” Jag sa att det kan bli en razzia någon gång, och ve henne om kistan inte mår bra.

Vilka känslo� uppleve� du i fö�hållande till samlandet?

– Den här branschen skapar intriger och tar fram alla sidor i människonaturen; habegär, svart-sjuka, kärlek.

Allt är med i bilden. På ett härligt blandat sätt.

Beg�änsa� du ditt samlande på något sätt?

– Nu hamnar jag ut på sju famnars vatten. Jag har lagt lite band på mig och insett att om jag har tålamod och ork så behöver jag inte jaga mig till döds för att hitta

det rätta föremålet. Bara jag sköter mig själv och affärerna på rätt sätt så kommer tingen till mig.

– En antikhandlare består av tre lager, det första lagret är de saker jag har, det andra lagret är de föremål jag vet om i periferin, som jag ännu inte har fått köpa. Det tredje lagret är mitt rykte. Jag kan förlora det första lagret i en brand, stöld eller konkurs. Då kan jag börja på nytt med det andra lagret. Men gör jag en riktig tabbe förstör jag det tredje lagret; mitt rykte och min moral, då har jag ingen chans att klara mig mera. Man skall tänka två gånger, innan man gör vad man tänker.

Ha� du svårt fö� att gö�a dig av med saker?

– Vissa saker är helt omöjliga att sälja. Det är som om någon skulle riva någonting ur min egen själ. Det har att göra med upplevelsen då jag fick köpa föremålet, hur livssituationen var. Föremålet kom in och gav mig avlat. Också den djupaste sorg kan pareras av ett bra skåpköp.

”Mitt habegär har blivit tillfredställt på alla plan.”

Uppstå� det p�oblem �elaterat till samlandet?

– Ekonomin skär sig ibland. En antikhandlares värsta vånda är att ha dåligt med pengar, och inte kunna agera då något bra blir till salu. Jag för en kamp med mig själv hela tiden. Det är en evig balansgång. Jag behöver ha rörelsekapital men å andra sidan behöver jag ha en bassamling. Den hör till min personlighet, den andra delen av min samling är sådant som jag fort kan omvandla till pengar vid behov. Den tredje delen är kontanter. Det finns en gammal judisk tradition som säger att man skall ha en tredjedel av ägodelarna som fast egendom, hus och mark, den andra delen skall vara konst, diamanter och guld och den tredje skall vara reda pengar. Pengarna kan förlora sitt värde, genom förföljelse kan man förlora sina hus men har du guld, smycken och diamanter så kan du börja på nytt var som helst i världen.

Beskriv din �elation till dina samli�gar, p�ata� du med dina fö�emål?

– Då saker har samlats på hög och jag behöver städa så gör jag nya lyckliga upptäckter. Jag träffar saker på nytt och det uppstår en lättnad; oj, jag har ju det här också, så bra! Jag pratar med sakerna, stryker med handen över dem. Jag vet att de pratar sinsemellan också, berättar sina egna historier: ”Då jag låg i ett uthus kom Raul och hittade mig.” Jag är övertygad om att det i ett förhållande människa och föremål emellan finns något som går utöver vårt medvetande och undermedvetande. Det finns ett annat plan, vi kan inte prata om religion här, men jag har börjat se mer filosofiska aspekter i kopplingen man har till ett föremål. Det är precis som inom matematiken. Då den inte räcker till, då kommer filosofin in och parerar.

– Ibland, om jag har fått köpa någonting helt oväntat, har jag på sätt och vis kunnat ha en liten förnimmelse några timmar före att någonting kommer att hända. Det här är sådant som man inte kan förklara.

Jag går ofta på intuition. Jag sitter och mediterar och funderar vad som är på gång i Österbotten när jag kör längst riksåttan. Jag undrar om skåpen finns kvar i de hus jag kör förbi, de skåp som min pappa pratade om redan på 1960-talet. I min tankevärld förbereder jag mig på omvärldens möten med både människor och saker. Min filosofi och världssyn smittar av sig på folk.

Ett maskineri som gynnar samlandet och köpandet startar på ett annat plan än det materiella. Det här

88

låter väldigt märkligt, som att vi skulle vara ute i andevärlden. Kanske är det så, eller inte.

– Sommaren 1993 satt jag i allsköns ro i mitt arbetsrum med en stor textmassa och skrev om allmogemålarna. Jag hade en gudomlig inspiration och knackade in text om målaren Herman Gammal på skrivmaskinen. Så hörde jag en bil sakta in på gatan för att svänga in på vår uppfart. Genom gardinerna såg jag att chauffören hade bilkärran med sig, jag tänkte: ”Nej, jag far ingenstans, nu skriver jag.” Jag skrev vidare men tänkte om: kommer en kund med

”Jag har märkt att de flesta som sysslar med gamla saker ofta är fria i sinnet och har en viss gemensam nämnare; ett udda seende på samhället och en personlig anarki.”

”Också den djupaste sorg kan pareras av ett bra skåpköp.”

ett släp måste jag gå ut. Bilen var på väg bort men jag hann springa ut på gatan och vinka till mig bilföraren.

Ut steg en lång, reslig karl. Han hade kört närmare tvåhundra kilometer för att sälja ett skåp till mig, som Herman Gammals kusin hade målat. Det här hände alltså i samma stund jag satt och skrev om Herman Gammal, det kan inte ha varit en tillfällighet. Jag har många andra, liknande upplevelser.

Fyller ditt samlande något speciellt behov?

– Ja, som jag tidigare var inne på, samlandet kan stötta en störd personlighet. Men med åren har jag fått en viss sinnesro och mognad. Jag är inte avundsjuk. Om kollegor och kunder har fått köpa någonting riktigt bra blir jag glad över att ytterligare ett föremål har räddats för eftervärlden. Så länge ifrågavarande samlare är vid liv, så är saken i goda händer och då kan jag sova lugnt.

Uppleve� du att den mode�na människan ä� upplyst om gamla fö�emåls vä�de?

– Här för vi nog en kamp mot väderkvarnar. Innan jag skrev boken om allmogemålarna på 1990-talet så hade nästan alla antikviteter som såldes i södra Finland

bokstavligen lutats rena och vaxats. När jag och mina föräldrar dök upp på antikmässorna med fantastiska österbottniska blomdekorerade skåp frågade folk om de här kom från Sverige.

– Nu då informationen är mer tillgänglig än någonsin, så tycker jag att utvecklingen går bakåt. Jag är chockad över människors bristfälliga förmåga att ta in de historiska aspekterna. Är människor faktiskt så likgiltiga, eller bara okunniga? Vad skall man då ta sig till? Det enda jag kan göra är att själv vara ett exempel för andra. Jag kan inte dra all världens skuld över mig och få ett messiaskomplex och bli uppspikad för att de andra skall få förlåtelse.

– Under en period hade allmogemåleriet, och intresset för det målade, ett uppsving. Men sedan började man svärma för det gustavianska i Sverige, och så spred det sig hit. Den gustavianska stilen är väldigt strikt i linjerna, med en enkel gråaktig färgsättning. Det här resulterade i att det skapades en marknad för gustavianska och pseudogustavianska möbler. Då började man måla möblerna i grått bara för att påstå att de var gustavianska. Nu har det blivit ännu värre, nu målar man vitt. Både privatpersoner och antikhandlare målar vitt, till och med över blom-

målningar, för att lättare få möblerna sålda. Men det här gäller B- och C-klassens kvalitet på varorna. Den absoluta toppkvaliteten står sig nog. De flesta vet, att om man målar den sortens möbel vit, då förlorar man.

– Det här vitmålandet gör antikaffärerna väldigt sterila nuförtiden. Då du kommer in i en antikaffär så skall det vara som att komma till himmelriket.

Man skall stå med munnen öppen av häpnad; finns sådant här ännu? Det här är någonting som du upplever allt mer sällan i antikaffärer. Allting är tipptopp och ordnat. Det får inte lukta gammalt. Det skall lukta tvättmedel. Det byggs konstellationer; ett bord, en gammal Bibel, ljusstakar och en tavla. Kunden tänker att helheten förstörs om man köper något av det. En viss oreda är bra i antikaffärer, men det får inte bli som på min gård. Det har förstås sin charm och jag har bra pokeransikte men jag måste nog säga att några gånger i sommar, då det har varit som värst, så har jag skämts lite. Jag pratar för det gamla och så ligger sakerna ute på gården i regnet.

Ha� din gå�dsplan blivit en mot�eaktion till det sterila?

– Ja, ett visst behov av att provocera mot det ordnade och fyrkantiga har jag nog. Vissa människor har svängt på klacken redan på min gård men om de skulle komma in och titta så skulle de upptäcka att det finns en annan värld här också. Vissa kunder som har kommit till mig har tittat sig omkring och frågat: ”Får vi gräva här?” Och så blir de toppenglada över något tvåeruosfynd. Det är väldigt viktigt att folk får röra föremålen. I museerna får du inte röra någonting, i antikaffärerna är du livrädd att ha sönder någonting, men om jag säger ”ta i det här skrinet, lyft upp locket”, då får jag se människornas tillfredsställelse och hur deras fingrar liksom dansar över asken.

T�o� du fö�emål kan e�sätta mänsklig kontakt?

– Nå ja, jag sa att föremålen inte sviker, människorna sviker. Åtminstone har människan ett stort behov av att göra någonting med händerna. Undersökningar i skolor har visat att eleverna presterar bättre om de får omsätta det inlärda både visuellt och genom att arbeta med händerna. Man brukar säga att symöten är skvallermöten, men att arbeta tillsammans i en gemenskap stärker självkänslan, saker uträttas. Det är väldigt stimulerande att arbeta med händerna.

Vad vill du skall hända med din samling i f�amtiden?

– Jag har två vuxna söner, och inte är de helt bakom flötet inom det här området. Men kanske jag säger som Kekkonen sa: ”Hur skall det gå för Finland om jag dör?” Och Finland har klarat sig riktigt bra efter Kekkonens död. Det här är kanske någonting varje levande individ funderar på; hur skall det gå sen?

Liksom i Mumindalen; hur gick det sen?

– Jag är bara en länk i föremålens historia. Det värsta scenariot är att några idioter skulle överta mina samlingar och förstöra dem. Det gör ingenting om mina söner säljer allt och lever gott, jag kan inte ringa från andra sidan sen och säga stopp. Men hur de säljer, och åt vem de säljer, det kan jag tänka på.

Någon döstädning komme� du inte att sysselsätta dig med?

– Nej, att man skall minimera vad man har runtomkring sig, för att den psykiska hälsan skall bli bättre, det skriver jag inte under. Jag skulle säga tvärtom; ju mera föremål jag har runt mig, desto mer stimuleras mitt själsliv. Jag skapar en fästning där jag känner mig trygg. Men det finns en annan aspekt av det hela. Min pappa sa att gamla antikhandlare har en benägenhet att stanna i sina elfenbenstorn där de sitter och knarrar över de följande generationerna som ingenting förstår.

Beskriv köpandets upplevelse.

– Om någon ringer och bjuder ut något åt mig kan jag inte börja fråga ut folk i telefon och kräva att den gamla tanten eller mannen exakt skall kunna beskriva att stolen är utskuren på ett visst sätt med hellånga kannelyrer i benen och en pärlstav på ändan.

Jag måste i stora drag fråga dem hur föremålet ser ut.

Frågar man för mycket blir de osäkra och upplever kanske att de bjuder ut något skräp som inte duger åt herr antikhandlare. Sen åker jag för att titta på det som bjudits ut och trehundra meter före stället börjar jag psyka mig; okej Raul, allt vad du hittills har inbillat dig att bjudits ut behöver inte stämma, det är en 50-talsstol med en nedsliten stoppad sits som inte är värd någonting. Och i nio fall av tio är det just så. Men i det tionde fallet måste jag behärska mig. Jag får inte bli för ivrig, jag måste tänka längre än vad näsan är lång. Jag får inte komma med ett skambud. Men den

93

stunden när ett pris har svarvats ihop, en affär har rotts i land och jag bär bytet till bilen, den känslan, den djupa tillfredsställelsen, är en gemensam nämnare för alla hugade samlare. Att man har lyckats med kontakten och blivit bjuden in till ett hem – till det allra heligaste.

– Då mina pojkar var små och hjälpte till sa jag: ”Vi får se ett och annat här, om ni inte klarar av att se det, gå till bilen och lyssna på radio. Men inte med en endaste min har vi rätt att kritisera någons hem eller hur folk bor. Ni kommer att se barn som är utvecklingsstörda, åldringar som ligger i sängen och lukten i bostaden kan bokstavligen vara både skit och piss.”

– Du kan inte studera dig till den här kunskapen, utan samlandet och handlandet kan du bara lära dig genom att vara med. Det är en bransch som sträcker sig över samhällsklasserna. Ett föremåls värde är beroende av någons vilja att äga det. Oavsett om man är en fabriksarbetare, en riksdagsman eller en högt avlönad läkare och oavsett var man befinner sig i livet, i världen, i karriären – allihopa är vi lika inför föremålen. ■

”Oavsett om man är en fabriksarbetare, en riksdagsman eller en högt avlönad läkare och oavsett var man befinner sig i livet, i världen, i karriären – allihopa är vi lika inför föremålen.”

96

�A�SE�KUN�AN�� I mötet med samlare fascine�as jag ofta över de�as oe�hörda kunskaper. Jag tror att jag omedvetet har valt att hålla kunskapen på avstånd efte�som jag gick in i vuxen�ollen och ansvarstagandet tidigt.

Mina föremål fredade jag då för fri fantasilek och ville inte koppla dem till något förstånd.

98

Vi måste prata om saker Samtal mellan två samlare.

– Vi måste prata om vilka känslor föremål kan väcka.

Vad som händer i det första lyckliga mötet med ett föremål, när man ser det. När det bara är där, står där.

– Och man börjar darra.

– Det där skall jag ha, det där skall jag ha! I vissa situationer kan jag inte visa min entusiasm. Jag måste vara lite sval fast jag egentligen kokar inombords av åtrå.

– Det kan jag känna igen mig i, absolut.

– Sen kan pengar vara ett hinder och andra intressenter. Om man till exempel är på en auktion. Men det roligaste är om man bara snubblar över något, plötsligt är det framför en.

– Och så är det billigt.

– Ja, så är det billigt!

– Om jag vill ha något så jag nästan börjar darra så kan jag ibland tänka ”hoppas att det är riktigt dyrt” eller ”hoppas någon annan köper det fort” så jag slipper att tänka på det. Jag måste ha en plan så jag inte faller direkt i fällan.

– Med tiden utvecklar man olika sätt att förhålla sig till anskaffandet. Vi har så fullt med saker hemma, jag säger åt mig själv att jag inte behöver någonting mer.

– Vi behöver ju ingenting, det här är bara lyx det vi håller på med, lyx!

– Jag brukar göra så att jag måste lämna föremålet. Gå, lämna, och se om upphetsningen kvarstår. Om den är

101

kvar länge och jag inte kan glömma föremålet, då ger jag mig tillåtelse att rädda det.

– I samma situation kan jag tänka ”hoppas att någon annan har köpt det”, då är det räddat av någon och jag slipper betala. Man slipper föremålet när man inte får det.

– Man slipper sitt ansvar.

– Men om det är kvar, suck, då är det bara att ta det, betala och gå.

– Vi har det lyckliga mötet; när det ännu inte är mitt, sen har vi förvärvandet, ägandet, ägorätten, när saken är min. Saken är under min kontroll. Nu kontrollerar jag det här föremålet.

– Det är mitt.

– Bara mitt.

– Bara mitt!

– Ingen annans!

– Och så att komma hem, och fråga sig var det passar. Var passar det in?

– Det är skede tre, hemkomsten. Inplanteringen.

– Det är det som är så roligt! Vi gläder oss så många gånger.

– Det är viktigt att föremålet får den rätta platsen. Det är då inpassandets idé tar vid. Det kan jag ägna mig åt länge.

– Jag kan prova på många sätt, passar det här? Nej. Vid fönstret? Nej. – Men så finns det vissa föremål som jag vet platsen för direkt, där skall det stå! Det kan vara att man ser platsen redan när man ser föremålet och då blir köpet ännu mer oemotståndligt.

– Oftast måste något annat ut, då är sorgen där. När någonting måste ut.

– Mmm, det är hela tiden det dubbla, mötas och skiljas. När föremålet har fått sin plats...

– ... då är det roliga över.

– Men någon timme eller dag så finns ändå den där njutbara, vilsamma friden av ytterligare en helhet, en växt.

– Det tillfogade till hemmet, något organiskt.

– Det blir ett nytt organ!

– Ett nytt organ, så roligt! Det blir liv.

– Att bygga borgen, hemmet, och tillföra flera organ gör att hemkroppen fungerar ännu bättre.

– Precis. Där har vi det.

– Sen kan det bli operationer.

– Det kan bli konkurrens med alla de andra sakerna.

– Man måste hitta balansen. Ibland börjar det skava när man kommer hem med ett nytt föremål.

102

– De andra föremålen blir ledsna, när någon annan tar över, de känner sig bortglömda. Ibland kan jag se på ett föremål och känna; jag kan inte ta hem dig om jag måste slänga ut dig sen. När något skall slängas ut och in, det är en sorg. Det är annat om man har mycket plats men det är också bra att inte ha mycket plats, när det är begränsat måste man verkligen tänka till. Vad skall komma in och vad måste ut, eller till förrådet.

– Jag har behov av något nytt hela tiden, jag kan inte motstå. Det är ett sug jag har i min kropp, jag måste få mat. Sakerna är som mat.

– Ja, sakerna är som mat!

– Jag har behov av att äta dem hela tiden. När något har stått väldigt länge på samma sätt, då börjar det kurra och bli obekvämt, då vill jag ha mer. Eller så börjar jag flytta på sakerna, de behöver röra på sig.

– Det händer också när jag städar. För att få huset genomstädat med så här mycket saker måste jag lyfta på allt och på samma gång möblerar jag om.

– Om inte kroppen rör på sig stagnerar sakerna, de blir livlösa.

– Jag glömmer dem om de stått för länge på ett ställe och minnena blir som ett töcken. Jag måste pyssla med mina saker för att ha liv i dem. Och jag gör det när jag städar.

– Då umgås man med sina saker. Leken. Umgänget. Det är viktigt.

– Ja, ja, ja, det är ju det som är det viktiga, leken!

– Det är märklig hur lycklig och glad jag kan bli i varandet med mina saker.

– Ja, det är nästan skamligt.

– Exakt. Jag fascineras över det där. Jag kan komma på mig själv med att sitta och le och då tänker jag; hur kan jag hysa sådana här ömhets- och förälskelsekänslor för ett ting?

– Ja, det är helt otroligt. Så mycket glädje det ger ändå. Nu blir jag nästan rädd, om jag tänker på hur mycket glädje människorna ger? Förhållandevis lite. Naturligtvis en del när man umgås med någon som liknar en själv.

– Jag upplever ofta glädje tillsammans med människor, men det är ändå uppenbart hur tydligt jag gläds åt och med sakerna. Skamligt... det är intressant... varför känns det så? Kanske det handlar om att man är vuxen och medveten om att man bör bete sig på ett visst sätt: ”Just nu får jag inte skratta och leka.”

– Men vi har barnet i oss, vi leker. Medan andra vuxna utbrister: ”Va, håller du på med sådant där skräp, dummer!” Det är det som gör att man känner att det är skamligt, men skulle vi bara gå till oss själva, då skulle vi vara glada.

– Ja! Vi struntar i all sorts skam. Vilken glädje och rikedom det är att vi fortsätter leka och inte låta den lilla skamtanken störa. Vi kan se att den finns men den kommer inte och tar oss, vi leker.

– Som människa blir vi placerad i en form: ”Var så, tyck så! Annars duger du inte.” Men det skall vi glömma. Vi skall leva ut det ursprungliga barnet, låta det synas i oss tills vi dör. ■

103

”Vår livsstil och vårt boende kanske kan kallas för eskapism.”

MALIN STARA och LINUS RATHLEFF-NIELSEN

108

109

PÅ EN MÄSSA I STOCKHOLM BLAND DE VACKRASTE VINTAGEKLÄDERNA träffade jag Malin. Förtjusande klädd och med ljuv uppsyn sa hon att hon känner igen mig. Det visade sig att hon är från mina hemtrakter och plötsligt kunde vi fnissande prata vår dialekt i en miljö där det kändes ovant. Några år senare träffade jag Malin och hennes partner Linus, som köpte en tom spritflaska av mig. Jag frågade dem om de ser sig som samlare. Skrattet och blickarna de gav varandra var svar nog.

Några månader senare besöker jag dem i deras lägenhet i Upplands Väsby. Att stiga in i Malins och Linus hem är som att förflyttas till en svunnen tid. Varje detalj är noga utvald och deras klädstil kompletterar hemmets karaktär.

Så �oligt att va�a här, be�ätta vilka ni ä�!

Ha� vissa objekt du samla� på japansk koppling?

Malin: Jag är en kostymnörd som lever för vackra ting. Jag är också en av de finlandssvenskar som har flytt till Sverige för studier. Jag har studerat scenkostym och historiska dräkter på tillskärarakademin i Göteborg. I somras fick jag arbeta på sommaroperan i Vadstena. Jag hade aldrig sett en opera så det var väldigt givande att få vara en del av den processen, att se något växa fram, och att någon faktiskt använde det jag tillverkade. För tillfället jobbar jag på Uppsala stadsteaters syateljé.

Linus: Alla mina intressen går på något sätt ihop i samlandet. Om jag hittar en gammal tändsticksask med något japanskt på, så måste jag ha den. Jag har alltid samlat på någonting, ända sedan jag var barn.

Jag hade väldigt skiftande intressen som kunde hålla i sig i korta perioder. På den tiden handlade det om klassiska pojkintressen; dinosaurier, rymden och sådant. Jag kunde samla på mig massa grejer, böcker, filmer och leksaker. Sen dog intresset ut, då ville jag få bort allt för att göra plats för nästa samlarobjekt.

Linus: Jag är född i Rotebro, där har jag bott hela mitt liv, fram till för sex år sedan. Jag jobbar som bartender men har studerat filmvetenskap och arkivvetenskap.

Jag har också läst en introduktionskurs i koreansk kultur och politik.

Va�fö� ha� du fastnat fö� de hä� katego�ierna?

Ha� det med sakernas histo�ia att gö�a, eller ä� det något annat?

Va�fö� ä� du intresse�ad av det?

Linus: Jag tänker att det är många som har en Japanperiod, precis som det är många som har en dinosaurieperiod eller jag-vill-bli-polis-när-jag-blir-storperiod, men varför jag blev intresserad av Asien är svårt att svara på.

Ha� du en Asienperiod i ditt liv nu?

Malin: Den har hållit på väldigt länge.

Linus: Ja, sedan femtonårsåldern, då jag började lyssna på en japansk sångare. Det var inte modern Japan-pop utan snarare japansk rockabilly från 1950–60-talet.

Jag hade inte alls lyssnat på musik innan, det är kanske konstigt för en femtonåring, men där tog det fart. Jag började lyssna på mycket annat också, till exempel Elvis och jazz, som jag tycker väldigt mycket om nu.

110

Linus: Det är en jätteintressant fråga. Jag är väldigt intresserad av att kategorisera och arkivera, och har därför alltid fastnat för grejer som är tacksamma att systematisera och skriva upp. Jag vill kunna ha kontroll över sakerna. Jag har alltid fört anteckningar och samlar också på gamla antecknings- och kvittoböcker.

Vad me� samla� du på?

Linus: Tobakiana och bruviana; tändsticksaskar, cigarrlådor, pipor, spritetiketter och spritflaskor, speciellt från spritcentralen. När jag hittar gamla etiketter sätter jag dem på flaskorna och fyller dem med dagens motsvarighet, för att skapa någon slags autenticitet. Jag har också samlat på kameror, och samlar på radioapparater och böcker. Många av böckerna ligger bara framme och är vackra att bläddra i. Jag ämnar ta mig an dem någon gång för att bli mer bildad inom något visst område. Mycket är det ägandet i sig som jag tycker om. På ett sätt äger jag sakerna för att kunna

111

visa upp dem. När folk frågar om jag har läst vissa av böckerna jag äger, och jag säger nej, då skäms jag lite.

Vad samla� du på, Malin?

Malin: Jag hade en skoperiod i somras. Jag var tvungen att hejda mig, jag har inte tillfälle att använda dem.

På grund av mitt sömnadsintresse har jag under flera år samlat på textilier och tyg. Alla har ett specifikt ändamål. Det är viktigt hur materialet känns och ser ut. Jag tillbringar mycket tid med att se på modebilder, speciellt från 1920–30-talen. När jag hittar ett tyg ser jag vad det skall bli, och köper rätt mängd. Sedan sätter jag det i byrålådan och glömmer bort det. Eftersom jag jobbar dagtid med sömnad så har jag övergått till att sticka på kvällarna, för att få en sorts motpol.

Jag samlar också på gamla sömnads- och stickböcker för att jag tycker om att se hur hantverket förändras över tid.

Kan man säga att du både jobba� med ditt intresse och utöva� det på fritiden?

Malin: Ja, det är beklädnad dygnet runt! För ett tag sedan samlade jag också på Arabiaporslin med

112

en specifik stämpel, som användes från slutet av 1920-talet till början av 1940-talet. Men nu när vi har flyttat ihop, och porslinet kommer från två håll har jag nästan slutat med porslinssamlandet. Men jag har en svaghet för svanar. Jag äger prydnadssvanar, tavlor och broderier, någon vas, kruka och ljusstake med svanar som motiv eller form.

Va�fö� just svanar?

Malin: De är väldigt eleganta. Jag tycker om fåglar överlag. När jag var liten och fick saker jag hade önskat mig, kunde det ofta leda till att jag ville köpa fler av samma sort. Jag minns när vi var till Tuuri, då köpte jag en porslinskatt varje gång.

Linus: Vad är Tuuri?

Malin: Det är som Ullared, en galen stormarknad.

Ert hem ä� så genomtänkt!

Hu� länge ha� ni bott här?

Linus: Jag flyttade in i januari och Malin i augusti, tillsammans, alltså i tre månader. Vår livsstil och vårt boende kan kanske kallas för eskapism.

”Det vi inreder med skall vara något slags eklektiskt anakronistiskt, det bästa av det bästa.”

Malin: När vi stänger vardagsrumsdörren om oss vill vi att det skall kännas som om vi är på museum.

Linus: Det skall se ut som en lägenhet anno 1942, fast det uppenbarligen inte är det. Vi har saker från väldigt olika perioder. Men det vi inreder med skall vara eklektiskt anakronistiskt, det bästa av det bästa.

Malin: Jag förälskar mig i vissa, specifika föremål, och då vill jag få dem att passa ihop. Det var ganska slumpartat att stringhyllorna och all modern teknik är på den sida som är minst i blickfånget. Vi har en projektor som vi använder då vi ser på film.

Funge�a� den gamla tv:n?

Linus: Ja, med specialkablar från forna Västtyskland går det att koppla in tv i moderna uttag. Man får ratta sig fram tills man får in rätt frekvens. Tv:n är fortfarande lite brandfarlig men vår idé är att den skall fungera under korta stunder, vid speciella tillfällen. Vi har också en annan gammal tv som numera fungerar som kattboning. När jag skulle hämta den kom min bäste vän William med mig eftersom jag inte har något körkort. Vi körde genom halva Sverige för att hämta en tv från 1958. Jag visste inte om den

fungerade. Kompisens bil gick sönder på hemvägen.

Vi stod i trettio graders värme på motorvägen i flera timmar och väntade på en bärgningsbil.

Malin: Jag har inte så många vänner här som är intresserade av gamla saker, så det är roligt att ha någon som jag kan vara nördig med.

Linus: Det är på samma sätt för mig. Jag har fått höra av mina vänner att jag är en materialist. De är inte ett dugg intresserade av att samla på saker. Men där möts du och jag verkligen, Malin. Det är väldigt kul att vi uppskattar att gå i butiker tillsammans, rätt ofta gillar vi samma saker. Vi tittar väldigt mycket på internetauktioner också, och skickar länkar åt varandra med kommentarer: ”Den här skulle vara perfekt i badrummet. Nej, den är för dyr. Den här tavlan är snygg.” Vi är väldigt lika där och det är kul.

Malin: Det är smidigt om vi inte orkar gå ut, och roligt att förslagen vi ger varandra ofta får positiv respons.

Men det är klart, ibland måste vi kompromissa.

Linus: Innan vi flyttade ihop var jag orolig över hur det skulle gå, jag är så mån om att mina saker skall få ta plats och synas. Men det har gått hur bra som 113

”Jag är väldigt intresserad av att kategorisera och arkivera. Jag vill kunna ha kontroll över sakerna.” helst. Vi har likadan smak och har respekt för varandras saker, vi ger rum för dem.

Vilka känslo� uppstå� nä� ni umgås med e�a samlingar, fö�änd�as ni på något sätt?

Malin: Det är tacksamt att vi har samma smak, att inte en av oss tycker om Ikea och den andra tycker om att gå på loppis.

Linus: Det är en skön känsla, barnslig glädje!

Klä� ni e� alltid i 1920–50-talsstil?

Malin: Ja, det är mycket svårt.

Linus: Malin är genuin i sin klädstil.

� det som om ni ha� en �elation till sakerna?

Malin: Jag klär mig oftast så här. Jag syr mina egna kjolar, och så stickar jag många klädesplagg.

Malin: Jag har ett par kryddhållare i form av fåglar som jag har namngett, det gör dem mer levande.

Linus: För min del handlar det mer om att klä upp sig.

Det tycker jag är lite synd. När jag är på jobbet är jag jobbklädd men går jag ut, så klär jag mig oftast på det här sättet.

Linus: Besjälar dem.

Malin: Vissa gånger kan man unna sig att klä upp sig lite mer. Det beror på tillfället.

Linus: Jag kan känna oro över mina saker. Om vi har gäster eller en tillställning, då är det jag som handskas med barskåpet. Jag är observant om någon är där och petar. När jag häller upp dricka putsar jag flaskorna efteråt och kollar så de gamla etiketterna inte har tagit skada. Det får inte rinna på dem. Det blir så här fånigt när de skall användas. Just den samlingen är jag väldigt rädd om. Men också de gamla tobaksförpackningarna, där vissa är nästan hundra år gamla. Om jag plockar fram dem på fester så påpekar jag noga att man måste vara försiktig med dem.

Hade ni båda detta intresse också innan ni t�äffades?

Linus: När man inleder ett förhållande spelar ofta det yttre en viss roll till en början, men sen så skalar man av, och finner förhoppningsvis en god gemenskap.

Ni ä� en lyckad matchning, antingen ha� ni äktenskapstycke eller så ä� det ba�a de runda brillo�na! Hu� t�äffades ni?

Malin: Det kan bli en lång historia!

Linus: Du sa att du kom till Sverige för att jobba, jag kom till Finland för kärleken! Vi träffades via Tinder.

Vi matchades när vi studerade, men då träffades vi aldrig. Det gick en tid, och så skrev jag till dig.

Malin: Vi pratade några dagar och kom fram till att vi skulle träffas. Man märker en viss jargong när man börjar skriva, om man alls fungerar ihop.

