Den inre kompassen by Adstream agency

DEN INRE KOMPASSEN

JCE I MEDVIND OCH MOTVIND

KRISTIAN WEDEL

» DEN HÄR BOKEN ÄR INTE EN

BERÄTTELSE OM ENBART FRAMGÅNGAR, UTAN LIKA MYCKET

EN BERÄTTELSE OM ATT BEMÄSTRA MOTGÅNGAR OCH MISSTAG.«

FÖRORD

Vad är ett företags själ? Jag tror att den syns tydligast när en kris ska bemästras.

När jag år 2009 tog över ledarskapet och huvudansvaret för jce var det mitt i den globala finanskris som utspelade sig från 2007 till 2010. jce hade miljardskulder. Vi hade också väsentliga förluster bakom oss och – än värre – enorma förluster framför oss. Läget för jce var mycket allvarligare än vad många kunde tro. I dag, drygt tolv år senare, är vi starkare än någonsin och jubileumsåret 2021 är jce :s bästa år sedan starten.

När min far, sjökapten J Christer Ericsson, klev i land sommaren 1971 och grundade jce startade han med ”två tomma händer” men han hade en affärsidé. Med hjälp av egenutvecklade surrningar ville han förändra transportbranschen. Snart skulle han dessutom, genom entreprenörskap och innovation, förändra offshorebranschen med moduler och bostadsplattformar. I dag har jce helt lämnat surrnings- och offshorebranschen, men har en fot i den traditionella industrin och en fot i framtida branscher. jce är ett konglomerat i konstant förändring. Det tror jag är nyckeln till vår framgång och långsiktighet.

Vi lever i en utmanande och föränderlig värld och 2020-talets värld är annorlunda än 1970-talets.

Vi måste hantera frågor som var nästintill okända då. Men vi hanterar fortfarande frågor på samma sätt – inte genom att frukta utvecklingen, utan genom att försöka leda den. Vi får aldrig stanna och säga ”så här har vi alltid gjort”. Vi måste oavbrutet fråga oss var vi vill vara i framtiden. jce :s själ är tron på den ständiga och goda förändringen.

Ibland är det svårt att hålla modet uppe. När jag skriver dessa rader har världen – förhoppningsvis – just klivit ur en pandemi. Vi befinner oss i en klimatkris, en geopolitiskt orolig värld såsom konflikten i Ukraina och vissa av morgondagens stora frågor kan vi ännu blott ana. Men vi på jce ska fortsätta att bidra till en del av lösningarna. Sedan jce grundades 1971 har vi över årtionden skapat en ovanlig berättelse. Det är av det skälet som vi beslutat oss för att ta fram denna jubileumsbok. Uppdraget att skriva jce:s historia gav vi till Göteborgsförfattaren Kristian Wedel. Han är ingen traditionell författare av företagsmonografier och detta är följaktligen inte heller en traditionell företagsmonografi.

Den här boken är inte en berättelse om enbart framgångar, utan lika mycket en berättelse om att bemästra motgångar och misstag. Det handlar också om entreprenörskap, människor och erfarenheter. Det är därför historien om jce känns viktig för mig att berätta – för att den säger så mycket om vad vi tillsammans kan åstadkomma. I dag har jce över 5 000 medarbetare och verksamhet över stora delar av världen.

Min förhoppning är att denna bok ger en inblick i jce :s själ – var vi kommer ifrån och vart vi är på väg.

Göteborg, september, 2022 hampus ericsson

Arbetande styrelseordförande och huvudägare jce

INNEHÅLL

1971–2000

Pojken med mössan / 15

”Jag avskydde de där evenemangen” / 22

En sjökapten går land / 25

Björn Borg och polismästerskapen äggkastning / 25

Surrningar, containrar, bostadsplattformar … / 26

Likheten mellan en jazztrummis och en entreprenör / 30

Rabatt med getost / 32

”Pappa pratade alltid affärer med mig” / 34

Containerknepen / 37

Fru Philipsons stövlar / 39

Det stora vemodet rullar in i Göteborg / 41

Kolosserna vacklar / 45

Consafes folkhem och den gröna badhusvågen / 46

Jättarna i snön / 49

”Vi måste vilja förändras” / 52

Jultomten finns – och han heter Ericsson / 56

”Kan utvecklas till flytande lyxhotell” / 59

”Jag fick vänner för livet” / 60

Affärsvärldens omedvetna spådom / 64

Från 0 till 300 miljoner / 65

Den längsta dagen / 67

Direktörerna tar tåget / 68

”Jag är rätt eftertänksam av mig” / 72

”Jag måste ha strumpbyxor med guldtrådar” / 73

En entreprenör ser sig omkring / 74

Var är bubbelpoolen? / 76

Hotellet som inte gick av på mitten / 78

Musikern Christer Ericsson / 80

2000–2009

Diskret kliver Hampus in / 85

En ung man reser till London / 86

”Vi var överens mycket – men inte i allt” / 89

”Vi går all in” / 90

Den förvandlade staden / 93

Hämtpizza och börsintroduktion / 94

På djupt vatten / 96

Ursäkta, var ligger Panama City? / 97

”Det fanns förstås en särskild glädje” / 102

JCE köper vingar för pengarna / 103

”Christer, jag behöver en miljon pund” / 106

Nya vindar blåser / 107

”Som en blixt från klar himmel” / 108

2009–2021

Löpsedelslejonets sista rytande / 114

”Jag var en sådan vd som bara banker älskar” / 117

”Jag gillar bara överraskningar två gånger om året” / 118

”Det var ju den perfekta stormen” / 122

”Hampus tog över vid rätt tidpunkt” / 128

”Siffrorna får tala för sig själva” / 133

”En fabrik är som en symfoniorkester” / 136

”Skillnaden var enorm” / 140

”Det var inte bara en dans på rosor” / 143

JCE i takt med tiden / 143

Reservofficer Flyborg till bryggan / 144

Hållbarhetsambassadörerna / 148

”Han var inte intresserad av en quick fix” / 150

”JCE kan inte sitta och vänta på den perfekta planen” / 154

”Om du aldrig trillar omkull åker du inte tillräckligt fort” / 157

Det sydamerikanska benet / 158

Rekordfiskar och ambulanser / 160

”Risker är bra – annars överlever vi inte” / 167

”Det måste finnas någon form av unicitet” / 169

Ett halvsekel är en bra början / 176

”Vi kan underlätta för människor” / 177

”Inget konstigt om medarbetarna vill förändra världen” / 180

”Vi har gjort allt det här tillsammans” / 185

BOLAGEN / 194

APPENDIX

JCE – Överkursen / 228

Femtioårsjubileet / 244

1971–2000

< Hampus Ericsson och Fabienne Ericsson i ett av sammanträdesrummen på Högåsplatsen.

> JCE:s huvudkontor på Högåsplatsen 3 i Göteborg. Villan är ritad av den legendariske Göteborgsarkitekten Ernst Torulf som – bland mycket annat – också skapade Naturhistoriska museet Slottsskogen.

Har du någon gång besökt det gamla huset på Högåsplatsen 3 i Göteborg?

Det är ett vackert hus – en tegelvilla som är omgiven av formklippta enbuskar, med stentrappa och små skulpturhuvuden i väggen.

En gång bodde Göteborgs redarkungar och storgrosshandlare i de trygga och vackra trädgårdskvarteren bakom Götaplatsen.

Villan är ingalunda den största, men den är vacker.

Här bodde arkitekten Ernst Torulf. Han var en av de numera legendariska arkitekter som skapade Götaplatsen. År 1918 – vid 46 års ålder – var han klar med det hus som han själv skulle bo i. Det ligger längs med en stentrappa med skeppsredardynastin Broströms palatsliknande villa på motsatta sidan. Villa Torulf är en byggnad som inte gör något väsen av sig. Den är lågmäld i sin smakfullhet och perfektion: stadig, trygg. Villan byggdes av en person som ville fullfölja sin egen vision, utan kompromisser.

I dag är Villa Torulf på Högåsplatsen familjeföretaget jce :s huvudkontor.

Det går, åtminstone om man är inbjuden, att gå husesyn. Ibland har jag – historieskrivaren, krönikören – gjort mig ärenden hit trots att det egentligen inte varit nödvändigt. När man gått genom grinden ringer man på porttelefonen. Påfallande ofta tittar då någon ut genom fönstret. Påfallande ofta är också den som tittar ut antingen Hampus Ericsson eller Carl Backman. Ett bolag där ägaren eller vd:n tittar ut genom fönstret och springer ner och öppnar är ett bolag som inte bär på onödigt administrativt bagage.

Omedelbart till vänster innanför träporten hänger en oljemålning från 1840-talet. Det är ett starkt, dramatiskt motiv: ett fartyg i storm som nalkas klipporna. Måsar och vågor, vitt skum kring bogen. En söndersliten norsk flagga i masttoppen. Intill tavlan finns entrén till jce :s bibliotek. Det är ett litet bibliotek, men spännvidden är

< Gruppbild på hela JCEkontoret. Från vänster: Johan Martinsson (Investeringar), Gabriel Berg (Juridik), David Andersson (Investeringar), Karin Dennford (Investeringar), Hampus Ericsson (Styrelseordförande och huvudägare), Ulf Gillberg (Investeringar), Malin Welke (Ekonomi), Sofia Karlsson (Investeringar), Carl Backman (vd), Dipesh Chouhan (Ekonomi), Helene Rindebäck (HR) och Rasmus Lindgren (Skogsförvaltning).

» STYRELSERUMMETS UTSEENDE

SKULLE KUNNA BETRAKTAS SOM ETT SLAGS AVSIKTSFÖRKLARING : DE

BESLUT SOM FATTAS HÄR STÅR MED

BLOTT ENA BENET I TRADITIONEN. «

fin. Här finns till exempel Nordenskiölds Vegas färd kring Asien och Europa, Clarke Chapmans Marina Electric Cargo & Ship Handling Equipment, Svenska Flottans historia i tre himmelsblå band, Bohuslän – ett bildverk, Register of Offshore Units Submersibles & Diving Systems 1978–79, Spansk-svensk ordbok, Emily Brontës Wuthering Heights och Sista seglatsen av Eric Newby.

På andra våningen möts besökaren av en sällsam kombination: ett skåp med intarsiadekor i form av Stockholmsmotiv och på detta skåp står en mässingsmodell av en container. På containern, knappt synligt, sitter ett emblem.

Det är jce :s rederiflagga.

Det är svårt att undvika att betrakta denna miniatyrcontainer med jce -flaggan symboliskt: det tar en stund innan man upptäcker den, men när man har upptäckt den präglar den rummet.

Så här långt hunnen in i villan brukar jag vanligen också ha sett Hampus Ericsson. Därmed inte sagt att jag egentligen har träffat honom, för han har ofta bråttom i trappan. I hast manar han besökaren att förse sig med kaffe i köket. På väg till köket tittar man förstås in i styrelserummet. Det liknar bara delvis ett traditionellt styrelserum. Naturligtvis finns ett utsträckt bord i ädelträ och i kortändan av rummet syns en vit öppen spis där en brasa skulle kunna spraka vid något högtidligt tillfälle.

Men takmålningarna är vilda och grälla. Det är hjortar, barbröstade skönheter med ormar kring halsen, rosa bulliga schäslonger, lejon, fruktskålar, turbaner, tjurfäktare och drakar. Konstnärens namn är insmuget i motivet: Gunnar Erik Ström. Och den stora marinmålningen på väggen mitt emot entrén föreställer varken ett klipperskepp eller ens en ångbåt hängande under sköna vita rökplymer. Den föreställer en offshorerigg: bostadsplattformen Safe Concordia i storm.

> Bilden på Vasaloppsåkarna (30 km) hänger köket på Högåsplatsen. Från vänster syns David Andersson, Ulf Gillberg, Johan Martinsson, Anton Berg och Hampus Ericsson. Även Carl Backman och Gabriel Berg deltog men i en annan startgrupp.

Nästa uppslag: Modell mässing av en ursprunglig JCEcontainer från 1970talet. Modellen finns på Högåsplatsen.

Styrelserummets utseende skulle kunna betraktas som ett slags avsiktsförklaring: de beslut som fattas här står med blott ena benet i traditionen.

Intill styrelserummet ligger alltså köket. Här sitter en lapp som fördelar ansvaret för diskning och vetelängder. På bordet ligger dagens nummer av Dagens Industri Tidningen brukar se välläst ut. En liten burk med kakor står på bordet. På väggen hänger ett fotografi av Hampus Ericsson tillsammans med jce -medarbetarna David Andersson, Ulf Gillberg, Johan Martinsson och Anton Berg. De ser snöiga och utsjasade ut, efter att just ha genomfört Kortvasan mellan Oxberg och Mora.

Detta allmänna intryck kan misstänkas vara en del av en filosofi. Om man räknar alla delar omsätter jce numera över fem miljarder och har över 5 000 anställda. jce är större än någonsin. Ändå har jce fortfarande väldigt mycket en prägel av familjeföretag.

Hampus Ericsson står inte i mitten av skidåkarfotografiet. Jag tror att det finns en poäng med det. Ty Hampus Ericsson vill ogärna ställa sig i centrum vid en sammankomst eller på ett fotografi.

Men i överförd betydelse står han förstås i centrum. Han gör det oavsett om han vill det eller inte. Han har haft det yttersta ansvaret för jce sedan 2009 – som vd, huvudägare och arbetande styrelseordförande – och under det dryga decennium som passerat har jce utvecklats mer än under det 1970-tal då bolaget var flamboyant och yvigt och dagligen återkommande på löpsedlarna.

POJKEN MED MÖSSAN

Tisdagen den 7 september 2021 hade jag – författaren, krönikören – stämt möte med Hampus Ericsson i Villa Torulf på Högåsplatsen i Göteborg.

< Köket i villan på Högåsplatsen fungerar också som kreativ mötesyta.

> Hampus Ericsson jobbade nära J Christer Ericsson många år och har sedan 2009 huvudansvaret för JCE.

Nästa uppslag: JCE Family Office har möte på Semcon i september 2021. Från vänster: Miriam Ericsson, Gabriel Berg, Fabienne Ericsson, Erik Haglund, Malin Welke, Hampus Ericsson, Hillevi Agranius, Ulf Gillberg, Niklas Flyborg och Eva Fors.

Jag råkade ha en halvtimme till godo. Hampus Ericsson ledde i samma stund ett styrelsemöte i jce och skulle komma till Högåsplatsen så fort det var klart. Medan jag väntade strosade jag två varv runt villan, intill de meandrande stenmurarna, under gjutjärnslyktor och välvda fönster. Gruset knastrade under mina fötter. Hela byggnaden utstrålade ett stillsamt och värdigt behag. Några gånger ringde jag på dörren. Efter en stund blev jag insläppt.

Jag tog en kopp kaffe och passade sedan på att kliva upp på vinden.

Där hade jag inte varit förut.

Denna lite oväntade vindsvåning ser utifrån ut som en saftrosa låda på Villa Torulf.

Jag satte mig i en grön länstol. Det var ett vackert rum. Kornblå soffor. På väggarna hängde svartvita foton från Göteborgs hamn: sjösättningar, pojkar i äppelknyckarbyxor. Det såg ut att vara fotografier från 1940-talet, från den stora skeppsbyggarepoken i Göteborgs historia.

Jag hade med mig några fotografier som jag ville prata med Hampus Ericsson om. Kanske kan man numera förse även dessa fotografier med etiketten varvshistoria. De är tagna under den sista och hektiska storhetstiden för Göteborgsvarven, det vill säga slutet av 1970-talet och början av 1980-talet.

Jag hade funnit fotografierna på Landsarkivet i Göteborg.

Några av de fotografier som jag denna dag medförde till Hampus Ericsson föreställde en sjösättning den 8 mars år 1980. Jag hade skäl att tro att han kunde kommentera dem. På dessa bilder syns en mängd honoratiores. Fotografierna är tagna på Götaverken Arendal. Det som sjösattes var bostadsplattformen Treasure Supporter

< Christer Ericsson samtalar med Rolf Bergstrand, som var vd för Arendalsvarvet och GVA 1978–1987. Bilden togs en decemberdag 1983 i samband med ett dop av en bostadplattform.

> Dop av bostadsplattformen Treasure

Supporter den 8 mars 1980 och Drottning

Silvia är gudmor. Hampus Ericsson håller pappa Christer i handen. Framför dem står Fabienne Ericsson och till höger ser vi

Miriam Ericsson. Kungen har blicken riktad uppåt – på nära håll var plattformarna imponerande jättar.

På en av bilderna syns kung Carl Gustaf, med vågigt hår kring tinningarna, lite sned slips och välknäppt rock. Det ser ut att vara kallt. Längst till vänster står drottningen, med blomsterkvast i handen och iförd päls samt en för väderleken tämligen opraktisk och huvudsakligen dekorativ hatt.

På samma bild syns också den man som 1980 allmänt ansågs vara Göteborgs nya redarkung: Consafe Offshores och jce :s grundare, sjökapten J Christer Ericsson.

Christer Ericsson har rocken ännu högre knäppt än kungen. Slipsen är obekymrat randig. Fru Miriam Ericsson utgör fotografiets högerflank, i väldig vit pälskrage.

I förgrunden syns sexåriga Fabienne Ericsson, i flätor och överdådigt rutig halsduk.

I bakgrunden anas karg varvsmiljö: betong och snö. Och hållande pappa Christers hand, står en sjuårig pojke med mössan djupt neddragen i pannan.

Det är Hampus Ericsson.

”JAG AVSKYDDE DE DÄR EVENEMANGEN”

Medan jag – författaren – denna septemberdag år 2021 satt på vindsvåningen i villan på Högåsplatsen hördes buller från bottenvåningen. Det var styrelsen i jce . De hade avslutat mötet på Hisingen. Det hade ägt rum i Semcons lokaler – det vill säga i en miljö som är typisk för den nya tidens jce . Nu kom de i bil till jce :s Göteborgshistoriska ankarpunkt: villan som arkitekten Torulf, en av de män som skapade 1900-talets Göteborg, hade ritat och verkat i.

Jag ställde mig i trappkröken och betraktade styrelseledamöterna.

Och jag kunde även räkna in två av kvinnorna från 1980 års sjösättningsfotografi: Miriam Ericsson och Fabienne Ericsson.

»JAG AVSKYDDE DE DÄR

EVENEMANGEN, FÖR DÅ MÅSTE JAG HA FLANELL -

BYXOR. DE KLIADE.«

En fotograf väntade; även denna dag på 2020-talet skulle alla fotograferas, till jce :s nya hemsida.

Medan jag betraktade myllret av armar och kavajer och stativ och kamerareflektorer sprang Hampus Ericsson förbi mig – först uppför trappan och sedan nedför. Jag tror inte att han såg mig. Men jag är van. Man får liksom fånga honom. Mitt i denna hektiska dag lyckades det mig dock att skjuta in en fråga om 1980 års fotografier av sjösättningen och kungaparet. Jag frågade om det inte var fantastiskt och glamoröst.

Hampus Ericsson stannade i trappan och svarade:

– Jag avskydde de där evenemangen, för då måste jag ha flanellbyxor. De kliade.

Han tillade:

– Men jag minns att det var spännande att se plattformarna och alla glada människor.

Ja, det kan väl hända att Hampus Ericsson har rätt i att byxorna inte var så roliga.

Men plattformarna var på sätt och vis tekniska underverk.

Framför allt visar bilden att det finns en historia att ta avstamp i: ett halvt sekel.

Det har – för att låna en metafor från det hav som alltid har stått jce nära – varit en resa med tidvis stark sjögång, stora brottsjöar men också vind i seglen. Men tvärtemot vad den tidningsläsande allmänheten kan förledas att tro är det egentligen inte de tvära kasten som har präglat jce :s första halvsekel:

Det är en vilja – nästintill en besatthet – att ständigt förändras.

Sagan om jce är en spännande historia.

Under det dryga år som arbetet med denna bok tar ska jag långsamt komma att inse att det rentav är en av den göteborgska näringslivshistoriens mest spännande berättelser.

< Bilden med sjökapten J Christer Ericsson på fartygsbryggan torde vara tagen i slutet av 1960talet. Christer Ericsson gick i land och blev entreprenör – men hans identitet som sjökapten och reservofficer gick som en röd tråd genom hela livet.

EN SJÖKAPTEN GÅR I LAND

Det finns, som i alla jubileumsberättelser, ett startdatum att förhålla sig till: den 12 juli 1971.

Denna dag inträffade en händelse som skulle påverka Göteborgs moderna varvshistoria; sjökapten J Christer Ericsson gick i land för att registrera bolaget Container

Safe J. C. Ericsson.

Han skulle snart bli bekant för varje göteborgare.

Den nyligen ilandgångne kapten Ericsson var 29 år gammal. Energisk. Driftig. Uppfinningsrik. Någon har sagt: fruktansvärt envis.

Kapten Ericsson var i övrigt lite knotigt gänglig i sin i framtoning. Han hade en kantig och envis haka som på fotografier emellanåt skjuts ut på ett sätt som antyder just ett betydande mått av envishet. Hans frisyr föreföll förresten lika omöjlig att besegra. Det var en bångstyrig, lätt krullig kalufs som effektivt måste ha motstått varje tyglingsförsök med kam eller borste.

De enorma pilotglasögonen, som karikatyrtecknarna sedermera skulle komma att älska, dök upp senare.

BJÖRN BORG OCH POLISMÄSTERSKAPEN I ÄGGKASTNING

Veckan då jce grundades var en i övrigt ganska sömnig sommarvecka i Göteborg.

Den 12 juli 1971 skrev Göteborgs-Posten om en jazzkonsert vid Näckrosdammen.

Det var jazzmusikern Don Cherry som framträdde. gp :s förstasidas dominerande

figur var den treårige Eagle-Eye Cherry som spelade ukulele.

Det var alltså stilla. En ny stor hällristning var funnen av misstag av en halkande dansk präst som besökt Tanum. En statskupp hade misslyckats i Marocko.

< Året är 1973 och Christer Ericsson målar en container i den för Container Safe typiska orange kulören – samma kulör som syntes på surrningsbanden av polyester. De orange ”Consafecontainrarna” var synliga i svenska hamnar ända in på 1990talet.

> Container Safe J. C. Ericssons registreringsbevis från den 31 december år 1971.

Dessutom hade två småländska bröder på moped krockat med varandra.

En lång ledartext i gp handlade om reglering av potatismarknaden.

Läsarna varnades för stundande skjutning med skarp ammunition på Björlanda skjutfält.

På Bio Mignon gick Kellys hjältar på trettionde veckan.

Svenska sjömansbiblioteket meddelade att utlåningen under 1970 hade ökat med 40 procent, till 110 000 band på 481 fartyg.

Polismästerskapen i äggkastning hade avgjorts i New South Wales. Konstapel Lassau vann med 62 meter. Hootenanny Singers låg etta på Svensktoppen med Aldrig mer.

Sportsidorna rapporterade om ett nytt intressant tennishopp: en femtonåring vid namn Björn Borg.

Och naturligtvis fanns det också annonser för Stena Line.

Båtresa och hotell för ett paketpris på 35 kronor.

Fram till alldeles nyligen hade ett av fartygsbefälen hos Stena Line hetat Christer Ericsson. Han hade lämnat Stena, men titeln och sjöfararidentiteten skulle han bära med sig under resten av livet. Företagsledaren skulle alltid förbli sjökaptenen.

SURRNINGAR, CONTAINRAR, BOSTADSPLATTFORMAR …

Hur ska eftervärlden förstå den halvsekellånga sagan om jce ? Det finns naturligtvis kalla och neutrala fakta, såväl tidningsartiklar som berättelser. På Landsarkivet i Göteborg förvaras flera kartonger med material som uteslutande handlar om jce –huvudsakligen under sökorden ”Ericsson, Christer”, ”Consafe”, ”varvsnäring” och ”offshore-verksamhet”.

< Det började med surrningar. Sedan kom containrarna och därefter bostadsmodulerna. Faksimil ur reklammaterial för Consafe 1978. Att surra lastbilar, släp och containrar till sjöss med polyesterband var något helt nytt. Tidigare använde man sig av tunga kättingar – många tvivlade på att polyester var starkare än stål. Från 1972 blev Consafes surrningar standard Skandinavien och revolutionerade säkring av last vid transport till sjöss och land.

> JCE:s första logotyp.Samma orange kulör fanns på Consafes containrar.

Dessa signalord tecknar i sig ett porträtt.

Starkt sammanfattat är den berättelse som träder fram via de samlade tidningsklippen denna:

Sjökaptenen Christer Ericsson hade observerat att containrar på däck och i lastrum på fartyg surrades med tunga och klumpiga järnkättingar. Han tog istället fram en enklare och billigare lösning med polyesterband i en spännanordning, så kallad surrning. Idén till surrningarna fick han från fordonsbranschen, där bilbälten hade slagit igenom. När Christer Ericsson inte vann gehör för idén att producera surrningar valde han att lämna Stena och kliva i land som egen entreprenör. Det skedde den 12 juli 1971.

Inom ett decennium, berättar tidningsklippen, hade affärerna med surrningar transformerats till affärer med containrar som hade blivit bostadscontainrar som hade blivit service- och bostadsplattformar för oljebranschen.

Sjökaptenen Christer Ericsson betraktades plötsligt som mannen som skulle rädda hela den krisande varvsnäringen och halva Göteborg.

jce – mest känt genom dotterbolaget Consafe – expanderade i princip oavbrutet från denna lovande julidag år 1971 fram till en julidag med en helt annan prägel, år 1985.

Men dels finns det goda själ att revidera och komplettera denna ofta berättade historia om jce :s första fjorton år. Dels vore det onödigt att gå händelserna i förväg.

Ty det finns jämte arkiv- och tidningsmaterialet ytterligare en källa till dessa första fjorton år.

Det är Christer Ericssons memoarer.

< Containerverksamheten växte snabbt och JCE exporterade internationellt. Bilden, som är tagen under tidigt 1970tal, visar lastning av de första JCEcontainrarna.

> Christer Ericsson var jazzälskare och en duktig trummis. Men hans far satte stopp för den professionella musikkarriären. Här jammar han med en jazzorkester någonstans Sverige.

LIKHETEN MELLAN EN JAZZTRUMMIS OCH EN ENTREPRENÖR

Christer Ericssons Utan omsvep från år 1987 – skriven i samarbete med journalisten Sven Bergquist – är en högst ovanlig memoarbok. Den är berättad av en man som är mitt i steget och röjer ingen antydan till ängslighet. Christer Ericsson uppvisar ett häpnadsväckande glatt berättarhumör. Här framträder en munter entreprenör med en hel rävfarm bakom örat.

Naturligtvis finns de för genren nästan obligatoriska hänvisningarna till den enkla barndomen (i Skövde), men Christer Ericsson återger dessa tablåer på ett sätt som är befriande fritt från jolmighet. Särskilt nöjd verkar han vara med sitt tips från tidningsförsäljarbranschen: lämna aldrig tillbaka en femtioöring, lämna istället två tjugofemöringar, för då kan du med säkerhet räkna med att få den ena tjugofemöringen tillbaka i dricks.

En överraskande detalj är att han inledningsvis var helt och seriöst inriktad på att bli musiker. Det var som jazzbatterist Christer Ericsson skulle upptäcka världen. Han lyckades rentav få ett erbjudande att vara trummis på en folkparksturné med Lill-Babs. Men hans far – ytterst skeptisk till musik som födkrok – förbjöd unge Christer att resa. I vredesmod gick sonen till sjöss. Han hade fortfarande musiken som grundläggande plan; fartygen gick till New York och där fanns det jazzklubbar. En ung och vaken svensk sjöman kunde lyssna på både Art Blakey, Miles Davis och Max Roach.

Någonstans på vägen förvandlades musikerplanerna till en sjökaptensutbildning, reservofficersutbildning i flottan och sedermera arbete i handelsflottan. Efter ytterligare några år stod entreprenören Christer Ericsson redo att i grunden skaka om de gamla göteborgska strukturerna.

Kanske är steget från jazztrummis till entreprenör inte så långt.

» KANSKE ÄR STEGET FRÅN JAZZTRUMMIS TILL ENTREPRENÖR INTE SÅ LÅNGT. DET GÄLLER

ATT IMPROVISERA UTAN ATT FÖRLORA KONTROLLEN.«

< JCE:s första fartyg, Safe Transporter, passerar på Göta älv slutet av 1970talet. Safe Transporter färdigställdes den 15 mars 1977 på varvet Niigata Engineering Co, Ltd i Japan. Safe Transporter användes till att transportera Consafes containrar i Nordsjöområdet.

» I TELEXSAMMANHANG

BETRAKTADES BOLAGSNAMNET CONTAINER SAFE

J C ERICSSON AB SOM ALLTFÖR BÖKIGT...«

Det gäller att improvisera utan att förlora kontrollen.

Det sedermera nära nog mytologiserade steget från tillvaron som sjöbefäl till grundare av Consafe och jce skildras av Christer Ericsson som en nästan obeveklig process.

I någon mån är det nog sant att utvecklingen var obeveklig, men läsaren får en stark känsla av att denna obeveklighet snarare fanns i kapten Ericssons personlighet än i yttre omständigheter. Vissa fartygsbefäl kan tillbringa tre decennier i samma rederi, seglande på samma rutter. Men det är alldeles uppenbart för läsaren av Utan omsvep att Christer Ericsson inte tillhörde denna kategori. Berättelsen om hur det unga sjöbefälet observerade att containrarna hanterades på ett klumpigt sätt är ofta återgiven. Likaså historien om hur oförstående Stena var (enligt Christer Ericsson) när man ställdes inför förslaget om billigare och bättre lösningar med surrningar.

Christer Ericsson verkar redan från början ha haft större planer än surrningar, en ambition som bolagets namn antyder. Han observerade att trebokstavskombinationer tycktes klinga bra i containerbranschen och dessutom tedde de sig synnerligen lämpliga på rederiflaggor. Där fanns ics och acl .

Christer Ericsson petade in sin tredje initial: J för Jan. Därför fick logotypen – den rederiflagga som ännu oförändrad finns på villan vid Högåsplatsen – tre bokstäver: jce .

Christer Ericssons berättelser om dessa pionjärår är färgstarka. Och jce har en färgstark historia. På bevarade fotografier framträder Christer Ericsson gärna i blåställ. Det var väl en lätt överdrift, men ingen historieförfalskning. Skalan var

liten i början. I memoarboken beskriver Ericsson hur han söker en tillverkare för surrningarna. Han fann Birger Ekströms mekaniska verkstad i Skillingaryd. Ericsson framhåller uppskattande om Birger Ekström att denne på fritiden arbetade som utkastare i Folkets hus. Via samarbetet med Birger Ekström inleddes också vad som förefaller vara en livslång och allmänt god tilltro till smålänningar i allmänhet.

Birger Ekström tillverkade surrningarna som skulle hålla containrarna på plats. Vinschen kostade 18 kronor och 40 öre. Surrningarna kostade 12 kronor. Förpackningen kostade 1 krona. Den totala kostnaden var lägre än 40 kronor.

Christer Ericsson vände sig sedan till olika containerföretag och erbjöd dessa nya och effektiva surrningsanordningar för 267 kronor. Eller snarare: 267 kronor och 45 öre. De 45 örena, förklarar Ericsson förtjust i memoarboken, förmedlar en för köparen allmänt tilltalande bild av noggrannhet och omsorg om kostnader.

Detta är ett knep av samma kaliber som manövern med tjugofemöringarna, som Christer Ericsson använde sig av som tidningsförsäljare.

Några norska redare, skriver han uppskattande, bjöd på getostsmörgås under förhandlingarna. Av detta skäl erhöll de rabatt. Getosten uppfattades som ett uttryck för ett ekonomiskt sinnelag. Eftersom Christer Ericsson inte hade tagit patent på surrningsanordningarna, en av få saker som han sedermera uttryckte ånger över, dök konkurrenter upp, vilket gjorde att lönsamheten minskade. (Surrningsanordningsbolaget såldes i slutet av 1970-talet till Christer Ericssons bror Sven-Olow Ericsson som sedan drev det vidare i många år under namnet Cargo Safe.)

I telexsammanhang betraktades bolagsnamnet Container Safe J C Ericsson AB som alltför bökigt. Det är lite oklart vem som vid vilken telexapparat förkortade det otympliga namnet till ”Consafe”.

RABATT MED GETOST

< Christer Ericsson, huvudägare i bolagen Consafe och Philipsons, poserar på huven till sin nya Mercedes Benz 500. Bakom den lätt franska parkeringen på sniskan i Stigbergsliden syns entrén till Consafes dåvarande huvudkontor, beläget i den anrika Henriksbergsbyggnaden.

> Att placera Consafes kontor i Henriksberg var ett smart val av Christer. Därmed markerade uppstickaren JCE banden till den göteborgska varvs och sjöfartstraditionen. Consafe lämnade lokalerna efter konkursen 1985. Bilden togs år 1983.

Consafe var ett rubrikvänligt bolagsnamn. Det började dyka upp i tidningsspalterna under första halvåret 1977. Ty då fanns det anledning att skriva om Consafe.

”PAPPA

PRATADE ALLTID AFFÄRER MED MIG”

Hur upplevde Hampus Ericsson dessa pionjärår hos jce ? Jag ringer honom. Det är en tisdag på hösten 2021. Han sitter i bilen på väg till Uddevalla, eftersom jce på 2020-talet har planer på att bekosta och utveckla en vandringsled och ett naturskyddsområde i Uddevalla tillsammans med kommunen. Hampus Ericsson är denna tisdag inte på väg för att övertyga finansiärer, banker eller styrelseledamöter. I dag ska han beveka politiker och tjänstemän. Medan Hampus Ericsson far upp genom regndiset längs kusten pratar vi om Consafeepoken. Det ser ut som en tanke. Uddevalla var en av de städer vars 1970- och 80-tal kom att präglas av Consafes plattformsprojekt. Varven i Göteborg räckte inte. Hampus Ericsson är född år 1972. Han första minnen av jce och Consafe är av naturliga skäl otydliga. Det märkliga är hur tidiga dessa minnen trots allt är. Hampus Ericsson minns hur pappa Christer promenerade iväg tidigt på morgonen – alltid i kostym och slips, alltid med en brun läderportfölj. Innan Hampus Ericsson var tio år gammal fick han inblickar i en värld som få – om ens några –barn brukar ana.

– Pappa pratade alltid affärer med mig. När jag var liten och vi var ute och seglade berättade han om kontrakten för bostadsplattformarna eller om det var några förhandlingar som inte gick som han tänkt sig. Han pratade taktik och affärer. Och när det var dags att börsintroducera Consafe 1984 fick han massor av brev, handskrivna och maskinskrivna. De var från människor som ville teckna aktier. Då satt

< Christer Ericssons memoarer Utan omsvep–Mitt berikande liv med Consafe Han berättade också om livet och karriären ett sommarprat i Sveriges Radio år 2006.

> En femårig Hampus styr Vagabond familjens segelbåt. ”Pappa pratade alltid affärer med mig. När jag var liten och vi var ute och seglade berättade han om kontrakten för bostadsplattformarna eller om det var några förhandlingar som inte gick som han tänkt sig.”

han och läste breven högt för mig. Breven, som var fulla av beundran och värme, gjorde honom glad och Consafe blev en riktig folkaktie. Faktiskt blev det Sveriges mest övertecknade aktie, ett rekord som höll sig fram till det glada sekelskiftet och it-hysterin.

– Sedan minns jag att mamma, min syster och jag följde med på resor. Det var inga charterresor direkt, men vi flög alltid ekonomiklass. Det var affärsresor för Consafe. Det kunde vara Mexiko, Chile, Skottland eller Norge. På den tiden hade entreprenörer mycket fler resdagar än i dag. Det var konstiga och spännande semestrar. Och antagligen, inser man som vuxen, var de också lärorika.

CONTAINERKNEPEN

När Christer Ericsson i memoarboken Utan omsvep berättar om Consafes expansiva 1970-tal ter sig utvecklingen från surrningar till bostadsplattformar nästintill oundviklig. Det var den uppenbarligen inte – för Consafe var trots allt ensamt om sin väg.

Men när Christer Ericsson beskriver hur han råkade bli sittande på en flygplats och där lusläste tidningarna i jakt på annonser om begagnade containrar, får han det att låta som en fullständigt naturlig aktivitet. Han insåg att det fanns en marknad för begagnade containrar.

Därmed vidgade jce verksamheten från surrningar för containrar till själva containrarna.

