Page 1

Scenen SCENMAGI I KATRINEHOLM

EN TIDNING FÖR RIKSTEATERNS MEDLEMMAR #2 2016

TEATERKRAFT I STORUMAN

R E A TH AV T F DIN S IS E J N AN KR VA R D EN GÖ N EG SI

N E G I E F S A P R G P O O E R R K KO

SCENKONST SOM INTEGRERAR DE GÖR UPP MED STORSTADSNORMEN


LEDARE TRE TIPS FRÅN MIA LARSSON, DANSCHEF OCH MÅNS LAGERLÖF, TEATERCHEF:

”J a g tr or a tt de t ä r oe rh ör t vi k ti gt m ed ol ik a pe rs pe k ti v fö r a tt få et t le va n de sc en k on st li v i Sv er ig e. ” ÄNTLIGEN HÖST och ett nytt nummer av

Riksteatern fortsätta att vara just en nationell plattform och länk för en scenkonst – för alla överallt!

Les ballets C de la B är ett framgångsrikt kompani för olika koreografer. Turnerar med Dansnät Sverige 4–19/11 med föreställningen Badke.

I DETTA NUMMER av Scenen ges många exempel på vad scenkonsten både under Riksteaterns paraply och andra åstadkommer för att skapa möjligheter för alla våra människor att komma tillsammans. Så, kära läsare, bara att sätta sig ner och häng med Riksteatern. Denna gång i tidningsform så ses snart på en av våra många scener!

Frida Röhl MAGNUS ASPEGREN, VD RIKSTEATERN SAMIR SOUDAH

Scenen! En höst som också rymmer massor av bra scenkonstverksamhet runt om i vårt land. Riksteatern, länsteatrar, fria grupper och enskilda konstnärer börjar nu sitt arbete för att nå en sådan stor publik som möjligt. Många av höstens föreställningar sker i samverkan mellan olika organisationer och konstnärer. Att samarbeta innebär ofta att olika perspektiv, både konstnärligt och organisatoriskt, möts för att kunna göra mer av det som redan finns. Som exempel arbetar Riksteatern både lokalt, regionalt och nationellt. Vi har ett nationellt uppdrag som ska kopplas till det uppdrag som folkrörelsen gett oss genom vår kongress. Jag tror det är oerhört viktigt med olika perspektiv för att få ett levande scenkonstliv i Sverige. Att inte allt samlas i samma skål. För att det ska fungera som bäst behövs det stora, det lilla, det annorlunda, det nya, det gamla. En mångfald av utryck där vi just nu måste se stora möjligheter till konstnärlig utveckling tillsammans med alla nya svenska innevånare.

Folkbokförarna på Folkteatern i Göteborg. Alejandro Leiva Wenger skriver kontorsmusikal i regi av Frida Röhl. Premiär i september.

EN NY regionindelning kommer att ställa

stora krav på Sveriges konst- och kulturliv. Att det som redan finns behöver sättas i ett större sammanhang där varje enskild aktörs unika särart ska nyttjas. Både inom sin region men kanske framför allt tillsammans med de andra och Sverige i sin helhet. För att detta ska fungera kommer det att krävas en stark nationell kulturpolitik som tillsammans med regionerna får ihop Sverige till ett land i all sin mångfald. Här tänker

Katastrofen av Liv Elf Karlén på Turteatern. Liv var en av deltagarna i Riksteaterns projekt The Dark Mountain workshop, vilket gör detta värt att vänta på. Premiär i oktober.

Scenen Produktion: Spoon. Redaktör: Helena Kämpfe Fredén. Art Director: Erik Westin. Omslagsfoto: Samuel Unéus. Tryck: Kroonpress. Ansvarig utgivare: Magnus Aspegren. Redaktionsråd: Bengt Andersson, Gunilla Edemo, Peter Köhler, Aina Florin, Joakim Rindå, Lena Teveldal, Erika Lundvall, Julia Sundberg och Eva Erlingsson. Idéer har också kommit från workshop och referensgrupper. Scenen skickas hem till Riksteaterns 40 000 medlemmar. Har du idéer om vad Scenen kan handla om nästa gång eller synpunkter på innehållet? Hör av dig till scenen@riksteatern.se, Riksteatern, 145 83 Norsborg, telefon 08-531 99 100, www.riksteatern.se

2

SCENEN 2 2016


#2 2016 INNEHÅLL

38

26

40

SAMUEL UNÉUS, SOFIA MARCETIC, JESPER ANHEDE, JOHAN GUNSEUS, MARTIN BRUNN

8

18

24 5 INGÅNG. Hair i Göteborg, Ibsenfrossa, nakendans och Magnus Uggla på scenturné. 8 Jefta van Dinther: Koreografi direkt från hjärtat.

26 Scenkonst som integrerar. 30 Ridån går upp i Katrineholm. 36 Är kulturen nyttig? 38 Tre scenspaningar inför hösten.

14 I KULISSEN. Föreningssekreterare Barbro Lundquist skapar möten.

39 KLASSIKERN. Shakespeares Stormen fortsätter att trollbinda.

18 Landsbygd vs storstad. 24 SÅ GJORDE VI. Engagemang i alla åldrar i Storuman.

40 VÅR LOKAL. Ulricehamns stora stolthet.

SCENEN 2 2016



42 UTGÅNG. Fina förmåner för medlemmar, Scenkonst16.

3


SÖDRA TEATERN & UMEÅ TEATERFÖRENING PRESENTERAR

Mammas Nya Kille “Ett kunskapslyft” Klassföreståndare: Bengt Strömbro Klassmorfar: Patrik Larsson Rastvakt: Kicki Tapper Måndag

Tisdag

Onsdag

Torsdag

Thunder

Jessica & Krille

Jättefortbildning

Parslöjd

Fredag

Job Andersson

Katla Bordellorientering

Omskrivningshistoria

Lacken & Tråden Social disorientering

Mangan

Mikal Hjort

Stirra sig blind för nybörjare

Ofria aktiviteter

U

N

C

L Kicki Tapper Ledarskapsinbillning

H

Kaj Morenius Spökologi

En förvirrad tjej Peter Nilsson Fixidéhistoria

Lars Stenberg

Svenska som låtsasspråk

Rätt ska va rättsvetenskap

Agneta Fagervall/Olsen

Konstantin Hajpojkslitteraturvetenskap

Fortsättningskurs i kollisionskurs

Patrik & Steffe Tyst tyska

Hans Melange Hämndkunskap

8 september – 29 oktober, 2016

Biljetter: www.sodrateatern.com


INGÅNG

TRE FRÅGOR …

NYTT OM SCENKONST PATRIK BOGÅRDH

Cirkusartist Aino Ihanainen från Satyagraha.

OPERA + CIRKUS + GANDHI = SANT Vad får man om man låter opera och nycirkus möta Mahatma Gandhis liv och gärning? Svaret finns att uppleva på Folkoperans scen under hösten, då operan Satyagraha av tonsättaren Philip Grass i regi av Tilde Björfors spelas i samar-

bete med Cirkus Cirkör. Opera handlar om den unge Mahatma Gandhis tid i Sydafrika, då han upptäckte Satyagraha, sanningens värld. Premiären äger rum den 14 september på Folkoperan i Stockholm, spelas sedan under hela hösten.

”Ju högre upp i hierarkierna i kulturlivet, desto mindre mångfald är det. Särskilt när det gäller etnicitet. Och det är ett demokratiproblem.” Staffan Forsell, generaldirektör på Kulturrådet, under seminariet Kulturklyftan – vision och verklighet? som hölls under Almedalsveckan.

TYCK TILL OM SCENEN!

Vi vill veta vad du tycker om medlemstidningen. Välkommen med tips, kritik, beröm och frågor. Mejla till redaktionen på scenen@riksteatern.se

SCENEN 2 2016



!

… till Linda Zachrison, kulturråd i Washington. 1. Hur står sig svensk dans i USA? – Lysande! Det finns verkligen ett starkt och uppenbart intresse för svensk scenkonst i USA just nu. Bara Kungliga Balettens gästspel här häromveckan sågs av närmare 13 000 personer. Troligen har de senaste årens insatser – med Nordic Cool 2013 i Washington DC som en höjdpunkt – gett flera starka avtryck. Det svenska danslivet blir också mer och mer internationaliserat, med samproduktioner som en alltmer etablerad metod, inte bara av konstnärerna själva utan även av scener. 2. Svenska ambassaden i Washington samarbetar med Cullbergbaletten sedan en tid tillbaka. Berätta mer! – Vi har fått stöd från Statens Kulturråd för att öka kännedomen och fördjupa kunskapen om den svenska scenkonsten i allmänhet och dansen i synnerhet i USA under 2015 och 2016. Vi har fått 350 000 sek för fokus på dans – och av de medlen går 100 000 kr till turnéstöd för Cullbergbaletten i USA. Under planeringsfasen av turnén har vi också kopplat ihop Cullberg med programläggare på olika sätt, ett arbete som fortsätter under själva turnén. Tanken är att hjälpa Cullbergbaletten att nå precis rätt nätverk och vidareutveckla en ”matchande” funktion mellan Sveriges och USA:s dansliv. Ambassaden kommer förutom att stödja och närvara på själva turnén komplettera med nätverksmöten och mottagningar i New York, San Fransisco och Washington DC bistå amerikanska producenter och programläggare för resor inom USA för att kunna ta sig till föreställningarna. Vi kommer förhoppningsvis även kunna bjuda den amerikanska publiken på ett program av Cullbergbalettens soloföreställningar i House of Sweden i Washington, DC. Syftet är att stimulera till nya samarbeten mellan svenska och amerikanska partners som en långsiktig bas för kulturutbyte över Atlanten kommande år. 3. Vad händer under hösten och vintern 2016? – Förutom den fortsatta satsningen på svensk dans och även svensk nycirkus så satsar vi mycket på vårt arbete med ”Gender Equality” (inte minst på filmsidan), barnkultur och på litteratur och musik. I september kommer till exempel Jonas Hassen Khemiri först till New York och sedan till den enorma bokmässan National Book Festival. I Washington DC kommer hans pjäs Jag ringer mina bröder upp på Forum Theatre, med premiär den 11 september.  HELENA KÄMPFE FREDÉN 5


INGÅNG

NYTT OM SCENKONST

18 DAGAR IBSEN Ibsenfans kan få sitt lystmäte i Oslo i september, då en festival till den norske dramatikerns ära hålls under hela arton dagar. Fram till den 25 september ges ett fyrtiotal föreställningar. Dessutom bjuds det på nyskriven dramatik, samtal, konstnärsmöten, debatter och barnarrangemang.

HÅRIGT I GÖTEBORG

Så mycket ökade publiktillströmningen till egenproducerade föreställningar 2015 i Norrbotten. I Haparanda finns de flitigaste teaterbesökarna. Under året gav teaterföreningen där 40 föreställningar för 4 288 besökare.

”Det är stadsbon som håller i pennan i boken, i filmen, i musiken. Hen berättar både om sig själv och landsbygdsbon. Det gör kulturen fattig.” Karin Jonsson, journalist och grundare av Facebookgruppen Glesbygdsgirls.

ANNA BJÖRKLUND

Rockmusikalen Hair spelades för första gången 1967, och nu är det dags för göteborgarna att ta del av broadwaysuccén. Regisserar gör Rikard Bergqvist, som tidigare bland annat har gjort succéerna Trollflöjten och My Fair Lady på Göteborgsoperan. Handlingen följer musikalen från 1967, men det är ingen nostalgitripp vi får se. Istället möter vi Claude, Berger, Sheila och de andra i en shoppinggalleria – ett kommersialismens tempel – där de förmedlar drömmen om kärlek med sång, musik och dans. Hair har premiär 10 september och spelas till 28 mars 2017. MARC COUDRAIS

NAKET PÅ SCEN

Risk för nakenchock blir det när tolv nakna dansare tar över Dansens Hus i oktober. I Mette Ingvartsen verk 7 Pleasures blir lusten ett forskningsobjekt och sexualiteten prövas mot materia. Mette är doktorand vid Institutionen för dans på Stockholms Konstnärliga Högskola och kommer under hösten också att presentera sin forskning där. 7 Pleasures spelas 21 oktober på Dansens Hus i Stockholm.

6

BERÄTTELSEN BAKOM FROST BLIR BARNOPERA I MALMÖ

En vacker men ond prinsessa som bor i ett svårtillgängligt snöpalats – låter den storyn bekant? Nu blir sagan bakom den omättligt populära filmen Frost barnopera i Malmö. Snödrottningen är ett beställningsverk av Malmö Opera. Musiken är skriven av Benjamin Staern, som för första gången skriver storskaligt för scenen. Anelia Kadieva Jonsson har skrivit sagooperans text. Urpremiär är i december på Malmö Opera.