Linus: Det tog bara en vecka, så bestämde vi att jag skulle komma till Jakobstad. Jag tänkte inte på att det var 50 mil bort. Det var första gången jag var i Finland.

Hade det varit en dålig matchning hade det kunnat bli en ganska dråplig historia.

114

Malin: Jag känner väldig tillgivenhet för mina saker.

Linus: Jag har svårt att göra mig av med dem.

Malin: Jag blir verkligen glad av mina saker. När jag var liten namngav jag mina gosedjur, nu namnger jag föremål istället.

Ha� ni tanka� om varif�ån ert samlarintresse ha� kommit? Minns ni speciella barndomshändelse� eller någon som ha� uppmunt�at samlandet?

Malin: I högstadiet började jag upptäcka det roliga med att gå på loppis. Då uppstod intresset för att leta efter det gamla. När jag studerade på yrkesskolans beklädnadslinje började jag intressera mig för historiska plagg och upptäckte att jag kan sy dem. Jag letade bland mormors och farmors gamla plagg, och fick några av dem. Sedan har jag bara börjat tycka om äldre och äldre saker, helst från 1930-talet och bakåt.

Till en början kände jag stor affektion för saker i allmänhet, sedan började jag uppskatta hantver-

115

”Jag tycker om saker som doftar vindsförråd, att jag förnimmer att något är gammalt.”

116

117

”Det är ägandet i sig som jag tycker om.” ket i gamla saker. Det är oftast så minutiös gjort.

Jag är perfektionist och vet vad som krävs för att få en viss nivå på hantverket. Även om jag hittar ett objekt jättebilligt på loppis kan jag notera och uppskatta den tid som lagts ned på att tillverka det. Estetiken har också alltid varit viktig för mig.

Jag tycker speciellt om art deco. Och så tycker jag om saker som doftar vindsförråd, att jag förnimmer att något är gammalt.

Linus: Det är något jag också går igång på! Jag är enda barnet och bodde ofta hos mina morföräldrar när jag var liten. Deras hus var antagligen mögelskadat. Allt vad man tog med sig dit luktade mögel då man kom hem. Jag tyckte att den söta, fuktiga källardoften luktade fantastiskt gott. Min mamma tyckte däremot att det luktade hiskeligt.

Vi hade ett gammalt lantställe, ett sekelskifteshus i Dalarna, det hade också en speciell lukt. Jag har en liten ask med en nyckel till ett fickur, när jag öppnar den asken luktar det fortfarande som det gjorde där. Jag öppnar den så sällan som möjligt, så att lukten inte skall försvinna.

Vad ä� du ute efte�, nä� du återskapa� minnen f�ån din barndom?

Linus: Jag älskade att sitta och hålla på med min morfars många grejer och papper i hans hemmakontor. Det är säkert det jag försöker återskapa i min egen hörna här i lägenheten. Det handlar på något sätt om att leka. Jag leker kontor eller jag leker min morfar. På lantstället fanns det många olika hus. I ett av dem lekte jag ena dagen postkontor och andra dagen var det bank, min familj fick komma in och vara kunder.

Ha� du ett nä�a fö�hållande till din morfar?

Linus: Ja, vi har en väldigt nära kontakt, jag skulle nästan vilja kalla mina morföräldrar för mina föräldrar. Min mamma och pappa separerade innan jag föddes. Morföräldrarna har tyckt om att prata om sig själva och sin historia och jag har alltid tyckt om att lyssna.

Malin: Kanske samlandet är att försöka göra deras berättelser mer konkreta. Om du hittar någon sak 118

119

”När vi stänger vardagsrumsdörren om oss vill vi att det skall kännas som om vi är på museum.”

120

från den tiden så återskapar den minnena och stärker berättelserna.

Kan du, Malin, känna igen dig i att du vill �terskapa en viss känsla genom dina samlingar?

Malin: Jag tror att jag mest är intresserad av estetiken, det vackra i tingen jag samlar på. Men jag påverkas mycket av min omgivning och gillar känslan av att befinna mig på en annan plats i en annan tid.

Känner du att du uttrycke� dig själv genom in�edni�gen och kläderna?

Malin: Ja, jag vill få utlopp för min personlighet och kreativitet genom kläder och heminredning.

Allt det speglar mer eller mindre vem jag är. Om jag vid något tillfälle tvingas ha på mig kläder jag inte är bekväm i påverkar det mitt sätt att vara. Jag är ganska tillbakadragen och kommer bäst till min rätt i mindre folkgrupper. När jag själv får välja vad jag har på mig, reflekterar kläderna vem jag är. När jag klär mig i gamla plagg vill jag gärna göra hela stylingen fullt ut. Trots det gör jag det ganska sällan på grund av rädslan att sticka ut för mycket.

Linus: Vi är kanske lite elitistiska och ganska dömande ibland.

Malin: Det är sådant man inte vill erkänna.

Linus: Nej, och det är väl bra.

Malin: Vi är så inne i vår egen värld.

Linus: Så tänker jag också men det är ju trångsynt.

Malin: Det kanske bara är det att vi är glada att vi får skapa vår egna tillvaro som vi vill.

Linus: Vår perfekta drömvärld.

Jag tycke� att ni utst�åla� en skön, vö�dnadsfull fö�a�k�i�g i e� tillva�o!

Malin: Men man vill inte bli en karikatyr av sig själv.

Linus: Jag försöker ändå vara ganska ödmjuk och självkritisk. Det finns alltid någon som har det vackrare. Och det kan alltid bli bättre. Det är dumt att hävda sig för mycket, och säga: ”Precis så här skall det vara.”

Det slog mig, är en samling till för att visas upp? Är det en samling om den inte visas upp? Det vi samlar på är väl mer eller mindre saker som vi vill visa upp, som är tilltalande på något sätt, även om vissa saker också är bruksföremål.

Malin: Det är klart, de föremål som vi inte gärna visar upp, gömmer vi. Vi väljer för vem vi visar våra samlingar. Vi vill inte visa dem för någon som bara tycker att vi är galna. ■

121

122

�E��ÅDAN O�dnin�en lugnar. A�t sedan �iva upp leken och packa ne� samli�gen i en låda kan kännas lite so�gligt. Men jag har fina lådor, även de är en samling i sig och vetskapen om att lekens hemligheter lurar i boxa�na gör att nedpackandet också blir en lek. Lådo�na blir byggklossar som skapar landskap och bildar b�oar till nya lekmöjlighet�r.

En samlare be�ättade för mig att han ofta gömmer leken bakom forsknin�, kunskap och systematise�ing i rädsla för att bli betraktad som tokig eller att helt förlora sig i leken och förlora förståndet. Att vilja uppgå totalt i sin passion men inte våga� tänkte jag då. Det vore spännande att se vad som skulle hända om jag isolerade mig en längre tid med mina saker. Kanske det skulle vara dest�uktivt� men jag tror också på en god utgång av uppslukande lek.

Jag har inte tänkt på att man inte skulle hitta förståndet igen. Det vo�e både härligt och fö�färligt. Och �oligare så� att tappa sig lite ibland. Det bo�de �imligtvis åstadkomma mer livskänsla i k�oppen än att leva hela livet ut� utan att ha tappat förståndet ens en millimete�.

123

125

126

���NKRA�� Nätter i rad flera gånger i året sov jag inte mycket för jag hade fullt upp med att försöka suga in syre i min bleka och veka k�opp. När luften var mest knapp sa jag till mamma att jag ville dö. Jag växte upp på den tiden när astmamedicinen inte var så utvecklad. Jag blev en p�ovkanin och satt med en pille�samling bes�ående av tretton so�ter i va�ie�ande kulörer framför mig. Jag so�te�ade dem i äcklighetso�dnin�. Det fanns fulfeta i�kapslade� glansiga röda och kallvita sträva. Men jag var glad över att jag ald�ig hade feber so� andra ba�n.

Så länge det besvärliga hä�jade i min k�opp gick mitt i�re jag till andra trakte� där jag samlade styrka.

127

128

”Jag umgås dagligen med mina samlingar.

Varje morgon när jag öppnar ögonen tänker jag på dem.

Det är som ett äktenskap.”

GÖRAN FORS

130

131

132

NÄR JAG SER DET VÄLSKÖTTA HUSET och stiger in i det avskalat inredda hemmet tänker jag:”Bor det faktiskt en samlare här? Var är sakerna?” När Göran sedan berättar om det larmade rummet på vinden och flera garage, då förstår jag. Allt är inte alltid vad det ser ut att vara.

– Rummet måste vara larmat, men jag har kopplat bort det nu när jag visste att du skulle komma.

Göran räcker fram en 9 mm revolver och undrar om jag har hållit i ett mordvapen någon gång. Det har jag inte, bara pappas jaktgevär. Jag greppar revolvern, den är tung. Jag lyfter händerna och siktar mot fönstret. Att stiga in i ett rum med vapen från golv till tak inger respekt och spänning. Jag inser att i detta rum, i dessa saker, finns många speciella berättelser.

– Här är Finlands krigshistoria i ett nötskal. Jag samlar på militaria, det innebär att jag samlar på vapen, olika utmärkelsetecken och i princip allt som är relaterat till Finlands krig. Jag samlar också på mynt och sedlar som har varit i användning i Finland.

Med andra ord både svenska och ryska, men främst mark och penni, inga euro. Dessutom samlar jag på finländska förstadagskuvert, porslin, glas, motorcyklar och veteranbilar.

Göran som i 35 år har arbetat som lärare inom snickeri-, byggnads- och båtbyggarområdet beskriver sig själv som en ganska lugn och beskedlig karl. Han har varit pensionär i två år och kan ägna sig åt samlandet på heltid.

– Jag umgås dagligen med mina samlingar. Varje morgon när jag öppnar ögonen tänker jag på dem. Det är som ett äktenskap. Samlandet är förstås också ett tidsfördriv. Skulle jag inte samla tror jag att jag skulle sitta i en tv-fåtölj och halvsova varje dag, men tack vare samlandet håller jag igång. Skruvar jag inte i garaget så har jag vänner inom alla samlarområden som jag har mycket kontakt med, det gör att jag är verksam och uppdaterad på vad som händer.

Mina ögon sveper över vapnen och Göran berättar om allt från sniper-gevär som prickskyttar hade i ryska armén till graftongevär. Det mest speciella geväret han har i sin samling är tillverkat 1944 av Jakobstadsbon Arvid Berg.

– Han hade varit i USA och lärt sig göra vapen. Han tillverkade en pipa med två olika kalibrar i två numrerade exemplar, den ena finns i USA och den andra lyckades jag få köpa genom att vänta ut två generationer ägare.

133

Göran visar både finländska, svenska, ryska och tyska hjälmar och uniformer. Han berättar också om larmet med fruktansvärt ljud som fanns i alla byar för att meddela befolkningen om ryska bombplan. Ur ett vitrinskåp lyfter han fram en liten läderväska.

– Sådana här hade man förr i Amerika, de kom med emigranterna, det var kvinnorna som bar dem. De ser ut som en handväska men innehåller en liten revolver, vilket kunde vara bra att ha ifall de stötte ihop med fräcka män.

På vapenmässor hittar han flera objekt till sina samlingar men de flesta kommer från dödsbon. En gång hade han en annons i tidningen om att han ville köpa bajonetter. En man ringde och berättade att han har något liknande som hänger på väggen, han visste inte vad det var. De var på väg till samma marknad och träffades där.

– När den gamla farbrorn bjöd ut svärdet såg jag ett märke och Alexander II:s monogram, då visste jag att den var speciell. Ägaren hade ett ganska högt pris på den, vi förhandlade och till sist blev den min. Jag visste inte då vad jag hade köpt men jag ringde till en samlare i Helsingfors som bekräftade att det var Pyhä Annan Miekka. De som gjorde bra ifrån sig i den ryska armen under 1808–09 års krig fick ett sådant svärd.

Två bröder från grannkommunen deltog, den ena brodern stupade nästan med detsamma, den andre fick det här svärdet. Jag frågade samlaren om det är värdefullt. Han erbjöd 4000 euro. Jag sålde det inte. Någon månad efteråt såg jag att ett liknande svärd hade sålts på auktion i Helsingfors för 8000 euro.

Göran visar ett gevär som han hittade i Sverige för 100 kronor på en uteloppis. Han såg ett likadant säljas betydligt dyrare på auktion, för 800 euro.

– Man får allt för pengar, men det är inte det som är vitsen utan det är att hitta rätt sak till ett billigt pris. När man samlar inom de områden jag gör är det kostsamt.

Jag undrar om han blir tvungen att sälja saker för att finansiera nya?

– Jag försöker undvika det, jag har faktiskt svårt att göra mig av med saker. Om jag hittar någonting som jag absolut måste ha och inte har pengar så kanske jag måste sälja någonting. Jag har sålt några motorcyklar men varje gång jag har sålt något så retar det mig att jag gjorde det. Jag blir också arg på mig själv om jag har sett en sak och tänkt ”nej, det där skall jag inte

134

köpa nu”. Det har inträffat så många gånger inom alla de områden jag samlar, så nu har jag bestämt mig: när jag hittar något jag vill ha så köper jag det. Det kan svida i några timmar om jag köper något som är för dyrt. Men att jag inte slog till när jag hade chansen kan svida i flera år!

Vad Göran har samlat på har varierat under åren, men han har märkt att en sak som intresserat honom är om det finns ett system.

– Har man gett ut femton stycken av något och jag får tag i två, tre stycken, ja, då måste jag ha resten också. Det handlar om att skapa en helhet. Det är likadant med mynten och motorcyklarna. Jag besöker marknader, skaffar delar, bygger och håller på med olika samlingar samtidigt. När samlingen är komplett, då måste jag byta område.

När Göran började samla på 1970-talet var det många auktioner på landsbygden, det var mest porslin och allmogemöbler och -föremål som såldes, det var det man samlade på.

– Idag har det intresset minskat och auktioner är mer sällsynta. Däremot finns det nuförtiden ofta flera loppisar på varje ort. Samlandet har förstås blivit en annan grej sedan internet kom. Jag har köpt porslin via internet, och ännu fler motorcykeldelar.

Innan internet fanns värderingskataloger för mynt och sedlar. När Göran såg en sådan för första gången väcktes intresset för att söka gamla mynt. I samma veva skrev han också in sig i Jakobstads numismatikerklubb.

– Då började jag samla på allvar och åkte runt i Finland, England, Danmark, Norge och Ryssland för att söka efter intressanta mynt.

Mynten och sedlarna är pedantiskt ordnade i ett vackert ekskåp som Göran har snickrat själv. Han drar ut låda för låda och visar de olika sedlarna och mynten med början från 1860-talet. Det är silvermynt, guldmynt och papperspengar i olika storlekar.

– Här är en typisk 50-mark från 1898, det är svårt att hitta exemplar i gott skick av de här. För att få in så stora pengar i plånboken vek man dem ofta fyra gånger, och då har det bildats fula märken, nästan hål i mitten. Papperspengar har också försvunnit i bränder så de är svårare att hitta.

Det eftersträvansvärda är papperspengar i så gott skick som möjligt, och orörda slantar. Göran byter ut sina exemplar när han hittar vackrare.

”Det kan svida i några timmar om jag köper något som är för dyrt. Men att jag inte slog till när jag hade chansen kan svida i flera år!”

135

136

Orörda mynt kan man hitta från slutet av 50-talet men inte äldre.

– Samlingen är nästan komplett med olika årtal och alla pengar som kommit ut men jag saknar fem stycken. Två av dem är värda mellan 12 500–15 000 euro per styck. 1918 hade kommunisterna makten i Helsingfors, även över myntverket, och man gav inte ut några sedlar. Då trycktes nödsedlar av affärer och verkstäder för att kunna hålla igång handeln. Färg hittades vid järnaffären och man tryckte 25, 100 och 500 mark, den sistnämnda fattas ännu i min samling, den är jättesvår att hitta.

I nästa låda som Göran drar ut finns jubileumsmynt som gjordes till olympiaden i Helsingfors 1952 för att finansiera stadion.

– Man hann trycka 18500 stycken mynt med årtalet 1951 innan man kom på att det är ju 1952 det är OS. Då stoppade man maskinen och började trycka årtalet 1952.

Det betyder att de som är tryckta 1951 är värda cirka 300 euro idag, de med årtalet 1952 är värda ungefär 30 euro. Allt som trycks för att samlare skall köpa det, det är misslyckat. Det finns det ingen stor efterfrågan på, men sådant som är gjort i misstag, det blir dyrt. Så är det ju med allt egentligen.

En annan udda och dyr serie är ”tähtisetelit”, måndagspengar. När pappret gick sönder i tryckmaskinen och man behövde trycka en ny sedel, satte man en stjärna efter som visade att de inte tillhörde originalserien. Nästa specialmodell som Göran visar är klippta sedlar.

– När finländarna vaknade på nyårsdagen 1946 så ägde de hälften av vad de ägde när de gick och lade sig. Kriget var slut och Finland tvingades låna pengar av medborgarna. Alla sedlar från 500 till 5000 mark skulle klippas på mitten. Ena delen togs som tvångslån och lämnades in till banken, resten fick man handla för. Samtidigt lovades återbetalning plus ränta efter tre år, och det löftet hölls.

Jag har varit med om en mycket intressant historielektion och undrar om Göran tyckte om historia i skolan? Det är minsann en stor kunskapsbank som han presenterar.

– Jag minns inte att jag hade något intresse för historia i skolan, jag fick det i och med samlandet, då blev historien relevant. Det är ingen vits att jag samlar på det här om jag inte vet något. Jag måste känna till vilka regenter vi har haft och vad som har hänt när. Samlandet blir så mycket intressantare när man har den kunskapen.

Så är det. Sakerna berättar sin historia för oss och jag tänker på hur fascinerande det i sin tur är att höra en samlare berätta.

– Man brukar säga att det finns en samlare i varje person, men jag är inte helt säker på det, för nog finns det de som inte alls tycker om att samla på saker och ting. Inte tror jag att allihopa måste samla, man kan nog leva ändå. Men åtminstone i mig har det funnits en samlare hela tiden. ■

137

�����OLL Att kontrollera är ett sätt att hålla sig bo�ta från kaos och galenskap. Att vara kall.

Fo�ma sin egen totalitära värld.

Att umgås med sin samling är att utöva makt.

138

139

SAMLANDETS MASKINERI De är so� unde�jordiska gångar till de märkligaste marke�.

Kanale�na� signale�na� samlare emellan.

Det är �ivale�na, handla�na, langa�na, svindla�na.

I spelet� nätve�ket� regelve�ket.

Det är vänskapen, lojaliteten, samhö�igheten.

Mellan gelika�na� dåra�na� kamrate�na.

142

”Världen kan inte definieras med siffror.

Världen är en plats för tvetydighet.

Man kan se det vackra men man kan inte räkna ut det.”

ATSUSHI YATSUDA

DET BÖRJADE I STOCKHOLM med att jag fick en beskrivning av en ödmjukt passionerad samlarsjäl med ett lyhört sinne. Jag stod i Moderna Magnus butik, han berättade om sin kund Atsu och om en inbjudan att hälsa på hemma hos honom i Paris. Jag hade tidigare berättat att jag gör en bok om samlare och plötsligt gällde inbjudan också mig.

Drygt en månad senare vandrar jag med Magnus längs floden Seine, förbi Nôtre-Dame och går upp längs de trånga vackra gatorna med sina pampiga historiska stenhus. Jag tittar mig förundrat omkring, gamla byggnader fascinerar mig starkt. Att dessutom få möjlighet att gästa ett samlarhem i den vackra omgivningen gör mig speciellt hänförd. Sprudlande glad möter Atsu oss i den mäktiga porten vid gatan och vi träder in i en spännande miljö.

När vi kommer in i våningen konstaterar Atsu att förvaringen verkligen är knepig för en samlare. Han utbrister: – Titta på de här lådorna! Det här skall vara ett badrum men jag kan inte använda det på grund av lådorna. Jag behöver mer förvaringsutrymme!

Vi skrattar igenkännande och följer med på rundvandring i hemmet. Atsu har tillsammans med sin partner John bott bara några månader i lägenheten men de har ändå lyckats skapa en inredning utmärkt anpassad för en samlares behov. Vi tar del av omsorgsfullt placerade föremål och samlingar arrangerade i platsbyggda konstruktioner. Jag stannar upp framför en hylla med många katter och några fotografier.

– Det här är min katt Singsing och hans historia. Är han inte söt? Han dog för två år sedan. De här djuren av Lisa Larson och många andra saker står här för att skydda honom. Efter att vi hade bott i Australien flyttade vi till Singapore. Singsing hade varit en gatukatt och blivit omhändertagen av en tysk familj, men blivit lämnad på gatan igen. Då adopterade vi honom. Han fick sedan flytta med oss till Shanghai, Boston och sedan Paris. Det var då vi köpte den här lägenheten.

Han tyckte inte om den. Så flyttade vi till Uppsala, där han dog. Efter att jag hade förlorat Singsing åkte jag till Paris. Jag var så ledsen och tänkte bara på honom.

Han var som en själsfrände. Jag gick in i en affär och såg två katter på en hylla. Försäljaren kände inte till någonting om dem och sa att jag kunde få båda för hundra euro. Sedan upptäckte jag att det var den svenska keramikern Lisa Larson som hade gjort dem.

Det var så min passion för hennes keramikkatter tändes.

154

Vi vandrar vidare i lägenheten och Atsu håller kärleksfullt den nya familjemedlemmen i famnen, katten Snowball med sin praktfulla vita päls. Bland familjefotografierna är katterna ett återkommande tema. Jag noterar att flera böcker också handlar om katter och att han har flera exemplar av samma bok.

– Jag har ett stort intresse för Pelle Svanslös. Jag har ofta två eller tre exemplar, för de är ju alla olika ändå. Någon kan ha lite ljusare papper medan en annan kan ha en annan färgsättning i pärmen. Kanske är det ett sökande efter perfektion. Trots att skicket är dåligt kan jag tycka om en bok för dess egen särskilda karaktär.

Atsu öppnar dörren till ännu ett rum. Vi konstaterar att det är som att gå in i en walk-in closet, fylld med saker istället för kläder. Vi ser nallar, fjärilar, konst och porslin. Skandinavisk design fascinerar Atsu, och påfallande många föremål har formgivaren och konstnären Stig Lindberg som upphovsman. Jag fascineras, och tänker att Atsu har ett speciellt och finkänsligt förhållande till sina ting. Mitt i allt plockar han fram en gammal handdocka. Han var fyra år när han fick den av sin mamma, det var tidigt 1970-tal och de hade just flyttat till USA. På den tiden var det inte många japaner som hade chansen att flytta från Japan.

– Min japanska var outvecklad och jag kunde inte prata engelska alls. Allt var så ovant, folk såg annorlunda ut och jag visste inte vad som skulle hända dagen därpå. Min värld vändes upp och ner. Lejondockan blev stabiliteten i mitt liv.

Om allt förändras runtom en som barn kan man inte leva fullt ut, resonerar Atsu. Man blir nervös och måste slåss mot ovissheten varje dag. Men finns det

155

156

”För mig börjar samlandet inte med begrepp, abstraktioner och ord. För mig handlar det om bilder, visioner och minnen. När jag ser något, minns jag.” något stabilt; föräldrakärlek, vänskap eller lojalitet till någon annan, väcks man till liv och lär sig förmågan att känna tillgivenhet.

– Lejondockan gav mig den lärdomen. Mamma brukade berätta en saga för mig med handdockan innan jag somnade. Alltid när jag ser den förs jag tillbaka till mina minnen av mamma. Jag tänker på att jag har överlevt i femtio år. Femtio år, jag kan inte fatta att jag har levt i femtio år! Lejonet med sin gula färg och orangefärgade man representerar också öppenhet för mig. Lejonet ler alltid, är alltid med mig och talar om för mig att allt kommer att ordna sig. Även om handdockan inte har något ekonomiskt värde så är jag känslomässigt fäst vid den. Jag älskar den.

Atsu menar att sakerna är viktigare än vad vi tror.

Föremålens oföränderlighet är en motvikt till ett samhälle som hela tiden skiftar, där människan mer än någonsin har möjlighet att själv styra sin tillvaro genom resor och arbete. När han och John bodde i Sverige tyckte de att Sverige var det bästa tänkbara landet i världen. Efter femton år av flyttande har de nu slagit sig ner i Paris.

– Innan ni kom läste jag en artikel om amerikansk politik. Jag känner att jag är så lycklig över att få bo i Europa och inte behöver ha något att göra med den väldigt otäcka, ytliga och ensidiga kulturen i USA. I Paris intensifieras det emotionella. Av någon anledning kan man inte undfly sina känslor i Paris.

Atsu viftar med händerna. Han frågar sig leende om det är på grund av luften. Vi undrar om det kan vara gatorna. Vi har satt oss i soffan och tar in tystnaden och rummet. Atsu bjuder på kaffe och delikata, specialgjorda japanska bakverk.

– Mitt samlande började redan i treårsåldern, jag hade en fascination för fjärilar. Jag kunde sitta flera timmar i trädgården och titta på dem. Jag har en distinkt känsla för det jag tycker om. Jag har försökt

förstå varför jag har en passion för samlande och vad det är som driver mig, men det är inte lätt att svara på.

Om jag säger ”för att jag gillar det” har jag inte gått tillräckligt djupt in i mig själv. Det är svårare än så.

Jag behöver gå längre. För mig börjar samlandet inte med begrepp, abstraktioner och ord. För mig handlar det om bilder, visioner och minnen. När jag ser något, minns jag.

Som 14-åring blev Atsu betagen av den japanska sångerskan Seiko Matsuda och bestämde sig för att samla på alla hennes skivor när han fick en av dem i julklapp.

– Sen försökte mamma göra sig av med mina samlingar. Hon tänkte att mitt samlarbeteende var en distraktion för studierna. Plötsligt såg jag henne kasta alla mina skivor rakt i soporna. Jag, som ändå hade en bra relation till min mamma, sa åt henne att om hon gjorde så igen, då kommer hon att se de allra otäckaste sidorna av mig. Hon såg hur rasande jag kunde bli och efter det har hon respekterat mitt samlande.

Atsu berättar om de traditionsbundna normer som finns i det japanska samhället, hur förändringar inte gillas och hur svårt det kan vara att lösgöra sig både från föräldrarnas och omgivningens förväntningar.

Ens egna förhoppningar blir lätt åsidosatta.

– Mina föräldrars förväntningar var att jag skulle gifta mig med en kvinna, få barn och ge dem barnbarn. Jag var bra på att gå mina föräldrar till mötes.

Jag var duktig att spela piano och ville bli professionell pianist. Jag övade sex timmar varje dag för att ta examen vid musikskolan.

Men så dog Atsus pappa. Hans liv förändrades över en natt. Atsu var 14 år och fick inte längre vara ett barn, han blev tvungen att bli en ansvarstagande vuxen direkt. Han var lik sin far både till utseende och röst. Han log också på samma vis och hans mamma projicerade faderns bild på Atsu. Allt detta gjorde att

157

158

159

Atsu hade svårt för att frigöra sig från sin mamma.

Han menar att han borde ha fått vara en rebellisk tonåring, för att bilda sig en uppfattning om vem han var och hitta kärnan i sig själv. Hela hans liv kretsade kring att göra sin mamma lycklig. Han ville vara pianisten. Men om han ville vara en ansvarstagande man så var det inte realistiskt. Därför började han studera ekonomi vid universitetet.

– Jag hatar ekonomi. Jag hatar pengar. Jag hatar att räkna och kalkylera. Jag hatar siffror. Världen kan inte definieras med siffror. Världen är en plats för tvetydighet. Man kan se det vackra men man kan inte räkna ut det. Vetenskapen och ekonomin säger att allt kan räknas ut med rätt ekvation. Men världen är mer mångbottnad och gåtfull än så. Jag hatade matematik, men jag var bra på det.

Efter sin examen från Tokyo universitet, det mest krävande universitetet i Japan, arbetade Atsu för ett av de äldsta mest framstående företagen i Japan. Han tjänstgjorde från åtta på morgonen till halv tolv på natten.

– Arbetet var mitt liv. Det fanns inte plats för något annat, det som jag egentligen ville var att hitta en själsfrände av samma kön. Det var inte tillåtet. Jag kunde inte berätta att jag var homosexuell varken för föräldrar eller arbetskamrater. Min chef undrade om han fick presentera en flicka för mig. Vad skulle jag säga om hans dotter? Under den här tiden förlorade jag all min passion för samlandet. Jag hade inga intressen, det kändes som om jag försökte lösgöra mig från alla intressen och från mig själv.

”Alla mina känslor samlades i en kopp. Koppen hette Ärlighet.”

160

En natt när han arbetade stannade all luftkonditionering. Natten var ångande het och tyst. Han kände att han befann sig i en långsam, mental dödsprocess.

Han gick ut till hissen, tryckte på knappen och tänkte att om han inte lämnar den här miljön och det här landet kommer han att begå emotionellt självmord.

– För att få chansen att arbeta i USA började jag studera igen. När jag kom hem klockan ett på natten studerade jag till fyra på morgonen för att få en toppexamen inom matematik. Jag skulle tillbaka till arbetet klockan åtta så jag sov ungefär tre timmar per natt.

Så levde jag i sex månader. Jag fick min examen och möjligheten att åka till USA. Det var då mitt samlande tog fart igen, jag fick tillfälle att resa och se många olika ställen. Plötsligt en dag stod jag framför ett föremål som tilltalade mig starkt. Det var en mugg gjord i vackert mjölkvitt opalglas. Jag hade inte samlat på något under en lång period men då kände jag plötsligt något. Livet återvände igen, på något sätt kunde jag inte avvisa muggen. En mugg blev sen till många.

Efter tiden i USA åkte Atsu tillbaka till Japan där han mötte John och blev förälskad. När han bjöd med sig John hem hade han ännu inte berättat för sin mamma att han var gay. Hon hade vid den tiden gift om sig.

– Ni kan inte ana hur eldfängt mötet blev. Vissa berättelser vill man skona sin partner från. Man vill förstås visa sin bästa sida, men min styvfar berättade om mina värsta sidor, allt sådant som jag nästan hade förträngt. När vi lämnade lägenheten såg jag att John var alldeles blek. Vi stannade och tog en kaffe på vägen hem utan att säga något på en halv timme. Det första han sa var: ”Jag lämnar dig, jag åker tillbaka till USA utan dig.” Efter tio minuter sa jag: ”Okej, men om du åker tillbaka till USA utan mig, kommer vi aldrig mer att ses. Jag är inte den typen av kille som kommer tillbaka till dig, om vi säger hejdå, så försvinner du helt ur mitt liv.” Efter tio minuter sa han: ”Förlåt, jag tar tillbaka mina ord.” Sen förklarade jag för mina föräldrar att jag tänkte åka till Sverige med John. Då försköt min mamma mig och sa: ”Du är inte längre min son.”

Atsu sålde sin lägenhet och sa upp sig från sitt jobb. Eftersom han inte var gift med John åkte han tre månader i taget på turistvisum för att hälsa på honom. Under den perioden var John med om en hemsk olycka. Han föll 40 meter från en klippa mot

havsbottnen, vattnet blev alldeles blodigt. De trodde att han skulle förlora förmågan att använda benen.

