Scenen #1 2016

Scenen LÄNK: UNGA MÖTER NYSKRIVET DRAMA EN TIDNING FÖR RIKSTEATERNS MEDLEMMAR # 1 2016

MUSIKEN I VERKEN ÄR GAMMAL ÄLDST? SITE SPECIFIC

KONSTFORM I STÄNDIG RÖRELSE

DANS PÅ NYA VILLKOR NYSKRIVET FÖR UNGA SPÖKET PÅ SÖDRAN

Sandra Medina i dansmonologen Measured Moments, på Riksteaterturné i vår.

LEDARE

MAGNUS TRE ÖNSKNINGAR INFÖR 2016

”S ce n k os t fö r a ll a öv er a ll t! E n id é so m by g g d e p å et t be h ov a tt o en a Sv er ig e i en ti d a v or oc h fö rä n d ri n g . B eh ov et k v a rs tå r” Kära läsare, I handen har du Riksteaterns första nummer av Scenen för 2016. Du är en av våra över 40 000 medlemmar. Du har antagligen valt att bli medlem i Riksteatern genom din lokala förening för att du är intresserad av att se bra scenkonst. Tillfällen då du antagligen träffar andra likasinnade för att under en stund uppleva något tillsammans med andra människor.

Genom Riksteaterns organisation skapas runt en miljon unika möten per år.

I detta nummer av Scenen kan du läsa om att åldras på scenen, nutidsdansen i en värld av förändring och platsens viktiga betydelse i många nya scenkonstverk.

FÖR ÖVER 80 ÅR sedan skapades just Rikstea-

MAGNUS ASPEGREN, VD RIKSTEATERN

Vi ses i en salong nära dig!

SAMIR SOUDAH

tern för att bra scenkonst skulle nå ut till alla människor i vårt avlånga land. Scenkonst för alla överallt! En idé som byggde på ett behov att ena Sverige i en tid av oro och förändring.

Behovet kvarstår. Vi har just gått ur 2015 och in i 2016. Det är en turbulent tid där Polen just beslutat om nya inskränkande regler gällande medier. Yttrandefriheten är under hård prövning. Människors rätt till en jämlik frihet är i ett demokratiskt byggt Europa ifrågasatt.

Att en samlad riksdag meddelar att kultur och konst får ytterligare en miljard för att fortsätta utveckla Sverige till ett jämlikt demokratiskt föregångsland. Allt för att ange en riktning för ett mer enat Europa mot rasism, dumhet och inskränkta värderingar.

Att detta beslut påverkar kommuner att göra detsamma.

BEHOVET AV ATT förstå och hitta nya lös-

ningar och metoder för att inte hamna där världen var bara för 80 år sedan är större än någonsin. Därför är det så viktigt att du som medlem fortsätter som medlem men framför allt fortsätter att påkalla ditt behov av att se bra scenkonst tillsammans med andra.

Att Stellan Skarsgård meddelar att han under 2017 kommer att åka på Riksteaterturné med en scenversion av serien River.

Scenen Produktion: Spoon. Redaktör: Helena Kämpfe Fredén, Art Director: Erik Westin.

Omslagsfoto: Carl Thorborg. Tryck: Kroonpress. Ansvarig utgivare: Magnus Aspegren.

Redaktionsråd: Bengt Andersson, Gunilla Edemo, Peter Köhler, Aina Florin, Joakim Rindå, Lena Teveldal, Erika Lundvall, Julia Sundberg och Eva Erlingsson. Idéer har också kommit från workshop och referensgrupper. Scenen skickas hem till Riksteaterns 40 000 medlemmar.

Har du idéer om vad Scenen kan handla om nästa gång eller synpunkter på innehållet? Hör av dig till scenen@riksteatern.se, Riksteatern, 145 83 Norsborg, telefon 08-531 99 100, www.riksteatern.se

2

SCENEN 1 2016

#1 2016 INNEHÅLL

29 LINDA DYBECK

24

XX

URBAN JÖRÉN

DET KONGELIGE TEATER

SAMUEL ENÉUS

5

5 INGÅNG. Scenkonst mot rasism, Big Bang i Uppsala, klassiska fabler i ny tappning.

8 Unga amatörer möter proffs i Länk.

13 Musikerna som skapar för scenen.

18 När gammal är äldst på scenen.

22 Gör testet: Gillar du verkligen teater?

24 UTBLICK. Samtidsdansen i Europa suddar ut gränser.

SCENEN 1 2016

13

29 Ge plats för site specific.

34 I KULISSEN. Verksamhetsutvecklare Yamam Al Zubaidi 38 VÅR LOKAL. Södra Teaterns okända spöke.

40 Så hjälper vi människor på flykt.

41 KLASSIKERN. Rikard III – Shakespeares hatälskade tyrann.

42 UTGÅNG. Anbud Live, folkmusikshow, teatersminka normkritiskt.

3

STA 2 APRRT IL !

INGÅNG

NYTT OM SCENKONST DET KONGELIGE TEATER

ASYLFOKUS PÅ BALETTEN

Nu i vår tar en grupp asylsökande personer plats på Den Kongelige Ballet i Köpenhamn för att berätta om sina liv och sin situation genom scenkonst. Till sitt förfogande har de några professionella dansare, musiker, kostymörer – och en scen. Föreställningen, som heter UropaAsyl, spelas under i februari och är ett samarbete mellan Den Kongelige Ballets danslaboratorium Korpus och teatern Sort/Hvid.

FOTO MARKUS GÅRDER, ILLUSTRATION SARA OLAUSSON

DE DRILLAS I BILLY-SKOLA Den prisbelönta West End-musikalen om unga Billy Elliots kamp för att bli dansör – med musik av Elton John – ska för första gången sättas upp i Sverige. Föreställningen

görs i samarbete mellan Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, Malmö Opera och dansskolan Base23. Pojkarna som ska medverka i ensemblen går just nu i ”Billy

Elliot-skola” där de bland annat lär sig klassisk balett. Premiär på Malmö Opera i februari 2016 och på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm i mars 2017.

MALMÖ OPERA

I FABLERNAS VÄRLD Är örnens tak krabbans golv? Och kan räven och oxen dela tvättstuga? Ungefär sådana frågor lär avhandlas i Kulturhuset Stadsteaterns våruppsättning Fablerna för barn och unga som är en musikalisk och visuell föreställning baserad på de antika grekiska djursagorna Aisopos fabler. I föreställningen får vi träffa några ”människodjur” som delar hus och – trots att de är så olika – försöker leva tillsammans så där som grannar måste göra. De undersöker hur de ska stå ut med varandras olikheter, och upptäcker snart hur lätt det egentligen är. Premiär 19 februari i Skärholmen.

SCENEN 1 2016

Killarna som ska lära sig dansa som Billy Elliot.

TYCK TILL OM SCENEN! Vi vill veta vad du tycker om medlemstidningen. Välkommen med tips, kritik, beröm och frågor.

Mejla till redaktionen på scenen@riksteatern.se 5

INGÅNG

NYTT OM SCENKONST FRÅN NÄR OCH FJÄRRAN

UNG SCENKONST MOT RASISM varvas med föreställningar och ska till sist landa i en rapport om konstnärliga strategier för framtida arbete mot rasism. Workshopar hålls bland annat i samband med Riksteaterns föreställning Vad är det som händer?, en teaterhappening för unga om rasism.

Bild från Unga Klaras föreställning X.

MATTIAS EDWALL

MARGUERITE SEGER

Under hela 2016 pågår Shadowland; ett europeiskt scenkonstarbete mot rasism på initiativ av svenska ASSITEJ som jobbar med scenkonst för barn och unga. I projektet undersöks hur ett Europa drabbat av högerextrema strömningar kan avläsas inom scenkonst för barn och unga. Workshopar, diskussioner och föreläsningar

Rapport inifrån

Anton Graaf är en av de medver­ kande i Cirkus Cirkörs nya uppsättning Limits.

GRÄNSLÖS CIRKUS

Medan Europa stänger gränser mot omvärlden blir Cirkus Cirkörs röst som förespråkare av gränsöverskridanden ännu starkare. Med nya produktionen Limits undersöker de begränsningar i alla former – och vänder upp och ner på perspektiven. Medverkar gör bland andra de unga teaterboard-artisterna Anton Graaf och Einar Kling-Odencrants. Urpremiär 19 mars.

6

För tre år sedan släpptes journalisten Martin Schibbye ut ur Kalityfängelset i Etiopien efter att ha suttit 438 dagar som samvetsfånge. Det sista han lovade sina medfångar var att berätta för världen vad han hade sett.

Nu ska han göra det via pjäsen Kality, som Riksteatern sätter upp våren 2017. Här är det Martin Schibbyes och fotografkollegan Johan Perssons forna cellkamrater som står för manuset. De som ännu inte släppts fria.

För att de värnar om det fria ordet.

Så många år har passerat sedan William Shake­ speares död, vilket uppmärksammas med extra många Shakespeare-uppsättningar på teatersce­ ner världen över under 2016.

”Jag upplever att vi skådespelare blir mer sårbara men också att vi kan komma närmare med materialet.”

Josefine Larsson Olin, skådespelare och koreograf i Plint. Läs mer om site specific på sidan 32.

FÖLJ MED NER I KANINHÅLET Kungliga Operans port blir ett kaninhål i maj – då balettäventyret Alice i underlandet tar plats på scenen. En explosion i teatermagi och spännande effekter utlovas. Premiär 6 maj.