En dag observerade Christer Ericsson att några gubbar hade inrett en liten raststuga i en container på verkstadsgården.

Det fanns antagligen containrar med fyra fällstolar och en kaffebryggare på varenda lastterminal i hela världen.

< Bostadsplattformen Safe Jasminia har lämnat torrdockan på Götaverken Arendal. Överdelen är ännu inte färdigställd. Året är 1982 och Consafe har gett de krisdrabbade göteborgska varven nytt hopp.

< År 1984 köpte JCE bolaget Philipsons. Philipsons var bland annat generalagent för bilmärkena MercedesBenz och Nissan och hade många decennier en särställning bland svenska bilåterförsäljare. Sedermera låg Philipsontransaktionen till grund för dagens JCE.

Men Christer Ericsson var den ende som drog slutsatser om denna observation. Han insåg att det borde gå att inreda containrar i stor skala. Några år senare utvecklade och ägde Consafe bostadsplattformar baserade på det containermodulsystem som kallades Modul80. Consafe Engineering (varav Burntisland Fabrications var en del, ett bolag som vi återkommer till) skulle med tiden bidra till att bygga över 20 000 sängplatser som hamnade på oljefält runt om i världen. Consafe Engineering blev världsledande.

Consafe satte fart på många delar av Sverige. En del av modulerna tillverkades till exempel hos Emtunga på Varaslätten.

Sedd i det perspektivet ter sig vägen från surrningar till bostadsplattformar och –sedermera – flytande eller modulbyggda hotell självklar.

Men det var alltså bara Christer Ericsson som såg denna möjlighet att storskaligt använda containrar till annat än att lasta i.

Christer Ericsson framställer i memoarboken och intervjuer gärna sig själv som en försiktig och sparsam general. Han bodde på Frälsningsarméns hotell när han var på tjänsteresa och han låter närmast urskuldande när han berättar att familjen flyttat till gården Österbodarne utanför Alingsås. Dessa berättelser hade väl bara till hälften täckning i verkligheten. Christer Ericsson hade som privatperson inga svårigheter att unna sig livets goda. Men han hade insett signalvärdet av att framstå som ekonomisk – och i detta avseende anas inspiration såväl från Ingvar Kamprad som från de norska redarna och deras getostsmörgåsar.

Det finns ingen anledning att betvivla historierna om Frälsningsarmén och getostsmörgåsarna till lunch med norska storredare.

Men som entreprenör och affärsman var Christer Ericsson ingen försiktig kapten.

FRU PHILIPSONS STÖVLAR

Med lätt hand – närmast på anekdotisk nivå – berättar Christer Ericsson i sin bok också om en manöver som befann sig mycket långt bort från bostadsplattformar och surrningar. Det är en affär som av samtiden tycks ha betraktats som nästintill kuriös, men som med facit i hand blev mycket viktig för jce, förvärvet av Philipsons.

Bilåterförsäljningskedjan Philipsons var i slutet av 1970-talet ett självspelande men inte helt välstämt piano – en brokig koncern som inte enbart sålde Mercedes utan också drev hotell. Grundaren Gunnar Philipson hade avlidit år 1970. Änkan Märta Philipson hade i flera år försökt sälja bolaget, utan att hitta någon köpare som hon var riktigt nöjd med. Hon tycks ha blivit charmerad av den trevlige och munvige sjökapten Ericsson från Göteborg. Han fick köpa Philipsons. Ett förtjusande avsnitt i Utan omsvep beskriver när de ska äta middag på Operakällaren för att fira att affären är klar. Fru Philipson – som vid denna tidpunkt var Sveriges högst taxerade privatperson och präglad av en drottninglik framtoning – var bekymrad över att hennes stövlar (troligen föga folkliga) inte lämpade sig för ett besök på Operakällaren. Läsaren av Utan omsvep konstaterar en smula i marginalen – intill historien om fru Philipson och stövlarna – att Christer Ericsson därmed skaffade sig ytterligare ett heltidsarbete. Bolaget Philipsons var inget lättskött pastorat.

Man kan också konstatera att affären med Philipson är den enda som Christer Ericsson själv beskriver som ett klipp. Annars är boken full av invändningar mot klippmentalitet. Ericsson är mån om att framhålla sig själv som entreprenör och utvecklare.

Men Philipsons – som Christer Ericsson effektiviserade med några raska Alexanderhugg – såg han själv som en snabb och lysande affär. En del av vinsten investerades i långsiktiga projekt. Vissa av dem präglar jce ännu på 2020-talet. Philipsons rensades fermt. Den enda tråkiga detaljen var att fru Philipson blev så rasande när

»JCE EXPANDERADE I EN OMVÄRLD

SOM PÅ 1970-TALET HADE FÖRÄNDRATS I GRUNDEN. DET

GÄLLDE BÅDE GÖTEBORG OCH

DEN GLOBALA MARKNADEN.«

< Denna flygbild visar Götaverken år 1971. Fotografiets intryck av vitalitet är delvis missvisande – bakom kulisserna var varvets situation problematisk.

> Philipsons huvudkontor i Stockholm på en odaterad bild. Gunnar Philipson blev år 1931 generalagent för DaimlerBenz i Sverige. Efter Gunnar Philipsons död år 1970 ärvdes imperiet av hans änka Märta Philipson.

hon på avstånd betraktade Ericssons hantering av det som varit hennes vördnadsbjudande – men aningen ineffektiva – koncern, att hon aldrig mer ville prata med den trevlige sjökaptenen från Göteborg.

Några fler middagar på Operakällaren – med eller utan stövlar – tillsammans med fru Philipson var inte aktuellt.

DET STORA VEMODET RULLAR IN I GÖTEBORG

jce expanderade i en omvärld som på 1970-talet hade förändrats i grunden. Det gällde både Göteborg och den globala marknaden.

Vi behöver ta några steg tillbaka och betrakta det landskap där den unge sjökaptenen Christer hade landstigit.

Det var för det första staden Göteborg.

Göteborg var i mitten av 1970-talet en stad som hade det motigt, men som inte var van vid motgångar.

Göteborg hade i över hundra år upplevt en exempellös expansion och framgång. Befolkningstillväxten hade katapulterats. De små landsortsgrannarna, till exempel Västra Frölunda och Angered-Bergum, hade mer eller mindre frivilligt låtit sig uppslukas av den växande storstaden. 1950- och 60-talens energiska stadsplanerare förberedde sig på att Göteborg skulle vara en miljonstad på 1970-talet. Göteborgarna var vana vid att ha de bästa fotbollslagen och industrier som var nationella stoltheter: skf och Volvo.

Som främsta symbol för denna expansiva stad vid havet fanns allt som var knutet till sjöfarten: hamnen, rederierna och – framför allt – de mäktiga skeppsvarven Götaverken, Eriksberg och Lindholmen.

» INGENSTANS HADE SCEN-

FÖRÄNDRINGEN VARIT SNABBARE

OCH MER SKRÄMMANDE FÖR

GÖTEBORGARNA ÄN NÄR DET

GÄLLDE DE STORA SKEPPSVARVEN

ERIKSBERG OCH GÖTAVERKEN.«

Både Götaverken och Eriksberg förekom regelbundet på den internationella pressens topplistor över världens största skeppsvarv. Vid några magiska tillfällen var Götaverken rentav störst i världen.

Men i mitten av 1970-talet hade denna vackra och färgstarka tavla av Göteborg börjat flagna betänkligt.

Befolkningstillväxten avstannade. Den magnifikt anlagda förstaden Angered, som skulle hysa bortåt hundratusen göteborgare och tänktes bli en symbol för den väldiga och nya metropolen Göteborg, blev inte alls vad stadsplanerarna hade tänkt sig. Istället för stadskänsla uppstod ödsliga förstäder som snart började komma i vanrykte och med bekymrade blickar skulle betraktas som miljonprogramsområden i behov av särskilda omsorger.

Redarfamiljen Broström – som inofficiellt betraktades som Göteborgs kungliga dynasti – hade fått se sitt kungarike implodera. Svenska Amerika Linien hade, trots desperata ansträngningar med tv i varje hytt, tvingats lägga ner verksamheten år 1975. Ty på 1970-talet var det inte många som ville ta sjövägen mellan Göteborg och New York.

Blåvitt hade rentav åkt ur Allsvenskan.

Världen tedde sig plötsligt – ur göteborgarnas perspektiv – besvärande kall och främmande. Inget var längre riktigt så trevligt som det brukade vara.

Det var inte många göteborgska aktörer som trivdes bra i denna nya värld.

Ett lysande undantag var det nya bolaget jce , mer känt som Consafe, lett av den unge, rubrikvänlige och färgstarke kapten Ericsson.

I slutet av 1970-talet tycks det rentav ha varit en betydande andel göteborgare som var av uppfattningen att Consafe skulle ”rädda” Göteborg. Det hade att göra med en gammal göteborgsk självbild: skeppsbyggarstaden.

Föregående uppslag: Vårvintern 1978. Safe Astoria växer fram i Cityvarvets flytdocka. Bygget av Safe Astoria utgjorde det första stora steget när det gällde förverkligandet av Consafes sedermera världsledande floatelidé. Genomslaget blev så starkt att offshorebranschens historia kan sägas bestå av ett ”före Safe Astoria” och ett ”efter Safe Astoria”. Consafe gjorde att Götaverken Arendal hade fortsatt sysselsättning medan andra varv runt om världen var i kris. Under Rolf Bergstrands ledning transformerades Götaverken Arendal för att kunna bygga bostadsplattformar.

< Bilden är tagen mitten av 1980talet, antagligen i samband med Safe Regalias invigning. Det är en form av salut (i avsaknad av kanoner) att köra igång alla brandsprutor på ett skepp eller en plattform.

KOLOSSERNA VACKLAR

Ingenstans hade scenförändringen varit snabbare och mer skrämmande för göteborgarna än när det gällde de stora skeppsvarven Eriksberg och Götaverken.

Visserligen hade några illavarslande tecken anats på 1960-talet, men dessa problem tycktes snarare handla om att Göta älv var så smal att varven inte kunde leverera tillräckligt stora fartyg. Götaverken hade tidigt försökt lösa detta genom att investera i en ny anläggning vid Arendal. Eriksbergsvarvet försökte möta samma utveckling i slutet på 1960-talet genom att investera i en nästan 80 meter hög bockkran som under bragdartade omständigheter baxades rätt mellan bergklackarna på Hisingsstranden.

Båda dessa besvär var inledningsvis i grunden smickrande för den göteborgska självidentiteten: det handlade om att världen ville ha mer tonnage från Göteborg, inte mindre. Dessutom var Göteborgsvarven vana vid tillfälliga svackor. När fartygskonjunkturen vek i slutet av 1960-talet var oron först inte så stor. Varven fortsatte ungefär som vanligt, planerade att investera sig ur krisen och räknade med att beställningarna skulle återkomma.

Men det gjorde de inte.

För de göteborgare som förstrött läste tidningarnas ekonomisidor (som i 1970talets gryning kallades handelsspalter) måste utvecklingen ha tett sig blixtsnabb och chockartad. Ena dagen var Götaverken världsledande. Nästa dag – i princip – kunde läsarna inhämta att Götaverken var konkursmässigt.

Chocken var så stor att det tog många år innan göteborgarna vande sig vid att de göteborgska varven inte längre var störst i världen.

Däremot fanns de enorma anläggningarna kvar på Hisingsstranden. Ingenjörerna fanns kvar. Varvsarbetare i världsklass fanns kvar.

» CHRISTER ERICSSONS FÖRMÅGA

ATT SE MÖJLIGHETERNA LEDDE

1976 TILL BESTÄLLNINGEN AV EN

SENSATIONELL INNOVATION –

< Kontrollrum ombord på en oljeplattform –troligen för dykeriverksamhet. Att dyka djupare än 100 meter vid en oljeplattform kallas mättnadsdyk och är förenat med stora risker. Dykarna måste ibland stanna i tryckkammare flera dygn för att kunna tryckutjämna säkert.

I ett försök att rädda något övertog staten Götaverken och Eriksberg. Därmed fortsatte en dominoeffekt som ter sig uppenbar för eftervärlden, men där aktörerna i princip blev spelets fångar – för de beställarstöd som skulle rädda varven, ledde i förlängningen till mer tonnage. Och tonnageökningen bidrog i sin tur till att sänka rederierna. Exempel på svenska rederier som drogs ned i denna malström av marknadskrafter och välmenande statliga stödåtgärder var Saléninvest, Transatlantic, Johnson Line och Svenska Amerika Linien.

Slutligen bör också några ord sägas om de stora internationella trenderna. Det skulle bära alltför långt från huvudspåret i denna berättelse att teckna hela det globala perspektivet, men den viktigaste faktorn bör trots allt nämnas: oljepriset. Det steg med 3 000 procent under 1970-talet, eller uttryckt i absoluta tal: från 1,39 dollar per fat år 1971 till 40 dollar per fat år 1980.

Oljeprisökningen ledde till att kostnadskrävande oljeborrplattformar i Nordsjön och andra offshoremiljöer plötsligt blev lönsamma för oljebolagen.

Det skapade möjligheter för Consafe.

Och plötsligt såg allt inte lika mörkt ut för Göteborg.

CONSAFES FOLKHEM OCH DEN GRÖNA BADHUSVÅGEN

Den internationella offshorebranschen var länge outvecklad. Det mest akuta var arbetsmiljön för dykarna, som inledningsvis inte alls var rustade eller utbildade för att klara kylan och djupen vid många av oljefälten i Nordsjön. Dödstalen var förfärande. Enligt vissa källor dog var femte dykare under pionjäråren på 1960-talet, antingen av dykarsjuka eller av att de helt enkelt frös ihjäl. Förhållandena var kärva även för annan personal. Sjösjukan var ett ständigt problem.

Häri ligger mycket av förklaringen till att Consafe så snabbt kunde nå en världsledande position när det gäller service- och bostadsplattformar: behovet av bättre förhållanden och praktiska lösningar för att kunna arbeta och underhålla olje- och gasinstallationerna till havs var enormt.

Christer Ericssons förmåga att se dessa möjligheter ledde 1976 till den i svensk sjöfartsnäring historiska beställningen av en sensationell innovation – en bostadsplattform eller, som det kom att kallas, floatel. Denna typ av specialfartyg kunde utföra underhållsarbete till havs, för den globala oljebranschen. Consafes första floatel byggdes på Cityvarvet i Göteborg. På typiskt Christer Ericsson-manér hade det första konceptet skisserats på en servett under en arbetslunch.

Plattformens namn var Safe Astoria. Den förändrade för alltid premisserna i offshorebranschen, så pass att det kan sägas finnas ett före och ett efter Safe Astoria I de gamla varvshistoriska bildarkiven finns en serie underbara interiörfotografier från Consafes bostadsplattformar som från slutet av 1970-talet byggdes på Götaverken Arendal. För nutidens betraktare skildrar dessa bilder inte enbart en för tiden toppmodern affärsidé.

De ger också en nästan rörande bild av svenska kulörer och stämningar runt år 1980: orange och lättavtorkade ytor, brunrutiga vaxdukar, rostfritt stål.

Kanske mest uppseendeväckande är den centralt placerade, enorma grågröna badhusvågen som enligt ryktet inte enbart användes för att väga bagage. Arbetsledningen lär även ha bedrivit in- och utvägning av personalen. Detta tycks ha ett visst samband med den förstklassiga restaurangen. På Consafes service- och bostadsplattformar förekom nämligen fenomenet ”Nordsjömuskel”, vilket var ett finkänsligt sätt att formulera att personalen blev för tjock.

> Komforten var med tidens mått sensationellt hög på Consafes bostadsplattformar. Träningslokaler för personalen var en självklarhet. Det var viktigt att hålla kroppen i form.

Kanske var det för att kompensera ryktena om Nordsjömuskeln som fotografen också vinnlade sig om att fotografera bordtennisbord och plattformsarbetare som flitigt satt på träningscykel.

Det fanns restaurang, omklädningsrum, träningsanläggningar, biograf och samlingslokaler på Consafes plattformar.

Bilderna från restaurangen präglas av rostfritt stål, orange plastbrickor och en kock i kockmössa. På en bild sitter några rufsiga män vid ett av restaurangborden.

De är iklädda overaller med Consafes flagga på ryggen. Hjälmarna ligger på bordet. Vaxduken är brunrutig. Stolarna är stål och brunt. Buffémöbeln är stål och brunt.

Dörren är stål och brunt. Tavlorna på väggarna går i brunt och orange. I bakgrunden står en orange stol.

En bild från det väldiga duschrummet – där en naken rumpa sticker fram i högerkanten – visar samma kolorit. Det enda som inte går i brunt, orange och stål är en ytterst liten, mörkblå badhandduk.

Hallen har ett utsträckt orange linoleumgolv. Bruna, kantiga konstlädersoffor står grupperade utmed väggarna.

Och på väggen hänger stora fotoreproduktioner med naturmotiv. Solen silar mellan trädstammarna. Kanske var det en psykologiskt skarpsinnig påminnelse om livet på land – eller också var det helt enkelt Christer Ericssons naturintresse som präglade detaljen.

Viktigast var naturligtvis de Consafeblå containerbaserade modulhytterna –själva hjärtat i Christer Ericssons kommersiella idé.

Standarden var – för sin tid – sensationellt hög: endast två personer i varje hytt, kaptener och högre befäl hade rentav enskilda krypin. Det fanns till och med städpersonal på plattformen.

< Consafehytten var som ett litet och enkelt, men bekvämt, hotellrum. Allt i tidsenliga färger och material.

I Riggbyggarna – en stor och brokig entusiastbok om offshoreepoken på Götaverken Arendal – finns ett stämningsfullt fotografi från en hytt. En välkammad man i tvärrandig långärmsskjorta läser en veckotidning. Glasögonbågarna är tidsenligt stora (de påminner en smula om Christer Ericssons glasögon). Ett silverne digitalur anas på vänster handled. Och runt denna riggbyggare utbreder sig Consafehytten i all sin funktionella effektivitet. Det är stålrörsstolar och stålrörsbord med laminatskiva. En beige telefon hänger på väggen. I den rundade fönsterventilen anas ett blekt solljus. Gardinerna är gulrandiga och sängarna prydligt bäddade med yllefiltar. Det kan inte förvåna en nutida betraktare att de enda barn som är synliga i ”Riggbyggarboken” – detta bokmonument över ett stycke svensk industrihistoria – är Hampus Ericsson och lillasyster Fabienne.

JÄTTARNA I SNÖN

Den författare som bättre än någon annan – med den auktoritet som bara det självupplevda kan ge – har skildrat tillvaron på Götaverken Arendal, är Göteborgsförfattaren Aino Trosell. Hon arbetade som svetsare i början av 1970-talet. Hennes skildringar ger en aning om stämningarna när Consafes bostadsplattformar byggdes:

”Morgondagen kommer överhuvudtaget inte att kunna leva sig in i slitet på varven.

Å andra sidan kommer de kanske heller aldrig att få uppleva närheten till så många människor, dagligen, spännande möten som satte färg på tillvaron.”

Utöver denna skildring i ord finns åtskilliga skildringar i bild. Det finns ett par flygbilder tagna under denna offshoreepokens guldålder i Göteborg. En visar Safe Astoria i Cityvarvets docka. Bilden är inte daterad men den skulle kunna vara tagen

> Christer Ericsson strålar av självförtroende på denna bild som troligen är tagen början av 1985. bakgrunden syns Arendal – det göteborgska varv som oftast fick Consafes stora uppdrag.

< Närbild på en ankarvinsch från en av bostadsplattformarna. Safe Regalia hade exempelvis åtta ankare utöver dynamisk positionering. Att ankra en bostadsplattform kräver enorma förberedelser och specialfartyg. Det gäller att hamna rätt, på botten finns det gott om rörledningar och anordningar.

> Bostadsplattformar hade generellt stor brandsläckningsförmåga för att kunna assistera vid eventuella olyckor.

vårvintern 1977. Ett tunt lager snö har fallit, hjulspår och byggbråte framträder som svarta streck. Varvsarbetarna är nästan osynliga i sin litenhet. Safe Astorias dimensioner framstår som gigantiska. Bygget måste ha upplevts som en sensation.

En annan odaterad flygbild är tagen några år senare, när Götaverken Arendal hade fått Consafes stora offshoreuppdrag. Den väldiga kontorsbyggnaden på Arendal ter sig blygsam intill den halvbyggda plattformen. Det är en värld för jättar, där jättefartygen och plattformarna växer fram sida vid sida, där de orange kranarna framstår som enorma betande djur.

Aino Trosells bild skulle kunna kompletteras av skeppsbyggnadsingenjören Magnus Engströms minnen från denna storhetstid i den göteborgska industrihistorien. Han anställdes på Consafe Engineering år 1981 och arbetade sedan i många år på olika centrala befattningar inom jce , bland annat på Consafe Engineering, Good Morning Hotels och Consafe Offshore. Han minns från det tidiga 1980-talet ett offensivt Consafe, fullt av entreprenörsanda och framtidstro.

– Det var en expansiv tid som banade väg för mycket. jce hade en central roll när det gällde att behålla Göteborgs position som innovationsstad.

”VI MÅSTE VILJA FÖRÄNDRAS”

Vad finns kvar av allt detta hos jce i dag? Jag passar på att ställa just den frågan i telefon den där tisdagen när Hampus Ericsson sitter i bilen på väg till Uddevallas politiker, på färden längs de gråa bumlingar och dyningar som utgör Bohuslän, det vill säga kungariket Sveriges möte med Västerhavet och resten av världen.

Det har varit ett ganska långt telefonsamtal. Hampus Ericsson har svarat eftersinnande. Ibland har han bett att få återkomma med svar en annan dag. Han

»JCE HADE EN CENTRAL ROLL NÄR DET GÄLLDE ATT BEHÅLLA GÖTEBORGS POSITION SOM

INNOVATIONSSTAD.«

Föregående uppslag: Bostadsplattformen

Safe Jasminia sjösattes år 1982 och är här på väg att bogseras ut från varvet på Götaverken för en provtur.

> Förutom bostadsplattformar konstruerades även dykarklockor till de dykare som jobbade på djup över 100 meter. Här inne stannade de ibland i flera dygn under arbetet.

förhastar sig ogärna. Det verkar inte ligga i hans natur att yttra sig snabbt i oträngt mål. Men på denna fråga om vad 2020-talets och 1970-talets jce har gemensamt svarar han omedelbart:

– Förändring.

Jag ber honom utveckla svaret.

– Ja, det är till exempel därför jag är på väg upp till Uddevalla för att prata om utvecklingen av en vandringsled och ett naturskydd på familjens marker. Och det är därför vi på jce tar hållbarhetsfrågorna på största allvar och jag vill hävda att det är en del av hur vi alltid har tänkt, trots att begreppet hållbarhet inte ens existerade på 1970-talet. Att vi är förändringsbenägna. Att vi måste vara det. Vi måste hitta nya branscher, vi måste anpassa oss till nya förutsättningar. Det är viljan och förmågan att förändras, den är … den är …

Ja, vad är den?

Det brusar i telefonlinjen mellan Göteborg och Uddevallatrakten.

– Den är jce:s själ.

JULTOMTEN FINNS – OCH HAN HETER ERICSSON

Krönikören Torsten Petrés spalt i gt av den 12 december 1979 fångar den uppskruvade – nästintill desperat hurtiga – stämningen och den tilltro som fästes vid Christer Ericsson och Consafe.

”Tänd ett ljus för Christer, vår jultomte, som samtidigt räddat Göteborgs ära.

Skulle stapelstaden Göteborg med båtbyggeri vid sina älvstränder sen hedenhös – här byggde vikingarna sina skepp – bli utan varvsindustri?

» PLATTFORMSBYGGENA MÅSTE

BETECKNAS SOM EN AV DE STÖRSTA INGENJÖRSBEDRIFTERNA

I SVERIGES INDUSTRIHISTORIA.«

Vi som vuxit upp med nithamrarnas sång och svetslågornas sken från varven vid älven har närts av en dov förbittring över nedklassningen av Göteborg som Sveriges ledande varvsstad. Skulle en lysande skeppsbyggarepok vara till ända?

Så kommer Christer med beställningar som håller produktionen igång och en skicklig arbetarstam samman.

Vänta bara, ljusa tider ska randas. Det kommer åter att byggas fartyg vid Arendal. Bostonrapporten om nedskrotningen av Göteborgsvarven visade sig vara en Bostonvals.

På julafton höjer vi en mummaskål för jultomten Christer och hans vackra Lucia Miriam.”

Det var måhända en spalt i glöggfryntligaste laget. Men något låg det faktiskt i uppfattningen att Christer Ericsson var jultomten. Offshoreindustrin framstod under andra halvan av 1970-talet alltmer som den svenska varvsnäringens hopp. Consafe blev – efter det inledande bygget på Cityvarvet – den i särklass viktigaste uppdragsgivaren till Götaverken Arendal. Fram till 1985 beställde Consafe åtta plattformar av Arendal. De flesta var bostadsplattformar – fyra av dem av amerikansk Pacesetterdesign – men det viktigaste för den göteborgska varvsnäringen var naturligtvis att ett par plattformar var designade och konstruerade av Götaverken Arendals ingenjörer. Det var en prestation som gav Götaverken Arendal chansen att åter konkurrera i den internationella tekniska frontlinjen. Två av bostadsplattformarna var av ren Götaverkskonstruktion och design, liksom två dykeri- och serviceplattformar.

Plattformsbyggena måste betecknas som en av de största ingenjörsbedrifterna i Sveriges industrihistoria.

Det finns gott om fascinerande fotografier från dessa de göteborgska skeppsvarvens sista storhetstid. Sjösättningarna och provkörningarna dokumenterades ofta

< Ett så kallat coastel – det vill säga ett kustnära flytande hotell. Detta låg i Mexikanska golfen utanför Mexicos kust.

»

I LUGNARE VATTEN ANVÄNDER VI EN ANNAN VARIANT PÅ SAMMA

TEMA

– COASTEL.«

av flygfotografer. När Consafes plattformar bogserades ut ur älvmynningen var det ett imponerande evenemang som lockade nyfikna göteborgare till stränderna. Dimensionerna var nästan ofattbara; det var som om ett stycke av själva staden släpades till sjöss. Consafeplattformarna var ingenjörs- och hantverksmässiga mästerverk, med kranar, gang ways och helikopterplatta. Och naturligtvis präglades de av Consafes Unique Selling Point – containermodulerna.

Ibland var provkörningarna ofattbart strapatsbetonade; när dykeri- och serviceplattformen Safe Karinia skulle levereras till Consafe 1983 krävde testerna av dykarklockan ett vattendjup på 450 meter. Följaktligen måste provturen gå från Götaverken till norska kusten.

”KAN UTVECKLAS TILL FLYTANDE LYXHOTELL”

Hur såg Consafe ut från toppen av denna första framgångsvåg och vilket perspektiv hade kapten Ericsson själv vid denna tidpunkt? För att få svar på dessa frågor finns faktiskt en mer samtida källa än memoarboken Utan omsvep att tillgå. I jce:s arkiv på Högåsplatsen – intill den gamla vinkällaren – finns ett opublicerat maskinskrivet manuskript, med Christer Ericssons handskrivna korrigeringar. Dokumentet som bär titeln Utkast: manus – broschyr Consafe är daterat den 29 oktober 1984.

Det är en glad entreprenör som tar till orda.

När Christer Ericsson denna höstdag 1984 sätter papperet i skrivmaskinen är omsättningen cirka en miljard kronor. Utöver huvudkontoret i Göteborg har Consafe elva kontor utomlands. Bolaget är noterat på Stockholmsbörsen och betraktas som en riktig ”folkaktie”. Christer Ericsson äger själv 60 procent av bolaget.

< På bilden, tagen Göteborg 1983, ser vi Christer Ericsson tillsammans med Pehr

G Gyllenhammar, vd för Volvo, kung Carl XVI Gustaf samt statsminister Olof Palme.

> Del av Consafes ledningsgrupp bestående av, från vänster: Robert Göthman (vd Consafe Engineering), Rune Ljung (vice vd och finansdirektör Consafe), Christer Ericsson (arbetande styrelseordförande och huvudägare Consafe) och Lars G Larsson (extern vd Consafe). Bilden är tagen cirka 1983 Christer Ericssons arbetsrum på Henriksberg.

I några komprimerade rader sammanfattar han framgångssagan Consafe – den unika affärsidén och framtidsplanerna. Samtidigt tecknar han ett sorglöst snabbporträtt av offshorebranschen som helhet:

”Först letar man under havsbotten efter olja och gas. Denna fas pågår i kanske 1–3 år. När man sedan gjort fyndigheter görs en konstruktion på land, en fast installation, som sedan sätts ut i Nordsjön, Mexikanska Gulfen, Arabiska Gulfen, eller någon annan plats där man hittat olja. Det tar sedan 1–2 år att bygga upp den fasta konstruktionen. När detta pågår behövs bostäder och arbetsdäck för plattformsjobbarna. I det läget kan något av Consafes floatel, flytande hotell, ta sig till platsen med eget maskineri och ligga intill den fasta installationen under konstruktionsskedet.”

”I lugnare vatten använder vi en annan variant på samma tema – coastel. Det är en pråm med bostäder och arbetsdäck. Den kan ligga på redden eller vid kaj och kan vara tillfällig bostad för 600 personer. Consafe har 3 coastel. Tänker man vidare i de här banorna kan det utvecklas till ett flytande lyxhotell. En annan tankegång har resulterat i ett tänkt projekt med flytande sjukhus.”

”JAG FICK VÄNNER FÖR LIVET”

Den uppmärksamme läsaren har naturligtvis redan noterat att en källa till jce :s historia hittills har saknats i skildringen. Det är dags att släppa in Christers fru Miriam Ericsson. Ingen levande person är bättre lämpad att beskriva jce :s tidiga utveckling. Skälet är mycket enkelt: hon var en del av denna utveckling. Miriam Ericsson har minnen av Christer Ericssons entreprenörskap som kan hänföras till tiden innan företaget jce överhuvudtaget existerade i formell mening.

»I NÅGRA KOMPRIMERADE RADER SAMMANFATTAR HAN FRAMGÅNGSSAGAN CONSAFE – DEN UNIKA AFFÄRSIDÉN OCH FRAMTIDSPLANERNA.«

< Miriam och Christer Ericsson på en odaterad bild (troligen cirka 1980). Christer bär sin reservofficersuniform. Miriam har en vacker aftonklänning och handskar.

> Pressklipp från 1980talet. Långsiktighet var en integrerad del av JCE redan på Christers tid.

– Christer var född entreprenör. Han hade alltid älskat att göra affärer och när han ännu var styrman på Stena importerade han både bilar och cyklar. Jag gjorde åtskilliga resor tillsammans med Christer till Tyskland och Danmark.

När sedan Christer gjorde sina observationer av klumpiga järnkättingar och istället lät ta fram och tillverka surrningar, var det inledningsvis Miriam som fick hålla igång affärerna de veckor Christer Ericsson var till sjöss med Stena. De bodde i ett hus på Kanotgatan 7 i Långedrag. Kontor och bostad låg i själva huset. Lagret med surrningar fanns i källaren.

– Så jag stod i källaren och packade surrningar till olika kunder. Sedan åkte jag ut till kunderna och levererade. De veckor då Christer var hemma hjälptes vi åt. Samtidigt passade han också på att renovera huset. Han var väldigt händig.

– Sedan växte det ju. Men det tänkte man inte så mycket på. Vi var liksom mitt i det. Efter ett tag började vi handla med begagnade containrar och då stod jag ute i Gråbo och målade dem. Det gick väldigt bra att sälja begagnade containrar.

Sjösättningarna från Consafeperioden minns hon som långsträckta och roliga men rätt arbetskrävande evenemang.

– I praktiken tog det flera dagar. Det kunde vara smokingmiddag kvällen före dopet. Och det skulle vara damprogram där gästerna visades runt i Göteborg. Och det kunde vara övernattningar och besök på Österbodarne. Där hade jag ansvar för all representation. Och sedan, på själva sjösättningsdagen, var det ju dopet och visningen och lunchen. Och barnen som alltid tyckte att det var jobbigt att de måste vara finklädda. Och den stora middagen. Då kunde inte barnen vara med. Men jag var väl alltid yngst på middagarna. Av det skälet fick jag dansa väldigt mycket. Då var vi runt 40 år så vi var ju väldigt unga, Christer och jag.

» AFFÄRERNA FÖRDE OSS

TILL FANTASTISKA PLATSER

MED INTRESSANTA OCH

TREVLIGA MÄNNISKOR.

JAG FICK VÄNNER FÖR LIVET.«

< Christer Ericsson i arbetsrummet på Henriksberg med utsikt och kontroll över varvsområdet Göteborg. Bilden är tagen i februari 1983.

Familjen Ericsson var lokala celebriteter i Göteborg, men Miriam Ericsson kan inte minnas att hon någon gång kände att uppmärksamheten var besvärande:

– Det har faktiskt alltid varit väldigt lugnt. Det var inte så att vi sprang på kändisfester.

Miriam säger själv att hon efter ett par år blev ”hemmafru”. Det får sägas vara en sanning med modifikation eftersom hon fortfarande ansvarade för i princip all representation.

– Sedan var vi också mycket på resande fot, hela familjen. Eftersom det varken fanns mejl eller videomöten på 1970- och 80-talen innebar det mycket resande när man skulle förhandla kontrakt. Och det var härligt att komma till exempelvis Mexiko och Chile. Affärerna förde oss till fantastiska platser med intressanta och trevliga människor. Jag fick vänner för livet.

AFFÄRSVÄRLDENS OMEDVETNA SPÅDOM

Det godmodiga tonfallet i Christer Ericssons manuskript ansluter sig till de glada stämningarna i den analys som några år tidigare – den 18 mars 1981 – hade publicerats i tidskriften Affärsvärlden:

”Ny jätte växer fram – Consafe har försprång och miljardinvesterar. Genom skickligt timade beställningar och nytänkande har det lilla offshore-företaget Consafe skaffat sig ett ekonomiskt och tekniskt försprång på marknaden för bostadsplattformar. På tre år har bolaget byggt upp ett eget kapital på ca 300 mkr. Nu har man fått tid att hitta lösningar på morgondagens problem. Investeringsplanerna ligger i miljardklassen.”

Faktum är att Affärsvärldens analytiker nästan lät mer optimistiska än Christer själv.

”Det är svårt att på ett realistiskt sätt måla upp en finansiell hotbild för Consafe.

De dolda reserverna i bostadsplattformarna är så stora (och stiger ytterligare när de sista tre beställningarna levereras 1982) att marknadsvärdena knappast kan förväntas falla så snabbt och så kraftigt att Consafe får problem med sin balansräkning.”

Den enda lilla invändningen gäller Consafes likviditet:

”Amorteringarna ligger i år kring 40–50 mkr och kostnadsräntorna på ungefär lika mycket. Likvida medel i storleken 15–20 mkr förefaller i minsta laget i detta sammanhang.

Skulle Consafe, mot förmodan, få problem med ett eller flera av sina kontrakt på plattformar kan situationen bli olustig.”

Med facit i hand ter sig den lilla reservationen – väl dold i textmassorna – nästan kusligt träffsäker. Situationen skulle mycket riktigt så småningom bli olustig.

FRÅN 0 TILL 300 MILJONER

Här finns det också skäl för 2020-talets betraktare att stanna upp ett ögonblick och sammanfattningsvis betrakta de konkreta utvecklingsstegen under jce :s första år.

Det är en kronologi som visar ett bolag i oavbruten rörelse:

1971: Surrningsremmar för containrar introduceras.

1973: Consafe börjar sälja containrar.

1974: Containrar börjar användas som bostadsmoduler enligt Modul80-systemet.

1975: Consafe hyr ut plattformar till borrplatser i Mellanöstern och Nordsjön.

< Christer Ericsson vid en presskonferens i september 1985 i samband med förhandlingar för att försöka rädda Consafe.

1977: Consafe beställer Safe Astoria, också kallat ”världens första flytande hotell”.

1978: Utlandskontor öppnas i London och Stavanger.

1978–1981: Kontinuerliga beställningar av bostads- och serviceenheter, framför allt på Götaverken Arendal i Göteborg. Consafe öppnar kontor i bland annat Houston, Aberdeen, Mexico City, Singapore och Rio de Janeiro. Volvo köper 30 procent av Consafe.

Men den siffra som tydligast visar Consafes utveckling är omsättningen.

1972 var omsättningen en dryg miljon kronor.

1981 var den 300 miljoner.