– Han var på sjukhuset en månad. Sakta men säkert återhämtade han sig och var på en klinik där han fick fysioterapi. I närheten fanns en antikaffär. Jag såg en vacker kaffekopp och tänkte att om jag köpte den skulle jag skulle vårda den väl för resten av mitt liv på grund av dessa minnen. Alla mina känslor samlades i en kopp. Koppen hette Ärlighet. Jag som hade levt i frustration och osäkerhet, gått igenom svåra stunder, förlorat mina föräldrar och inte hade några vänner stod framför en kopp som hette ärlighet... jag insåg att jag trots allt hade varit ärlig mot mig själv.

Atsu samlar inte på vad som helst, objekten anknyter till hans egna erfarenheter och minnen, vilket kaffekoppen är ett bra exempel på. Det är berörande att höra om hans liv samtidigt som vi dricker vårt kaffe ur den kaffekoppsserie han just har berättat om. Ja, det är känslosamt i Paris. Och plötsligt ändrar känsloläget till glädje när John kommer hem. När vi hör Atsu beskriva John som något av en stockkonservativ blir vi först lite osäkra; vad menar han? Sen kan vi inte annat än brista ut i skratt när vi tar del av hur Atsu med värme berättar om relationen till John.

– Att leva med John i Paris är utmanande för mig.

Konservativa personer är den värsta sortens människor att leva med. De accepterar inte ovillkorlig glädje, tillåter ingen att njuta och klarar inte av att se någon vara lycklig utan en följdfråga. Men de skulle aldrig erkänna att det är så. John skulle aldrig gå med på att han är sådan.

Atsu beskriver det öppna sinnets Paris. Självdisciplinen är avlägsen. Är man i Paris och ser något lockande på ett vackert café, då dras man dit och vill utforska det. Men personer som John, säger Atsu, måste överbevisas om varför, och då får man gå igenom en lång tankeprocess.

– En gång gick vi förbi ett charmigt café och jag försökte övertyga John att gå in. Jag gav honom minst tre anledningar men han var inte på humör och jag lyckades inte övertala honom. Mitt blodsocker var lågt, jag blev uppretad och förlorade tålamodet. Till sist hamnade vi på något mediokert café. Dessert är min huvudrätt. Det är det första jag tittar efter. Men för en konservativ person så är förstås dessert onödigt, det är för mycket socker. John skulle inte ha någon dess-

161

Muggen som gav samlarlusten åte�.

Tavla målad av Stig Lindbe�g.

Skåla� i pastellfä�gat sodaglas.

162

”Jag är den som är iakttagaren, som kan läsa av folk. Samlare är extremt goda observatörer. Vi är de som först ser det defekta i ett föremål men också de som kan se det betydelsefulla i det.” ert. Jag läste dessertmenyn omsorgsfullt. Jag hittade det jag ville ha. Efter ett tag såg jag ett par valpögon framför mig. Jag försökte äta min vackra dessert men så såg de bedjande valpögonen på mig igen, ihop med ett lystet flåsande som undrade vad jag skulle säga om att dela? Jag sa:”Varsågod att smaka.” Sen åt han två tredjedelar av min dessert.

Atsu berättar om Johns släktskap i rakt nedstigande led med den kände Robert E. Lee, general under amerikanska inbördeskriget, och de möbler som sparats i generationer som de nu har fått ärva av Johns moster. Atsu plockar upp ett etui som han tycker representerar henne, hon var allvarlig men gillade lekfulla föremål.

– Jag är också en allvarlig person. Jag har varit van att bo ensam och varje beslut jag har gjort har varit mitt eget. Min värld har varit lika disciplinerad som mina samlingar, men det ändrades förstås när John kom in i mitt liv. Våra karaktärer matchar kanske inte varandra alla gånger men man kan inte förändra den andre, det är en form av arrogans som leder till inbillning, man kan bara ändra sig själv. Också det jag inte gillar i en karaktär kan vara charmigt på sitt sätt. En viktig sak som jag tycker om med John är att han inte kan ljuga. Ibland sårar det mig. Om någon vill skydda mig genom en lögn föredrar jag det, men John kan inte ens få fram en liten vit lögn. Men det visar hans personlighet, det har gett mig tilltro till honom och vilja att leva med honom.

Atsu och John gifte sig 2011 och Atsus mamma ser nu John som sin son. Parets historia har varit brokig men nu har de landat i vardagen. Atsu fortsätter att driva med Johns konservativa karaktär.

– John känner att han vet allting och att han vet vem han är. Det är typiskt amerikanskt. Amerikanerna älskar att definiera allting för att de vill förenkla. Men

allt kan inte vara så korrekt. John känner inte sig själv alls. Jag är den som är iakttagaren, som kan läsa av folk. Samlare är extremt goda observatörer. Vi är de som först ser det defekta i ett föremål men också de som kan se det betydelsefulla i det.

Nu börjar vi alla prata i munnen på varandra om hur man etablerar en relation till ett objekt. Hur vi vill röra vid det, och lukta på det. Vi kommer in på skillnaden mellan att köpa något i en verklig miljö eller på internet.

– Att köpa något på nätet är den sista utvägen. Det är ett misslyckande. Jag vill finna det jag söker på en loppmarknad, i en antikaffär, genom vänner. Jag vill hitta det. Jag vill möta det. Inte online, utan fysiskt.

Många säger att internet ersätter allt, men för samlare är det förlorarens portal. Om jag bara klickar på en sak och skriver in mitt kreditkortsnummer… det känns lite skamfyllt.

Atsu menar att det innefattar mycket att köpa ett föremål, det handlar om det personliga i livet som händer där och då, det rymmer mer än materia. Det är personer som kan ge mening, annars handlar det bara om ett isolerat föremål. Man kan också minnas upphetsningen när man såg ett föremål för första gången, det kan förklara varför vi ibland har dubbla föremål.

– Personer som jag känner kan kommentera att jag har så många saker och undrar hur det skulle vara att ge bort något? Men det är inte lätt. Tittar jag på ett specifikt föremål så minns jag också ögonblicket när jag fick eller köpte det. Föremålet innehåller många historier. Att vara samlare är konfliktfyllt. Det är irrationellt och impulsivt. Jag kan inte alltid förklara varför jag samlar, men om jag går till botten med det så finns det alltid en orsak. För mig handlar det om ärlighet, och så länge jag följer min regel om att vara ärlig så är livet och samlandet meningsfullt. ■

163

BLIC�EN Jag attrahe�as av döda ting.

I "död" finns en laddnin� och en fråga, finns det då levande ti�g?

Jag se� det som att samlaren väcke� det döda objektet till fiktivliv geno� att betrakta det. En kommunikation sta�tas som öve�går i en rel�tion.

Ett förhållande kan förstås se ut på många olika sätt be�oende på ögonblicket.

164

165

168

PÅ EN SOMMARFEST HEMMA HOS MINA VÄNNER fick jag höra om en ovanlig samling som förde in diskussionen på ofrivilligt samlande. Caj Fors-Klingenberg har tjugo böcker av samma sort i bokhyllan. Han har inte köpt dem själv. Vi utsätts ofta för olika former av nästan påtvingat samlande och vi blir tvungna att ta ställning till saker som vi inte har valt själva. I ett hemtrevligt gult hus, där det finns många fina saker, besöker jag Caj för att tala om just saker. Och om när man inte vill ha fler.

– Jag tycker om att ha få saker och riktigt bra saker.

Bara det som jag behöver, men inte prylar och plotter i överflöd. Det tycker jag inte alls om.

Inköpen övervägs noga och Caj anskaffar inte mycket.

– Jag vill inte ha saker som jag inte använder, men verktyg och annan specialutrustning är undantag. Jag kanske använder dem sällan, men jag vill ha möjlighet att göra saker. Att vara utan redskap om jag behöver fixa en enkel sak är frustrerande.

Trots att han inte vill ha så mycket saker tycker han ändå inte att det är helt lätt att göra sig av med dem.

– Under de senaste åren har jag blivit allt tröttare på alla saker och föremål så det har blivit lättare att rensa, men ändå är det svårt. Jag har till exempel ett rött stearinljus som ser ut som en liten, glad gris. Det är inget vanligt ljus. Jag vann det på lotteri när jag var sex år. Det har ett nostalgivärde och sådana saker är de svåraste att veta vad man skall göra med. Att slänga ljuset skulle vara helt galet, för om jag vill bli av med det kan jag bränna det. Men jag vill inte bränna det ännu. Det skulle kännas sorgligt.

Bokhögen bestående av de tjugo böckerna har inte Caj heller haft lätt för att göra sig av med, men nu är de på väg vidare, de har blivit flyttade från bokhyllan till en papperskasse. Jag undrar hur samlingen av böckerna började.

– Någon gång på åttiotalet prenumererade många finlandssvenska hushåll på serien Bra Böckers Lexikon. Då fick man ibland en bok på köpet, Clownen Jac var en av dem. Boken syns bra, den är en av de första böcker man ser när man tittar i någons bokhylla.

I ungdomen kommenterade Caj alltid boken om han såg den och sa skämtsamt att den finns i allas bokhyllor och ingen har läst den, ingen vet ens hur pärmen ser ut.

– Mina vänner tyckte att det var lustigt och när jag gifte mig så fick jag mitt första exemplar av Clownen Jac, den var inte till min fru utan det var en bröllopsgåva till mig. Sedan hakade flera vänner på och boksamlingen växte.

Caj bläddrar igenom böckerna och läser några korta rader från givarna. Det är allt från födelsedagsgratulationer till önskan om trevliga lässtunder.

I vissa böcker har han själv fyllt i årtal när någon bok utan kommentar har uppenbarat sig i postlådan.

Böckerna har samlats från år 2005 men det räckte fjorton år innan han läste boken.

– Jag valde en med riktigt slitet papper. Boken var faktiskt mycket bättre än vad jag hade förväntat mig.

Den är läsvärd. Nu kan jag nog göra mig av med böckerna med gott samvete när jag har läst en av dem.

Jag har tänkt en hel del på ett citat av författaren Lena Andersson som jag läser upp: ”Gåvor man inte har bett om kan vara förfärliga i sina krav, sina anspråk, sin kladdiga demonstration av givarens omsorg.” Jag funderar om det besvärliga med att göra sig av med en gåva är som att kassera en omtanke.

– Det är lite problematiskt och oartigt att ge bort en gåva. Egentligen tror jag inte att någon tar illa upp om jag avslutar det här skämtet med boksamlingen.

Det får vara ett avslutat kapitel i livet. Boken är läst och böckerna har stått i hyllan och varit roliga. Jag tycker inte att det är så roligt längre. Kanske jag bara har blivit äldre och har fått en annan humor.

Caj påpekar att han inte vill vara en sådan som man inte kan ge gåvor åt. Han uppskattar gåvor och saker, men helst skall de vara sådana som tar slut, som man använder upp. Sådant som inte behöver förvaras någonstans jättelänge.

De senaste åren har Caj varit tvungen att handskas med mycket saker och fatta beslut på grund av att han 169

”Ett projekt som cirkulerade i sociala medier handlade om att göra sig av med 100 saker under ett år. Jag tyckte det lät lite.

Vi ville också testa och satte ribban högre.

Vi räknade och förde bok och gjorde oss av med 1200 saker.” flyttat med familjen samt att han har tömt sin mormors och morfars lägenhet.

– När jag tillsammans med mina bröder skulle ta hand om dödsboet sorterade vi ganska kallt det som skulle slängas, bortges och sparas. Jag visste hur det skulle gå med mycket av det som vi valde att spara.

Det blev nerpackat i lådor som sedan har legat undangömda någonstans. Jag har aldrig saknat sakerna och jag minns inte ens vad som finns i lådorna.

Om jag har sparat något med tanke på framtiden och inte hittar det när jag behöver det, eller har glömt bort att jag har sparat det – det gör mig frustrerad. Det har gjort att jag inte vill spara på en massa saker om jag inte har ordning på dem. Jag vill veta vad jag har och var det finns.

Jag undrar om det kan uppstå en sorts skuldkänsla när man skall reda upp ett dödsbo och skall göra sig av med andras saker.

– Jag var inställd på att jag inte ville ha något när vi började tömningen, att vi kunde föra allt till loppis direkt. Men så fanns det en massa saker som mina morföräldrar säkert hade satsat mycket pengar på, saker som hade varit viktiga för dem. Då skulle det ha känts hemskt och respektlöst att bara ge bort dem. De hade ett bord som alla tyckte att var väldigt fint, men ingen hade plats för det. Det slutade med att jag tog hem det och så stod det ute i ett förråd och upptog utrymme. Dessutom förstördes lacken av fukten.

Kanske det skulle ha varit mera respektfullt att föra det till loppis än att låta det förstöras.

Caj säger att han mentalt mer och mer har slunkit in på en minimalistisk bana. Fast han i praktiken inte har kommit så långt känner han att det är ditåt han är på väg.

– Vi har flyttat flera gånger. Att flytta saker är jobbigt i sig, och om jag märker att vi har en massa onö170

diga saker så vill jag inte hålla på och släpa på dem.

Tillsammans med sin fru Malin har han tittat på olika tv-program där någon expert rensar hus åt personer med för mycket saker och oreda i sina hem. I ett av programmen tömdes hela hemmet på alla saker, sedan fick husägarna ta tillbaka endast de saker de absolut ville ha.

– Att rensa genom att ta tillbaka saker till ett tomt hus är mer inspirerande än att bara plocka bort några saker ur ett redan fullt hus. Ett projekt som cirkulerade i sociala medier handlade om att göra sig av med 100 saker under ett år. Jag tyckte det lät lite. Vi ville också testa och satte ribban högre. Vi räknade och förde bok och gjorde oss av med 1200 saker. Då var det så mycket att skillnaden märktes, men nog hade vi ändå kvar mer än vad vi gjort oss av med.

Vi fortsätter att prata om ofrivilligt samlande och Caj nämner att han samlade på frimärken som barn eftersom hans bröder samlade och han också fick ett frimärksalbum. Men han var aldrig intresserad av det och det blev på något sätt ofrivilligt, liksom de medaljer som samlades ihop när han idrottade.

– Jag har jättemånga medaljer och pokaler. Jag tyckte om att få dem när jag var liten och hade dem i ett vitrinskåp i mitt rum. Nu är de nerpackade i en låda och jag kan inte slänga dem. Jag fick också Iittalaglas i pris och dem har jag faktiskt börjat sälja nyligen.

Jag har ingen glädje av att ha en massa udda glas.

En annan sak som kommer på tal om ofrivilligt samlande är mail, post och säkerhetskopierade datafiler som samlas på dator och telefon och tar upp utrymme.

– Mailen bara samlas och samlas men det stör mig inte så mycket när den inte tar något fysiskt utrymme.

För mig tar den inte heller något mentalt utrymme, tror jag i alla fall, för jag har tusentals olästa mail.

Jag ser att de kommer och så får de vara där. Jag blir matt om jag får post för då får jag en sak, ett papper som jag måste ta ställning till vad jag skall göra med.

För det mesta är det en räkning som jag kan betala och slänga. Men så finns det alltid en liten tanke som dyker upp om det är helt okej att slänga pappret eller om jag borde spara det i en mapp i tio år för säkerhets skull.

Det som Caj faktiskt samlar på är fågelobservationer. Han fotograferar fågelarter som har synts i trädgården. Han har också en lista över fåglar som han har sett men inte fångat på bild.

– Jag kan tycka att det är trevligt att titta på mina fågelbilder, men mest njuter jag av att ta bilderna och placera dem i samlingen. Själva samlingen bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. Egentligen bor det en samlare i mig också, men det blir konfliktfyllt då jag absolut inte vill ha någon samling som jag måste förvara och förvalta.

Efter vår diskussion är jag både inspirerad att tömma hela vårt hus samtidigt som jag också ägnar en tanke åt att jag kunde överta boksamlingen eller börja samla på någon annan sak i identiska exemplar. Samla eller sälja, spara eller ge bort, det känns ofta som oviktiga frågor som upptar alldeles för mycket av min tid. Jag brukar också tänka på att jag kanske gör mig av med saker som kan bli värdefulla i framtiden, eftersom jag inte helt säkert kan veta vad som blir efterfrågat om femtio år. Caj sa att hans pappa berättade hur han mindes när hans far eldade upp sina skidor och alla var helt förfärade över att han hade eldat upp de handgjorda träskidorna. Det gjorde att Cajs pappa i sin tur sparade sina skidor. Hur som helst ingår det i mina framtidsplaner att få ordning på de saker jag inte klarar av att göra mig av med så att de skall vara överskådliga, lätta att använda, spara eller sälja vidare. Det innebär förstås att jag redan nu har påbörjat ett ofrivilligt samlande åt mina barn. ■

171

172

173

SO�GE�RÄKTEN Bussreso�na till och från skolan räckte sammanlagt en och en halv timme va�je dag. Jag fyllde tiden med menin� och bussens gummilister med g�usko�n i tillfredsställande mönste�. I decembe� var det sky�ning när jag kom hem. Jag var tolv år och hade övat luciap�ogrammet den dag jag steg av skolbussen och såg att det var fullt med människo� i vå�t hem. En släkting sa till mig "p�pp denn ha lä��a i skooji". Jag fö�stod inte �iktigt men ändå allt. Jaså. Det var nu det skedde. Jag blev ett ensamba�n i flera bemärkelser.

Jag sjönk ner i min �unda omslutande �ottingstol och tuggade på en trekantig hembakt rågsmörgås som en annan släkting hade satt ett tjockt smörlager på. Jag kände mig på ett vagt vis förberedd. Och resone�ade förståndigt. Jag kunde inget annat för jag förstod att mamma inte kunde vara förståndig nu. Hon hade åkt efte� ambulansen till sjukhuset och mina vuxna systrar ko� gråtande hem.

Jag samlade ihop de små föremål jag förknippade med pappa och satte dem i en röd�osig chokladask som han hade haft på nattduksbo�det.

Tåra�na s�arade jag på burk.

174

175

176

”Samlandet stimulerar min hjärna.”

KERSTI FROMM

177

178

HON HADE EN SÄRSKILD OCH STOLT HÅLLNING när hon steg in i min butik.

Och hon utmärkte sig på flera vis. Dels med sin eleganta, praktiska och uppenbart genomtänkta klädsel men också genom sitt sätt att vara, hur hon ställde tänkvärda frågor och såg föremålen.

Jag noterade att hon såg med min blick. Jag tänkte att hon inte kan vara härifrån trakten men så sa hon att jag kan komma och hälsa på någon gång, att hon bor i grannbyn.

En söndag eftermiddag i juli körde jag ut till hennes hus. Det var inbäddat i en prunkande trädgård, full av trånga gångar. Jag valde en av stigarna och befann mig mitt i allt på bakgården.

Plötsligt, iklädd endast underkläder, stack hon upp huvudet ur en buske. Vi inledde ett intensivt samtal som varade utan paus i fem timmar. Det var en märklig samklang. Det var som att stiga rakt in i en pjäs och spela en roll, som samtidigt tillhörde mig själv och var alltigenom äkta.

Vårt umgänge har fortsatt. Vi har gått på loppisar, rest tillsammans, lekt och fotograferat. Vi har utmanat varandra i djuplodande tankar och vältrat oss i människans egenheter. Hon har upplevt många tuffa saker i livet men hon har också utvecklats till en självständig, uppmuntrande, hårt arbetande och inspirerande människa.

Så som vi har gjort många gånger, sätter jag mig ner i soffan för att prata med Kersti i hennes ombonade bibliotek.

Berätta ko�t om dig själv och ditt liv!

Hu� se� din va�dag ut?

– Jag växte upp utan syskon i Jakobstad tillsammans med min pappa. Som 12-åring förstod jag att jag behövde få en mer ordnad tillvaro och började på en internatskola, Svenska Privatskolan i Uleåborg. När jag var tjugo år flyttade jag till Stockholm och fick arbete på Danderyds sjukhus efter min utbildning på Barnavårdsinstituet Folkhälsan. Min uppgift var att hålla liv i åtta prematurer i kuvös, vilket var ett alldeles för stort ansvar i den åldern. Samtidigt blev kontrasten att se alla aborterade foster också för stor. Jag sökte mig vidare till socialhögskolan i Helsingfors och blev sedan föreståndare på den tidens förskola, eller barnstuga som det hette då.

– När jag närmade mig fyrtio tänkte jag att jag måste göra någonting annat också och började studera på nytt. Jag tog en fil. kand. med drama, pedagogik och etnologi och fick arbete på Nordiska Museet.

Där blev det konkret hur alla prylar har en historia.

Hur små de än är, har någon hittat på dem, någon har tillverkat dem, föremålen har haft och har sin tydliga funktion. Historia, forskning, filosofi, opera och konst intresserar mig, samt att resa och lära mig nytt.

– Nu har jag varit pensionär i över tjugo år. Arbetstillvaron tyckte jag inte var något vidare men nu har jag all tid för mig själv, det är absolut den bästa tiden i livet. Jag har de bästa av två världar, sommarstället här i Forsby samt lägenheten i Stockholm.

Nu sitte� vi i ditt somma�hus, omgivna av alla dina fina fö�emål. Ser du dig själv som en samlare?

– Jag har tänkt på att jag är en omedveten samlare.

Jag skall berätta vad som hände i morse. Jag sökte efter en tröja som jag tänkte att jag skulle ha på mig när du kommer. Och då märkte jag att jag har säkert tjugo stycken ylletröjor som ligger lite här och där. Då började jag förstå; jaha, jag samlar på ylletröjor också.

Här på sommarstället är det väldigt kallt, ibland nästan bara sjutton grader, så det jag behöver här, det är ylle. Så fort jag ser en fin ylletröja på loppis, ofta hemstickad, då känner jag att jag behöver den. Nu har jag minst tjugo. Men räknar jag med de tunna tröjorna så har jag säkert närmare femtio. De har kommit till omedvetet men har tydligen blivit till samlarobjekt.

Jag tror att alla människor mer eller mindre har det

179

180

181

”Det egna hemmet är den enda borg man har. Där kan man reagera och regera. Där är sakerna på sin plats. Och de stör inte. De är där man placerar dem. De finns och välkomnar en igenkännande.” omedvetna samlandet inom sig. Till slut så har man fem stycken av något och så är det kanske en samling.

– Det viktigaste för mig är att se till att jag får ett sådant hem som jag trivs i. För att få ett bra hem så måste man ha ordning på sitt hem. Nu skulle jag behöva ett stort skåp för alla mina ylletröjor, så att jag kunde ha dem fint på rad. Jag vill se var alla ligger.

Och så finns det ingen plats för ett nytt skåp åt tröjorna, någonting måste flyttas ut och så är vi tillbaka i omloppet igen. Då kan det bli svårt för jag kan inte skilja mig från det skåp jag borde kasta ut, eftersom det är befäst med ett visst minne. Att kasta ut en sak är som att sälja ett minne. Och det är där svårigheten kommer. För just det här med minnet, det tycker jag är viktigt när vi pratar om samlande. Det är lätt att komma ihåg någonting när man ser något konkret.

Minnet försvinner när det inte finns någonting att hänga upp det på. Ä� det så att en samling föde� en ny?

– Precis, så är det, till exempel i köket är det väldigt mycket papper överallt. Varför är det så? Ja, det finns ingenstans att sätta dem, så jag måste ha ett nytt skåp till köket också, för att placera alla papper i ordning.

Det är så det går till. Ett samlande leder till ett annat, men för min del börjar det ofta omedvetet. Jag märkte idag när jag tittade mig omkring här hemma att jag har sju hinkar i olika varianter på en hylla i köket. De har oplanerat blivit flera och nu plötsligt är de sju, och de ser ut att öka till antalet hela tiden.

Berätta om ditt fö�hållande till hinkarna!

– Hinkar, ja, vad är det för någonting? För mig är en hink någonting som fanns på fyrtiotalet, då var det fattigt här i Finland. Man såg människor som kom cyklande med sina hinkar. Många hade släktingar på landet och cyklade från stan för att köpa mjölk i sin hink. Det kommer jag ihåg väldigt starkt. Det fanns

182

också särskilda mjölkaffärer, Pedersöre handelslag hade en liten affär med bara mejeriprodukter. För mig är det väldigt speciellt med de här hinkarna. De väcker minnen, och det gör ju alla saker. När jag ser på mina saker kommer jag ihåg hur jag fick dem, var jag köpte dem och vem som sålde dem, jag vet hur jag kände när jag såg dem. Ibland minns jag vad sakerna kostade, att något var riktigt billigt och att försäljaren inte insåg värdet på det han sålde. Det är tillfredsställande om jag får köpa något billigt av någon som saknar kunskap och inte vet priset. Jag har haft tid att tänka.

Vad me� samla� du på?

– Böcker. Det här huset är ganska stort men det är ändå för litet för mig och alla mina saker. Men en bok till kan man alltid få plats med. Böcker är så billiga idag, speciellt gamla böcker. Många kastar dem men jag tycker att man skall njuta av sina böcker, för det ligger ett stort arbete bakom minsta lilla bok. Jag har stor respekt för böcker, också för små broschyrer.

Byggde du ut huset fö� att få me� plats?

– Genom ett testamente fick jag det här huset 1968, då var det ett litet torp. Jag drabbades av en stor sorg när min enda son dog i en trafikolycka. Han var 23 år och hade just kommit in på psykologlinjen. Här på Louiselund fick jag vara ifred. Jag stod inte ut med människor. Så småningom började jag anlägga en trädgård och utveckla det ena bygget efter det andra.

När man har sorg behöver man ha någonting att göra och arbeta med.

Kan man se det som att du byggde din egen borg eller tillva�o?

– Så kan man absolut se det, hemmet är det enda stället i livet där man får bestämma. Inte har vi något annat ställe där vi får vara ifred och där vi slipper ta hänsyn hela tiden.

183

184

”Föremål väcker minnen och för att behålla minnet måste du ha någonting att fästa minnet vid.”

186

– Det egna hemmet är den enda borg man har.

Där kan man reagera och regera. Där är sakerna på sin plats. Och de stör inte. De är där jag placerar dem.

De finns och välkomnar mig igenkännande. I Stockholm där jag bor dyrt och trångt kan jag inte samla på samma sätt. När jag är i soprummet märker jag att människorna slänger jättefina saker, därför att de inte har plats om de vill köpa något nytt. Men här i Forsby har jag ungefär tvåhundra kvadrat plus alla uthus, här kan jag verkligen samla. Utrymmet spelar stor roll.

Och med en egen borg är jag glad och tacksam över att jag slipper konfronteras med bygden utanför om jag så vill.

Ha� du något speciellt syfte med ditt samlande?

– Som omedveten samlare har jag inte reflekterat över om jag har ett syfte med samlandet. Jag har en massa saker, men jag kan också sälja dem. På så sätt kan de ge tillbaka, för de kostar ju, det är inte gratis att samla.

Men, jag kan alltid sälja en sak på nytt. Då blir jag av med den, och den är borta. Det tycker jag är en väldigt skön tanke. Sen kan någon annan köpa den, och sälja den, så det blir ett kretslopp, det tycker jag också är en bra tanke. Jag är inte den som köper dyra saker utan jag går på loppmarknader och på ställen där det är förmånligt. Det finns många saker överallt, jag kan välja att köpa billigt. Eftersom jag är så gammal tänker jag ibland att jag kanske kommer att dö plötsligt, då lämnas allting kvar, jaha okej, det är inget att göra åt det. Men, helst skulle jag sälja allting innan jag dör.

Då skulle jag veta vem historien går vidare till. På det sättet kan jag kontrollera det samtidigt som ett nytt omlopp påbörjas.

Du ha� inte svårt fö� att gö�a dig av med saker?

Skulle du faktiskt kunna sälja allting?

– Jag är ju tvungen att lämna det här stället och bara glömma det eftersom jag bor i Stockholm på vintern.

Då är det som om sommarstället skulle vara borta. När jag kommer tillbaka måste jag också lämna lägenheten och glömma den. Det är inget problem för mig. Jag kan inte hålla på och tänka när jag är här: ”Oj, hur är det i Stockholm nu, har de stulit någonting?” Allting måste kunna lämnas. Jag har hållit på med det här i tjugofem, trettio år så jag har lärt mig att lämna.

Du umgås egentligen med två helt olika uppsättni�ga� av saker.

– Det är en rikedom att ha två olika ställen. Jag kan tänka mig att ha till och med tre, fyra ställen. Glömma det ena och ta in det nya, för när jag kommer hit igen så får jag det på nytt. Det skulle aldrig gå att ha flera hem om jag skulle sitta och tänka på om det ena stället förstörs eller det andra brinner upp. Nej, det måste försvinna, för att jag skall kunna uppleva det igen. Jag skulle unna flera människor att kunna jämföra olika länder och olika människor, det är så berikande.

Vilka känslo� uppleve� du i fö�hållande till dina saker?

– Jaha, vi tar det här föremålet, vilka känslor har jag till dig? Nu skall vi se, det är en bra känsla, det är ett bokstöd, det är väldigt tungt och jag gillar det. Jag har en känsla för böckerna, de är vackra. Jag tycker om att den här väggen är så full med böcker. Det ger mig glädje, lugn och tillfredsställelse, det ger mig allt.

Men, jag kan också lämna det.

T�or du att "lämnandet" kan ha något att gö�a med hu� du ha� växt upp?

– Jag tror det, eftersom min mamma dog när jag var fyra år. Jag växte upp med min pappa och jag såg hur människorna uppförde sig när man är utsatt. Jag har inga goda minnen från när jag var barn, absolut inte.

Jag flyttades runt hos släktingar och undrade varför de var så ondskefulla då det fanns ett barn som inte hade någon mamma. Ingen brydde sig, det fanns mat, men ingen såg till att jag åt. Pappa kom hem sent på kvällarna från sitt arbete, jag tvingade honom att köpa korv med sig hem som jag kastade mig över som ett utsvultet djur. Ibland krävde jag att han skulle mata mig. Som femåring ville jag dö. Jag var så hungrig och brukade skrika och ropa på kvällarna. Då blev jag instängd i ett rum. En morgon vaknade jag av en syn.

En hand kom långsamt farande i luften. Jag studerade den noga. Den hade naglar, rynkor och var verklig. Jag tänkte att jag skulle få dö om jag tog tag i handen men jag ville visa den för mina kusiner först. Då jag kom tillbaka hade den försvunnit.

– Jag lärde mig alltså ganska snart att jag måste lämna saker och ting, det var bara att inse, lämna, gå.

Men jag tror också det beror på att jag har flyttat väl-

187

188

189

digt många gånger. Jag räknade en gång att jag har bott på fyrtiofem olika platser. Varje plats ger minnen, men varje plats skall överges någon gång.

Va�fö� ha� du flyttat så många gånger?

– Förutom att jag flyttade runt i barndomen så drevs jag också att flytta av andra skäl, något vi fortfarande pratar för lite om: männens ondska mot kvinnor.

Människor som inte har varit i en utsatt situation, utan familj eller stöd, kan inte förstå hur förnedrande det kan vara.

Fyller samlandet något speciellt behov?