SCENEN 1 2016

BIG BANG I UPPSALA I vår ska stjärnskådisar äntra scenen på Uppsala stadsteater. Den 12 mars är det nämligen premiär för föreställningen Kosmos+ – en teaterföreställning med rymdtema. Uppsala stadsteater beskriver pjäsen som ett "svindlande Big Bang-äventyr” om supernovor, solstormar, kometer och asteroider. Kosmos+ sätts upp i samarbete med Hotel Pro Forma som är ett internationellt laboratorium för scenkonst och performanceinstallationer.

ROBERTO FORTUNA

SCENEN 1 2016

7

Länk-ensemblen i Avesta samlad! Shayan Kharag­ hani, 16, Julia Abrahamsson, 13, Ester Bergkvist, 13, Caroline Ylikoski, 18, Moa Nykvist, 15, Gustav Samu­ elsson, 14, Ebba Segerström, 14, Tilda Larsson, 14 och Hanna Daniels, 15. Medlemmarna David Bakaldin och Ebba Eriksson är inte med på bild.

8

SCENEN 1 2016

Elva tonåringar – med en och samma förälskelse: teatern. De unga skådespelarna i Avesta utgör en av 62 ensembler som ingår i årets Länk, Riksteaterns projekt för unga teatergrupper.

– Det är en fantastisk möjlighet för dem att se hur den professionella teatervärlden fungerar, säger Kenny Palm på Bergslagsteatern.

TEXT: FRIDA HÜBENETTE HÖGBERG FOTO: VIKTOR GÅRDSÄTER

SCENEN 1 2016

9

”DET ÄR INTE RÄTTVIST!”

Tobbes desperata rop ekar i den vackra sekelskiftesvillan några minuters promenad från Avesta busscentral. Här har ungdomar två våningar, en tittskåpsscen och åtta rader av röda sammetsstolar till sitt förfogande för att ägna sig åt sin stora passion: teater.

För han som skriker heter inte Tobbe.

Egentligen heter han Shayan Kharaghani ­och är en gymnasieelev med stora skådespelardrömmar. Han repeterar just nu pjäsen Trogen dina seder tillsammans med sin teatergrupp på Bergslagsteatern. Ensemblen träffas en eller två gånger i veckan och består av elva amatörskådespelare i åldrarna 13 till 18.

– Tobbe var en av mina favoriter i pjäsen, så jag är jätteglad att få spela honom.

Jag gillar att han har så många utbrott – det är kul att få spela ut alla känslor så där, säger Shayan.

– Jag har alltid velat bli skådespelare, ända sedan jag var liten. Varje gång jag såg en film så var det en ny karaktär där som jag ville vara. Typ när jag såg Speed ville jag bli polis direkt. Sedan kom jag på att det är lättare att bli skådespelare, för då får man ju vara vad man vill.

Ungdomarna på Bergslagsteatern är en av 62 ensembler från hela Sverige som ingår i Länk 2016. Länk är ett projekt som

startades på initiativ av Riksteatern år 2012 – då med 29 ensembler – eftersom det länge hade saknats ny och angelägen dramatik för unga. I Länk specialbeställer Riksteatern sex helt nyskrivna pjäser som ska passa unga, stora ensembler, och ger därefter de deltagande grupperna tillgång till den professionella teatervärlden i ett årslångt projekt. Det hela görs i samarbete med landets länsteatrar och syftet är att skapa just en länk mellan professionella teatrar, amatörteatrar och skolor, och att öka ungas teaterintresse. Projektet har pågått vartannat år från 2012 och Bergslagsteatern har varit med alla tre omgångarna.

– Vi har haft en ny grupp varje ”Länkår”. Det är en fantastisk möjlighet för våra ungdomar att få se hur den professionella teatern fungerar. Och tidigare har det verkligen saknats pjäser som de kan

relatera till, som handlar om personer i samma ålder, säger Kenny Palm, 27, som har varit engagerad i Bergslagsteatern i tio år och deltagit i Länk både som skådespelare och regissör.

I VÅRAS LÄMNADE han över rollen som ledare till Julia Sundmark, 18. Kenny fungerar nu som Julias mentor medan hon regisserar och leder gruppen. Hon har också varit med i Länk tidigare, men då som skådespelare.

– Det är mycket som är helt nytt och mer att tänka på som regissör. Det var jättekul som skådespelare också, att spela på en annan teater var stort – jag hade bara varit här tidigare. Och att få lära känna andra som också är intresserade av teater, säger Julia.

Länk 2016 inleddes redan i oktober

Ensemblen övar repliker i köket med regissören Julia Sundmark.

Shayan, Hanna och Gustav går igenom scen ett under regi av Kenny och Julia.

10

SCENEN 1 2016

”Tidigare har jag mest spelat roliga, lättsamma pjäser. Den här är annorlunda, mycket mörkare”, säger Gustav Samuelsson.

” Det är underbart att få se pjäsen i så många olika tolkningar.” förra året då bussar, tåg och bilar avgick från alla väderstreck med samma destination: Riksteatern i Hallunda. Det var då dags för ensemblernas respektive ledare att delta i en regihelg, där de träffade dramatiker, regissörer, dramaturger och varandra för att utbyta erfarenheter, inspiration och kunskap. De tog sedan med sig idéer och verktyg hem till sin lokala teaterlokal för att börja jobba med pjäsen på riktigt.

– Det var på tågresan från Hallunda som allt verkligen föll på plats. Jag och Kenny fick en massa idéer med oss om pjäsen, karaktärerna, rollfördelningen.

Det hjälpte jättemycket, säger Julia.

Hon och ensemblen har just hunnit dra igenom halva manuset och är i full gång med att repetera scen ett. Pjäsen är inte skriven på det sättet, men de har delat upp den i scener själva. Det är lite så varje teatergrupp får göra med sin valda SCENEN 1 2016

text. De gör egna tolkningar och jobbar med helt skilda förutsättningar vad gäller scenografi, rekvisita och lokal. De får spela manuset fem gånger på sin egen teater innan det är dags att sätta upp pjäsen på en professionell teaterscen vid vårens Länkfestival – den stora finalen i projektet. Totalt ska tio regionala Länkfestivaler hållas under året: i Helsingborg, Varberg, Borås, Trollhättan, Växjö, Örebro, Stockholm, Gottsunda, Falun och Skellefteå.

I BERGSLAGSTEATERNS fall är det på Dalateaterns scen i Falun de ska tillbringa en helg. Flera andra grupper från närliggande orter kommer att vara där samtidigt och ofta spelas samma pjäs i helt skilda versioner.

– Det är jättespännande att se hur de med samma manus har löst grejer som vi tyckte var en utmaning, och att sedan få diskutera pjäserna efteråt. Redan i Hal-

lunda var det jättespännande att få träffa andra som jobbar med samma text och höra hur de tänker, man får nya sätt att se på den då, säger Julia.

I år har elva olika grupper valt att sätta upp just Trogen dina seder. Med fem föreställningar per grupp innebär det att pjäsen kommer spelas 55 gånger på olika håll i landet. Och dessutom får några ensembler spela sin föreställning igen på den nationella Riksfestivalen i Hallunda i maj.

Totalt blir det långt fler föreställningar än Riksteatern vanligtvis brukar ha med en pjäs. Manusen får med andra ord ett långt liv och de fortsätter leva kvar även efter Länk-projektet, då texterna släpps gemensamt i en antologi och finns att köpa för alla intresserade.

EN AV PJÄSERNA I Länk brukar vara

en internationell text som köpts in och översatts. Trogen dina seder är en sådan.

Dramatikern som skrivit den är Dafydd James från London, som tidigare har deltagit i den brittiska förlagan till Länk: Connections.

– Länk är ett briljant projekt för alla inblandade. Det gynnar de unga att få manus specialskrivna för dem, att använda sig av nu och i framtiden. Men det är fantastiskt även för oss författare. Jag har aldrig haft så många uppsättningar av ett och samma manus – det är underbart att få se pjäsen i så många olika tolkningar, säger han.

Flera av dramatikerna uppskattar att Länk-pjäserna ska vara skrivna för många roller. Det är inte en särskilt vanlig beställning att få då professionella teatrar sällan >>> 11

HALLÅ DÄR …

I mars byter ensemblen spelplats till Dalateatern.

EDWARD BROMBERG, Riksteaterns projekt­ ledare för Länk.

Hur drog Länk i gång?

– Jag var i Helsingfors på ett föreningsråd där det pratades om att teatern tappar ungdomar. Någon nämnde ett projekt i England, Connections, som fick unga att spela nyskrivet. Jag kontaktade dem för att få veta mer och mötte senare upp de involverade i London; teatrar från England, Portugal, Italien och Norge. Jag blev väldigt intresserad när jag såg projektet på nära håll och några månader senare drog vi i gång det på Riksteatern, kontaktade dramatikerna som skrev pjäserna i den första antologin och regionala teatrar. Det gick snabbt. Och till nästa år var Länk dubbelt så stort, så det växte väldigt fort.

Varför är Länk viktigt?

– Av många olika anledningar. Varje år har scenskolor 3 000 sökanden och många av dem har ingen aning om vad det innebär att vara skådespelare. Här jobbar de i tät kontakt med sin regionala teater, de får en inblick i teaterns vardag. I en klass med 20 elever vill kanske 19 bli skådespelare, de känner inte till andra teateryrken särskilt bra – här får de upp ögonen även för annat. Manusen är också en viktig bit. Den här typen av manus har inte funnits förut: angelägna, rätt längd, många roller och väldigt välskrivna av professionella dramatiker. Varje år plockar vi en pjäs från Connections, de har kört i 21 år så de har en katalog av cirka 150 pjäser.