1984 var den cirka en miljard. Samma år noterades Consafe på Stockholmsbörsen.

Consafe var på väg att bli ett storföretag – nästintill en nationell angelägenhet.

Peter Kjörling, som 1977 anställdes som Consafes första skeppsbyggnadsingenjör, minns att det eventuellt formalistiska allvar som kunde förmodas följa av en sådan upphöjelse knappast var något som anammades av Christer Ericsson. Sjökaptenen gillade fortfarande att skjuta från höften. Skeppsbyggnadsingenjören Kjörling säger:

– Det hände att Christer gjorde upp stora kund- och varvskontrakt på en pappersservett, och sedan stängde affären med en handskakning.

Kjörlings bild av Christer Ericsson delas av norrmannen Reidar Lund som arbetade med Consafe från slutet av 1970-talet (och sedermera, runt sekelskiftet, som vd och styrelseordförande vid några av jce :s offshoreprojekt):

– Han var en man som jobbade otroligt hårt och han förväntade sig att alla i hans omgivning skulle ge allt. Han drev allting ensam med en minimal organisation.

»VI SATT OCH VÄNTADE I BILEN.

DET VAR VARMT OCH VI VILLE ÅKA

TILL MARSTRAND. MEN NÄR PAPPA

KOM UT FRÅN KONTORET VAR HAN

GRÅ I ANSIKTET. HELT GRÅ.«

DEN LÄNGSTA DAGEN

Hampus Ericsson kommer aldrig att glömma lördagen den 8 juni 1985.

Inte heller Christer Ericsson glömde den någonsin.

Lördagsförmiddagen beskrivs så ingående i memoarboken Utan omsvep att den nästan går att rekonstruera minut för minut. Det var inledningsvis semesterstämning. Hela familjen – Christer, Miriam, Hampus och Fabienne – satt i bilen på väg från hemmet i Österbodarne till sommarstället på Klöverön utanför Marstrand.

Hampus var tolv år gammal, Fabienne var elva. På vägen skulle Christer som hastigast kila in på Consafes kontor – beläget i Henriksbergsbyggnaden vid Stigbergsliden – för att se om det hade kommit in några telex.

Han beskriver i Utan omsvep att han lyckades avstyra att Hampus och Fabienne följde med in för att förse sig med pennor och radergummin i kontorsförrådet.

Efter ett par minuter kom Christer tillbaka till bilen.

Efter nästan fyrtio år minns Hampus detta ögonblick med glasklar skärpa.

– Vi satt och väntade i bilen. Det var varmt och vi ville åka till Marstrand. Men när pappa kom ut från kontoret var han grå i ansiktet. Helt grå.

Det som hade inträffat var att Mobil Oil Canada hade skickat ett telex och sagt upp kontraktet för plattformen Safe Gothia. Detta telex var början på den Consafekris som slutade med konkurs tre månader senare, den 10 september.

Det ter sig för eftervärlden inte glasklart vad som egentligen hände. Framför allt är det inte lätt för en utomstående betraktare att avgöra vems fel det var att ett bolag

– som vid börsintroduktionen 1984 kontrollerade världens största flotta av bostadsplattformar och hade ett börsvärde på 1,5 miljard – året därpå begärdes i konkurs.

Ovedersägliga omständigheter är att Consafe, framför allt till följd av sjunkande oljepriser, förlorade några stora uthyrningskontrakt. Vissa fält var helt enkelt inte

< Consafes och Christer Ericssons kamp för att rädda Consafe var en följetong pressen under året 1985.

> Två legendariska göteborgska näringslivsprofiler på språng. Christer Ericsson och Sverker Albrektson – som vid denna tidpunkt var Consafes affärsutvecklingschef och medlem av koncernledningen – på väg till en förhandling med Svenska Varv juli 1985.

längre lönsamma att exploatera. Bostadsplattformarna behövdes inte. Situationen förvärrades successivt under sensommaren och hösten. Christer Ericsson betonar i memoarerna vad han betraktar som allmän oginhet från svenska staten – Consafes största långivare.

Det är bara på en punkt som Christers och Hampus minnesbilder skiljer sig åt när det gäller den ödesdigra lördagen den 8 juni 1985. Christer Ericsson skriver i memoarerna att han trots allt tog semester resten av dagen, om än i dyster stämning.

Hampus Ericssons minnesbild är annorlunda.

– Vi åkte hem till Österbodarne och han började jobba direkt.

DIREKTÖRERNA TAR TÅGET

I ett större perspektiv är en skillnad mellan far och son Ericsson alldeles uppenbar för betraktaren. Christer var mycket engagerad och oavbrutet synlig i debatten.

Hampus är också mycket engagerad, men han undviker att synas i debatten.

En orsak till att Christer Ericssons memoarbok Utan omsvep sålde bra när den kom ut år 1987, var att den är frejdigt och ogenerat ideologisk, nästintill politisk. Det är en rolig och orädd bok som inte är lätt att genrebestämma. Den hymlar inte med att den är en sluggande partsinlaga. Och trots att författaren är ganska frikostig med dagsedlarna är det lätt att känna sympati med kapten Ericsson. Han är till exempel hela tiden mån om att framstå som företagare och inte som ”klippare”.

Han uttrycker därutöver en allmän skepsis mot aktiehandel som skulle glatt mången röd debattör. Men sedan vore det slut med en sådan eventuellt ömsesidig förståelse, för Christer Ericsson räds inte för att uttrycka allmänborgerliga åsikter som i historiens ljus inte ter sig särskilt uppseendeväckande, men som uppfattades

< Den stora demonstrationen mot löntagarfonderna Stockholm oktober 1983 påverkade opinionen – och fick nog en del politiker att börja vackla om löntagarfondernas vara eller inte vara.

> Pressfotograferna följde med på tåget från Göteborg till demonstrationen i Stockholm. Texten på skylten lyder: ”Consafe riggar utan fonder”.

som kontroversiella – för att inte säga konfrontativa – i det tidiga 1980-talets svenska politiska landskap.

Det som framför allt gjorde honom känd var engagemanget i 4 oktober-rörelsen mot löntagarfonder. Det socialdemokratiska projektet med löntagarfonder – vars avsikt var att på sikt kraftigt förskjuta maktbalansen i det svenska näringslivet –imploderade så småningom. I början av 1980-talet upplevdes det emellertid som ett direkt hot av många företagare.

Ett skäl till att 4 oktober-rörelsen fick så starkt genomslag var att den för tv-publik och tidningsläsare tedde sig som en oerhört sällsam typ av folkrörelse. Demonstrationer hade i hundra år genomförts av den vänstra politiska halvan med udden mot den högra politiska halvan. Utmed denna skala förekom en nästintill oändlig mängd variationer. Dock var det etablerade vänster-höger-perspektivet i princip aldrig ifrågasatt, bortsett från mindre manifestationer i politikens extrema utmarker.

Med 4 oktober-rörelsen protesterade tusentals svenska företagare mot en socialdemokratisk politik som de upplevde som orättvis och konfiskatorisk. Direktörer som Christer Ericsson – människor som dagligen styrde över tusentals människors arbete – blev plötsligt synliga med plakat på gatorna.

Inledningsvis tedde det sig mest kuriöst: direktörer på marsch.

Men löntagarfondernas förespråkare underskattade grovt 4 oktober-rörelsen, för när press- och tv-bilder från manifestationerna dök upp blev det också mycket tydligt att den typiska svenska företagaren inte alls motsvarade karikatyren av feta grosshandlartyper. De var hårt arbetande medborgare. I historiens ljus – och på längre sikt – blev 4 oktober-rörelsens bidrag att synliggöra en gestalt som periodvis fått verka nästintill i osynlighet: entreprenören.

»I HISTORIENS LJUS – OCH PÅ

LÄNGRE SIKT – BLEV 4 OKTOBER-

RÖRELSENS BIDRAG ATT SYNLIG -

GÖRA EN GESTALT SOM PERIODVIS FÅTT VERKA NÄSTINTILL I

OSYNLIGHET: ENTREPRENÖREN.«

När Christer Ericsson tog tåget till Stockholm i oktober 1983, och därtill deltog i direktsända tv-debatter, banade han väg för en förändring som fortfarande är synlig.

”JAG ÄR RÄTT EFTERTÄNKSAM AV MIG”

För den industrihistoriskt intresserade göteborgaren ligger en historisk parallell nära till hands: jämförelsen mellan familjen Keiller – Götaverkens grundläggare – och familjen Ericsson. I båda fallen var den inledande fadersgestalten en temperamentsfull nytänkare. Alexander Keiller såg den industriella revolutionens möjligheter i Göteborg i mitten av 1800-talet. Han var en genial ingenjörspersonlighet och en mycket skicklig entreprenör. Men Alexander Keiller var också en risktagare. Han spelade högt. Ibland förlorade han stort. Det var först sedan sonen David Keiller hade tagit över som familjen Keiller på allvar kunde konsolidera sin ställning. Detta arbete skedde tålmodigt och metodiskt – det pågick i decennier – och bidrog starkt till att på sikt göra Götaverken till ett av världens ledande skeppsvarv och Göteborg till en av världens ledande varvsstäder. Sonen David Keiller var en mindre eldfängd personlighet än Alexander Keiller. Fadersgestalten kunde understundom te sig som en bufflig gambler.

Sonen hade en förvaltande personlighet, försiktigare, kanske kunde han rentav betraktas som en eftertänksam kamrer – men han fick saker gjorda.

Framför allt fick han saker gjorda på Norra Älvstranden, till exempel i de trakter där jce-bolaget Semcon på 2000-talet har sitt huvudkontor.

För den historiskt intresserade göteborgaren är det svårt att frigöra sig från denna jämförelse när den andra generationen Ericsson urskuldande säger:

– Jag är rätt eftertänksam av mig.

> Fabienne Ericsson med mamma Miriam Ericsson vid dopet av bostadsplattformen Safe Astoria.

Nästa uppslag: Familjen Ericsson på segelbåten Vagabond i Marstrand i mitten av 1970talet. Bilden är tagen av en pressfotograf som behövde en bild av en flytvästbärande familj och av en slump fann familjen Ericsson. Flytväst var inte en självklarhet på 1970talet så fotografen kan eventuellt ha behövt leta efter motivet en stund. I dag äger familjen Ericsson sjösäkerhetsföretaget Baltic.

”JAG MÅSTE HA STRUMPBYXOR MED GULDTRÅDAR”

Låt oss också för ett ögonblick återvända till det andra barnet på sjösättningsbilden från 1980 (se sidan 23) – den sexåriga flickan med flätor och storrutig halsduk.

Fabienne Ericsson, född 1974, är fjorton månader yngre än Hampus. Även hon har ljusa minnen av 1970- och 80-talen – och även hon minns sjösättningarna som underbara men lätt obegripliga evenemang som krävde underliga kläder.

– Framför allt minns jag en gång när jag måste ha strumpbyxor med guldtrådar och hårda skor. Jag tyckte att de var obekväma. Men det var också väldigt spännande. Det var fullt av snälla människor. Det var stora dessertbord. Vi visades runt på bostadsplattformarna. Jag fick titta på maskiner och tryckkammare. Jag minns att det var väldigt roligt, men jag minns också att jag inte tyckte att det var något särskilt konstigt. Det var helt enkelt vad pappa jobbade med. Min bästa kompis i Alingsås hade en pappa som jobbade på bank. Jag tänkte mig att det var väldigt fint, mycket finare än pappas jobb. Jag tänkte inte att det var något särskilt att ha en pappa som byggde bostadsplattformar.

Fabienne Ericsson minns också Christer Ericsson som en väldigt närvarande pappa, när han var hemma.

– Han var borta ofta, men när han väl var hemma hade han tid. Han var rolig och uppfinningsrik. Vi snickrade och var ute i skogen. Det dröjde länge innan jag förstod att han var ganska känd. Och inte heller förstod jag som barn att han tjänade mycket pengar på sina företag. Vi levde vanligen ett rätt stillsamt och oglamoröst liv, det fanns liksom inte så mycket annat att göra än att vara ute i naturen i Österbodarne. Och när vi gjorde resor åkte vi alltid i ekonomiklass.

– Jag minns också att pappa nästan alltid var på gott humör och att han hade ett slags jäklaranamma. En gång hade det varit jordbävning i Chile och ett hus

»JAG MINNS OCKSÅ ATT PAPPA

NÄSTAN ALLTID VAR PÅ GOTT

HUMÖR OCH ATT HAN HADE ETT SLAGS JÄKLARANAMMA.«

som han ägde hade strukit med. Efter tre dygn var han igång med att planera ett nytt hus.

Naturintresset har alltid funnits hos hela familjen Ericsson.

– Vi var väldigt mycket ute i naturen. Jag fick min första häst när jag var fyra år.

En underbar och envis liten en, vid namn Knasten. Han blev 38 år, så även mina barn har ridit honom. Jag tror inte att så många hästar har blivit äldre än så.

EN ENTREPRENÖR SER SIG OMKRING

Det finns gränser hos alla företag som har en lång historia. Stora händelser. Ett före och ett efter. Ett stort förvärv, ett samgående, en rekonstruktion. När det gäller jce kan Consafes konkursansökan i september år 1985 i förstone te sig som en skarp gräns, men egentligen är gränsen inte särskilt tydlig. I ett visst perspektiv ter den sig inte som en gräns alls. Consafekonkursen var en smäll för jce , men ingen knockout. Ägandet i Philipsons var en god kompensation och företagsgruppen var redan då diversifierad. Christer började således ingalunda från noll. Han fortsatte. Det ter sig för eftervärlden lite oklart exakt hur Christer Ericsson personligen hanterade Consafekonkursen. Fabienne Ericsson tycker sig minnas att han var tämligen samlad. Hampus Ericsson tycker sig minnas att fadern blev tyst och inbunden under en kortare tid innan han tog nya krafttag och gick vidare med nya idéer.

Någon annan har sagt: han skakade av sig Consafes konkurs som en blöt schäfer skakar av sig sjövatten.

Men likväl var det något som inträffade. Christer Ericsson klev – tillfälligt – ur sjösättningarnas och tv-soffornas rampljus. Han antogs vara detroniserad. Det var han på intet vis. Men efter Consafes konkurs – när dammet och krutröken hade

< Good Morninghotellet Lerum med sin karaktäristiska tupp toppen av tornet. Byggnaden ritades av en då rätt okänd Gert Wingårdh. Good Morning Hotels grundades av JCE 1989 och fanns som mest på 23 orter Norden.

blåst undan – gjorde han det han var van vid att göra, det som han i själva verket hade börjat med redan i slutet av 1960-talet. Det som fick honom att sluta allianser med sega smålänningar eller annonsera på måfå efter containrar till salu. Han gjorde det som många goda entreprenörer gör. Han såg sig omkring.

VAR ÄR BUBBELPOOLEN?

På Landsarkivet i Göteborg finns en omfattande serie tidningsklipp om Christer Ericsson och jce under andra halvan av 1980-talet. Via de längre intervjuerna går det att följa jce :s nystart efter Consafekonkursen.

Den 11 september 1988 publicerade Göteborgs-Posten en längre text – skriven av ekonomireportern Pär Düsing – där Christer Ericsson berättade om den nya internationella inriktningen. Det handlade mycket om hotell och bostäder, eller om hotell på pråmar. Hotell på pråmar – det var alltså den gamla bostadsplattformsidén som hade utvecklats. Hösten 1988 togs första spadtaget, i Jönköping, för jce :s landbaserade minihotell: God Morgon Sverige-hotellen. (En för nutida betraktare kuriös detalj är förresten att God Morgon-hotellen ritades av Gert Wingårdh som i intervjuer långt senare har framhållit att hotellen är det projekt han är minst stolt över. Men det var ju ingen tvekan om att hotellens egensinniga design var ett starkt igenkänningsmärke på varje ort där de etablerades.)

Hotellen var, kan man säga, bostadsplattforms- och pråmhotellsidén som flyttat upp på land.

Tanken, berättade Christer Ericsson, var att varje hotell skulle kunna drivas med sju anställda.

»

GOD MORGON - HOTELLEN RITADES

AV GERT WINGÅRDH SOM I INTERVJUER LÅNGT SENARE HAR FRAMHÅLLIT ATT

HOTELLEN

ÄR DET PROJEKT HAN ÄR

MINST STOLT ÖVER.«

Christer Ericsson sade i samma intervju att jce hade gjort framstötar i Mexiko och Brasilien, men besvärats av korruptionen. Istället hade jce köpt skog i Chile. Han framhöll rentav att han var ”oerhört förälskad i Chile”. Det var en typ av uttalanden som han sedermera kom att få viss kritik för eftersom Chile var en diktatur. Men han svarade – och därvid gav historien honom rätt – att han betraktade sina investeringar som mer beständiga än regimen.

Målet, enligt gp -intervjun, var att i Chile bygga en hel infrastruktur med ”plantskola, sågverk, hus och möbelindustri”.

jce gick också in i den chilenska fiskeindustrin som delägare i bolaget Sunnan, vilket hade sju fartyg. De svenska storköken, framhöll kapten Ericsson, kunde nu köpa antarktiska fiskar som ”Antarktisk kummel”, ”Kingclip” och ”Queen”. (Med facit i hand kan man konstatera att satsningen på Sunnan inte lyckades. Fisken maldes istället ner till djurfoder. Christer Ericsson såg detta som slöseri med fin matfisk och lämnade fiskeribranschen. I dag skulle manövern, att lämna ett sådant bolag, ha kallats ett hållbart beslut.)

Skälet till engagemanget i Chile – men det stod inte i gp -intervjun – var i hög grad vänskapen med den göteborgska frukthandlarfamiljen Larsson. Dess medlemmar missade aldrig en chans att upplysa Christer Ericsson om hur fantastiskt landet Chile var. Framför allt talade familjen Larsson sig varm för alla trevliga människor i Chile. (På en resa med familjen Larsson fick förresten Christer Ericsson kontakt med Francisco Olivos. Det mötet präglar jce ännu på 2020-talet.)

För eftervärlden ter sig naturligtvis kombinationen av kontinuitet och förändring intressant.

Det fanns ett självklart och praktiskt samband mellan containrar, bostadsplatt-

> Det flytande hotellet Astoria klarade resan till Sverige – till olyckskorparnas förvåning. Bilden är tagen 2022 Göteborgs hamn. I dag har detta flytande hotell andra ägare.

formar och God Morgon Sverige-hotellen. Det var containeridén som oavbrutet transformerades.

God Morgon Sverige-hotellen skulle snart byta namn till Good Morning Hotels. Den internationella hotellmarknaden skulle bli mer lätthanterlig med ett engelskt klingande namn. Dessutom hade Sveriges Television – som producerade tvprogrammet God morgon Sverige med Lennart Hyland som programledare –protesterat.

Med facit i hand kan det konstateras att namnbytet gagnade hotellkedjan.

Den 17 februari 1991 intervjuades Christer Ericsson i kvällstidningen gt .

Det fanns då fem Good Morning-hotell – i Jönköping, Örebro, Lerum, Mölndal och Lund.

Christer Ericsson röjde enorma ambitioner: inom de närmaste åren skulle hundra hotell byggas i Sverige och utomlands. Christer betonade att det skulle saknas ”bubbelpooler och pianobarer”. Det skulle vara spartanskt och billigt. Inga restauranger skulle finnas, men det skulle gå att få mikrovågsmat i cafeterian.

Hundra hotell blev det inte riktigt utan snarare 23. Men hotellkedjan växte onekligen. En bidragande orsak till denna fina expansion var vd:n för Good Morning Hotels, Göran Nilsson. Hans väg in i jce får betecknas som typisk för Christer Ericssons benägenhet att få syn på talanger som kom i hans väg. Göran Nilsson var ursprungligen vd på Hotell Bore i Sundsvall. När fastighetskrisen rammade hotellet, togs fastigheten över av banken, som gav Nilsson i uppdrag att hitta en köpare. Därmed korsades Göran Nilssons och Christer Ericssons vägar.

» MEN CHRISTER ERICSSON – SJÖKAPTENEN – TRODDE PÅ ASTORIAS

SJÖEGENSKAPER.

HAN TOG

PERSONLIGEN ÖVER ANSVARET.«

Med Göran Nilsson som vd – och med marknaden full av krisande hotell –gick jce och Good Morning Hotels på shoppingrunda. Innan hotellkedjan slutligen såldes bestod den av 23 oglamorösa men högeffektiva hotell.

När Göran Nilsson i dag – med över tjugo års distans – ska sammanfatta höjdpunkterna är det dock inte något hotellköp som han håller i ljusast minne. Det handlar istället om den remarkabla flytten av hotellpråmen Astoria från Tyskland till Göteborg. Astoria var designad som en charmig pastisch på en Amerikabåt i ungefärlig skala 1:2. Tyvärr delade den inte Amerikabåtarnas goda sjöegenskaper. För att försäkringen skulle gälla under flytten måste det vara kav lugnt under resan mellan Tyskland och Sverige. En på många sätt oroande besiktning antydde att Astoria helt enkelt skulle kunna brytas itu av vågor på blott en halvmeter.

När Göran Nilsson förstod att det tyska regelverket föreskrev att han personligen måste stå för risken vid eventuella bärgningsexpeditioner bleknade den garvade hotelldirektören.

Men Christer Ericsson – sjökaptenen – trodde på Astorias sjöegenskaper. Han tog personligen över ansvaret.

– Jag fick ta några dagars semester, minns Göran Nilsson.

Christer Ericsson åkte ner och tog risken. Sedan ringde han till Göran Nilsson och sa:

− Nu är jag i Göteborg med Astoria.

I samband med marknadsföringen för Good Morning Hotels – framgår det av tidningsklippen på Landsarkivet – passade också Christer Ericsson på att visa upp sin äldsta specialkompetens: den som trummis.

HOTELLET SOM INTE GICK AV PÅ MITTEN

»...ATT CHRISTER ERICSSON

UNDER DENNA PERIOD PRÖVADE

SIG FRAM, TESTADE OLIKA

HATTAR FÖR ATT SE VILKA

SOM PASSADE.«

MUSIKERN CHRISTER ERICSSON

jce använde sig 1991 av funksaxofonisten Maceo Parkers band för att marknadsföra hotellen. Christer Ericsson hade kontaktat bandet på inrådan av vännen Harald Ekman som haft med sig en skiva på en gemensam segling. Som av en lycklig tillfällighet behövde Maceo Parkers band på denna Sverigeturné emellanåt förstärkning av en bra trummis. Den gamle batteristen Christer Ericsson fick sålunda plötsligt sin tonårsdröm uppfylld. Han spelade med ett professionellt amerikanskt band – men kanske inte riktigt under de premisser som han hade föreställt sig den dag då han mönstrade på ett fartyg för att åka till New York och lyssna på jazz. Nutidens läsare av dessa gamla intervjuer får en stark känsla av att Christer Ericsson under denna period prövade sig fram, testade olika hattar för att se vilka som passade. Det gällde inte bara affärerna utan även sättet att framträda i media. En hatt av mer bokstavlig karaktär som han emellanåt bar från och med tidigt 1980-tal var jägarhatten. Naturälskaren och jägaren sjökapten Ericsson lät sig gärna konterfejas i väst eller grön jaktrock. Han var rentav så jaktintresserad att han tillsammans med vännen Anders Wall köpte den lilla vapensmedjan Caprinus i Varberg.

”Pangaffär för nya radarparet.

Det nya radarparet i affärsvärlden: Anders Wall och Christer ’Consafe’ Ericsson.

De är nyblivna ägare i det lilla företaget Caprinus Vapen ab i Varberg.

De båda framgångsrika direktörerna är inte på jakt efter något ’klipp’.

Snarare har de klippt till efter att ha varit på jakt.”

Kvällstidningen GT, 19 nov 1983

Christer Ericsson och funksaxofonisten Maceo Parker sparkar igång den landsomfattande turnén för Good Morning Hotels. Året är 1991 och Maceo Parker hade precis lanserat skivorna Roots Revisited Mo’ Roots samt Life on Planet Groove. Skivan Roots Revisited spelades dagligen hemma hos familjen Ericsson.

» CHRISTER VILLE MARKERA ATT INGEN – INTE ENS ÄGARENS SON – KUNDE RÄKNA MED NÅGRA

OTILLBÖRLIGA FÖRMÅNER.«

DISKRET KLIVER HAMPUS IN

Och in på scenen – mycket diskret – klev Hampus Ericsson. De allra första framträdandena inträffade i slutet av 1980-talet.

I början fick han göra ärenden av nästintill demonstrativ springpojkskaraktär. Det är svårt att frigöra sig från intrycket att pappa Christer ville markera att ingen – inte ens ägarens son – kunde räkna med några otillbörliga förmåner.

Det första arbetsuppdraget för jce som Hampus Ericsson utförde skedde när han var arton år. Det var år 1990. Det var ett underbetalt och oglamoröst sommaruppdrag: en bilturné. Hampus Ericsson låg en sommar ute på svenska vägar mellan Skåne och Västernorrland. Bilen var strajpad med Good Morning Hotels logotyp. Vid varje betydande bensinstation eller trafikknut och i varje småstad med en fungerande turistbyrå stannade han. Han bad hövligt att få deponera ett litet ställ med broschyrer för Good Morning Hotels.

Christer Ericsson var glad över att sonen och medarbetaren var billig i drift, men skickade också med en förmaning: Hampus fick under inga omständigheter bötfällas för fortkörning. Bilen bar Good Morning Hotels logotyp. Buskörning skulle vara skadligt för varumärket.

En annan sommar stod Hampus Ericsson och kompisen Hjalte Wiberg och rev ut all inredning på Good Morning Hotels hotellpråm Astoria Astoria hade bogserats upp från Stralsund för att renoveras i sin nya hemmahamn Göteborg. Hampus och Hjalte var billiga i drift. Ingen säkerhetsutrustning hade de. Båten låg på ett varv vid Hisingsstranden. Mattor och paneler var fastlimmade. Hampus och Hjalte Wiberg slet med hammare och kofot. Hampus säger i dag att han över ett kvartssekel senare fortfarande kan frammana minnet av dammet i näsborrarna.

Med 2020-talets glasögon är det självfallet lätt att se det anekdotiska värdet i att

Föregående uppslag: Hampus och Christer Ericsson fotograferades på JCE:s kontor i Lerum samband med en intervju för tidningen Affärsvärlden år 2001.

< Hampus Ericsson som värnpliktig på minfartyget HMS Älvsborg. Bilden togs i Karlskrona under 1992 års Tall Ships Race. Systern Fabienne var på besök.

> Hampus Ericsson seglade år 1989 på HMS Gladan i Tall Ships Race. Besättningen embarkerade i Karlskrona, Bilden är tagen La Coruña (Spanien).

Hampus Ericsson någon gång i mitten av 1990-talet naturligtvis arbetade på Good Morning-hotellet bredvid Åby Travbana i Mölndal. Det var i sin containerliknande framtoning en nästan provocerande torftig byggnad, liksom utkastad på en parkeringsplats. Titeln portier fångar på intet vis den slitsamma mångsysslarkaraktär som präglade dagar och nätter. Hampus Ericsson checkade in gäster, lade piroger i mikrovågsugnen, bäddade, städade och mottog stoiskt klagomål från kverulerande gäster.

Till detta hotell – med dess utpräglade enkelhet och lågprisprofil – anlände en kväll Ingvar Kamprad tillsammans med en av sina söner. Det är en svindlande tanke att de valde att bo på Good Morning Hotels. Kamprad skulle trots allt – om han så önskade, utan större oro eller betänketid – ha varit kapabel att köpa Göteborgs samtliga hotell.

Det är också en fascinerande bild av villkoren för två arvtagare i svenskt näringsliv. De sågs över en receptionsdisk på ett mycket enkelt hotell med små rum och mikrovågsugnar istället för hotellkök. Det är inte troligt att Ingvar Kamprad begrep vem portieren var.

Det fanns naturligtvis för Hampus Ericssons vidkommande också en mer konkret inskolning och utbildning, men till skillnad från situationen i en del andra familjeägda bolag arrangerades ingen av familjen eller patriarken fastlagd ”Grand Tour”. Hampus Ericsson fann sina egna vägar – emellanåt inom jce , oftast utanför.

Somrarna under Hampus Ericssons uppväxt bestod av sommarjobb som att arbeta i kiosk, dela ut reklam eller jobba på restaurang. Det varvades med seglingar på skolfartyg i Kryssarklubben och på flottans övningsskonert Gladan. Havet var alltid

EN UNG MAN RESER TILL LONDON

» DEN FINANSIELLA UTBILDNINGEN OCH

ARBETSLIVSERFARENHETEN GAV HAMPUS

ERICSSON EN PROFESSIONELL PROFIL

SOM SEDERMERA KOMPLETTERADE

CHRISTER ERICSSONS ENTREPRENÖRS -

EGENSKAPER.«

ett gemensamt intresse för Hampus och Christer, vilket ledde till många äventyr på Nordsjön, Karibiska havet och Stilla Havet. År 1992 var Hampus Ericsson tjugo år och for till Chile. Det officiella ärendet var att arbeta för dotterbolaget Nordchil i Santiago. Det egentliga ärendet var att lära sig spanska.

Parallellt skaffade han sig under dessa år olika utbildningar – framför allt en examen i internationell ekonomi vid det amerikanska universitetet Johnson & Wales. Den kompletterades med studier i finansiering och redovisning på Handelshögskolan i Göteborg.

Slutligen skulle Hampus Ericsson komma att ha en gedigen utbildning som inte saknade brokiga inslag. Han torde till exempel vara en av få svenska företagsledare som, utöver ekonomiutbildningarna, även har en examen i amerikansk historia. Det innebär, bland mycket annat, att nästan inga svenskar har en chans att besegra honom i en debatt om George Washington.

Och nog bör det i en företagsgrupp med jce :s historia räknas som en nyttig erfarenhet att ha gjort lumpen i flottan. Hampus for hem från Chile och tjänstgjorde på minfartyget hms Älvsborg som minör i femton månader. Som flottist såg han exempelvis Portsmouth, Molde och Stettin. Han lärde sig sjömanskap, betydelsen av ord som ”flaggspel”, ”angöra” och ”luseplatting”, men även att hantera minor. Men det var framför allt ett par år i London som kom att forma Hampus Ericsson. På Enskilda Securities hade han den sorts yrkesliv som egentligen är omöjligt att beskriva för den som inte själv har upplevt det. Arbetsdagar och arbetsveckor tar i princip aldrig slut – jobbet invaderar även de delar av tillvaron som borde kallas fritid. Det är en vardag som består av en oupphörlig räcka överväganden och beslut som ibland blott avlägset har bäring på de kunskaper som

< På bilden ser vi Hampus Ericsson, Bo Zethraeus och Niclas Rosenlew i samband med JCE 50 år. Hampus, Bo och Niclas är gamla kolleger från Enskilda Securities i London.

förmedlas vid en aldrig så relevant universitetsutbildning. Det är en sak att teoretiskt prata om bolagsvärderingar, m&a -processer, börsintroduktioner och private placements. Det är en helt annan sak att göra det på allvar, under premisser som ibland kan förändras från en minut till nästa.

Hade Hampus Ericsson några mentorer? Ja, det finns ett par namn som alltid dyker upp när man pratar med honom om dessa formativa år i London. Det är exempelvis Hampus Ericssons på den tiden närmsta chef Malcolm Crowe. En klassisk engelsman i kostym. Full av roliga historier. Färgstark. Och det är Bo Zethraeus. Han förmedlade inblickar om aktiehandel, börsintroduktioner och ägarstrukturer som Hampus sedermera skulle få skarp och praktisk nytta av. Och det är förstås Peter de Jounge. En transaktionsexpert med glimten i ögat. Erfaren. Han visade Hampus den konkreta nyttan av nätverksbyggande. Den finansiella utbildningen och arbetslivserfarenheten gav Hampus Ericsson en professionell profil som sedermera kompletterade Christer Ericssons entreprenörsegenskaper. De erfarenheter som Hampus Ericsson skaffade under dessa år skulle visa sig bli en solid grund för att ta över det operativa ansvaret för jce i framtiden.

”VI

VAR ÖVERENS I MYCKET – MEN INTE I ALLT”

Hur betraktade Hampus själv det jce som han återvände till i början av 2000-talet efter sin sejour i London?

Ja, till att börja med låg det västsvenska huvudkontoret i Lerum. Först när Villa Torulf köptes år 2003 kunde verksamheten successivt flyttas hem, det vill säga till Göteborg. Hampus Ericsson var drivande i strävan att åter synligt manifestera jce som en göteborgsk aktör.

< Hampus Ericsson och Christer Ericsson kommer ut från ett möte i samband med för

säljningen av Consafe Offshore 2 till Prosafe. Affären slutfördes år 2006.

Därutöver kunde han, tack vare nyvunna erfarenheter, betrakta jce med en välgörande distans.

– Vad kom jag hem till? Ja, det fanns naturligtvis mycket som var bra och jce verkade i flera olika branscher. jce var i grunden starkt och dynamiskt. Det som var bra var att Christer var snabbtänkt och riskvillig. Han var bra på att våga göra investeringar, bra på att ge medarbetare handlingsfrihet.

– Men samtidigt får en sådan handlingsfrihet inte leda till att bolag springer i fel riktning. I någon mån, insåg jag, fattades ett skyddsnät. Och det fanns liten eller obefintlig kommunikation med bolagen. Jag upptäckte att vissa bolag tilläts driva i fel riktning under för lång tid. Operationell handlingsfrihet är viktig, men det måste också finnas en ”radar”, i detta fall regelbunden rapportering, som kan stötta ägare och bolag att navigera i en komplex värld. Christer såg sådant som en administrativ belastning, medan jag såg det som ett hjälpmedel för jce och bolagen. Ofta hade vi samsyn om ägarfrågor och nya investeringar, men när det gällde styrning av bolagen skilde sig vår syn oftast åt.

– Vi hade roligt och vi jobbade bra tillsammans, Christer och jag. Vi var överens i mycket, men inte i allt.

”VI GÅR ALL IN”

Omkring sekelskiftet var sålunda tiden inne för Hampus Ericsson att återvända till jce i en mer kvalificerad roll än tillfällighetsarbetaren, hotellportieren eller båtinredningsutrivaren.

På ett sätt är det svårt att sätta fingret på denna tidpunkt. Det enkla skälet har redan antytts.

»VI HADE ROLIGT OCH VI JOBBADE

BRA TILLSAMMANS, CHRISTER OCH JAG. VI VAR ÖVERENS I MYCKET, MEN INTE I ALLT.«

Ty Christer Ericsson hade ju alltid diskuterat jce :s affärer med Hampus. Så hade det varit ända sedan 1970-talet.

Men det finns trots allt skäl att föreställa sig att Christer Ericsson från och med slutet av 1990-talet började ta alltmer intryck av sonen Hampus synpunkter. Det vore nog för mycket sagt att Christer Ericsson på allvar skulle överväga ett annat beslut än det han hade planerat. Sådan var hans natur. Men vi kan med fog anta att han var medveten om att sonen Hampus hade utvecklats till något mer än blott en begåvad och intresserad ung lyssnare.

Ungefär år 1995 hade också ett nytt intressant ämne börjat dyka upp på familjemiddagarna i Österbodarne.

Christer Ericsson förberedde en återkomst i offshore-branschen.

Även om jce under 1990-talet hade utvecklats till en betydligt mer diversifierad företagsgrupp än på 1970-talet var det inte svårt att se symbolvärdet i denna återkomst. Den skulle komma att inträffa stegvis – först med bolaget Safe Offshore, för att sedermera, efter några händelserika år med olika bolagskonstellationer, avslutas med försäljningen av jce :s innehav i offshoreföretaget Prosafe och floatellet Iolair

Safe Offshore grundades av jce 1997 och noterades kort därpå på Oslobörsen.

Bolaget bestod av de tre bostadsplattformarna Safe Britannia, Safe Caledonia och

Safe Lancia som förvärvades från Offshore Accommodation Group.

En detalj i denna process kan antas ha varit särskilt betydelsebärande för familjen Ericsson.

Dessa tre bostadsplattformar hade nämligen en gång byggts för den gamla

Consafeflottan.

Utvecklingen gick snabbt och kan för en utomstående betraktare te sig svår att följa. År 1998 gick Safe Offshore, som var marknadsledare på bostadsplattformar,

< Göteborgs identitet är knuten till havet.