– Det är klart att det fyller ett behov. Till exempel vill jag gärna slippa umgås med människor, eftersom jag får så lite ut av dem. Jag vill lära mig någonting och det är så få som har någonting att lära ut. Jag tycker

190

nog att sakerna och böckerna ger mera. De bråkar eller stör inte, de bara finns där. Det är fräckt att säga som jag säger. Jag förstår det, men varför inte provocera lite. Allt kan förstås bero på att jag har gått igenom mycket dramatik, just när det gäller människor. Varför säger jag att människan är ond? Ja, jag har sett det. Hur hon bara tänker på sig själv, det egna syftet. Egoismen finns i människan och den kanske måste finnas i människan, annars skulle vi inte överleva. Men den kan bli otäck när man är utsatt. Jag har aldrig upplevt någon verklig omsorg. Det har gjort att jag faktiskt har fått nog av människor. Det räcker helt enkelt.

P�ata� du med dina fö�emål?

– Nej, det gör jag inte. De finns där som tysta vänner, som inte gör något, de kräver inget. De bara väntar på att jag skall lyfta på dem och titta på dem.

� det du som kont�ollera� dina saker eller kont�ollera� sakerna dig ibland?

– Jag har kontroll på dem. I och med att jag kan lämna dem när jag reser härifrån så har de ingen kontroll över mig. De är döda ting, det är bara att lämna dem. Men föremål skall vårdas, städas, dammas och tas omhand.

Men man kan också låta bli att ta hand om dem. De kan få ligga och bara vara dammiga. Människor kan jag inte lita på men sakerna finns alltid där för mig, de sviker inte. Vi sakletare har antagligen något trauma.

Den enda kontroll vi har är över sakerna.

– Jag bor med mina saker i min borg och återskapar det hem jag aldrig har haft. Det gick bra ändå trots att det har varit kämpigt. Jag har aldrig mått så bra som nu. Men jag tänker inte börja slappna av och tänka att jag skall dö om tio år. Nej, nej, jag måste samla mer! ■

”Människor kan jag inte lita på men sakerna finns alltid där för mig, de sviker inte.

Vi sakletare har antagligen något trauma. Den enda kontroll vi har är över sakerna.”

191

”Att kasta ut en sak är som att sälja ett minne.”

192

193

S�UTE� RING Ibland toksorte�ar och systematise�ar jag� håller åt sake� hårt. Ibland släpper jag ut allt helt f�itt och låte� det vara, bryr mig inte. Till sist växer allt till en stinkande hög.

Enligt Freud kan sträng potträning utveckla ett samla�beteende� att inte vilja släppa ifrån sig� inte ge bo�t� sluta sig. Och kanske det kan vara så� att samlare har s�örre eller �indre s�ö�ningar i g�undbehoven; samla, äta och föröka sig.

Det finns ett lustigt fotografi när jag sitter på pottan och suger på sto�tån. Jag minns �in pottstol med värme� metallstommen hade en fint formad ljusblåmålad trärin�.

194

195

196

197

198

199

200

BJUDES A�T ME� �ÄRVARO H���A Va�je händelse i va�je människoliv är av betydelse. Och det finns milja�der av dem. �ilja�der olika so�ts liv. Jag b�ukar tänka på det ofta. Det är sto�t att omfatta att så många liv levs och avslutas parallellt och ännu större är det att tänka på hur många liv som har levts och avslutats. När jag vida�e beg�undar vad de olika liven kan ha rymt eller upplevt förlo�ar jag mig i melankoliskt dagdrömme�i.

De histo�ier som på något sätt har avbildats, uttryckts eller omformats till något fysiskt, blir beg�ipliga och ofta g�ipande. De är möjliga att minnas och vå�das. I mina lådor har jag många. Det är ko�ta livsviktiga st�ofer på gulnade pappe�slappar och det är a�tiga brev med unde�toner. Det är fotografier med stra�dfeste� och alldagliga dokument med nödvändig infor��tion. Alla �ittnar om me�� bakom dokumenten finns det obe�ättade.

Jag undrar vilka vägar det brev har haft där jag kan läsa om Madeline som vå�dade soldaten Raoul. Hon skickar bilder av Raouls gravsten till fade�n och försäkrar att hans son inte var ensam i det främmande landet. Raoul var mer för henne än en patient i mängden.

På ett skö�t pappe�sark med bred sva�t ram läser jag en inbjudan från Ma�i och Frans: till de�as lilla dotte�s begravnin�. Det måste ha va�it med tung hand de bokstäve�na skrevs.

201

202

203

204

”När jag är i min butik tänker jag inte på något annat, jag är bara här med sakerna.”

EDUARDO WECKLY

205

206

�A EN FÖRTJUSANDE PARISGATA öppnar jag dörren till den minsta och mest magiska butik jag har sett! Jag står stilla. Mina ögon är vidöppna, munnen likaså. Mitt huvud rör sig sakta i tystnad och jag tar in den dröm jag har hamnat i. Jag tänker att inga bilder i världen kan göra upplevelsen rättvisa. Jag frågar ändå Eduardo som äger butiken om han vill vara med i min bok.

Det går bra. Jag är så tagen av miljön att jag ber att få återkomma följande dag.

Igå� p�atade vi om att du inte se� dig själv som en samlare, men nä� jag komme� hit uppleve� jag att allt som finns i den hä� butiken ä� som en samli�g.

Om du hitta� något du själv tycke� om nä� du handla� till din butik, och �edan ha� en likadan sak dä� hemma, sälje� du då ett exemplar?

– På ett sätt ja, det är en annorlunda samling eftersom jag inte behåller den.

– Exakt! Det finns några föremål som jag inte kan sälja för jag vill ändå ha kvar ett av varje. Men om jag hittar ett till likadant, kan jag sälja det. Ibland hittar jag en bättre variant än den jag redan har, då byter jag bort den sämre.

Du nämnde också att du samla� åt samlarna, ha� du lätt fö� att låta saker gå vidare?

– Jag gillar verkligen allt här men jag klarar av att sälja sakerna vidare. Jag vet att de inte är här för att stanna.

Det är roligt om jag kan hjälpa någon att bli glad, för jag kan inte behålla allt. Det finns en frihet i att samla åt någon annan.

Ser ditt hem också ut så här?

– Ja, det ser ut på samma sätt. Lite färre föremål kanske, men det är fullt. Jag är väldigt intresserad av att arrangera, dekorera och komponera stilleben.

Vad ä� skillnaden mell�n att söka något som samlare och köpa som handla�e?

– En samlare söker efter den bit som fattas i samlingen, eller något speciellt att addera till den. Jag är inte sådan. När jag handlar letar jag efter saker jag tycker om. Om jag till exempel har fem små möbler, betyder det inte att jag samlar på dem. De finns för att jag har hittat dem, och just nu är de fem. Men jag söker dem inte för att samla på dem. Jag tror att samlarna inte

207

208

209

säljer saker, de behåller det mesta, har dubbletter, och kanske byter de ut saker ibland.

Kan man kanske säga att du samla� på saker som du tycke� om?

– Ja, precis. Men är det en samling? I så fall är mitt samlande väldigt enkelt eftersom jag gillar så många saker. Det är många som kommer in i min affär och säger: ”Jag köper bara sådant jag gillar, men jag är inte en samlare.”

Samlade du på något som barn?

– Som barn hade jag en stor samling av miniatyrer.

Jag satte alla i en låda till sist, det blev en samling.

Jag har alltid varit intresserad av små saker. Jag gillar miniatyrmöbler med lådor. Men jag vill se mina saker.

Om jag placerar något inuti något annat kan jag inte längre njuta av det.

Du tycke� om lådor men du tycke� alltså inte om att ha något i dem?

– Ja, jag gillar lådor. Ibland är det förstås trevligt att hitta något om man öppnar en låda. Men om jag lägger något i en låda är det för att jag inte har plats för det någon annanstans. Det är ett problem att ha samlingar om man bor trångt. Jag har en kund som samlar på matförpackningar. Jag frågade hur han visar upp dem och han sa att han har dem i lådor. Jag kan inte förstå att man köper saker, vet att man har dem, men inte ser dem. Men det finns förstås väldigt många olika samlingar och sätt att samla på.

Gå� du in i något speciellt tillstånd nä� du o�g�nise�a� och a��ange�a� objekten?

P�ata� du med sakerna?

– Nej, så galen är jag inte. Men när jag är här tänker jag inte på något annat. Jag är bara här med sakerna.

Jag går omkring och ordnar upp allting. Det är som terapi, jag glömmer allt dåligt, jag mår bra av att göra det här. Ibland när jag inte är här saknar jag min butik.

Ser du va�andet med dina saker som en so�ts medit�tiv �eligion?

– Ja, men en visuell sådan.

Butiken tala� antagligen inte till alla, men du fyller ett behov hos dem som fö�stå� det här.

– Det är en gåva när någon besöker butiken som med sitt innersta verkligen förstår mina känslor i den här atmosfären. Jag mår väldigt bra här, och det gör mig 210

så glad att höra när någon annan säger detsamma. En japansk kvinna stannade i en timme och tackade för den goda tid hon fick tillbringa i min butik. Jag tycker att det är fint att bjuda människor på en annan värld i några minuter, som motvikt till allt negativt som händer där ute. Här kan man stanna upp ett tag. Ä� du me� hä� än hemma?

– Jag har öppet sju dagar i veckan. Jag tillbringar så mycket tid här så miljön måste vara bra för mig att vistas i, det kan inte bara vara en affär.

Tänk så mycket fint det finns i Paris!

– Jag kommer från Brasilien, där var det svårt att hitta gamla saker. När jag kom till Paris gick jag varje helg på loppis. Jag upptäckte hur oerhört många gamla saker som finns i det här landet, det finns fullt av ting som jag gillar. Min smak och kunskap har också förändrats under åren. Nu försöker jag hitta ännu mer speciella saker.

För mig som första gången besöker en antikaffär i Paris är det verkligen speciella saker som serveras. Att vara här är som att betrakta en performance. Föremålen ligger stilla, men med sina attribut och det sätt de är arrangerade på, så spelas olika levande scenarier upp framför mig. Jag har en livlig fantasi och är tacksam över att personer som Eduardo bygger möjligheter för fantasispel. Även om han inte direkt ser sig som en samlare så är han för mig en scenograf med ett vördsamt förhållande till föremålen. Han samlar saker och konstruerar en fantastisk sfär och på ett barnsligt vis tycker jag att han bygger en bättre värld. ■

211

�ASS�O��N Att komma hem med en ny sak. Ive�n bultar inombo�ds och förväntan att placera tinget i ett nytt rätt sammanhang vet inga gränser. Jag ser eller hör inget annat, tappar ve�klighetskontakten och går in i någon so�ts infantil tillva�o. Leken bö�jar och kan ta vilka ommöble�ing�p�opo�tioner och vändnin�ar som helst. Ibland vet jag direkt var föremålet skall bo� en annan gång händer något oväntat när en ny enhet i�plante�as i en samling.

Oavsett b�ukar det sluta med att jag kan se mig själv stå med ett dumt flin över läppa�na, länge� när hålet är fyllt. Fö�nöjsamheten som blandas med en stolthetsudd och vävs ihop i ett vagt lyckoskimmer. Det är fint det� när en ny sak hittar hem.

212

213

214

215

216

�RIN�� Jag kan handla på nätet� eggas� klicka en vas till en va�uko�g och slockna.

Då går jag miste om ögon som söker ögon och chans till förhandling.

Då går jag miste om hud mot ke�amik och samtal.

Då går jag miste om smutsiga händer som virar gammalt tidnin��p�pper �unt objektet.

Stycken som håller veken varm.

Antikmarknade�na. Loppisa�na.

Sk�otmarknade�na.

Fy�ve�ke�ifält av människor och saker.

Jag blossa�, b�inner och vinner.

De rätta pusselbita�na.

Fö�bindelse�na.

Det plötsliga.

217

218

219

”Allt måste vara en utmaning, så är det! Och experimentlusta, det har jag alldeles för mycket av.”

NANNA FURU-JACOBSON

220

221

222

HON ÄR ENVIS OCH GLAD� och alltid mitt uppe i något projekt. Antingen är det en ommöblering på gång, kakor som bakas eller kläder som sys om. Som barn tyckte jag att hon var gammal. Nu tycker jag att hon är ung i sinnet. Hon är min mamma. En härlig mamma med så mycket livsenergi att jag ibland småler lite matt med tanke på att jag är fyrtio år och hon åttio. På ett kalas vid kaffebordet berättade hon att hon samlar på recept. Visst har jag vetat att mamma samlar på lite allt möjligt, är det inte klockor så är det vaser i färgat glas, men receptsamlingen hade jag inte reflekterat över innan hon entusiastiskt började prata om den.

– Jag kan sitta i timtal och läsa mina recept så som andra läser annan litteratur. Det är nästan som om jag hittar berättelser i recepten.

Vi tar fram receptböckerna och börjar bläddra. Jag flyttas tillbaka i tiden och minns många av de välanvända handskrivna papperslapparna. Vid första anblicken ser recepten inte speciellt sorterade ut, men när jag börjar plocka ut dem för att fotografera får jag höra att ordningen inte skall rubbas!

– Jag har delat in recepten på olika sätt och jag har en plan i vilken ordningsföljd jag vill testa de recept som jag ännu inte har provat. Om ett recept har för många ingredienser eller sådana som är svåra att få tag på så lägger jag receptet underst i samlingen.

Enkla recept är alltid lätta att följa. Det behöver inte gå snabbt, men att försöka hitta den perfekta balansen med enkla medel är intressant.

Mamma som växte upp utan mamma och med nio syskon började samla på recept redan i tolvårsåldern. Hon uppskattar att hon har 1000–2000 recept.

Huvudintresset är bakning men recepten består av både mat- och bakrecept. Hon minns hur hon som barn deltog i matlagningen och berättar om tillverkningen av ”mutti”.

– Jag gjorde själv ”mutti” i gryta över öppen eld, ingredienserna var kornmjöl, salt och smör. Det blev som smulor och åts med sked.

Ett liknande recept minns hon också som kallades för ”pripona”.

– ”Prinona” innehöll mycket kornmjöl och lite soda, smör, ägg och socker som rördes ihop och klickades ut på en plåt med sked. Det var en sorts vardagsbulle.

Sirapstillverkningen var ett annat mathantverk hon deltog i.

– Sockerbetorna krossades och kokades i flera timmar, sen silades de genom en tjock hampduk. Jag minns den stora grytan i uthuset och hur ivriga vi barn och ungdomar var att få smaka på den söta sirapen.

Själv har jag många barndomsminnen förknippade med den enkla och rejäla matlagningen. Jag minns smöret i smörpappret, hur vi odlade allt från rödbetor till jordgubbar, och den gång jag var oerhört arg över att delta i potatisupptagningen. Mamma har oftast varit i fähuset, på åkrarna eller i köket. Hon berättar om standardmaten; potatis och älgkött, pannkaka och risgrynsgröt.

– Vi livnärde oss nästan på älgkött. En period hade vi en enda ko som jag tog grädde av och kärnade smör, getmjölken gjorde jag ost av. Jag brukade också baka bröd, limpor och vetelängder en gång i veckan.

Mamma menar att hon har provat ungefär en fjärdedel av de samlade recepten och testar också olika variationer på dem. Om det är ett recept som hon vet att hon inte kommer att använda igen kastar hon det. Hon gör också sina egna recept.

– Sådant jag har bakat i unga år finns som grundrecept inom mig. Jag vet ungefär hur mycket socker som fungerar med två ägg och på samma sätt är det med vätska. Det finns vissa grundregler.

Mamma söker hela tiden efter nya recept och pratar om recept med sina vänner.

– Man kan inte begära ett recept av någon, men vissa vill gärna dela med sig.

Trots att mamma har starkt nedsatt syn och rörligheten i kroppen inte är som förr, låter hon sig inte 223

hindras. Hon gör det hon vill, är utrustad med ett positivt tänkande och vill klara sig själv i alla sammanhang.

– Allt måste vara en utmaning, så är det! Och experimentlusta, det har jag alldeles för mycket av.

Ja, jag kan inte fatta det, oavsett vad det gäller, om det är växter, matlagning eller bakning. Jag funderar alltid på om jag skulle kunna göra något på ett annat sätt. Jag funderade häromdagen på varför jag aldrig blir utan att göra. Jag har hela tiden något på gång, men det är för att jag har så många intressen. Jag ställer jämt till något nytt projekt och tiden vill inte räcka till.

Jag känner igen mig i beskrivningen och undrar om hon vet varifrån personlighetsdraget kommer?

– Det kan jag inte säga. Om det har gått vidare till dig också tyder det på att det finns i generna.

Jag konstaterar att vi på många sätt är lika och nämner att jag också lätt blir uttråkad och rastlös trots att jag har mycket på gång. Mamma instämmer.

– Förr när jag vävde mattor var det roligt att se dem växa fram, då var jag på något sätt lugnare och

224

225

226

njöt av stunden. Nu vill jag genast se resultat av det jag gör, jag tror att det har kommit med åldern. Tålamodet har blivit kortare, allt måste ske genast!

Mamma brukar säga: ”Man skall göra något av sig för att orka med sig.” Och gör, det gör hon! Förutom att hon samlar på recept har hon ett stort intresse för möbler, inredning och kläder. Som ung designade hon egna möbler som hon lät tillverka och idag spanar hon alltid efter nya föremål till hemmet.

– Jag vill ha en massa saker. När jag gick på Juthbackamarknaden såg jag bland annat några små runda bord. Oj vad jag tyckte om dem och skulle ha velat ha dem! Jag frågade inte efter priset, men jag tänkte att om jag skulle ha någonstans att ställa dem skulle jag nog betala ganska mycket för dem.

När det kommer till glassamlingen berättar mamma att det dyraste objektet kostade fem euro. Det handlar inte om värdet, utan samlingen är till för färgernas skull. Färg är viktigt för henne.

– Jag är estetiskt lagd och är extra noggrann när jag passar ihop färger. Jag vill att föremålen skall smälta ihop med sin omgivning. Både kläder och inredning måste vara rätt nyans, annars klarar jag inte av det. Jag skulle må riktigt dåligt om jag behövde bära en färgkombination som är fel enligt mig.

När jag undrar om mamma begränsar sitt samlande på något sätt skrattar hon nekande.

– Man brukar säga ”mycket vill ha mer”, så är det, och precis tvärtom efter en stund, då inser man att man har för mycket.

Jag brukar tänka: ”Vad har jag för fel, vad håller jag på med?”

Jag kan bli riktigt trött på mig själv, men samlandet är en del av livet, åtminstone för mig.

Mamma har planerat att samla sina egna recept på ett ställe, och sortera ut åtminstone vissa recept som hon vill att går vidare på något sätt.

– Då jag är borta kanske ni slänger allt på en gång.

Jag försäkrar att recepten inte skall slängas. Trots att jag inte ägnar mig så mycket åt matlagning och bakning så är mitt intresse att bevara receptsamlingen stort. Liksom min mor har jag alltid tankar på hur jag kunde göra saker bättre. Att sammanställa en receptbok skulle vara roligt. Jag får en påse med mig hem av ”experimentkakor” och en paj som enligt henne inte är tillräckligt lyckad för att bjuda någon på. Jag tänker tacksamt på all sorts mat som min mamma har gett mig under åren, både konkret och symboliskt, och hon avslutar med att säga: – Mat är inte allt, man kan inte säga att man skall leva för att äta, men man kan i alla fall säga att man skall äta för att leva. ■

227

228

MO��� ��KA Som ba�n bakade jag sandkako�, tant Hannas kako� och b�una bröd. Masso�. Men bara för att jag fick poäng i 4�-klubben. Det bakve�k jag mest passione�at gjo�de och utvecklade var bark�röd till leken "ba��hemsba�n på rymmen".

Det var en ensamlek som innehöll många pe�soner och �oller, där det solto�kade brödet med de fint malda natursubstanserna var det enda fysiska elementet.

Jag samlar på ka�demummarör innehållande osynliga tårar över de bullar jag ald�ig bakade åt mina ba�n. Men jag har bakat annat� med andra ingredienser. Och när jag plockar fram de djupfrysta, fina bakve�k min mamma har bakat tänker jag på hur många olika so�te�s mödrar och kako� det finns. Jag kan mekaniskt baka kako� men mest inlevelsefullt bakar jag bilde� och böcker.

229

230

231

I MIG FINNS ETT FÖRHÅLLNINGSSÄTT TIL� SAKER som har hängt med hela livet: ”Samla er inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla era skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. För där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” Bland annat det här ville jag tala om med en samlare som jag anade att hade växt upp med samma bibelord. En sommarhet dag går jag husesyn i ett hem med en mycket speciell atmosfär. Samlaren visar mig en undanskymd dörr längst bort i huset och vrider om nyckeln.

– Det är inte många som kommer in i det här rummet.

Det är som en egen värld som jag kan gå till och sätta mig ned i.

du inte skulle prata med mig, eller komma hit ensam och se mina saker och hur jag bor, skulle du ändå nästan kunna beskriva mig.

T�or du att and�a samlare också ha� hemliga rum?

Jag tycke� mig se att det du håller på med, gö� du omsorgsfullt.

– Det tror jag, de allra bästa föremålen visar man inte för vem som helst. Dem vill man helst hemlighålla för att undvika jämförelser, eller frågor om föremålen är till salu. Man vet aldrig vad samlare har egentligen, jag tror att de flesta har hemliga saker.

Jag har planerat att göra någon form av utställning och då blir allt avslöjat. Hur skall jag hantera det? Det finns en poäng med att vara hemlig, går jag ut med mitt intresse för synligt så stiger efterfrågan och priserna, och det skulle vara att motarbeta mig själv.

Jag vill gärna vara först med att ringa samlare som vill sälja sin samling. Jag vill inte skryta men jag har ändå byggt upp något som är ganska unikt. Det finns museer med liknande föremål, men jag tror att jag har mer än de har. Fast de har antagligen också hemliga rum, och visar upp bara en del.

Va�fö� samla� du på det du gö�? Ä� det ett vanligt samla�om�åde?

– Det är något med det genuina som jag är intresserad av, och materialet. Det finns kanske ett tiotal samlare i hela landet. Jag försöker leta upp alla. Med ett par samlare har jag mer personlig kontakt.

Beskriv dig själv, vilka egenskaper ha� du?

– Hur skall man förklara sig själv? På ett sätt är jag ganska pedantisk men det kan förstås ingen tro när de kommer in här. Jag kan gå på djupet med något och har ett öga för detaljer. Jag är också dokumenterande.

Fö�stärker fö�emålen din personlighet?

– Ja, de speglar mig. Man brukar säga att man vet vem man umgås med om man tittar i deras bokhylla. Om

232

–Omsorgen kan gå till överdrift också. Det får inte bli några misstag, tiden har på det sättet inte så stor betydelse, göromålen får ta den tid de tar. Egentligen har jag oändligt med tålamod. Man kan säga att jag är praktiskt lagd. Som barn samlade jag på frimärken, men dem kunde man inte hålla i på samma sätt som man kan ta i större saker. Det är inte bara med ögonen jag upplever mina samlingar, känslan i händerna betyder mycket för mig. Samtidigt är det viktigt för mig att ha något teoretiskt som motvikt till arbetet med händerna. Jämsides med samlandet skriver jag ner fakta om föremålen och studerar litteratur i ämnet.

Kunskapen ä� viktig fö� dig, du vill veta mer.

– Jag är förvånad över att en del samlare inte fördjupat sig mera. Jag har trott att jag som är ganska ung jämfört med många andra samlare kan fråga dem vad som helst, men jag har märkt att de inte heller vet.

Vissa vet förstås och mycket har jag lärt mig via dem men mycket har jag fått ta reda på själv.

Vi p�atade om olika samlartyper och du nämnde att det ekonomiska vä�det inte ä� viktigt fö� dig.

– Precis, det spelar ingen roll, bara på det viset att jag köper föremål tills jag är utan pengar förstås. Men annars har det ingen betydelse, för jag har inte tänkt sälja något.

Vad ä� ditt syfte med samlandet?

– Ibland tycker jag att jag inte har något syfte, att jag bara samlar för att det är roligt. Från början hade jag inte tänkt ställa ut någonting, den tanken har vuxit

fram de senaste åren. Det skulle kännas bra att någon dag visa upp något som folk kan se och studera.

Det ä� �oligt att det föds nya idée� i samlandet!

Vilka känslo� uppstår?

– Det är främst eufori, speciellt om något oväntat kommer emot. Jag kan förvänta mig vissa saker men om jag stöter på något som jag inte visste fanns, då är det fest!

Vad ha� du fö� �elation till dina saker?

– Jag äger dem förstås, men de sitter inte fast i mig. De har sina egenskaper som jag respekterar och beundrar. Men jag räknar med att människan är andlig och föremålen är jordiska. Vissa kanske tycker att både jag och föremålen är jordiska men i och med mitt synsätt på saker och människor så har jag kanske lättare att hålla en distans till mina föremål.

”Det är inte bara med ögonen jag upplever mina samlingar, känslan i händerna betyder mycket för mig.”

På ett sätt ä� det en ganska snäll d�og, den fö�stö� inte k�oppen.

Sitte� det också hårt i din ryggmä�g att man inte skall samla skatte� på jorden?

– Man får kickar, endorfiner frigörs precis som med droger.

– Det finns människor som mer än mig skulle behöva pengarna jag lägger på samlandet. Det kan jag inte förneka. Men mina levnadskostnader är på en sparsam nivå, och jag tror att vi får unna oss sådant som vi mår bra av. Jag får också kontakt med många personer. Ändå känns det svårt. Nu är jag inne på det här med att hitta på något att rättfärdiggöra samlandet med, men inte kan man förneka de goda sidorna heller.

Få� du någon ångest, bli� samlandet fö� mycket ibland?

Skulle man ta bo�t allt vad man fått och gett genom samlandet, då ta� man bo�t mycket.

– Jag kan eventuellt inspirera någon och förhoppningsvis få någon på bra humör.

Jag bruka� funde�a på hu� jag kan lägga så mycket själ och engagemang i döda ting.

– Jag undrar också hur jag gladeligen kan köra land och rike runt för att hämta ett objekt till min samling.

Ibland bli� sakerna som Gud. – Där din skatt är, där är också ditt hjärta. Har jag hjärtat i skåpet med min samling? Det är svårt.

Jag jämfö� ofta samlandet med d�ogmissbruk.

– Jag kan tidvis vara ganska melankolisk, då fungerar sakerna som antidepressiv medicin och drog.

– Det kan inte blir för mycket, nej, nej, nej! Jag har ingen samlarskam. Som tur är kan samlingen utvidgas då föremålen inte är så stora.

Det ä� �oligt att se din glädje!

– Jag har haft tur att hitta föremål till mina samlingar.

Jag är själv förvånad, det är osannolikt. Det känns konstigt nog nästan som om det skulle vara meningen. De föremål som jag har drömt om har kommit till mig.

Det låter väldigt banalt i jämförelse med till exempel någon som har varit svårt sjuk och tillfrisknat, men att få ett föremål kan känns otroligt för mig.

Det ä� som om du bä� på en hemlighet.

– Så är det. Jag går runt och myser lite för mig själv och tänker: ”Tänk om ni skulle få se min samling.” Om någon visar sin samling kan jag tänka att min är större och bättre. Det säger jag förstås inte. Det är inte ädelt, men samlandet kan väcka dessa känslor. Vi jämför automatiskt utan att vara medvetna om det: ”Vi har en bättre bil eller ett större hus än de.” Tillika känns det inte som om jag vill att någon skall beundra det jag gör. Det känns obekvämt. Varför vill jag ändå visa

233

upp samlingen? Kanske det är förundran eller glädje jag vill dela med någon.

eller blir misstänksamma på grund av min överdrivna glädje över något som kostar några euro.

Alla vill vi bli sedda och bek�äftade, genom din samling bli� du kanske indi�ekt bek�äftad.

Ren glädje kan p�ovocera ibland och det ä� fö�stås inte �oligt att känna sig missfö�stådd k�ing syftet med samlandet. Samtidigt så åte�komme� jag ofta själv till f�ågan om syftet.

– Om någon förundras över samlingen kan jag suga åt mig lite i smyg. Men beundra inte mig, det känns besvärligt.

Ditt ödmjuka personlighetsd�ag känns me� klädsamt än mitt eget ganska öve�dimensione�ade sätt att exploatera mig tillsammans med mina saker.

– Kanske jag vill vara ödmjuk. Men jag kan inte säga att jag är det, för då är jag inte det. Som barn var jag väldigt glad, och fortfarande ifrågasätts min glada natur. Jag kan vara väldigt glad över mina saker men folk kan uppfatta det som skryt, eller så tycker de att jag samlar bara för att vara märkvärdig. Det irriterar mig. För mig handlar det inte om skryt. Folk kan också tro att de har gjort en dålig affär och känner sig lurade,

234

– Jag tycker att samlandet föds fram, man går genom livet och träffar människor och saker som man fastnar för, vissa fastnar man mer för än andra. Det är kanske inte så beräknande att samla som folk kanske tror. Det är en del av en livsvandring. Man väljer inte alltid sin väg. Känslan av att lyckas kan vara ett syfte. Även om det är mycket konkurrens och tävling i samlandet så är det ett område man inte kan misslyckas inom. Det är till exempel ganska svårt att misslyckas om man samlar på kulspetspennor. Om man känner att man har misslyckats på något område i livet kan samlandet i förlängningen bli en ersättning. Man kanske också slutar försöka inom det område där man känner att man borde ha lyckats.

”Att samla är på ett sätt oförståndigt.

Vi samlar ihop något som någon gång i tiden har varit förskingrat, och i framtiden blir det troligtvis förskingrat igen för att åter samlas.”

Sakerna ge� uppenbarligen mening, se� du sakerna som sällskap?

– Jag kan inte säga att jag umgås med sakerna, det är för personligt, som om de skulle ha en själ. Men jag sköter om och vårdar min samling. Man ser det kanske inte nu, det kommer att märkas när jag har organiserat allt bättre, nu är en hel del inkastat. Samlingen ökar med ungefär hundra artiklar per år. Så länge jag lever hålls samlingen ihop, sen vet jag inte vad som händer. Det värsta är om den skulle splittras, med tanke på vilket arbete det har varit att samla ihop allt.

Man kanske skulle tro att jag ifrågasätter samlandet men det gör jag inte, det är det andra som gör.

Det finns inget som hindrar mig att samla på det jag är intresserad av. Men syftet kan jag filosofera kring, handlar det om att vara större och bättre än andra?

Vilken samlare vill inte ha den största samlingen? Det skulle vara teoretiskt möjligt att lägga samlandet på is, packa allt i lådor och tänka: ”Nu samlar jag inget på tjugo år.” Men i praktiken tror jag inte det skulle lyckas. Skulle jag se något som jag inte har, skulle jag inte kunna motstå att köpa det. Mitt samlande har gått för långt, det finns ingen återvändo.

Man kan inte förneka att samlandet ä� lite märkvä�digt ibland.

– Ja, annars skulle vi inte hålla på, inte vill man heller att det skall vara för banalt.

Det ä� väldigt mänskligt att samla.