Vad händer i framtiden?

– Det är på gång i Finland där de gör ett pilotprojekt. Vi har även blivit bjudna till Hongkong där de vill starta något liknande. Så det finns definitivt en framtid. Det är ett underbart koncept som alla vinner på: lärare, elever och teatrar. Ungdomarna får ett helt annat band till teatern och samarbetsteatrarna får kontakt med en framtidspublik som inte går på teater så mycket. Det blir ett lyft för alla.

12

” Att skriva för unga är ingen skillnad egentligen, jag vill inte förenkla manuset för den sakens skull utan ge dem en utmaning.” har råd att sätta upp pjäser för större ensembler.

Den stora utmaningen med Länk är att skriva en pjäs som kan anpassas till flera olika uppsättningar.

– Du får skriva så att rollerna passar de flesta, och så alla kan göra egna tolkningar av det som beskrivs. Det ska vara inkluderande även för dem med begränsade tillgångar. Att skriva för unga är ingen skillnad egentligen, jag vill inte förenkla manuset för den sakens skull utan ge dem en utmaning, säger Dafydd.

MEDAN SHAYAN Kharaghani repeterar första scenen med sina motspelare Gustav Samuelsson, 14, ”Jackson”, och Hanna Daniels, 15, ”Ann-Charlott”, övar de andra ungdomarna repliker i köket. När de ska beskriva pjäsen så enas de om att den är lite läskig, mörk och dramatisk. Det var precis det som ensemblen föll för. Manus skrivna för ungdomar är ofta bara roliga och lättsamma, berättar de.

– Trogen dina seder är mörk, instämmer författaren Dafydd.

– Jag var ganska dyster när jag var ung.

Det är mycket att bearbeta – världen är en skrämmande plats. Och som tonåring är ju varje dag dramatisk. Men jag försöker

berätta det med humor, säger han.

Arbetet fortsätter för Bergslagsteaterns ungdomsgrupp. Text ska nötas, logistik ska lösas – hur gör de exempelvis med katten som nämns i manus? – och kostym sys upp. En dinosauriedräkt, bland annat.

I mars äntrar elva premiärpirriga tonåringar Dalateaterns stora scen.

– Det ser vi fram emot jättemycket, man brukar bli fantastiskt omhändertagen av dem. Det blir nästan som en miniturné att packa ihop allt och åka iväg, en väldigt rolig upplevelse. Dessutom leder det ofta till nya kontakter, många här hörs fortfarande med ensembler runt om i landet från förra Länk. Bara där är det mission accom­ plished, säger Kenny Palm.

Dafydd James hoppas kunna flyga över till Sverige i vår för att se några uppsättningar av Trogen dina seder. Se hur hans manus levt vidare – gånger elva.

– Det är väldigt intressant att tvingas släppa taget helt om sin text. Vanligtvis är jag involverad i allt från rollsättning till färdig produktion, jag brukar dessutom vara rätt kontrollerande med sådant. Men här handlar det inte om mig utan om ungdomarna. Och när du väl inser det så är det faktiskt rätt befriande, säger han.

SCENEN 1 2016

TEXT: HELENA KÄMPFE FREDÉN

Många tänker inte på den, men om den tystnar skulle halva upplevelsen försvinna. Musiken i verket spelar större roll än vad många tror. Scenen har träffat tre tonsättare som skriver för teater- och dansscenen.

Katharina Nuttall SCENEN 1 2016

Magnus Larsson

Ida Lundén 13

LINDA DYBECK

FÖRST ÄR DET DET skira ljudet av en kör

som sjunger en latinsk mässa i en kyrka. Så plötsligt – en hård, taktfast trumrytm som för tankarna till marscherande soldater. Vi befinner oss i tonsättaren Magnus Larssons studio på Södermalm i Stockholm. Mängder av elektroniska instrument trängs med stråkar, en elbas och några leksaksinstrument.

– Det är ganska speciellt, roligt ljud i dem, säger Magnus och plinkar lite på en skrällig barn-xylofon som tillhör hans dotter.

Leksaksljud och sakral körmusik är bara några av de tusentals ljud som ryms i Magnus Larssons ljudvärld. Senast skrev han musiken till Satans demokrati, site specific-föreställningen som förvandlade ett vanligt kontorshus i Sickla i Stockholm till skådeplatsen för ett fyra timmar långt allkonstverk. Totalt 75 timmar musik skrev han för verket. Ett sextiotal högtalare fanns utspridda i de olika rummen, vissa dolda, andra väl synliga.

– Det var ett av mina största uppdrag i omfång. Jag skrev musik för varje scen, och det fanns en scen så gott som i alla rum.

Att skriva musiken till ett sådant speciellt verk var en utmaning. Eftersom teaterpubliken rörde sig fritt i huset mellan olika rum där scener utspelades, var det musiken som blev den sammanlänkande faktorn.

Och dessutom var Satans demokrati till stor del en ordlös föreställning. Många scener

14

består bara av dans eller av kommunikation utan talad dialog.

– Musiken i Satans demokrati har en omslutande funktion, den skapar en tidslinje och ger publiken känslan av att de är i en föreställning. De funktionerna är extra viktiga eftersom vi har lämnat salongen och vandrar fritt i olika rum.

Dessutom fungerar musiken som en viktig signal till skådespelarna, när de ska byta från en scen till en annan.

MAGNUS LARSSON ÄR en av våra mest

erfarna tonsättare som arbetar med både teater, dans och annan scenkonst. Från början var han ”cirkuspunkbasist” som turnerade runt med Cirkus Cirkör men sadlade om till kompositör för femton år sedan. I höstas var han bland annat aktuell med Riksteateruppsättningen av George Orwells 1984. Innan dess har han komponerat musik till allt från dockteater till konstnärliga poddar. I dag gör han 10–15 produktioner om året.

– Den gemensamma nämnaren kanske är att det har varit väldigt mycket politisk teater. Det överensstämmer väldigt väl med min bild av att kulturen ska spegla det som händer i samhället. Musiken är mitt sätt att göra motstånd, säger han med ett snett leende.

Att skriva för teaterscenen handlar för Magnus om att fördela energier, som han

beskriver det. Musiken tar sin del av den totala energin, som fördelas mellan allt det som sker på scenen: ljus, skådespelare eller dansare, rörelser. Att låta musiken ta för stor del av energin när det händer mycket annat på scenen blir fel, menar han. Och tvärtom – när musiken behövs för att skapa stämningar och förflytta ­energier, måste den få ta sin del av den totala mängden energi.

– Det blir väldigt tydligt när man skriver musik för dans. Då har dansen sin egen rytm, ett eget språk som jag måste förhålla mig till. Eller helt gå emot – men då blir det ett helt annat slags effekt.

MAGNUS KALLAR SIN musikstil för

­”romantisk minimalism”. Han förklarar: – Ofta utgår jag från något väldigt enkelt och minimalistiskt, som en melodi spelad med stråkar. Men jag vill att musiken ska kännas ordentligt, den ska ta plats. Så då kompletterar jag med ett ljud som ger djup och känsla.

En av de viktigaste aspekterna som teaterkompositör är, menar Magnus, att behålla åskådaren i sig. Det finns många gånger flera lager i en uppsättning, lager som publiken aldrig blir medveten om.

– Jag försöker tänka att jag inte ska lära mig för mycket om pjäsen, då kan min musik börja sända ut fel saker. Och det får aldrig bli tråkigt, det är viktigt.

SCENEN 1 2016

Magnus Larsson skriver musik för ett tiotal före­ ställningar om året, allt från dockteater till stora verk som Satans demokrati.

SCENEN 1 2016

>>> 15

PETRA HELLBERG

Katharina Nuttall skrev musiken till pjäsen Fåglar, som sattes upp på Stock­ holms stadsteater 2013.

KATHARINA NUTTALL KOMMER mer från

populärmusikhållet, och inledde sin karriär som soloartist. För snart femton år sedan utbildade hon sig till producent och studiotekniker, och har sedan dess jobbat mycket med andra artister. De senaste åren har hon också utbildat sig till filmkompositör och tagit en magisterexamen i ljudkonst. Katharina har jobbat mycket med film men även med teater. Bland annat har hon blivit uppmärksammad för musiken till pjäsen Fåglar av Christina Ouzounidis, som sattes upp på Stockholms stadsteater 2013.

– Då blev jag inkopplad väldigt tidigt i processen, vilket var fantastiskt. Musiken var central i föreställningen – jag upplevde föreställningen som en installation.

Att som musiker få vara med i hela processen är den bästa förutsättningen för att det ska bli riktigt bra, tycker Katharina

16

navelskådande. På något sätt handlar ju all min musik om mig själv. När man skriver för teater och film skapas berättelser som är större än mig själv.

Det handlar om att tillföra en tredje dimension till dramatiken, en viktig komponent som behövs för att göra konstverket komplett. Skapandeprocessen skiljer sig åt. Det ”egna uttrycket” får stå tillbaka för ett annat berättande.

Nuttall. Men det är inte alltid – Och visst utmanas man så. som musikskapare. Jag har fått – Ibland har jag upplevt att tänja på mig själv, skriva helt musiken blir lite styvmoderligt andra genrer som finsk behandlad. Lite ”oj, vi måste ha schlager … Jag tror det är en lite musik också!”. Jag skulle fördel att vara bred, att faktiskt önska att musiken skulle ha kunna skapa mycket olika slags samma dignitet som de andra musik, säger Katharina. delarna på scenen.