Barken Viking – sjösatt 1906 och använd bland annat på vetetraden till Australien –finns kvar som en symbol för industri- och sjöfartsstaden Göteborg.

samman med Procon Drilling, som erbjöd olika typer av tjänster till oljeproducenter till havs, och bildade Prosafe. Prosafe blev marknadsledare över hela världen, med bostadsplattformar men också med stängning av borrhål, underhåll, uppgradering och tekniska tjänster på oljeinstallationer. jce blev huvudägare i den nya konstellationen med 29 procent.

Hampus Ericsson kan i dag inte minnas exakt vilket av bolagen som diskuterades när han en gång undrade hur mycket jce borde satsa på denna investering.

Men han minns faderns, kapten Ericssons, typiska svar:

– Vi går all in! Vi kan inte missa en så här bra affär!

Kapten Ericsson satsade, sin vana trogen, allt på ett kort.

DEN FÖRVANDLADE STADEN

Det finns här anledning att åter lyfta blicken och betrakta det landskap som i tre decennier både hade format och formats av jce .

Göteborg hade kring sekelskiftet förvandlats i grunden. Den tunga och slamriga industristaden hade flutit in i skuggorna. I praktiken var det en utveckling som hade pågått i decennier. Ekonomihistoriker anser att Göteborgs förskjutning från renodlad industristad till postindustriellt kunskapssamhälle inleddes redan på 1950-talet. Men strukturer och traditioner är sega.

jce :s 1970-tal via Consafe och de stora plattformsbyggena på Götaverken Arendal kan sägas ha varit en del av Göteborgs sista framträdande som utpräglad varvsstad.

Men samtidigt – i mycket hög grad via Consafe – var plattformarna viktiga på den internationella scenen för den nya kunskapsstaden Göteborg. Consafe och Götaverken Arendal hade arbetat med gemensamma extremt kunskaps-

»

FÖRSKJUTNINGEN FRÅN INDUSTRI -

TILL KUNSKAPSSTAD VAR INTE

TYDLIGARE

PÅ NÅGOT ANNAT STÄLLE

ÄN PÅ DE FÖRE DETTA VARVS -

OMRÅDENA PÅ HISINGSSTRANDEN.«

< Gabriel Berg är chefsjurist på JCE sedan år 2004. Hans första projekt var floatellsatsningen. Han har en central roll i JCE.

och teknikintensiva projekt. Consafeplattformarna hade varit tekniskt världsledande.

jce och Consafe hade därmed varit delaktiga i den göteborgska identitetsförändringen.

Förskjutningen från industri- till kunskapsstad var inte tydligare på något annat ställe än på de före detta varvsområdena på Hisingsstranden när 1900-talet kunde summeras. Göteborg var på god väg att bli en kunskapsstad.

Det innebar inte bara nya möjligheter utan även nya problem. På vårvintern 2000 dök just ett sådant problem upp. Dock var det inte göteborgarnas fel den här gången.

Det var hela världsekonomin som kom i gungning när it -bubblan sprack.

HÄMTPIZZA OCH BÖRSINTRODUKTION

Kanske berodde det på intuitiv motvilja mot abstrakt klippmentalitet. Kanske berodde det på god analys. Men i alla händelser drogs jce aldrig med i it -kraschen. jce hade ingen särskilt stor exponering mot den del av it -branschen som på bara några månader såg de enorma övervärdena brinna upp.

Det betydde inte att det saknades – som det eufemistiskt heter – utmaningar för jce i kölvattnet av it -kraschen.

Hampus Ericsson hade då börjat jobba som projektledare i dotterbolagen –framför allt med den planerade börsintroduktionen av konsultbolaget Consafe Infotech. Introduktionen misslyckades, trots att Hampus Ericsson kämpade tillsammans med medgrundarna Stefan Nilsson och Thomas Barge. Det var helt enkelt omöjligt att hitta en rimlig värdering i en värld där skenbart likartade bolag imploderade i spåren av den spruckna it -bubblan.

Samtidigt fanns det ett värde i misslyckandet. Det gav viktiga lärdomar inför framtida projekt, till exempel skapandet av Cybercom, börsintroduktionen av Consafe Offshore och byggandet av Green Circle (betydelsefulla jce -bolag, allesammans, som vi kommer att återkomma till senare).

När Consafe Infotech-grundaren Thomas Barge i dag ser tillbaka på it-världen åren runt sekelskiftet är det med blandade känslor. Det rådde en ren vilda västernstämning, präglad av absurda värderingar, vilket periodvis kunde göra det svårt för seriösa aktörer som Consafe Infotech att manövrera. Samtidigt fungerade samarbetet med far och son Ericsson väldigt bra – framför allt med Hampus Ericsson som jobbade så nära bolaget att Barge nästan upplevde honom som en arbetskamrat på Consafe Infotech. Trots sin ungdom kunde Hampus Ericsson tillföra perspektiv och kunskaper som var helt avgörande.

– Jag minns att vi var djupt imponerade av Hampus. Han var så otroligt ung, men han kom in med en enorm kraft och energi. Han var en skolad och effektiv corporate finance-person från Londons finansvärld, men samtidigt väldigt lätt att ha att göra med. Vi fick snabbt förtroende för honom. En medarbetare som var med under detta 2000-talets första decennium – och som fortfarande är en central person inom jce – är jce-medarbetaren och juristen Gabriel Berg. Han började arbeta med floatellsatsningen år 2004. Han minns att han direkt klev in i något som bäst kan beskrivas som ett kontrollerat kaos. I rummet intill satt Hampus Ericsson. De skulle genomföra en börsintroduktion med Consafe Offshore under ledning av vd Peter Jacobsson – inom loppet av några månader. Det borde vara omöjligt. Eller som Gabriel Berg lakoniskt sammanfattar det i dag:

– Det blev mycket sena kvällar med pizza och hämtmat …

< JCE har haft ett mångårigt samarbete med Keppel Fels. Notera att det inte är bostadsplattformar på bilden utan jackups som inte tillhör JCE.

Nästa uppslag: Bilden visar Safe Concordia, beställd och tidigare ägd av Consafe Offshore 2, som är uppkopplad till en plattform byggd av Burntisland Fabrications. Plattformen ligger vid oljefältet Solan. utanför Shetlandsöarna. Fundamentet är ett av Nordsjöns största och står på ett djup om 135 meter. Båda bolagen har historiskt tillhört JCE.

I början av 2000-talet ville Christer Ericsson att Prosafe skulle satsa vidare och investera i fler floatels, men han fick inte gehör av övriga i Prosafes styrelse. Detta ledde till att jce började att sälja av alla sina aktier i Prosafe. År 2004 bildade jce , vad som numera kallas, Consafe Offshore 2 och Peter Jacobsson – en av veteranerna från Consafes tidiga 1980-tal – rekryterades som vd. Han minns en extremt intensiv tid med två generationer Ericsson närvarande och ett högt tempo – Christer som grundare och Hampus som medarbetare i ledningsgruppen och ansvarig för börsintroduktionen och investor relations. Peter Jacobsson fick en rivstart.

– Jag råkade ha vägarna förbi Högåsplatsen och ringde på dörren för att säga hej. Efter ungefär trettio sekunder hade jag blivit erbjuden vd-posten i Consafe Offshore2. Peter Jacobsson drev bolagets utveckling i rask takt, tills Consafe Offshore 2 såldes till Prosafe.

– Jag tror att jag flög sammanlagt fem varv runt jorden under det där året. Jag flängde verkligen omkring. Men det var en fantastisk tid och det var spännande varje dag. Bolaget förvärvade oljeborrplattformarna Sedco 602 och Sedco 600 från Transocean och konverterade dem till bostadsplattformarna Safe Astoria och Safe Bristolia på Yantai Raffles varv i Kina respektive Keppel Fels varv i Singapore. Därutöver beställde Consafe Offshore 2 Safe Concordia – den första nybyggda bostadsplattformen på 20 år – från Keppel Fels-varvet. Utöver detta förvärvades kort därpå Safe Esbjerg, en så kallad jack-up, som arbetade i Nordsjön.

Allt detta krävde mycket och snabb finansiering, eftersom både varvsbyggena och förvärvet var igångsatta på ren spekulation. Före noteringen på Oslobörsen år 2005 garanterade jce leveransen – både avseende kostnad och tid – av floatellen.

»OCH ÄRLIGT TALAT VAR DET ALDRIG

BOSTADSPLATTFORMAR

SOM VAR KÄRNAN HOS JCE. DET VAR FÖRMÅGAN ATT

BETRAKTA OMVÄRLDEN

PÅ ETT NYTT SÄTT OCH ATT IDENTIFIERA NYA BEHOV.«

Floatellen hade levererats till rätt kostnad och i tid. Full beläggning och en lyckad börsintroduktion löste hela finansieringen. Kort därpå 2006 såldes Consafe Offshore 2 till Prosafe där jce nu återigen blev huvudägare – denna gång med ytterligare fyra bostadsplattformar i flottan. Till de spektakulära delarna av jce :s återkomst i offshorevärlden hörde även förvärvet av floatellet Iolair, världens snabbaste bostadsplattform. Iolair – det gaeliska ordet för örn – köptes gemensamt av jce och en mexikansk partner. Plattformen hade ursprungligen byggts som en följd av Piper Alpha-katastrofen i Nordsjön år 1988, då 167 personer hade omkommit. Efter olyckan insåg den brittiska regeringen att man behövde ett servicefartyg som kunde agera snabbt i händelse av en olycka för att bistå med brandbekämpning och sjukvård till havs. Iolair stod på pontoner av ubåtsdesign som gjorde det möjligt att snabbt ta sig till destinationer. Under jce :s tid som hälftenägare låg Iolair på uppdrag på Cantarellfältet i Mexikanska gulfen. jce sålde sin andel i Iolair 2007. Alla dessa turer kan, åtminstone för en sentida betraktare, nästan se ut som ett eko av det glada 1970-talet. Men det var det inte. På Hampus Ericssons initiativ lämnade jce åter offshoreservice-verksamheterna genom att sälja Prosafe. Även Iolair såldes. Därmed var jce :s andra sorti ur offshoreservice-branschen fullbordad.

Och ärligt talat var det aldrig bostadsplattformar som var kärnan hos jce . Det var förmågan att betrakta omvärlden på ett nytt sätt och att identifiera nya behov.

URSÄKTA, VAR LIGGER PANAMA CITY?

Det var följaktligen helt rimligt att Christer Ericsson en dag – troligen år 2005 – tog sig en funderare när en främmande person oförmedlat började prata med honom i

< Christer Ericsson på gården Österbodarnes centralvärmeanläggning. Den drevs – naturligtvis – av biopellets.

> Bilden är tagen 2012 på Green Circles fabrik utanför Panama City och visar en så kallad stacker reclaimer som är tillverkad av Bruks Siwertell. Träpellets är ett hållbart bränsle med många användningsområden. Green Circles pellets såldes på långa kontrakt och stora volymer till europeiska energibolag.

skogen på familjegården Österbodarne. Det var i samband med familjen Ericssons årliga röjning. Sly och ris och bräckta träd drogs ihop till den sedvanliga påskbrasan.

Plötsligt kom denna främling och frågade Christer Ericsson om skräpet möjligen var till salu.

– Självklart! sade Christer Ericsson, som aldrig var sen att ta vara på en bra affär. Därefter satte han sig för att fundera.

Ty om det finns någon som vill köpa sly och ris, ja då finns det – enligt marknadens logik – också ett värde.

Men vad kunde man tillverka av sly och ris? Svaret var: träpellets.

Sålunda resulterade mötet i skogen i Österbodarne i en idé, och denna idé ledde så småningom till en av världens största pelletsfabriker: Green Circle i Cottondale utanför Panama City i Florida.

Berättelsen om Green Circle och om hur denna fabrik förändrade en hel bransch hör hemma i den senare historien om jce

Men år 2006 togs det första spadtaget inför byggandet av fabriken. Denna ceremoni blev legendarisk. Under de intervjuer som jag – krönikören – har gjort under arbetet med denna företagsmonografi har denna historia om Floridafabriken dykt upp vid minst fyra olika tillfällen, via lika många informanter.

Så här var det:

Christer Ericsson skulle självfallet delta vid ceremonin för det första spadtaget av Green Circle-fabriken. Fabriken låg i Cottondale, utanför Panama City i Florida. Alla väntade. Floridas guvernör väntade. Stämningen var högtidlig.

Under tiden landade Christer Ericsson i republiken Panama i Centralamerika. Han hade åkt till fel Panama City.

Det talas fortfarande om denna ceremoni i tegelvillan på Högåsplatsen.

» BERÄTTELSEN OM GREEN CIRCLE

OCH OM HUR DENNA FABRIK FÖRÄNDRADE EN HEL BRANSCH HÖR HEMMA

I DEN SENARE HISTORIEN OM JCE.«

»JAG BESTÄMDE MIG TIDIGT

FÖR ATT JAG MÅSTE HA EN BRA

UTBILDNING OCH EXTERN ARBETS-

LIVSERFARENHET FÖR ATT KUNNA

JOBBA I FAMILJEFÖRETAGET.«

”DET

FANNS FÖRSTÅS EN SÄRSKILD GLÄDJE”

Hampus Ericsson och Christer Ericsson var alltså ”överens i mycket, men inte i allt”. Det är en formulering som, måhända oavsiktligt, antyder friktion. Det finns goda skäl att låta Hampus Ericsson utveckla detta resonemang.

– Ja, för det första vill jag understryka att vi verkligen var överens om mycket.

Men det gäller till exempel också att ha … hur ska jag uttrycka det … en viss svalka när vi hanterar bolag av den här storleken. Det var kanske inte Christers starkaste sida. Han var emellanåt både opportunistisk och impulsiv.

För Hampus Ericsson var det av central betydelse att inte åta sig ett ansvar som han inte kunde hantera.

– Jag bestämde mig tidigt för att jag måste ha en bra utbildning och extern arbetslivserfarenhet för att kunna jobba i familjeföretaget. Det kändes också angeläget att ha professionella erfarenheter bortom jce, oavsett om jag skulle arbeta i familjeföretaget eller inte. Jag ser detta som en viktig princip för alla som arbetar inom familjeföretag – oavsett storlek. Den som inte har utbildning och externa erfarenheter hamnar i underläge.

Under de första åren – i början av 2000-talet – jobbade Hampus Ericsson inom flera jce -bolag som projektledare, ofta för att bistå ledningsgrupperna med finansieringar, börsintroduktioner eller andra problem som dök upp. Det var ett sätt för honom att skapa en professionell plattform internt. Det lärde honom också att odla en av de viktigaste förmågor som en företagsledare måste ha: förmågan att hantera inte enbart framgångar, utan även oväntade motgångar.

– Det var till exempel mycket arbete med Consafe Infotech. Och det var tråkigt att börsintroduktionen gick i stöpet i samband med den globala it -kraschen. Men det var en värdefull erfarenhet.

< Hampus Ericsson och Peter Jacobsson, vd för Consafe Offshore 2, öppnar Oslobörsen genom att ringa i den klassiska börsklockan i samband med noteringen av bolaget år 2005. Börsnoteringen var frukten av två års hårt arbete.

Hampus Ericsson hade alltså tidigt en central roll i Consafe Offshore 2. – Ja, jag arbetade väldigt intensivt med Consafe Offshore 2, framför allt tillsammans med vd:n Peter Jacobsson. Under loppet av två år gjorde vi en nybeställning av ett floatel, förvärvade en bostadsplattformsjackup och köpte två oljeborrplattformar som vi byggde om till bostadsplattformar. Och därtill börsintroduktionen på Oslobörsen, som gjordes på rekordtiden ett halvår. Alla sa att det var omöjligt. Men vi gjorde det.

Christer Ericsson var en person som sade sig ogilla ordet ”revansch”. Men han kan naturligtvis inte ha varit okänslig för symbolvärdet – inte minst inför det göteborgska näringslivet – i denna återkomst.

– Det fanns förstås en särskild glädje i Consafe Offshore 2. Christer och jag var väldigt glada över att vi var tillbaka i offshorebranschen. Det var Christers idé och det var förstås hans pengar. Men Peter Jacobsson, personalen och jag jobbade dygnet runt för att det skulle fungera.

JCE KÖPER VINGAR FÖR PENGARNA

jce :s första decennium under 2000-talet företer således en tämligen brokig bild.

I viss mån är det alltså en temporär återgång till det gamla Consafearvet, det vill säga den återkomst till bostadsplattformarna som Christer Ericsson ursprungligen hade presenterat vid en söndagsmiddag på Österbodarne i mitten av 1990-talet.

Sedan var det resultatet av det där oväntade mötet i slyskogen: pelletsfabriken Green Circle i Florida.

Kanske ska man på samma bonuskonto av märkliga orsakssamband också notera det faktum att jce år 2006 förvärvade verkstadsföretaget Bruks. Christer Erics-

< Installation av Vattenfalls vindkraftspark på Ormondefältet år 2010. Fältet ligger på kusten utanför Lancaster i Storbritannien. På bildens syns Bifabs gula fundament.

> Christer Ericsson och Storbritanniens premiärminister Gordon Brown (nummer två från vänster) besöker Burntisland Fabrications 2009. Gordon Brown hade ett personligt intresse av Bifab. Han var uppvuxen i Kirkcaldy, Fife, närheten av Bifabs huvudkontor och ena varv. I bildens vänstra kant syns Bifabs vd John Robertson.

son satte in en annons i Dagens Industri där han efterlyste familjeföretag som var till salu. Det var lite oortodoxt. Bruks var det enda bolag som svarade.

Det går inte att sammanfatta 2000-talets första decennium utan att nämna några av de förvärv som gjordes med hjälp av den förstärkta kassa som skapats av försäljningen av Consafe Offshore 2 år 2006.

Några bolag hade diskret börjat röra på sig. Consafe Logistics hade bildats redan 2003 genom en sammanslagning av ma -System Control och abb Logistic System.

Det var ett bolag som fortfarande var litet, men som – efter sammanslagningar –hade framtiden för sig. Consafe Logistics köpte, helt lånefinansierat, bolaget Captura som var noterat på Oslobörsen.

Vid denna tidpunkt genomförde också jce en offensiv affär som skapade ekoeffekter i hela Sverige – simultanbuden på ingenjörskonsultbolagen Semcon och Cybercom. Det resulterade i att jce till slut blev huvudägare i båda bolagen.

Antennföretaget Smarteq, dokumenthanteringsföretaget Docteq och en rad norska investeringar som Remedial, Equinox med flera lades också i rask takt till jce :s portfölj.

Det var glada tider och framtidstron var stark. Men ingenstans syntes väl denna sammansmältning av gammalt och nytt tydligare än vid jce :s deltagande vid management buy out av det skotska varvet Bifab. På ett sätt var Bifab ett eko av 1970-talet, av det gamla Consafe som präglats av salta vindar och sjösättningar.

Det finns fotografier från Bifab. Det ser skotskt och vindpinat ut: En gråbrun välvd utsträckning vid en dyster bukt. Gula kranar. Rost och väta.

Men det var inte plattformar som byggdes på detta varv. Det skulle bli ett mycket mer framtidsinriktat fenomen.

Det var fundament till havsbaserade vindkraftverk.

”CHRISTER, JAG BEHÖVER EN MILJON PUND”

Bifab är värt några extra ord i berättelsen om jce . Mycket av den skotska och brittiska 1900-talshistorien kunde speglas genom varvet, vars fulla (och mer dramatiska) namn löd Burntisland Fabrications. Bifabs och jce :s gemensamma historia började redan under det tidiga 1980-talet. I flera omgångar har jce varit storägare i Bifab.

Hampus Ericsson har ett tidigt minne – kanske från år 2001 när han åter var nyanställd på jce – av hur väl den skotska rättframheten rimmade med Christer Ericssons skjuta-från-höften-attityd i affärer.

– En gång ringde John Robertson, en gammal affärsvän till Christer, när vi satt i ett möte. John sa att han behövde en miljon pund för att kunna köpa Burntisland Fabrications. Christer sa ja direkt. De fanns ett särskilt band dem emellan.

När John Robertsons och Christer Ericssons vägar korsades blev det vänskap vid första ögonkastet. Vänskapen med Robertson kom sedermera att delas även av Hampus Ericsson. Kanske kände sig både Christer Ericsson och John Robertson som ett slags outsiders i den ärevördiga skeppsbyggarvärlden – Robertson med sin svetsarbakgrund från Bifab, Christer Ericsson med sina minnen av att ha varit en katt bland hermelinerna i den göteborgska varvsepokens slutskede på 1970-talet.

Nu möttes dessa två viljestarka entreprenörer för att tillsammans tillverka havsbaserade fundament till olje- och gasinstallationer och vindkraftsindustrin. Efter ett krisartat 1990-tal hade Bifab rekonstruerats och startat på nytt under John Robertsons ledning. John Robertson var en färgstark personlighet som hade börjat som svetsare på Bifab och med seg envishet arbetat sig uppåt. Med svenska glasögon tedde sig John Robertson nästan parodiskt skotsk med sin vänliga bullrighet och sin torra humor.

< Hampus Ericsson och Storbritanniens premiärminister David Cameron besöker Burntisland Fabrications sommaren 2012. I samband med mötet undertecknades ett kontrakt med Premier Oil för byggnation av ett havsbaserat fundament med top side, det vill säga en modul för manskap och produktion, till Solanfältet utanför Shetlandsöarna. Fundamentet blev Nordsjöns största med sina 144 meter i höjd.

Hampus minns ännu John Robertson med värme.

– John Robertson var en fantastisk bekantskap och vi jobbade tätt ihop under många år. Han hade glimten i ögat. Framför allt var han specialist på att få med sig folk, både kunder och medarbetare. Och han kunde branschen bättre än någon annan.

Något som John Robertson var extra stolt över var att Bifab byggde Nordsjöns största havsbaserade fundament till Solanfältet utanför Shetlandsöarna. När kontraktet skulle signeras lockades rentav Storbritanniens premiärminister David Cameron till varvet för att sola sig i glansen.

Det uppdrag som John Robertson hade ålagt sig var oerhört svårt. Varv är extremt konjunkturberoende och kunderna är krävande. Ändå lyckades han driva Bifab och såg möjligheten att fokusera på en framväxande bransch – vindkraftverk utanför Skottlands kust.

NYA VINDAR BLÅSER

Sagan om Bifab slutade sedermera i januari 2018 med jce :s sorti från detta högst specialiserade skotska varv, då det såldes till ledningen (och så småningom till det kanadensiska bolaget jv Driver). Trots massiva ansträngningar, både av jce och den skotska regeringen, hade Bifab ställts inför enorma problem. Det var en tröst för ett tigerhjärta att dessa problem i princip gällde en hel bransch – övergången från en värld präglad av olja och gas till en värld av vindkraft är mycket komplicerad. jce tog ett större ägaransvar för att säkra Bifabs existens än vad som rimligen kunde krävas. jce bidrog till att hitta en ny ägare och säkra en finansiering, vilket räddade skotska arbetstillfällen.

< Bilderna från investmentbanken Lehman Brothers konkurs har kommit att symbolisera 2008 års finanskris. Den allmänna uppfattningen var att en bank av Lehman Brothers magnitud var ”too big to fail”. Konkursen sände en chockvåg genom världsekonomin.

Trots motgångarna blev äventyret med detta vindpinade skotska skeppsvarv ett slags symbol för hur jce transformerats in i en ny värld, utan att förlora sin själ.

För vindkraftverken hade trots allt varit en del inte blott av den gamla varvsvärlden, utan också av den nya tidens perspektiv.

Hållbarheten.

Det var ett perspektiv där jce – i vanlig ordning – var tidigt ute.

Men hållbarhetsfrågorna hör främst till andra halvan av 2010-talet.

Först måste berättelsen om jce dröja lite vid de turbulenta åren 2007–2009.

Finanskrisen skakade Sverige och världen. Stormar blåste åter. Denna gång nådde de jce med full kraft.

Med facit i hand var det kanske det bästa som kunde hända.

”SOM EN BLIXT FRÅN KLAR HIMMEL”

Det började som en skakning på nedre däck. Efter en flerårig kursuppgång hade världens börser i mitten av juli 2007 vänt nedåt. Det var början på en global, djup ekonomisk kris, även om få förstod det från början. År 2008 föll bostadspriserna i usa – oväntat och dramatiskt. Det ledde till mycket stora förluster för amerikanska banker. Flera stod på konkursens brant. Några räddades initialt genom insatser från den amerikanska staten, men när investmentbanken Lehman Brothers inte klarade sig på egen hand fanns ingen hjälp att få. Den 15 september 2008 gick den traditionstyngda investmentbanken i konkurs. Lehmankonkursen chockade ledande ekonomer i hela världen och effekterna ledde omgående till en djup ekonomisk världskris. Varken stater eller företag var rustade för att hantera dessa effekter.

»... ATT JCE SKYNDSAMT MÅSTE

ÄNDRA FÄRDRIKTNING FRÅN

EXPANSION TILL KONTRAKTION.

JCE MÅSTE SLUTA GASA OCH

BÖRJA BROMSA.«

Det var illa i Sverige, men det var betydligt värre i många andra länder. Ett flertal stater i Sydeuropa behövde ett massivt stöd från eu för att klara sin ekonomi. Det blev massarbetslöshet i åtskilliga länder.

Den svenska börsen föll från toppen den 12 juli 2007 till botten den 21 november 2008 med 57,88 procent.

jce hade vid den här tiden en hög skuldsättning i många bolag – bland annat engagemangen i Consafe Logistics, Cybercom och Semcon, som hade tagit förvärvslån för att köpa bolag i högkonjunkturen. Dessutom hade jce investerat tungt i ett antal norska nybyggnadsprojekt inom olje- och gassektorn, som på grund av uteblivna kundkontrakt inte kunde ta upp nya lån. Risken för att byggnationerna inte skulle kunna slutföras blev därmed överhängande. I flera fall rörde det sig om rena spekulationsbyggen.

År 2009 låg dessa bolag som tunga gråstenar i jce :s ryggsäck.

jce hade förluster i många bolag.

När Hampus Ericsson i dag – med drygt ett decenniums distans – ser tillbaka på detta ödesår är minnesbilden mörk:

– Christer, jag och någon till i bolaget, men bara vi, visste dessutom att det skulle komma fler förlustår. Christer hade börjat informera mig om sina problem med att hålla koncernen flytande. jce :s likviditet var dålig och vi såg att den skulle bli markant sämre om vi inte vidtog dramatiska åtgärder. Vi kunde även ana att bankerna började skruva på sig oroligt på grund av sina egna ökande kreditförluster.

Hampus Ericsson sa till Christer Ericsson – inte utan vånda – att jce skyndsamt måste ändra färdriktning från expansion till kontraktion.

jce måste sluta gasa och börja bromsa.

jce måste fokusera och konsolidera.

< Bilden på Hampus Ericsson är tagen år 2009 utanför hans dåvarande kontor i Långedrag. Hampus Ericsson intervjuades Dagens Industri samband med att det hade blivit offentligt att han skulle ta över vdpositionen efter sin far.

– Samtidigt enades vi om att den som i decennier gasat inte omgående kunde tvärbromsa. Det hade inte varit trovärdigt mot vare sig personalen, kunderna, leverantörerna eller bankerna.

– Christer och jag kände till jce :s problem, även om jag inte förstod den fulla vidden eftersom jag vid den här tidpunkten inte var aktiv i jce . Vi kom fram till att det var bråttom, mycket bråttom, om jce skulle kunna räddas. Det behövdes omgående en ny vd, men någon tid för externrekrytering fanns inte. Christers och mina diskussioner ledde fram till att det bara fanns en lösning för att ta jce framåt, nämligen att byta kapten på skutan. Jag borde inte ha blivit förvånad när Christer en dag plötsligt ringde mig och frågade om jag ville ta över huvudansvaret och vd-jobbet för jce . Jag hade en plan för omstruktureringen och en bra kännedom om verksamheten.

Men när frågan väl kom kändes det ändå som en blixt från klar himmel.

»

FÖRUTOM ATT HA ARBETAT I

FINANSBRANSCHEN

I LONDON

HAR ÄVEN 37- ÅRINGEN ARBETAT INOM JCE ETT ANTAL ÅR.«

LÖPSEDELSLEJONETS SISTA RYTANDE

Innan Hampus Ericsson kunde tacka ja till att överta vd-rollen och huvudansvaret för jce ville han stämma av hemma eftersom han visste att det skulle krävas stor uppoffring från familjen. Det är inte lätt att kombinera vd-rollen med papparollen.

Men dagen därpå – det var den 1 september 2009 – kunde han till sin förvåning läsa i Dagens Industri att han hade blivit vd och tagit över huvudansvaret för jce :s verksamheter. Artikeln ligger fortfarande kvar i Dagens Industris digitala arkiv:

”Christer Ericsson kliver ned i Consafe

Christer Ericsson, rikskänd efter den dramatiska konkursen i oljeriggbolaget Consafe 1985, lämnar över rodret. Vid årsskiftet tar sonen Hampus Ericsson över vd-skapet i företagsgruppen jce

Hampus Ericsson har under flera år förberetts för att ta över familjens imperium. Men beslutet om vd-bytet fattades så sent som alldeles före sommaren, skriver di ’Jag är 67 år så det är en naturlig tidpunkt att lämna över huvudansvaret’, säger

Christer Ericsson till di.

Christer Ericsson har efter Consafe-smällen 1985 byggt upp sitt imperium igen.”

Artikelns påstående om att Hampus Ericsson hade förberetts för sitt tillträde som vd i åratal får betecknas som en sanning med modifikation. Faktum är alltså att Hampus, när han läste artikeln, inte ens hade meddelat Christer att han skulle tacka ja.

Förklaringen var att Christer Ericsson – alltid angelägen om att sköta pr -detaljerna – redan hade meddelat pressen att sonen Hampus skulle ta över.

Liksom i förväg, för säkerhets skull.

Journalistkåren fick helt enkelt informationen om att Hampus tillträtt som vd, innan Hampus fick den.

Kim Lundin, DagensIndustri, 1 sept 2009.

Föregående uppslag: Fotografiet från hösten 2009 talar sitt tydliga språk. Christer Ericsson förefaller lättad att bli avlöst. Hampus Ericsson, betydligt mer bister, tycks vara medveten om vad som väntar. I bakgrunden syns kontoret på Högåsplatsen.

< När Christer Ericsson hade överlämnat vdskapet till sonen Hampus kunde han helhjärtat ägna sig åt sin favoritsysselsättning jakt och fiske.

Det gamla löpsedelslejonet Christer Ericssons sista utspel som vd låg därmed helt i linje med den gamla färgsprakande och rubrikskapande Consafestilen. Den 1 september 2009 – dagen för Dagens Industris publicering av nyheten – blev den sista dagen med kapten Ericsson på bryggan. Från och med nu var det slut med sprakande medieutspel.

Det var inte det enda som skulle förändras när Hampus Ericsson tog över huvudansvaret.

”JAG VAR EN SÅDAN VD SOM BARA BANKER ÄLSKAR”

– När jag blickar tillbaka brukar jag säga att under de första åren som vd för jce var jag en sådan vd som bara banker älskar. Men jag var helt enkelt tvungen att se till att bankerna gillade oss. Vi var pressade av likviditetsbrist. Stora förluster och höga banklån hotade vår existens. Det var en klassisk fälla som har fått många familjeföretag att gå under.

Så sammanfattar Hampus Ericsson hur stämningen var när han tillträdde som verkställande direktör för jce år 2009.

Detta är avsett att begripas som en nödvändighet och en kursändring. Finanskrisen rådde över den globala ekonomin. jce :s innehav var fortfarande stort och spretigt. Det fanns bortåt femtio innehav i portföljen och nettoskulden var ungefär en och en halv miljard. Bolagen hade stora förluster bakom sig. Och än värre: allt tydde på att de också hade stora förluster framför sig. Stora nedskrivningar väntade. Därtill hade bankerna sina egna problem.

I det läget har marknaden ett högst begränsat tålamod med färgstarka och snabbpratande direktörer. Det behövs en allvarsam, strukturerad och jordnära karaktär – en sådan person som bara banker kan älska.

»

DET VAR BARA SIFFROR. JÄMFÖRBARA SIFFROR. FÖRUTSÄGBARA PREMISSER.«

> Hampus Ericsson talar på Dagens

Industris Gasellgala Göteborg. Platsen

är Konserthuset Göteborg, med cirka 1 000 besökare.

Hampus Ericsson arrangerade följaktligen den kanske långtråkigaste – men stabilaste – turnén i göteborgsk näringslivshistoria.

Han stämde möte med bankerna. Till dessa möten medförde han en dödligt saklig Powerpointpresentation. Han visade, i detalj, situationen för jce . Han berättade vilka resultat som kunde väntas bli sämre och vilka som kunde väntas bli bättre.

Han presenterade precisa åtgärder och prognoser.

Han avslutade bankmötena med att berätta att han skulle återkomma efter ett

år och visa exakt samma tråkiga presentation igen – blott med uppdaterade siffror.

På detta sätt kunde bankerna exakt följa utvecklingen i jce och dotterbolagen.

Det var inget snack. Inga blå dunster. Inga dimridåer. Inga visioner. Det var bara siffror. Jämförbara siffror. Förutsägbara premisser. Och åtgärder.

Hampus Ericsson var då världens tråkigaste vd. Men det räddade många arbetstillfällen och lade grunden till dagens jce .

Bankerna älskade honom.

”JAG GILLAR BARA ÖVERRASKNINGAR TVÅ GÅNGER OM

ÅRET”

Det är lätt att säga att likviditeten ska stärkas och lönsamheten öka. Om det hade varit lika lätt att genomföra det i praktiken skulle inga bolag i världen ha problem. Den som pratar med människor i Hampus Ericssons omgivning får en förvånansvärt samstämmig bild av vad han gjorde för att jce skulle ta sig ur den negativa spiral av förluster och dålig lönsamhet som koncernen befann sig i år 2009.

Han hade en plan. Det betyder ingalunda att det han föresatte sig att göra var lätt.

< Artikel Dagens Industri 3 augusti 2011, med underrubriken ”Sonens strategi ska vända den skadeskjutna JCEgruppen till vinst”.

Man kan säga att han städade.

Han stärkte organisationen, införde tätare rapportering från bolagen och skapade något av en sambandscentral som koordinerade resurserna inom jce . Han bytte även ut styrelser och vd:ar. Man kan lugnt utgå från att han emellanåt uppfattades inte blott som tråkig, utan också som ganska besvärlig. Ägare som kastar ut direktörer får gärna den stämpeln.

Han tvingades också ägna sig åt något som han egentligen intuitivt ogillade: tidningsintervjuer.

– Eftersom min pappa älskade att vara med i media ärvde jag en situation där tidningar hade för vana att få intervjuer av Christer, i synnerhet om det var något i görningen eller något hade hänt. Nu befann vi oss i en situation där jag förutsåg stora förluster framåt och självklart skulle detta vara intressant för medierna. Jag stod inför valet att prata med medierna eller skapa total radiotystnad. Jag valde att ställa upp på intervjuer eftersom jag insåg att jag annars inte skulle kunna påverka informationsflödet alls. Öppenhet och rak kommunikation är ett måste för att bemästra en kris och skapa ett förtroende.

Hampus Ericsson har i intervjuer sagt att han förväntar sig att en vd i princip ska veta hur det ska gå för bolaget under det närmaste halvåret. På sex månaders sikt ska det inte finnas några större överraskningar eller avvikelser när det gäller omsättning eller resultat.

Han har sammanfattat denna hållning: – Jag gillar bara överraskningar två gånger om året. På julafton och min födelsedag.

Lösningen för Hampus Ericsson var – starkt sammanfattat – fokus på kärnverksamhet, struktur och kultur.

Efter fem år var skulden borta.

»

DET VAR JU DEN PERFEKTA

STORMEN SOM HADE SLAGIT

TILL. JCE VAR SÅ EXTREMT

ILLA

UTE.«

jce hade äntligen pengar i kassan. jce hade gått från en nettoskuld på en och en halv miljard till en nettokassa på en och en halv miljard. Det var en förändring på tre miljarder. På fem år.

”DET VAR JU DEN PERFEKTA STORMEN”

Det finns all anledning att studera denna remarkabla vändning lite närmare. Det finns också mer att säga om jce :s djupa kris och Hampus Ericssons tillträde som vd. Allt är nämligen inte berättat. Historien är inte fullt så rätlinjig som den i förstone kan te sig.

Med facit i hand ter det sig kanske självklart att Hampus Ericsson skulle ta över ledningen för jce .

I verkligheten var utvecklingen ingalunda friktionsfri.