SCENEN 2 2016


HALLÅ!

Magnus Ugglas monolog Hallå! Popmusik, kickar å kläder har hyllats av en enad kritikerkår. Nu tar Uggla med sig skinnpajen på Riksteaterturné i landet med premiär den 21 oktober. Föreställningen är skriven av Martin Luuk.

MATS BÄCKER

SCENEN 2 2016



7


Jefta van Dinther är idag en av Sveriges mest intressanta koreografer.

8

SCENEN 2 2016


DANS PÅ LIV OCH DÖD På kort tid har han gått från de mindre scenerna till hyllade uppsättningar på stora institutioner som Cullbergbaletten. Nya Protagonist är inspirerad av hans egen kris och är därmed koreografen Jefta van Dinthers mest personliga föreställning hittills.

>>>

TEXT: LINA KALMTEG FOTO: SAMUEL UNÉUS

SCENEN 2 2016



9


I

ett fotoalbum hemma hos Jefta van Dinthers föräldrar finns en bild på honom som 6-7-åring, tagen i mitten av 1980-talet. Han spelar blomma på en gata i Japan. För några år sedan hade han antagligen inte nämnt det där fotot som svar på frågan jag nu ställer, när hans intresse för dans föddes. Då hade han i stället bara förklarat att han började dansa när han var 17 år. 36-åriga Jefta van Dinther har de senaste åren seglat upp som en stjärna på både den svenska och internationella koreografhimlen, efter framgångar med föreställningar som Grind, Plateau Effect för Cullbergbaletten och As It Empties Out. Hans verk skildrar det kollektiva och länken till det individuella, de är mörka och suggestiva. Typiskt är också att ljus, scenografi och musik, ofta hög och pumpande, är lika viktiga som dansen. Inspirationen kommer till stor del från elektronisk musik och klubbarna i Berlin där han bor.

JEFTA VAN DINTHER föddes i nederländska Utrecht. Men ett år senare flyttade familjen till Sverige, ut på landet norr om Göteborg. Föräldrarna var kristna missionärer som hade sin bas i missionsförsamlingen i Sverige, men missionerade jorden runt och bodde i länder som Japan, Marocko, Filippinerna och USA. Det var under en sådan vistelse, i Japan, som den där bilden togs. Jefta van Dinther och hans bror fick följa med när föräldrarna spelade upp skapelseberättelsen på gator och torg. Pappan var Gud i vitt skägg, och Jefta och hans bror var blommor som vecklades ut. – När jag såg det där fotot nyligen mindes jag det som mitt första framträdande. Jag minns spänningen,

känslan av att göra något gång på gång, att samarbeta med folk och jobba kreativt. Jag kommer ihåg att jag stod på Sergels torg också, i formationer med andra barn och gjorde enkla armrörelser. Det var ett slags koreografi. Men tidigare ville jag inte prata om det, det var en del av mitt liv som jag hade avvisat, alltså det religiösa. Vi ska återkomma till det där. Under högstadiet flyttade familjen till Stockholm. Jefta van Dinther lämnade missionsförsamlingen och tron inom bara ett år. Nya vänner och en ny stad hade gett en kritisk blick. Sista året på gymnasiet tog en kompis med honom på en dansklass. Han hade tänkt bli journalist, nu fångades han oväntat av dansen. – Det var något så konkret med att jobba med kroppen och koreografi, trots att det är så flyktigt. Det var första gången jag mötte något som var väldigt svårt för mig. Jag gillade att det krävdes så mycket och insåg att det var dans jag ville hålla på med. VI SITTER I MÖTESRUMMET Birgit, döpt efter Cull-

bergbalettens grundare Birgit Cullberg, på Riksteatern i Hallunda utanför Stockholm. Jefta van Dinther behåller kepsen på, söker ofta ord på svenska under vårt samtal. Han använder engelska så mycket mer, både i jobbet och hemma i Berlin. Men han betonar att han känner sig som svensk. Han kan numera se att återkommande teman och stämningar i hans verk har upprinnelse i hans barndom. Det har blivit allt tydligare på senare år, som i Plateau Effect där de medverkande dansade med en segelduk som mot slutet blev ett slags totempåle. – Kropparna försattes i något slags extatiskt tillstånd

Jefta van Dinther hade tänkt att bli journalist från början, men fastnade för dans lite av en slump.

10 

SCENEN 2 2016


JEFTA VAN DINTHER Aktuell: Med Protagonist för Cullbergbaletten, som hade premiär i Amsterdam i juli och har Sverigepremiär på Dansens Hus i Stockholm i november. Född: 1980 i Utrecht, Nederländerna. Bor: Stockholm och Berlin. ”Efter min kollaps är jag arbetsnarkoman i Stockholm och har Berlin mer som hemma-

SCENEN 2 2016

plan, går på utställningar och klubbar och är med vänner och min kille.” Gör: Koreograf och dansare. Tidigare konstnärlig ledare för masterprogrammet i koreografi vid DOCH (Dans och Cirkushögskolan i Stockholm). Utbildning: Amsterdam School of the arts (MTD), gick ut 2003. Verk i urval: GRIND (2011), The Way

Things Go tillsammans med Cullbergbalettens dansare (2011), This is concrete (2012), Plateau Effect (för Cullbergbaletten 2013) och As It Empties Out (2014). Har även gjort musikvideos, med Robyn och Röyksopp. Svenska teaterkritikernas danspris 2013 för Plateau Effect. Inspireras av: Bildkonst, elektronisk musik, klubbkultur, film.

11


Religiösa uttryck och ritualer är ett återkommande tema i Jefta van Dinthers koreografi.

när de frikopplades från pålen. Det är något väldigt religiöst över det. Att du nu pratar om det innebär ett slags försoning, du kan se vad uppväxten gav dig konstnärligt? – Absolut. Jag jobbar mycket med det religiösa uttrycket och ritualer och ceremonier i mina produktioner. Det är som en försoning med det som var då. Det finns en känsla av att man uppgår i något, ger sig hän, och fylls av något större. PROTAGONIST, Jefta van Dinthers nya verk för

Cullbergbaletten som har Sverigepremiär på Dansens hus i Stockholm i höst, har tydliga samband med att koreografen själv sitter här en förmiddag och pratar avslappnat om sin uppväxt. Verket är för fjorton dansare och titeln anspelar på att alla kan ha huvudrollen, vara protagonisten. Men från början var titeln Autobiography, självbiografi. – Jag tänkte tidigt att det skulle vara som ett slags självbiografi och handla om en community, gemenskap, och det där att det inte alltid behöver vara positivt att höra till och om känslan av att aldrig höra till, som var kopplat till min egen känsla av utsatthet som barn. Protagonist har nämligen vuxit ur hans egen kris. För ett par år sedan drabbades han av en utbrändhetsdepression. Han genomgick under den tiden en process där han insåg att hans idéer springer ur något mycket djupare än han trott. – Mina verk handlar ju ofta om något mörkt, psykologiskt och laddat och folk har undrat var det kommer ifrån, de har inte uppfattat mig som en mörk person. Han började förstå att hans skapande undermedvetet hade varit ett utlopp för att bearbeta något inom honom själv, bland annat från barndomen.

12 

– Protagonist inleds med något som sitter fast, håller på och kokar, och mot slutet blir det ett slags befrielse till att gå till något som är mer i nuet. Det relaterar väldigt konkret till min process med mig själv, att vara fast i mitt förflutna, att vara besatt av hur jag ska lösa det och till sist ha insett att hur vi lever i vårt samhälle är så kopplat till det som hänt eller till det som kommer ske och att det är så svårt att vara här och nu. – Min kreativa process med Protagonist har gått hand i hand med min egen utveckling, så den har varit som terapi. När vi senare går upp ett par trappor i det stora huset i Hallunda för dagens repetitioner beskriver han just en av scenerna, där dansarna står som rotade i golvet och ångestfyllt rör enbart överkropparna, som sin krisdans. SOM I FLERA TIDIGARE verk samarbetar Jefta van Dinther med kompositören David Kiers, ljusdesignern Minna Tiikkainen och scenograferna Simon Häggblom och Karin Lind. En viktig roll har dessutom musikern Elias, som förra året fick ett stort genombrott med låten Revolution, som finns med i föreställningen. Även om Jefta van Dinthers uppsättningar är allkonstverk betonar han att allt kretsar kring koreografi, fast det kan handla om rörelsen i ljus eller ljud, inte enbart i dansen. Han beskriver det som att hans styrka ligger i att vara väldigt ”genrespecifik”. Det är rörelser han är bra på. – Det är väldigt hippt att till exempel göra performance fast man är bildkonstnär. Jag förstår att man kan vilja göra det, men jag kan sakna ett djup när alla ska kunna göra allt och kalla sig allt. Därför sker de flesta av mina föreställningar i teaterrummet med allt som ingår i ”old school theatre” – och jag älskar det.

SCENEN 2 2016


På några år har Jefta van Dinther tagit ett rejält kliv från mindre scener till stora institutioner, som Cullbergbaletten. Han gillar det och skulle gärna skapa i ännu större sammanhang. Han har börjat fundera på opera och på att jobba mer med film, berättar han och ser ut som om han försvinner bort i en drömbild om det. Han har grubblat på det där att nå en bredare publik och beskriver det som att han har gått från att skapa verk åt sina kollegor till att skapa åt sin pojkväns läkarkollegor, det vill säga utanför den närmaste kretsen. – Min pojkvän får komma med förslag medan jag repeterar. Det känns viktigt att det jag gör når andra grupper och sammanhang. JEFTA VAN DINTHER upplever att publiken varierar i olika länder. Till exempel tycker han, som en hel del andra, att det finns en annan syn på kultur i Frankrike. Där, menar han, är salongerna ofta fulla och det finns ett slags kunskap och respekt för kultur som inte finns någon annanstans i världen. – I Sverige kan salongerna ibland nästan vara tomma när man turnerar. Jag tror att många tittar på

dans som om det var teater, att det måste finnas en berättelse som man ska kunna förstå, man kan inte bara vara i verket. Samtidigt tror jag att mina verk är lätta att ta till sig, det finns flera olika lager. Det kan finnas något häftigt, något urbant, technomusik, jag tycker att jag skapar jättetillgängliga verk. NUMERA FÅR HAN så många förfrågningar att han måste säga nej för att inte bli utbränd igen. Ett tag tänkte han att nästa steg kanske borde vara att bli chef någonstans. Men han har insett att hans styrka ligger i att dela med sig av sin värld till dansare och publik, att skapa själv. – Jag vill ju vara konstnär, säger han och ler. Jefta van Dinther har dessutom accepterat att hans yrkesval ligger nära hans föräldrars. Han har anammat samma livsstil, konstaterar han och påpekar att även inom konsten måste man vara hängiven, välja bort mycket annat i livet och verkligen tro på det man gör. – Mina föräldrar turnerade världen runt. Men de gjorde det ”in the name of God”, jag gör det ”in the name of art”.

TRE RÖSTER OM JEFTA VAN DINTHER

THIAGO GRANATO

MIA LARSSON

GABRIEL SMEETS

”Jag lär mig hela tiden en massa av Jefta, för han är så generös och professionell. Även när han är regissör eller koreograf så gör han aldrig något utan att fråga alla om det. Han tar givetvis det slutgiltiga beslutet, men för honom är det väldigt viktigt att folk vet vart de ska och vad de gör. Jag tror att alla överlag känner ett stort stöd från honom under hela processen. Även när det är en utmaning, han får folk att känna sig okej med utmaningen. Trots att han nu arbetar med stora kompanier och stora institutioner behåller han sin integritet. Han har en väldigt hälsosam relation till institutionerna, han vet hur man pratar med dem, hur man hanterar kraven och restriktionerna utan att förlora sin egen konstnärliga experimentlusta.”

”Typiskt för Jefta van Dinther är att han undersöker både det individuella och det kollektiva på ett sätt som gör att jag som publik känner mig delaktig. I Plateau Effect liksom i övriga verk gör han det bland annat med genom att suggerera alla mina sinnen i nära samarbete med sitt team av ljud-, ljusoch scenografikonstnärer. Hans verks alldeles särskilda fysikalitet får mig som åskådare att bli delaktig även fysiskt. Han skapar verkligen ett rum med dansarna och oss i publiken. Det är helt upp till mig som publik att tolka och uppleva det djupt personliga i hans arbete. Han jobbar sällan med berättelser eller karaktärer utan hans arbeten kännetecknas snarare av ett intresse för att undersöka och framställa något som är igenkänningsbart och främmande på samma gång”.