För tillfället skriver Katharina musik till en dansk INCITAMENTEN FÖR dokumentär. Hon har även ­Katharina att skriva musik för Katharina Nuttall skrivit musiken till kortfilmen teaterscenen är både konstnärHingsten, som öppnade Stockholms liga och mer pragmatiska. filmfestival förra året.

– Framför allt handlar det om att överleva – Jag skriver gärna mer för teater, det är som kreatör, att skapa möjligheter att kliva in väldigt speciellt eftersom den är så förgänglig. i olika roller. Men visst finns det ett konstTyvärr är vi i Sverige lite dåliga på att annärligt driv också. Jag har blivit alltmer vända musik i teaterföreställningar, ofta finns intresserad av uttryck som är större än jag den där för att binda ihop olika scener. Men själv. När man jobbar som artist blir det lätt musiken kan verkligen skapa dramatik. ”här är jag och mina känslor”, det är mycket

SCENEN 1 2016

elektronisk. I musikkollektivet Syntjuntan lär hon och två andra kvinnliga kompositörer ut konsten att bygga sitt eget elektroniska instrument och spela på det.

Att skriva musik för dans och teater skiljer sig inte så mycket från att skriva annan musik, tycker hon.

– Jag har ju ett speciellt sound, och de

dramaturger som kontaktar mig gör det eftersom de vill ha den typen av musik. Men många gånger utgår man inte från musiken, den får komma i andra hand, av tradition och vana. Mitt önskeprojekt skulle vara att jobba med en föreställning där musiken står i fokus, att man skulle bygga dramaturgin kring musiken.

URBAN JÖRÉN

ATT SKRIVA MUSIK för scenen är en sak, men det är inte alla tonsättare som också är med på scenen – varje föreställning. För Ida Lundén, som har skrivit musiken till Riksteaterns och Cullbergbalettens uppsättning Intergalactic Underwater Palace, är framträdandet på scenen tillsammans med dansarna lika viktigt som själva musikskapandet. Intergalactic Underwater Palace är en dansföreställning för mellanstadiebarn som turnerade runt under hösten 2015. Totalt blev det ett femtiotal föreställningar.

– I Intergalactic Underwater Palace är scenen och publikrummet integrerat, vi bjuder in publiken att delta. Då kändes det naturligt att musikern skulle vara närvarande och delaktig också, säger hon.

Ida har under hösten stått på scenen i gymnastiksalar landet runt, iklädd en speciell dräkt med akustiska småinstrument och med högtalare på dräkten. Ljudet styrdes med en Ipod som Ida hade på armen. När hon rörde sig över scenen förändrades även ljudet. Barnen involverades också att vara med och skapa ljud.

– Jag såg mig själv som en femte aktör, som en ceremonimästare som ledde ett slags ritual. Jag tror att det tillför mycket att ha tonsättaren på plats, att inte bara vara någon som levererar musiken och sedan försvinner.

På scenen skapas en dynamik där musiken får spela en viktig roll som tillför något för dramatiken, säger hon.

I Intergalactic Underwater Palace spelade Ida Lundén en aktiv roll på scenen tillsammans med dansarna.

Hur tänkte du när du skapade musiken?

– Jag tog fasta på titeln och skapade tre olika världar. För den intergalaktiska ville jag åt ett andningsljud à la Darth Vader. Där använde jag pumpljud som jag spelade in.

För Underwater blåste jag sugrör i vatten för att få till ett bubbligt ljud. Och palatsljuden skapade jag genom att sampla den klassiska kompositören Camille Saint-Saëns. Tillsammans skapade de olika ljuden en egen tonvärld.

Ida Lundén är en flitigt anlitad kompositör i Konstmusiksverige. Under 2011–2013 var hon ”Composer in residence” för Sveriges Radio, vilket innebar att hon skrev flera specialbeställda verk. Hennes musik består ofta av inspelade ljud som används i olika lager tillsammans med ”vanliga” instrument.

Men basen i musiken är för det mesta

SCENEN 1 2016

17

ÄLDRE PÅ SCENEN REGERAR! TEXT: ANNA HÅKANSSON

Befolkningen blir äldre, skådespelarna blir äldre och publiken blir äldre. Hur lever scenkonsten upp till de nya krav som ställs när gammal är äldst?

D

en åldrande kroppen har de senaste åren tagit allt större plats på scenen. Folkoperans Carmina Burana med kvinnor i åldern 80 plus i centrum avslutade sin spelperiod med föreställningar på ett utsålt Globen. På stadsteatrarna runt om i landet har Carin Mannheimers pjäser om att bli och vara gammal slagit publikrekord.

Publiksuccé är ledordet när produktion efter produktion intar de stora scenerna.

Det är inte för inte som teatrarnas publikhav skämtsamt kallas för bomullsfälten.

Det äldre publikunderlaget har i och med 40-talisternas så kallade köttberg också ökat markant. Som en generation fostrad i ett välfärdssamhälle vet de även att ställa krav på sin tillvaro. På scen avspeglas det i att porträtten av äldre inte bara blir fler, utan också mer normbrytande. Om äldre skådespelare tidigare placerats i mer eller mindre perifera roller som mysiga mormödrar eller griniga 18

För henne är representatiogamla gubbar handlar det nu nen av äldre på scen central. om människor som tar för sig, – När jag började som chef på förälskar sig och har sex.

Göteborgs stadsteater utlovade Anna Takanen är sedan 2014 jag en satsning på äldre skådeteaterchef på Stockholms stadsspelare och beställde bland anteater där höstprogrammet 2015 nat Carin Mannheimers trilogi pryddes av Yvonne Lombard, där båda första delarna hade 86, och Meta Welander, 91. urpremiär i Göteborg.

Hon understryker den äldre Anna Takanen föredrar skådepelarens betydelse för Anna Takanen ordet erfaren framför äldre och teatern. menar att yngre skådespelare – Erfarna skådespelare är har mycket att lära av erfarna vad gäller kungliga i det att de har byggt upp en relaexempelvis textbehandling. Det naturliga tion sin publik, vilket inte sker i en handtonfall som eftersträvas på film och tv är inte vändning. Det väcker också ett stort gensvar, nödvändigtvis det bästa på teatern. konstaterar hon.

– Även om en erfaren skådespelare fysiskt kanske har sina begränsningar finns det ANNA TAKANEN SER inte någon tydlig teningen så snabb i momentet text, tolkning dens att teaterpubliken åldrats utan menar och publikmöte. att teatern alltid haft en erfaren publik.

Den konstnärliga praktiken menar Anna – Teater är inte bara en ungdomskultur.

Takanen är någonting som sällan formuleDet är kvinnor 50 plus som bär upp kulturras. Äldre skådespelare, inte minst kvinnor, institutionerna.

SCENEN 1 2016

AORTA

82 år och still going strong. Sven Wollter har varit på Riks­ teaterturné under hela hösten och vintern.

TRE FRÅGOR

Sven Wollter

har getts alltför få möjligheter att dela med sig av sina arbetsmetoder.

– De som är födda på 30- och 40-talen har betraktat skådespeleri som en tyst kunskap. Skådespeleri är ett hantverksyrke där de erfarna skådespelarna också utgör vår kunskapsbank.

Under hösten och vintern har Sven Wollter, 82 år, turnerat runt i Sverige med Riksteaterns Aftonens ämne KÄRLEK. I den pjäsen spelar han mot Siw Malmkvist, 78.

Med en karriär som sträcker sig över film, tv och teater, från 50-talet fram till i dag utgör han i allra högsta grad del av den kunskapsbank Anna Takanen refererar till.

När Sven Wollter spelade Kung Lear 2013 sågs den som hans farväl till teaterscenen.

Sedan dess har han medverkat i inte mindre SCENEN 1 2016

Vilken är din största teaterupplevelse med en äldre skådespelare?

– Carl-Gustaf Lindstedt i Bo Widerbergs En handelsresandes död. Fast jag såg den bara på tv, aldrig på Dramaten. Där fanns något tungt, tragiskt och komiskt.

Har du någon drömroll som du ångrar att du inte fått spela?

– Jag är inte konstrue-

rad så att jag längtar efter drömroller. Jag har fått göra så mycket här i livet.

Liksom alla skådespelare älskar jag Tjechov och jag har spelat i de flesta av hans pjäser, men inte Onkel Vanja. Det hade jag gärna gjort, men jag ska verkligen inte klaga över vad jag har fått göra i mitt liv.

Har du någon favoritpjäs på temat åldrande?

än tre andra uppsättningar.

– Kung Lear var mitt farväl till just Stockholms stadsteater. Nu gör jag min avskedsturné med Riksteatern. Sverige ligger inte vid Sergels torg eller Nybroplan utan på ställen som Stenungsund eller Falsterbo.

– Kung Lear är den allra bästa, men den roll jag och min son skrev till när vi bearbetade Drömspelet för Norrbottensteatern ligger inte långt därefter.

I stället för Indras dotter presenterade vi Drömmaren, en gammal människa som försöker genomskåda sitt liv. Det var en underbar föreställning som fick nästan något testamentalt över sig.

Min första turné var sommaren 1954 när jag var 20 år gammal, berättar han över en kopp kaffe på ett anrikt konditori i Stockholm.