Något inträffade år 2006, det vill säga tre år innan Hampus Ericsson övertog vd-ansvaret.

För en utomstående betraktare kan denna händelse te sig dramatisk.

När Hampus Ericsson i dag kommenterar saken vill han snarast tona ner den. Men faktum är att det finns ett kronologiskt glapp i historien om Hampus arbete med jce .

Det sakliga skälet är lättbegripligt: År 2006 lämnade Hampus Ericsson jce .

Under ett par år var han inte aktiv i familjebolaget, utan satt på eget kontor i Långedrag och arbetade med ett eget bolag som investerade i värdepapper.

Den djupgående förklaringen är mer komplicerad.

– Det var verkligen ingen personlig konflikt mellan mig och Christer. Vi var inte arga på varandra. Vi firade jul tillsammans och allt sånt. Men vi var helt

»

DE SOM INTE BEFANN SIG

I DEN INNERSTA CIRKELN

FÖRSTOD ALDRIG HUR SVÅRT

LÄGET VAR.«

enkelt inte överens om jce:s framtida strategi. Redan då, år 2006, eftersom jag hade jobbat en stor del av mitt liv med Christer och i sex år inom jce, hade jag faktiskt en långsiktig plan. Christer var ännu inte intresserad av min plan. Då tog jag min hatt och gick.

När Christer Ericsson tre år senare – år 2009 – erbjöd Hampus Ericsson vd-posten hade han tydligen ändrat uppfattning om Hampus plan.

– Det var ju den perfekta stormen som hade slagit till. jce var så extremt illa ute.

Ett skäl var att jag i praktiken var den enda person som kunde kliva in som vd i jce med så kort varsel. Jag hade ju redan planen. Det behövdes ingen startsträcka. Jag kunde sätta igång inom 24 timmar. I dag saknar jag de heta diskussionerna, för slutprodukten blev alltid bättre än våra respektive startpunkter. Christer respekterade alltid dem som i diskussioner vågade ifrågasätta honom. Det tydde på engagemang och integritet. Jag är övertygad om att våra diskussioner band oss samman och banade vägen för Christers förtroende för mig att leda jce in i framtiden.

Ett annat skäl till att det var lämpligt att Hampus Ericsson tog över ansvaret var förstås att kännedomen om jce :s bekymmer inte var spridd.

– De som inte befann sig i den innersta cirkeln förstod aldrig hur svårt läget var. Vi hade en och en halv miljard i skuldsättning, förluster i nästan alla bolag, inga fungerande rapporteringssystem, banker som knackade på dörren och dåligt integrerade verksamheter.

Stora krav och förväntningar vilade på Hampus Ericsson. Han hade också stora krav på sig själv.

– När jag tog över som vd var det viktigt för mig att klargöra att jag verkligen måste vara vd. Att jag skulle ha det fulla ansvaret. Det kan bara finnas en förare bakom ratten – alltså en tydlig beslutshierarki.

Föregående uppslag: Faksimil ur Dagens industri den 5 augusti år 2010. Strategin var satt i rullning men mycket hårt arbete återstod. Det skulle krävas ytterligare några år innan JCE var skuldfritt.

< Kjell Nilsson var vd för Semcon under perioden 2008 till 2012. Han var därefter ordförande för bolaget fram till 2016.

> Hampus Ericsson i sammanträdesrummet på Högåsplatsen. I bakgrunden skymtar en oljemålning som visar bostadsplattformen Safe Concordia

Hampus Ericsson är lättad över att det fanns en samsyn mellan generationerna.

– Christer och jag var överens om att det var jag som styrde och det fungerade, med några undantag, bra. För det finns alltid en risk i familjeägda bolag att grundaren ska kortsluta beslutsvägar. När Christer och jag diskuterade detta sa jag helt enkelt: ”Du får prata med vem du vill, men du måste respektera beslutshierarkier.”

Och jag får säga att han respekterade mitt arbete och att pensioneringens lockelser tog överhanden, för jakt- och fiskeintresset tog mer och mer tid för honom. Semcons vd Kjell Nilsson, en ytterst erfaren person som i princip räddade Semcon under finanskrisen, sa till mig att får han väl smak på pensioneringen kommer han aldrig tillbaka. Kjell hade helt rätt.

Utöver det operativa perspektivet fanns naturligtvis också ägarfrågan.

– Där klargjorde jag tidigt att vi behövde hitta en lösning, och jag vill betona att den överlämningen fungerade bra. Christer blev verkligen pensionär, trots att många trodde att han inte skulle kunna hålla sig borta. Han kunde helhjärtat ägna sig åt naturupplevelser. Med facit i hand var han ett föredöme när det gäller något som många familjeägda bolag har problem med: att genomföra generationsskiftet i tid. Det var klart och tydligt från hans sida. Men även om generationsskiftet var tydligt från Christer Ericssons sida, kände Hampus Ericsson under en övergångsperiod att omvärlden – exempelvis den svenska affärspressen – inte alltid till fullo tycktes ha uppfattat att det verkligen rörde sig om en genomgripande förändring. Och bevakningen kunde ibland kännas nästan ogin.

– I början fick jag leva med rubriker i stil med ”Son ärver miljardförlust”, ”Svåra tider för jce ” och ”Norska bolag gav storförlust”. Något jag vill vara tydlig med är att Christer Ericsson lämnade jce operativt 2009 när jag blev vd och strategiskt

< Margareta Alestig var finansdirektör på JCE åren 2009 till 2013. Efter sejouren på JCE övergick hon till Sjätte APfonden, där hon var vice vd. Numera är hon styrelseproffs. Hon sitter bland annat i Wallenius Wilhelmsens styrelse.

> Faksimil av artikel Dagens Industri Green Circle såldes 2015 till Enviva, en konkurrent ägd av det USAbaserade riskkapitalbolaget Riverstone.

Nästa uppslag: Möte med medarbetare från JCE Semcons reception.

2013 när jag tog över ordförandeskapet. Från 2009 till 2013 hade vi dock få klassiska styrelsemöten. Eftersom vi hade en liten organisation i början var jag i princip ensam med både ansvaret och besluten. Fördelen var att det gick snabbt med alla beslut, för jag satt på många beslutspositioner men också med allt ansvar. Hade vi inte löst krisen mellan 2009 och 2012 så skulle det ha uppfattats och beskrivits som om det vore mitt fel, oavsett vem eller vad som orsakat problemen. Då hade jag väl i rubrikerna istället blivit ”Sonen som gjorde konkurs”. Lyckligtvis blev det andra rubriker.

Och från och med december 2013 hade en ny generation även tagit över ägaransvaret för jce med Hampus vid rodret. Christer ägnade återstoden av sitt liv huvudsakligen åt skogen och havet – jakt och fiske.

”HAMPUS TOG ÖVER VID RÄTT TIDPUNKT”

En nyckelperson som kan presentera kompletterande perspektiv på jce :s omstöpning under just dessa betydelsefulla år är Margareta Alestig, finansdirektör på jce mellan 2009 och 2013. Hon hade sin bakgrund i bland annat Broströms – ett annat ärevördigt göteborgskt företagsimperium.

Margareta Alestig var Hampus Ericssons första rekrytering. Hennes uppdrag som finansdirektör var att tillsammans med Hampus skapa en fungerande koncern – och det första problemet var att överhuvudtaget förstå hur jce :s struktur såg ut.

– Man kan nog säga att det inledningsvis var en situation där Christer hade hela koncernen i sitt huvud. Hampus ville se till att jce blev en i administrativ mening mer traditionell koncern – och samtidigt en modern koncern som gick att styra på ett bättre sätt. Det var väl det första ledet i moderniseringen. Men vi behövde alltså

» HADE VI INTE LÖST KRISEN MELLAN

2009 OCH 2012 SÅ SKULLE DET HA UPPFATTATS OCH BESKRIVITS SOM OM

DET VORE MITT FEL, OAVSETT VEM ELLER VAD SOM ORSAKAT PROBLEMEN.«

»VI ARRANGERADE SÅ ATT DE ANSVARIGA I ALLA DOTTERBOLAG FICK TRÄFFAS REGELBUNDET.

DET HADE DE ALDRIG GJORT FÖRUT.«

bygga många strukturer från grunden – allt från system till rapporteringsprinciper. Det var en ganska splittrad koncern, med en hel del spretiga innehav. Vi satt i otaliga diskussioner med dotterbolag, banker och revisorer för att få till en bättre struktur och för att skapa en effektiv styrning av verksamheterna. Så här i efterhand ser jag det som ett slags rensningsarbete – men det var ett roligt rensningsarbete som gav resultat.

Även om Margareta Alestig har ljusa minnen från de fyra åren hos jce innebar det inte att denna omstöpning av jce var friktionsfri.

– Under Christers tid hade dotterbolagen varit vana vid att sköta sig själva. Ibland hörde man bara av dem en gång om året – i samband med årsredovisningen. Det fanns inget koncernrapporteringssystem. Allt detta som funnits i Christers huvud skulle Hampus och jag försöka bringa reda i och förstå oss på. Ute i dotterbolagen kunde de nog tycka att Hampus och jag var en smula jobbiga. Vi gick in i styrelserna i alla dotterbolagen och skapade rutiner med tätare rapportering och prognoser. Alla var inte direkt glada över detta, men det var alldeles nödvändigt att få det gjort. Det var inte av elakhet vi behövde få in dotterbolagen i fållan. Vi behövde vara snabbare i vändningarna och vara mer proaktiva än reaktiva. Vi arrangerade så att de ansvariga i alla dotterbolag fick träffas regelbundet. Det hade de aldrig gjort förut.

– I slutändan tror jag att det hjälpte alla parter.

Margareta Alestig hade också möjlighet att på nära håll notera skillnaderna mellan de två generationerna Ericsson.

– På det professionella planet var Christer och Hampus så olika personligheter som det nästan överhuvudtaget är möjligt att tänka sig. De hade olika styrkor som kompletterade varandra. Christer var otroligt idérik. Han såg affärsmöjligheter och tog risker. Men han var inte lika intresserad av den tråkiga administrationen. Då var

» DET ÄR EXTREMT SVÅRT ATT GÅ IN OCH TA ÖVER EFTER EN GRUNDARE AV ETT FÖRETAG.

MEN BYTET FUNGERADE VÄLDIGT

BRA – FRÅN BÅDA HÅLL.«

han redan på väg in i nästa projekt. Det betydde att det blev många bra affärer, men också att en del affärer inte blev så bra. Hampus var i det avseendet en motpol. Han var mycket systematisk och ville ta kalkylerade risker, men framför allt ville han bygga bolagen långsiktigt.

– Det var också en period då jce var i ett väldigt utsatt läge. Det krävdes bland annat täta och tidsödande förhandlingar med banker. Sådant ogillade Christer, men Hampus var oerhört bra på det.

Samarbetet mellan Hampus Ericsson och Margareta Alestig handlade inte bara om att bygga rapportstrukturer och rutiner. Det handlade också om en större inre förändring – en modernisering av jce :s företagskultur.

– Hampus ville bygga en företagskultur för en ny tid. Han ville att det skulle vara tydligt att han stod för ett modernare ledarskap och han ville att det skulle märkas i hela jce . Vi jobbade mycket med att få en tillåtande atmosfär – att se till att vi rekryterade nya medarbetare som tillförde nya tankar. Vi hade roligt i en liten grupp. Vi var ett väldigt tajt gäng.

När Margareta Alestig, med ett knappt decenniums distans, ser tillbaka på jceåren minns hon också variationen.

– Vi gjorde verkligen stort och smått. Högt och lågt. Ena dagen satt man i ett oändligt långt möte med en bank. Nästa dag stod man uppe hos Bruks i Arbrå. Och veckan därpå kanske man behövde åka till Green Circle i Florida och ta itu med något. Då behövde man plötsligt se upp för alligatorer. Det måste jag medge att jag inte var van vid. Man fick verkligen se sig omkring.

– Även om Christer hade lämnat den operativa verksamheten blev min roll så att säga att vara en brygga mellan de två generationerna Ericsson när det behövdes. Eftersom det handlade om att förändra koncernen enligt Hampus plan handlade

det i praktiken om att stötta Hampus i diskussionerna med Christer, som var jce :s ordförande fram till 2013 då Hampus tog över ordförandeskapet. Generationsskiften är ingen lätt uppgift. Det är extremt svårt att gå in och ta över efter en grundare av ett företag. Men generationsskiftet fungerade väldigt bra – från båda håll. Det var dags. Hampus tog över vid rätt tidpunkt. Christer hade varit fantastisk på att se möjligheter, men han tyckte inte om rutinarbetet. I den rollen behövdes en annan personlighet. Hampus skapade arbetsro och ordning. Han gjorde en enorm insats som jce skördar frukterna av i dag.

”SIFFRORNA FÅR TALA FÖR SIG SJÄLVA”

Sven Antonson, med bakgrund som chef för Scanias Sydamerikaverksamhet, har varit rådgivare i jce och jce Chile. Han har följt Hampus Ericssons arbete på nära håll. Han kom i kontakt med jce när han träffade Christer Ericsson för första gången 2010 i samband med att en svensk industridelegation – inklusive kungaparet – besökte Brasilien. Det var, inte helt överraskande, en varm dag. Antonsson gick på kvällen på jakt efter en kall öl på hotellet. I baren stod Christer Ericsson med sin öl. I praktiken var han redan pensionär, men den gamle entreprenörsräven i honom kunde inte låta bli att intressera sig för vad Scania hade för sig. Antonsson och Ericsson slog sig i slang med varandra.

Antonsson kom efter hand – med Scanialedningens goda minne – att bistå jce i strategiska frågor, men också i operativa frågor som exempelvis brasilianska skattefrågor. Brasilien åtnjuter i affärsvärlden det tvivelaktiga ryktet att ha världens mest krångliga skattesystem.

Dessutom talar Antonsson både spanska och portugisiska.

Från vänster: Francisco Olivos, vd för Chileverksamheten, Sven Antonsson, styrelseledamot JCE Sydamerika, samt Renato Fiedler, vd för Brasilienverksamheterna.

< Ulf Gillberg är CIO på JCE med ansvar för noterade bolag. I hans uppdrag ingår också de sydamerikanska verksamheterna.

> Francisco Olivos, vd för JCE Chile, och Guillermo Salinas, chef för sågverksoch biopelletsverksamheten. Bilden är tagen på JCE Aserraderos, JCE:s sågverk i Chile.

Sven Antonsson delar Margareta Alestigs intryck:

– Jag hade till en början lite svårt att förstå hur jce var uppbyggt. Hampus hade tagit över som vd, men delar av Christers strukturer hängde kvar. Den omedelbara skillnad som jag först observerade var naturligtvis att Christer och Hampus var så olika. Christer var impulsiv och kunde ibland råka ut för folk som i princip försökte dupera honom med munväder. Det kunde vara norrmän eller schweizare eller angolaner. På den internationella arenan är det väldigt lätt att råka ut för fel personer, ordrika personer som verkligen vill lura dig. Det finns också en del blindskär som det nästan är omöjligt att parera i förväg, till exempel devalveringar. Det är helt enkelt svårt att arbeta i en internationell kontext. Christer var skicklig, men ibland råkade jce illa ut.

Under det dryga decennium som Sven Antonsson verkat i jce har koncernen förändrats i grunden.

– Hampus, Ulf Gillberg på jce och jag har coachat ledningen i Brasilien och Chile för att styra upp den sydamerikanska verksamheten från grunden. Vi har fått med oss medarbetarna. Vi har sett hur värdena utvecklats och vi har sett hur stoltheten ökar hos medarbetarna när det sker. Det är viktigt att ha detta klart för sig. I dag finns det helt andra krav och förväntningar på en bolagsgrupp som jce – inte bara när det gäller samröre med exempelvis myndigheter, revisorer, styrelser och banker. Även från de anställda finns det förväntningar som vi måste ha förståelse för och som i grund och botten är något gott. Vi får aldrig glömma att vi som arbetar centralt inom jce framför allt ska vara en stödfunktion. Det som sker, det sker i bolagen. Det är där kontakter skapas. Bolagen skapar marknaderna. Bolagen skapar vinsterna. De anställda ska känna att det är arbetsplatser där de kan växa.

– Och det är som Hampus säger: jce :s kontinuitet är förändringen. Det är vad

» RÅVARAN KOM FRÅN HÅLLBART

ODLADE SKOGAR. PELLETSEN

FRÅN

GREEN CIRCLE VAR I

PRINCIP EN CIRKULÄRT HÅLLBAR

PRODUKT.«

det handlar om. Den dagen vi inte har några projekt för att utvecklas, den dagen kommer vi att bli omsprungna. Vi måste kontinuerligt investera i nya system, nya processer och nya affärer. jce är annorlunda och ska vara annorlunda.

Samtidigt poängterar Antonsson att jce :s entreprenöriella kärna är intakt.

– Hampus är lika mycket entreprenör som Christer. Men de har fått vara entreprenörer under helt olika premisser. Christer var den klassiska entreprenören.

Stora idéer. Stora poser. Hampus har sin utgångspunkt i en stor kris för jce . Det krävs en helt annan personlig läggning för att vara entreprenör i dag än för ett par decennier sedan. Vid en första anblick kan Hampus verka vara en förvaltare, men entreprenörskapet finns där. Det syns på affärerna. Sifforna får tala för sig själva.

”EN FABRIK ÄR SOM EN SYMFONIORKESTER”

Några av de siffror som verkligen talade för sig själva började ungefär vid denna tidpunkt levereras från Florida, närmare bestämt från Green Circle-fabriken –den anläggning vars första-spadtag-ceremoni så snöpligt hade snuvats på Christer Ericssons närvaro ett par år tidigare.

Pelletsfabriker var i sig inget nytt, men tidigare hade pelletsfabrikerna bestått av små enheter med en tillverkningsvolym runt 50 000 ton per år. De låg vanligen i anslutning till sågverk och tog främst hand om restprodukter. jce :s anläggning Green Circle i Cottondale utanför Panama City, Florida, var något helt nytt i branschen. Det var en stor och specialiserad anläggning som använde både restprodukter och rundvirke och kunde teckna långa kontrakt med stora volymer till el- eller värmeproducenter som av hållbarhetsskäl och myndighetskrav ville reducera användningen av kol. Beslutet att lägga fabriken i Florida grundades

> Pellets har traditionellt framställts av restprodukter från skogsindustrin. Green Circle använder även rundvirke.

Nästa uppslag: Pelletsfabriken Green Circle i Cottondale utanför Panama City utvecklades efter många utmaningar till världens största pelletsanläggning vid den tiden.

på den stora tillgången snabbväxande råvara i området. Fabriken i Cottondale producerade snart cirka 500 000 ton pellets om året och köpte in 1 100 000 ton råvara från trakten runt fabriken. Energiåtgången för att producera pelletsen var minimal. Råvaran kom från hållbart odlade skogar. Pelletsen från Green Circle var i princip en cirkulärt hållbar produkt.

Green Circle hade inledningsvis nästan oöverstigliga tekniska problem. I praktiken modifierades fabriken så genomgripande att den i det närmaste byggdes två gånger. Det var två norrmän tillsammmans med en svensk som drev på projektet. Morten Neraas, som var vd på Green Circle från 2011, minns hur han och den tekniske chefen Greg Martin systematiskt ägnade flera år åt att eliminera flaskhalsar i fabriken.

– Även om fundamenten fanns var utmaningarna enorma. Ingen hade någonsin tidigare byggt en pelletsfabrik som hanterade liknande volymer. I praktiken handlade det om att bygga en fabrik som ingen hade byggt förut.

En del av svårhanterligheten i det uppdrag som Morten Neraas och Greg Martin ställdes inför var att flera olika problem dessutom i princip måste lösas samtidigt.

Säljavdelningen kunde inte signera några kontrakt förrän tillverkningen var säkrad, och tillverkningen kunde inte säkras förrän råvaruinköpen var under kontroll.

– Att få en fabrik att fungera känns ibland som att hantera en symfoniorkester.

Om inte trumpeterna stämmer spelar det ingen roll om violinerna är i harmoni med varandra.

Den magiska volymgränsen för utvecklingsarbetet var länge 500 000 ton om året.

– Men när vi nådde 500 000 slutade vi inte att förbättra fabriken. Greg och jag fortsatte. I slutet av 2012 förstod vi att vi skulle klara 500 000, men det fanns ju ingen anledning att stanna där. Vi ville att Green Circle-fabriken skulle vara som en

< Olof Cato var investeringsansvarig på JCE 2014–2018. I dag är han vd för Formica, som jämte JCE är huvudägare i Knowit.

> Engagemanget för Bifab spred sig till både det skotska och det brittiska parlamentet. JCE:s medarbetare, med Hampus Ericsson i spetsen, slet dag och natt för att rädda arbetstillfällena på varven Burntisland, Methil och Arnish. Tills slut nåddes en lösning där JCE bidrog till att rädda bolaget och arbetstillfällena.

supertanker – som obevekligt går varje dygn på året, med långsiktiga kontrakt.

Till slut blev Green Circle verkligen världens största pelletsfabrik. Bolaget såldes så småningom till Enviva, världens största pelletsproducent, år 2015. Det blev en lysande affär för alla parter.

Historien om Green Circle visar att det är lönsamt att lyssna till en gubbe som vill snacka under en skogsröjning utanför Alingsås.

”SKILLNADEN VAR ENORM”

Olof Cato, som i dag är vd på investeringsbolaget Formica, hör till de få personer som kan betrakta det nutida jce från dubbla perspektiv – både från insidan och utifrån. Innan han rekryterades till Formica var han mellan 2014 och 2018 investeringsansvarig för onoterade bolag på jce . Inledningsvis handlade arbetet på jce snarare om att utveckla kärnverksamheterna i efterdyningarna av finanskrisen, än att investera i nya bolag.

Men Olof Catos entré på jce i maj 2014 sammanföll med försäljningen av Green Circle. Situationen förändrades därmed i grunden för jce . De gamla gråstenarna som tyngde boksluten försvann. Förvärvsfrågor började prägla agendan.

Samtidigt var den entreprenöriella kärnan intakt. De befintliga verksamheterna utvecklades.

– Det som fanns kvar var en väldigt sund affär. Det innebar att vi systematiskt kunde förbättra bolag som hade en större potential än vad siffrorna visade.

Det fanns stora möjligheter.

Ett sådant bolag, som snabbt fångade Olof Catos intresse, var jce -bolaget Bruks.

Det fanns ett slags intuitiv koppling mellan det nyss sålda Green Circle, Bruks

och familjen Ericssons allmänna naturintresse. Bruks tillverkade stora maskiner och utrustning för bulkhantering till olika industrier. Green Circle hade sett till att det virke som skogsmaskiner levererade förvandlades till pellets med hjälp av bland annat Bruks utrustning.

– Det var ett jättefint bolag med jättefina produkter, men man hade lite svårt att få det att synas i siffrorna.

Lösningen för Bruks blev en sammanslagning med det sydsvenska bolaget

Siwertell – en finskägd specialist på bulkhantering.

– Om man kan säga att försäljningen av Green Circle i praktiken genomfördes på ett par månader tog det kanske två år att slutföra samgåendet mellan Bruks och Siwertell. I gengäld hann vi verkligen tänka igenom vad vi ville göra.

Olof Cato arbetade också med räddningsaktionen och försäljningen av Bifab.

– Jag upplevde att det fanns starka emotionella band mellan familjen Ericsson och Bifab. I praktiken slutade det med att jce bidrog med cirka 30 miljoner kronor till ett räddningspaket för att rädda bolaget och skotska jobb. Vid detta tillfälle arbetade runt 2 000 personer på Bifabvarven i Skottland. Utan stöttning från jce , som huvudägare, hade ingen annan vågat finansiera Bifab, utan konkursen hade varit ett faktum. Det var, ur en strikt ekonomisk synvinkel, pengar i sjön för jce , men det visade att ett familjeägt bolag som jce kan ha möjlighet och vilja att agera oegennyttigt. jce :s finansiering bidrog således till att Bifab fick ett räddningspaket, nya ägare och att arbetstillfällen räddades.

Olof Cato bekräftar också bilden av jce :s snabba förändring under 2010-talet.

– När jag slutade 2018 var jce ett helt annat bolag än vad det hade varit när jag började år 2014. Skillnaden var enorm. Det var ett helt annat schwung år 2018.

»JCE

FAMILY OFFICE KÄNNS

SOM EN VÄLDIGT STABIL KONSTRUKTION SOM HAR

GJORT ATT VI HAR EN LÅNGSIKTIG OCH TYDLIG

STYRNING AV JCE.«

”DET

VAR INTE BARA EN DANS PÅ ROSOR”

Bilden av dessa kritiska – och på samma gång roliga och oroliga – år bekräftas även av Fabienne Ericsson som jämte brodern Hampus tog över ägaransvaret för jce år 2013. Hon minns känslorna vid övertagandet som huvudsakligen positiva.

– Men naturligtvis var ansvaret också förknippat med viss oro. Det var inte bara en dans på rosor och Hampus har ju alltid varit den av oss som tagit det operativa ansvaret för jce . Det har han alltid gjort väldigt bra. Han är både omtänksam och eftertänksam och inte lika våghalsig i affärer som vår pappa. För att skapa en långsiktig stabilitet och för att kunna brygga jce över generationer har Hampus skapat ett ”jce Family Office”. Det är för de nya generationerna som jce Family Office har skapats.

– jce Family Office känns som en väldigt stabil konstruktion. Det är verkligen en bra skapelse som har gjort att vi har en långsiktig och tydlig styrning av jce och alla verksamheterna.

JCE I TAKT MED TIDEN

Kanske går det att parafrasera inledningen av en annan släktkrönika än den Ericssonska – Tolstojs ”Krig och fred”, som fastslår att alla olyckliga familjer är olyckliga på olika sätt medan alla lyckliga familjer är lyckliga på samma sätt.

Kanske så här: Alla lyckosamma företag är lyckosamma på samma sätt – de har förmågan att förändras utan att förlora kontakten med sina rötter.

Skillnaden mellan jce och andra lyckosamma företag torde dock vara att det för jce :s vidkommande i hög grad är själva förändringsbenägenheten – kanske rentav en rastlöshet – i sig som är rötterna.

» DÄRFÖR KONTAKTADE CYBERCOM

NIKLAS FLYBORG. CYBERCOM

BEHÖVDE

FÖRÄNDRAS I GRUNDEN,

MED NY LEDNING OCH NY VD.«

Ty världen på 2010-talet var mycket annorlunda jämfört med världen på 1970-talet. 2010-talets värld befann sig på andra sidan av en digital revolution. På 1970-talet ville alla ha olja. På 2010-talet började världen på allvar inse att oljan inte var energiproblemens självklara lösning, utan snarare kunde betraktas som ett problem.

Nya tider kräver helt enkelt nya strategier. Det var Hampus Ericssons uppdrag att utmejsla sådana – att behålla det som skulle behållas och förnya där förnyelse behövdes.

Både hållbarhetstänkandet och det successivt ökande intresset för skogsbruk var i samklang med stora nya trender. Här gick jce :s skogs- och träråvaruhantering i takt med tiden.

När det gällde en annan stor trend gick jce i bräschen. Det var en hållning som länge kunde betraktas som en förlustaffär i kronor och ören. Mänskligt och moraliskt var det däremot en framgång redan från början.

Det handlade om arbetet inom det lite svårdefinierade fält som numera, med ett mycket vittfamnande begrepp, brukar kallas hållbarhet.

RESERVOFFICER FLYBORG TILL BRYGGAN

jce :s engagemang i hållbarhet har kanske synts mest konkret och tydligast i samarbetet mellan Hampus Ericsson och Niklas Flyborg.

Niklas Flyborg kom inte in i jce :s värld förrän år 2011, men det fanns ett slags preludium som är nödvändigt att lyfta fram för att göra berättelsen och jce :s långsiktiga perspektiv begripliga.

Det började redan år 1995 med att it -konsultbolaget Consafe Infotech grundades – ett ambitiöst it -konsultbolag som i slutet av 1990-talet hade kontor i Malmö,

Föregående uppslag: Hampus Ericsson och Fabienne Ericsson är sedan år 2013 JCE:s ägare, med Hampus Ericsson som majoritetsägare.

> Cybercoms konferens år 2012 i Tanumsstrand. På bilden ser vi Odd Bolin (CFO), Niklas Flyborg (vd) och Hampus Ericsson (styrelseordförande i Cybercom).

Nästa uppslag: Niklas Flyborg har lång erfarenhet av företagsledning och styrelsearbete inom IT, digitalisering och media Sverige och internationellt.

Oslo och Göteborg. (I Göteborg höll man till på Magasinsgatan. Michael Svenstam, som var ansvarig för kontoret, minns hur Christer Ericsson ”ofta promenerade förbi och hade nya käcka idéer”.) Trots it -kraschen var Consafe Infotech strax efter sekelskiftet ett välmående bolag med drygt 100 anställda. År 2003 köptes bolaget upp av Cybercom som var noterat på Stockholmsbörsen. Därmed blev jce huvudägare i Cybercom som då hade cirka 2 000 anställda.

Cybercom hade gjort flera förvärv, belånat dessa och tappat lönsamheten. Det försatte bolaget i en akut kris som hotade bolagets existens när finanskrisen slog till år 2008.

I samband med det kontaktade Cybercom Niklas Flyborg. Cybercom behövde förändras i grunden, med ny ledning och ny vd.

Niklas Flyborg minns i dag de inledande mötena med blandade känslor. Han och Hampus Ericsson hade en omedelbar samsyn. För Hampus var det uppenbart att Niklas Flyborg var den som skulle vända utvecklingen.

Kruxet var att Christer Ericsson tycktes ha bestämt sig för motsatsen; han ville absolut inte att Cybercom skulle anställa Niklas Flyborg.

Niklas Flyborg – född 1962 – hade själv vissa vaga minnen av Christer Ericsson från Consafetiden på 1970-talet. Hans far hade varit chef för Lindholmen Motor.

Någon gång i de mellersta tonåren hade Niklas Flyborg skymtat Christer Ericsson

– Göteborgs varvsindustris presumtive räddare – vid någon sjösättning.

Dessa minnen hade han dock föga användning för när han i styrelserummet på Högåsplatsen grillades av den gamle kapten Ericsson som visserligen i praktiken var pensionär, men som fortfarande emellanåt kunde tillåta sig att ha starka åsikter.

Hampus berättar nästan tio år senare att han var på väg att ge upp.

– Det var tydligt att Christer absolut inte ville se Niklas som vd för Cybercom.

» NÄR NIKLAS FLYBORG MED NÅGOT DECENNIUMS DISTANS

SAMMANFATTAR SIN START I

CYBERCOM ÄR TONFALLET BISTERT:

’DET VAR VÄRRE ÄN VI TRODDE…’«

I detta dystra skede inträffade dock ett mirakel.

Niklas Flyborg råkade i förbigående nämna att han var reservofficer i flottan.

Därmed förändrades, som genom ett trollslag, atmosfären i rummet.

Christer Ericsson, som också var reservofficer, hade plötsligt det största förtroende för Niklas Flyborg – ett påtagligt, men möjligen aningen anekdotiskt, bevis för sjöfolks eller officerares förtroende för varandra.

Följaktligen fick reservofficeren i flottan, femtioårige Niklas Flyborg, och Hampus Ericsson välsignelsen att fortsätta.

När Niklas Flyborg med något decenniums distans sammanfattar sin start i Cybercom är tonfallet bistert:

– Det var värre än vi trodde …

Men det var också nya tider i jce . Det var inte längre den impulsive Christer som styrde. Nu var det den metodiske Hampus som styrde jce och som klev in som ordförande i Cybercom.

Niklas Flyborg och Hampus Ericsson jobbade sedan gemensamt och intensivt med att vända Cybercom. Och de lyckades. De använde ett helt batteri av åtgärder för att få bolaget på rätt köl: lönsamhetsfokus, avyttring av det som låg utanför kärnverksamheten, stängning av kontor (samtidigt som det gällde att behålla så stor del av personalstyrkan som möjligt) och omfinansiering.

Trots alla åtgärder fick det inte någon effekt på aktiekursen. Att verka i en noterad miljö tar mycket kraft och energi som annars kan läggas på operativa frågor. Till slut bestämde sig Hampus Ericsson för att lägga ett bud på Cybercom. Cybercoms delägare Nicolas Hassbjer var snabbt med på planen och kort därpå köptes bolaget ut från börsen till många aktieägares glädje (budpremien var tilltalande). Responsen från de anställda var också väldigt positiv.

<

– Både ägare och personal visade mig stort förtroende, säger Niklas Flyborg i dag.

När Niklas Flyborg tillträdde befann sig jce fortfarande i ett känsligt läge. Ingen hade varit förvånad om ägarna hade sålt. Men Hampus Ericsson föredrog att utveckla bolaget.

I dag, efter flera omstruktureringar och sammanslagningar, är Cybercom – som en del av Knowit – starkare än någonsin. jce och Formica är huvudägare.

– Hampus personifierar det långsiktiga ägaransvaret, säger Niklas Flyborg.

HÅLLBARHETSAMBASSADÖRERNA

En viktig aspekt av detta långsiktiga ägaransvar är den så kallade mjuka frågan: hållbarhet.

Via Cybercom blev jce en pionjär inom detta brokiga fält. Hållbarhetsbegreppet är en smula undflyende. Ibland kan en utomstående betraktare få intrycket att all möjlig godhjärtad verksamhet kan sorteras in under rubriken hållbarhet. Så är det inte riktigt. Hållbarhetsfrågor berör många olika perspektiv och det kan underlätta att skilja mellan å ena sidan hållbarhetsfrågor i förhållande till klimat och miljö och å andra sidan hållbarhetsfrågor i förhållande till ett socioekonomiskt perspektiv.

Hampus Ericsson och Niklas Flyborg började diskutera framför allt socioekonomiska hållbarhetsfrågor nästan omedelbart efter att Flyborg tillträtt. För dem tedde det sig oundvikligt.

Det fanns därtill ett tryck underifrån, från Cybercoms medarbetare.

När Cybercom hjälpte mobiloperatörer att etablera mobilnät i Östafrika kom Cybercoms medarbetare hem och berättade att det fanns en möjlighet att göra en insats. Snart engagerade sig Cybercom i ett hjälpprojekt i Rwanda. Skolor stöttades

»JAG INSÅG I RWANDA FÖR

FÖRSTA GÅNGEN TILL FULLO

DIGITALISERINGENS MÖJLIGHETER ATT GÖRA GOTT.«

med it -utrustning och pengar. Projektet skapades tillsammans med sos Barnbyar. Engagemanget bland Cybercoms medarbetare var stort.

Eller som Niklas Flyborg minns det i dag:

– Jag insåg i Rwanda för första gången till fullo digitaliseringens möjligheter att göra gott.

Denna aha-upplevelse bidrog till att Cybercom – väldigt tidigt – utsåg särskilda hållbarhetsambassadörer, som arbetade med hållbarhetsfrågor parallellt med sina konsultuppdrag.

Ett annat viktigt steg – också med pionjärstämpel – blev när Cybercom ett par år senare samlade branschen för att skapa en plan för att bli fossilfria.

När svenska regeringen sedermera presenterade alla branschers färdplaner fanns det ett företag i it-branschen som var mer redo än andra: jce -bolaget Cybercom.

Därmed var cirkeln sluten. De hållbarhetsprojekt som inledningsvis hade varit en ekonomiskt märkbar – men moraliskt och mänskligt välmotiverad – kostnad för ett hårt pressat Cybercom hade blivit en lönsam verksamhet.

Digitalisering i sig var ett hållbarhetsargument.

Plötsligt var det lönsamt att synas i hållbarhetsfrågor. jce tjänade vid försäljningen av Cybercom pengar på sitt tidiga hållbarhetsarbete. Det är i sammanhanget väsentligt att poängtera att en hållbar vinst inte utesluter en finansiell vinst. Drivkraften var mänsklig, moralisk och finansiell. Cybercom – personal, ledning och ägare – ville helt enkelt också göra rätt.

Det decennielånga samarbetet med Hampus Ericsson var intensivt, minns Niklas Flyborg i dag.

– Vi jobbade hårt och hade väldigt roligt. Jag hade kontoret i Stockholm, men var i Göteborg nästan varje vecka. Vi fick mycket gjort. Det är väl bara en sak som inte har

Cybercom engagerade sig i SOS barnbyar i Rwanda.