”Cullbergbaletten behöver koreografer som klarar både kompaniets storlek och stil. Jefta van Dinther har redan gjort två föreställningar för Cullbergbaletten. Han visade då att han kan hantera en stor grupp dansare och en stor scen. Det finns ett behov av koreografer som klarar det. Dessutom, eftersom han började som dansare har han väldigt bra kunskap om dansarnas kroppar och rörelser. Han har det i sin kropp och har förmågan att överföra det till andra. Han har också en enastående smak och är väldigt rotad i 2000-talet. Han kan en massa om musik, mode, design, bildkonst och filosofi. Därtill har han samarbetat med intressanta koreografer, som Mette Ingvartsen, Ivana Muller och Xavier Le Roy. Han har något att säga, och han vet hur han ska säga det. Allt det gör honom unik som koreograf.”

Dansare, vän och samarbetspartner, koreografiassistent i Protagonist

SCENEN 2 2015

Danschef på Riksteatern

Konstnärlig ledare för Cullbergbaletten

13


I KULISSEN

BARBRO LUNDQUIST, SEKRETERARE I RIKSTEATERFÖRENINGEN I KRAMFORS

FOLKRÖRELSEARBETARE MED STORT HJÄRTA BARBRO LUNDQUIST Bor: I Rystrand vid Höga kusten. På Riksteatern sedan: 30 år. För närvarande som sekreterare i den lokala föreningen i Kramfors. Bäst med uppdraget: Att träffa människor från andra länder och kulturer, att kunna ge en start in till det svenska språket genom läsövningar. Att lära ut sånger från den svenska sångskatten. Jag vill inte gå förbi i tystnad. Ser fram emot i höst: Att fortsätta inspirera och arbeta med att öva svenska språket med sång, läsövningar, möten och upplevelser tillsammans. Ålder: 76 år.

Engagemang kan visa sig i många olika skepnader. För Barbro Lundquist är föreningslivet ett sätt att skapa möten mellan nysvenskar och lokalbefolkning. I ÖVER 30 ÅR har Barbro Lundquist varit engagerad

i Riksteaterns verksamhet i Kramfors. Att använda begreppet eldsjäl kan kännas uttjatat, men i hennes fall går det inte att hitta en bättre beskrivning. De senaste åren har varit bland de bästa för henne och den lokala föreningen som huserar i de anrika lokalerna på Babelsberg. Barbro har – vid sidan av att hon är volontär och undervisar asylsökande i svenska språket på flyktingboenden i kommunen – tillsammans med andra drivande personer låtit körsång få stor betydelse för människor från andra länder och kulturer. – Det var under svensklektionerna som jag insåg hur stor hjälp våra svenska visor är för att lära ut svenska språket. Då var det ett naturligt beslut att skapa någonting som kunde vara till hjälp för de nyanlända, säger hon.

RESULTATET BLEV asylkören Babels som leds av

sångaren och kompositören Klas Norberg från Nora och som varit ute på flera framträdanden. Bland annat på Riksteatermötet Scenkonst16 i Stockholm i våras, där den fick stor uppmärksamhet. En liknande kör har även startats i Sandö. Barbro berättar att hon blir varm i själen när hon ser hur verksamheterna påverkar människor positivt. – Det är så viktigt för dem som väntar på besked om uppehållstillstånd, att de både kan lära sig svenska och vara med i en gemenskap som gör tillvaron lite mindre påfrestande. – Dessutom underlättar det integrationen i samhället. Sången och samvaron skapar band mellan nysvenskar och lokalbefolkningen. I möten mellan människor skapas förståelse för varandras situatio-

14

ner och varma relationer som hade varit svåra att uppnå annars. Barbro har en gedigen bakgrund inom kulturen. Innan hon gick i pension var hon bland annat arrangörskonsulent på Musik i Västernorrland. Dessförinnan jobbade hon på Kramfors Musikskola och som intendent på det som då kallades Regionmusiken Sollefteå. Under 45 år har hon även varit med i Svanökören. – Att syssla med det som är mina stora intressen, dit hör också trädgårdsarbete, är som att fylla på med energi. Och den energi jag får kan jag använda till att göra gott för andra, säger hon. På Babelsberg i Kramfors, som är ett gammalt ordenshus som restaurerats i omgångar, sker upp till 15 aktiviteter varje termin. – Vi är ganska många som jobbar för att det ska gå runt och vi får ett årligt, ekonomiskt bidrag från kommunen. Numera har vi de nyanlända som en viktig resurs. De kommer i stort antal och bär utrustning, ställer i ordning och deltar med entusiasm även i det som inte rör kören. Det är fantastiskt roligt och jag märker tydligt hur de också känner att deras delaktighet gör stor skillnad. MED STÖD AV Kulturrådet får alla asylsökande ett besökskort till föreningens arrangemang. Numera vet många vad som händer på Babels och var det ligger. – Det är inspirerande att jag kunnat få fler att känna att det här är angeläget. Det här är folkrörelsearbete med hjärta och vilja att förändra och som ger resultat. Barbro Lundquist var nominerad till Radio Västernorrlands utmärkelse Årets Västernorrlänning 2015 för sitt engagemang för nyanlända. Hon fick den inte, men känner sig som en vinnare ändå. – Den glädje jag får uppleva genom de ideella insatser jag gör, och den rikedom som det ger att dela i sång och gemenskap tillsammans med andra människor, är guld värd. Det är livskvalitet för mig. Och jag har på köpet fått många nya vänner.



OLOF WIGREN SCENEN 2 2016


Kramfors starka kvinna Barbro Lundquist vill skapa nya möten mellan människor.

KRISTOFER LÖNNÅ

SCENEN 2 2016



15


16

SCENEN 2 2016


BILDEN Vad: Repetition av De omöjliga möjligheternas hus, som går på Riksteaterturné i höst. Vem: De två rollerna spelas av Linn Bjørnvik Grøder och Ana Stanisic. Plats: Riksteaterns lokaler i Hallunda. När: 22 augusti 2016. Mer: Bakom föreställningen står det uppmärksammade engelska teaterkompaniet Forced Entertainment som startade 1984. De omöjliga möjligheternas hus (The Impossible Possible House) är deras första pjäs för barn. Forced Entertainment tilldelades i mars i år världens främsta teaterpris, det internationella Ibsenpriset 2016.

FOTO: JOHAN STRINDBERG

SCENEN 2 2016



17


En nyvaknad revolt mot storstadsnormen ger sig nu även tillkänna i scenkonsten. Folk på landsbygden har helt enkelt tröttnat på att inte tillskrivas en egen identitet. Scenen tar pulsen på en ny, närproducerad teater som stärker den lokala känslan av vi. TEXT: YLVA LAGERCRANTZ

åren 2016. Jag befinner mig i på Folkteatern i Gävleborg och föreställningen Framtiden i mig, baserad på ett femtiotal intervjuer med invånare i Gävleborgs län. Likt en antik kör av röster träder här en kollektiv landsbygd fram på scenen: längtan, lycka och frustration i ett, sensuellt förkroppsligat av cirkusartisten Fouzia Fofo Rakez medan vi i publiken får leka med plastkossor. Tankarna går osökt till Tjechovs Tre systrar och deras ständiga längtan till Moskva: diskrepansen i 18 

kärleken till platsen där du bor i relation till en ständig längtan bort. Men vad är det egentligen som Olga, Masja och Irina vill uppnå genom att komma till den hägrande staden? Är den trots allt inget annat än en chimär, en önskan om att gräset alltid är grönare på andra sidan? PÅ SENARE ÅR har det på den svenska landsbygden

börjat bubbla en frustration över vad som benämns som storstadsnormen, det vill säga den norm som utgår från att storstaden är världens mitt och att allt annat (läs landsbygden) är periferi. Nu har fenome-

SCENEN 2 2016


SAGA BERLIN

Föreställningen Fäboland presenteras som ”en musikalisk folkmusikkabaret i hemvävt”.

SCENEN 2 2016



19


net även nått scenkonstens värld. I våras gick exempelvis Länsteatrarna i Sverige tillsammans med bland andra Regional Musik i Sverige ut med en debattartikel om vad de kallar för Kulturlyftet. Syftet var att få till en större kultursatsning i hela landet. Och under årets Almedalsvecka syntes rubriker som ”Kulturklyftan – vision och verklighet”, med underrubriken ”Vilka nås av kulturen?”. För jobb och bostad i all ära: kultur är bevisligen också en viktig faktor som får folk att vilja bo kvar på landsbygden. Här kan teateruppsättningar som lyfter lokala människoöden bidra till ett identitetsskapande som stärker ortens ”vi”. För i skuggan av en alltmer global värld växer sig behovet av just en lokal tillhörighet sig allt starkare. I DEN REGIONALA teaterrepertoaren märks också

alltfler uppsättningar baserade på intervjuer med lokalbor och med den gemensamma nämnaren att de på olika sätt talar om identitet och förhållandet till den plats där du bor. I våras exempelvis Det blåser hela tiden på Helsingborgs stadsteater och Vi hänger inte här, vi går runt en uppsättning i samarbete mellan Riksteatern Barn & Unga och Ung Scen Norr, sistnämnda om hur det är att vara ung i Botkyrka respektive Norrbotten. Som en röd tråd genom repertoaren utanför storstäderna går också kombinationen normkritik och landsbygdsidentitet. Inom dansen kan nämnas koreografen Malin Hellqvist Selléns nya verk Mis-

Kommande premiärer på fler verk med lokalperspektiv 13/9: Bricken på Svartvik, Teater Västernorrland 16/9: En på miljonen, Byteatern i Kalmar 21/9: Komma hem, Östgötateatern 23/9: Tjärdalen, Riksteaterns stora musikteateruppsättning av Sara Lidmans debutroman i regi av Carolina Frände. 27/9: Tidningsdöden, Ung Scen Norr 11/3 2017: Det som är vårt, Örebro Länsteater 20/3 2017: Landet inuti, Riksteaterturné

20 

sionären (med smakprov på Stockholm Pride, därefter urpremiär i Umeå 22 september). Genom djupdykningar i arkiv och empiriska intervjuer har hon samlat ett unikt material som speglar hur det var att leva som lesbisk inom frikyrkorörelsen i Västerbotten för hundra år sedan. Premiär i höst är det också på Sara Parkman och Samantha Ohlanders Fäboland, en feministisk vinkling på svensk folkmusiks historia. Liksom i Malin Hellqvist Selléns fall vill även detta verk lyfta fram en lokal, bortglömd historia (Riksteatern har premiär i Järvsö 27/9). På ett liknade sätt tog sig poeten, feministen och skådespelaren Mimie Märak förra året an relationen utanförskap och lokal identitet i sin aktivistiska performance Vahák i syfte att belysa urfolksidentitet, vithetsnorm och homofobi ur ett samiskt perspektiv. Plats, identitet och tillhörighet är också nyckelorden för konstnärskvartetten Joakim Rindå, Victor Wigardt, Mattias Brunn och Mårten Anderssons arbete med den nya uppsättningen Landet Inuti (premiär på Folkteatern i Gävleborg våren 2017). – Vi ville fortsätta att gräva djupare inåt i smärtpunkten kring frågor om att stanna, att lämna och att återvända, säger Joakim Rindå när vi ses på ett trendigt café i Stockholm, i den för honom själsliga skarven mellan Vaplan i Jämtland, Riksteatern i Hallunda och bostaden på Söder – Födelseorten, arbetsplatsen och hemmet. FÖR TVÅ ÅR SEDAN rönte den ursprungliga trojkan stor framgång med uppsättningen Vårt förakt för svaghet, inspirerad av filosofen Harald Ofstads bok med samma titel. I den nya produktionen tillkommer också Mårten Andersson på scenen. Med Landet inuti vill de undersöka hur plats och identitet hänger samman och ur det perspektivet också hur storstadsnorm och heteronorm förhåller sig till varandra. – Jag upplever att storstadsnormen fortfarande är väldigt ”opratad”, men att det nu sjuder ett motstånd. Det är först när språket finns som vi kan göra något åt den, är Joakim Rindås analys. Själv är han trött på hur landsbygden ofta skildras just som det exotiska ”andra” och hur dessa bilder gärna reproduceras i såväl fin- som populärkulturen. – Med Landet inuti vill vi belysa just hur bilder cementerar. Som komma ut-berättelsens återkommande final i storstaden och påståendet att vi alltid

SCENEN 2 2016


TOMAS VAN DER KAAIJ

Föreställningen Framtiden i mig av Erik Uddenberg bygger på intervjuer med 50 gävleborgare.

ANNA HUERTA

Vi hänger inte, vi går runt handlar om livet ung i Norrbotten.