Sven Wollter menar att prestationen förändras i det att man begär mer av sig själv som äldre, samtidigt som man är mer >>> 19

BENGT WANSELIUS

När Michail Barysjnikov och Ana Laguna 2007 dansade i uppsättningen Ställe på Dansens Hus, blev dansar­ nas ålder mycket uppmärk­ sammad.

” DE HAR SETT POTENTIALEN I VAD EN ÄLDRE, ERFAREN OCH MYCKET ANVÄND KROPP KAN ÅSTADKOMMA. TILLSAMMANS SKAPAR VI DELVIS ETT ANNAT SPRÅK.” >>> tolerant mot sina egna svagheter. Man har bevisat det som behöver bevisas.

– Jag är en kapabel skådespelare. Det kan ingen ta ifrån mig. Det har jag varit i 60 år och det är skönt.

Frågan är om Sven Wollter någonsin kommer att sluta arbeta. Efter två självbiografiska böcker, romandebuterar han i februari med romanen Hon, han och döden. Samma månad har han premiär med Henning Mankells pjäs Driving Miles på Göteborgs stadsteater.

Samtidigt är tankarna kring döden och åldrandet centrala.

– Strindberg skriver vackert om att vi lider under det faktum att vi blivit födda. Livet har bara en utväg, döden. Det är också det 20

som gör oss till människor. Livets ändlighet är fantasins utgångspunkt. Det är i alla fall så jag tycker, säger Sven Wollter.

På operascenen har vi redan hunnit vänja oss vid äldre i yngre roller och till sommaren ikläder sig Anna Larsson, som fyller 50 samma år, rollen som Carmen på Dalhalla.

Inom dansen har det delvis sett annorlunda ut då dansare pensionerats tidigt. Det är nu på väg att förändras och äldre dansare syns allt oftare på scen.

Professorn och hovdansaren Ana Laguna fyllde 60 år förra året och har en lång internationell karriär bakom sig i bland annat Cullbergbaletten. Hon är dubbelt aktuell i Julia och Romeo, med vilken hon åker på USA-turné till våren, och dansfilmen Yxa

som också framförs på scen, senast på ett gästspel i Paris. Båda i koreografi av maken Mats Ek, 70.

– Som äldre dansare har du framför allt en fysisk begränsning. Först när du accepterat den för dig själv kan du utvecklas, gå vidare och göra något nytt, säger hon.

I mitten av 90-talet ville Cullbergbalettens ledning att hon skulle återupprepa sin roll i Giselle.

– För mig var det otänkbart eftersom jag visste att jag aldrig skulle kunna komma upp till den nivå jag hade tidigare. Vem skulle vinna på det? Inte publiken, inte verket, inte ledningen av kompaniet. En dansare som Michail Barysjnikov, som jag arbetat mycket med, fortsätter att dansa, men anpassar sig efter sina begränsningar, lägger till sin kunskap och hittar med det nya möjligheter.

Trots all sin kunskap och erfarenhet konstaterar Ana Laguna att hon är i en ständig läroprocess.

– Det du gör måste skapas på nytt varje gång du jobbar och ska stå på scen. Där spelar det ingen roll vilken ålder du befinner SCENEN 1 2016

URVAL: FÖRESTÄLLNINGAR MED ÄLDRE ARTISTER I LEDANDE ROLLER VÅREN 2016 DRAMATEN

Fanny och Alexander Med bland andra Hans Klinga 66 och Irene Lindh, 70.

Och ge oss skuggorna Örjan Ramberg, 67 spelar mot Lena Endre, 60.

UPPSALA STADSTEATER

Kung Lear Med Marie Göranzon, 73, i titelrollen.

KLARA G

GÖTEBORGS STADSTEATER När Kulturhuset Stads­ teatern presenterar sitt vårprogram väljer de att ha de erfarna skådespelarna Kajsa Ernst och Ann Petrén, aktuella i En rackarns långhelg, på omslaget.

Det bästa hos människan Med Carina Boberg, 63, Marie Dellskog, 58 och Johan Karlberg, 61.

Fadren Med Johan Karlberg, 61.

Driving Miles Med Sven Wollter, 82.

KULTURHUSET STADSTEATERN dig i eller hur mycket kunskap du har.

Hon menar att hon haft tur som fått arbeta med olika koreografer utifrån sina egna möjligheter och begränsningar.

– De har sett potentialen i vad en äldre, erfaren och mycket använd kropp kan åstadkomma. Tillsammans skapar vi delvis ett annat språk, konstaterar Ana Laguna.

Men utvecklingen mot allt äldre skådespelare och dansare är inte enbart positiv, menar Margareta Sörenson, författare och mångårig scenkonstkritiker på Expressen kultur. Hon är skeptisk till storsatsningarna som spelas på stora scen för en äldre publik.

– Teatrarna tillfredsställer den äldre publikens speglingsbehov genom att sätta upp anpassade pjäser av Marie-Louise Ekman eller Carin Mannheimer. Därmed sviker de den yngre publik de såväl behöver. Varför göra den uppdelningen? En pjäs som Farmor och vår herre handlar ju lika mycket om en ung person, säger hon.

Hon menar vidare att representationen av äldre kroppar på scen ibland kan gränsa till det spektakulära.

SCENEN 1 2016

– När man ser en del riktigt gamla skådespelare på scen är det med hjärtat i halsgropen. Kanske publiken vill se ”sin” skådespelare, men man lämnar ut människan bakom rollen på ett obarmhärtigt sätt, anser hon.

Samtidigt medför äldre skådespelares gestaltningar enligt Margareta Sörenson oftast något tillåtande och befriande.

– Utseendekraven är delvis satta ur spel och det finns ett annat utrymme att ta in friare drag i sina rolltolkningar. Hon menar att det alltid funnits roller för skådespelare långt över pensionsåldern. Den ökade representation vi ser i dag handlar om att äldre överlag mår mycket bättre.

– Dagens 70-åringar kan jämföras med 50- eller 60-åringar för trettio år sedan. Se bara på Lena Endre eller Irene Lindh som nyss fyllt 60 respektive 70. De spelar för fullt och ses i alla typer av roller.

I denna allmänna folkhälsotrend har dansarna enligt Margareta Sörenson gått före.

– Dansare blir ofta väldigt gamla. Butohdansens grundare Kazuo Ohno dog när han var 103.

Farmor och vår herre Med Yvonne Lombard, 86, och Meta ­Welander, 91.

Pappan Med Peter Andersson, 62 i titelrollen.

Fröken Rosita Med bland andra Anita Ekström, 72, Ingvar Hirdwall, 80 och Gunilla Nyroos, 70. I regi av Thommy Berggren, 78.

Fosterlandet Med bland andra Birgitta Ulfsson, 87 och Iwar Wiklander, 76.

DANSENS HUS

Vader (Far) gästspel med dansare över 70 av belgiska kompaniet Peeping Tom. I samband med detta arrangeras en workshop för pensionärer med koreografen Björn Säfsten.

PÅ TURNÉ

Mannen som blev ensam Monolog med Michael Segerström, 71.

ÖVRIGT Livet på teatern, bok av kulturjournalisten Stig Hansén i samtal med tio äldre kvinnliga scenkonstnärer.

21

Att du gillar att se ridå Men vilken typ av teater ä dig att andas lite snabb

En bra början. Men vilket slags teater? Det finns nära nog lika många teaterformer som underbetalda kulturarbetare, och nya dyker upp hela tiden. Om du vill verka någorlunda upplyst, lär dig namn och innebörd på åtminstone fem av dem.

JA

Brukar du hålla dig vaken då skådespelarna i timmar står och talar blankvers från scenen?

JA

KONSTRUKTÖR:

NEJ

Ett sundhetstecken. I postdramatikens tidevarv är det tämligen omodernt med regelrätta klassikertolkningar som har dramatisk båge och narrativ. Vänd dig till regissören med bearbetningsförslag!

Imponerande! Det finns kritiker som sovande har suttit sig igenom helaftnar på Dramatens stora scen, men ändå vågat sig på att recensera i rikspressen efteråt.

Skönt, du är ännu inte bortom räddning! Bara du är tydlig med att du har läst/sett förlagan och på ett smart sätt förhåller dig till den i eftersnacket klarar du dig ur det hela utan att verka ytlig.

Känner du dig bekväm med att involveras i föreställningen när du går på teater?

NEJ

GILLAR DU

Anser du det vara ett otyg att göra teater eller musikal av kända böcker och filmer?

JA

Ser du med förakt på människor som kallar den skotska pjäsen för Mac Beth?

Hard core. Men är du inte onödigt reaktionär? Att tolka litterära eller filmiska klassiker med tydliga samtidskommentarer är en tydlig trend – tänk bara på regissörer/ koreografer som Birgitta Egerbladh och Benke Rydman.

Du är onekligen puristisk.

Kanske borde du läsa teatervetenskap? Där finns gott om gamla teaterstofiler som är experter på Dionysosfester eller symboliken i Strindbergs kammarspel.

JA

NEJ NEJ

JA

Du är i gott sällskap. Men det är bara att gilla läget. Kanske kan du gå en kurs i improvisationsteater för att släppa loss din inre clown?

Kul. Bäst chans har du att lyckas om du har annan bakgrund än svensk vit medelklass. Sedan den svenska teatervärlden äntligen lärde sig innebörden av uttrycket colorblind casting är alla teaterchefer ängsligt ute efter mångfald.

Du är modig! Men ingalunda unik.