» CYBERCOM STOD INFÖR EN MÄNGD UTMANINGAR, MEN

JAG INSÅG OCKSÅ ATT DET

FANNS EN OERHÖRD POTENTIAL.«

< JCE:s bud på Cybercom skulle på sikt få stor betydelse för bolagets utveckling.

Bilden nedan: Nicolas Hassbjer, grundare av HMS Networks och styrelseledamot i Consafe Logistics. Nicolas Hassbjer har arbetat tillsammans med JCE under många år som delägare i Cybercom.

Nästa uppslag: Nicolas Hassbjer inspekterar kretskort.

blivit av. Redan när vi träffades första gången år 2011 pratade vi om vårt gemensamma seglingsintresse. Vi år båda båtmänniskor. Men vi har ännu inte seglat tillsammans. Vi har helt enkelt inte hunnit.

”HAN VAR INTE INTRESSERAD AV EN QUICK FIX”

En person som arbetade med samma frågor som Niklas Flyborg – som styrelseledamot och sedermera partner med jce – var Nicolas Hassbjer, som tillsammans med jce köpte ut Cybercom från börsen.

I likhet med Flyborg hade Hassbjer haft ett tidigt möte med Christer Ericsson. Det var 2007 och kapten Ericsson satt i juryn för tävlingen Entrepreneur of the year Hassbjer hade nominerats för arbetet med det Halmstadsbaserade it -bolaget hms Networks. Nicolas Hassbjer hade räknat med att prisutdelningen skulle bli en behaglig och lagom glamorös pratstund – och att juryn i själva verket bestämt sig i förväg – men han möttes av en veritabel grillning. Den som grillade hårdast var en man med bångstyrigt hår som Hassbjer vagt tyckte sig känna igen. Det var sjökaptenen Christer Ericsson.

– Han ställde otroligt initierade frågor. Jag vann inte. Men jag blev årets stjärnskott. Först var jag en smula besviken, numera är jag stolt över priset.

När Nicolas Hassbjer ett par år senare kontaktades av jce beträffande ett styrelseuppdrag i Cybercom antog han följaktligen att Christer Ericsson hade viskat något i valberedningens öra om den begåvade entreprenören som ett par år tidigare hade svarat så bra på hans frågor. Men Christer Ericsson hade överhuvudtaget inte varit inblandad i processen. Det var Hampus Ericsson och hans team som funnit honom. Hassbjer minns att det var med blandade känslor han åtog sig styrelseuppdraget.

» OCH ÄNNU MER IMPONERAD BLEV JAG NÄR JAG INSÅG ATT

HAN OCH JCE DREV I PRINCIP

SAMMA FÖRÄNDRINGSARBETE

I FLERA ANDRA BOLAG.«

– Cybercom stod inför en mängd utmaningar, men jag insåg också att det fanns en oerhörd potential. Jag tog tidigt chansen att köpa in mig och sedan var det bara att hugga i.

Det värsta var kanske redan gjort. Men Hassbjer minns att styrelsen för Cybercom fick arbeta oerhört hårt.

– Det var ett väldigt roligt och intressant arbete. Jag uppskattade verkligen eftersnacken vid styrelsemötena. Sådana eftersnack är oerhört värdefulla. I styrelser sitter i regel högt begåvade människor med intressanta tankar. Att få möjlighet att reflektera över bolaget på ett lite mer avspänt sätt är väldigt intressant. Man kan, lite mer ingående, diskutera hur man bäst kan hjälpa bolaget, vd och övriga ledningen.

– Det vi ville göra med bolaget krävde mycket arbete och en del tuffa beslut.

Kortsiktigt skulle det påverka lönsamheten negativt och förmodligen även börskursen. Sammantaget visade det sig att arbetet i princip krävde att bolaget köptes ut från börsen.

Det blev naturligt att det var Nicolas Hassbjer som tillsammans med jce , genom ett publikt bud, köpte ut Cybercom från börsen.

Cybercom var alltså ingen lättnavigerad skuta att vända. Det krävdes uthållig envishet i bortåt ett decennium.

– Jag var väldigt imponerad av Hampus sätt att agera långsiktigt under den här processen. Och ännu mer imponerad blev jag när jag insåg att han och jce drev i princip samma förändringsarbete i flera andra bolag. Till exempel hade Hampus samma huvudvärk i Consafe Logistics som i Cybercom! Men det var alldeles uppenbart att han inte var intresserad av en quick fix. Vi fick sakta men säkert ordning på det. Hampus var fast besluten att bygga ett riktigt bra konsultbolag.

Och det gjorde vi.

< Sofia Karlsson är Investment Director på JCE sedan 2016. Dessförinnan var hon managementkonsult på Arthur D. Little. Hon har en civilingenjörsexamen från Chalmers.

> Bolaget Nordic Seafarm, som JCE har investerat i, skördar tång i havet utanför Fjällbacka.

”JCE

KAN INTE SITTA OCH VÄNTA PÅ DEN PERFEKTA PLANEN”

I dag är hållbarhetsperspektivet centralt hos jce – både på koncern- och dotterbolagsnivå. Sofia Karlsson hör till den nya generation av jce -medarbetare som ser hållbarhetsfrågorna som en självklar del av arbetet. På koncernnivå handlar det om att säkerställa ett aktivt ägande.

– Egentligen är begreppet ”aktivt ägande” en smula missvisande. För jce har alltid haft ett ”aktivt ägande”. Men det handlar om att finslipa. Aktivt ägande –och följaktligen hållbarhetsfrågor – är viktiga strategiska initiativ. När vi tittar på hållbarhetsperspektivet gör vi det både utifrån existerande innehav och hur vi ska utveckla portföljen med hållbara förvärv. Det är två delvis olika frågor att hantera.

Samtidigt är jce en koncern med många olika typer av verksamheter – bolag i olika branscher, med olika förutsättningar. Det är helt enkelt inte samma sak att tala om hållbarhetsfrågor för ett it -bolag som för ett industribolag.

– Dessutom har vi olika inflytande i våra bolag. I de onoterade bolagen som jce ensamt kontrollerar kan vi driva vår hållbarhetsagenda i vårt eget och medarbetarnas tempo. I de bolag som jce inte ensamt kontrollerar får vi vara beredda på att samverka och först skapa en gemensam ägaragenda.

Sofia Karlsson understryker vikten av att det i regel är bättre att göra något än att inte göra något alls.

– jce kan inte sitta och vänta på den perfekt planen. Saker måste ske under tiden. Vi har ett bra tempo och sedan ett par år har alla våra bolag hållbarhetsfrågan i sina affärsplaner och som en stående punkt på varje styrelsemöte. De allra flesta bolagen driver egna hållbarhetsinitiativ. Det kan exempelvis handla om att skaffa solpaneler, eller att välja grönare transporter eller grönare material. Och naturligt-

» MIN GRUNDSYN ÄR ATT DET VERKLIGEN GÅR ATT FÖRÄNDRA

EN FÖRETAGSKULTUR OCH ATT

EN FÖRBÄTTRAD KULTUR ÄR EN ENORM KONKURRENSFÖRDEL.«

vis får vi inte heller glömma den sociala hållbarheten. Hållbarhet handlar också om mänsklighet. Samtliga bolag hållbarhetsrapporterar till oss.

Arbetet går alltså framåt. Framtidsperspektivet är långt.

Sofia Karlsson säger:

– Vi ska investera för framtida generationer. Om vi gör det är det bäst för jce och jce :s medarbetare – men också för planeten.

”OM DU ALDRIG TRILLAR OMKULL ÅKER DU INTE TILLRÄCKLIGT FORT”

För Kent Olsson – vd för Consafe Logistics – är det självklart att utmana de gamla traditionerna. Han hör till den nya generation företagsledare inom jce som driver utvecklingen. Under hans ledning har Consafe Logistics allt tydligare utvecklats från att ha varit ett konsultföretag inom logistik till att i praktiken bli ett mjukvarubolag som hjälper kunder att lösa logistiska problem. Distinktionen rör inte hårklyverier utan företagets hela identitet.

– Min grundsyn är att det verkligen går att förändra en företagskultur i grunden och att en förbättrad kultur är en enorm konkurrensfördel. Företagskulturen representeras naturligtvis ytterst av ägarna – men det är de anställda som skapar kulturen och är ansvariga för den.

En väsentlig konkurrensfördel i Consafe Logistics företagskultur är att ge medarbetarna ett successivt ökat ansvar och minska rädslan för att misslyckas.

– Låt mig göra en jämförelse med skidåkning. Om du aldrig trillar omkull när du åker skidor åker du inte tillräckligt fort. Vi måste trilla bland om vi ska utvecklas. Men vi ska trilla lagom hårt.

Föregående uppslag: Det kan verka enkelt att flytta en låda – men stor skala handlar det om komplicerade processer som kräver avancerad teknisk och logistisk kompetens.

< Kent Olsson, vd för Consafe Logistics, och Hampus Ericsson på scen vid Consafe Logistics personalkonferens i Marienlyst Danmark maj 2022. Den första konferensen efter covidpandemin var efterlängtad av alla.

För Consafe Logistics har förändringen varit genomgripande. Bolaget har belönats med priser och den tekniska utvecklingen har accelererat. Kraven som ställs på bolaget blir också hela tiden högre.

– Tidigare utvecklade vi produkter ur vårt eget perspektiv. Nu försöker vi utvecklas genom att tillämpa kundens perspektiv. Det finns ett klassiskt exempel som jag brukar nämna för mina medarbetare. Exemplet handlar om att ett företag inte säljer en borrmaskin utan ett hål i väggen. Men jag brukar tänka mig att vi ska gå ännu ett steg längre: vi säljer inte ett hål i väggen, vi säljer tjänsten att skapa förutsättningar för att en tavla ska hängas upp.

DET SYDAMERIKANSKA BENET

När skildringen av jce :s första femtio år nu närmar sig nutid har den uppmärksamme läsaren måhända noterat att ett geografiskt stycke av jce hittills präglats av viss radiotystnad.

Det är det så kallade sydamerikanska benet – det som Christer Ericsson talade sig så varm för i tidningsintervjuer redan på 1980-talet. jce :s aktiviteter i Sydamerika har befunnit sig om inte i bakgrunden så åtminstone inte under samma bevakningsintensitet som de svenska äventyren.

En orsak till att bland annat den svenska affärspressen har haft svårt att följa den sensationella utvecklingen för jce :s sydamerikanska verksamheter är att det inte har funnits något svenskt moderbolag som visat utvecklingen.

Men från och med räkenskapsåret 2021 finns det ett svenskt moderbolag, Toyama Holding, som äger jce :s bolag i Chile och Brasilien. Därmed blir överblicken från svensk horisont betydligt bättre.

» DE TYCKTE HELT ENKELT

ATT ETT BOLAGSNAMN SOM

KLINGADE JAPANSKT ÄVEN

KLINGADE TROVÄRDIGT.«

Dessa två delar av jce , den chilenska och den brasilianska, med Francisco Olivos och Renato Fiedler som nyckelpersoner, svarar nu för ungefär en tredjedel av jce :s totala tillgångar.

Ulf Gillberg – en av jce :s mest erfarna medarbetare – har skött det komplexa uppdraget att inrangera den sydamerikanska verksamheten i en svensk struktur.

– Jag åkte till Chile första gången 2012. Inledningsvis handlade det om att skaffa mig en uppfattning om verksamheten, strukturen och styrningen. De här delarna av jce var de sista bitarna där Christer Ericsson, så att säga, hade dröjt sig kvar.

Det fanns en spretig struktur att städa i.

Det har alltså tagit några år för jce att städa i den sydamerikanska bolagsstrukturen. Men nu, i 2020-talets första halva, finns det svenska holdingbolaget och strukturen på plats.

Det som uppenbarat sig är bilden av ett vackert imperium – eller åtminstone två effektiva små kungariken.

I Brasilien är det Toyama som är den största verksamheten – ett för trädgårdsoch skogsbruksintresserade brasilianare välkänt varumärke med exempelvis gräsklippare, lövblåsare, kantgräsklippare, elaggregat och utombordsmotorer.

Namnet Toyama kräver sin förklaring. Företagsledningen i Brasilien satte sig med en karta över Japan och letade efter ett lämpligt namn. Bolaget har ingen som helst koppling till Japan.

– De tyckte helt enkelt att ett bolagsnamn som klingade japanskt även klingade trovärdigt, säger Ulf Gillberg.

I Chile har utvecklingen tagit en delvis annan väg än i Brasilien. Där driver jce ett stort sågverk och en pelletsfabrik i södra Chile samt ett fastighetutvecklingsbolag som säljer kontorsfastigheter, semesterstugor och villor. Direktkopplingen till de

» ATT INTERVJUA RENATO FIEDLER OCH

FRANCISCO

OLIVOS PÅ LAGOM PIXLIGA

TEAMSKANALER ÄR SOM ATT PÅ ETT

MÄRKLIGT SÄTT BÅDE FÅ SYN PÅ JCE:S

HISTORIA OCH DESS FRAMTID.«

sydamerikanska kollegerna i Brasilien finns i en handels- och distributionsverksamhet som bland annat saluför svenska Husqvarnas produkter inom skog och trädgård. Det är motorsågar, gräsklippare och grillar.

För Ulf Gillberg – som har sin professionella vardag i villan på Högåsplatsen –har arbetet med jce :s sydamerikanska ben varit en rolig omväxling.

– Det är en extra dimension. Det är också roligt att jce har en genuin internationell kontaktyta.

Bara en liten miss från sin egen sida kan Ulf Gillberg notera. Och det misstaget är flera decennier gammalt.

– Jag kan varken spanska eller portugisiska. Jag valde att läsa tyska under skolåren.

REKORDFISKAR OCH AMBULANSER

Att intervjua Renato Fiedler och Francisco Olivos på lagom pixliga Teamskanaler från Brasilien (Fiedler) och Chile (Olivos) är som att på ett märkligt sätt både få syn på jce :s historia och dess framtid.

Samtalet med Renato Fiedler präglas av att han hängande på väggen bakom sig har en enorm blå taggmakrill. 28 kilo. Faktum är att det är den största blå taggmakrill som någonsin fångats på spö. Renato Fiedlers fångst är officiellt världsrekord, Renato visar rekordcertifikatet via Teams. Under Renato Fiedlers ledning har jce :s brasilianska bolag också utvecklats till en underbar rekordfisk.

– Christer var också en hängiven fiskare. Jag tror att vi möttes första gången runt 1991.

Styrelsemöten med Chile och Brasilienbolagen Santiago de Chile, juni 2022. Övre bilden: Ulf Gillberg, Johan Martinsson och Guillermo Salinas. Det här var till följd av covidpandemin det första besöket på tre år.

Nedre bilden: Francisco Olivos, Sven Antonsson (via Teamslänk från Sverige) och Sebastian Olivos.

»NU ÄR DET MYCKET MER LAGARBETE. DET ÄR STABILARE. MEN ENTREPRENÖRSKAPET ÄR DETSAMMA.«

Föregående uppslag: JCE Aserraderos sågverk ”Cunibal” utanför Los Angeles mellersta Chile. Här syns det enorma virkesupplaget, själva sågverket (byggnad med mörkt tak), hyvleriet (byggnad med ljust tak) och pelletsfabriken (fristående byggnad uppe till höger). Sågverket har en årlig kapacitet om 229 000 m3, hyvleriet 36 000 m3 och pelletsfabriken 36 000 ton.

< Renato Fiedler är ansvarig för JCE Brasilien men har även ett världsrekord fiske – en blå taggmakrill på 28 kilo.

Vid de första kontakterna var Renato Fiedler leverantör till jce . Christer Ericsson frågade Fiedler om han hade några bra kontakter i Brasilien.

Det hade Fiedler. Han var själv den bästa kontakten.

I slutet av 1990-talet blev Fiedler delägare och verksamheten har – trots några gropar på vägen – vuxit med en imponerande hastighet. Renato Fiedler åkte till Kina långt innan brasilianska entreprenörer brukade åka till Kina. Han medförde en tolk och återvände med ett kontrakt på pumpdelar som var långt mycket mer prisvärda än vad som gick att få från de mer traditionella leverantörerna.

Han bekräftar, med entusiasm, historien om att varumärket Toyama hämtades från en karta över Japan.

– Vi visste att Yamaha och Honda var två japanska orter och det förknippade alla med kvalitet. Så vi ville göra något liknande.

I dag har Toyama en katalog med ungefär 500 produkter som säljs genom 6 000 butiker och varuhus över hela Brasilien. Brasilien har blivit för litet.

– Vi brasilianare är inte riktigt vana vid att sälja teknisk utrustning till andra länder. Men nu har vi kommit igång med Toyama i till exempel Colombia, Mexiko, Costa Rica och Panama. Ambitionen är att Toyama ska bli ett globalt varumärke.

Efter över trettio år i jce är Renato Fiedler en av de företagsledare som bäst känner familjen Ericsson.

– Hampus och Christer är både lika och olika. Christer höll alltid ångan uppe.

Affärerna var hans liv och han var inte särskilt intresserad av formalia. Nu är det mycket mer lagarbete. Det är stabilare. Men entreprenörskapet är fortfarande detsamma.

Nästa Teamssamtal från konferensbordet på Högåsplatsen går till Chile.

Det känns som en historia från en nästintill annan era i mänsklighetens

< Francisco Olivos och Renato Fiedler. Bilden är tagen Santiago de Chile juni 2022.

> Del av projektet Valle Noble i Concepción, Chile. Till dags dato har JCE Chile byggt mer än 1 000 bostäder inom ramen för detta projekt.

utveckling, när jce Chiles delägare och ledande gestalt Francisco Olivos berättar om kvällen då han för första gången träffade ”Mister Christer Ericsson from Sweden”. Det var 1987 och Olivos var inbjuden till en middag med den till synes huvudsakliga meriten att han förmodades prata engelska.

Den svenske affärsmannen med de stora glasögonen ville veta allt om hur man gör affärer i Chile.

Några månader senare fick Olivos ett brev från Sverige. Inte ett mejl. Inte ett fax. Inte ett telefonsamtal. Ett handskrivet brev. Christer föreslog att Olivos skulle bli partner och minoritetsägare i det chilenska bolaget.

– Christer och jag var lika i det avseendet. Vi gillade inte att krångla till det. Lite senare for Francisco Olivos till Sverige.

– Det kändes lika främmande som att åka till månen. Christer hade någon slags avlång teknisk grunka i bilen. Han sa att det var en telefon. Först trodde jag honom inte. Men då sa han: ”Vi kan väl ringa till din fru i Chile?” Så jag satt i en bil i Sverige och ringde hem.

Inledningsvis var Francisco Olivos uppdrag begränsat till bygg- och fastighetsutvecklingsbolaget Constructora jce , men efter hand insåg Christer Ericsson att den duglige Olivos kunde användas även för att få ordning på jce :s andra chilenska projekt. Fiskeribolaget såldes till en partner, medan fastighetsutvecklingen, skogen och sågverken behölls och gick bra.

Den begåvade unge ingenjören Guillermo Salinas rekryterades och blev snart chef för jce :s sågverk i Chile. Än i dag är Guillermo Salinas verksam som Franciscos högra hand. Han är delaktig i de flesta strategiska besluten. Några gånger, minns Francisco Olivos, gick Christer Ericsson i otakt med de chilenska traditionerna. När han skulle besöka ett sågverk hade personalen pyntat

hela anläggningen med jce -flaggor, som om en kunglighet skulle komma på besök. Men Christer Ericsson klargjorde att han inte var ”på besök”. Han jobbade.

Men han kunde ha roligt på jobbet. Under en period var jce delägare i ett sjukhus i en chilensk stad med det amerikanskt klingande namnet Los Angeles. Vid invigningen av detta sjukhus var Christer Ericsson chaufför vid en provtur med en ambulans. Sirenerna var oemotståndliga för den svenske entreprenören som bjöd Francisco Olivos på en provtur genom hela Los Angeles med tjutande sirener och blinkande ljus.

– Men den bästa resan har vi på jce framför oss, säger Francisco Olivos. Det finns fortfarande otroligt mycket att göra i Chile.

”RISKER ÄR BRA – ANNARS ÖVERLEVER VI INTE”

Det finns ett ord som är närvarande – ibland utan att ens vara explicit uttalat – i alla historiska översikter som involverar entreprenörer. Risk.

Risktagandet är den faktor som ständigt måste beaktas. För hög risk äventyrar företagets existens. För låg risk hämmar utvecklingen.

När Hampus i dag betraktar jce ur ett halvsekelsperspektiv ser han en historia som i hög grad har handlat om att riskera mycket.

– Christer startade jce med två tomma händer och inledningsvis var det – som för alla entreprenörer – nödvändigt med höga risker. Men när en entreprenör har byggt upp en företagsverksamhet och nått en viss nivå kan ett stort risktagande bli kontraproduktivt. Fallhöjden har blivit för stor. När man kommer in och arbetar operativt i andra eller tredje generationen är det viktigt att fundera igenom

» NÄR MAN BYGGER BOLAG

ÖVER GENERATIONER FÅR MAN

ALDRIG SÄGA › SÅ HÄR HAR VI

ALLTID GJORT‹ «

förhållandet mellan tillväxt och lönsamhet å ena sidan och risk å den andra sidan. När företaget är etablerat finns det ett ansvar mot både anställda och kommande generationer.

När det gäller jce :s hantering av risker under 2000-talets första decennium sänder Hampus Ericsson en tacksamhetens tanke till Marita Svenning, som verkade som finanschef fram till 2010.

– Hon hade en speciell förmåga att få Christer att hoppa av de mest våghalsiga projekten. Ibland tänker jag att man kanske inte i första hand ska tacka henne för alla affärer hon hjälpte till att genomföra. Hon ska framför allt ha tack för alla affärer hon stoppade.

Hampus Ericsson säger detta med ett stort leende.

– Marita hade en förmåga att hålla ihop komplexa transaktioner och genomföra dem.

Hampus minns alla sena kvällar på kontoret där lampan ofta lyste hos Marita Svenning när han gick hem.

Ett minskat risktagande måste kombineras med en ständig rörelse framåt. För låg risk kan vara lika farligt som för hög risk.

– När man bygger bolag över generationer får man aldrig säga ”så här har vi alltid gjort”. Man måsta våga säga ”hit vill vi komma även om det leder till obekväma beslut”. Det kan innebära att man faktiskt lämnar en bransch man har varit verksam i under lång tid – kanske över hundra år. Men den risken måste man ta, annars riskerar man att bli ett nytt Facit eller Kodak. Långsiktighet utesluter inte förändring, utan förändring är ett måste. jce :s förändringscykel är ungefär tio år. Vi ser fundamentalt olika ut var tionde år. Den förändringen måste fortsätta.

< Hampus Ericsson (arbetande styrelseordförande) och Carl Backman (vd) i arbetsrummet på Högåsplatsen 3.

Nästa uppslag: Carl Backman är extern vd för JCE sedan år 2018. Tidigare har han bland annat varit vd för Bure och direktör i Fouriertransform.

– Det gäller att hitta rätt risknivå. Under de första åren efter jag tillträtt som vd sa vi ibland, på skoj, att vi hade lite för många ”leomöten”. Alltså möten där man behövde ta Losec och Treo efteråt, eftersom man fick både magsår och huvudvärk av alla de problem som diskuterats. Nu är det många år sedan vi hade ett ”leomöte” senast.

I dag är jce ett helt annat bolag än det Christer Ericsson lämnade över. Men Hampus Ericsson är övertygad om att fadern Christer skulle ha känt igen sig.

– Om han hade levt i dag skulle han säkert ha känt att entreprenörskapet och förändringen har gått vidare i nästa generation.

Ett steg i jce :s förnyelse inträffade 2018. Efter tio år som vd övergick Hampus Ericsson till rollen som arbetande styrelseordförande och Carl Backman rekryterades som vd.

För Hampus Ericssons vidkommande har det inneburit att han kan lägga mer tid på strategiska frågor, även om det fortfarande finns många operationella frågeställningar på agendan.

– Carl Backman och jag talas vid nästan dagligen så vi är väl synkade. Vi har en tydlig arbetsfördelning och kompletterar varandra väl. Framför allt har vi världens roligaste jobb!

”DET MÅSTE FINNAS NÅGON FORM AV UNICITET”

Hur ska jce förändras i framtiden? Och kan man ana denna kommande utveckling genom att teckna ett signalement av dagens jce ? I slutskedet av arbetet med denna bok intervjuar jag vd Carl Backman i styrelserummet – under de vilda takmålningarna – på Högåsplatsen.

» HAMPUS OCH JAG HAR HELA

TIDEN

HAFT EN RIMLIGT ÖVERENSSTÄMMANDE SYN PÅ VILKA

BRANSCHER SOM HAR MEDVIND.«

Utanför fönstret står det göteborgska ruskvädret, med kastvindar och snett slagregn över kastanjerna och buxbomshäckarna bakom Götaplatsen. Carl Backman bär kofta. Det är hans signaturplagg. Under det år som arbetet med boken om jce har pågått har jag sett honom i kavaj vid blott något enstaka tillfälle.

Göteborgsvädret dundrar och visslar.

Carl Backman tillträdde som vd för jce år 2018.

– Hampus och jag har hela tiden haft en rimligt överensstämmande syn på vilka branscher som har medvind, det vill säga vilka teman vi ska investera i, säger han.

Vilka teman är det?

– Vi har valt fyra breda områden som vi successivt försöker att snäva in. Det första området är professionella tjänster. Det är till exempel Semcon och Knowit. Där har jce enorm kunskap. Det andra är mjukvara, till exempel Consafe Logistics. Digitaliseringen är ett högintressant område som vi vill fördjupa oss i. Det tredje området är produktionsindustri. Det kan exempelvis handla om Bruks Siwertell som i huvudsak producerar utrustning för bulkhantering. Men det är exempelvis också träförädlings- och pelletsbolagen i Sydamerika. Det fjärde området är trygghet och säkerhet, till exempel Baltic. Göteborgsvädret väsnas utanför villans gamla, vita fönsterramar.

Carl Backman säger:

– Under de senaste åren har vi aktivt letat efter bolag som överensstämmer med dessa teman. Men vi har högt ställda krav. Om vi ska vara intresserade av att investera vill vi se en lönsamhet på minst femton procent per år och det ska finnas tillväxt i bolaget. Det måste dessutom finns någon form av unicitet så att bolaget kan prestera bättre än konkurrenterna. Det kan handla om ett geografiskt monopol eller patent. Denna unicitet kan ta sig många olika uttryck.

Föregående uppslag: Semcons huvudkontor på Lundbystranden lyser upp kvällen vid Göta älv.

< Johan Lövqvist var tidigare vd för Tenson. Han tillträdde som vd för Baltic samband med JCE:s förvärv av bolaget år 2019.

> Baltics flytvästar i aktion. Det svenska bolaget Baltic tillverkar allt från enkla barnflytvästar till mer avancerade, självuppblåsbara, västar. Kunderna kan vara allt från barnfamiljer eller tävlingsseglare till yrkespersoner inom professionell sjöfart.

Under samtalet i jce :s styrelserum, med den blåsiga Göteborgsdagen fladdrande utanför fönstret, funderar jag på denna carlbackmanska glosa. Unicitet. Jag är osäker på om jag har hört detta ord förut. Jag skrollar diskret i Svenska Akademiens ordbok saob på nätet. Självfallet finns unicitet. Det är belagt i svenskan redan år 1904 och används för att beteckna att något är unikt. Carl säger:

– Det första bolag inom säkerhetsområdet som jce förvärvade var Baltic. Det är ett bolag som alltid haft en fantastisk förmåga att tjäna pengar. Det fanns dessutom en stor produktportfölj och ett starkt varumärke. Vi lyckades få med oss Johan Lövqvist som vd och han kunde också komplettera teamet längs vägen. Jag känner att Baltic verkligen är ett exempel på den typen av bolag som vi söker – ett bolag med stark marknadsposition, goda tillväxtmöjligheter, en unik profil och väldigt hög kompetens.

jce har ägnat de senaste åren åt att identifiera fyra områden. Men vad kommer att hända framöver?

– När vi har nått en kritisk volym inom ett område får vi en kritisk massa att bygga vidare på. Det gäller till exempel förvärvet av Octofrost där vi nu har möjlighet att addera fler bolag av samma slag och vinna samordningsfördelar. Det kan säkert tillkomma nya områden framöver. Ett sådant är livsmedelsproduktion. Vi blir fler människor på jorden. Vi behöver äta. Marknaden kommer att växa. Och jce kommer att fortsätta att utvecklas. Men den stora tillgångsmassan i jce är fortfarande digitalisering, mjukvara och skogsbruk. Och det ligger helt i linje med jce :s strävan efter hållbarhet.

Carl Backman fortsätter:

– Hampus har skapat en proffsig och framåtlutad företagskultur, kombinerat med en stabil finansiell plattform. jce var moget för att öka tillväxten. Han anställ-

< Mötena med JCE Family Office utgör en viktig kontaktyta mellan ägarfamiljen och bolagen. Här har representanter för familjen Ericsson, ledningsgrupper och JCE:s styrelse samlats utanför JCE:s huvudkontor i samband med mötet september 2022.

» DETTA HALVSEKEL FÅR BETRAKTAS

SOM EN GANSKA BRA BÖRJAN.DET

ÄR MYCKET SOM ÄR ANNORLUNDA

JÄMFÖRT MED 1971.«

de mig som vd för att jag skulle hjälpa till med detta. Sedan år 2018 har vi investerat runt 850 miljoner i nya bolag och startups. Det är mycket fokus på framtidsbranscher och hållbarhet, en nyckel för att säkra framtida tillväxt.

850 miljoner. Jag antecknar denna siffra. Det är några miljoner i veckan.

Göteborgsvädret visslar och dundrar.

ETT HALVSEKEL ÄR EN BRA BÖRJAN

Nu börjar det bli dags att summera jce :s första halvsekel.

Detta halvsekel får betraktas som en ganska bra början.

Det är mycket som är annorlunda jämfört med 1971. jce verkar inte bara i en annan värld.

Det finns också skäl att återvända till den dag som inledde denna skildring –styrelsemötet den 7 september 2021. Det var ett styrelsemöte som många andra, och alla styrelsemöten är ett slags mikrokosmos. De rymmer via traditioner och oskrivna koder alltid ögonblick som i någon mån speglar en företagstradition. Att ett styrelsemöte också speglar framtiden är en självklarhet.

Styrelsemötet den 7 september 2021 äger rum i ett av de högre våningsplanen på Semcons huvudkontor på Norra Älvstranden i Göteborg. Placeringen är i sig ett kondensat av jce :s och Göteborgs historia. I de miljöer som är synliga genom fönstret låg en gång Götaverken, periodvis världens största skeppsvarv. När Götaverken drabbades av varvskrisen på 1970-talet klev Consafe in i manegen som tillfällig räddare av den svenska varvsindustrin. Christer Ericssons bostadsplattformar kombinerade entreprenörsanda och den kompetens i världsklass som fanns hos Götaverken Arendal.

I dag är de göteborgska storvarven borta. Göteborg har transformerats från industristad till postindustriell kunskapsmetropol.

Frågan är om det överhuvudtaget finns så många fler gemensamma nämnare kvar sedan varvstiden på Norra Älvstranden än familjen Ericssons närvaro.

1977 var det Götaverken.

I dag är det Semcon.

Ett nytt Göteborg är här. Och ett nytt jce .

Det finns ett samband.

”VI KAN UNDERLÄTTA FÖR MÄNNISKOR”

Den 7 september 2021 är en milt disig och blåsig höstdag. Det är fortfarande sommarlyster över älven. De tröga gröna matarbåtarna, som gått från Trollhätte slussar i gryningen, passerar. Om någon hade öppnat ett fönster under detta styrelsemöte hade vi antagligen kunnat höra pålkranarna från Gullbergsvass.

Det nya Göteborg byggs i rasande fart.

Vid en Powerpointpresentation för styrelsen står Semcons vd Markus Granlund i prydlig vit skjorta (men ingen slips) och berättar om Semcon. Styrelseledamoten

Niklas Flyborg skjuter in någon fråga. Han får svar av både Markus Granlund och Carl Backman.

Markus Granlund förefaller vara en typisk vd i ett jce -bolag: mycket stadigt förankrad i verksamheten, med stort siktdjup framåt, försiktig när han rör sig bortom sina prognoser. Gång på gång återvänder han till konsultbolaget Semcons kärna –att hitta it -lösningar som gör människors vardag enklare. Han nämner forna tiders tekniska manualer, hur hopplöst det inledningsvis var under den digitalisering som

< Markus Granlund är vd för Semcon sedan 2012. Innan han tillträdde som vd för Semcon var han bolagets chefsjurist.

> Omdaningen av stjärnarkitekten Ernst Torulfs gamla villa till JCE:s huvudkontor har varit varsam. Här står de spröjsade pardörrarna på glänt mot den stora balkong som har blivit en populär fikaplats för JCE:s medarbetare.

då ännu inte var värd namnet, då ingenjörer och konstruktörer istället för vettiga it-lösningar kunde ställas inför scenarier då de tvingades plöja hundratals eller tusentals pdf-sidor.

Han säger:

– Vi kan underlätta för människor.

Och det är tveksamt om Markus Granlund är medveten om att han även i detta ögonblick – när de gamla orange Götaverkskranarna skymtar i fönstret – oavsiktligt knyter samman jce :s 1970-tal och 2020-tal på Norra Älvstranden.

För just manualerna – den tekniska beskrivningen – var en historia för sig på Consafes bostadsplattformar. En bostadsplattform består av miljoner enheter –bultar, rör, strömbrytare, ledningar, bärande balkar.

Det var skriftliga instruktioner om allt från livbåtar till installation av kylskåp. Det gängse förfaringssättet på 1970-talet var att förvara denna dokumentation i pärmar.

En sådan enorm ansamling av pärmar är – i vid bemärkelse – en manual. Vikten för dessa pärmar mättes inte i kilo utan i ton.

Det inofficiella rekordet på Götaverken var offshoreriggen Balmoral där enbart den uppsättning pärmar som av säkerhetsskäl måste förvaras på plattformen vägde nästan tretton ton.

I leveransvillkoren från varvet ingick två sådana omgångar manualer. Det var totalt drygt tjugosex ton papper och ringpärmar. Tjugosex ton!

I perspektivet av en sådan berättelse blir Semconchefen Granlunds trygga förvissning om it -lösningarnas absoluta nödvändighet högst begriplig.

» DET ÄR INTE BARA ATT OFFSHORE

HAR ERSATTS AV INVESTERINGAR

I MJUKVARA, DIGITALISERING,

PRODUKTIONSINDUSTRI OCH SÄKERHET.«

”INGET KONSTIGT OM MEDARBETARNA VILL FÖRÄNDRA VÄRLDEN”

När jce nu har inlett sitt andra halvsekel finns det skäl att lite i marginalen uppmärksamma de konkreta följderna av att ledarskapskulturen har förändrats. Den kursförändring som präglat jce sedan 2010 har inte bara handlat om en medveten förändring av intressen och investeringar. Det är inte bara att offshore har ersatts av investeringar i mjukvara, digitalisering, produktionsindustri och säkerhet.

Det gäller också sättet att styra verksamheterna.

Fartyget jce styrs inte på samma sätt som när sjökaptenen Christer Ericsson lämnade över rodret till Hampus Ericsson. Det går i praktiken att fråga vem som helst i firman. Inför arbetet med denna bok har före detta och nuvarande medarbetare bidragit med upplysningar. Några arbetade nära Christer Ericsson redan på 1970-talet. Det är, som det heter, numera soignerade herrar som gärna pratar om gamla tider över en wienerschnitzel och en liten kall op på Kometen. Men det kan också vara unga nyrekryterade medarbetare – kanske inte matroser, men åtminstone understyrmän och underbefäl på jce -skutan.

Oavsett vem jag frågar får jag – med lite olika perspektiv – svar som pekar i samma riktning. Hampus Ericsson är en helt annan ledarpersonlighet än fadern. Christer Ericsson kunde framträda som företagspatriark i den gamla stilen – auktoritär och entreprenöriell, med näsan djupt ner i verksamheten. Även sedan han officiellt hade pensionerat sig följde han bolagen med intensiv nyfikenhet, fram till sin död sommaren 2016, då han förolyckades i en fiskeolycka utanför Marstrand.

1970-talets fotografier på Christer Ericsson i overall och med stålborste i handen var naturligtvis kavata arrangemang för att göra pressfotograferna glada. Men de gömmer ett djupare korn av sanning.

< JCE-flaggan är målad av konstnären Niklas Amundson.