– I Bibeln utgår man från att människan frestas till samlande av jordiska skatter. Att beskriva samlandet är svårare än vad man skulle kunna tro. Mycket samlande är sunt. Vi måste på ett eller annat sätt vara samlare för att vardagen skall fungera. Det behöver finnas mjölk och smör i kylskåpet för morgondagen.

Det finns många olika sätt att samla, men en viss personlighetstyp blir kanske lättare samlare. Det är intressant att fundera på hur andra samlar, och på vilka som blir en samlare.

Jag ha� funde�at ext�a mycket på det hä� i nästan två år, mycket ha� jag insett men många f�ågetecken finns fortfa�ande. Det ä� kanske som med kärlek...

– Inte blir man heller förälskad i vilken människa som helst, det är en livsvandring och så möter man någon eller något som tilltalar en.

Alla poete�, konstnä�e� och musiker ha� i å�hund�aden fö�sökt beskriva kärleken men det ä� ändå svårt att sätta ord på den. Kanske det ä� på samma sätt med samlandet.

– Man kommer aldrig till kärnan, man kan diskutera runtomkring ämnet hur mycket som helst.

Kanske det ä� det som ä� det intressanta.

– Att man aldrig kommer riktigt nära.

Det bli� en oförklarlig spänning i det.

– Något mystiskt. Det strider med förståndet. Tiden man sätter på samlandet som man kunde sätta på något viktigare istället. Men jag tycker att jag har hittat det perfekta samlarobjektet. Det är förhållandevis förmånligt, det har inte gjorts mycket forskning i ämnet, och där finns en insats att göra. Om någon annan redan hade sammanställt information om området skulle drivkraften kanske inte vara densamma. Det finns mycket annat på jordklotet som borde vara viktigare. Att samla är på ett sätt oförståndigt. Vi samlar ihop något som någon gång i tiden har varit förskingrat, och i framtiden blir det troligtvis förskingrat igen för att åter samlas. ■

235

S �ARTV��� I upphetsad ande ringde jag till min vän och sa att jag är o�olig över att hon skall hamna i helvetet. Jag gick ne�vöst fram och tillbaka över läge�områdets sneda cementplatto�. Gnuggade handflatan mot pannan. Det var allvar. Jag var säke� på att jag måste säga just så� där och då. Nästa dag ringde jag min mamma och förklarade att jag har ett nytt liv nu. Vi har ett nytt liv nu� jag� min man och vår son. En s�or förändring har skett för all e�ighet framöver. Hon tog det med �o. Jag klättrade upp på vå�t b�unflagande hustak och bad så starkt att jag e�for mig hovrande mellan grantoppa�na. �in vän tog mig med �o.

För mig fanns det en tid av mycket himmel och helvete� rätt och fel� bön och a�bete. Jag hantve�kshamrade hå�t i några hus� jag födde fle�a ba�n. Det funge�ade. Jag försökte förhålla mig till de sva�ta strecken i �in vita �uta. Men det är givet att livet förändrar. Schackmatt. Jag träffade personer som blandade det sva�tvita till nya fascine�ande och öd�juka mönste�. Jag insåg att det sva�tvita bara är sva�tvitt i isol�tion. Utan nyans ingen utvecklin�.

Jag har lä�t mig att ta människo� med �o. Jag a�betar på att ta mig själv med �o. Och jag be� mindre lagiskt på hustak. Utan ram ingen �o!

Att hålla sig till sva�tvitt kräve� mod. Att bryta färg kräver mod. Jag samlar också på mod. Och t�o.

237

238

239

MIN MUMIN I samtal med samlare har två sake� kommit fram som en märkbar gemensam fakto�: De flesta har samlat på f�i�ärken som ba�n och de flesta har en åsikt o� M��in�uggar. De so� samlar på annat än mugga�na säge� att muggsamlingen är den första de skulle sälja.

Vissa säge� att M��in�uggar är det sista de skulle bö�ja samla på.

Jag är en H��ul som inte samlar på M��in�uggar. Men �parg�is�u�in utan fot från sjuttiotalet har va�it min pe�sonliga följeslaga�e. Sva�t�it med tjock samlarmage.

Det finns ju också Mu�inf�i�ärken.

240

241

VI HAR FICKLAMPSLYST PÅ LEKSAKER på min butiksvind, jag har fotograferat honom när han åt en banan och vi har ätit thaimat i hans kök. Jag träffade Peter Plunkty på en samlarmässa i min hemkommun och vi pratade bort någon nattlig timme om samlande och livsprojekt. Han har hunnit med mycket och är full av energi med lek i kroppen. Förutom att han grundat Leksaksmuseet i Stockholm har han medverkat som expert i tv-programmet Antikrundan i över tjugo år, gjort Sveriges tyngsta bok, och berikat den svenska antikvärlden med sin kunskap. När jag besöker honom i hans sällsynt smakfullt inredda våning i Stockholm är jag i startgroparna för det här bokprojektet och inleder mitt arbete med att fråga ut en sann sakkännare.

Vad ha� du som samla�e lärt dig genom å�en?

– Att man skall begränsa sig. Jag har varit i hem som är förskräckliga, senast i förrgår var jag i ett hem som var förfärligt. Det var en enrummare fylld från golv till tak med klockor, oerhörda mängder med klockor och en säng i ena hörnet. Mannen hade ägnat hela livet åt att bygga klockfodral, sågat och lött. Det var fruktansvärt fult.

Jag tycke� det låter det som en fantastisk bild, va� det ingen ordni�g på klocko�na då?

– Det var ganska pedantiskt gjort, han var ingen slarver. Jag har kommit in i äckliga hem där badkaret har varit fullt med sopor. En del människor lever efter mottot ”den som har flest prylar när han dör vinner”, men det är fullständigt bisarrt. Man skall strukturera sin samling, och skriva ner vad man köpt och var man har köpt det, annars är det ett elände för efterkommande att ta reda på det. Det spelar ingen roll vad du samlar på, men en del försöker samla på allting, då blir det inget av det hela. Man skall alltså begränsa sig, sätta sig in i sitt ämne, använda sina samlingar till något vettigt, träffa folk, byta kunskaper, hålla föredrag eller skriva en bok.

Det ä� fint nä� du presente�a� samlandet på det hä� sättet, att fö�a kunskap vidare och gö�a någonting nyttigt!

– Det finns ju enstöringar som man brukar kalla för garderobssamlare, de vill inte visa sina saker, de ruvar på dem ungefär som bergatrollet. De gör aldrig någonting med samlingarna, de stuvar in dem i garderoben och så ligger de där. Man kan inte bara dra på sig grejer, då tar de över livet. Mina samlingar är intressanta och i de flesta fall är de värda någonting.

Alla samlingar behöver inte vara värdefulla, men de måste vara fräscha och hela. Man kan inte samla i travar, det är ett osunt förhållande. Det finns skräckexempel på galna samlare, det är känt sedan 1800-talet. Boksamlare framförallt, vissa kvävdes under sina böcker när de föll över huvudet på dem så de dog och låg där bland allt skit. Om det går så långt handlar det om en mental defekt.

Vad samla� du på?

– Jag samlar på cykelprylar, Stockholmsvykort och skyltar, men skyltsamlingen skall jag avsluta. Förutom skyltarna på köksväggarna har jag en stor lokal i källaren med ytterligare femhundra skyltar som jag

243

”Man skall begränsa sig, sätta sig in i sitt ämne, använda sina samlingar till något vettigt, träffa folk, byta kunskaper, hålla föredrag eller skriva en bok.” håller på och säljer, det är ingen mening att ha dem där. Jag samlar faktiskt också på en grej till, kataloger, priskuranter. Jag använder dem när jag skriver. Jag får mail av folk varje dag som frågar om konstiga saker och jag lär mig själv av det.

Ha� samlare någ�a gemensamma nämnare?

– Vissa tänker att samlarbehovet fick sin början på stenåldern, då vi samlade mat som ekorrar för att överleva. En annan hypotes är att de med ett kaotiskt liv vill strukturera livet genom sina samlingar. Anledningar till att man fastnar för någonting kan också ha med yrkesroller att göra, en frisör kanske samlar på frisörgrejer, en fotograf på kameror, kvinnor som säljer kläder samlar kanske på gamla kläder.

Va�fö� bö�jade du samla på just det du samla� på?

– Jag fick intresse för höghjulingarna när en kompis köpte en sådan för 45–50 år sedan. Jag tyckte den var vacker och ville ha en likadan. Jag fascinerades av att cykeln har betytt mycket för mänskligheten, den är en kulturens hörnpelare och en fantastisk uppfinning, knappt 200 år. Hur har man tidigare klarat sig utan?

Stockholmsvykort samlar jag för att jag bor i Stockholm och skyltar gillar jag för att de är hantverk och konst, naiv konst, med spännande typsnitt.

Ditt boende ä� o�iginellt, hä� finns fullt med saker men också tomma yto�, det ä� ordning på dig!

– Ibland säljer jag saker, och jag har gott om plats. Ja, det är en god ordning, jag hittar allting. Alla grejer skriver jag in i en katalog. När jag dör har barnen allt på en cd.

244

Ä� du ostruktu�e�ad någon gång?

– Det är när jag festar. Många människor är slarviga eller så är de väldigt pedantiska men jag försöker göra allt möjligt, köra motorcykel, dansa techno och ha middagar. Man skall inte låta samlingarna ta över livet. Ju äldre man blir, desto visare blir man och inser att man inte kan ta med sig någonting. I min bok avslutar jag med ”dit vi går kan vi ingenting ta med oss” och så visar jag en reklamskylt för en butik som säljer likkistor. Lite cyniskt, men man måste ha den attityden.

Jag vandrar runt i våningen och betraktar Peters tekniska mojänger och svulstigt vackra föremål. Jag bläddrar i böcker från de pampigt platsbyggda bokhyllorna och lyssnar till ett klingande spelverk. Köksväggarnas skylttapetsering vinner alla sorts försök till fyndiga kökstapeter. Jag fotograferar med sinnet och sparar nya intryck.

Det är söndag kväll och Peter skall gå på rockklubb. Jag vandrar vidare över Mariatorget. Mätt och glad av både mat och prat konstaterar jag att Peter är en okomplicerad och ytterst företagsam samlare och god förebild. Jag önskar mig Plunkty-ordning. När jag som barn listade alla föremål jag ägde var det ganska enkelt. Nu undrar jag hur många tusen föremål det skulle bli om jag försökte anteckna dem. Den listan kunde också bli en snygg tapet! ■ I Peter Pluntkys ent�é välkomnas man av en uniforme�ad skyltdocka och en liten del av hans cykelsamling som finns parkerad i ett vitrinskåp infällt i väggen.

246

247

”Kan jag få köpa den bruna soffan längst ner till höger, tack!”

JAG SER EN BILD AV ELVA HUSHÅLLSVÅGAR på Instagram och blir betagen. Det visar sig att ägaren bor bara hundra kilometer från mig, så jag bestämmer mig för att åka dit och hälsa på. Genast när jag stiger ut ur bilen ser jag en lägenhet som skiljer sig från alla andra. Balkongen och fönstren är fulla av färg. När jag kliver in i hallen stiger mungiporna uppåt. Jag möts av djur, barn och en färgsprakande värld. I hushållet bor Katja Saarimaa, en djurälskande, ensamförsörjande fyrabarnsmamma. Alla i familjen har diagnosen adhd och tillsammans med de två hundarna och tre katterna andas hemmet kreativ energi.

– Ibland känns det som ett väldigt kaos här. Vi är så många och har så mycket saker, men jag tycker att ett färggrant kaos är roligare än ett svartvitt.

Katja beskriver alla i familjen som energiska personer som tycker om att arbeta med händerna. Själv tycker hon om att fixa, måla och dona, och det resultatet syns konkret i lägenheten.

– När man själv har hittat, burit och rustat upp möblerna blir upplevelsen av resultatet stark. Det skulle vara mycket tråkigare att köpa en färdigmålad möbel för 150 euro.

Katja har lyckats hitta många saker gratis via tömningar av dödsbon, och hon kollar försäljningsannonser på nätet noga.

– Tv-bordet hittade jag i en avfallskontainer när ett offentligt utrymme tömdes. Lådorna fattades men byggnadsarbetarna bekräftade att de funnits. Jag grävde vidare och hittade en fullständig möbel som jag slipade och målade. Många föreställer sig att vår inredning kräver en hel del pengar, men så är det inte.

Katja samlar i huvudsak på danska Ira-burkar och brödlådor, emaljkärl från finländska Finel, speglar av Kaarlo Mäkinen och gamla, stoppade bomullstäcken.

Speglarna finns här och där på väggarna. Tio speglar och täckena närmar sig femtio stycken.

– Jag har många saker av annat också. Om jag hittar ett föremål som jag tycker om, ser jag det plöts-

ligt överallt. Till exempel tvättkorgar i plast. Jag sökte väldigt länge efter en äldre rund modell, en dag hittade jag mitt i allt tre stycken och nu har jag nio stycken tvättkorgar. Förutom till att förvara smutstvätt i så använder jag korgarna till bland annat tyg, skor och mjukisdjur. Tyghögarna växer, jag planerar att jag skall sy en massa saker men jag har inte tid. Jag får sy sen när jag är pensionär. Då har jag tyg att ta till.

Täcken har alltid tilltalat Katja. Som barn hade de några hemma och de exemplaren skulle hon inte göra sig av med.

– Många av mina täcken är i användning och de fungerar också som dekoration och dämpar ljudet i lägenheten. Nu har jag fler än nödvändigt. Jag har bestämt att jag inte köper fler täcken om jag inte stöter på något riktigt fint. Jag blir alltid tvungen att förklara för äldre personer varför jag samlar på gamla täcken, de förstår inte att man kan tycka om dem. Men jag förtjusas över att de alla har olika mönster och fina färger.

Katja har en gräns för vad inköpen får kosta. Saker från Finel får kosta max fem euro och andra föremål max två euro. På en marknad för fem år sedan hade hon samlat en sopsäck full med Finel-föremål för under 20 euro, men nu har priserna stigit mycket.

– Om man hittar något värdefullt för 50 cent så minns man den känslan, det är en attraktiv del av

251

252

samlandet. Vissa gardiner har jag varit tvungen att betala mer för men jag är inte beredd att göra större satsningar, vi har en liten budget. Saker hittas ändå.

Ibland tänker jag att det skulle vara lätt att gå till ett varuhus för att köpa nya gardiner, men det känns fel att köpa nytt, jag kan inte göra det.

I närområdet finns många loppisar som Katja aktivt besöker flera gånger i veckan. Det är mycket skjutsande av barnen och på vägen passar hon på att sticka sig in till olika loppisar.

– Om barnen är med brukar de komma och visa vad de hittat eller skicka mobilbilder, de vet vad som uppskattas. Det är också praktiskt eftersom man kan hitta barnkläder på samma gång. Men jag har inte börjat köpa retrokläder åt barnen och inte till mig själv heller. Jag bär alltid svarta kläder. Jag har en hel del fina vintageklänningar, men de bara hänger i skåpet. Jag har minskat på dem. Allt kan man inte samla på.

När Katja var i tioårsåldern packade hon sin mammas alla retrohanddukar och bordsdukar i en låda, som hon ställde under sängen. Hon skrev en lapp med texten: ”Till Katja när hon flyttar till ett eget hem.”

– Nu är de alla i användning, men det gick många år innan jag började använda dem. För fem år sedan bodde jag med Ikea- och Jysk-föremål. Men så träffade jag en antikhandlare och vi började åka runt tillsammans på olika loppisar och evenemang.

Katjas samlande på färgglada ting började med Arabias kaffekoppar och utökades med föremål till hela hushållet. Nu har hon en kärleksrelation med antikhandlaren och han hjälper henne att fynda fina saker och transporterar dem åt henne.

– Vi bor inte ihop. Han har också adhd och det är lugnast för vår familj att vi bor på olika håll, men vi delar det gemensamma intresset för att åka runt på loppisar tillsammans. När jag hittar något fantastiskt föremål brukar han ta fram kameran, han säger att mitt ansikte är som en sol, och att det måste dokumenteras. När jag umgås med honom och hans samlarvänner har jag märkt hur fanatiska de kan vara. Man kan se hur deras händer skakar då de hittar något fynd, och jag är likadan.

Katja berättar om ett klädskåp som hon sålde till en person som körde många hundra kilometer för att hämta det, och betalade över hundra euro.

253

– Det kändes nästan dumt att ta emot pengarna när personen hade kört så långt. Enligt mig var inte skåpet så värdefullt, men i storstäderna är folk som galna efter liknande möbler och betalar vad som helst. Speciellt på landsbygden ser många äldre människor inget värde i gamla möbler. En kvinna berättade för mig om tre teakhyllor som hade eldats upp på bakgården när föräldrahemmet tömdes.

Katja ser möjligheter i oansenliga möbler och tycker också att det kunde vara roligt att inreda andras hem. Hon tror ändå inte att hon skulle göra det med samma känsla som i det egna hemmet. Hon berättar om alla sina projekt, och om förrådet som är fullt. Idéerna tar inte slut och hemmet är i ständig förändring.

– Ibland funderar jag på varför jag har samlat på mig så många ofärdiga projekt. Jag har alldeles för många. Men jag har också lätt för att låta saker gå vidare. Jag säljer eller byter saker med andra samlarvänner. Vi är många som hjälper varandra. Många taggar mig på olika försäljningsinlägg på nätet, det är roligt.

Katja publicerar bilder från hemmet på Instagram och det motiverar henne också att städa. Hon tycker att de tråkiga vardagssysslorna blir roligare när hon får hålla ordning i ett hem som hon själv har skapat på ett speciellt och personligt sätt.

– Jag har egentligen inga andra fritidsintressen än samlandet. Jag kan inte åka så långt bort hemifrån på grund av familjen, men det här intresset kan jag utöva hemma.

När jag stiger in genom dörren sköljer alltid en glad känsla över mig. Jag tänker: ”Det här är mitt hem. Det är verkligen mitt hem.” ■

�ROG�UN� Ur b�isten� att inte ha� att inte bli sedd� att inte känn�� där g�o� längtan efter me�. I frånvarons tillstånd föds en önskan om växt.

Uttrycksbehovet pyr.

256

257

260

261

262

”Jag har behandlat sakerna som små barn men nu är jag mogen att överlåta allt.

Jag kan inte ta med mig något då jag dör.”

HÅKAN LILLQVIST

263

264

EN SOMMAR ÅKTE JAG MED HÅKAN för att titta på hans gedigna skolfastighet, som fungerar som lagerutrymme för hans musiktillbehör och radioapparater, flipperspel och flyglar. Jag såg honom omsorgsfullt öppna askar och rulla fram originaldelar till rörradion samtidigt som han berättade om sitt livsverk: alla de apparater och tillbehör han köpt, sålt och servat. Senare, en vinterdag, träffar jag honom i hans musikaffär i Jakobstad för att prata mera.

Håkan är född i Jakobstad där han har bott i hela sitt liv förutom då han studerade vid Åbo handelshögskola. Hans farfar startade affären 1926 och snickrade all inredning själv. Två år senare tog Håkans far över butiken. 1944 flyttade rörelsen till den fastighet där den ännu finns i dag. I butiken hittar man allt som har med musik, radio, tv och foto att göra, ända från 1930-talet fram till 1990-talet.

– Verksamheten bestod i början av att bland annat sälja rakblad och munharpor. De beställdes från Tyskland och betalades med ostämplade frimärken.

Sen utökades sortimentet med vevgrammofoner, stenkakor och radioapparater med inbyggda högtalare. Innan dess lyssnade man på radio med hörlurar och trattar. Många byggde också egna kristallmottagare. Det var enkelt, man behövde ingen el, bara en kristall och en bra antenn, och så klättrade man upp några meter med en ledning i ett träd.

Redan som barn tillbringade Håkan mycket tid i affären. Efter studierna började han arbeta tillsammans med sin pappa.

– Jag skötte förtullningen. Vi hade mycket import på den tiden och jag kände alla gubbar på tullpackhuset. I slutet av femtiotalet fick pappa en hjärnblödning och blev förlamad i ena sidan. Då tog jag över affären. Han fick ytterligare hjärnblödningar och var förlamad lite från och till. Ändå levererade vi och bar pianon, i värsta fall upp till tredje våningen. Då var min rygg ännu i bra skick, jag behövde inte utföra någon tyngdlyfting på kvällarna. Men nu är ryggen sämre, det kan säkert vara sviter från lyftandet.

Håkan berättar att många som besöker honom säger att de önskar att de kunde stanna en hel dag. För

den musik- och teknikintresserade går tiden säkert snabbt om man börjar botanisera i Håkans hyllor.

– Minnen framkallas här. De som höll på med kassettband är vuxna nu och alla minns när man sa ”tyst” och tryckte på REC. Vinylgenerationen är äldre men de är också intresserade av kassettbanden, som nu igen har blivit efterfrågade.

Rörradion har varit Håkans favoritpryl.

– Den har det bästa ljudet, likadant är det med vinylskivor, de är överlägsna i ljudåtergivningen.

Håkan tittar ut över sin butik och konstaterar att han, trots kaoset, har ett visst system. Flyttar någon på något hittar han det inte igen. Han tänder en cigarett.

– Nu avslöjas mina synder. Rökningen skulle jag gärna slippa, men det är inte så lätt. Jag började smygröka redan på skolrasterna. Det är det dummaste jag har börjat med, men kanske man måste ha någon synd. Öl och brännvin har jag sluppit ifrån, jag har nog provat på det också. Jag har många tomburkar i farstun, men det är inte jag som har druckit dem. När jag kommer till butiken på morgonen brukar jag plocka upp de som ligger utanför, man får ju 15 cent för dem.

Håkan ser sig som företagare, handlare och samlare, men nuförtiden köper han inte längre in mera saker.

– Nej, jag har tillräckligt. Mycket är inköpt för att säljas, men det är avskrivet nu. I en tidning stod det att ryktet säger att jag inte har köpt in varor sedan slutet av 1980-talet. Det ligger en hel del sanning i det.

Nu står han inför att sälja hela sitt livsvärv och pratar om hur tiderna har förändrats.

265

– Det går nästan inte alls att sälja saker i butiken nuförtiden, men på Ebay skulle de gå åt som smör i solsken. Gärna skulle jag förstås se att någon tar över företaget, skarvar i så att säga. Jag har behandlat sakerna som små barn men nu är jag mogen att överlåta allt. Jag kan inte ta med mig något då jag dör.

Affären är sannerligen en originell helhet, med allt från 1980-talets freestylar till elektronikkomponenter och kameror. Fast det är en butik är det tillika ett museum.

– Det här är unika saker vars värde inte kan mätas i pengar, därför finns det inte heller någon konkurrens att tala om. De som köper det här får en lottovinst.Många lägger en massa pengar på lotto fast de inte får något tillbaka. Istället för att börja från noll kan man börja med färdigt dukat bord. Till att börja med tänkte jag att jag kommer att ångra mig om jag säljer allt, men allt har ett slut och det är ett ansvar att ha en butik. Jag har som de flesta småföretagare haft mina utmaningar och svårigheter, men allt har löst sig och det känns bra att ha klarat sig så här länge. ■

Jag tror de flesta ortsbor har ett minne av Håkans butik, som är en viktig plats i staden. Här har många människor kommit och gått. Under tiden jag hälsar på får Håkan en leverans med äppelmos, och besök av en glad kund som köper en drivrem till sin lp-spelare.

Det är en fascinerande upplevelse att titta runt i Håkans gömmor! Mina ögon vandrar över alla sorters prylar. Jag ser sagokassetterna jag hade som barn, här kan man ännu få dem i sina originalförpackningar. Affären är som en saga och jag hoppas att den får ett lyckligt slut!

267

268

269

270

271

ARMA TARMAR Det ändlösa ��arandet.

Att jag inte kan släppa ifrån mig.

Jag kämpar. Jag övar.

Jag anstränger mig.

Annars d���knar allt i min avförin�.

272

273

274

275

”Jag är en orädd aktivist och jurist som äger ett bönehus.”

IDA ASPLUND

HON ÄR MÅN OM INREDNINGSDETALJERNA och betalar för de små porslinskrokarna som jag har lagt undan åt henne. Samtidigt berättar hon om nyförvärvet, ett bönehus. För inte så länge sedan talade hon om ett annat nyinköpt hus. Energisk och färgglad har hon med jämna mellanrum dykt upp i min affär och jag inser att den här driftiga kvinnan inte bara renoverar gamla hus; hon samlar också på dem.

Tillsammans med sin sambo Mikael och deras två barn har hon två boenden, ett i Österbotten och ett i Västerbotten. En sommarmorgon kör jag på krokiga grusvägar för att hälsa på Ida i deras lilla röda österbottniska stuga. Hemmet är inrett med stilkänsla och personlighet, det är lågt till tak, vilket tillsammans med textilierna och väggbonaderna ger en ombonad känsla. Familjens tax Lajka hälsar glatt och lägger sig tillrätta i gungstolen. Mikael tar med sig de båda döttrarna och morgonmålet och går upp på vindsvåningen. Ida och jag sätter oss vid köksbordet.

Det var med stugan vi sitter i som Idas hussamlande började. Men grunden var också lagd hemifrån.

– Mamma och pappa har flera gamla hus och en orsak till det är min pappas farbror Albert. Han emigrerade på 1920-talet till Kanada, där han senare köpte, renoverade och sålde hus. Han kom tillbaka till Finland första gången på 1950-talet och började senare vara här halvårsvis. Han köpte alla möjliga gamla hus, sådana som vår släkt hade anknytning till, men också platser som han kände igen sig i. Han trivdes i de gamla miljöerna och värdesatte dem.

I början av 2000-talet var det Idas tur att ta över det hus i byn Monå där hennes farfars far har växt upp. Hennes pappa är från trakten och träffade Idas mamma i Sverige. Ida är uppväxt i Umeå. Hon minns somrarna i Finland när hon som barn lekte i en sytningsstuga. Allt i huset var bevarat från förr; bakugn, råspis och plankgolv.

– Jag har växt upp i gamla husmiljöer men när jag övertog det här huset var det första gången jag började arbeta med hus praktiskt. Jag visste ganska lite från början men jag köpte alla böcker jag hittade och började läsa på. Klart att jag har gjort många misstag, gått hårdare åt än vad jag skulle göra nu, men jag har utvecklat min teknik under åren.

Ida har också hjälpt till med renoveringen av sin farmors barndomshem och mammans hemgård.

Hundratals fönster har renoverats av Idas händer,

rödfärg har kokats och många historiska byggnader har rustats upp.

– Jag tycker om det genuina som är långt från slit- och slängsamhället. Jag har väldigt svårt för det här individualistiska tänket där det bara är ” jag” och ”mitt självförverkligande” som står i centrum. Jag vill vara en del av en kedja, i en kontinuitet. Det känns meningsfullt att förvalta och utveckla miljöer, att ge något som är bättre till nästa generation. De är också en länk i kedjan. Det är en stor livskvalitet att bo i en miljö där det finns en historisk närvaro, där det är andra som har gått över trösklarna och lämnat spår, som man själv får gå vidare i.

Ida har varit intresserad av historia och släkthistoria ända sedan barn. Hon minns sin pappas farbror sitta dagarna långa och berätta historier om släkt, vänner och folk från trakten.

– Det är kanske typiskt för emigranter. När man är uppväxt på en annan plats konserverar man händelser och minnen bättre. Människor som lever på samma plats varje dag följer med i utvecklingen på ett annat sätt än de som reser bort. Då tror jag att man starkare börjar uppskatta att man är en länk i en kedja, det tycker jag är en fin tanke. Jag har jättesvårt att förstå varför man måste bygga ett nytt hus. Det är lätt att förstå att man bygger ett hus, men att det är så viktigt att bo i ett hus där ingen annan har bott, det har jag svårare att förstå. Det är fräscht men det är helt histo283

rielöst. Jag tycker att det är helt fantastiskt att kunna bo i ett hus där många generationer har bott före en själv, det ger en helt annan dimension till boendet.

När Mikael kom in i bilden var han till en början helt ointresserad av gamla hus men med Ida och husen fick han också intresset. För sex år sedan köpte de sitt andra boende i en liten by utanför Umeå – ett hus i riktigt dåligt skick som hade stått tomt sedan 1960-talet. De har lyft upp huset med domkraft för att byta syllstockar. De har kokat färg i ösregn under en presenning stor som ett cirkustält. De har grävt för hand. Det låter faktiskt lite som cirkus att höra om de olika renoveringsskedena, som började med två spadar, en skottkärra och två stormlyktor.

– Det fanns ingen el i huset. Taket läckte, salsgolvet hade ruttnat och möbler hade fallit igenom.

Det var enorma sättningar överallt, köksdelen hängde ner cirka 30 centimeter. Stället såldes också som tomtmark, huset sågs som värdelöst. Säljaren trodde att det var berggrund men det visade sig vara stora stenar i en lerhaltig jord. För hand grävde vi ut 70 centimeter djup fruktansvärt tung jordmassa på ett 30 kvadratmeter stort område. Stenarna baxade vi ut och de största blev fundament till kakelugnarna.

Innan grävmaskinen hade sänkt marknivån utanför med en meter och dränerat, rann det vatten in i grunden och vi stod där med en pool och en hemsk, fuktig jordlukt. Då var det rätt så deppigt.

På gårdsplanen finns ytterligare två byggnader, ett uthus och ett hus som har fungerat som slakteri.

Huset ligger vackert med utsikt över älven. De originaldelar av huset som har varit möjliga att ta tillvara har blivit renoverade och en tillbyggnad har gjorts för att rymma familjen. När de bytte tak så ökade de också på takhöjden med 1,2 meter, och en farstukvist byggdes vid ingången.

I fem och ett halvt år har de renoverat huset. Ida konstaterar att det nog har varit slitsamt att vara två heltidsarbetande småbarnsföräldrar som har jobbat med renoveringen på kvällar och helger. Ida har arbetat som universitetsjurist men är för tillfället tjänstledig och doktorerar i rättsvetenskap.

– Jag är ingen yogamänniska, utan jag vill ha hårt arbete. Många har undrat hur jag orkar med huset, men jag ser det som en räddning. Genom att gräva eller slå med slägga om kvällarna har jag bearbetat det som har hänt i mitt förvärvsarbete under dagarna.

284

Graviditeterna har inte påverkat renoveringstakten, Ida har målat och klättrat på stegar några dagar innan förlossningarna. Efter förlossningarna har hon satt igång med byggandet igen efter tre veckor med första barnet, och efter bara fem dagar med det andra.

– Föräldraledigheterna har gjort mig slutkörd på sitt sätt och ibland har jag känt att jag måste få stimulans. Då har byggandet varit en räddning igen. Ibland har vi renoverat turvis men om vi har haft barnvakt och byggt tillsammans har tempot varit hårt. Jag är, och har alltid varit en drivande person, jag är som en blåslampa. Jag är extremt envis. Om jag är övertygad om en sak, då gör jag den oavsett vad. Jag är också uthållig, orädd och ser möjligheter. Det är väl några skäl till varför vi kan ha så många hus, jag är inte rädd att ta mig an en ny utmaning.

Knappt ett år efter att de startat renoveringen i Sverige blev det dags för nästa husköp. De hade spanat på den genuina bondstugan bredvid sitt bostadshus i Finland. Huset hade enbart använts som sommarbostad efter 1960-talet och de blev oroliga för att det skulle rivas. De hörde av sig till en av dödsboets elva delägare och fick köpa det.