Interaktiv teater börjar bli vardagsmat. Och precis när vi vant oss vid site specific är nästa benämning på tapeten – immersive theatre. Ingen vet riktigt vad det betyder, men klart är att du kliver in på en arena där skyddsnäten mot utsattheter är obefintliga.

JA

Har du själv skådespelarambitioner?

Är du intresserad av någon annan än dig själv?

Nyfiken och öppen. Det är en tillgång i teatervärlden, där folk som påstår att de har läst Strindbergs samlade verk givetvis ljuger. Ingen som samtidigt vill behålla sin position i branschen skulle någonsin hinna det, inte minst regissörerna.

NEJ

NEJ

Bra. Visser med devisin att kollekti till en föres vi måste oc nya dramat berättelser

Skönt. Världen är full av självupptagna konstnärssjälar, som använder scenen som sin privata terapisoffa.

Tur att du inte är en av dem!

Okej, vi ger upp.

Släng tidningen och gå på bio i stället!

NEJ

JA 22

Har d regiam

SCENEN 1 2016

ån gå upp utgår vi från. är det egentligen som får bare? Svara på vår quiz!

U TEATER?

Det gör inget alls. De flesta människor i teaterbranschen hatar teater och missar inget tillfälle att berätta om det. Att älska teater är för amatörer.

NEJ

ANNA HEDELIUS

Utmärkt, men se upp så att du inte blir en av dem som vältrar sig i psykologisk realism och igenkänning och glömmer bort den politiska kontexten.

NEJ

du själv mbitioner?

Är du rädd för känslor?

JA

Vem är inte det? Försök att se teatern som en arena där du kan uppleva utan att utsättas! På teatern kan du känna igen och spegla dig själv samt bearbeta dina relationer med andra – inte bara om du pysslar med forumteater.

Anser du att teater kan förändra världen?

Fint, låt oss hoppas att du definierar dig som något annat än en vit medelålders man. De flesta uppsättningar i Sverige, i synnerhet på de stora scenerna, regisseras fortfarande av sådana.

JA

rligen blir det allt vanligare ng, vilket (oftast) betyder ivt improvisera sig fram ställning utan manus. Men ckså bereda plats för alla tiker som spottar ur sig r.

NEJ JA

Men hallå! Har du varken hört talas om Suzanne Osten, Fria Proteatern eller Scum-manifestet? Det kanske är dags för dig att lämna bekvämlighetszonen och gå på något annat än den årliga familjeföreställningen till jul?

Bra. Men akta dig så att du inte börjar låta som de politiker som menar att teatern har ett existensberättigande bara om den är nyttig.

Vill du bli en mer vidsynt människa?

JA Har du sett något nyskrivet den senaste månaden?

Är du nyfiken på mer teater?

NEJ

JA

NEJ

JA NEJ

VAD VÄNTAR DU PÅ?

Hopplöst fall – men vi tror att du ljuger. Varför läser du annars den här tidningen?

NEJ

SCENEN 1 2016

Ligger det något i vårt föregående påstående?

Boka din teaterbiljett redan i dag! För aktuell Riksteaterrepertoar se www.riksteatern.se

JA

23

GRÄNSLÖS DANS TEXT: LINA KALMTEG ILLUSTRATION: JENNY LUCANDER

Den samtida dansen ger plats åt alla slags kroppar i alla åldrar. Scenen har spanat ut i Danseuropa och hittat en konstart i framkant som ständigt ifrågasätter sig själv.

24

SCENEN 1 2016

V

ad händer inom den samtida dansen?

Blickar man ut över Sverige och övriga Europa blir det snabbt uppenbart att det rör på sig. I flera bemärkelser.

Fast först är det viktigt att stanna upp och komma ihåg att samtida dans inte är ett enhetligt begrepp. Det gör Virve Sutinen, tidigare chef på Dansens hus i Stockholm som nu är konstnärlig ledare för Tanz im August i Berlin, en av Europas främsta och största festivaler för samtida dans som lockar tusentals besökare under ett par veckor i augusti varje år.

– Säger man dans tänker väl många på balett. Men det finns så många trender och så olika estetiska världar, understryker hon.

Det går ändå att peka ut tendenser. Redan den legendariska, tyska koreografen Pina Bausch arbetade i flera av sina verk med äldre dansare, som i Kontakthof från 1978. Och just det, att använda sig av dansare i varierande åldrar, tilltar nu. Det är en del av hur dansen fortsätter att vara tydligt normkritisk, på samma sätt som med hur män och kvinnor skildras på scen.

– Man tänjer hela tiden på gränserna. Vad händer med dans om jag tar det på det här hållet? Om jag jobbar med amatörer? Vad händer om jag använder 80 år gamla dansare? Då blir det något annat, säger Virve Sutinen som betonar att fler i publiken kan känna igen sig när inte bara yngre kroppar ges utrymme i föreställningarna.

CRISTINA CAPRIOLI

En av Sveriges främsta koreografer, grundade 1998 den egna oberoende dansgruppen CCAP. Professor i koreografisk komposition. Har förutom runt 30 egna verk med CCAP initierat och startat en mängd olika projekt som symposiet Weaving politics som började som ett stort seminarium i Stockholm, men nu fortsätter som Choreo-drift, på turné runt om i världen.

SCENEN 1 2016

VIRVE SUTINEN

Det kan också handla om hur kroppar med olika funktionsvariationer rör sig på scenen. Ett exempel är brittiska Claire Cunninghams solo Give me a reason to live som i vår visas på Dansens hus i Stockholm. Cunningham har själv en funktionsvariation, vilket hon använt sig av i sina hyllade föreställningar.

Det här är även något som den framstående koreografen Cristina Caprioli ägnat sig åt i projektet Kroppsfunktion.

– Det är ett övergrepp när man påstår att de som har funktionsnedsättningar ska välkomnas till det fina rummet och dansen. Jag menar tvärtom. Vi ska integreras i dem och inte tvärtom, förklarar Cristina Caprioli, som är konstnärlig ledare för det egna kompaniet CCAP. En annan tydlig strömning är att många yngre dansare visar en ökad medvetenhet om danshistorien. De går tillbaka och inspireras av tidigare föreställningar och tekniker.

Gabriel Smeets, konstnärlig ledare på Cullbergbaletten, noterade med glädje den respons som kompaniet fick från yngre koreografer för höstens stora premiär, Figure a sea, av den amerikanska kultkoreografen Deborah Hay i samarbete med den lika ikoniska musikern Laurie Anderson. Han ser det gensvaret som ett exempel på ett tilltagande fokus på fysikaliteten och koreografin i sig.

– Det finns ett nytt intresse för kroppen och dansens >>>

Sedan 2014 konstnärlig ledare för Tanz im August, en årlig festival för samtida dans i Berlin. Tidigare bland annat vd och konstnärlig ledare för Dansens hus i Stockholm (2008–2013) och chef för Kiasma-teatern och ansvarig för scenkonstprogrammet på konstmuseet Kiasma i Helsingfors ­(1998–2008).

GABRIEL SMEETS

Konstnärlig ledare för Cullbergbaletten (som är en del av Riksteatern) sedan maj 2014. Från 2006–2014 konstnärlig ledare för SNDO, The School for New Dance Development under The Amsterdam School of the Arts/Amsterdamse Hogeschool voor de Kunsten. Tidigare även dansredaktör för det holländska månadsmagasinet TM (Theatermaker). Har utvecklat och modererat flera symposier om dans.

25

URBAN JÖRÉN

Dansarnas böljande rörelser i Cullbergbalet­ tens Figure a Sea har fått många att associera till flyktingströmmarna i Europa.

>>>

innersta kärna. Koreograferna tar med sig saker från historien till nutiden och framtiden. Inte så att man upprepar sig, utan mer för att checka av det som har varit, säger han.

VIRVE SUTINEN HAR slagits av att många utforskar

vad som händer med människan i en alltmer teknisk och naturvetenskapligt präglad värld.

– Det är en hel del ”man against machine” och föreställningar som ställer frågan om vi är smartare än datorerna. Det kan låta banalt, men blir väldigt intressant på scenen.

Ett exempel är schweiziska Gilles Jobin, som i sitt verk Quantum gör dans av fysik, inspirerat av att han tillbringade tre månader i ett konstnärsprojekt på kärnfysiklaboratoriet Cern i Schweiz.

Cristina Caprioli lyfter fram en annan tydlig riktning: att den dans som nu tar form på de fria scenerna inte passar de gamla strukturerna och föreställningslokalerna.

– Den normkritiska aspekten är så stark nu. Det handlar om att inte bara bekräfta det som förväntas, utan att också föreslå ett annat sätt att se på kropp.

26

Föreställningsformatet förändras också. Det räcker inte längre att man kan komma en gång, se en föreställning på en timme med paus emellan och sedan gå hem och vara nöjd.

– Flera av mina senaste produktioner platsar inte inom rummen som redan är så väldefinierade: ”Här sker dans enligt ett slags neoklassisk, neomodern förväntan”, förklarar hon och påpekar att det gamla, tomma kontorslandskapet i en byggnad vid Konstfack i Stockholm, som hon jobbat i det senaste året, är en utmärkt plats eftersom det helt saknar förväntningar.

Hon ser sitt kompanis föreställning Träd, som visats över 200 gånger världen runt de senaste åren, som ett typexempel på något som utmanar föreställningar om både scenrummet och publiken.