Nästa uppslag: JCE på besök hos

Hampus Ericsson – det säger alla – vinnlägger sig noggrannare om att upprätthålla skillnaden mellan ägaransvaret och det operativa ansvaret.

Men framför allt – säger alla – har Hampus en icke-auktoritär ledarstil, ett mjukare sätt att möta människor. Eller som han själv uttrycker det:

– Christer kom från 1970-talsskolan. Jag är väl mer ett barn av 2000-talet och dess ledarstil.

Christer Ericsson var – liksom Hampus – en duktig lagspelare. Men Hampus låter medspelarna ta större plats. jce :s gamla paraddistans – att utmana gamla traditioner – kan därigenom ta sig nya uttryck på 2020-talet. Eller som Hampus Ericsson uttrycker det:

– jce är bra på att bygga framgångsrika bolag tillsammans med våra duktiga medarbetare. Hos jce är det inte några konstigheter när personalen vill förändra världen, det vill vi ägare också.

Semcon. Från vänster: Ulf Gillberg, Louice Rosdahl, David Andersson, Karin Dennford och Johan Martinsson.

» DET HAR VARIT

FASCINERANDE

ATT VARA MED OM JCE:S FÖRÄNDRING OCH FÖRNYELSE

ÖVER ÅRTIONDEN.«

”VI HAR GJORT ALLT DET HÄR TILLSAMMANS”

Hampus, vi närmar oss slutet på berättelsen om jce:s första femtio år. Du föddes 1972 och har vuxit upp med jce. Du har sett verksamheten både från in- och utsidan. Hur skulle du kort sammanfatta jce:s period sedan starten 1971?

– Det har varit en spännande resa med många äventyr sedan min pappa sjökapten

J Christer Ericsson klev i land och grundade jce . Det har varit stora framgångar och många motgångar. Det har varit lärorikt. Vi vet att det snabbt kan gå utför. Därför

är vi alltid ödmjukt tacksamma när det går bra för jce . Vi vet också att hårt arbete lönar sig och att när allt faller på plats finns det inget bättre än att se det kombinerade resultatet av allas arbetsinsats. Exempel på det är bland annat Green Circle, Cybercom och Bruks Siwertell.

– Det har också varit fascinerande att vara med om jce:s förändring och förnyelse över årtionden. Det är en spännande historia som förtjänar att delas med alla anställda och med dem som någon gång har haft eller kommer att ha med jce att göra. Jag tror att det är dynamiken med framgångar kantat med motgångar som gör jce till en spännande historia. Alla gillar att läsa om framgångar – men, ärligt talat, att läsa om motgångar gillar nog många än mer. Vår berättelse gör oss helt enkelt mer mänskliga och trovärdiga. Jag är glad över att ha varit delaktig i jce:s historia med Christer, alla medarbetare och för förmånen att få leda jce sedan 2009.

På 1980-talet visste alla svenskar vad Consafe var. I dag är jce inte lika känt för den breda allmänheten. De som kommer ihåg Consafeepoken undrar nog hur det var att jobba nära entreprenören Christer Ericsson.

– Det var både kul och utmanande! Christer pratade alltid affärer med mig. Det gjorde han redan när jag var barn. När jag var liten förstod jag bara en liten del av

»DET FANNS POTENTIAL, DET FANNS EN FIN KÄRNA

ATT UTVECKLA OCH MÅNGA

BRA MEDARBETARE SOM

KUNDE HJÄLPA TILL.«

det men det gav mig ett intresse för affärer. Jag beslutade tidigt att jag skulle ha en bra utbildning och att jag skulle ha haft ett externt jobb innan jag eventuellt skulle börja i familjeföretaget. Det känns i dag som ett klokt val för härigenom vann jag respekt både från Christer, mina kolleger och från externa parter. Eftersom vi hade olika bakgrunder kompletterade Christer och jag varandra väl under de år som vi jobbade tillsammans.

– Som entreprenör var Christer bra på att starta eller köpa bolag – mina styrkor är att bygga upp och utveckla verksamheterna. När Christer och jag arbetade tillsammans hade vi en väldigt nära och bra dialog som skapade betydande värden för jce. Christer trodde stenhårt på sina idéer och många var bra, men inte alla. Även jag kan vara envis, vi hade många och långa diskussioner, som i slutändan ledde till något bättre. Vi var överens om mycket, men inte allt, därför valde jag att lämna jce 2006.

När du återvände till jce 2009 för att ta över ansvaret var det mitt i den globala finanskrisen. jce hade höga banklån och stora förluster. Hur kände du inför att ta över ett jce i kris?

– jce var skadeskjutet av den globala finanskrisen, med enorma förluster och stora utmaningar framför sig. När jag fick frågan att ta över mitt i finanskrisen hade det varit mycket lättare för mig, både personligen och för min familj (jag var nybliven småbarnspappa), att bara tacka nej till uppdraget.

Det fanns ingen skyldighet eller några krav på mig men jag kände ett stort ansvar för jce och alla anställda. Jag kände också att det fanns en möjlighet att vi kunde ordna upp detta. Det fanns potential, det fanns en fin kärna att utveckla och många bra medarbetare som kunde hjälpa till. Kunde vi skapa ordning och reda, få bolagen lönsamma och sedan utveckla dem över tid så kunde vi vända jce från att bara släcka bränder till att skapa vinst och framåtanda.

Föregående uppslag: Hampus Ericsson på en av många vandringar för att bestämma sträckningen av Majorebergsleden och inventering av den biologiska mångfalden.

< Hampus Ericsson och Kristian Wedel vid en av de intervjuer som har legat till grund för denna bok.

– Det var uppenbart att det skulle krävas en intensiv arbetsinsats under en lång period för att vända skutan och det fanns inga garantier för att det skulle lyckas.

Utmaningen var enorm och utgången högst osäker. Jag tvekade dock aldrig att ta mig an ansvaret och uppgiften som vd för jce

Sedan finanskrisen har jce gjort en ”turn-around”. Hur skulle du beskriva arbetet med att vända jce till vinst?

– Från 2009 var det aldrig någon tvekan om att det var jag som styrde. Christer gav mig helt fria händer att leda jce , vilket var ett villkor från min sida och en förutsättning för att få arbetsro. Det krävdes mycket hårt arbete och hjälp av våra duktiga medarbetare. Men om jag ska försöka sammanfatta kokar det ner till att vara påläst, inlyssnande och att kavla upp ärmarna och kämpa varje dag.

– Vi skapade tydliga ägardirektiv, ordning och reda samt en tydlig ansvarsfördelning för att vi skulle kunna fokusera på kärnverksamheterna. På grund av jce :s utsatta läge införde vi ett temporärt investeringsstopp och arbetade efter principen att bygga upp, sälja eller lägga ner för att rensa upp i den spretiga portföljen.

– Vi var tvungna att på kort tid skapa vinster och likviditet för att förekomma eventuella bankkrav som hade kunnat vara förödande. Styrelserna och ledningsgrupperna inom jce förstod att det är vinster som skapar trygghet för de anställda, ekonomisk handlingsfrihet och möjlighet att utvecklas. Vi lyckades och jce överlevde:

2009 hade jce 1,5 miljarder i nettoskuld.

2015 hade jce 1,5 miljarder i nettokassa.

2021 hade jce sitt bästa operationella resultat sedan starten.

– Vi är väldigt tacksamma för resultatet 2021, dock får man beakta att det följer ett par år av kraftiga ekonomiska stimulanser. I dag är jce ett helt annat bolag

< Kristian Wedel, bokens författare, intervjuar Hampus Ericsson på JCE:s huvudkontor. Kristian Wedel har skrivit en rad prisbelönta och uppmärksammade böcker med bäring på Göteborg och Göteborgs historia.

än det jag tog över 2009, men Christer skulle nog känna igen sig i jce :s själ och kultur. Jag är tacksam för vad Christer hade skapat och för att han lät mig ta över ansvaret för att leda jce in i framtiden.

Under intervjuerna har du gång på gång understrukit ett lite svårbegripligt ord: ”jcekulturen”. Vad är jce-kulturen?

– Det är främst viljan till förändring och det brinnande intresset för att omfamna det nya. Men jag har också en djup övertygelse om att vi på jce även har andra egenskaper som skiljer oss från andra – vi är annorlunda på ett bra sätt. Vi är inte ett traditionellt riskkapitalbolag, men vi är inte heller traditionella entreprenörer.

Vi är jce . För att lyckas och samtidigt trivas behöver vi ha både hjärta och hjärna. Det tycker jag att vi har inom jce .

Hur stor betydelse har jce-kulturen för framgångarna?

– Den är central för jce :s framgångar och långsiktiga överlevnad. Vi har en kultur där vi vågar satsa och ta initiativ och där misslyckanden ses som en erfarenhet. Det är en kultur där människor kan växa, som attraherar smarta medarbetare och skapar professionalism. Vi jobbar i team, samarbetar och har korta beslutsvägar.

Jag är övertygad om att jce -kulturen till stor del förklarar våra framgångar och hur vi hanterar motgångar.

– Jag hoppas också att min ledarstil bidrar till jce -kulturen. Jag är ingen ”machochef” som pekar med hela handen. Jag är mer diplomatisk, även om jag inte tvekar inför tuffa beslut. Jag försöker leda och utveckla jce genom diskussioner. Samtidigt är jag och alla runt omkring mig medvetna om att det är jag som har det yttersta ansvaret för jce :s utveckling.

» DET ÄR FRÄMST VILJAN

TILL FÖRÄNDRING OCH DET

BRINNANDE INTRESSET FÖR

ATT OMFAMNA DET NYA.«

Vad är jce:s långsiktiga mål och syfte? Och om någon bad dig formulera några grundtankar om hur jce ska uppnå dem – vad skulle du säga då?

– jce :s långsiktiga mål är i första hand att vara familjen Ericssons ägarbolag som ska ge en bra och jämn avkastning över generationer. Det låter inte så spännande, men det är en förutsättning för att uppnå syftet att jce ska vara en del av samtidens och framtidens lösningar. Vi kommer att vara med där det händer, när det händer.

– jce ska också vara en schysst arbetsplats där vi har en professionell ”framåtlutad” organisation som gör oss till en attraktiv partner. Vi ska dessutom ha en bra avkastning över tid för att skapa handlingsfrihet, kunna investera i framtidens produkter och tjänster samt nya bolag. jce -kulturen skapar helt enkelt en grogrund för att bygga bolag tillsammans med duktiga och drivna medarbetare.

– På Christers tid talade vi om att ha en diversifierad verksamhet, jobba internationellt och vara försiktiga med banklån. Detta är en bra och sund tanke, men jag skulle vilja lägga till: Ha en tydlig målbild. Verka långsiktigt. Hitta de rätta talangerna. Ha kundfokus. Var positiv till förändringar och anamma det nya. Identifiera kärnverksamheten och bli bäst. Gör färre misstag än konkurrenterna. Och slutligen: var nära bolagen, gör alltid affärer och ha en likviditetsbuffert!

Vad betyder ”vara nära bolagen” och ”vara positiv till förändringar” i praktiken?

– Att vara nära bolagen och att vara positiv till förändring hänger ihop. Rent praktiskt kan det vara ett telefonsamtal, månadsmöten eller regelbunden rapportering, alltså både informella och formella kanaler på olika nivåer i organisationen. Att vara nära bolagen visar på intresse och engagemang, men skapar också utrymme att hantera risker och agera snabbt på hot eller möjligheter.

» JCE:S LÅNGA HISTORIK OCH VÅRT

LÅNGSIKTIGA AGERANDE SKAPAR

FÖRTROENDE

– VI HAR JU ETT FACIT

SOM STRÄCKER SIG 50 ÅR TILLBAKA.«

< Dörren till JCE:s huvudkontor på Högåsplatsen Göteborg står alltid öppen för bra förslag.

För att jce som ägare ska kunna fatta de rätta besluten måste jag och mina medarbetare vara pålästa och föra en kontinuerlig dialog. Vi arbetar nära bolagen för att kunna utveckla dem och för att skapa en konstant förändring. Vi måste våga att gå in i helt nya branscher. Det har vi alltid gjort. Det ska vi alltid göra.

Hur viktiga är hållbarhetsfrågorna för jce?

– Intresset för hållbarhet har alltid funnits med och kommer inte minst från vårt intresse och engagemang för skogen. Hållbarhet är viktigt och det är en integrerad del av verksamheten, vilket innebär att hållbarhet är en del av alla affärsplaner och en obligatorisk punkt på varje styrelseagenda. jce ser hållbarhet ur ett bredare perspektiv än bara miljöfrågor, vilket bland annat inkluderar frågor som jämställdhet och antikorruption. I framtiden kommer även andra och fler frågor att vara viktiga. Vi är flexibla och anpassningsbara och vill fatta de rätta besluten. Oavsett vilken fråga det rör sig om kommer jce att försöka agera genom handling och goda exempel.

jce ägs i dag av andra generationen Ericsson. För att säkra långsiktigheten för jce och styrningen för kommande generationer har ni bildat ett jce Family Office. Vad är fördelen med ett familjeföretag och ett ”Family Office”?

– Den största fördelen som familjeföretag är troligen våra snabba beslutsvägar. Vi försöker minimera byråkratiska processer. Vi har till skillnad från noterade bolag inte ett stort antal aktieägare, som kontinuerligt ska informeras om vad som händer eller inte händer i bolagen. Vi behöver inte lägga kraft på att kvartalsvis redovisa vår utveckling. Däremot har vi ett Family Office-möte i maj varje år där deltagare från ägarfamiljerna, från det man fyllt 18 år, får en årlig uppdatering av verksamheterna i jce

– Min erfarenhet är dessutom att många anser att det är roligt och spännande att det finns en familj som är ägare. Det öppnar dörrar inte bara i Sverige utan även internationellt. jce Family Office ska hjälpa oss att bibehålla familjekänslan och säkra att jce långsiktigt styrs på ett professionellt sätt. Jag är övertygad om att jce:s struktur med Family Office bidrar till en tydlighet och långsiktighet för familjen Ericsson och alla medarbetare.

Är det lättare att gilla ett familjeföretag?

− Ja, jag tror och hoppas det. Jag upplever att våra anställda känner en trygghet med oss som ägare. Jag upplever också att våra kunder känner en trygghet med jce som familjeföretag. jce :s långa historik och vårt långsiktiga agerande skapar förtroende – vi har ju ett facit som sträcker sig 50 år tillbaka.

– Vi har upplevt att många som vill sälja sina familjebolag uppskattar jce som köpare på grund av att vi också är ett familjeföretag. Det skapar en igenkänningsfaktor och trygghet. Till detta läggs hållbarhetsarbetet som jag tror bäddar för en renässans för familjeföretagen. Nu märker vi att folk söker sig till oss för att jce som familjeföretag har en spännande historia. Vi inspireras även av andra framgångsrika familjeföretag och jobbar efter devisen att vi alltid kan bli bättre.

En verksamhet som vi inte har talat mycket om i boken men som är en väsentlig del av jce är skogen. jce har stora skogsfastigheter i Sverige. Jag förstår att skogen engagerar familjen Ericsson och ligger er varmt om hjärtat.

– Familjen Ericssons naturintresse är förklaringen till skogsägandet och skogsägandet är förklaringen till vårt engagemang för hållbarhet. Claes Berg är operativt ansvarig för våra skogsinnehav och har arbetat länge med oss.

< ”För att lyckas och samtidigt trivas behöver vi ha både hjärta och hjärna.”

Claes brukar skämtsamt säga att ”vi fick honom med inventarierna” när jce 1994 köpte skogsfastigheterna av firman Bark & Warburg. Det var startskottet för vår satsning på skogen.

– Skogen och den biologiska mångfalden är en av nycklarna till en hållbar framtid. Vi lägger mycket energi på dessa frågor. Som exempel kan nämnas skapandet av en vandringsled tillsammans med naturskydd i Uddevalla, skogsbruksplaner och viltvårdsplaner. Vi undersöker bland annat möjligheterna att skapa gäddvatten, vi vill förbättra för öring och lax att vandra och vi ser över vilka träd som är lämpliga att plantera i framtiden. Nyckeln är att skogsbruket ska vara långsiktigt hållbart och jag ser det som en del av de framtida lösningarna för ett hållbart Sverige.

Har ni alltid haft med er naturintresset?

– Ja, Fabienne och jag är uppväxta på gården Österbodarne som ligger på landet utanför Alingsås. Naturen har alltid varit ständigt närvarande i våra liv. Mamma och pappa tog tidigt med oss till skogen för att plocka svamp, vandra eller titta på djuren. Även havet var ständigt närvarande, med turer till naturvikar eller långseglingsstrapatser till norska fjordar.

– En storm stoppade inte Christer och det gjorde inte saken bättre att han heller aldrig kollade på väderprognoser före en seglats. Oftast gick det bra, men när Christer och jag höll på att sjunka med segelbåten Stolt i full storm utanför Hirtshals i Danmark var det lite väl spännande. Med min uppväxt fick jag både en respekt för och en kärlek till naturen som jag bär med mig som vuxen och företagare. Jag ser dock med oro på den ständigt pågående klimatförändringen.

»DET

VIKTIGASTE SKÄLET TILL

VÅRA FRAMGÅNGAR ÄR INTE ATT

TVÅ GENERATIONER ERICSSON HAR

VARIT FRAMGÅNGSRIKA, UTAN ATT

VI HAR HITTAT MEDARBETARE SOM

STRÄVAR ÅT SAMMA HÅLL.«

Vad ser du när du betraktar jce i dag?

– Med risk för att jag upprepar mig vill jag verkligen understryka att det är fantastiskt att vi tillsammans har lyckats åstadkomma det här. Det finns få företagsgrupper i Sverige, inte minst om man enbart räknar familjeföretag, som har skapat så många fina bolag med miljardomsättning inom så många olika branscher. Men vi ska ha klart för oss att det inte är jag – och inte heller min far – som är den yttersta orsaken till framgångarna.

Vad är då orsaken till framgångarna?

– Det är att vi arbetar nära personalen i alla våra bolag. Dialogen och samarbetet mellan ägare och bolag skapar bra dynamik och snabba beslutsvägar. Vi strävar efter balans mellan krav och uppmuntran. Det är mänskligt att fela, men vi får inte vara slarviga och vi måste göra färre misstag än våra konkurrenter.

– Men det viktigaste skälet till våra framgångar är inte att två generationer Ericsson har varit framgångsrika, utan att vi har hittat medarbetare som strävar åt samma håll. Det har skapats en känsla av att allt är möjligt. Det är de anställda och deras förmågor som är jce :s värde. Alla är viktiga och kan göra skillnad. Och jag försöker vara en god och visionär ledare.

Och hur blir du det?

– Jag följer min inre kompass.

»JCE:S BOLAG TECKNAR

ALLTID EN TIDSBILD. DET

ÄR EN FÖRÄNDERLIG BILD.«

STABILITET, NÄTVERKSBYGGANDE OCH FÖRÄNDRING

jce:s bolag tecknar alltid en tidsbild. Det är en föränderlig bild. Men det är också en bild av kontinuerligt och långsiktigt ägande, av enträgenhet, målmedvetenhet och entreprenörskap.

Den initierade läsaren kommer att notera att flera nyförvärvade jce-bolag saknas i denna genomgång. De har helt enkelt tillkommit så sent att de ännu inte har hunnit bli en del av jce:s historia. Däremot är de en del av jce:s framtid. Det gäller exempelvis jce-bolaget OctoFrost, som levererar industriella frysar över stora delar av världen – och därmed på ett klimatsmart sätt hjälper kunderna att hantera livsmedel så att svinn minimeras. Det är det nyförvärvade Tysklandsbaserade Singer & Sohn, som i trettio år har bistått livsmedelsindustrin med effektiva och hygieniska förpackningslösningar. Det är kunskapshuset Nohau, som stöttar svenska industribolag med utvecklingsverktyg för inbyggda system.

Bland de nyinvesteringar där jce inte är majoritets- eller huvudägare märks exempelvis Embellence – en koncern som äger flera premiumvarumärken inom tapeter, textil, mattor och annan heminredning. Embellence omsätter 650 miljoner kronor. jce är med sina nära 13 procent en av bolagets största aktieägare.

Dessa bolags inträde i jce-familjen är exempel på den kontinuerliga utvecklingsprocessen – en process som i sin tur vore omöjlig att förstå utan att beakta nätverkens betydelse för dagens jce. Nätverken består inte enbart av nyckelpersoner och personal utan också av yttre nätverk i form av kompetenta personer –med skilda kunskaper och perspektiv – i jce:s och bolagens närhet.

Dessa inre och yttre nätverk har bidragit till att skapa jce och kommer att bidra till att omforma jce i framtiden.

SNABBFAKTA OM JCE

• Grundat 1971 av sjökapten J Christer Ericsson

• Total omsättning: ~5 mdkr (2021)

• 60+ nationaliteter

• Äldsta bolaget grundat 1897 (Klöckner GmbH)

• 5 000+ anställda

• Antal bolag: 30+

• 35 000+ hektar skog

• 45% av marken är naturskyddad

• Representerade i 4 världsdelar

• 20 000 000+ träd planterade sedan 1994

SAMMANSLAGNING :

BRUKS SIWERTELL GROUP

BJÄSSARNA I HAMNEN OCH I SKOGEN

Det ter sig som två olika planeter – men egentligen är det bara en fråga om produktutveckling. År 1835 började smeden Anders Jonasson i Moheda tillverka skogsvagnar på beställning. De blev populära och med tiden växte smedjan. Senare blev den integrerad i industriföretaget Bruks, som har sina rötter Hälsingland. Hos Bruks hade två bröder börjat tillverka skogsvagnar 1954. På 1960-talet var både Mohedavagnen och Bruksvagnen välbekanta begrepp för svenska skogsbrukare. Bruks Mekaniska öppnade efter hand tillverkning av flishuggningsmaskiner Arbrå, och har sedan förenat sina egna innovationer med produkter och idéer från flera internationella företag, däribland Klöckner och Rockwood. JCE blev ägare till Bruks år 2006.

I en helt annan del av Sverige – Bjuv – hade år 1974 verkstadsbolaget Siwertell bildats, och samma år sålde de sin första fartygslossare, till ett företag i Holland. Fartygslossaren baserades på Arkimedes skruvprincip. År 2018 gick Bruks och Siwertell samman. Därmed startades en ny koncern – Bruks Siwertell Group – med JCE som majoritetsägare. Den andra storägaren är det finska logistikföretaget Cargotec.

I dag tillverkar Bruks Siwertell maskiner som kan räknas till branschens verkliga bjässar. Det handlar om utrustning som hanterar – lastar, lossar, lagrar, transporterar – torrbulksvaror, det vill säga exempelvis flis, säd, svavel, biopellets, gödsel och cement. Det rör sig om allt från mobila maskiner för mindre hamnar och med lägre kapacitet, till gigantiska

maskiner med mycket hög kapacitet – upp till 12 000 ton per timme när torrbulksvarorna ska lastas eller lossas från fartygen. Man hanterar alltså ett par ton sekunden.

Bruks Siwertell tillverkar också maskiner som används för stackläggning, det vill säga för att bygga jättelika högar av torrbulksmaterial.

Bruks Siwertell tillhandahåller och tillverkar maskiner och metoder för hantering av torrbulksmaterial till industrier som biobränsletillverkare, hamnar, sågverk och pappersindustrin. Dessutom har koncernen en stor internationell närvaro med verksamheter USA, Tyskland, Litauen, Kina, Filippinerna och Taiwan. Omsättningen var år 2021 nästan två miljarder kronor.

Bruks Siwertells största lossare väger flera hundra ton. Ändå är inte torrbulkslastarna det största som tillverkas inom koncernen. I den gamla Bruksfabriken i Arbrå tillverkas enskilda flishuggningsmaskiner, men det går också att beställa en komplett undervåning till ett sågverk.

Om smeden Jonasson Moheda hade kunnat förflytta sig till 2020talet en tidsmaskin skulle han troligen varit imponerad.

Peter Jonsson är vd för Bruks Siwertell: – Ibland känns det som om Bruks Siwertell är ett ”litet ABB”. Vi har en väldig bredd. Det kan till exempel vara en ny hamn som ska byggas. Eller också är det en kund som redan har en hamn, men där något nytt ska byggas. Eftersom tillståndskraven blir allt hårdare har vi med vår kompetens

möjlighet att vara extremt konkurrenskraftiga. Våra system är helt slutna, så det bildas minimalt med damm och inget spill när de är drift. Våra lösningar är fantastiskt bra både ur ett hållbarhetsperspektiv och utifrån sin höga effektivitet.

Det kan till exempel också vara ett sågverk som ska effektiveras. Sådana uppdrag tar vi. Sedan är vi ju en av Sveriges främsta leverantörer av skogsmaskiner.

– Vi ligger i frontlinjen när det gäller hållbarhet. Kunderna har tidigare inte ställt så höga krav, men det är på väg att förändras snabbt och vi är redo. Det finns mycket att reflektera över. Varifrån kommer stålet i skogsvagnarna?

Har vi långa eller korta transportavstånd till leverantörerna?

Numera har vi ett hållbarhetsteam inom varje Bruks Siwertellbolag. Det är en stående punkt på agendan vid varje

styrelsemöte. Det är ett sätt för oss att skapa extra tryck i hållbarhetsfrågorna.

Även Hampus Ericsson ser Bruks Siwertells hållbarhetsarbete som en nyckel till framgång.

– I en framtida värld kommer de bolag av den här typen som på allvar lyckas med hållbarhetsfrågorna att bli hjältar. Och jag är övertygad om att Bruks Siwertell kommer att lyckas. Medarbetarna på Bruks Siwertell är oerhört skickliga på att nå marknadsledande positioner i rätt nischer även internationellt. Det äldsta bolaget inom Bruks Siwertell är från slutet av 1800talet. Att arbeta med Bruks Siwertell rymmer alltså inte bara framtidsperspektiv. Det handlar också om att förvalta ett stycke svensk industrihistoria.

CONSAFE LOGISTICS

HAR DU DET SMARTASTE LAGRET?

Varje ögonblick – någonstans på jordklotet – hämtar någon en vara på ett lager. Varje ögonblick packas en vara en låda.

Det kan vara tio eller hundra steg för att hämta den där varan – en kofta eller en hatt eller ett campingtält eller vadsomhelst. Och när sedan varan ska packas kan det hända att lådan är lite för stor. Den som behöver gå tio steg istället för hundra och dessutom har en lagom stor låda har en konkurrensfördel.

Detta – starkt förenklat – är vad Consafe Logistics ägnar sig åt. Med hjälp av avancerade dataprogram hjälper Consafe Logistics sina kunder att optimera och kvalitetssäkra sin lagerlogistik.

Consafe Logistics algoritmer räknar ut den kortaste plockrundan när varor ska hämtas.

Runtom världen byggs och möbleras lager enligt

Consafe Logistics algoritmer.

För varför ska nödvändigtvis varor placeras i olika kategorier? Är det kanske bättre att ställa varor som ofta köps tillsammans nära varandra?

Consafe Logistics har lokala bolag i Sverige, Benelux, Danmark, Norge, Finland och Polen.

Hampus Ericsson är inte förvånad över Consafe Logistics framgångar:

– Consafe Logistics är samtidigt både JCE:s minst och mest kända bolag. Det är det minst kända eftersom min erfarenhet är att väldigt få svenskar skulle kunna säga vad

Consafe Logistics sysslar med. De flesta har väl aldrig ens hört företagsnamnet. Men samtidigt vågar jag nästan lova att alla svenskar någon gång har haft nytta av Consafe Logistics. Bolagets mjukvara för produktflöden genom lager används nästan överallt – till exempel använder sig flera av de välkända bryggerijättarna av systemet. Men det är nog inte så många som öppnar en kall öl på bryggan och skänker en tacksamhetens tanke till Consafe Logistics. På senare år har Consafe Logistics renodlat verksamheten på ett fantastiskt sätt. Bolaget är helt enkelt bäst på plan. – Jag har förresten lagt märke till att jag är den ende av oss som arbetar med bolaget som envisas med att i dagligt tal kalla det ”Logistics”. Alla andra säger ”Consafe”. Consafe Logisitics är i dag det enda operativa bolag som innehåller namnet ”Consafe”. För tjugo år sedan skulle den som pratade om Consafe ha kunnat syfta på en mängd olika bolag som var verksamma med allt från varv och floatel till träprodukter.

I dag är Consafe bara lagerhanteringsmjukvara. Och det är inte så bara.

GRUNDAT

KNOWIT

OCH CYBERCOM DRÖMMEN BLEV SANN

År 1990. Översatt till måttstockarna från en mer traditionell industribransch – exempelvis textilindustri eller verkstadsindustri – skulle kanske motsvarande årtal vara 1800. Eller rentav 1750.

För IT-branschen är det som inträffade år 1990 i princip lika länge sedan. Historia. Nästan förhistoria. Det gör Knowit till en synnerligen ärevördig aktör i den svenska ITbranschen. Mycket äldre ITföretag går inte att hitta.

Fem år senare – 1995 – bildades ett annat företag som också räknas till branschens veteraner: Cybercom. Efter några år korsades JCE:s och Cybercoms vägar på ett sätt som var mycket typiskt för Christer Ericsson, att gripa möjligheter i flykten. Han sålde JCE:s IT-bolag Consafe Infotech till Cybercom och fick betalt med Cybercomaktier.

Därmed blev JCE storägare i Cybercom. Ett par år senare försökte Christer Ericsson slå ihop Semcon och Cybercom. Han stötte på patrull, men försöket är intressant eftersom dessa idéer om (som Christer Ericsson formulerade saken) ett kluster för IT förebådade 2020talets utveckling.

Drygt tio år senare, under Hampus Ericssons ledning, har JCE skapat ett av Nordens största ITföretag, vilket gjordes tre steg: först köpte JCE ut Cybercom från börsen. Sedan såldes 51 procent av Cybercom till investmentbolaget Formica. Slutligen köpte Knowit Cybercom för 2,2 miljarder kronor. I dag äger JCE 8,5 procent av Knowit och är därmed en av de största ägarna i bolaget och med styrelserepresentation. Omsättningen för Knowit 2021 var 4,8 mil

jarder. Koncernen har totalt 3 800 anställda. I kombination med ägandet Semcon har alltså den gamla tanken om ett kluster för ITsektorn slutligen, efter drygt 15 år, förverkligats under ett paraply som delvis kontrolleras av JCE. Knowits verksamhet präglas av bland annat skräddarsydd systemutveckling, digitala kundupplevelser och cybersäkerhetsfrågor. En del av detta arbete och som märks nära konsumenten är ”sakernas internet” – det vill säga när datoriserade apparater hemmet kan prata med varandra så att exempelvis spisen och köksfläkten samarbetar. Hampus Ericsson är imponerad av arbetet inom Knowit: – Cybercom har länge varit en självklar del av JCE-familjen. Knowit, under Per Wallentins ledning, följde jag på intresserat avstånd många år och har ofta varit väldigt imponerad av resultatet. Ledningsgruppen är enastående, med en förmåga att prestera bra motvind. Det ihopslagna Cybercom och Knowit har en väldigt stark ställning på den nordiska marknaden. Tack vare att man är ett svenskt bolag har man också en förståelse för nordiska bolags behov som de internationella jättarna inte kan matcha. Den digitala transformationen kräver en särskild lyhördhet. Sammanslagningen av Cybercom och Knowit är ett fantastiskt exempel på hur det går att manövrera framgångsrikt – med bra fotarbete och kreativa lösningar – en extremt konkurrensutsatt bransch.

GRUNDAT : 1990 · HQ : STOCKHOLM VD PER WALLENTIN · ANSTÄLLDA : 3 800 OMSÄTTNING 4 800 MSEK

JCE FORESTRY

MED HUNDRAÅRIG HORISONT

Göteborg är en hamnstad vid en älv fjärran från de stora skogarna – men det är ett faktum att Göteborg alltid har varit en centralpunkt, på olika sätt, för det svenska skogsbruket.

När fästningen Göteborg byggdes på 1600talet var behovet av timmer till rustbäddar, pålverk och byggnader så stort att det omkringliggande landskapet avskogades. Och redan från slutet av 1700talet började den göteborgska köpmannaaristokratin köpa upp sågar och skogar. Den framväxande industristaden Göteborg grep på 1800talet efter skogar över hundra mil bort.

JCE:s engagemang i skogsbruket kan alltså ses som en mycket traditionellt göteborgsk position näringslivet – en position som tidigare har sett göteborgska profiler som timmerbaronen Oscar Dickson eller järn och trämagnaten

John Hall på Gunnebo.

Skogsförvaltningen sker under samlingsnamnet JCE Forestry och omfattar skog i Sverige, Chile och USA. De svenska skogarna ägs av familjen Ericsson privat, medan den amerikanska skogen ägs av JCE och de chilenska skogarna via den sydamerikanska koncernen.

För JCE:s räkning började skogsförvaltningen på allvar 1994 när JCE Forestry grundlades till följd av förvärvet av Bark & Warburgs skogar från Skanska. Efter hand har ytterligare skogsfastigheter Sverige, Chile och USA förvärvats.

JCE Forestry äger i dag en areal på totalt cirka 35 000 hektar, varav 13 500 hektar i Sverige. JCE Forestrys långsiktiga strategi, förutom att bedriva skogsbruk, är också att

värna om natur och djurlivet. Nästan hälften av arealen är formellt skyddad, framför allt i Chile.

Skogsinnehaven i Chile har varit knutna till familjen Ericsson ända sedan 1987 då Christer Ericsson investerade i chilensk skog, vilket strax därefter följdes av sågverk. För en utomstående svensk betraktare – som främst förknippar Chile med steniga bergsområden – kan det komma som en överraskning att ungefär en femtedel av landets yta är täckt av skog. Chile har en betydande skogsindustri. Samtidigt har Chile ytterst ambitiösa klimatmål med stora nyplanteringsprojekt. Målet är att skogsförvaltningen ska leda till att Chile i mitten av 2000talet blir klimatneutralt.

Hampus Ericsson understryker blandningen av glädje och ansvar när det gäller skogen: – Vi har alltid haft ett starkt naturintresse i familjen Ericsson. Det var pappa som började köpa skog. Det var i Svenljungatrakten. Jag är uppvuxen med en farfar som alltid berättade om hur han jagat tjäder och metat abborre i dessa trakter. Och i dag jagar och fiskar jag med min son Emil i samma skogar som min farfar och Christer jagade och fiskade i. Det är skogsbruk för mig. Jag älskar att veta varifrån maten kommer. Frysen är för det mesta full av mat som vi har fixat själva: lingon, kantareller, vildsvin, lök eller morötter. Familjen Ericsson har också skog i Värmland och Ångermanland. Sammanfattningsvis kan man säga att vi bara äger skog som vi själva trivs att vistas i. Vi hade kunnat maximera avverkningar på ett helt annat sätt om vi

hade velat det. Men vi vill inte, för vi vill själva trivas i skog och mark. Vi i familjen känner ett långsiktigt ansvar för våra skogar. Jag vet också att jag själv aldrig kommer att få se det långsiktiga resultatet av vårt skogsbruk. Vi har en hundraårig skötselplan för skog och fauna. Men vi har förstås också mål på kortare sikt. Vi värnar om vår kulturhistoria. Därför finansierar vi flera arkeologiska utgrävningar i våra skogar. Sedan klappar förstås mitt hjärta för

Majorebergsleden – ett projekt samarbete med Uddevalla kommun för att skapa en vandringsled och frivilligt naturskydd. Det är för Uddevallabornas skull vi gör det. Genom att ha förmånen att vara skogsägare har man ett stort ansvar via skogsbruket och förvaltningen. Det är ofta utmanande, men samtidigt väldigt roligt. Precis som inom våra andra verksamheter arbetar vi långsiktigt och försöker att vara ett gott föredöme.

GRUNDAT

JCE Chile är ett eget litet universum i JCEsfären. Sedan starten 1988 har verksamheten förgrenats en mängd företag. Det handlar inte bara om de chilenska skogarna. Det är också agenturen för Husqvarna på den chilenska marknaden för trädgårds och skogsmaskiner. Och det är sågverk och framställning av biopellets.

Även fastighetsutvecklingsfrågor har präglat JCE Chile. Det började med en tiovåningsbyggnad för butiker och kontor Concepción. På senare år har verksamheten utökats till stora bostadsrättsprojekt och villor i chilenska städer som Santiago, Concepción, Temuco, Puerto Montt, Chillan, Tomé, Talcahuano och Calama.