I Missionären skildras lesbiskt liv i frikyrkorörelsenen.

blir lyckligare där. Den bilden vill vi ändra på. Genom att samla berättelser på de olika turnéorterna hoppas kvartetten också få in många självupplevda historier som kan ge nya bilder och perspektiv. – Pjäsen kommer sannolikt att handla om tvivlet, om friktionen mellan dig själv och platsen, om erfarenheter av förlust och funderingarna om vem du hade varit om du hade stannat kvar. Förhoppningen är att finna nya bilder, få igång ett samtal om storstadsnorm och dess konsekvenser, medvetandegöra de val som görs och därmed utmana enfalden på berättelser, säger Joakim Rindå. SCENEN 2 2016

Någon som kan skriva under på att identiteten hos framför allt unga landsbygdsbor behöver stärkas är Isak Bergström. Han är projektledare för nätverket och projektet #ungapålandsbygden som startades 2014 inom organisationen ”Hela Sverige ska leva”. Utgångspunkten var en frustration över den alltmer växande storstadsnormen och det faktum att staden ofta ses som målet för alla ambitioner. Intentionen är att skapa förutsättningar för att kunna bo och verka överallt i Sverige, oavsett om du är kulturutövare, jurist, läkare, hbtq-person, bonde eller allt på samma gång. 21


MARTIN BRUNN

Landet inuti bygger på berättelser från de orter där föreställningen kommer att spela 2017. Inför turnén besöker det konstnärliga teamet bakom pjäsen platser där föreställningen ska spela för att samla in historierna.

22 

SCENEN 2 2016


Med en uppväxt som musiker i hemorten Forsa, Hälsingland, bland annat i folkmusikaliska ungdomsprojekt och turnerande skolföreställningar, är Isak Bergström själv övertygad om att kultur är, som han uttrycker det, ”skitviktigt för att få unga att stanna där de bor”. För att just betona kulturens vikt i sammanhanget söker #ungapålandsbygden just nu finansiering till ett projekt med arbetstiteln Kultur mot storstadsnormen. – Allt handlar inte om tv-program som Idol och Melodifestivalen, utan det finns också lokala berättelser som är viktiga. Det här projektet vill lyfta unga kulturutövare på landsbygdens historier, att låta dem vara skapare av konstverk. Det kan vara en monolog, en bok, en föreställning eller en konsert. Gemensamt är att vi vill möjliggöra berättelser så de syns i de ungas egna hemorter, men också nationellt, menar Isak Bergström. ÄVEN LOTTA SVENSSON, fil dr i sociologi vid Upp-

sala universitet och verksam på enheten för Forskning och utveckling i hemorten Söderhamn, är inne på vikten av att stärka identiteten hos dem som aktivt väljer att stanna kvar på landsbygden. Så undersöker hon också just relationen landsbygd och storstad ur ett ungdomsperspektiv. Hur fördomsfulla bilder av landsbygden lätt genereras i samhället har hon personlig erfarenhet av. Hon berättar hur tidningen Metro för några år sedan skulle uppmärksamma hennes forskning. Efteråt hade redigerarna lagt på en stor raggarbil med tre halvnakna rumpor rakt över bilden på henne. – Det är som om man bara måste reproducera den där bilden av landsbygden, suckar hon uppgivet. Liksom Joakim Rindå ser hon också hur bilden av den som bor på landsbygden ofta är lätt förlöjligande och att det därför är viktigt att de som faktiskt bor där själva får skapa sin identitet. – Tänk bara på filmer som Pistvakt och Ronny och Ragge. Och idag på tv: Bonde söker fru. När vi ses i Gamla stan så har hon just varit i Riksdagen och föreläst om storstadsnormen och dess konsekvenser för Landsbygdskommittén, som har i uppdrag att lämna förslag på en sammanhållen nationell politik för en långsiktigt hållbar utveckling i Sveriges landsbygder. Men hon har också en fot i det regionala teaterlivet, vilket har sin upprinnelse i att hon 2014 tillfrågades av Folkteatern i Gävleborg om hon kunde bistå med

SCENEN 2 2016

material om länet där utgångsfrågorna var ”Vem är du?” och ”Hur ser du på din framtid?” Detta först som inspiration till en uppsättning av Körsbärsträdgården i regi av Michael Cocke (2014) som ville skildra just samhällets lokala ”vi” idag. Materialet blev sedan också grunden för tidigare nämnda Framtiden i mig, men här med manus skrivet utifrån direkta citat från intervjuerna som utfördes av Lotta Svensson och etnologen Mikael Vallström. OM BEGREPPET STORSTADSNORM har hon mycket klokt att säga. Till att börja med hur viktigt det är att göra den synlig. Här tror Lotta Svensson att den lokala teatern med en platsspecifik, dokumentär grund kan bidra till att stärka den lokala identiteten och relationen till platsen. – Vad som gör den alldeles unik är att den handlar om oss. Den blir som en spegel av samhället, men också ett sätt för teatern att få syn på sin potentiella publik, den som kanske annars inte hade gått. Kultur kan vara vara ett sätt att skapa ett vi och en plats i platsen – när den får dig att känna dig delaktig, medskapande och tillhörig något som har betydelse för orten. Om det görs kultur där jag är utesluten så blir den istället en del av storstadsnormen. Skulle man kunna påstå att du var först med att mynta begreppet storstadsnorm? – Jag tror jag var bland de första. Men jag har sett hur begreppet har vuxit och hur frågan i mycket högre grad också har landat i kulturlivet. Som i Clara Bodéns normkritiska dokumentärfilm Lgh + bil + allt jag har och äger. Hon och andra som driver debatten har också sagt att detta är den nya normen som vi ska knäcka, den nya folkrörelsen: Nu jävlar!

Landsbygdsaktivister på nätet Hela Sverige ska leva: www.helasverige.se Unga på Landsbygden: www.ungapålandsbygden.se Härifrån – om platsens betydelse: www.harifran.nu Clara Bodéns hemsida om projektet Lgh + bil + allt jag har och äger: lghplusbil.com

23


SÅ GJORDE VI

”VI TVINGAR FOLK ATT GÅ MED, HELT ENKELT” Storumans Musik & Teater är en Riksteaterförening har gjort rekryteringssuccé med en väl utarbetad strategi som stavas kul, lagom mycket ansvar och milt tvång med glimten i ögat. I en kommun med knappa 6 000 invånare har de i dag runt 270 medlemmar. TEXT: SOFIA LUNDQVIST FOTO: JOHAN GUNSEUS

STORUMAN

STORUMANS MUSIK & TEATER – EN RIKSTEATERFÖRENING Grundandes: 1962 Medlemmar: ca. 270 Styrelseledamöter: 19 Ungdomsrepresentanter: 4 Läs mer: storuman.riksteatern.se 24 

V

i tvingar folk att gå med helt enkelt, säger ordförande Runa Fransson, 77, med ett varmt leende. Hon har varit engagerad i föreningen sedan 1983 och fungerar idag som en spindel i nätet. Med sig har hon ungdomsrepresentanten Jak Twens, 18, och styrelseledamoten Vega Kroik, 66, som över en kopp kaffe ivrigt berättar om verksamheten. – Det finns faktiskt en kölista till att få vara med i styrelsen. Nu är vi 19 stycken och tre av dem är unga som en gång började som ungdomsrepresentanter. Vi delar upp arbetet – många gör lite och då blir det ingen börda. Det är vår styrka, säger Vega. FÖRENINGEN HAR endast två långa styrelsemöten

per termin och sedan jobbar de i mindre arbetslag inför föreställningarna. Runa bekräftar att det är en uttänkt strategi för att alla ska mäkta med. För att rekrytera nya medlemmar jobbar de mycket med ”mun till mun-metoden” och de har en kärntrupp med duktiga ambassadörer. – Jag är konstnär och fotograf och har alltid varit intresserad av kultur, och därför brukar jag hänga på Kulturcaféet. Där fick jag kontakt med Stina (före

detta ungdomsrepresentant, numera styrelseledamot, reds. anm.). Hon sa att jag blev tvungen att komma på ett föreningsmöte och på den vägen är det, berättar Jak. Ett annat sätt att få igång snacket är att göra något lite extra vid föreställningarna. – Vi hade till exempel en skräckföreställning en gång och då såg vi till att alla som jobbade hade läkarrockar och så bjöd vi publiken på blodshots, berättar Vega. Ett annat exempel är när Riksteaterns föreställning Ballad på en soptipp sattes upp. Då fraktade föreningen dit en stor soptunna och ståendes i den delade en man iklädd frack och höghatt ut program. – Vi försöker alltid göra roliga omkringaktiviteter, dels för att publiken ska komma ihåg det, dels för att de ska tycka att det är lite extra kul och sedan berätta om det för fler, säger Runa. MEN DET ÄR INTE bara publik och stödmedlemmar

föreningen har lyckas få med på tåget, engagemanget i styrelsen är också stort. – Nyckeln är att alla är välkomna till oss, säger Vega och Runa fyller i: – Vi ger nya medlemmar ansvar direkt, ingen vill SCENEN 2 2016


Att få folk till styrelsen är inga problem i Storumans Musik & Teater – hit är det kö. Från vänster: Runa Fransson, Vega Kroik och Jak Twens.

”VI GER NYA MEDLEMMAR ANSVAR DIREKT, INGEN VILL VARA KAFFEHÄMTARE.” vara kaffehämtare. När Stina och Kajsa som numera sitter i styrelsen började som ungdomsrepresentanter var det första vi gjorde att skicka dem till årsmötet i Umeå. Där blev de nästan glorifierade av alla äldre från föreningar som saknar ungdomar, och tjejerna uppskattade såklart uppmärksamheten. Paragrafrytteri och hierarkiska tongångar är bannlysta. Styrelsen jobbar istället aktivt med medlemsinflytande och demokrati, och nya idéer tas alltid emot med öppna armar. – När du blandar människor i olika åldrar, med olika etniciteter, bakgrund och läggning blir det som byggs av gruppen annorlunda och bättre. Erfarenhetsutbytet gör att nya idéer föds och den välkomnande attityden i vår förening gör att alla vågar säga vad de tycker, säger Jak. HAN KOMMER FRÅN Ryssland och tillsammans med

tre andra, en från Sverige och två från Eritrea, tillhör

SCENEN 2 2016



han föreningens nytillsatta ungdomsrepresentanter. – Alla har något att komma med, det gäller bara att hitta det. En är tystlåten, den andra strukturerad och den tredje handlingskraftig – tillsammans blir de ett väldigt bra team. Vi är duktiga på delat ansvar och att delegera. Alla tre är eniga om att samtliga medlemmar har lika tokiga idéer och att egna initiativ uppskattas. – Ungdomarna har ju orken som en annan hade för 50 år sedan. Vill de ha massor av glitter, då fixar de massor av glitter. Vi litar på dem och ger dem både frihet och ansvar. Vi kan låta yngre ansvara för hela föreställningar själva, det är fullt möjligt, säger Runa. Terminens största höjdpunkt är Kul-turen, den återkommande kulturresan till Umeå som föreningen arrangerar två gånger per år. För tio år sedan började de med en liten bil, men när intresset växte fick de växla upp till en minibuss. Numera går Kul-turen i en stor buss, med start tidigt på morgonen och hemkomst efter midnatt rullar den 50 mil. – Lotteri under färden och att stanna och fika i Lycksele är en uppskattad tradition. I september ska vi åka och se Sara Lidmans Tjärdalen och då lockar vi också med ett besök på det nyöppnade Ikea-varuhuset innan föreställningen, säger Runa.

FEM TIPS FRÅN RIKSTEATERN STORUMAN

Så värvar vi nya medlemmar 1. Skapa starka ambassadörer.

2. Ge alla ansvar direkt. 3. Hitta på roliga aktiviteter kring föreställningarna.

4. Uppmuntra publiken att berätta om upplevelsen.

5. Affischera och annonsera i lokaltidningar.

25


NYA SVENSKAR, NYA BERÄTTELSER Kan konst och kultur vara en väg till integration? På flera håll i landet tas nyanländas erfarenhet och kompetens till vara i scenkonstens namn. TEXT: ANNA HEDELIUS FOTO: SAMUEL UNÉUS

Artisten Khaled Harara och DJ:n Alexandra Shanahan medverkar i Zouqaq - Jada - Gränser, ett projekt där ungdomars berättelser har blivit till musik. 26 

SCENEN 2 2016


”WE ALL ARE REFUGEES, EVERYONE WITH ME, SAY FUCK SD!