”Jag är ingen yogamänniska, utan jag vill ha hårt arbete.

Många har undrat hur jag orkar med huset, men jag ser det som en räddning. Genom att gräva eller slå med slägga om kvällarna har jag bearbetat det som har hänt i mitt förvärvsarbete under dagarna.”

285

– Vi har bytt brädfodring och jag har renoverat en hel del fönster. Vi har också byggt ett badrum där inne som rymmer en plåtkakelugn. Först tänkte vi att man inte kan bygga badrum själv, men nu tycker vi tvärtom. Vi har läst in oss på byggreglerna i respektive land och när man gör arbetet själv har man kontroll över varje steg och kan se till att det blir bra gjort.

Jag tror inte att vi skulle ha vågat bygga badrummen själva i Umeå om vi inte hade testat här först.

Med huset följde också en loftbod. Det var meningen att den skulle skänkas till hembygdsgården men när Ida och Mikael övertog stället fick den bevaras på sin ursprungliga plats. De har satt mycket arbete på att räta upp byggnaden och nu pryder den tillsammans med de övriga husen sin miljö. Bredvid bostadshuset finns också en liten bod som från början har varit toppen av en väderkvarn. Den har de nu inrett som gäststuga. Känslan av Bullerbyn infinner sig när man vandrar runt mellan byggnaderna, och de har ju faktiskt två Bullerbyar, både en svensk och finländsk variant.

– Jag har bott på två ställen under hela min uppväxt så det är ganska naturligt för mig. Vi är väldigt

flitiga båtresenärer. Men min identitet är finlandssvensk, jag känner mig väldigt lite svensk. Jag trivs i Sverige på många sätt men jag upplever samtidigt ett främlingskap gentemot Sverige fast jag är uppväxt där. Jag känner mig värderingsmässigt mer hemma i Finland. Mitt främsta engagemang, förutom gamla hus, är språkrättsliga frågor som har engagerat mig sedan tjugoårsåldern. Jag håller på med en massa aktivism. Jag tycker att det är viktigt att jobba för en medborgarrörelse och jag sysslar mycket med opinionsbildande arbete bland annat genom att delta i debatter, både genom artiklar och andra medier.

Ida har inspirerats av uppväxten i Umeå på 1990-talet. På den tiden var Straight Edge, veganism och djurrättsrörelsen starkt synliga i samhället. Redan som fjortonåring var hon med om att blockera E4:an på den bilfria dagen. Hennes mamma hörde henne bli intervjuad på radion och undrade: "Vad händer, håller det på att gå utför med min dotter!”

– Jag var aldrig med på våldsamheter men det var en stark ”do it yourself-kultur”. Jag blev vegetarian och tyckte det var härligt att diskutera samhällsfrågor och också göra någonting åt dem. Jag har tagit med

289

Bostadshuset i Sverige.

Det fö�e detta slakte�iet.

Uthuset.

Bostadshuset i Finland.

Gästhuset.

Bönehuset.

Renov��i��sp�ojektet i Finland.

Loftboden.

”Det här med döstädning, det är en märklig sak.

Det förutsätter att man inte ska lämna över något till kommande generationer, i varje fall inget osorterat. Jag ser det tvärtom; som att det jag skapar är åt kommande generationer – jag är en länk i en kedja. Det blir ingen döstädning då.” mig mina erfarenheter därifrån och tillämpar dem i olika sammanhang i Finland. Det sticker ut lite för folk är inte riktigt vana med den kulturen här. Människorna är mycket mer ängsliga, det är otroligt vad vissa kan bli provocerade av en debatt och ett samhällsengagemang som jag tycker kunde välkomnas.

Men många blir också inspirerade och ser nyttan i det hela.

När djurrättsrörelsen var stark på den svenska sidan, hade pälsnäringen sin blomstringsperiod på den finlandssvenska ort Ida delvis växte upp på.

– Jag är inte alls mot pälsnäringen, så länge djurhållningen är regelenlig ser jag inga problem. Där skilde jag mig förstås från de jag umgicks med i ungdomen. Jag fick mycket inspiration av dem, men att jag inte äter kött i dagsläget är mer en gammal vana än en ideologi. Jag fiskar mycket själv, min sambo jagar älg och mina föräldrar och systrar har också jägarexamen.

Jag är den enda i familjen som inte är jägare, men jag 292

är med och styckar köttet, och tycker att det är bra om mina döttrar börjar med jakt.

Att höra Ida berätta om allt från jakt till veganism får mig att förflyttas tillbaka till mitt eget 1990-tal. Jag minns minkarna och den viktiga älgjakten och första gången jag åkte utomlands som 12-åring till Umeå för att hälsa på min moster. Hur jag med stora ögon såg på den stad som var Idas normala aktivistställe.

Jag imponeras av att höra om hennes självklara mod och engagemang i det som intresserat henne. När jag satt i bönehuset i skogen var hon aktivisten ute på fältet. Och nu har hon faktiskt köpt ett eget bönehus!

Hon är inte religiöst troende men hon har en stark tro på många andra sätt. Vi förflyttar oss till kyrkan.

Ida lyfter fiolen och spelar. Tonerna ljuder sprött och vackert i den ljusa salen med den mäktiga takhöjden.

Jag tänker på det som har hänt i denna byggnad samtidigt som jag lyssnar till den musik som Ida har skrivit själv, en del i hennes aktivism.

– Jag har kommit igång med musiken igen. Jag har just publicerat en video på YouTube som jag skrivit text och musik till. Bönehuset är en perfekt studio och skrivplats, många frågar vad vi skall ha huset till, men det skall få vara som det är, ett bönehus, det är tillräckligt. Vi hade ingen tanke på att köpa det men när en person från Baptistförsamlingen ringde oss, kunde vi inte tacka nej till ett sådant speciellt erbjudande.

Huset har stått tomt sedan 1986 och är troligen ett av de äldsta frikyrkliga bönehusen i Finland. Församlingen bildades 1873 som en av de första i landet. Ida har besökt landsarkivet för att forska kring rörelsen och huset. I början var det mycket kontroverser, kyrkans folk rev undan grundstenarna. Ida planerar att göra en utställning i bönehuset om dess historia.

– Baptismen har haft en otroligt stor betydelse för många personer i hela den här bygden. Vi har fått ett ansvar att bevara bönehuset och funktionen skall få vara densamma som tidigare. Folk får komma och

besöka det så ofta de vill. Sen kanske vi ordnar olika slags verksamheter, vi får se vad, men vill någon låna lokalen går det bra. Åtta byggnader är nu i trygg omvårdnad men Idas mål är att rädda åtminstone tio hus innan hon dör. Att ha så många hus upplever hon inte som någon stress, hon menar att det är skillnad på hur man ser på husägande.

– Att hålla tak och fönster i skick är faktiskt det enda man behöver göra, att röja undan gräs och växtlighet är förstås också bra. För mig handlar det om att rädda hus undan rivning. Även om jag inte kan ta mig an huset nu så kommer det att bevaras för en kommande generation. Folk tror att man måste göra allt möjligt och ha orimliga mängder tid för att äga ett gammalt hus. Det är en otrolig mytbildning kring detta. De traditionella byggmetoderna och färgvalen är de minst krävande. Timmerhus är enkla att underhålla med otroligt smarta och utbytbara konstruk293

294

295

”I vårt moderna samhälle där man måste vara väldigt mobil och beredd att röra på sig så blir det här med att ha ett hus någonting som gör att man kan få en illusion av stabilitet.

Jag vet att det här huset står och väntar på mig även om jag inte är här.” tioner. Hur kan den kunskapen ha gått i glömska på femtio år? Visst kan man ha moderna fönster i aluminium men det ekologiska avtrycket blir stort.

Ida och Mikael har på olika kreativa sätt samlat ihop förmånligt byggmaterial till sina hus. De har räddat byggdelar från rivningshus och hittat många saker via olika försäljningssidor på nätet. Många saker har de kuskat långa vägar. Från havsbottnen har de grävt upp lera till lerklining.

– Vi har kunnat förverkliga vår dröm till ett skäligt pris. Jag tror på ett byggande som får växa fram stegvis. De flesta har frågat när vi skall flytta in och vad vi har för budget. Vi har svarat: ”Vi har ingen budget, vi har inget datum.” Skulle vi ha varit tjugofem år och ”allting” skulle ha varit ”färdigt”, då skulle vi ha haft stora lån, det skulle ha varit ett helt annat liv. Ett märkligt liv kan jag tycka. Så var det aldrig förr, att man kunde kamma hem vinsten innan man hade börjat spelet. Idag skall man ha allt direkt; hus, villa och båt. Befolkningen har försatt sig i en enorm skuldfälla, det är ett jättefarligt ekorrhjul. Jag föredrar den finländska bolånekulturen framom den svenska, i Finland vill vi ha små lån som vi kan betala av någon gång.

296

Ida bekräftar att det inte är mycket tv-serietittande i hushållet. Istället uträttar familjemedlemmarna något konkret, som de sedan stolt kan betrakta och njuta av.

– Visst är det en enorm glädje att köra upp på gården och känna; här är vårt imperium, vi har byggt upp det från noll till det här. Självkänslan växer och det är roligt att kunna inspirera andra till att ta sig an gamla hus. Att bygga upp en sorts idyll att ge till barnen känns fint. Som feminist är det också viktigt för mig att visa att det inte bara är en manlig domän att snickra och greja.

Ida konstaterar att man med den här livsstilen måste balansera ambitionsnivån och klara av att leva med att ett projekt också står stilla ett tag. Många har kommenterat att Ida och hennes sambo skall akta sig så de inte renoverar isär relationen men Ida själv tänker att man aldrig kan veta om livet skulle vara lyckligare om man hade gjort på något annat sätt. De kunde ju ha separerat för tre år sedan utan hus.

– Jag skulle ljuga om jag sa att det inte är påfrestande, det är klart att det är det. Men samtidigt så bygger vi också ihop relationen, vi gör något meningsfullt tillsammans. Visst blir vi arga ibland och tycker att vi inte kommer någonvart men jag har svårt för att tro att renovering automatiskt leder till separation. Så behöver det inte alls vara. Inte vet jag om vi skulle ha haft det bättre om vi hade suttit i en soffa och sett på någon tv-serie. På något vis fungerar vi bäst när vi jobbar ihop.

Ida, som beskriver sig som väldigt principdriven, säger att man antagligen behöver en ideologisk övertygelse för att orka renovera gamla hus i längden.

– De som inbillar sig att de gör ett klipp då de köper ett gammalt hus inser ganska fort att tiden de lägger ner på renovering aldrig kommer tillbaka i form av pengar. Men om man jobbar utifrån sin övertygelse och gnatar på så ramlar goda saker över en på något vis. Det är tillfredsställande att se vad man kan åstadkomma när man bygger upp någonting. För mig handlar det om att rädda hus, jag vill inte se kulturmiljövärden gå förlorade. Det behöver inte betyda att jag själv skall bo i husen, men det kommer alltid att finnas ett användningsområde för dem. Om inte nu så kommer de att vänta på nästa person som behöver dem, förr eller senare. ■

"I min släkt ha� i�gen i princip kunnat sälja något. Det ä� väl en sjuka jag också lide� av. �ag skulle ha ot�oligt svårt att skiljas f�ån något av mina hus. Jag skulle hell�e svälta än att sälja det här.

Redan min fa�fa� hade en d�öm att �enove�a den hä� stugan, liksom pappa, och nu ä� det jag som ha� kunnat fö�verkliga det. �ag och Mikael ha� varit tillsammans i tolv å� och vi ha� flyttat t�etton gånge� unde� den tiden. Det hä� huset ha� blivit vå� fasta punkt i tillva�on, stället dä� jag på något vis hela tiden ä� i ta�ken."

297

��NS�OSKÄRV Jag hade ingen aning om att mina ba�n skulle dra ur mig de allra vackraste och de allra fulaste känslo�na. Ju fler ba�nen blev desto me� uttrycksfullt blev mitt ansikte.

Jag nyttjar och b�ukar allt fullt ut� både fi�po�slinet och känslo�na. Att kasta ut ilskan genom ett föremål är att bef�ia k�oppen från sva�t beläggning. Att använda ribbpo�slinet är att njuta va�dag.

Det sönd�iga, det sp�uckna och det begagnade samlas hos mig. Jag har en vilja att ge det utstötta nyttovä�de och se det fina i det fula. Kanske för att ge mig själv hopp� då jag tampas med att se mina ideal om mode�skap gå i kras.

Jag har "Va, "Ja,

blev en gång presente�ad som den som fem ba�n. Kvinnan mitt emot mig utbrast: fem ba�n!?". Hon som int�oduce�ade mig sa: hon samlar på ba�n."

299

Marknaderna Marknaderna, loppisarna och auktionerna är samlarnas mötesplats. Kommunikationen går snabbt åt många håll, handeln likaså, ingen annan skall hinna före. Viktig information utbyts, objekt mobilfotograferas och samlarvännerna tipsas.

Sinnena är skärpta, kroppen alert, det är en allvarlig jakt. Till stor del fokuserad ensamjakt. Ögonen avsöker vant och noggrant varje yta. Samlarna möts ibland och stämmer av, lastar av sina inköp, för att återigen fortsätta jakten efter mer. Det är ett förfärligt kånkande, packande och bärande. När begäret är stillat och pengarna slut kan man unna sig lite rast och ro, och prata med samlarvännerna om de saker man har i händerna och kassarna.

Där saker finns möts samlare när jag närmar mig ett marknadsområde. Fantasier om och förväntningar på vilka saker jag skall hitta och vilka roliga människor jag skall träffa, blandas ihop till en närapå explositionsartad lyckobomb i mig. Jag försöker se lite obrydd ut och dölja min iver en aning, för jag tycker att det är lite småfånigt att känna som jag gör, samtidigt som jag ändå är barnsligt glad över känsloruset.

Ofta är jag sen i starten, alltför sen! Så blir det när jag är tidsoptimist, en risktagare utan marginaler, jag kör fel, yrar runt på den estniska landsbygden för att hitta en marknad som inte ens går att läsa om i sociala medier. Att vara sist i kön och se folk komma ut från marknadsområdet med händerna fulla av fynd innan jag ens har hunnit in ger känslan av att jag har missat halva festen.

Väl inne på marknadsområdet inser jag förstås det som förståndet vet, att världen är alltför full av saker. Det räcker åt mig också. Och så börjar upptäcktsresan. Jag kryssar mellan täckjackor, paraplyer, barnvagnar och solstrålar som bländar mig genom kristallerna. Föremålen viskar idéer och berättelser till mig. Traktorsitsen påminner mig om stoltheten när jag som femåring fick styra traktorn med hölasset på åkern, smurfen om den dagklubbsväska jag så gärna ville ha. Skyltarna med vissa sifferkombinationer för mig till oförglömliga ögonblick, och när jag tittar in i plyschhundens ögon ser jag en vädjan om att bli räddad och ett löfte om vänskap och äventyr.

Dragspelsmusiken som ljuder på ena sidan området krockar lustigt med tonerna som kommer av en person som spelar harpa på andra sidan. Jag parerar med min fullpackade kärra mellan saker och folk samtidigt som jag bär en provdocka under armen och krockar med en soppätande person. Det är många lager av händelser på en marknad.

Någon håller i ett föremål som jag absolut också vill ha, sekunderna är långa innan jag ser personen ta ett beslut om att köpa eller avstå. Föremålet kan bli mitt, allt beroende på om det sätts tillbaka på sin plats eller inte.

På samma sätt som jag går in i en speciell tillvaro och glädje när jag är med mina saker hemma i ensamhet, går jag in i ett liknande verklighetsfrånvänt tillstånd då jag är på en marknad. Men där är jag omringad av människor. Jag är tillsammans med andra. Där kan jag plötsligt prata med någon som om vi har känt varandra hur länge som helst. För så känns det när vi har samma känsla för ett föremål. Och då pratar vi inte enbart om saken, föremålet är den utlösande faktorn, som kan leda oss vidare vart som helst. Efteråt kanske jag aldrig ser människan igen och jag har ingen aning om vad hon hette, men vi delade en betydelsefull stund.

PULSEN ÖKAR� TAKTEN PÅ STEGEN LIKASÅ

305

Maxiella-Mi�anda och Heikki

Piia och Päivi

Niklas 312

Även om man hör historier om introverta, galna samlare så är de flesta samlare som jag har träffat sociala personer.

Samlarna har ofta ett betydande nätverk med likasinnade som de träffar för att förmedla eller byta saker med.

Juthbackamarknaden, en skrot- och antikmarknad med omkring 800 försäljare och 30 000 besökare, är en sådan mötesplats. Evenemanget startade i min hemkommun samma år som jag föddes. Som tonåring hade jag stort intresse av att gå på skrotmarknad och köpa kläder i Pingstkyrkans källare. Det var jag nog ganska ensam om i min ålder på nittiotalet, när man besökte loppis för att man var utan pengar och inte för att man ville göra ett klimatsmart val.

Mitt tjugofjärde år på marknaden pratar jag lite extra med både besökare, samlare och handlare. Jag går förbi det tjusiga sjuttiotalstält som Maxiella-Miranda och Heikki övernattar i. Maxiella-Miranda berättar att hon besöker marknaden för trettonde året och tycker att den är speciell, det finns en fin kontakt mellan de återkommande försäljarna. När jag berättar om mitt bokprojekt skrattar Heikki och konstaterar att det är ”den där sjukdomen” jag skriver om. Maxiella-Miranda och Heikki ser sig som både samlare och handlare. Heikki säger att han samlar och köper allt möjligt skräp som de säljer nästa år på marknaden. Maxiella-Miranda samlar för tillfället på apor, björnar och inredningsföremål enligt färg. Nu säljer hon bort alla röda saker eftersom hon har börjat samla på gröna.

Samlaren Timo som jag just har träffat på marknaden och fått lov att intervjua, hittar två hantlar som han köper av systrarna Piia och Päivi. Det är ju jag som samlar på hantlar! Turligt nog har systrarna två hantlar till som jag köper. Jag lämnar kvar hantlarna för att hämta dem senare, mina kassar är redan alltför tunga. Det gäller att komma ihåg att hämta upp allt jag köpt och satt undan.

När Niklas hör att jag skriver om samlare visar han glatt upp en rallybil som han har köpt för fyra euro. Han har alltid varit bilintresserad och tror att samlandet kan ha att göra med sådant som man har kommit i kontakt med under barndomen. Hans specialintresse är rallybilar i grupp B från åren 1982–86. En finsk förare omkom 1986 och efter det förbjöds de extrembyggda bilarna. Niklas ser framför sig en hylla med en växande samling av dessa bilar. Han söker inte aktivt efter dem, de är inte så lätta att hitta och behöver ha de rätta detaljerna. För femton år sedan köpte han sin första bil till samlingen, den var

en byggsats, nu har han hittat sin andra bil. Att samla behöver inte alltid betyda en stor mängd!

De rutinerade försäljarna har både tält och proviant liksom Johan och Anne som tillreder sin mat mellan en båtmotor och barnkläder. Marknaden är som ett eget samhälle med små bostäder där folk övernattar, och man hälsar på hos varandra.

Jag har just köpt en svart knoppbräda och tar mig sakta fram genom folkmassan när jag hör en person säga: ”Där går vår knoppbräda.” Jag vänder mig om och frågar paret om de vill köpa den. Virpi och Mika blir överlyckliga och visar bilder på en fin vinkällare där knoppbrädan skall få sin plats. De tar i hand och tackar så mycket. Jag går vidare utan knoppbräda men med en vinst på fem euro.

I en campingstuga bor fyra samlare som har rest flera hundra kilometer för att leta efter objekt till sina samlingar. Petri och Kari är två av dem. De har anlänt dagen innan marknaden börjar. Det är då alla aktiva samlare och handlare skannar av området, för att sedan köpa det de spanat in de första timmarna tidigt på marknadsdagens morgon. När de ”vanliga” besökarna kommer reser samlarna hem med sina fynd och handlarna säljer sina inköp till marknadsbesökarna.

Petri minns att han alltid samlade på något som barn, stenar, pinnar, fjärilar, frimärken och alla möjliga gamla föremål. I tonåren höll han en paus men när han började gå på loppis tog samlandet fart igen. Nu samlar han på svärd, finländska och ryska militära föremål, uppstoppade fåglar, undervisningsföremål från skolor och sådant som han tycker är egendomligt och vackert. Han jämför samlandet med jakt. Tidigt på lördag morgon åker han till en loppis eller en skrotmarknad, blir det ”fångst” vill han ha den utställd ett tag hemma innan den säljs eller sätts i ett skåp. Han säger att det är som om han jagat en fågel, han vill se den hänga ett tag innan han äter upp den.

Kari säger att han i första hand samlar åt samlare även om han själv har ett vitrinskåp med gamla leksaker. När han blev sjukpensionär för femton år sedan blev samlandet ett sätt att ha något att göra och att träffa nya vänner.

De tre första åren satte han mycket tid på att studera på nätet för att lära sig mer om föremål och prissättning.

Nu har han besökt över 1500 olika hem där han köpt hela eller delar av dödsbon. Han berättar om olika intressanta platser han besökt. Han minns bland annat ett hem, där mannen tjänat som SS-soldat i andra världskriget.

Mannen hade sparat alla sina tillhörigheter från kriget, och Kari fick köpa dem. ■

Johan och Anne

Virpi och Mika

Petri och Kari 313

MÖRKRET FALLER KRING MARKNADSOMRÅDET och försäljarna plockar fram både lampor och lyktor.

Några räknar dagskassan och andra fortsätter handeln. Ett glädjerop hörs i mörkret när en samlare hittar en eftersökt smurf. Gitarrspel börjar ljuda och jag ser en provisorisk orkester ta form med kvastskaftsspel och plötsligt är dansen i full gång. Jag vandrar vidare och spänner upp paraplyet, det kommer några regndroppar. Människorna söker skydd och jag stannar till under ett tälttak där Lars-Erik, Rainer och Niina sitter.

Jag frågar om de är samlare och Lars-Erik säger att han har samlat på mopeder och mopeddelar från 1960-talet de senaste femton åren. Niina berättar att hon samlar på upplevelser, småbilar, Arabiaporslin och gammalt finskt glas. Rainer som sitter i mitten för talan.

– Det kom en rejäl regnskur, alla stängde och försvann, 75 procent har ett tält, varför stänger man då?

Jag säger att de kanske blivit trötta när de har sålt hela dagen. Själv känner jag mig däremot ganska pigg trots att jag har vandrat på området i tretton timmar.

Rainer är också på hugget.

– En säljare kan aldrig bli trött på att sälja. En säljare blir trött av annat!

En annan försäljare kommer förbi, han har skrivit upp all försäljning i ett häfte och fått ihop två sidor, men bara små summor. Dagens försäljningssiffror jämförs sinsemellan och med tidigare år. Rainer som deltagit i marknaden i aderton år är nöjd över kommersen.

– Mest har vi sålt föremål för 50 cent och 1 euro. Det har varit så fullt upp att vi inte ens har hunnit röka.

Konstiga saker som vi släpat på i fjorton år är nu plötsligt puts väck. Man kommer inte hit för att bli skuldsatt utan för att få bort grejer och skit och omsätta dem till rena rama pengar. Allt som säljs här är gammalt skrot, det här är ju ingen fabrik som tillverkar nya saker.

Rainer har också hunnit köpa en hel del. Han visar en bok.

– Känner du till Neil Young? Jag köpte den här för en timme sedan, för fem euro.

Jag känner igen den stora tejpade prislappen på pärmen, och skrattar åt att jag under dagen redan har fotograferat den här boken! Rainer har också köpt en norsktillverkad modellbil, Chevrolet El Camino från 1960-talet, tennstop från Hagerud och en norsk ljusstake och ett tennfat. Jag frågar varför han samlar på norska saker.

– Jag vet inte säkert vad det är som driver mig på den fronten, men det syns på mitt hår att jag inte är från 2000-talet. Jag är en övervintrad hippie, men också en ättling till globetrotters genom årtusenden.

Jag tror att jag är en viking. Jag har bott halva livet i Åbolands skärgård. När jag hör den dialekten är jag ganska övertygad om att befolkningen där härstammar från Stavanger.

Rainer nämner en helt annan sak som man kan hitta på Juthbackamarknaden.

– Vår numera bortgågne försäljningsgranne och mopedskrotförsäljare träffade sin livskamrat här för fjorton år sedan. Hans bror har övertagit försäljningsplatsen och är här för första gången. Jag ser på hans ansiktsuttryck att han inte kan förstå hur han alla år har missat allt detta! Men, det här handlar alltså inte bara om att du kan hitta en jättesnygg El Camino för två euro av 1960-årsmodell, du kan hitta en människa av samma årsmodell, som dessutom är lokal.

När en samlare går bort tar en annan över.

– Jag har varit på två begravningar det senaste året, när prästen har nämnt den döde samlaren, då har jag tänk på arvingarna. Stackare, de kommer allihopa att få ryggskott av att bära ut alla grejer.

Rainer fortsätter att berätta om vänskapen mellan samlarna.

– Vi messar, mailar, ringer och besöker varandra, och ventilerar till exempel hur det är med 1968-års stötdämpare på Solifer Speed-mopeder, om de skall vara 31 eller 32 cm långa, samtidigt som man kan begrunda om en bäddmadrass på Jysk är värd att köpa.

Med Facebook fick jag plötsligt namn på vissa personer, tidigare har de bara varit en registerskylt eller en viss klädsel, jag vet vad de samlar på. För det är samlandet vi har gemensamt.

Rainer berättar om försäljningsställen som är roliga att besöka, där försäljaren har burit ut saker direkt från sin vind. Han undviker de nya, snygga, vita och välventilerade loppisarna med perfekta datasystem och köer.

– Du kan gå på loppis och fynda eller så kan du gå på loppis och inte göra fynd, eftersom det som är där oftast redan är fyndat. Någon har hittat det och tar betalt för hittandet. Ställen där man breder ut en presenning på marken och tömmer det som är i källaren, det är äkta. ■

319

322

”På samma sätt som vissa samlarobjekt är självklara i samlarsfären, är vissa människor det. Ansikten som man ser om och om igen. Man kunde göra en serie samlarkort på samlare.” ÄVEN OM FÖREMÅLEN OCH KULTUREN varierar från land till land så är människans förhållande till saker överlag ganska likadant. Vi förtjusas, konsumerar, kasserar, sparar eller låter saker gå vidare. I de flesta större samhällen hittar man allt från exklusiva antikaffärer till små krypin som säljer skänkta grejer där vinsten går till välgörenhet. Det finns marknader där samma försäljare står år efter år och nästan har växt ihop med sina saker, och det finns trendiga återbruksbutiker med allt från vintagekläder till popup-loppisar. I min hemby startade vi ”loppisrace” med försäljning på flera gårdar samtidigt. Nuförtiden ordnar många också sin egen loppis eller auktion trots att näthandeln tar över mer och mer. Det är ändå något speciellt med den fysiska handeln. Att få åka på bakluckeloppis till Sverige och köpa saker direkt ur privatpersoners bilar har alltid varit sällsamt roligt, liksom att få besöka hem som skall tömmas på föremål – och en hel livshistoria. Överallt i världen byggs platser och uppfinns evenemang för att skapa mötespunkter där saker kan byta ägare. Och mellanhänderna, liksom sakerna, är många.

En kvinna från Italien som var på väg till en antikmarknad i Tokyo besökte min butik och fick se några av bilderna från utkastet till den här boken. Plötsligt utbrast hon att hon känner en kvinna på bild från en marknad i Paris. På samma sätt som vissa samlarobjekt är självklara i samlarsfären, är vissa människor det. Ansikten som man ser om och om igen. Man kunde göra en serie samlarkort på samlare.

323

likaså min egen släkt. Dan Kronqvist är min långa, finurliga och kloka kusin. Vi träffas inte ofta, men på släkttillställningar och på Juthbackamarknaden händer det sig.

Marknaden är en fyndplats men fungerar lika mycket som en träffpunkt för släkt, vänner och bekanta. Jag går alltid förbi hans försäljningsplats och byter några ord men det här året vill jag prata mera. Jag vill prata om samlande.

SAMLARSLÄKTEN ÄR STOR

– Det här med samlandet är lite som att ha ett akvarium. Man skapar en helhet som man kontrollerar, det är ett eget universum. Man vet var man har det, vilka guldfiskar man har, och hur de simmar. Säkert är det något djupt liggande behov av sortering och att behärska ett område, eftersom tillvaron kan vara ganska kaotisk. Jag tror att det är terapi för många samlare att samla.

Dan har tio meter vinylskivor, åtta meter stenkakor och flertalet skivspelare samt tre grammofoner. Hans skivsamlande tog fart när han började tjäna egna pengar och fick en vevgrammofon av sin svärmor med några tillhörande skivor.

– Jag såg Dennis Potters tv-serier som bygger på gammal musik från stenkaksperioden som skådespelarna mimar till. Då hör man att de faktiskt hade ganska bra musik förr i världen. Potter blev min förebild och min samling stenkakor växte med några meter.

Dan sätter inte sina tillgångar på skivor utan använder fickpengarna. Mer än 1–2 euro vill han inte att skivorna skall kosta.

– Om det blir dyrt är det inte roligt. De flesta skivor finns i så många exemplar att de inte skall kosta mycket. Jag kastar mig inte över en 10- eller 20-euros skiva för att jag har tänkt skaffa den. Jag väntar, och vet att jag ändå har den inom några år.

Det finns en tjusning i jakten.

Jag undrar om han inte ens har betalat fyra euro för en skiva?

– Jag tror att jag faktiskt har gett fem euro en gång. Det var en skiva med emigrantartister. De gjorde musik på svenska eller finska i USA för folk som flyttat dit. Det var oftast spelmansmusik. Som de flesta emigranter är de fosterländska och konser-

332

”Jag har ingen gräns, jag vet att det finns mera hyllor i världen.”

vativa när det gäller hemlandet, det är på ett sätt konservmusik.

Dan besöker allt från garageförsäljningar och loppisar till antikbutiker. Han bilar runt med sin fru i både Finland, Sverige och Danmark, men att köra längs vägavsnitt utan loppisar är slöseri, tycker han. Ögat är tränat för att hitta fram till skivlådorna, men skivmässor besöker han inte.

– Där är skivorna förädlade ett par varv från loppisnivån. De är instoppade i snygga plastfodral och priset är två, tre gånger högre än vad jag vill betala. Jag är hellre i början av näringskedjan. Det är roligare att stå framför en skivbunt vars innehåll jag inte har en aning om. Jag köper de skivor jag tror att jag tycker om. Ofta blir det väldigt lustigt och rätt.

Med min prisnivå kan jag göra det experimentet hur ofta som helst.

Han lyssnar kontinuerligt på skivorna och sorterar bort de som han märker att han inte riktigt tycker om. De hamnar i källaren och säljs eller skänks bort.

– Jag kan inte säga vad jag tycker om för musik för det kan vara så olika, det kan bero på stämningar i musiken eller att det är bra arrangerat. Men klassisk musik tycker jag inte skall vara på vinyl, det är så fina nyanser där, det skall inte knäppa extra någonstans. Och lyriken i dansbandsmusik orkar jag inte med. Den enda dansbandsmusik jag har är de skivor som har extra märkliga eller löjliga omslag.