Vid ett tal samband med JCE Chiles 20årsjubileum sa Christer Ericsson:

– När jag för första gången kom till Chile för ungefär tjugo år sedan, jag stannade en vecka, bestämde jag mig snabbt. I det här landet ville jag bygga upp något som får betydelse inte bara för min företagsgrupp utan även för landet.

Hampus Ericsson har många ljusa och tidiga minnen av JCE Chile:

– Pappa tog med oss till Chile redan när jag var i tonåren. Det var så vi tillbringade våra semestrar, vi semestrade på ställen som pappa behövde åka till. Andra familjer kunde åka till Kanarieöarna på semestern. Vi åkte på grusvägar Chile, tog oss över Anderna, hamnade i Argentina. Jag minns när jag såg chilensk rodeo för första gången. Men

framför allt träffade vi en massa varmhjärtade chilenare. JCE Chile är ett av de äldsta bolagen inom JCE. Just nu bygger vi en solcellspark som kommer att minska utsläppen från vårt sågverk med ungefär en fjärdedel. Vi äger chilenska naturskogar som vi vårdar för att de är vackra och viktiga. Nuförtiden känns det extra angeläget att vi vårdar den skog vi har.

Från och med år 2021 samlas hela den sydamerikanska verksamheten under ett svenskt moderbolag. Det svenska moderbolaget heter i dagsläget Toyama Holding, men avsikten är att byta namn till ”El Morro Group” inom kort. Namnet är en referens till den gård familjen Ericsson har uppe i de chilenska bergen. Gården ligger på en liten kullevilket på spanska blir ”El Morro”. JCE CHILE

GRUNDAT 1988 · HQ SANTIAGO · VD FRANSISCO OLIVOS · ANSTÄLLDA : 500+ · OMSÄTTNING JCE SOUTH AMERICA : 600 MSEK

NYKLIPPTA GRÄSMATTOR OCH SPORTFISKARENS BÄSTE VÄN

Namnet Toyama klingar välbekant för de flesta brasilianare – åtminstone för de brasilianare som någon gång har varit närheten av ett skogsbruk, en byggarbetsplats eller en välskött villaträdgård. Toyama säljer – under eget varumärke – allt från stora generatorer och motorer till motorsågar och gräsklippare.

JCE distribuerar också andra varumärken Brasilien. Till familjen hör Nordtech och Aquabrasil – kända bolagsnamn över hela Brasilien.

Nordtech importerar maskiner för bland annat skogsbruk och trädgårdsskötsel och säljer både egna produkter, under märket Tekna, och andra företags varumärken – till exempel Oregon och Gardena.

Aquabrasil är välkänt på den brasilianska sportfiskemarknaden. Sortimentet omfattar både egna och externa varumärken som säljs via externa handlare. Bakgrunden till bolaget är bland annat att chefen i Brasilien, Renato Fiedler, är en mycket passionerad sportfiskare och därför såg möjligheten att bredda JCE:s brasilianska verksamhet till att även inkludera sportfiske. Affärsmodellen liknar JCE:s övriga verksamheter i Brasilien.

Och apropå varumärken – varumärket Toyama är registrerat i över 150 länder. Toyama har över 450 produkter sortimentet som säljs genom 6 000 olika butiker och varuhus. Bakom varumärkesnamnet Toyama finns en säregen berättelse. Eftersom många av produkterna tillverkades i Asien ville man att varumärket skulle ha ett asiatiskt klingan

de namn. Studier av kartor vidtog. Till slut fann man staden Toyama Japan och detta trevligt japanskt klingande ord fick helt enkelt bli bolagets namn och varumärke för bolagets produkter. Logotypen för tankarna till den röda cirkeln i den japanska flaggan, samtidigt som den syftar på expansion och utveckling.

Hampus Ericsson är imponerad av JCEkoncernens brasilianska del:

– Det är Renato Fiedler som personifierar Toyama. Han är en otroligt skicklig entreprenör. Toyama, som är den största delen av JCE Brasilien, startade 1999. Renato Fiedler och hans kolleger är fantastiskt skickliga på att möta kundbehoven med produktveckling. På senare år har Toyama också varit på offensiven när det gäller expansion grannländerna. Toyamas vilja och ambitionsnivå när det gäller hållbarhetsfrågor känns verkligen lovande inför framtiden.

TOYAMA

GRUNDAT : 1999 · HQ : CURITIBA · VD RENATO FIEDLER · ANSTÄLLDA : 250+ OMSÄTTNING

Har du någon gång tittat riktigt noga på din bil? Alltså riktigt, riktigt noga? Oavsett vilket fabrikat det handlar om, oavsett om det är en personbil eller lastbil, kan du räkna med att den är full av plåtdetaljer som en genomsnittlig användare sällan eller aldrig tänker på. Det är, inser även en okunnig betraktare, avancerade detaljer. De har rentav namn –namn som den ickeprofessionelle bilanvändaren kanske aldrig tidigare har stött på. Det kan vara gavelljuddämpare, golvförstärkare, ett laserskuret värmeskydd, kabelränna, förstärkningsbalk eller påkörningsskydd.

Det är skyddskåpor, fästen och klämmor.

Det är detaljer som ofta är oerhört svåra att tillverka. JCEbolaget Jobro, som har anläggningar i Ulricehamn, Jönköping och Bankeryd, är specialister på denna typ av nästan omöjliga uppdrag. Man har förmågan att framställa dessa plåtdetaljer – och verktyg för att framställa dem – så effektivt att det blir ekonomiskt hanterbart när det gäller prototyper eller korta tillverkningsserier. Jobros produkter gör fordonsbranschen lite smartare, kundvänligare och roligare.

Jobro – som förresten har kunder även inom industrin och energisektorn – är alltså specialiserat på kortserieproduktion och prototyper inom komplexa plåtdetaljer.

Det var en ganska skumpig resa för Jobro innan JCE klev in som majoritetsägare år 2019. Bolaget hade fått nya ägare efter en konkurs i början av 1990talet och var mycket nära att krossas i efterdyningarna av 2009 års finanskris. Istället

reste sig Jobro och belönades flera år rad som gasellföretag – det vill säga ett bolag som växer snabbt och är lönsamt. Sedan Jobro klev in i JCEsfären har utvecklingen åter varit gasellartad. År 2018 var försäljningen 148 miljoner. Omsättningen för år 2021 var ungefär 240 miljoner kronor. Hampus Ericsson är övertygad om att Jobro har en ljus framtid:

– Medarbetarna på Jobro är specialister i en väldigt nischad bransch. De är extremt konkurrenskraftiga tack vare unik kompetens och unik utrustning – framför allt om kunderna behöver små volymer. Eftersom Jobro ursprungligen var en verktygstillverkare, som efter hand började utveckla prototyper, ligger bolaget väldigt nära det som krävs för storskalig produktion. Det finns en enorm kompetens kring simulering och verktygsframtagning. Jobro har korta ledtider och ett unikt sätt att hantera maskin och produktionsfaktorer. Medarbetarna på Jobro är väldigt entreprenörsinriktade – på det viset känns de självklara inom JCE. Den lokala förankringen är också en styrka. Jobro kommer att utvecklas fantastiskt. Det är jag övertygad om.

JOBRO

SEMCON EN GLOBAL KOMPETENSPARTNER

Christer Ericsson var inte den enda entreprenören under det sena 1900talet som hade en bakgrund som trummis.

Även Västerås fanns det en entreprenör som var före detta trumslagare – den danske ingenjören Arvid Hansen. År 1980 grundlade Arvid Hansen ingenjörskonsultföretaget Semcon. Hans danska påbrå kan anas namnet ”Scandinavian Engineering and Marketing Consultants”. De första åren kunde familjen Hansen ha Semcons personalfester trädgården, men företaget växte med förbluffande fart. Efter några uppköp och sammanslagningar – de första i slutet av 1980-talet – hade Semcon växt till en jätte på den skandinaviska teknikkonsultmarknaden.

År 2006 klev JCE in som huvudägare då Semcons tidigare frontfigur Hans Johansson, som precis hade slutat på Semcon, tog kontakt med Christer Ericsson – ett initiativ som på lång sikt skulle bli mycket gynnsamt för både Semcon och JCE. Johansson var centralgestalt på Semcon i nästan ett kvartssekel och hade en avgörande betydelse för Semcons utveckling från litet konsultföretag till börsnoterat bolag. Rätt snart drabbades dock Semcon hårt av finanskrisen. Mellan 2008 och 2009 tvingades var femte anställd lämna Semcon som samtidigt tappade ungefär 30 procent av försäljningen. Den dåvarande vd:n Kjell Nilsson skrev i årsredovisningen: ”Det här har varit ett av de värsta åren någonsin i modern internationell industrihistoria.”

Men enligt Hampus Ericsson var det också i hög grad tack vare Kjell Nilsson som Semcon repade sig. Hampus Ericsson

framhåller att Kjell Nilsson är en ledare som inte räds de tuffa besluten, Kjell gjorde en fantastisk insats och räddade, i princip, Semcon under finanskrisen på 2010-talet. Under Kjell Nilssons och – sedermera – Markus Granlunds ledarskap har bolaget haft en fin utveckling.

Kombinationen av bredd och spetskompetens gör Semcon till en attraktiv partner en komplex värld. Ett exempel på detta är Semcons långa erfarenhet när det gäller att utveckla så kallade autonoma lösningar – bland annat som kompetenspartner för mjukvaran när norska flygplatser har infört självkörande snöplogar. Sådana lösningar sparar både pengar och miljö.

Hampus Ericsson är glad över att JCE har kunnat vara delaktiga som ägare i Semcons utveckling: – Semcon är numera en global spelare med över 2 000 anställda. Otroligt duktiga och kreativa ingenjörer och ett väldigt starkt varumärke är bolagets styrka. Och det är naturligtvis därför Semcons konsulter är så omtyckta av kunderna. Det är väldigt roligt att Semcon är en del av JCE. hållbarhetstrenden, där alltmer ska digitaliseras, har de en bra position. De har spännande lösningar och – inte minst viktigt – de har spännande kunder.

GRUNDAT : 1980 · HQ : GÖTEBORG VD MARKUS GRANLUND ANSTÄLLDA

GRUNDAT : 2000 HQ GÖTEBORG · VD : DANIEL ÅMAN · ANSTÄLLDA : 30 · OMSÄTTNING : 60 MSEK

SYSTEMWEAVER

Vad är en bil? Frågan är svårare än vad man förstone kan tro. En bil är förstås en mängd delsystem som chassi och kaross, bromsar och däck, bensintank och hastighetsmätare, vindrutetorkare och blinkers.

Men en bil är också information och en bilmodell finns i många varianter. Det innebär enorma mängder information. princip allt en bil är numera datoriserat. Dessa datorprogram måste kunna kommunicera med varandra och harmoniera med alla delsystem och varianter.

Det är en ofattbar mängd information som måste tolkas och bearbetas för att en modern personbil ska fungera och konfigureras. Ett modernt stridsflygplan – för att göra en jämförelse – kan kräva cirka två miljoner rader programkod. När det gäller en personbil kan det röra sig om bortåt hundra miljoner rader.

För att bygga en bil krävs det följaktligen specialister på information.

Detta är den grundläggande idén för Göteborgsföretaget SystemWeaver.

Bolaget har funnits i två decennier och detta synsätt på bilen har i själva verket varit ett så revolutionerande perspektiv att SystemWeaver periodvis kan sägas ha legat två decennier före den fordonsbransch som är SystemWeavers främsta kunder.

Jan Söderberg, en av SystemWeavers grundare, säger: – De här systemen är komplexa. Vi såg det som ett informationshanteringsproblem helt enkelt. Och det tror jag

inte någon hade gjort före oss. Vi såg att det här måste man hantera med ITstöd helt enkelt. Vi var först med den idén och är fortfarande, skulle jag vilja säga, de enda som har skapat en riktig lösning på det här problemet. Vi har fortfarande egentligen inga konkurrenter.

JCE klev in som majoritetsägare i SystemWeaver år 2019. Bolaget hette då Systemite. Omsättningen var 60 miljoner år 2021. Hampus Ericsson är övertygad om att SystemWeaver kommer att växa kraftigt.

– Utvecklingspotentialen är enorm. Det är ett relativt litet göteborgskt mjukvaruföretag som det kommer att bli oerhört intressant att följa de närmaste åren.

SystemWeaver hjälper de stora fordonsbolagen att strukturera och hålla ordning på sin mjukvara och mjukvarukomponenter. I takt med att fordonen blir alltmer intelligenta växer mjukvarudelen. SystemWeaver ser till att klienternas utvecklingsarbete ligger linje med bland annat kravspecifikationerna och regelverk. Så när man ska ta fram en ny bilmodell kan mycket av mjukvaran automatgenereras. Det sker genom att lägga samman information från många databaser. Ur ett hållbarhetsperspektiv är det väldigt värdefullt för våra kunder att kunna återanvända mjukvara. Nu hjälper vi kunderna att hålla ordning på nya standarder och ny funktionalitet. Det handlar bland annat om självkörande bilar. SystemWeaver jobbar nära klienterna med kvalificerad forskning och utveckling. Jag ser SystemWeaver som ett av de bolag som kommer att föra JCE in i framtiden.

: 125 MSEK

BALTIC SAFETY PRODUCTS AB SYMBOLEN FÖR DEN SVENSKA SOMMAREN

Ingen svensk båtägare har kunnat undgå att se den. Den är lika förknippad med den svenska sommaren – åtminstone längs kusterna – som midsommarstången. Vanligen har den suttit på ett barn i förskole eller lågstadieåldern. Vanligen lyser den glatt signalorange i hamnarna.

Det handlar självfallet om Baltics storsäljare – flytvästen för barn i storleken 15–30 kilo.

Det finns goda skäl att räkna med att den är Sveriges mest sålda flytväst genom tiderna. Den har dykt upp under lite olika namn – Watski, Pro-Safe, Crusader och Seaway – och diskret produktutveckling har kunnat konstateras under åren. Dragkedjan har exempelvis förbättrats. Den mest kända detaljen är givetvis hanken nacken. Åtskilliga svenska småttingar har blixtsnabbt fiskats upp med ett enkelt handgrepp via denna hank.

När JCE köpte Baltic 2019 hade företaget redan en drygt fyrtioårig historia. Det grundlades 1977 av den då 22åriga tävlingsseglaren Per Frode. Hans ursprungliga baktanke var att ha ett företag för att kunna köpa seglingsutrustning för egen räkning till grossistpriser och för att kunna finansiera sitt tävlande inom segling. En dag frågade någon om han händelsevis kunde leverera 6 000 flytvästar. Per Frode satte sig på golvet och skissade upp en enkel och funktionell flytväst. Det var det första steget mot det som skulle bli en av världens ledande flytvästtillverkare.

För JCE – som har en lång historia av arbete med sjöfartsoch säkerhetsfrågor – var Baltic ett självklart förvärv.

De senaste åren har det inte bara varit västarna som har flutit bra. Omsättningen har ökat stadigt, från 60–70 miljoner till över 100 miljoner. Allt fler seglare världen över – ofta i den yngre generationen – håller sig flytande med hjälp av Baltic.

Det gäller inte minst Hampus Ericsson och hans familj: – Det är väldigt kul med Baltic. Allt som har med havet att göra ligger oss extra varmt om hjärtat. Min farfar var skeppsgosse på af Chapman. Min farbror var kapten på Stena Germanica och Christer var ju sjökapten. Och själv har jag alltid älskat havet lika mycket som jag älskar skogen. När jag var tonåren seglade jag med Gratia Atlantica och Gladan. Baltic har ett starkt varumärke. Sjösäkerheten är enormt viktig. Man måste vara väl förberedd på sjön. Jag har en sjövan familj – och flytvästar är en självklarhet för oss.

GRUNDAT : 1977 · HQ ÄLGARÅS · VD : JOHAN LÖVQVIST · ANSTÄLLDA : 30 · OMSÄTTNING

JCE – ÖVERKURSEN

Det redaktionsråd som sedan våren 2021 har arbetat med denna bok, har under arbetets gång stött på föremål, fotografier och illustrationer i arkiven som kanske inte har varit de mest relevanta för berättelsen om jce , men som i gengäld har skapat stora leenden, väckt intresse hos oss eller kan vara av intresse för framtida generationer. Här, i slutet av denna historik, unnar vi oss ett litet axplock av de bästa fynden!

< Christer Ericsson som ung tillsammans med syskon och föräldrar slutet av 1940-talet. På bilden ser vi från vänster: JanChrister, Gunn, SvenOlow, Ewa, PerErik och PerOlow. (Brodern PerAnders och systern Lena är ännu inte födda vid fotograferingen.)

v Högåsplatsen 3 i Göteborg runt 1920. Villa Torulf är huset längst till höger på vykortet. I dag är huset JCE:s huvudkontor.

v Brev från Christer Ericsson till statsrådet Roine Carlsson i slutet av juli 1985. Den första meningen kan misstänkas vara ironiskt menad. Christer Ericsson var frustrerad över att flera aktörer tycktes vara obenägna att engagera sig i Consafes öde ”mitt i semesterperioden”. Själv hade han ingen tanke på att vara ledig.

v Ett tidigt reklamblad för surrningar från Container Safe visar pedagogiskt hur polyesterbanden ska användas för att surra lastbilar på fartygsdäcket. Tidigare användes så kallade spännbjörnar av kätting. De var klumpiga att hantera. JCE:s surrningar tog snabbt över 60 procent av marknaden. Tillväxten och lönsamheten var hög men avtog snabbt på grund av konkurrenternas intåg. Det var JCE:s första misstag att inte ta patent på surrningarna.

v Safe Offshore var återtåget till offshorebranschen för JCE. På bilden ser vi prospektet i samband med noteringen på Oslobörsen.

v Ett talesätt lyder ”De sista dropparna olja kommer att vara dyra”. Detsamma gäller väl någon mån de första dropparna. Den lilla flaskan med ”Den förste norske olje” är en gåva till JCE från norska affärspartners oljebranschen. Det är en skämtsam gåva – men samtidigt är den ett stycke historia. De norska oljefyndigheterna skulle komma att i grunden förändra Norge och det skandinaviska industrilandskapet.

> Denna lilla kassett rymmer några träpellets från Green Circlefabrikens första produktion i april 2008. Fabriken var en djärv investering av JCE – men med tiden blev Green Circle en av världens största pelletsfabriker och en strålande affär.

v Jokkmokk Box var ett spännande projekt som Christer Ericsson anammade efter att ha varit i Norrland och hållit ett föredrag om entreprenörskap. Någon publiken kom fram till Christer Ericsson och sa att bolaget Jokkmokk Box, som var ett bra bolag, hade det kämpigt. Jokkmokk Box tillverkade exklusiva träprodukter. Åhöraren sa att Christer Eriksson som var en sådan bra entreprenör kanske kunde hjälpa till. Christer Ericsson antog utmaningen. Tyvärr fick JCE aldrig fart på detta fina bolag utan sålde det till ledningen. Men det var värt ett försök.

v På bilden syns Götaverken Arendals kör som brukade sjunga på Consafes dop. Kören var alltid ett mycket uppskattat inslag.

v Brev från personalen till stöd för Christer Ericsson i samband med Consafes konkurs. De vänliga raderna demonstrerade att Consafe visserligen hade växt snabbt – men att den täta sammanhållningen fortfarande fanns kvar. Särskilt avslutningen måste ha tett sig glädjande för Christer Ericsson: ”Slutligen, käre Christer, önskar vi att vi hade kunnat vrida klockan tillbaka några varv så att Du kunde fortsätta i vår fina gemenskap. Ett varmt tack och lycka till!”

v Good Morninghotellen skulle komma att förändra den svenska hotellbranschen permanent. Här ses den entusiastiske mediedomptören Christer Ericsson, iförd en måhända mer dekorativ än ändamålsenlig hjälm, som inför pressuppbådet tar det första spadtaget för den helt nya hotellkedjan. De första hotellen öppnade sommaren 1989. Bilden torde vara tagen på vårvintern samma år.

v Trots att Consafe växte med extrem hastighet i början av 1980talet försvann aldrig prägeln av familjebolag. I samband med svårigheterna sommaren och hösten 1985 var det inte ovanligt att Christer Ericsson fick brev från anställda eller – som i detta fall – barn till anställda. Brevet och teckningen kommer från den åttaåriga Mikael Johansson, vars far arbetade på Safe Karinia. Den unge avsändaren skriver: ”Jag hoppas att Consafe kan leva vidare, och att de konstiga farbröder som bråkar med Dig så mycket skall fatta att Du vill bäst för Ditt företag.”

Möjligen anas viss vuxen handledning bakom de vårdade formuleringarna.

v Christer Ericssons första försök att skapa ett ITkluster innebar ett ”fientligt” bud på Semcon år 2006. Teckningen utfördes som ett beställningsuppdrag av Erik

Hammarstrand för att illustrera ett brev som Christer Ericsson skrev till Semcons personal. En liten tidsmarkör i bilden är Erskines Skanskaskrapa som vid tiden runt sekelskiftet ofta avbildades som en symbol för det nya kunskapsdrivna och högteknologiska Göteborg där JCE alltid har varit en självklar del.

v GPtecknaren Sture Hegerfors PSruta har publicerats sedan 1972 och blivit den självklara spegeln för göteborgarnas aktuella samtalsämnen. Här apostroferas JCE:s inträde skogsbranschen med en godmodig blinkning till Consafekraschen några år tidigare: ”Då kommer nog Christer Ericsson på grön kvist.”

v Inbjudan till Consafes barbecuefest i Houston, Texas 1985. Oljemässan i Houston var ett årligt arrangemang och ett måste inom branschen för att knyta kontakter och hitta nya affärer.

v Det gamla Göteborgs varvsdirektörer sneglar skeptiskt genom tavelramarna på uppstickaren Christer Ericsson. Teckningen pryder Broströmskoncernens personaltidning BroNytt. Teckningen är rik på symboliska skikt: den gamla ärevördiga varvskoncernen är bokstavligen på väg att hamna skuggan av Christer Ericsson.

v Bostadsplattformen Iolair, på den tiden världens snabbaste bostadsplattform, byggdes ursprungligen av BP för att kunna assistera vid större olyckor och bränder på olje och gasinstallationer Nordsjön. 1983 tryckte Storbritannien upp frimärken som avbildade landets största ingenjörsbragder. Iolair var ett av motiven.

Iolair, som betyder örn på höglandsskotska, ägdes av JCE tillsammans med en partner och arbetade på Cantarellfältet i Mexikanska gulfen.

v Projektgruppen för Good Morning Hotels samlas vid hotellritningarna. Christer Ericsson framträder för en gångs skull utan kavaj (men med slips). Stjärnarkitekten Gert Wingårdh har tidsenligt långhårig frisyr. Bilden är tagen sent på 1980talet.

v Olika typer av reklamblad – med den typiska tupplogotypen – för Good Morning Hotels. Berättelsen om det mindre reklambladet återfinns på sidan 85 denna bok. Det var denna broschyr som den unge Hampus distribuerade på sin Sverigeturné med Good Morningstrajpad Volvo 740. Tuppen återfanns även på alla hotell – i toppen av tornet vid varje entré. Hotellkedjen såldes sedermera till den franska hotellkedjan Accor.

v Astoria bogseras in i Göteborgs hamn. Det var en färd som gjorde försäkringsbolagen lätt nervösa. Men allt gick bra.

v Bilden tecknar ett vackert porträtt av tidens näringslivsmode: de väldiga kragarna och något som tycks vara en utbredd rädsla för mörka kulörer. Men de vårdade sidbenorna och det ensamma skägget tyder på att 1970talets vildvuxna hårmode inte fullt hade slagit igenom - eller var det kanske på väg bort hos Consafe.

v Det var många tidningsrubriker när JCE kom tillbaka tilll offshorebranschen. Första steget var Safe Offshore som sedermera ledde till Prosafe men också Consafe Offshore 2. Journalisterna använde gärna uttryck såsom ”hämnd” eller ”revansch” i rubrikerna – uttryck som Christer inte gillade.

v På bilden, tagen 2004, ser vi från vänster överst: Gabriel Berg, Lena Dyfverman, Marita Svenning, Magnus Engström och Hampus Ericsson. Nedan från vänster: Helena Radö, Christer Ericsson, Veronica Christiansson och AnnChristine Strand.

v JCEpennan ges i gåva till nyckelmedarbetare och familjemedlemmar. Denna tradition initierades av Christer Ericsson redan på 1980talet. Både Christer och Hampus har flitigt använt sina pennor för att signera viktiga kontrakt eller fakturor.

v Jobbresor rymmer ibland annorlunda element. På bilden är Christer och Hampus Ericsson på väg ut för att besöka skogen i Chile. Hampus fru Therese deltog på resan, men avstod från hästritten.

v Miriam och Christer Ericsson lät barnen följa med på affärsresor. Denna tradition har Hampus fört vidare. På bilden ser vi hela Hampus Ericssons familj på plats på Green Circle i Florida.

v Bilden är tagen i maj 2022 då Hampus Ericsson besökte sågverket i Chile. Notera den tidstypiska covidmasken i kombination med den allmänna säkerhetsutrustning som är obligatorisk vid rundturer.

v Tidig morgonbild tagen av Hampus Ericsson utanför Bredbyn i Ångermanland. Med lite tur brukar man här även kunna se älgar eller skogsfågel, framför allt vid skymning eller gryning.

v Majorebergsleden är ett samarbete mellan familjen Ericsson och Uddevalla kommun. Leden ligger på familjen Ericssons marker och kommer även inkludera ett frivilligt naturskydd. Leden beräknas vara klar maj 2023. Bilden är en illustration av konstnären Niklas Amundson (som även målat JCEflaggan).

v Delar av JCEpersonalen testar curling. På bilden, tagen 2015, ser vi från vänster: Viola Hansson. Gabriel Berg, Ulf Gillberg och Malin Welke.

v Älgjakt på Kubbe är en långvarig tradition som har gått i arv från far till son Ericsson. Kubbevisan är skriven av operasångaren Hans Josefsson som också är musiker och en fantastisk låtskrivare.

v Delar av personalen på väg ut för att åka Segway Göteborg. På bilden, tagen 2014, ser vi från vänster överst: Claes Berg, Viola Hansson, Ulf Gillberg och Sven Gren. Nedan från vänster: Malin Welke, Helena Röman, Hampus Ericsson, Anton Berg, Cecilia Setterlind och Olof Cato.

FEMTIOÅRSJUBILEET

I början av september 2022 kunde jce äntligen – lätt försenat på grund av pandemi – fira sitt femtioårsjubileum.

Gästerna – många från Sydamerika – anlände redan på eftermiddagen torsdagen den 1 september. Den första kvällen blev det informella startskottet på jce :s femtioårsjubileum, med en avspänd middag på restaurang Kooperativet som ligger mitt i det numera helt omdanade gamla Götaverksområdet. Den svensknyzeeländske stå-upp-komikern Al Pitcher gjorde succé med sina observationer om de vilda svenskarnas egendomliga sedvänjor.

Fredagen fylldes av seminarier på Lindholmen Science Park, med bland andra Anders Borg, Danica Kragic Jensfelt och Micael Dahlen som föredragshållare. Åhörarna fick se en unik jubileumsfilm med arkivmaterial från jce :s 1970- och

80-tal, en presentation av dagsläget och lyssna till tankar om vart jce är på väg.

De fick dessutom från scenen ett litet smakprov av den då ännu otryckta bok som du i detta ögonblick, kära läsare, håller i din hand.

På fredagskvällen fördes gästerna i chartrad båt till den stora jubileumsmiddagen. Platsen var noga vald. Det var en göteborgsk företagshistorisk plats värdig jce : Eriksbergsvarvets gamla monteringshall.

Det blev en kväll med många tal, många minnen, mycket historia och många berättelser.

På lördagsmorgonen den 3 september träffades gästerna för en avslutande frukost på hotellet. Alla kunde trötta, men glada, säga till varandra:

– Se det var ett riktigt jubileum!

< Jubileumsmiddagen den 2 september Eriksbergsvarvets lokaler. Kvällen bjöd på underhållning där Augustifamiljen spelade och Lollo Gardtman samt Daniel Lemma sjöng.

Konferencier Trine Grönlund samtalar på scen med Fabienne och Hampus Ericsson.

> Daniel Lemma tillsammans med Augustifamiljen bjöd på musik till middagen.

> Middag den 1 september på restarang Kooperativet på Lindholmen med underhållning av komikern Al Pitcher.

v Carl Backman ger jubileumsgästerna en inblick dagens JCE och dess koncernbolag.

v Hampus Ericsson, Carl Backman och Trine Grönlund hälsar gästerna välkomna.

v Kristian Wedel genomför en liveintervju med Hampus Ericsson på scen under jubileumsfesten och ger också gästerna en inblick i boken Den inre kompassen

v Renato Fiedler överlämnar en gåva från den brasilianska verksamheten till JCE. Gåvan symboliserar det första trädet som planterades 1995 av JCE i Brasilien.

v Konstnären Niklas Amundson presenterar sin oljemålning av JCE:s rederiflagga.

v Jubileumsdagen var späckad av programpunkter, varav flera hade bäring på JCE:s utveckling från 1971 fram till i dag. Kristian Wedel berättade om arbetet med boken Den inre kompassen. Föredragshållare som före detta finansminister Anders Borg, ekonomiprofessor Micael Dahlen och AI-forskaren Danica Kragic Jensfelt vidgade perspektivet.

v Anders Borg talade under dagen om familjeföretagande och gav sin omvärldsanalys. Som alltid tankeväckande och intressant.

v David Andersson – Investment Manager på JCE på dagen och festfixare på kvällen – som tillsammans med Hampus Ericsson organiserade JCE:s jubileumsfest.

v Gästerna fick, ombord på M/S S:t Erik, njuta av en båttur i Göteborgs skärgård med destination Eriksbergshallen.

Nästa uppslag: JCE:s jubileumsmiddag ägde rum i Eriksbergshallen. Platsen var väl vald. Hallen är en del av Göteborgs industrihistoria – samtidigt som Norra Älvstrandens postindustriella utveckling tecknar konturerna av ett nytt Göteborg.

Agranius, Hillevi 20–21

Albrektson, Sverker 68

Alestig, Margareta 128–132

Amundson, Niklas 181, 243, 248

Andersson, David 12–13, 15, 182–183, 248

Antonsson, Sven 133–136

Aquabrasil 211

Astoria 78–79, 237

Backman, Carl 12–13, 15, 169–176, 247

Baltic 174–175, 222–225

Barge, Thomas 95

Berg, Anton 15, 243

Berg, Claes 206, 243

Berg, Gabriel 12–13, 15, 95, 243

Birger Ekströms mekaniska verkstad 33

Bolin, Odd 145

Brown, Gordon 105

Bruks 103, 109, 140–141

Bruks Siwertell 141, 198–201

Burntisland Fabrications, Bifab 104–107, 141

Cameron, David 106–107

Cargotec 198

Cato, Olof 140–141

Chouhan, Dipesh 12–13

Consafe 29, 34–35, 38, 46–47, 57, 64–68, 94, 230

Consafe Infotech 95, 145

Consafe Logistics 105, 156–158, 202–203

Consafe Offshore 22, 52, 95

Consafe Offshore 2 96, 103

Crowe, Malcolm 89

Cybercom 95, 105, 109, 145–149, 204–205

Dennford, Karin 12–13, 182–183

Drottning Silvia 22–23

Embellence 196

Engström, Magnus 52, 239

Ericsson, Christer 5, 22–23, 25, 29, 38, 50–51, 57, 65–68, 75–81, 91, 100, 105, 114–117, 136, 180–181, 186, 228

Ericsson, Fabienne 10, 22–23, 67, 73–75, 86, 142–143

Ericsson, Hampus 5, 12–13, 15, 34, 56, 67–68, 75, 84–91, 95–97, 103, 106, 110–111, 114–129, 142–143, 146, 167–176, 180–181, 184–193, 240–241

Ericsson, Miriam 22–23, 60, 62–64, 73, 75

Ericsson, Sven-Olow 33

Fiedler, Renato 133, 160–166, 211

Flyborg, Niklas 144–149

Formica 140, 148, 205

Frode, Per 223

Gillberg, Ulf 12–13, 15, 134, 159–161, 182–183

Good Morning Hotels 76, 78, 233, 237

Granlund, Markus 177–178, 219

Green Circle 100–101, 136–141, 231

Gyllenhammar, Pehr G 60

Götaverken Arendal 40, 42, 45, 50–51, 54–55, 57, 72, 93–94

Göteborg 41, 93–94

Göthman, Robert 61

Hansen, Arvid 219

Hassbjer, Nicolas 146, 150–153

Högåsplatsen 10–11, 130, 169, 179, 229

Iolair 97, 236

Jacobsson, Peter 95–96, 103

JCE 5, 13, 20–21, 32, 56, 76, 89–91, 94, 96–97, 100, 105–111, 114–118, 128–143, 154–160, 176, 180–181, 185–193, 196–197, 244–249

JCE Aserraderos 134, 165

JCE Brasilien 165, 211

JCE Chile 133–135, 159–167, 208–209

JCE Family Office 22, 143, 190–191

JCE Foresty 206–207

Jobro 214–217

Johansson, Hans 219

Jonasson, Anders 198

Jonsson, Peter 198

Jounge de, Peter 89

Kamprad, Ingvar 86

Karlsson, Sofia 12–13, 154

Keiller, Alexander 72

Keiller, David 72

Keppel Fels 96

Kjörling, Peter 66

Knowit 140, 204–205

Kung Carl Gustaf 22–23

Larsson, Lars G 61

Lehman Brothers 108

Lindgren, Rasmus 12–13

Ljung, Rune 61

Lund, Reidar 66

Lövqvist, Johan 174, 223

Martin, Greg 137

Martinsson, Johan 12–13, 182–183

Mercedes 34

Neraas, Morten 137

Nilsson, Göran 78–79

Nilsson, Kjell 126, 219 Nilsson, Stefan 94

Nohau 196

Nordic Seafarm 155 Nordtech 211

Octofrost 196

Olivos, Francisco 133, 135, 166–167, 208

Olivos, Sebastian 161

Olsson, Kent 157–158, 202

Parker, Maceo 80–81

Petré, Torsten 56–57

Philipson, Märta 39

Philipsons 39, 41

Prosafe 93, 96–97

Rindebäck, Helene 12–13

Robertson, John 105–107

Rosdahl, Louice 182–183

Rosenlew, Niclas 89

Safe Astoria 43, 47, 96

Safe Bristolia 96

Safe Britannia 91

Safe Caledonia 91

Safe Concordia 98–99

Safe Esbjerg 96

Safe Gothia 67

Safe Jasminia 38, 54–55

Safe Karinia 59, 234

Safe Lancia 91

Safe Offshore 91, 95, 97, 103

Safe Regalia 8–9, 44

Safe Transporter 32

Salinas, Guillermo 161, 166

Scania 133

Semcon 105, 109, 172–173, 218–219, 234

Singer & Sohn 196

Siwertell 141, 198–199

SOS barnbyar 148

Stena Line 26

Stolt 192

Svenning, Marita 168, 239

SystemWeaver 220–221

Söderberg, Jan 220

Torulf, Ernst 10

Toyama 159, 210–213

Treasure Supporter 22–23

Trosell, Aino 49, 52

Vagabond 37, 73

Vattenfall 104

Viking 92

Villa Torulf 6, 10, 11, 229

Volvo 60, 66

Wall, Anders 80

Wallentin, Per 204–205

Welke, Malin 12–13

Wilhelmsson, Ulf 214

Wingårdh, Gert 76, 237

Zethraeus, Bo 89

Åman Daniel 220

Åsling, Nils G 60

BILDREGISTER

Föreningen

vänster Privat 233, höger Riksarkivet 234, vänster Privat 234, övre Privat 234, nedre Erik Hammarstrand

övre Sture Hegerfors 235, nedre JCE

235, höger Bronytt

236, övre Stan Pritchard/Alamy.com 236, nedre JCE 237, övre JCE

237, vänster Henrik Ljungqvist 237, höger JCE

238 Consafe Offshore 239–243 Privat 244–251 Jonas Borg

Omslag, framsida Ola Torkelsson Omslag, baksida Riksarkivet

www.jce.se

Ett stort antal personer har bidragit med kunskap och värdefulla synpunkter – JCE vill uttrycka sitt stora tack till alla.

Formgivning: Mikael Engblom

Projektledning: Sten von Rosen

Repro: Italgraf Media, Stockholm

Tryck: Livonia Print, Lettland, 2022

ISBN: 978-91-7126-564-7