Khaled Harara håller mikrofonen hårt i vänsternäven, lyfter högern högt ovanför huvudet, pekar med fingret. Hans raprefräng är tydlig och uppmanande. Vi är alla flyktingar. De textrader han upprepar inkluderar alla de som färdats långt över haven från sönderfallande hemländer till ett inte självklart tryggt och omslutande Sverige, men idag i synnerhet de nyanlända tonåringar som sitter i Riksteaterns Teater 1 i Hallunda. Asma Jaffari, Sajjad Balkhi, Abbas Mohammadi och Mehdi Jafari är fyra av de tjugotalet ungdomar som deltagit i projektet med namnet Zouqaq – Jada – Gränder. Under våren har de i workshops arbetat med texter som nu har blivit till musik. Idag hör de för första gången sina ord bearbetade, tonsatta av Magnus Embee Bergkvist och framförda av artisterna Khaled Harara, Monirah Hashemi, Parham samt DJ:n Alexandra Shanahan, som snart ska ge sig ut på turné med materialet. – Perfect, wonderful, stämmer ungdomarna in i kör efteråt. JUST DENNA DAG har de rest från Karlstad

och Göteborg, men nyligen har de betydligt längre resor i bagaget. De är födda i Afghanistan och har kommit till Sverige utan sina respektive familjer, de har ännu inte uppehållstillstånd. Abbas Mohammadi är 19 år och hamnade i Karlstad för tre år sedan. Han talar utmärkt svenska och tolkar delvis intervjun åt sina yngre kamrater, som i vissa fall kom så nyligen som för åtta månader sedan. – Vi är jätteintresserade av musik, berättar Asma Jaffari, 17 år, och Sajjad Balkhi, 15 år, som bor i Kil. När en lärare i skolan berättade om projektet nappade vi direkt. – De kom och berättade om Zouqaq på mitt boende, berättar Mehdi Jafari, 15 år, från Göteborg. Jag ville väldigt gärna vara med. Under tre helgträffar har de fått användbara verktyg för att uttrycka sig via musik. – Vi har lärt oss hur man gör låtar, hur man följer beaten och hur man skriver en låttext utifrån en berättelse, berättar Asma

SCENEN 2 2016



Khaled Harara, Monirah Hashemi, Parham och Alexandra Shanahan har själva erfarenhet av att vara nykomlingar i Sverige.

Jaffari. Det var fritt vad vi ville skriva om, men mycket kom att handla om vår bakgrund och om flykten. Arbetet i Zouqaq tycks ha varit positivt för ungdomarna. – Det har hjälpt mig att hitta ett sätt att berätta om mina svårigheter. Musik är ett bra verktyg för att förklara svåra känslor, musik betyder liv och frihet. Efter att ungdomarna lämnade materialet ifrån sig har deras ord omtolkats av de medverkande artisterna. Ändå känner de igen sig i texterna. – Ja, mycket är hämtat direkt från oss, säger Abbas Mohammadi. Han tycker att det är tråkigt att projektet är slut för deras del, även om han själv kommer att fortsätta arbeta med musik i kommunens studio i Karlstad. – Också jag vill fortsätta med musik, fortsätter Mehdi Jafari. Jag vet inte riktigt hur, men fortsätta vill jag. DE ÄR TONÅRINGAR med drömmar och

ambitioner. Flera av dem har en enorm begåvning, menar Khaled Harara, som tillsammans med Monirah Hashemi, skådespelare/ dramatiker från Afghanistan, har fungerat

som pedagog i projektet. De båda har lett verkstäderna och kompletterat varandra på ett bra sätt för att ta till vara ungdomarnas historier. – Jag började med lekar och teaterövningar, så att de skulle slappna av och inte känna sig trängda, berättar Monirah Hashemi. Många var blyga i början. De kände inte varandra, så de skojade bort alltihop och hade svårt för att uttrycka sig fysiskt. Men vi skapade en vänskaplig situation och så småningom vågade de bli allt mer seriösa. Allteftersom förde hon in migrationsteman i lekarna. Balansgången mellan det personliga och allmänmänskliga var viktig. – Alla bär på en skam för att deras historia är dålig. Men ingen ska behöva känna sig utpekad. Alla var välkomna att tillföra sina privata berättelser, men de texter vi nu presenterar är inte personliga. Därefter tog Khaled Harara vid med det praktiska textarbetet. – Om vi från början hade sagt att de skulle skriva en raplåt hade vi skrämt dem. Efter teaterövningarna var de redo. FÖR KHALED HARARA är musik ett kraft-

fullt sätt att kommunicera. Då han bodde

>>> 27


>>> i Gaza stoppade Hamas de workshops han höll för ungdomar, och hans regimkritiska musik var bannlyst. Från sin position som fristadsförfattare i Sverige försöker han nu arbeta för musikers yttrandefrihet i hemstaden. – Musik är ett språk mäktigare än vapen, säger han. Också i Zouqaq har han engagerat ungdomar i Gaza. De rapbeats som smyckar musiken är gjorda av 17 artister som under våren fått utbildning i mixning och musikteori i ministudios där. – Fyra av dem är tjejer, vilket är anmärkningsvärt eftersom det finns väldigt få verksamheter i Gaza där tjejer kan vara med. En del av ungdomarna kommer till studion utan sina föräldrars vetskap eftersom musik är förbjudet i Gaza, berättar Lotta Schüllerqvist som arbetar som producent för projektets Gaza-del. PARHAM GESTIKULERAR LIVLIGT. Han är artist hemmahörande i Göteborg och det är första gången han träffar de ungdomar vars berättelser han fått i uppdrag att tolka musikaliskt. Liksom de andra artisterna har han migrationsbakgrund. – Några av historierna påminde mig om min egen, men jag kom till Sverige då jag var två år, så jag har försökt sätta mig in i hur det är att komma till ett nytt land där allt ser bra ut på ytan, men där man bär på

Monirah Hashemi har lett deltagarna i teaterövningar och improvisationer.

28 

ett själsligt hål, förklarar han. För den som flyr från stormen kommer det att komma upp en annan storm sedan, man känner sig aldrig hemma. Vi är och förblir en vilsen generation som bär på massor av posttraumatisk stress. OCKSÅ I HELSINGBORG byggs kulturella broar mellan nyanlända och det svenska scenkonstlivet. Projektet Joda (Jag och Dom Andra) är initierat av Ingvar Rimshult och finansierat via Arvsfonden. – Amatörteatern hade all anledning att se sig om efter nya medlemmar och förnya sin verksamhet, berättar han. Vi tänkte att det kunde finnas människor med teatererfarenhet och intresse bland de som flytt hit. Projektet kom att dra igång våren 2015, samtidigt med den gigantiska flyktingströmmen till Sverige, vilket innebar en del svårigheter. – Det som då dominerade uppmärksamheten hos allmänheten var akuta behov i form av kläder och tak över huvudet, kulturen stod inte direkt på agendan. Dessutom var de kontakter vi knöt med de nyanlända inte så bestående, eftersom folk skickades kors och tvärs beroende på vilken kommun som erbjöd sig att ta emot dem. Förra hösten fick Joda ändå igång några integrerade teatergrupper, huvudsakligen med deltagare som har varit i Sverige ett par år.

– De har ett minst lika stort integrationsbehov. Under våren har projektets inriktning utvidgats från att huvudsakligen gälla ensamkommande unga till vuxna nyanlända med teaterkompetens. Det har bland annat resulterat i en helt ny teatergrupp, Teater Freden, vars deltagare har rötter i Syrien, Irak, Libanon och Sverige. Gruppens ledare Mohamad Kher Alaliwi flydde själv från Syrien 2014 och har skrivit en pjäs om de kulturkrockar en flykting i Sverige kan hamna i. Joda-projektet har nått halvtid. Ingvar Rimshult har tillsammans med sina kolleger lotsat sig fram genom snåriga och hela tiden föränderliga förutsättningar. Men han är hoppfull. – Vi tror att man generellt måste hitta så mycket resurser som möjligt i invandrargruppen. Förhoppningen är att de tre teatergrupper som nu har startat ska fortsätta även efter projektet. KOMPETENSINTEGRATION heter ytterligare

en verksamhet som drar igång till hösten och vänder sig till nyanlända flyktingar med ett scenkonstnärligt yrke. – Vi vill etablera ett långsiktigt initiativ, berättar Josefin Lindberg, projektledare på Riksteatern. I samarbete med Arbetsförmedlingen Kultur och media, Svensk scenkonst och

Rappartisten Parham känner igen sig i ungdomarnas berättelser.

SCENEN 2 2016


ÄNNU MER INTEGRERANDE SCENKONST

Mehdi Jafari, Asma Jaffari, Abbas Mohammadi och Sajjad Balkhi är fyra av de tjugotalet ungdomar som har deltagit i Zouqaq.

Teaterförbundet har Riksteatern engagerat tio kulturarbetare från Syrien, Iran, Irak och Uganda. De har fått sitt uppehållstillstånd och deltar i verksamheten som en del av sin etableringsverksamhet, medan de parallellt läser svenska på SFI. – Alla är utbildade professionellt eller har arbetat ett antal år i ett scenkonstnärligt yrke. Till hösten kommer deltagarna att få en introduktion till hur scenkonstbranschen och de politiska kanalerna fungerar samt ha SCENEN 2 2016

Asylkören Babel från Kramfors riksteaterförening

en intensiv vecka rörande produktionsprocessen med den irakiske regissören Karim Rashid. Samtliga deltagare praktiserar sedan i dryga tre månader inom sitt yrkesområde på en teaterinstitution, alla får varsin mentor från Teaterförbundet. – Att ta till vara på den kompetens som kommer in i landet är avgörande för att svensk scenkonst ska kunna utvecklas och vara samtida. De nya svenskarnas kompetens och erfarenheter är ovärderliga att få in.

Shadowland, som drivs av svenska Assitej och undersöker om det nya polariserade Europa avspeglas inom scenkonst för barn och unga genom föreställningar, seminarier och diskussioner. Shadowland.nu SFI-teater. Vid Centrum för vuxenutbildning i Sundbyberg arbetar man med ”applied theatre” för att främja andraspråksinlärningen. Sfiteater.com Scenskolan Fejm, som erbjuder drama och teater för ensamkommande flyktingbarn. Scenskolanfejm.se

29


Ensemblen tränger ihop sig i den rosa soffan. Om dryga timmen går ridån upp i Katrineholm, stopp 46 av 52 i ett intensivt spelschema.

SAMSPEL I KATRINEHOLM Få fasta medlemmar är inget hinder för stor kultur. Det vet man i Katrineholms Riksteaterförening som på tre år har tredubblat sin publik. – Folk går inte med i föreningar längre. Men vi hittar andra sätt att locka och engagera, säger Gustav Eriksson. TEXT: MARIE-LOUISE OLSEN FOTO: ANNA TÄRNHUVUD DET ÄR MÖRKT och luktar popcorn. Skorna sjunker i salongens mjuka heltäckningsmatta. Stolarna har mugghållare. På den upplysta scenen sitter skådespelaren Bill Hugg i en för liten rosa soffa. Han är Storpappa i Riksteaterns uppsättning av Tennessee Williams Katt på hett plåttak och förbereder sig för ännu en kvalmig 30 

kväll i det trånga sovrummet på sitt sydstatsplantage. Men det börjar först om en timme. Cosmos i Katrineholms Folkets hus är stopp 46 av 52 på turnén, och det är en del för ensemblen att prata om innan publiken bänkar sig. Som att folk sitter väldigt skönt i de där biostolarna.

– Om vi har tur får vi raggsockor av Maud i Katrineholms Riksteaterförening, säger plötsligt Frida Beckman, i morgonrock och med papiljotter i håret. Frida är Mae, pjäsens höggravida svägerska. – Är det här man får sockorna? säger Ulla Tylén, uppsättningens Stormamma. SCENEN 2 2016


– Medelålders och äldre går på teater för att roa sig. Unga vill ha något att prata om, säger Jenny Cronholm, här tillsammans med Gustav Eriksson.

En sista koll bakom scenen innan ridån går upp.

Hon låter förväntansfull. Frida nickar. – Fast vi är ganska många. Hon kanske inte hinner sticka till alla, säger hon. – Vi går inte av scen’ förrän Maud kommer med strumpor, säger Storpappan från soffan. Med snabbtåg tar det 50 minuter från sörmländska Katrineholm till Stockholm. En timme åt väster tar dig till Örebro och knappa halvtimmen söderut kliver du av i Norrköping. I centralorten bor 22 000 personer, och ytterligare 10 000 i hela kommunen. Mest känt är Katrineholm kanske som järnvägsknut, en plats där man byter tåg. Den som strosar ut från stationen hittar en charmig och högst levande småstad. Stadskärnan lider visserSCENEN 2 2016



ligen av centrumdöden, som i så många andra landsorter. Men den har absolut inte dukat under. NÅGON STADSTEATER hittar du däremot inte, hur länge du än letar. För det finns det ingen. Men det betyder inte att man inte kan gå på teater i Katrineholm. Tvärtom. Här finns ett anmärkningsvärt antal fristående teatergrupper som regelbundet bjuder ut sina pjäser. Det spelas teater på dans- och teaterföreningen DUD, Arbetarteatern, Teater K, SM-meriterade Katrineholmsrevyn, kommunens Kulturskola och ungkulturhuset Perrongen. Och i en rad mer eller mindre löst sammansatta konstellationer. Och så finns Katrineholms Riksteaterförening, som precis som

JA, MÅ DE LEVA Katrineholms Riksteaterförening grundades hösten 1966. Den första föreställningen var Orfeus i underjorden. Då kostade biljetterna 14 kronor för första parkett och medlemmar hade 2 kronors rabatt. Den 12 november i år firar Katrineholms Riksteaterförening sitt 50-årsjubileum med teater och workshops från 12–21. Läs mer: www.kholmteater.nu eller på Facebook.