Jag tycker om konsten. Och hur fel det kan gå fast man menar så väl. Jag har köpt en del skivor bara för omslaget. Det blir en hel novell när man börjar tänka på hur det kom till.

En avdelning i samlingen är skivor med omotiverade bilar på omslagen, en annan är tyska ljudeffekter med motorljud och sorl från ett café. Han är också svag för ”töntmusik”.

– När jag har skivor av svenska Yngve Stoor med sin hawaiigitarr och -orkester, vill jag också ha en del äkta hawaiimusik för att jämföra. James Last som gjorde kör- och orkesterarrangemang av 1970talets pophits roar mig också storligen. Oavsett hur gammal han blir, klär han sig och klipper håret enligt den hippaste trenden när skivan kommer ut. Där kan man följa med hår- och klädmode på samma karl. Skivorna är perfekta tidsmaskiner, man kan hoppa mellan decennierna hur man vill.

Dan som arbetar som journalist nämner att det är väldigt avkopplande att bläddra bland sina skivor och lyssna en stund om man är lite introvert i ett extremt socialt yrke.

– Det är också med fördel ett ensamt jobb att samla skivor, sökandet och grävandet går mycket snabbare om man är ensam.

Men han trivs i folkvimlet på marknaden, att både sälja och vandra runt. Han säger att vi samlare har olika symptom, men vi känner igen varandra.

– Jag har köpt en påse med skivor i år också, bland annat Brita Borg med dedikation på omslaget. Jag vet ungefär vart jag skall gå, det finns några försäljare som alltid återkommer. Igår på förmiddagen så träffade jag en person som jag bara har känt via namnet i en FB-grupp, där stenkakor i Finland diskuteras. Han bläddrade i mina skivor och köpte några, då kom det fram att han är grundare av gruppen. När vi nämnde våra namn visade det sig att vi har kommunicerat digitalt bra mycket tidigare. Tack vare internet har jag hittat andra dårar ute i världen och känner mig helt normal. Det finns grupper för allt.

Kontakten samlare emellan fungerar bra via nätet men att lyssna på streamad musik tycker Dan är tråkigt, liksom att samla skivor av listettor som också lätt hittas digitalt. Han intresserar sig för en smalare nisch och lyfter fram det fysiska fodralet som man inte får med en digital version.

– Skivomslagen har utrymme för både text och bilder, ofta med extra inlägg och fakta om varför inspelningen gjordes. Det är på något sätt perverst intressant att läsa fast det inte spelar någon roll i kosmos. Det är en billig njutning som inte skadar någon.

Ibland tycker Dan att det är onödigt mycket i hyllan men sen när han söker efter något är han glad att alla skivor finns där.

– Skulle jag veta att det finns 100 exemplar av det jag samlar på, då skulle en viss tjusning försvinna. Att samla på något med en tydligt begränsad upplaga kan förstås fylla sin funktion, om man har ett behov av att känna ”det här fick jag färdigt”. Men jag har ingen gräns, jag vet att det finns mera hyllor i världen. ■

333

340

Första, andra, tredje!

EN STEKHET DAG beger jag mig till Oravais slagfält där en antikauktion pågår som bäst.

Människorna har bänkat sig runt de över trehundra föremål som skall säljas. Vissa lyssnar uppmärksamt på mäklaren. Andra småpratar för att plötsligt tystna och fokuserat följa med budgivningen när ett intressant föremål höjs i luften. I utkanten av klungan äter någon sin matsäck och några barn matar fåren som finns i en hage intill området.

Auktionen pågår i flera timmar och Alexandra utnyttjar tiden till att jobba med sin sticksöm. Hon har lyckats köpa sig en sittplats, en stol som hon skall ge till sin mamma, eftersom hon och hennes syskon hade sönder en likadan när de var barn.

Hennes syster Fredrika har köpt ett fat och en skål i pressglas och Alexandra har också köpt en tavla som skall få en plats i salen i prästgården hon bor i.

Gassande sol eller regn i mängd hejdar inte sakletaren, ett paraply har man alltid nytta av.

Under ett sådant skyddar sig Raymond och Lea och skrattar åt mäklarskämten som avlöser varandra i samma takt som föremålen auktioneras ut.

Skaran av människor är varierande. Jag identifierar samlare, handlare, inredare, och alla åldersgrupper är representerade. Vare sig man är en hemvändande sommargäst eller en medveten inköpare så tror jag de flesta är överens om att auktioner är ett intressant sommarnöje, som kryddas med spänning när adrenalinet flödar och kampen om ett föremål dras till sin spets.

341

Camilla och Henrik ha� öve� tvåhund�a A�abiakanno� och �opade in ytterligare två till samlingen.

Raymond och Lea (till höge� i bild) tycke� att mäklaren ä� unde�hållande och att auktio�e� ä� ett t�evligt skådespel. Lea ha� köpt en bibel f�ån sent 1700-tal.

Lisa ha� köpt en tvättb�äda som skall få sin plats i tvättstugan.

Auktionens t�oligtvis yngsta deltagare Inez besöker en auktion fö� and�a gången.

Hanna ha� väntat i fle�a timma� på ut�opet av en bandgrind, hon ha� satt sin g�äns vid 60 eu�o. En äld�e dam bjöd 65 eu�o.

Lotte och Mikael (till vänste� i bild) ha� samma in�edningssmak och ä� oftast överens om inköpen. De�as fö�sta vinnande bud ä� en tabu�ett i gustaviansk stil f�ån bö�jan av 1900-talet.

”Jag har ett rum till. Bara jag säljer lite saker därifrån och ordnar upp i rummet får jag plats för flera föremål igen.”

TIMO NUMMI

HAN PLOCKAR FRAM EN GAMMAL MOBILTELEFON och visar några små och suddiga bilder på sina samlingar. Det jag kan tyda ser intressant ut. Timo har kommit till marknaden tidigt för att fynda. När jag träffar honom senare kommer han till sin campingstuga, ställer sig på knä och tömmer sin gröna ryggsäck på fynd. Han har köpt ett samlaralbum för tuggummibilder, kaffereklam och ett litet emaljerat Teboilmärke. Följande gång vi träffas hälsar jag på hemma i hans lägenhet i Tammerfors. Jag är på väg till en marknad i Tallinn och han har just kommit hem från en samlarmässa.

– När jag besöker ett stort marknadsområde behöver konditionen vara i skick, man går många kilometer då man söker föremål. Jag litar på att allt gående lönar sig, och att jag hittar någonting bra. Det brukar jag göra.

I tyska Mannheim hålls en stor marknad varje höst som Timo har besökt tio gånger. Han besöker också många ställen i Sverige där han betydligt lättare hittar fynd till samlingarna än i Finland. Han är trots det en flitig besökare på alla tänkbara ställen runt om i landet där man kan hitta gamla föremål.

– På morgonen då jag vaknar dricker jag kaffe och sedan går jag på loppis. På sommaren finns det ofta olika evenemang att besöka och här i centrum av Tammerfors finns många loppisar som jag varvar.

Samlandet är ett bra tidsfördriv och det är roligt att träffa alla andra samlare.

Som barn samlade Timo på tuggummibilder, tändsticksetiketter, fjärilar och frimärken. Han började samla aktivt under 1980-talet, och samlarområdena vidgades med tiden. Nu är det främst leksaker i plåt, plåtskyltar, emaljskyltar, affischer och reklamprodukter för olika affärskedjor som intresserar.

– Det är som julafton när jag hittar ett bra föremål, speciellt om jag vet att det är något som inte ofta

dyker upp. Om någon annan köper ett föremål jag vill ha kan jag bli avundsjuk. Hittar jag något som är bättre än det jag har säljer jag det sämre.

Att vandra runt i den färgglada lägenheten med apparater, leksaker och skyltar på väggarna inger nästan en sorts tivolikänsla. Vart man än tittar finns något nytt att förtjusas över. Allt smälter ihop till en vacker helhet.

– Att få föremålen att passa ihop är som att bygga ett pussel, vissa bitar passar på ett ställe och andra på ett annat.

Timo spelar en låt på Rowe Ami-jukeboxen som är från 1960-talet och som tidigare har funnits på en bar. Sedan visar han mig en uppdragbar gammal plåtleksak som snurrar runt på golvet. Jag konstaterar att han har en bra lekpark.

– Jag är ingen datamänniska men jag är intresserad av mekaniska saker. De går också alltid att sälja.

Förutom de tydligt avgränsade samlarområdena samlar han också på olika sorts kuriosa. Han visar nöjt ett av sina fynd, ett finländskt designglas, och ber mig gissa vad det kostade.

– En euro var prislappen men prissättaren visste inte vad han sålde, dessutom fanns det på ett bord där allt såldes med femtio procents rabatt.

349

I sovrumsfönstrets djupa nisch står ett fartyg med lagerarbetare, lyftkran och fyr. En miljö som är välbekant från den tid då Timo arbetade som sjöman och seglade över Atlanten. Han har också jobbat i hamnen och som byggnadsarbetare. Nu är han pensionär och kan ägna sig helhjärtat åt samlandet.

– För många stannar livet när de blir pensionärer och de inte har arbete att göra, men jag har alltid haft samlandet. Det är intressant och kräver tid.

Samlandet ger Timo glädje. Det enda problemet är att utrymmet aldrig räcker till. Bostadens köksoch klädskåp är fulla med saker.

– Nu kan jag inte köpa något större objekt när jag inte har förvaringsutrymme. Men jag har ett rum till. Bara jag säljer lite saker därifrån och ordnar upp i rummet får jag plats för flera föremål igen. ■

�OTSATSMIX Att gå ut ur vuxenva�dagen och ägna sig åt labo�ation med kontraster och ytte�ligheter i en kont�ollerad for�� med leken som utgång�p��kt� det är greje� det!

354

I den virtuella världen är det roligt att skrolla runt och förtjusas över andras samlingar och sinne för detaljer. Jag frågade fyra personer vars Instagramkonton jag följer om de ville svara på några frågor och sända mig mobilbilder enligt några rubriker som de fick tolka fritt. Anna är från Utrecht, Olof från Stockholm, Daniel från Oklahoma och Carli från Queensland.

– Jag ser mig inte själv som en samlare.

Jag är en konstnär och för mig är föremål material som jag skapar konst av.

Jag använder mig bara av gamla, använda, ofta kasserade föremål och material som jag sammanför. Jag är fascinerad och rörd över de spår av liv, kärlek och omsorg som tidigare ägare har lämnat i föremålen. Jag försöker destillera den skönheten och visa den på ett nytt sätt.

I min studio ordnar jag mina föremål på olika sätt: efter färg, material eller användning. Jag samlar saker av trä, bakelit, metall, textil och papper. Jag söker material i secondhandbutiker, i containrar, på nätet och också i vänners hus.

Jag älskar att dela foton på Instagram.

Kontakten till andra skönhetsälskare ger mig inspiration och får mig i rörelse.

Jag plockar alltid ut saker ur deras boxar eller lådor, sorterar dem och lägger bort dem igen. Förut var jag irriterad på mig själv för att jag slösade bort tid på det sättet, men nu har jag förstått att det hela är en del av min konst: att hitta, sortera, jaga, rengöra, ordna och sätta ihop.

Jag är mycket fäst vid många av mina objekt och har ibland svårt att använda dem. Jag håller i dem ofta. Först då jag sätter ihop ett konstverk som är värdigt att innefatta ett uppskattat föremål kan jag släppa föremålet i fråga. Jag måste känna att det har hittat sitt rättmätiga hem. Det är en verklig glädje när objekt och material ”hittar” varandra och tillsammans skapar ny balans och skönhet.

360

”Kloka flickor fokuserar på små viktiga saker.

De tar sin besatthet på allvar. De blottlägger skönhet varhelst de kan.”

Anna van de� Putte / @wijzemeisjes

Favo�itfö�emålen

Nä� ett hus tömdes blev jag inbjuden att ta allt jag ville ha.

Barndomsminnen

Jag som fö�emål: Jag klä� mig enbart i blått och g�önt.

Stensamling och sortering på en avlägsen st�and.

Vad skulle du säga att du ä� fö� so�ts samlare?

– Som samlare är jag alltid hängiven att hitta nya fynd, även om ryggsäcken är fylld och benen gör ont. Hungrig? Äsch då. Trött? Nonsens. Ibland tycker jag att en säljare är ovanligt otrevlig och jag har inte riktigt lust att handla av denna men jag försöker hålla fokuset på föremålen, det är trots allt för dem jag gör det.

”Jag förflyttar föremålet från en miljö där det inte uppskattas nog och för det in i en värld där det älskas.”

Vad samla� du på?

– Jag samlar på allt mellan himmel och jord. Det kan vara kinesiskt porslin, gammalt silver, modern keramik, äldre måleri, europeiskt porslin, glas, tenn och lite till.

Va�fö� t�or du att du samla� på dessa saker?

– Mitt samlarområde är brett eftersom det finns konstskatter från alla tidsperioder och kulturer. Bra saker tillverkades inte bara under 1700-talet i Frankrike eller i 1950-talets Danmark.

Det finns saker att uppskatta i alla epoker och jag vill ta del av allt!

Olof Neppelbe�g / @neppcollect

Barndomsminne: "Jag komme� att bli rik!"

Vilken �elation ha� du till din samling?

– Min samling är mitt största intresse och min relation till den är stark.

Ibland är jag rädd för att ens släppa in mina föräldrar i mitt rum. Tro mig, saker har gått sönder förut på grund av dem.

Favo�itfö�emål: Modern keramik.

Jag som fö�emål: Kinesisk tekopp.

Ett fynd: tennvas f�ån GAB tenn.

Den andas Swedish g�ace!

I min samla�värld: används fö�emålen!

Besva�a en f�åga du själv ställer dig!

– Jag undrar vilka mina framtidsplaner är? Detta är något som många frågar mig och mitt svar är alltid detsamma.

Tanken är att jag skall fortsätta på detta spår, möjligen inom auktionsbranschen eller som egen antikhandlare. Men vad vet jag, kanske jag vill bli rörmokare vid 23-års ålder? Det får tiden utvisa.

361

”Jag är en maximalistisk samlare – jag vill aldrig göra någonting halvdant.

Jag vill att mina samlingar skall förbluffa.”

Vad ä� du fö� so�ts samlare?

–Jag har samlat sedan jag var ungefär nio år gammal. Det började med stenar och nyckelringar som jag samlade som souvenirer från platser jag besökte. Oftast samlar jag saker som är underskattade och ignorerade, vilket vanligen gör dem mer gängse och billiga! Jag gillar att skapa stora samlingar och visa dem på ett konstnärligt vis som en enda installation istället för att ha ett sortiment av föremål spridda över mitt hem. Jag älskar jakten och jag älskar idén att odla en samling.

Vad samla� du på?

Daniel Mathis / @notaminimalist

Barndomsminne: Kylskåpsmagneter f�ån 1980-talet.

– Jag samlar mest vintageföremål, men jag har också ett par moderna föremål, som Vitra miniatyrstolar. Den största delen av mina samlingar är amerikansk keramik från mitten av århundradet, till exempel McCoy keramik. Jag samlar också amerikansktillverkad turistkeramik som var populär från 1930-talet till 1960-talet och såldes från stånd vid vägar i delar av USA. Jag tenderar också att samla obetydliga saker som gör sig bra när de grupperas.

Va�fö� samla� du på dessa saker?

–Samlandet finns i mitt blod. Jag har haft en längtan efter att samla och sammanställa sedan jag var barn. Det är en hobby jag tycker mer om än någonting annat.

Vilken �elation ha� du till dina samlingar?

Favo�itfö�emål: Turistkeramik.

Jag som fö�emål: Gamla karikaty�e� inklusive mig själv.

– Samlingarna har blivit en stor del av mitt liv eftersom jag har satt många år på att sammanställa och bygga ihop dem.

Att samla är en passion för mig.

Besva�a en f�åga du ställer till dig!

Fynd: Sländor ä� så billiga!

362

I min samla�värld: Jag älska� det ovanliga, så som pins.

– När är en samling färdig? Jag förväntar mig att jag vet när det händer. Antingen kommer jag att tröttna på föremålen eller så har jag fått ihop allt som behövs för en viss samling. För närvarande fortsätter jag att bygga vidare på befintliga samlingar även om jag vet att utrymmet är begränsat. Jag vill inte dela upp en samling, jag måste se till att göra mer plats för dem.

”Allt jag äger i min samlarvärld gör mig glad.

Jag älskar att vistas i mitt hem och att se på mina hyllor och väggar som får mig att känna tillfredsställelse och lycka.”

Vad skulle du säga att du ä� fö� so�ts samlare?

– En väldigt färgglad! Inget i mitt hem är vanligt eller tråkigt. Varje vägg, hörn och utrymme innehåller objekt i alla möjliga färger och former. Jag är övertygad om att allt ser bra ut i mängd. Om jag hittar något som jag verkligen älskar, så börjar jag vanligtvis leta efter fler av samma sak i andra färger. Jag klär mig också i vintagekläder, mina kollektioner speglar mig.

Vad samla� du på?

–För närvarande håller jag mig bara till tre områden: färgade glasflaskor, västtysk keramik och japansk kitsch.

Va�fö� t�or du att du samla� på dessa saker?

Carli Sayegh / @that.pinup.chick

Jag bö�jade samla på japansk kitsch fö� tio å� sedan.

– Jag älskar japansk kitsch för att det är så sött! De objekt jag köper måste ha ett roligt ansikte. Huvuddelen av min samling består av kakburkar och salt- och pepparströare. Jag är silversmed och glaskonstnär och fascineras av allt glas.

Den västtyska keramiken älskar jag på grund av glasyren. Designen är enkel men vackert formad, ibland är det bara en antydan till färg som är pricken över i. Jag attraheras av stora golvvaser, men jag har slut på utrymme så jag måste börja köpa mindre vaser!

Vilken �elation ha� du till dina saker?

Glas ge� glädje!

Det tog mig åtta å� att hitta alla 15 kakburka� som hö� till denna serie.

– En mycket beskyddande relation. Alla i min familj vet att alla mina saker är värdefulla för mig. Jag har ordnat och organiserat dem på ett sätt så man kan röra sig fritt i huset och inget har någonsin gått sönder, alla saker har överlevt två barn! Efter att min man dog för flera år sedan så har mitt samlande fungerat terapeutiskt, det ger mig stunder av lugn och lycka.

Besva�a en f�åga du ställer till dig!

Jag leta� alltid efter nya sko�!

Jag samla� också prints av J. H. Lynch f�ån 1960-talet.

– När kommer jag att ha samlat tillräckligt? Förmodligen aldrig!

363

�Å�A Jag såg den på en lo�pis men tänkte att jag skulle avstå. Hejda mig.

Jag köpte den inte. Idioti.

Hela kvällen tänkte jag på burken.

Jag tä�kte också på hur många e�fa�na samlare som har sagt att man inte bör fö�neka känslan till ett föremål. Nästa dag åkte jag tillbaka för att köpa den.

Blå våg. Röd våg. Svallvåg.

Jag har en burk för allt.

Nu har jag en för röd och blå kärlek.

Fö�neka inte känslan.

365

Samlandets mekanismer Många gånger har jag i mitt kånkande, släpande och sorterande förbannat mitt begär efter saker och suckat över vad jag håller på med och varför jag plågar mig som jag gör. Jag kunde ju göra som andra, om inte vara på en trevlig fest, så åtminstone gunga i en hängmatta tillsammans med en bok. Istället står jag svettig med smutsiga kläder och händer och surrar fast ett skåp på en rostig släpkärra, samtidigt som jag försöker passa in alla de andra pryttlarna jag tydligen också behövde.

Vad är det som gör att jag ibland kan känna en oerhörd eufori mitt uppe i en dylik situation för att i nästa ögonblick avsky mitt beteende? Hur kan objektet ha en sådan stark inverkan på mig så att det ibland slår ut det ”normala” beteendet?

Samlande är ett vitt begrepp. Det finns allt från arkeologiskt och institutionellt samlande till nördig personlig objektfixering. Samtidigt pågår en intensiv samhällsdebatt kring samlandet som både ifrågasätter konsumtion och hyllar återbruk.

Men oavsett åsikter om hur vi skall förhålla oss till sakerna så kan vi konstatera att vi är levande varelser som samexisterar med döda föremål och att varken människor eller saker är utrotningshotade. Vi är beroende av saker.

Samlandet är synonymt med sparandet. Jag har varit omgiven av människor som har vuxit upp i ett efterkrigstida Finland, där man i bristen har lärt sig att ta tillvara för kommande behov. Varje skruv och knapp, alla snörstumpar och burkar har lagrats och staplats. Jag minns tydligt lukten hemifrån av våra återanvända plastpåsar och hur jag omsorgsfullt utförde diskhantverket i den rostfria baljan enligt storasysters instruktioner. Vattnet åkte bubblande av och an i en plasttub med avskavda färgtryckta bokstäver som gav roliga associationer. Jag sköljde påsarna extra länge.

Det är inte många personer nuförtiden som diskar sina påsar men när jag ser någon göra det fylls jag med vördnad.

Jag, med min sparådra och föremålsvårdande, karga landsbygdsbakgrund, har alltid studerat och fascinerats av kontrasterna mellan mitt och andra människors förhållande till saker. Som på Antikmässan i Stockholm, där jag å ena sidan såg att föremålen förenar oss, å andra sidan erfor hur pengar och position kan bygga så stora barriärer att det potentiella, personliga människa-ting-människa-mötet blir nästintill ogenomförbart.

Med föremål följer identitet, status och inträdesbiljett till många världar. Olika föremål pratar olika språk. Objektkunskap öppnar en väg och objektkänsla en annan. Föremål förenar, förmedlar, förändrar, förför och förgör.

Jag har hört många märkliga historier om tavlor som smugglats mellan museer, och designdyrgripar som fyndats för ingenting och sålts för flersiffriga belopp.

Det väcker en lust att göra ett ”riktigt klipp” men jag småler också vid tanken på sanningshalten i allt jag fått lyssna till. Det är som om föremålen väcker något i människan som får henne att säga saker som hon till sist själv tror på. I bloggen

366

Antikmonologen lyfter Nicklas Cederqvist med kritiskt kunskapsöga fram intressanta infallsvinklar till antikvärlden, som liksom de flesta nischade områden är en egen sfär med både uttalade och outtalade regler, spel och intriger. I ett samtal jag hade med honom belyste han det problematiska med samlandet och nämnde som exempel handeln med ägg, elfenben, förfalskningar, påhittade provenienser, samt hur auktionshusen ofta missköter beskrivningen av föremålen och deras ålder. Jag hade inte tidigare reflekterat över kopplingen mellan mina lösryckta gamla pianotangenter i elfenben och hur en elefant tjuvskjuts var femtonde minut.

I Marcus Perssons avhandling Mellan människor och ting hittas också värdefull läsning om samlande. Han konstaterar att tidigare forskning ibland har behandlat samlandet på motsägelsefulla vis. Psykologiska analyser har framställt relationen mellan människor och ting som ohälsosam och erotiserad där förklaringen till samlandet oftast sökts i samlarens kärlekslösa barndom. Antropologer och sociologer har däremot lyft fram relationen till tinget som ett hälsosamt och identitetsskapande uttryck. Marcus Persson har velat utveckla George Herbert Meads teori om mänskligt medvetande som en social konstruktion, där individen kan se sig själv först i relation till andra. Mead lägger också stor vikt vid tingens betydelse för mänskliga handlingar och människans uppfattning om och erfarenhet av sig själv och omvärlden. I ett samhälle där vi omger oss med fler och fler ting menar Marcus Persson att mycket talar för att tingen kommer att få en allt större betydelse såväl i våra privata som i våra offentliga liv. Tingen blir mer än symboler, de blir materiella samspelspartners med vilka vi utvecklar en större kreativitet och upplever en starkare trygghet. Persson skriver: ”Interaktionen människor emellan är inget som utvecklas åtskiljbart från människors transagerande med tingen – både ting och människor är oumbärliga för allas vårt utvecklande som självreflexiva individer (...) För individen fungerar ting som ett nödvändigt motstånd mot vilket individen överhuvudtaget kan erfara sig själv som ett objekt och subjekt. Förenklat kan man säga att både individen och tinget blir till i den kreativa relationen dem emellan.”

Jag har flera gånger konstaterat vilken stark symbios som hittas mellan människa och ting. Objekten gör oss subjektiva. Tänker jag på mitt eget förhållande till saker så vet jag att varje sparat föremål är sparat av en orsak. Föremålet har inte blivit kvar av en slump, det har genomgått en ”mental transaktion”, en uppgörelse, där föremålet visar sin betydelse. Antingen genom att ge mig sinnesintryck som jag kopplar samman med föremålet, eller som ett komplement till likadana objekt i mina samlingar. Föremålets existens bekräftar mig och mina upplevelser på ett personligt plan.

För att illustrera detta kan jag nämna min samling av tänder och tandläkarrelaterade föremål. Den samlingen har tillkommit, som de flesta, för att föremålen har

367

talat till mig på ett undermedvetet plan. Vid varje anskaffning är det som om jag ingår en pakt med det enskilda föremålet, en överenskommelse om vart det är på väg. När vi båda är införstådda med ägoförhållandet och funktionen infinner sig en tillfredsställelse och en relation har uppstått. Men vad är vägen till just det förhållandet? Varför samlar jag på tänder?

Jag går tillbaka till barndomen. Jag visste att jag skulle borsta tänderna två gånger om dagen, i bästa fall gjorde jag det varannan dag. Jag hade ingen godisdag och jag hade många hål i tänderna. Det hände inte mycket i min barndom, så att åka till stan för att lappa tänderna var en stor händelse för mig. Jag ville inte ha bedövning vid tandlagningen. Jag ville klara av smärtan, ta mitt straff, för att känna att jag vann över något dåligt, uthärdade och överlevde. Senare som tonåring projicerade jag en förälskelse på en tandläkare och blev också guidad i de underjordiska gångarna vid ett universitetssjukhus av min systers man som var tandläkare.

Tandhälsa har aldrig varit det primärt intressanta för mig men däremot händelser relaterade till området. Tandläkarföremålen har blivit betydande symboler för bland annat upptäckande, uthållighet, konsekvenshantering och anknytning. De väcker en känsla av nyfikenhet och möjlighet. De ger mig också en lagom dos av obehag för att hålla mig skärpt. Ibland putsar jag min tandsten själv med ett verktyg ur min samling.

Föremålen fungerar självreflekterande, de hjälper mig att både bearbeta och återuppleva minnen. Samtidigt blir de symboler som jag utnyttjar för att förstärka min personlighet.

Identifikationen som sker mellan människor och deras saker är intensiv och förvrängd säger journalisten, kritikern och kuratorn Cristina Morozzi. Sakerna kan sanningsenligt berätta vår historia oss förutan, medan ord kan ljuga. Konstnären använder ting som metaforer för kreativa tankar och sublimerar dem; samlaren visar sakerna för vad de är. Genom att visa dem, visar samlaren sig själv. Samlingarnas syfte är att visas, och väcker därmed begär, allt från girighet till perversion.

Det ekonomiska värdet är inte lika viktigt som antalet objekt. Multiplikation ger en sorts extas, sakerna i sig kan förlora mening och betydelsen flyttas över till deras ackumulation. Cristina Morozzi säger också att samlandet av saker från det förflutna ger en tydlig visshet om att sakerna överlever oss, att de kommer att vittna om oss då vi är borta.

Fotografen Ellen Land-Weber, som har fotograferat 152 samlare, konstaterade att inkomsten visserligen kan påverka vad man samlar på, men sällan är en orsak till huruvida man är en samlare eller inte. En samlare använder sin samling för sin egen tillfredsställelse, inte för att göra pengar på den. Många samlare hon intervjuade berättade att deras samlande började den dag då de plötsligt såg ett objekt som verkligen berörde dem på ett speciellt sätt. De bara måste ha det, fast många inte kunde förklara varför. Hon säger också att samlare relaterar till världen på ett speciellt sätt, om man ser en samlare i full fart kan man se en speciell blick i deras ögon.

Filosofen, litteraturvetaren, konstkritikern och samlaren Walter Benjamin är inne på samma sak och menar att ägande och besittningstagande hör till den strategiska

368

sfären, att samlare är personer med taktisk instinkt. Samlaren har också ett mystiskt förhållande till ägandeskapet, det mest intima förhållande man kan ha till objekt: inte så att objektet blir levande i samlaren utan det är han som lever i objektet.

När man från ett inköpstillfälle kommer hem med sina förvärvade saker vill man vara ensam med dem. Många samlare har berättat om den betydelsefulla ensamleken, uppackandet, utforskandet, sorterandet. Journalisten och samlaren Magnus Palm skriver i en artikel att han en gång köpte två lådor fulla med osorterade McDonald’s och Burger King-leksaker, billigt. Hans förhoppning var inte att hitta något speciellt utan lusten låg i att i hemlighet få sitta och sortera och undersöka sakerna utan att familjen visste något. Det var för honom en nästan mystisk upplevelse, det var han och sakerna och ingen annan fick vara med.

”Föremålen fungerar självreflekterande, de hjälper mig att både bearbeta och återuppleva minnen. Samtidigt blir de symboler som jag utnyttjar för att förstärka min personlighet.”

Trots att jag noterat att de flesta samlare är utåtriktade har de samtidigt behov av den självvalda ensamheten, att få tillbringa timmar enbart med sina saker. Paradoxalt nog kan sakerna också börja begränsa ens sociala liv och leda till ofrivillig ensamhet.

Jag hörde berättas om en samlare och försäljare som en vacker sommardag satt i ett skjul med sina saker. En besökare undrade varför han inte stängde dörren och gick ut för att njuta av det vackra vädret men han förklarade att det hör till ”sjukdomsbilden”, att sitta ensam inomhus och plocka med sina ting. Jag har också tagit del av en historia där samlarens hustru bad honom att välja mellan sakerna och henne.

Han valde sakerna.

Flera samlarforskare menar att samlaren är en bekräftelsesökande person och att samlandets motiv står att hitta i samlarens tidiga trauman samt föräldrars försummelser. Samlaren försöker hitta lindring för detta genom ting som ger en närapå religiös mening. Forskarna menar också att samlandet är ett socialt substitut för behovet av nära och betydelsefulla relationer och betraktar den samlande individen som en person som har svårt att etablera mänskliga relationer. I mina intervjuer med olika samlare nämner flera att de föredrar sina saker som inte bråkar eller stör, framom människor. Samtidigt har de flesta samlare jag stött på en välutvecklad social kompetens.

Den samlande människans behov av kontroll är något som jag ofta återkommit till.

När jag har frågat samlare om de ibland känner sig kontrollerade eller begränsade

369

av sin samling har jag nästan alltid först fått ett nekande svar. Samlaren känner att det är han som kontrollerar objekten, men sen har han också ofta resonerat vidare, att han ibland låter samlingen ta över och kontrollera honom. Det är alltså en självvald aktivitet, att låta sig uppslukas och kontrolleras, något man kan stiga ut ur när man själv bestämmer. Men det finns också de som har uttryckt att sakerna har blivit som ett fängelse, något man inte slipper.