– Den är för alla barn från 2 år, för äldre människor, för människor med olika funktionsvariabler, av alla sorter, både fysiska och intellektuella. Jag tror stenhårt på att konsten har kraften och modet att iscensätta ett möte där det via den estetiska erfarenheten sker etiska möten på andra sätt. Och där det verkligen uppstår en gemenskap som är oerhört tillåtande.

Kritiken mot strukturerna knyter an till en anSCENEN 1 2016

ANNA HUERTA

PÅ GÅNG 2016 RIKSTEATERN RESIDENS Med målsättningen att bidra till den samtida dansens utveckling bjuds fria professionella koreografer och dansare in till residens hos Riksteatern i Hallunda.

SKAPA DANS En koreografitävling för unga mellan 15 och 21 år som uppmuntrar till eget dansskapande och visar på den fantastiska kreativitet och kompetens som finns hos unga. Tävlingen arrangeras årligen via SRD-Samarbetsrådet för Regional Dansutveckling. Vinnarna från åtta regionaltävlingar möts i en riksfinal i Hallunda, Stockholm, där Riksteatern är värd.

DANSMÄSSAN 29–30/1 på Dieselverkstaden i Nacka och Danscentrum i Stockholm. Under fredagen pågår ett intensivt program på scenen då arrangörer kan se utdrag ur föreställningar för barn, unga och vuxna. Lördagen erbjuder möjlighet till fördjupning om arrangörskap och dansens konstnärliga processer och avslutas med samtal och mingel. Dagen arrangeras av Danscentrum Stockholm och Riksteatern och är kostnadsfri.

nan påtaglig trend, att dansen allt oftare lämnar de traditionella scenerna. Gabriel Smeets betonar att stora konstmuseer tar in alltmer dans i sina utställningssalar, som Moma i New York och Tate Modern i London. Han nämner bland annat att en sådan som tysk-brittiske Tino Sehgal, som tidigare jobbade på den konceptuella dansscenen, nu presenteras på de största museerna i världen.

– Om danskompanier hade visat de här verken skulle de aldrig ha nått så stor publik. Det är intressant att se hur museerna kan bidra med ett slags utveckling som teatrar och kompanier själva inte kan, säger han. Är de för konservativa?

– Nja, men de borde fundera mer på andra sätt att visa dans. Och på tidpunkten för när man visar dans, det kanske kan visas på morgonen eller 24 timmar i rad?

Så återkommer han till det där att dans kan vara allting och att man måste visa publiken det.

– Det vi gör inom dansen ifrågasätts: Är det här fortfarande dans? De som ser dans vill relatera till det som de har lärt sig om dans, att det är balett eller modern dans, ny eller gammal teknik. Men man går inte in på ett konstgalleri och tänker: ”Åh herregud, de målar inte med samma oljeteknik som Rembrandt längre!”. Dansen måste frigöras från gamla antaganden.

Både Virve Sutinen, Gabriel Smeets och Cristina Caprioli framhåller samtidigt att dansen på många sätt är mer risktagande i dag jämfört med för tio år sedan.

– Fältet är otroligt starkt och vitalt. Det är hoppfullt SCENEN 1 2016

>>>

SEX FRÅGOR TILL:

Aina Florin, teaterkonsulent på Riksteatern Väst, där man förra året startade ett dansnätverk för att öka föreningarnas intresse för dans.

Hur kom ni på idén med ett dansnätverk?

– Vi såg faktiskt behovet ungefär samtidigt som Riksteatern fick sitt dansuppdrag, att nå ut med mer dans. Det arrangeras ganska lite dans ute i Västra Götaland. Vi ville skapa lust att ta del av mer dans.

Ungefär en tredjedel av våra 30 föreningar ville gärna vara med. Första träffen var det många som berättade att de inte visste någonting alls om dans. Då är det spännande att man ens vill vara med!

Vad gör ni när ni ses?

– Vi tittar på dans tillsammans och har samtal om det vi har sett. Tanken är att vi inte ska prata om hur man arrangerar dans, att det är fel att börja i själva frågan om att det är svårt. Vi tror inte att lusten skapas genom att lära sig att man måste ha en tvättmaskin om man ska ta emot en dansgrupp, utan genom att få se och prata om dans.

Vilka fördomar finns det om dans som gör att det inte arrangeras?

– Att man inte har resurser till det och att det inte lockar publik. Vissa tycker att det är svårt också.

Vad är viktigt att förklara för arrangörerna?

– Att man kanske måste tänka lite utanför vanliga publikgrupper och fundera på nya samarbetspartner.

Ibland kan dans likna mer konst, då kan man göra något mer för en konstpublik. Eller för en publik som är intresserad av rörelser på olika sätt, snarare än den vanliga teaterpubliken.

– Sedan handlar det mycket om lusten. När den skapas hos arrangören själv är det lättare att själv hitta publik. Det kan också vara så att några som är med kommer fram till att de inte kan arrangera dans hos sig, men att de kan ordna en bussresa för att titta på dans.

Vad hoppas du att nätverket ska ha satt för spår redan nu?

– Det är nog för tidigt att säga. Men om kanske två år, då hoppas jag att fler föreningar frågar efter dansföreställningar.

Vilken dansföreställning ser du extra mycket fram emot i år?

– Sandra Medinas Measured moments.

27

” JAG TROR STENHÅRT PÅ ATT KONSTEN HAR KRAFTEN OCH MODET ATT ISCENSÄTTA ETT MÖTE DÄR DET VIA DEN ESTETISKA ERFARENHETEN SKER ETISKA MÖTEN PÅ ANDRA SÄTT.” >>> att se hur fokuserade även de yngre generationerna är, säger Cristina Caprioli.

LÄGET 2016 KÄNNS mer instabilt än på många decennier ute i Europa. På teaterscenerna har det som händer nu politiskt sugits upp relativt snabbt. Men Cristina Caprioli irriteras av frågan om hur dansen återspeglar det som nu syns i Europa.

– Om man förväntar sig en föreställning som berättar sagan om invandraren som drunknar på vägen till Lampedusa ... Glöm det! För det tillhör propaganda, låtsasengagemang som finns kvar i idén om vad en föreställning ska förse publiken med, säger hon och

återkommer till sin käpphäst: att koreografi i sig är politik.

Virve Sutinen poängterar å sin sida att det inte finns en sanning för hur dansen reflekterar det som sker i samhället just nu.

– Konstnärer har olika förutsättningar runtom i Europa, det påverkar mycket vad man producerar. I Norden är vi ganska privilegierade, vi kan koncentrera oss mer på konsten. Men jag pratade till exempel nyligen med en koreograf från Nordafrika, där är det en helt annan situation. De kan inte bara fokusera på frågorna om konsten, utan måste fundera på vad som händer i samhället.

Gabriel Smeets ser nämnda Figure a Sea, som i år turnerar vidare ute i Europa och USA, som ett exempel på hur dans kan skildra samhället. I den rör sig dansarna som i ett böljande hav över scenen. Många associerade till flyktingkrisen i Europa efter första föreställningarna i höstas.

– Det händer mycket med flyktingströmmarna i världen nu. Inget förblir detsamma, folk rör på sig, förflyttar sig. Jag gillar att det i Deborah Hays Figure a Sea inte är en enskild sekund som är likadan.

Den reflekterar situationen i Europa i dag?

– För mig, ja. Men den återspeglar dessutom det speciella med dansen som konstform, att den är efemär och förändras varje sekund. Väldigt länge sågs det som en dålig egenskap. För saker måste vara för evigt, i synnerhet inom konsten. Men det är en enorm kvalitet att kunna vara så mycket i förändring och i nuet. Dansen har den förmågan mycket mer än andra konstformer.

RIKSTEATERNS OCH CULLBERGBALETTENS NYA DANSFÖRESTÄLLNINGAR UNDER 2016 RIKSTEATERN: Trans[e]ición

Afrokuabansk traditionell dans möter hiphop, house och popping! Den svenskkubanska dansgruppen SOMOS utforskar detta i en produktion med fyra dansare från Kuba och Sverige.

Measured Moments

Dansaren och koreografen Virpi Pahkinen, Mugiyono Kasido och Pontus Sundset sammanlänkas i det poetiska stycket Digambara.

En rolig och interaktiv dansföreställning av och med koreografen och dansaren Sandra Medina. Undersöker kroppens anpassning till historisk makt och rasistiska stereotyper, samt testar hur sociala instruktioner och stereotypa föreställningar påverkar oss och vår omgivning.

Before I Change My Mind

Goldberg Variations

Digambara

Koreografen Helena Franzén tar fasta på kroppens andning och den inneboende

28

styrka andningsmekanismen ger. Fyra dansare och en musiker i en hyllning till den lilla människan och hennes oanade krafter.

Ett unikt samarbete mellan den svenska danskonstellationen Andersson Dance

och stråkorkestern Scottish Ensemble ger ett samtida perspektiv på Bachs ikoniska mästerverk Goldbergvariationerna.

Koreografi av Örjan Andersson. Dansnät Sverige i samarbete med Riksteatern.

CULLBERGBALETTEN: Protagonist

I sitt nya verk koreograferar Jefta van Dinther en självbiografi. Protagonist är en intim berättelse om en människa, om omtanke, vänskap och allians, men också om isolering och distans.

Premiär på Julidans i Amsterdam i sommar, på Dansens Hus i Stockholm i november.

SCENEN 1 2016

RÄTT>>> I site specific-teater har teaterhusets konventioner, traditioner och i viss mån trygghet, lämnats. I stället hämtas inspiration från en plats som får bidra till hur berättelsen utformas. Platsen blir också den nya scenen.