Cosmos, fyller 50 i år. Det är de som ligger bakom att Katt på hett plåttak är stan. – Det är svårt att säga vad teaterintresset här i Katrineholm beror på. Det har vuxit fram i decennier. Vi har haft eldsjälar, som Rolf Edström. Kanske är det folk som han som har gjort det? säger Jenny Cronholm, ordförande i Katrineholms Riksteaterförening. – Han kom hit från en annan stad för en massa år sen. Var skådespelare, manusförfattare och regissör. När han ville något knackade han på dörren hos politikerna och han gav sig aldrig. Han gick bort förra året. Vi stod varandra nära. Jenny är teaterpedagog och arbetar med ungdomar på Kulturskolan. – Jag lär ut teater och dans. Skriver mycket manus själv, regisserar och skådespelar. Det är mitt jobb och mitt fritidsintresse. Ibland försöker jag göra våld på det, och då fotar jag istället. Men det slutar alltid med att jag börjar gestalta det som står framför kameran och då är jag tillbaka i teatern igen, säger hon. Hon och styrelseledamotskollegan Gustav Karlsson visar vägen till favoritfiket Sultans Konditori på Storgatan. Gustav är 24 och hör till den yngre generationen på Katrineholms teaterscen. De två pratar överlappande, på det vis personer som umgås mycket ofta gör. – Jag var Gustavs fröken på kulturskolan, säger Jenny. – Det var mitt andra hem. Jag minns att jag gick på två fotbollsträningar. Sen höll jag på med orientering. Men mest har jag spelat teater och varit den ensamma pojken i kören. Nu pluggar jag för att bli kemi- och biologilärare. Jag vill gärna jobba med ungdomar, men inte med musik eller teater. Det är min hobby. Det vill jag göra på fritiden, säger Gustav. Han repar, riggar eller donar eller grejar något som har med musik eller teater att göra alla kvällar i veckan. >>> 31


– Det ger ett annat perspektiv, att stå bakom den garderob som man annars har stått framför, säger Wilfred Martinsson, som tillsammans med Max Truedsson är kvällens garderobiärer.

”GENERATIONEN SOM AUTOMATISKT GICK PÅ ALLT ÄR PÅ VÄG BORT. I EN LITEN STAD MÄRKS DET. VI MÅSTE LOCKA PUBLIK TILL VARJE FÖRESTÄLLNING.” >>>

Katrineholms Riksteaterförening är en av Sveriges absolut minsta teaterföreningar. Vill du ha medlemsregistret kan du i princip kopiera styrelsen från deras hemsida. Och de har inte heller en inbiten skara besökare som troget kommer på alla föreställningar. – Generationen som automatiskt gick på allt är på väg bort. I en liten stad märks det. Vi måste locka publik till varje föreställning, säger Jenny. – Vi har hemsida. Vi är aktiva på Facebook. Vi annonserar i lokaltidningen och affischerar, säger Gustav. – Och vi kör mycket mun till munmetoden. – Alla i styrelsen bidrar på sitt sätt. – Vi har till exempel Solis, världens bästa affischuppsättare. Hon får upp affischer på varenda anslagstavla och i varenda butik, säger Jenny. Solis heter egentligen Solbritt Eriksson. Henne träffar vi lite senare. – Det roliga med vår förening är att alla i styrelsen har olika bakgrund och 32 

ingångar till teatern, säger Gustav. – Gemensamt har vi att vi gillar vad teatern bidrar med i våra liv, och att vi vill att fler ska få tillfälle att uppleva det, här i Katrineholm. Jag tror att det är att vi är ganska olika som gör att vi trivs så bra tillsammans, säger Jenny. DE SENASTE ÅREN har Katrineholms Riksteaterförening lyckats vända en nedåtgående trend. 2013 kom i snitt 35 personer på varje föreställning. 2014 var det 127, och även om det föll tillbaka till 106 under 2015, är man nöjda med utvecklingen. – Vi har satsat på att ta hit färre, men större och dyrare produktioner, säger Jenny. Gustav påpekar att få medlemmar, framför allt få unga medlemmar, inte är en indikation på sviktande intresse för teater. – Man visar inte engagemang genom att gå med i föreningar längre. Man like:ar på FB. Det senaste inlägget vi gjorde har delats och setts av över 2 200 personer. Det

tio procent av alla som bor i Katrineholm, säger han. Gruppen jobbar extra hårt för att få just fler ungdomar att börja gå på föreställningarna. Till Katt på hett plåttak har man som vanligt erbjudit gratisbiljetter till stans teaterungdomar. Eller rättare sagt, till alla ungdomar som vill komma. – Det är intressant. Många unga säger att de inte går på teater, för att de tror att det är tråkigt och att de inte kommer att förstå. Men när de väl går säger de att de hade kul och att de förstod. Jag märker att unga ofta tycker bäst om ”smala” uppsättningar. Medelåders och äldre kan gå på teater för att roa sig, unga vill ha något att prata om och tänka på efteråt. De älskade Riksteaterns Kränkt och Effekten, som vi tog hit förra året, säger Jenny. VI LÄMNAR KAFÉET och smiter tillbaka in

på Cosmos. I foajén börjar det hända saker. Ove Nilsson, föreningens vice ordförande, säljer biljetter. Han jobbar mycket med föreningens sommarbarnteater. Jens Wistbacka, som också sitter i styrelsen, hälsar folk välkomna. Han är föreningens Facebook-expert. Solis står bakom ett bord uppdukat med blommor och godis (sponsrat av matbutiken hon arbetade på innan hon gick i pension). Hon delar ut program och säljer kaffebiljetter till fikat i pausen. – Att sitta i styrelsen är en social grej. SCENEN 2 2016


– Är det här man får sockorna? säger Ulla Tylén, uppsättningens Stormamma. Frida Beckman nickar med guppande papiljotterna.

Charlie Wistbacka och Amanda Karlsson, till vänster, spelar själva teater i Katrineholm. Pontus Karsson har bara hakat på kompisarna. – Men det var kul. Det kommer nog att bli fler gånger, säger han.

Man kan ju engagera sig i allt möjligt som pensionär, men teater och konst är sånt som berör. Så varför inte lägga tiden på det? Och vi har det så trevligt, säger hon. BAKOM DISKEN I garderoben står Max Truedsson och Wilfred Martinsson, båda 18 år. – Hur vi hamnade här? Jenny är min teaterlärare, säger Wilfred. Han låtsas härma henne röst ”Shiiit! Vi har inga garderobiärer till Katt på hett plåttak, Wilfreeeed kan duuu?” – Man kan inte säga nej när hon frågar så. Jag tog med mig Max, för han har inget internet just nu och behöver underhållas, säger Wilfred. Max nickar och ler. Ni hade ju kunnat gå på föreställningen. Det hade väl också gjort Jenny glad. – Men det känns stort att kunna säga

SCENEN 2 2016

”i kväll tar vi bra kultur till Katrineholm”, säger Wilfred. Max nickar, ler och hjälper damer av med kappor. Wilfred fortsätter att prata. – Att börja jobba med teater är samma sak som att ta steget från att lyssna på musik till att spela själv. Det är häftigt att inför publik framföra något man har repeterat tills det är helt perfekt. Eller nästan. Och det känns som samma sak nu när jag står här bak i garderoben. Jag är en del i det totalt proffsiga som snart kommer att hända på scenen. Utan oss ingen Katt på hett plåttak, säger han, och blinkar åt Max. Max nickar och ler för tredje gången. Nu öppnar han munnen. – Katrineholm är kanske inte känt för att det händer för mycket i stan. Jag höll på med teater tidigare, men nu hinner jag inte. Då känns det bra att ändå kunna

hjälpa till ibland. Att bidra till kommunallivet, säger han och överartikulerar medvetet de sista orden. Yvonne Lilja går med försiktiga steg över den tjocka heltäckningsmattan i salongen. Hon är 83 och berättar att hon sett pjäsen flera gånger tidigare. – Men det var himla länge sen, snart hundra år, säger hon, skrattar och ser sen allvarlig ut. – Jag gick gymnasiet då. Det är ingen munter pjäs. Men det ska bli kul att se hur skådespelarna tar sig an den nu. Så har publiken satt sig. Det pyser lite när medhavda drickaflaskor öppnas och placeras i mugghållarna. Föreställningen drar igång. EN OCH EN HALV timme senare är det paus. Folk ser matta ut. – Jag hade glömt att det var så väldigt starkt. Men jag tror att de hade strukit ganska mycket av manuset när jag såg den senast. Ja, kära nån. Det var mildare alltihop då. Han [Brick] var då inte naken då. Men det är riktigt bra det här, säger Yvonne Lilja. Utanför står några av ungdomar som fått fribiljetter: Amanda Karlsson, Charlie Wistbacka och Pontus Karlsson. Amanda och Charlie spelar båda teater. – Jag började när jag var nio, säger hon. – Det har blivit populärt att hålla på med teater bland ungdomar i Katrineholm, säger han. – Men vi har tre stolar och ett bord. De har allt det här, säger hon, och pekar in mot den ombonade scenen. – Fast det används tre stolar och ett bord-lösningar i proffsiga föreställningar också, säger han. – JA! Det är häftigt att se likheterna, säger hon. I NÄSTA AKT BEHÖVER skådespelarna inte

oroa sig för att publiken sitter för skönt i biostolarna. Nu lutar sig folk framåt i bänkraderna. Ingen ser bekväm ut när den fiktiva ridån går ner. Och Maud har hunnit sticka till alla sju skådespelare. Sockarna delas ut under rungande applåder. Däremot är det ganska tyst när publiken vandrar ut ur salongen. Efteråt skriver Ann-Catrin Ekholm på föreningens Facebook-sida: ”Pjäsen utspelas i ett sovrum under en kväll. I detta sovrum befinner sig en familj i kris. Jag som publik skrattar, gråter och blir arg. Fantastiskt skådespeleri och rolltolkningar som visar karaktärsdragen på ett så bra sätt. Gick ut från salongen med min vän i tystnad. En timme senare kunde vi inte sluta prata om den!” 33


ANNA HUERTA

Raydel Castillo Hernández är en av fyra dansare som uppträder i Trans[e]ición.

34 

SCENEN 2 2016


PLATS FÖR TRANS Intresset för ceremoniell dans har fört dansaren och koreografen Lisa Janbell till flera kontinenter. Nu korsbefruktar hon transdans med klubbdans i den nyskapande föreställningen Trans[e]ición, på Riksteaterturné i höst. HAN DANSAR ENSAM i rummet, till den monotonarytmen från klubbmusik som strömmar ur en högtalare. Mitt emot Raydel Castillo Hernández sitter Lisa Janbell från danskollektivet Somos Dance Company på huk, koncentrerad på vad dansaren framför henne uttrycker. Genom musiken hörs hennes instruktioner på spanska och hon visar med sin kropp hur han ska röra sig. Koncentrationen är total: här finns bara dansaren, koreografen, den entoniga rytmen och Lisas mjuka spanska. Vi befinner oss i en övningssal på Riksteatern i Hallunda, och här finslipas föreställningen Trans[e]ición innan det är dags för premiär om ett par veckor. – I urproduktionen hade vi sex dansare men nu när ska ut på turné bantar vi ner till fyra. Så vi behöver göra om en del, berättar Lisa Janbell i en paus. TRANS[E]ICIÓN, som är Somos Dance Companys tredje produktion, hade premiär i februari 2015 i Havanna och spelade sedan SCENEN 2 2016



för utsålda hus i Stockholm, Göteborg och Uppsala. Idén kom från Lisa själv, som också är den som en gång grundade Somos Dance Company på Kuba 2012. – Jag har under flera års tid studerat ceremoniella danser och fascinerats av transen i afrokubansk dans. Det är en dans där man tar bort jaget för att komma in i en annan energi, något som är större än dig själv. Jag ser klara paralleller med klubbdansen – även där dansar man för att nå ett tillstånd där det kollektiva blir viktigare än det individuella. Och känslorna i klubbdansen påminner mycket om de man får i transen. TRANS[E]ICIÓN ÄR ETT försök att blanda streetdansstilar som hip hop, popping och house med traditionell afrokubansk dans. Resultatet är en suggestiv föreställning som fick ett mycket varm mottagande i Kuba. – Vi var lite nervösa på premiären – jag är trots allt en invandrare på Kuba som tog mig friheten att tolka den traditionella kubanska

dansen. För mig är det viktigt att inte bara ta, utan även ge tillbaka. Men vi fick ett mycket fint mottagande, av en publik som var väldigt blandad, berättar Lisa. BLANDAD PUBLIK är det som Lisa hoppas

på när Trans[e]ición nu går ut på Riksteaterturné med 60 föreställningar runt om i hela Sverige. Föreställningen spelas offentligt, men även i skolor, och då blir det många gånger gymnastiksalar som blir scenen. – Vi tar med oss en egen blackbox som vi bygger upp i gympasalarna, alla detaljer är viktiga för helheten. Tanken är att skapa en egen stämning. Får man dansa med i föreställningen? – Många som har sett Trans[e]ición säger att det är väldigt medryckande. Och när vi har spelat för barn kan de liksom inte sitta still – när vi ökar energin i slutet släpper det för dem. Så vem vet – det kanske blir klubbgig med stående publik någon gång!