Liksom Walter Benjamin nämner att det i samlaren finns en logisk spänning mellan oordning och ordning så upplever jag själv en enorm tillfredsställelse i att ordna, sortera och kontrollera ett specifikt område. Jag tillstår att jag också lider av ett onödigt stort behov av att ansamla material som kan vara bra att ha. Jag drömmer om den totala materialordningen men till dess sysselsätter jag mig gärna med att bringa ordning inom ett litet fält. Det ger sinnesro och en känsla av balans som jag behöver som motvikt till mitt spretiga vardagsliv i både görande, känslor och materiaägande.

I de fall där en person helt låter sig styras av sitt begär till sina föremål kan man prata om ett patologiskt samlande eller en ackumulation. Socialantropologen och forskaren Maria Koskijoki skriver i Veli Granös fotobok om samlare, att ett urskiljningslöst hamstrande inte gör en samling. En samling har en logik och en homogenitet medan en anhopning är ett planlöst sparande. Hamstrande personer har som syfte att använda sina objekt i framtiden, de ser föremålen de staplat på hög som användbara ting som inte kan kastas, de köper också flera av samma objekt.

För en samlare har varje samlarobjekt en speciell mening, samlaren söker variation och accepterar inte två likadana objekt. Maria Koskijoki menar också att modernt samlande är en selektiv och målinriktad aktivitet och inte resultatet av en primitiv instinkt.

I mina möten med samlare kan jag inte se att samlaridentiteten är lika renodlad som Maria Koskijoki beskriver den. En del personer är tydliga samlare, men väldigt många är samtidigt handlare och säljer vidare objekten till andra samlare. Många samlare har också tydliga drag av hamstrande. Själv känner jag igen mig i alla dessa tre områden och utövar dem mer eller mindre aktivt på olika sätt.

Det för mig vidare till vad som räknas som ett vedertaget samlande. Influerade av media tänker vi kanske ofta på samlaren antingen som galning eller antikexpert.

Samlandet kopplas ofta ihop med stereotypa manliga drag så som stridslystenhet, logiskt tänkande och jaktinstinkt. En vän till mig undrade varför jag nämner samlaren som ”han” och påpekade att det är som att utesluta mig själv som kvinna från gemenskapen. Mitt svar var att när jag samlar ser jag på mig själv mer som en man än en kvinna. Jag både känner och har intervjuat kvinnor som samlar, men att området är mansdominerat är ett faktum i både samlarsammanhang och samtal.

Marcus Persson konstaterar att det förmodligen inte är fel att säga att det traditionellt sett har varit mannens privilegium att ha både tid och ekonomi att utveckla ett systematiskt och regelanpassat samlande. Han har också kommit fram till att kvinnliga samlare ofta visar ett större intresse för tingens estetik och praktiska användning än männen.

370

För mig är estetiken viktig, ofta tilltalas jag av ”det vackra i det fula”. I förvärvandet har jag jaktfokus i huvudet men i umgänget med sakerna är jag ytterst kreativ. Pessi Rautio skriver om konstnären Anu Tuominen, hur hon samlar på sig onödiga saker, som så många andra, men hon gör samlandet till en dygd. Sakerna har inget antikvärde men Tuominen vill utnyttja det värdelösa, se det väsentliga i det.

Lustigt nog är de mest och minst eftertraktade föremålen de svåraste att få tag på.

Där finns något av samlandets lust och utmaning: att lyckas hitta det svårfunna.

Har man mer pengar kan man sikta in sig på det ”stora”, har man mindre, kan man sikta in sig på det ”lilla”. För min del hittar jag glädje i att söka det betydelselösa och skapa mening och styrka i adderandet av flera. Pessi Rautio säger: ”Att ordna det onödiga är kanske det allra nödvändigaste ordnandet, eftersom det avskaffar onödigheten.”

”Kroppen tillskrev jag egenskaper, men det var i föremålet känslorna fanns!”

Fotografen Juha-Pekka Inkinen jämför den frihet samlaren har i hemmet i förhållande till de inredningstrender som inredningsbloggare, designers och media härskar över. De hem han fotograferat beskriver han som ”alternativa utposter” med en surrealistisk stämning. I sin okontrollerade anda bildar de mening i en annars så rationell och effektiv värld.

Det är något som jag fascineras av att se, en samlare i samklang med sina saker utan att en inredare eller influencer dikterat formen. I en samlares värld finns något ärligt ogreppbart. När jag illustrerade Samlarens kropp och sort för att sedan göra Objektets tvärsnitt slog det mig hur kliniskt jag förhöll mig till samlarkroppen. Kroppen tillskrev jag egenskaper, men det var i föremålet känslorna fanns! Kanske det är här någonstans jag hittar svaret på frågorna jag ställde i inledningen, varför föremålen påverkar mig som de gör och får mig att handla som jag gör.

Kanske en samlarkropp är som en känslokropp bestående av två komponenter där objektet är den ena parten. I båda kropparna finns rum för känslor men objektet är gnistan som tänder samlarkroppen till handling och känsla. Känslonivån kan uppenbarligen vara ojämn och variera starkt i de två kropparna. Kanske det också är så enkelt att jag har så många känslor inombords som jag inte vet vad jag skall göra av så jag behöver många objektkroppar att fylla.

371

I DEN LILLA STADEN JAKOBSTAD där jag och min kollega samlar och kånkar grejer till vår butik sysslar Katarina och Robert Överfors med samma sak. Och det gör de med besked, det är inte bara några släpvagnslass jag har sett på bild. Det är många, och de är stora. I ett rosamålat gammalt hus lastar de av sina saker och möter sina kunder med kaffe och värme. En kvinna kommer in och berättar tårögt vilken förfärlig dag hon har haft.

Katarina kramar om henne och Robert kommer snabbt fram med en låda som hon frågar efter.

Katarina: Man tröstar sig på olika sätt, hoppas vi kunde hjälpa henne idag och att hon fick glädje av lådan.

heller. Man kan packa ner det. Jag tycker också om att samla på skåp men det är problematiskt att hitta platser åt dem.

Robert: Vissa köper en godispåse men någon annan kan behöva en sak.

Robert: Ett placerade du bakom dörren.

Katarina: Vi tar hand om kunderna enligt behov. På mitt tidigare jobb kom en stamkund in och frågade om hon fick prata en stund eftersom hennes man hade dött föregående dag. Det är samma sak här, vi blir lyssnare och vill ta oss tid till samtal. Stamkunder kan nästan bli som vänner. Jag tycker att man skall ta hand om varandra på alla sätt oavsett om det är under arbetstid eller inte.

Affären som de startade 2014 tar de hand om tillsammans. De kompletterar varandra, Katarina är sömmerska och Robert har arbetat som snickare, båtbyggare och metallarbetare. De fyller i varandras meningar när de pratar och det märks att de har roligt tillsammans.

Katarina: Du är drivande och energisk.

Robert: Du bromsar men vi är båda aktiva och har hittat ett bra arbetsmönster. Vi är ganska impulsiva, det som händer, det händer. Den här butiken började med att vi samlade åt oss själva men när vi fick för mycket fick det bli en affär av det hela.

Sakerna som samlas ihop till försäljning är många, samlingarna på hemmaplan likaså. Båda två samlar på olika allmogeföremål och vissa 1940–60-tals prylar. Robert är förtjust i mynningsladdare och ”flakabräden”, friargåvor som fästes på spinnrocken för att hålla linet på plats.

Katarina gillar tyger och samlar på gamla julsaker, hon har också en avslutad samling med äggkoppar.

Katarina: Jag får en fix idé och samlar på något tills jag är nöjd, då byter jag område. Eventuellt säljer jag det samlade, eller behåller det tills jag får fnatt och vill samla på det igen. Inte behöver man sälja allt

Katarina: Det skall inte vara där, det är tillfälligt tills vi hittar en plats för det. För tillfället samlar jag saker till vår inglasade altan, vi har inte byggt den än men vi har inredning att fylla den med, och ännu mer än så. Bland annat en fin rullstol i trä med hjul i metall.

Robert: För att få ett brett utbud försäljningsmässigt söker vi hela tiden efter det som vi inte har. På den vägen blir man ibland intresserad av något föremål själv och då börjar man samla på något nytt.

Katarina: Jag blir lätt förälskad i olika saker och ting.

Min mormor som var född i slutet av 1800-talet dog när jag var två och ett halvt år och jag kopplar ihop de gamla sakerna med henne.

Jag undrar om det kan handla om att skapa en sorts ersättning för det som man inte fick uppleva när man fäster sig vid föremål? Det kan Katarina hålla med om, och berättar om en kär liten katt som hennes mormor gav henne.

Robert: Det är något konstigt med samlandet. Klart att det handlar om ett habegär, men inte har jag egentligen begär till en massa prylar, det handlar mer om det som följer med sakerna. Då jag ser ett föremål som jag inte har sett förr är det roligt att ta reda på vad det är. Jag tror också att samlandet har mycket att göra med kontakten man får med människor, man befinner sig i ett sammanhang där man får nya bekanta. Föremålen förenar folk som inte annars skulle ha något att göra med varandra.

Katarina: Alla saker som vi har här skall få ett nytt hem och komma till någon som tycker om dem. Det här är återanvändning, inte slit och släng. Men vissa 375

som kommer in här tycker att vi har så mycket saker att de inte hittar något.

Robert: Andra kommenterar glatt och undrar om vi har fått in nya saker när vi i själva verket bara har flyttat om. Det är roligt att möblera med det som är till salu, att bygga rum och använda dem. Vissa saker är fullständigt onödiga men de kan ändå vara fina på väggen.

Vi pratar om olika behov av saker och olika personligheter och kommer in på kontrollbehov. Robert menar att kontroll också handlar om ansvar, det är en fråga om hur man vinklar det.

Jag undrar också om sakerna begränsar livet.

Robert: Nej, saker begränsar inte, det är bara att lägga dem på hög. Det som kan begränsa oss är sådant som vi har köpt in och som behöver stå under tak så att det inte blir förstört.

Olika personligheter syns också i de hem som Katarina och Robert besöker när de köper in gamla saker. De beskriver den spännande jakten på saker i gamla hus, när de inte vet vad de kommer att hitta. Det kan vara allt från döda möss till löständer. Jag har samma erfarenhet och konstaterar att det uppstår många känslor i mötet med människor när deras hem ska tömmas eller lämnas.

Katarina: Det gör det, vissa möten är svårare.

Robert: När man köper upp hela dödsbon får man många historier och livsöden på köpet. Vi har tystnadsplikt, det kan handla om känsliga saker.

Katarina: I några fall har jag haft lust att gråta, det kan bli väldigt rörande. När någon skall sälja saker ur sitt hem eller tömma sina föräldrars gård kan man inte okänsligt kasta sig över sakerna. Då behövs ganska mycket omtanke och psykologi.

Robert: Jag minns första gången när jag såg fotografier av döda människor i sina kistor, det kändes speciellt. Sådana bilder tar vi inte längre. Förr sparade man på ett annat sätt, man sparade på allt för att det inte fanns så mycket saker att tillgå. Det man i sin tur verkligen samlade på var mer anspråkslöst, utbudet var inte lika stort.

Katarina: Jag hittade en gång ett gripande brev av en dam.

Det var inte adresserat till någon och det fanns inget årtal.

Det var ett avskedsbrev, hon var sjuk och bodde säkert inte kvar i samma land som sin släkt. Hon skrev att hon var ledsen att hon inte kommer att träffa nära och kära mera men att Herren hade velat detta.

Vi sitter en stund i tystnad, ser ut över alla saker och Robert konstaterar, det är som de brukar säga: kärleken är evig men föremålen växlar. ■ 377

”Nej, saker begränsar inte, det är bara att lägga dem på hög.”

�I��K�ÄM� När jag har tusen ti�g på gång i �itt huvud och lika många fysiska p�ojekt där allt grötar ihop sig är det bef�iande att klämma åt� strypa och kontrollera ett begränsat område.

Jag tänker på det fördelaktiga i att sitta och so�te�a mina saker i en �uta istället för att försöka kont�ollera människoliv.

381

�ANDLA Att samla är att skapa är att handla.

När jag ser på något som har kommit ut ur mig� hante�ats i huvud och barm och bea�betats av mina händer kan jag känna mig stolt eller bli oe�hört arg och allt däremellan. Att åstadkomma ett fysiskt alster är ett sätt att plocka ut något ur mig och titta på det. Det är som en spegel.

Som att träffa sig själv. Jag frånsäger mig självupptagenhet men användnin�srätten till mig själv håller jag hå�t i. Genom att nyttja mig blir jag en länk till min omgivnin�� till den a�dra� och �i kan spegla oss i mötet. Ha�dhålla.

391

INNAN VÅR FAMILJERESA TILL BARCELONA skickade jag mail till elva antikhandlare och frågade om de känner någon samlare som jag kunde intervjua. Jag fick två svar, varav det ena var från Niels Jansen. Han berättade om sina föräldrar som samlar på tapeter från 1600-talet, men själv ser han sig inte som samlare. Däremot har han kontakt med samlare vilket gjorde att jag blev intresserad av att besöka hans affär. Väl på plats i vårt hyrda semesterhus bytte vi poolhustillvaron mot en dag i storstaden. Efter en lång stunds sökande i hettan kom vi fram. Bakom två garagedörrar öppnade sig en fantastisk butik med tillhörande fotostudio, där Niels och hans kompanjon fotograferar sina produkter, som de sedan både säljer och hyr ut.

– Vi köper sådant som vi själva skulle välja till vår lägenhet. Även om vi hittar något som vi tror att skulle sälja bra köper vi det inte om vi inte gillar det.

Vi hyr också ut många saker, nästan fler än vi säljer.

I butiken finns allt från läder- och teakmöbler till designlampor och -stolar i många exemplar. Niels berättar att det finns en hel del butiker i Barcelona som säljer skandinavisk 1960-talsdesign men själva intresserar de sig för mer excentriska saker. Han nämner bland annat italiensk design från 1980-talet.

– Vi söker också efter tyska lampor och tysk keramik och porslin. Av vissa vaser har vi över femtio exemplar och av en lampmodell hade vi drygt fyrtio stycken. Alla lamporna köpte vi av en enda person i Tyskland.

Större partier säljs till restauranger och Niels säger att det är viktigt att inte bli för fäst vid sakerna. Verksamheten är till för att försörja dem. Niels påpekar att det inte är något som gör dem rika. Han framhåller också kunskapen som behövs.

– Genom att titta runt på specialiserade webbsidor lär vi oss marknad och prissättning, och ju mera vi köper desto mer utvecklas vår personliga smak. I början tänkte vi mer på vad som var trendigt, men nu spelar det ingen roll huruvida sakerna är trendiga eller inte, så länge vi tycker om dem. Folk kan ha svårt för vissa saker. Våra saker är speciella och gillas inte av alla.

Niels visar ett sällsynt och utrymmeskrävande italienskt casinobord och jag förstår vad han menar.

I butiken finns också flera lackade furubord som

påminner mig om barndomens enkla stugbord. Jag har undrat om de någonsin kommer att bli eftertraktade, och här hittar jag plötsligt deras gelikar snyggt infogade i en mycket estetisk miljö.

– Om man har fullt med skräp på ett bord så ser bordet också ut som skräp. Varje nytt objekt vi tar in passar ihop med det som redan finns hos oss.

På en av väggarna i butiken finns en färgstark samling av gapande människohuvuden. Niels berättar att de fanns på husfasader i Holland under 1800-talet för att indikera var det fanns ett apotek.

– Huvudena föreställer sjuka människor som behöver medicin, vissa har ett piller på tungan. De mindre är modeller från 1960-talet, den stora är ett original.

De är svåra att hitta i gott skick eftersom de har varit monterade utomhus och är gjorda i trä.

Huvudena, liksom föräldrarnas tapetsamling som Niels rullar ut och visar exempel på, är inte till salu.

Han konstaterar att det ändå finns ett nära samband mellan att vara handlare och samlare – och att samlandet är en stor värld.

– Jag träffade en man som är filmproducent. Han har ett ställe liknande vårt som han hyr enbart för sin samling av spanska lampor från 1960–70-talet. Han är den största samlaren av sådana och har hundratals av dem. Han gör inget med dem, de är bara till för honom. En gång lånade han faktiskt ut lampor till en utställning och jag frågade honom varför han samlar på lampor. Han svarade ”för att jag gillar dem”. Det var inget mer med det. Det är att vara entusiast. ■

397

”Om man har fullt med skräp på ett bord så ser bordet också ut som skräp.”

�AVER KADAVER Jag fångade en supe�fin mus. Vi har inte haft möss inomhus på fle�a år men i natt såg sonen en. Jag laddade en fälla och den fastnade. Jag skulle �ilja �para den. Men jag har inte �iktigt lust att börja slakta och s�oppa �pp den nu. Jag har så mycket annat att göra. Kanske en annan gång. Det finns fler möss.

Jag såg en gång en uppstoppad mus på loppis som jag övervägde att köpa men så tänkte jag att man kan göra en egen och så lät jag den bo kvar på hyllan. Jag tror att jag tycke� �peciellt mycket om möss för att pappa gav mig en liten mus i po�slin när han och mamma kom hem från Lappland. När de åkte iväg i vint�rmörkret med Saaben grät jag och skämdes över mina tårar.

Jag var tio år� mina vuxna systrar var hemma med mig. Det var första gången som mamma och p��pa inte var det.

403

�U�IKSYMFONI Jag fortsatte att leka butik.

Först med min man� sen med kamrat.

Vad får det lov att vara?

E�� behjälpligt ting.

Förändrande färg.

En biljett från förr.

B�ode�ade bitar.

Elle� en benstomme.

Grannlåt� pjäs i position.

Allehanda so�te�.

Vi skurar lo�t och donar tungt.

Var sak på sin plats� sitt still.

Vi skrattar sto�t och jag kan knappt räkna p�ocent.

Sak. Fotografi. Sak. Skylt. Sak. Beslag. Sak. Pigmentt.

Sak. Bok. Sak. K�uka. Sak. Tråd. Sak. Lampa. Sak. Bh. I butiken finns nästan hur mycket som helst. Bra-ha.

Plockar� packar� plockar.

Läser en sextio år gammal kontaktannons.

Sk�iver ett mail på finska.

Spelar �oll.

Ensam i sake�.

I stadstyst kvällsidyll.

406

”Jag vill ge en röst åt det samlande

som inte alltid överensstämmer med det vedertagna. En röst som skrattar av lekfullhet och vågar bryta reglerna!” gjorde mitt eget universum större.

Jag levde i närkamp med begränsningar och möjligheter. Att bygga en kiosk var inga problem men att få någon att stanna till var desto svårare, det var inte många förbipasserande per dag. Tog bensinen slut i mopeden fick jag gå långt.

När det som oftast inte fanns någon att prata med, pratade jag högt, spelade Commodore 64, konstruerade något, ritade, läste romaner eller skrev dagbok.

Och jag kan inte tänka mig en bättre början på livet.

ATT VÄXA UPP PÅ EN LITEN ORT

Så har jag fortsatt, kryssat mellan spärrar och sett potential i det mesta. Och alltid tänkt att jag någon gång skall göra en bok, om något, om allt, om inget, inte nödvändigtvis skriva, men göra. Jag har alltid tyckt om böcker, om ord, och om att se bilder i ett bestående tryck. På så sätt kan jag samla väldigt mycket på ett begränsat område. Den fysiska bilden är som en paus. Genom att samla många pauser på samma ställe känner jag mig rik och förmögen på andrum.

Samtidigt som bilden också kan få mig att sluta andas för en stund.

Efter högstadiet valde jag att studera konst. Men min bakgrund och obearbetade sorg efter min pappas död gjorde att intrycken från konstfältet blev så starka att jag valde bort fortsatta studier. I en sorts sorgebearbetning upphöjde jag min fars liv som en romantisk norm. Jag ville ägna mig åt praktiskt arbete och familjeliv på landet.

Vartefter livet fortsatte med glädje och sorg, familjeliv och företagande, vänner och vardag, började en stark vilja gro inombords, en vilja att uttrycka mig, utvecklas och använda min nyfikenhet och kreativitet på flera, nya sätt. Jag är utrustad med en starkt sökande och dokumenterande blick som hela tiden försöker sortera, förstå, omfamna, visuellt uppleva, kommunicera och samla.

Jag insåg att jag inte kan eller vill begränsa mig längre, och började studera fotografi som öppnade dörrar till helt nya sätt att se och möta min omvärld. Det var där denna bok började.

409

Liksom fotografen framkallar bilder i mörkrummet har jag med rotandet i mitt eget samlande blivit inbjuden till andra samlares ”mörka rum”. De flesta samlingar är på ett eller annat sätt begränsade till en yta, ett rum, där det framkallas historier, bilder och känslor. Jag har fått stiga in i dessa rum och känt andäktig glädje över att ta del av en persons individuella konstruktion, som är en förlängning av samlarens personlighet samtidigt som det är samlarens privata lekstuga.

Jag har försökt omringa och knyta ihop mina egna samlarsäckar för att kunna spara dem, eventuellt slänga några, och gå vidare. Jag hoppas också kunna bidra till flera insikter kring den samlande människans beteende och föremålens betydelse för individen, samt ge en röst åt det samlande som inte alltid överensstämmer med det vedertagna. En röst som skrattar av lekfullhet och vågar bryta reglerna!

”Jag kommer alltid att dras till objektet och ägandet, det är något starkt inom mig. Det är en viloplats från människorna. De döda tingen ger mig lust till liv och så svänger pendeln av och an, mellan liv och död.”

När jag påbörjade boken tänkte jag att jag skulle lyfta fram det som förenar samlare, men ganska fort upptäckte jag många intressanta olikheter. De gemensamma nämnarna hittas visserligen, men orsakerna till att man samlar och på vilket sätt man samlar varierar stort. Jag skulle också vilja påstå att samlandet är en aktivitet över vilken det vilar en sorts känslosam mysticism.

Trots att många samlare lite skämtsamt konstaterar att de lider av en defekt eller sjukdom så är de flesta inte speciellt intresserade av att gräva ner sig i ”varför”. Vad man samlar på är intressantare. Och för de flesta räcker vetskapen om att samlandet är en rolig och tillfredsställande aktivitet som ingen samlare vill vara utan.

Skrivandet av boken började som ett försök att frigöra mig från objektet och röra mig mer mot människorna. Men det är svårt och inte ens nödvändigt att överge en sida hos sig själv som man inte vet hur man skall hantera. Det kan vara bättre att konfrontera den och använda den på ett konstruktivt sätt. Jag kommer alltid att dras till föremål och ägandet, det draget finns starkt inom mig. Sakerna är en viloplats från människorna. De döda tingen ger mig lust till liv och så svänger pendeln av och an, mellan liv och död. Där finns spänningen, i motpolerna. Där, mellan dem, levs livet, mer.

410

�ANTAS���I Min fantasi och mina tankar tar sig ett så livligt uttryck inuti mig att jag ibl�nd också vill använda mig själv som ett livlöst föremål. Jag vill vara en sak med f��ktion men utan förstånd. Vara ett tanklö�� ting satt i en o�dni�g.

Jag vill samla mig.

Och dig.

413

Bilder Mina egna samlingar är dokumenterade på sidorna med reflektioner samt på följande bilduppslag: 18–19, 22–23, 26–27, 46–47, 124–125, 128–129, 172–173, 196–197, 238–239, 246–247, 276–279, 300–301, 358–359, 382, 411

SID

6 Akrylmålning/collage över min barndomsbygd, 1998–2018

9 Koja utanför mitt barndomshem 14–15 Familjen Lund, 2019

48 Loppisrace i Purmo

49 Gatuloppis i Porte de Vanves, Paris

50 Gatuloppis i Paris + Antiikkia ja Aarteita, Kauhava

51 Juthbackamarknaden, Nykarleby 70–71 Gatuloppis, Paris 74 Pehtoorin Perikunta, Borgå

75 Weird Antiques, Tusby 78–79 Alice och Pierre i sin ateljé, Paris

100 Gatuloppis, Paris 106–107 Antiikkia ja Aarteita, Kauhava 144–145 Janne i sitt lager, Stockholm

146 Hos Jenni och hennes man Ralf som samlar

på serier, skivor och termosar, Åbo

147 Två översta bilderna: Flamingos Vintage Kilo i Barcelona, bilden längst ner: Loppis i Kauhava.

148–149 Michel och Andre, Marché Vernaison, Porte de Clignancourt, Paris

150 Loppis i Finland, bakluckeloppis i Jakobstad, loppis i Finland 151 Antiikkia ja Aarteita, Kauhava

198 Hem i Ungern + gatuloppis i Paris

199 Hem i Ungern 202–203 Mercat dels Encants, Barcelona

214 Loppis i Stockholm

215 Bar i S:t Michel + hem i Ungern + loppis i Umeå 248–249 Grossistförsäljning av gamla saker i Ungern 258–259 Antiik Kaleidoskoop, Tallinn 260–261 Dalahästsamling, Magnus Palm, Stockholm

274 Gummi på gatuloppis i Paris

275 Gatuloppis i Paris + Juthbackamarknaden + gatuloppis i Paris

302 Marknad i Estland 306–307 Mercat dels Encants, Barcelona 308–309 Kärl och korkar i Ungern, Spanien och Estland

310 Juthbackamarknaden 311 Syl´s antique shop, Marché Vernaison, Paris 314–315 Marknad i Estland

316 Juthbackamarknaden

317 Gatuloppis i Paris

320 Marknad i Estland

321 Miniatyrgevär i Paris och pengar i Barcelona 22–323 Marché Vernaison, Paris 3

324 Gatuloppis i Paris + Marc och Moussa på gatuloppis i Paris + marknad i Barcelona 326 Antikmässan, Stockholm 327 Marché Vernaison, Paris + Antikmässan, Stockholm 328–329 Gatuloppis i Paris

330 Glaskorksamling, gatuloppis i Paris

331 Juthbackamarknaden + Claude, Marché Vernaison, Paris + gatuloppis i Paris

334 Hemfärd, Juthbackamarknaden + dragspels- musik på marknad i Estland

337 Raimo, Juthbackamarknaden 338–339 Loppisrace i Purmo + Juthbackamarknaden

356 Saltkarssamling i Barcelona

357 Collage, Tombées du Camion, Paris + loppis i Finland 372–373 Samlaren och handlaren Magnus Palm i Helsingfors med inköp från Tallinn som ska vidare till Stockholm 374–379 Alla Tiders Antikt, Jakobstad

383 Juthbackamarknaden 384 Antiikkia ja Aarteita, Kauhava

385 Juthbackamarknaden 386–387 Antiikkia ja Aarteita, Kauhava

388 Juthbackamarknaden + Antiikkia ja Aarteita, Kauhava

389 Antiikkia ja Aarteita, Kauhava 392–393 Gatuloppis i Paris

394 Peruker på Juthbackamarknaden + fotografier på gatuloppis i Paris + Antiikkia ja Aarteita, Kauhava

395 Gatuloppis i Paris 396–401 Brutus De Gaper, Barcelona

404 Dyker i saker på vår kallvind

405 Lager hos Lars-Göran Andersson,

Framtidsantiken, Stockholm

407 Med min kompanjon Mia, Lundagård, Jakobstad

Bilderna på sid 360–363 är fotograferade av respektive intervjuad person, Daniels porträttbild sid 362, foto: Ely Fair.

Fem bilder i boken har fotograferats med självutlösarknapp, sex bilder har en familjemedlem tryckt av enligt instruktioner.

Pärmens, reflektionernas, frågornas och bildtexternas typsnitt är egen handstil.

414

Källor Böcker Benjamin, W., 1955. Illuminations. Frankfurt: Suhrkamp Verlag.

Granö, V., 1997. Esineiden valtakunta. Oulu: Kustannus Pohjoinen.

Inkinen, J-P., 2018. Miten tavarat ovat – The way of things. Helsinki: Taide.

Land-Weber, E., 1980. The Passionate Collector. New York: Simon and Schuster.

Rautio, P., 2008. Pessi Rautio benar upp Anu Tuominens konst.

I: K. Karvonen & S. Romppanen red. Anu Tuominen.

Sontag, S., 2001. Om fotografi. Stockholm: Natur och Kultur.

Artiklar Morozzi, C., 2011. There's an intense & perverse identification that occurs between people and their things. Colors, 2011(79), s. 18–19.

Palm, M., 2002. Plågsam passion. Sköna hem, 2002(8), s. 96–101.

Avhandling Persson, M., 2007. Mellan människor och ting. En interaktionistisk analys av samlandet.

Thesis for doctoral degree (Ph.D.). Lund University, Department of Sociology. Lund.

Tack Det har varit en smågalen resa att göra denna bok. Jag har haft fem roller; fotograf, bildredigerare, skribent, redaktör och grafisk designer. Att kombinera dessa tillsammans med studier, familjeliv och butiksarbete i Lundagård har varit utmanande. Samtidigt har jag aldrig velat säga nej till den lust som har insisterat på att teckna ner berättelser ur min och andras samlarvärld.

Att göra det hade naturligtvis varit omöjligt utan alla fantastiska människor som jag har omgett mig med! Ett ödmjukt och stort tack till: Christian, du har alltid uppmuntrat mig och aldrig ifrågasatt mina infall. Du är en underbar man.

Holger, Algot, Pär, Bo, Lisa, självständiga barn, annat val har ni inte haft. Älskade barn.

Mamma, du härliga, egensinniga och goda kritiker. Du har gett mig tro, hopp och kärlek.

Min syster Ghita med make Birger Enges.

Mina systrar Runa-Britt och Eva-Stina.

Magnus Palm, samlarvän, som engagerat läst, kommenterat och fungerat som redaktionellt bollplank i många beslut.

Malin Klingenberg, min barndomsvän, som med noggrannt ordöga kommit med ändringsförslag och hjälpt till med texterna.

Joanna, Hanna, Mia, Kersti, Börje, Janne, Michael och alla andra vänner, släkt och bekanta som tagit sig tid att diskutera och kommentera projektet, eller på annat sätt har bidragit till och underlättat mitt arbete.

Bokens material är delvis en del av mitt examensarbete inom fotografi vid Yrkeshögskolan Novia. Tack till mina handledare Lars Rebers och Emma Westerlund. Tack till Mats och Monica Sandström och Anders Petersen för givande praktikperioder.

Slutligen, vad hade boken varit utan alla er samlare som frikostigt bjudit på er själva, era historier och visat era samlingar. Tack också till er samlare som velat vara anonyma men bidragit med goda samtal.

415

Aja Lund (f. 1979) är en finlandssvensk fotograf.

Hon startade livsstils- och byggnadsvårdsbutiken Lundagård 2008 och har medverkat i flertalet kreativa projekt. Hon bor i Purmo med sin man och deras fem barn. Boken Jag är en samlare, jag vill ha mer! är hennes första bok.

Text, foto, illustrationer och grafisk form: Aja Lund ©2019 Boken har utgivits med stöd av Svenska Kulturfonden samt Delegationen för den svenska litteraturens främjande/ Svenska litteratursällskapet i Finland.

Tryck: Printon, Tallinn 2019 ISBN: 978-952-94-2034-6