HELENA KÄMPFE FREDÉN 35


Frågan kan tyckas onödig. Men i tider när kulturutövande blir möjligt först när någon fattat beslut om verksamhetsstöd eller bidrag, blir kultur till något som mäts och ifrågasätts. Scenen har diskuterat kulturens kraft och nytta med en hjärnforskare, en ekonom och en filosof. TEXT: HELENA KÄMPFE FREDÉN

”POSITIVA KONSTNÄRLIGA UPPLEVELSER TRIGGAR BELÖNINGSSYSTEMET I HJÄRNAN.”

Vad ska vi med kulturen till? – Kultur stimulerar vår hjärna. Vi vet till exempel att musik påverkar våra kognitiva funktioner som är viktiga för vårt arbetsminne. Kulturella upplevelser är faktiskt en förutsättning för att vi ska kunna prestera bra på andra områden, precis som att fysisk träning gör att du presterar bättre på matematik och lästester.

Varför behöver vi kultur? – Vi behöver kultur efter som det är en del av vad som skapar en människa. Kulturella yttringar som till exempel musik hänger ihop med hjärnans utveckling. När vi sjunger för våra barn, när vi dansar och klappar rytmer, då stimuleras till exempel språkutveckling och motorik. Vi är kultur, från första början.

OSKAR OMNE

Katarina Gospic har utnämts till en av Sveriges 101 supertalanger av tidningen Veckans Affärer. Hon är en flitigt anlitad talare och har skrivit flera populärvetenskapliga böcker om hjärnan.

för oss. Då frisätts hjärnans lyckoämne dopamin. Det spelar ingen roll om vi hör en bra låt eller ser något vi tycker om som film eller en pjäs, det är samma system som går igång. Positiva kulturupplevelser är också bra för vår hälsa. Blodtrycket går ner och immunförsvaret kickas igång på ett fördelaktigt sätt. Vi blir friska och glada. Som kontrast till det, om du går och ser en fotoutställning där du får se krig och lemlästade människor kan det så klart ge motsatt effekt. Vi blir stressade och mår dåligt. Man kan därmed inte säga att all kultur bidrar positivt till vårt välbefinnande. Den som utövar kultur har dessutom möjlighet att få uppleva det vi kal�lar ”flow”, en typ av ansträngningslös uppmärksamhet som vi kan få när vi har fullt fokus på något, till exempel spelar piano. Vi mår väldigt bra både fysisk och psykiskt av att vara i det här flytet.

KATARINA GOSPIC, HJÄRNFORSKARE

36 

Vad händer i hjärnan när vi upplever kultur? – Det finns olika aspekter på det här, beroende på om vi konsumerar eller utövar, liksom vilken typ av kultur vi upplever. En är vad vi tycker om och vad vi inte tycker om. Positiva konstnärliga upplevelser triggar belöningssystemet i hjärnan som ska uppmuntra oss att göra mer av det är bra

SCENEN 2 2016


LARS STRANNEGÅRD, REKTOR FÖR HANDELSHÖGSKOLAN I STOCKHOLM

Vad ska vi med kulturen till? – Att fråga vad vi ska med kulturen till är som att fråga en fisk om vad den ska med vatten till. Kulturen är basen för vad det är att vara människa, den inbegriper själva vår existens. Den är vårt sätt att relatera till varandra. Utan kultur inget samhälle. Det går inte att prata om mänsklighet utan att samtidigt prata om kulturen. Som Winston Churchill en gång svarade på frågan om det inte var dags att skära ner på kulturbudgeten för att få mer pengar till försvaret: ”om vi tar bort kulturen, vad ska vi då försvara?”. Går det att mäta kulturens effekter? – Det går att mäta vissa effekter av kultur, men om man reducerar kultur till enbart det som går att mäta förlorar man kulturens essens. Precis som man kan

NICKLAS GUSTAFSSON

Lars Strannegård är docent i företagsekonomi och har varit redaktör för boken Den omätbara kvaliteten, som handlar om kvalitetsbegreppet.

mäta en människa på längden och tvären kan man också mäta kulturen. Vi kan få data om hur många som går teater i ett visst län, vilken typ av dansföreställning som drar mest publik. Men då mäter vi

JONNA BORNEMARK, FILOSOF

SCENEN 2 2016



Varför behöver vi kulturen? – Vi behöver kulturen för att förstå andra och förstå oss själva. Kulturen öppnar upp våra egna och andra världar och tar oss till tider och platser vi annars inte kan uppleva. Kort och gott: vi behöver kulturen för att skapa samhällen. Ett samhälle utan kultur blir som helvetet, något vi inte kan föreställa oss. Ingen människa är en ö, som John Donne skrev, och det är kulturen som ser till att vi inte blir öar.

”VI BEHÖVER INTE KULTUR UTAN KULTUR ÄR VAD MÄNNISKOR GÖR.”

Jonna Bornemark är docent i filosofi samt lärare och forskare på Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola. Hon skriver just nu på en bok om mätbarhetssamhället i renässansfilosofisk belysning. Vad ska vi med kulturen till? – I dag uppfattas kulturen ofta som grädde på moset: när vi är färdiga med de undre stegen på Maslows behovstrappa kan vi ta itu med kulturen som lite underhållning och förströelse på vilodagen. De som jobbar inom kulturen vet dock hur fel detta är. De vet att det finns en anledning till att kultur är dubbeltydig och innebär såväl ett större livsmönster som ”de sköna konsterna”. En fråga som ”Vad ska vi med kulturen till?” skiljer sig radikalt från en fråga som ”Hur många teaterscener finns det i Sverige?”. Den senare frågan kräver en definition av vad en ”teaterscen”, är vilket inte är entydigt, men något vi nog ändå kan komma överens om. Men definitionsfrågorna antar en annan dimension i relation till frågan om vad vi ska med kulturen till. Här måste vi närma oss frågor om vad en människa är, vad ett samhälle är, vad kultur är och vad meningen med livet är …

kvantitet, inte kvalitet. Bra kultur är det som får håret i nacken att resa sig. Och hur mäter vi det; antal millimeter som hårstrået reser sig? Den som försöka mäta kultur blandar ofta ihop kvantitet och kvalitet, och det blir dålig vetenskap av det, data som inte säger något. Problemet är att det är lättare att kommunicera en siffra än att kommunicera en känsla. Jag är kritisk till att många trots allt fortsätter att göra detta, att tro att vi kan säga något om kulturens kvalitet genom att stirra på siffror. För precis som människans själ inte är numerisk så är heller inte kulturen det.

Alla dessa frågor gränsar till det ickevetande som omgärdar mänskligt vetande. Sinnesintryck och verklighet överflödar ständigt vårt ordnande kosmosskapande, och ur dessa överflödande horisonter måste vi skapa begrepp och kategorier för att kunna forma en stabil värld att leva inom. Skulle jag avtvingas ett kort svar skulle jag nog säga att det är just detta världsordnande som gör människan till en kulturell varelse. Vi måste ha en kultur för att kunna leva, och gränsen mellan det vida kulturbegreppet och konstarterna kommer aldrig kunna dras på något definitivt sätt. Varför behöver vi kulturen? – Den frågan är kanske ännu mer

omöjlig. Vi behöver inte kultur utan kultur är vad människor gör. Ja, kanske någon svarar, utifrån det vidare kulturbegreppet kanske, men varför behöver vi de konstarter vi omhuldar idag? Jo, för att konstarterna är några av de mest välutvecklade formerna vi har för att kunna forma och forma om vår relation till vårt icke-vetande. För att undersöka vår värld och oss själva inom denna värld. För att kunna skapa och skapa om den värld vi lever i. Ett samhälle som inte längre har en levande relation till sitt icke-vetande, som inte längre formar om sina mest grundläggande begrepp, blir fundamentalistisk och totalitär. Går det att mäta kulturens effekter? – Den frågan kan jag därmed besvara med ett enkelt nej. Det går inte att mäta hur vi bör leva, vilken framtid vi vill ha och vilka vi vill vara. Kulturuttrycken tillhör det viktigaste ett samhälle har, det är inte grädde på moset utan tallriken moset ligger på. 37


KRITIKERN

TRE SPANINGAR

KÄNDISFAKTORN, KOLLEKTIVET OCH DANS, DANS, DANS Hösten är förväntan. Salongsdörrarna öppnar och scenkonsten flyttar in från sommarbetet. Allt nytt kan hända – som kändisteater, kollektiva berättelser och tolv nakna kroppar i ett rum. Scenkonstkritikern Malin Palmqvist tipsar Scenens läsare om höstens guldkorn. SOFIA MARCETIC

Kändisteater

MALIN PALMQVIST Scenkonstkritiker och journalist som för närvarande jobbar som kultur- och nöjesredaktör på Länstidningen i Östersund. Hon sitter i Medeajuryn, juryn för Kim Anderzons stipendium och i styrelsen för Svenska teaterkritikers förening. På ständig jakt efter en stunds det förtätade, gemensamma nuet.

och Eva Rausing, Patrik 1 Hans-Kristian Sjöberg och Bert Karlsson. Alla är de kändisar vars liv – och död – i höst flyttar in på landets scener. Piteå kammaropera turnerar under oktober månad med Stilla min eld som utspelar sig under de veckor Eva Rausing ligger död i Londonvåningen samtidigt som hennes make döljer hennes död för omvärlden. På Dalateatern blir Patrik Sjöbergs självbiografi Det du inte såg till teater. Den forne världsmästaren i höjdhopp var elva år när hans styvfar och tränare började begå sexuella övergrepp mot honom. Pjäsen spelas för barn i den åldern och uppåt. Främling är ordet som ekar genom Bert Karlssons liv, från schlagerkungen i det glada 80-talet, via Ny demokrati och över till det nya livet som asylkung. Det är också titeln på dramatikern Gertrud Larssons nya pjäs om honom. Hennes Glasjesus om Torsten Jansson, fick 2014 byta premiärort från glasrikets hjärta Kosta då arrangörerna drog öronen åt sig. Nu, den 6 oktober, har Främling Riksteaterpremiär i Skövde – två mil från Skara sommarland.

Den kollektiva berättelsen

En annan dokumentär trend utan kändisfaktor är den kollektiva berättelsen som syns starkt över hela landet. Nypremiär på Norrbottensteatern för Rasmus Lindbergs “Avgörande ögonblick” ur 25 norrbottningars liv, Byteatern i Kalmar gör teater av livsberättelser från stadsdelen Norrliden i Kalmar och Anders Duus, husdramatiker på Örebro länsteater, har hämtat stoffet till Det som är vårt med premiär i mars 2017, från “skolkorridorer, kök och tidningssidor” i Örebro län. Och på Dramaten

2

38

står erfarenhetsbärarna själva, fem muslimska kvinnor i sjal, på scenen i America Vera-Zavalas Svenska hijabis. I höst reser också Mattias Brunn, Victor Wigardt, Mårten Andersson och Joakim Rindå runt och söker alternativa berättelser till Landet inuti. I ett samarbete mellan Riksteatern och Folkteatern i Gävleborg vill de berätta om att bryta mot både den urbana normen och heteronormen – var finns berättelserna om homos på landsbygden? På Teater Västmanland står en kollektiv dramatisk händelse i fokus när teatern i höst samlar in självupplevda historier från den stora branden som drabbade länet sommaren 2014. I flera uppsättningar syns också dokumentära texter, som i Cirkus Cirkörs Limits och Regionteatern Blekinge-Kronobergs Varje våg där autentiska flyktberättelser tar plats.

Allt jag vill

Jag längtar just nu mycket efter dans och performance och åker därför till Teaterhuset Avant Gardens internationella scenkonstfestival Bastard i Trondheim den 19–24 september. I höst vill jag också pricka in Malin Hellkvist Selléns Missionären om lesbiska, kristna missionärer med urpremiär 22 september i Umeå, Jeanette Langerts Boléro med en ensam dansare och Norrlandsoperans orkester i Umeå den 2 december, Jo Strömgrens Carmen på Norrdansturné med start i september, To see the world while the light lasts och Björn Säfstens Language Fools som turnerar med Dansnät Sverige. På Dansens hus i Stockholm vill jag se Mette Ingvartsens tolv nakna dansare i 7 pleasures med svensk premiär den 21 oktober. Vi får se vad som gått i lås när hösten är slut.

3

SCENEN 2 2016


KLASSIKERN

STORMEN

Typ: Pjäs Författare: William Shakespeare Genre: Drama

Peter Greenaway är en av många som har inspirerats av Stormen. Här från filmen Prosperos böcker från 1993.

Fångad av en stormvind Den öde ön blir en möjlighet till nystart och förändring i det som anses vara Shakespeares sista verk. Här får karaktärerna en chans att möta en skön ny värld. SKEPPSBROTT OCH DEN öde ön är en ständigt återkommande plats i litteraturen och dramer. Vi såg det givetvis i Robinson Crouse, Den hemlighetsfulla ön, Flugornas herre och i moderna verk som TV-serien Lost, filmen Castaway och inte minst, Den blå lagunen. Den obebodda ön är tacksamt dramaturgisk, det är en väl definierad scenbild, begränsat antal karaktärer – med möjlighet till stor dramatisk effekt när nya fotspår upptäcks i sanden. Och ön har ofta egna regler. Stormen gavs ut 1611 och Shakespeare tros ha inspirerats av ett skeppsbrott på Bermuda 1609, en plats som redan då var mytomspunnet och ansågs hemsökt av andar. I pjäsen förliser ett skepp i en storm och passagerarna spolas i land på en till synes obebodd ö. Men, bakom stormen står trollkarlen Prospero som sedan 12 år bor på ön tillsammans med sin dotter Miranda. Prospero har tidigare blivit förvisad från Milano av sin bror Alonso, en av skeppets passagerare. Ön blir en plats för reflektion, rannsakan, uppgörelse och förändring. IDAG SES STORMEN som en av Shakes-

peares mest populära pjäser. Men det tog ända till 1921 innan den sattes upp i Sverige. August Strindberg skrev om detta

SCENEN 2 2016

och menade att teaterdirektörerna saknade mod. En person närmade sig stycket, August Lindberg 1900. Strindberg skriver i Teatern och Intima teatern: – Emellertid, Stormen gick ändå kring hela landet som en cyklon: August Lindberg förde den utan dekorationer, utan kostymer och utan skådespelare som ett monodrama. NU TURNERAR STORMEN igen under ledning av Michael Cocke, både för scen och salong och, precis som August Lindberg gjorde, i en enklare uppsättning för bygdegårdar. Cocke beskriver verket: – I pjäsen blir det en nystart: om vi fick börja om från början, hur skulle jag göra med mitt liv och världen då? Det blir intriger, det blir kärlek, det blir drömmar om ett annat samhälle. Det är en pjäs om förändring och att anta nya utmaningar. Jag är väldigt upptagen av människans förmåga att ändra världsbild – en gång trodde vi att jorden var platt, nu är den rund. Hur gick det till i våra sinnen, frågar sig Cocke. Det är kanske inte konstigt att James Bond, som ständigt måste anpassa sig i ett föränderligt samhälle, uppgivet i filmen Skyfall citerar just Miranda och pjäsens mest kända rad: ”Du sköna nya värld”.

HENRIK EMILSON

S  tormen är ett samarbete mellan Riksteatern och Örebro Länsteater med premiär i februari 2017. Föreställningen består av sex skådespelare och en musiker och framförs i både en scen- och salongversion och en bygdegårdsversion med inslag av improvisation och aktivt förhållande till lokalen den spelas i. 39


VÅR LOKAL

FOLKETS HUS, ULRICEHAMN

Nog är ulricehamnsborna stolta över sin ”Folkan”, Folkets hus som en gång blev utsett till kommunens mest omtyckta byggnad. Huset uppfördes mellan 1903 och 1905 på Nygatan, den nya gatan öster om stadens centrum. Här byggdes flera hus i nationalromantisk stil vid denna tid och in på 1910-talet. Lokaler behövdes för möten och nöjen. Folkets hus kallades först Föreningshuset. Senare kom byggnaden att ha en nära koppling till arbetarrörelsen och dess organisationer. Teaterscenen fanns på plats redan från början och filmvisningar har förekommit i huset sedan bara några år efter dess tillkomst. I Folkets hus har även funnits konditori och en tid låg här stadens bibliotek. Idag är Folkets hus plats för allt från teaterföreningens föreställningar och bio till konserter och direktsänd opera från Metropolitan i New York. Gärna samtidigt – god ljudisolering gör det möjligt att en kväll i oktober i höst ha opera och rock i huset samma kväll.  FOTO: JESPER ANHEDE 

40 

SCENEN 2 2016


CITATET

”Det här är inget kulturhus. Det är ett kulturslott.” Marita Ulvskog, kulturminister på besök i februari 2002.

SCENEN 2 2016



41


MEDLEM I RIKSTEATERN

MISSA INTE DINA FÖRMÅNER!

Finns din förening på Facebook?

Du går in billigare! Visst du att du som medlem i Riksteatern får bra rabatt på mängder av föreställningar runt om i landet? Med Scenpass Sverige är du förmånsgäst hos massor av teatrar i Sverige. Här ser du några förmåner för medlemmar:

BLEKINGE Regionteatern Blekinge Kronoberg, 40 kr rabatt

DALARNA Dalateatern, 25 % rabatt

VÄSTA GÖTALAND Folkteatern Göteborg, 25 % rabatt Göteborgs dans- och teaterfestival, 100 kr rabatt på ordinarie pris, fr o m måndag föreställningsveckan Stora teatern, 100 kr rabatt på ordinarie pris, fr o m måndag föreställningsveckan

HALLAND Teater Halland, 20–30 kr rabatt

SKÅNE Expressteatern, 25 % rabatt Malmö Opera, 25 % rabatt Teater Sagohuset, 25 % rabatt

STOCKHOLMS LÄN Boulevardteatern, 25 % rabatt Folkoperan, 25 % rabatt Fria Teatern, 25 % rabatt MDT (tidigare Moderna Dansteatern), 50 % rabatt på ordinarie föreställningar, ej festival Orionteatern, 25 % rabatt Playhouse Teater, 225kr istället för ordinarie pris 295kr Strindbergs Intima Teater, 25 % rabatt Subtopia, 20 % rabatt Teater Fredag, 25 % rabatt Teater Galeasen, 25 % rabatt

Den goda människan i Sezuan har premiär på Uppsala Stadsteater i oktober.

UPPSALA LÄN Uppsala Stadsteater, 20 % rabatt

VÄSTMANLAND Västmanlands teater, 25 % rabatt

VÄSTERBOTTEN Skuggteatern, 25 % rabatt

ÖSTERGÖTLAND Shakespeare på Gräsgården, 50 kr rabatt

42 

FÖLJ DIN FÖRENING! Varje lokal riksteaterförening har en egen webbsida, och många har dessutom facebooksidor. Hitta din förening på www.riksteatern.se

150 kr/år Mer än så kostar det nte att vara medlem i Riksteatern.

UNDER 26? Grattis, då blir kulturupplevelserna ännu billigare. Alla under 26 år betalar bara 50 kr per år i medlemsavgift. Och för familjemedlemmar kostar det 80 kronor.

RABATT PÅ LÄSNING

Förutom att du som medlem i Riksteatern får Scenen, får du även rabatt på två andra scenkonsttidningar:

TEATERTIDNINGEN 75 kr rabatt på helårsprenumeration. 200 kr för fem nummer (ordinarie pris 275 kr). Mejla ditt namn och adress till ekonomitjanst@natverkstan.net och uppge kampanjkoden ”Riksteaterns scenpass –16”.

DANSTIDNINGEN 25 % rabatt på helårsprenumeration. 150 kr för sex nummer (ordinarie pris 200 kr). Mejla ditt medlemsnummer, namn och adress till ann-marie@danstidningen.se och uppge kampanjkoden ”Scenpass Sverige”.

SCENEN 2 2016


FREDRIK SJÖBERG

Plats för Scenkonst16 En solig helg i slutet av maj ägde den första upplagan av Scenkonst16 rum i Hallunda utanför Stockholm. Det är ett nytt kulturforum där tanken är att Riksteaterns föreningar och andra nätverk en gång per år tillsammans ska träffas och fördjupa sig i konstnärliga initiativ med det publika mötet i fokus. Helgen präglades av dans,

musik, teater, mångfald och engagemang, och människor från hela landet vallfärdade för att delta i de två fullspäckade dagarna. Programmet innehöll allt från föreställningar till interaktiva workshops om kommande uppsättningar och samtal med kulturpersonligheter som Martin Schibbye och Fanna Ndow.

Deltagarna hade även möjlighet att få en unik inblick i scenografin till Sara Lidmans ”Tjärdalen” en musikteaterföreställning som Riksteatern presenterar runt om i landet i höst. Det blev helgens stora snackis.  SOFIA LUNDQUIST

Vi vara mll du påver ed och konst ka Scenscenk17? Maila rikste onst16@ atern .se.

Vill du veta mer? Gå in på scenkonst16.riksteatern.se

Vad ser du fram emot på scenerna under hösten och vintern 2016?

MORGAN Å ERIKSSON, 39 år, RFSL Gotland – Sådant som utmanar normer och vänder på perspektiv. Föreställningar som får folk att tänka om. Det är en viktig uppgift för alla typer av konstformer.

SCENEN 2 2016



AHMED MUSE, 20 år, Arvidsjaurs musikoch teaterförening – Tjärdalen. Den verkar väldigt intressant. Idag fick vi se hur scenografin är uppbyggd och i eftersamtalet blev det tydligt på vilket sätt de verkligen kommer att fånga publiken.

ANN-CATRIN LOFTHUS, 60+, Växjö teaterförening

JESSIE LEWIS SKOGLUND, 23 år, Karil, Linköping

– Helt klart Tjärdalen! Utifrån det vi har fått höra idag känns det väldigt spännande!

– Så himla mycket! Jag ser fram emot att se olika konstformer ta plats, allt från dans till teater, musikinslag och video samt mångfaldsmässiga produktioner, vad gäller åldrar, etnicitet och läggningar i såväl ensemble som i tematik. Mycket av allt helt enkelt! 43


RIKSTEATERNS EGNA TURNÉER HÖSTEN 2016: BÄST FÖRE/PARASTA ENNEN SKIMRANDE VATTNET DAGBROTT DE OMÖJLIGA MÖJLIGHETERNAS HUS DECEMBERFESTIVALEN DIGAMBARA ENSAM FRÄMLING FÄBOLAND FÖRSTÅ VÄRLDEN – MÖT RADIOKORRESPONDENTERNA GRÅTER STORA KILLAR? HALLÅ! POPMUSIK, KICKAR Å KLÄDER MOZARTS REQUIEM MUSIC FOR LIFE NINA – A STORY ABOUT ME AND NINA SIMONE SVENSKA AMERIKA LINIEN TJÄRDALEN TRANS[E]ICIÓN OFÖRHAPPANDES VIT KANIN RÖD KANIN

Bilden: Tjärdalen Fotograf: Mats Bäcker. (Bakgrundsfoto Sara Lidman: Cato Lein)

TEATER, DANS OCH MUSIK NÄRA DIG I Alstermo, Burträsk och Degerfors. Eller i Åmål, Ängelholm och Överkalix. Eller någon annan av de närmare 500 platser där vi presenterar dans, teater och musik. Vi är fler än 230 riksteaterföreningar. Med egna turnéproduktioner och hundratals föreställningar från andra bygger vi en rik lokal repertoar. Vi är också stolta över att Cullbergbaletten och Södra Teatern hör till Riksteatern.

LÄS MER OCH KÖP BILJETTER PÅ RIKSTEATERN.SE

Scenen #2 2016  

Bli medlem i en riksteaterförening så får du medlemstidningen Scenen. Det här är höstnumret 2016.

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you