TEXT: HENRIK EMILSON FOTO: SAMUEL UNÉUS

SCENEN 1 2015

29

>>>PLATS PÅ UTSIDAN SER det ut som vilket kontorshus som

helst i vilken företagsby som helst i Sverige. På insidan med, där möter vit marmor milslånga korridorer av kontors- och konferensrum. Ja, en sak utmärker förstås huset i Stockholmsförorten Sickla, för här har 47 skådespelare under hösten och vintern spelat upp Satans demokrati, en bearbetning av Mästaren och Margarita, på tre våningsplan för en publik som i egen takt vandrar mellan rummen och tar del av föreställningen.

Satans demokratii är ett exempel på site specific, ­eller platsspecifik, teater där platsen som verket utspelar sig på har bidragit till berättelsen. När pjäsen hade premiär i höstas var det första gången ett site specificprojekt av den storleken ägde rum i Sverige.

– Det var huset som startade själva processen för Satans demokrati. För 1,5 år sedan fick vi erbjudandet att ta över det, efter att jag hade berättat för ägarna om site specific-uppsättningen Sleep no more i New York.

De sa att de hade ett hus åt oss och det var bara att hämta nyckeln. Vi fick göra vad vi ville därinne, huset ska ändå rivas. Vår fantasi sattes i gång av rummen, vissa utan fönster och en del bara en meter breda, och vi kände att vi ville berätta en historia och använda oss av rummen, berättar Jimmy Meurling.

DUON MEURLING OCH hans medregissör Py HussWallin hade alltså fritt tillträde till sin spelplats och har kunnat skylta och annonsera för sin uppsättning.

Riktigt så enkelt var det inte när site specific-formen föddes på 1980-talet. Regissörerna och konstnärerna Carina Reich och Bogdan Szyber är två av pionjärerna inom site specific i Sverige. De är sprungna ur ett 1970-tal som de beskriver som starkt teaterdominerat, uppdelat i institutionerna och fria grupper som i regel hade sin egen scen att sätta upp verken på.

– Vi som kom från den rörelsebaserade teatern hade ingen fast scen och vi var inte inne i institutionernas lokaler. Vi jobbade också med att bryta

” VI JOBBADE OCKSÅ MED ATT BRYTA TEATERNS OSKRIVNA KONVENTIONER, DET VAR MYCKET EN POLITISK IDÉ, SOM DET JU OFTA ÄR.” 30

teaterns oskrivna konventioner, det var mycket en politisk idé, som det ju ofta är. En konvention som var väldigt stark var teaterrummet med publiken och salongen. Tanken var att bryta gränser och dekonstruera, plocka ner och isär allt som var bekant. Samtidigt ville vi söka oss till andra platser, säger Carina Reich.

RUNT MITTEN AV 1980-talet arbetade de med vad som senare kom att benämnas site specific, och som kan ses som en av de första föreställningarna i Sverige.

Platsen var Storkyrkobadet i Gamla stan.

– Det här var ju inte tillåtet på något vis. En teater kräver utrymningsvägar och ska vara handikappvänlig och liknande. Det kunde ju inte vi erbjuda inom site specific. Vi fick smyga in ljud, ljus och kostym efter stängning och ta in publiken inkognito. Det gick, eftersom vi mutade vaktmästaren med en vhsbandspelare.

Hon berättar att det senare på 1980-talet förekom att uppsättningar flyttades från teatergolven ut till exempelvis fabriker. Men i princip handlade det endast om att flytta en föreställning till ett annat rum, för att ge lite krydda.

– Vi var mer renläriga och vi gjorde tvärtom. Jag och Bogdan gick in och satte oss på platsen och kände in rummet, dess ande och utifrån det skapade vi en associativ berättelse. Rummet skapade berättelsen.

Precis som på Storkyrkobadet efter stängning fick de ofta smyga med sina föreställningar som sattes upp i en rivningskåk eller exempelvis skyddsrummet under Katarinaberget i Stockholm.

– Allt var väldigt hemligt. På den tiden fanns det ju inte mejl heller, vi fick göra pappersutskick och folk fick ringa in på en telefonsvarare och anmäla sig om de ville komma, berättar Carina Reich.

1989 KOM EN vändning som gjorde konstformen mer

officiell. Efter en recension i Dagens Nyheter och ett visst erkännande kände Reich och Szyber att de kunde närma sig Stockholms stad. De fick stöd av staden att sätta upp en föreställning i ett vattentorn.

– Då var det enligt regelboken, vi fick till och med en bajamaja för publiken. Då hade the underground kommit overground, säger Carina och berättar att strömningarna i Europa påminde om dem i Sverige.

Under 1990-talet etablerades genren och fick även sitt namn. Samtidigt uppstod flera varianter av immersive theatre, omslutande teater, och fler och >>> SCENEN 1 2016

Tre av site specific-genrens mest intressanta personer på plats i ett av rummen i Satans demokrati, Sveriges första riktigt stora platsspecifika uppsättning. Från vänster Josefin Larsson Olin, skådespelare och koreograf i Plint, regissören Carina Reich, en av de svenska pionjärerna inom genren samt Jimmy Meurling, som har skapat och regisserat Satans demokrati tillsammans med Py Huss-Wallin.

SCENEN 1 2016

31

Riksteateruppsätt­ ningen Plint spelas i gymnastiksalar runt om i landet, och själva salen har här en nyckelroll.

Josefine Larsson Olin

Jimmy Meurling

Carina Reich

>>> fler började experimentera med publikens nivå av deltagande i föreställningarna. En av skådespelarna i Satans demokrati, Anna Mannerheim, har en konstnärlig masterexamen från Göteborgs universitet och har skrivit om och arbetat med omslutande teater.

– Satans demokrati är framför allt omslutande teater, om man ska vara noga. Den är inspirerad av platsen, men sedan har kontorshuset byggts om och omformats till stor del, och flera delar av huset har inte längre något med kontor att göra och skulle som princip kunna spelas någon annanstans i ett annat hus. Det genomgående är att publiken och skådespelarna befinner sig i samma rum tillsammans och att föreställningen talar till publikens alla sinnen, som luktsinnet, förklarar Mannerheim.

Hon berättar att även i en platsspecifik eller omslutande uppsättning kan skådespelarna arbeta med 32

den så kallade ”fjärde väggen”, eller utan fjärde vägg då de ”ser” publiken och tar in dem i spelet. I Satans demokrati spelar hon och de andra skådespelarna med den ”fjärde väggen” mentalt intakt, trots att publiken kan vara så nära som några centimeter ibland. För så kan arbetsförhållandena se ut i en site specific-föreställning, sittplatser kan helt saknas och publiken kan hovra runt skådespelarna som kan ha ett 360-graders spelfält.

En sådan 360-gradersuppsättning är Plint, en skolföreställning som börjar turnera i mars och som äger rum i gymnastiksalens befintliga miljö med ribbstolar på väggarna, tjockmadrasser, bockar, bollar och den där speciella lukten. Publiken bär hörlurar och tar del av dels inspelade repliker och ljud, dels skådespelarnas dialog live när de rör sig genom salen och handlingen.

Josefine Larsson Olin är skådespelare och koreograf i Plint.

– Det är väldigt speciellt att vara så fysiskt nära de man spelar för. Jag upplever att vi skådespelare blir mer sårbara men också att vi kan komma närmare med materialet, att vi kan nå publiken på ett annat sätt än på en vanlig scen. Förhoppningsvis får närheten dem att identifiera sig med karaktärerna men också göra att de känner sig mer delaktiga i det som händer, säger hon.

JIMMY MEURLING BERÄTTAR att i Satans demokrati, där publiken själva väljer vilket rum de vill titta in i, kan en skådespelare agera utan publik, eller med ryggen mot dörren ovetandes om någon ser på.

SCENEN 1 2016

JEFF BUSBY

Olika former av site specific Det finns flera olika varianter av site specific-berättelser runt om i världen där vissa är rena föreställningar och andra mer en upplevelse. Men alla får inspiration av och utnyttjar platsen på något sätt i sitt uttryck.

AUDIO WALK Här leds publiken med hjälp av en röst i hörlurar genom berättelsen och platsen den utspelas på, utan skådespelare. Exempelvis har ljudkonstnären Petra Ödmark skapat föreställningen Du är inte du när jag är försvunnen som utspelar sig i Rosendals trädgård i Stockholm och som bland annat leder den som lyssnar genom trädgårdslabyrinten.

VIDEO WALK

SMALL METAL OBJECTS Australiensiska sällskapet Back to Back Theatres föreställning använder staden och dess invånare som scen och kuliss, exempelvis en pendeltågsstation. Publiken sitter på en läktare med hörlurar och ser skådespelarna röra sig bland stadens vanliga medborgare.

Likt en audio walk, men i stället för bara ljud kan publiken hålla upp sin läsplatta eller mobil och då se bilder av miljön de befinner sig i, fast omarbetade.

Konstnärerna Janet Cardiff och George Bures Milles har till exempel gjort en video walk på den gamla tågstationen i tyska Kassel.

PSYCHO-SO-MATIC

DEATH OF A CARD HOLDER

Ett sällskap som skapar föreställningar där publiken kan vandra omkring i en lokal och ta del av handlingen där de själva vill. För föreställningar som Sleep No More som utspelar sig på McKittrick Hotel i New York, har rummen kulisser som designats speciellt för föreställningen. I vissa fall kallas denna typ av föreställning omslutande teater.

En uppsättning som sattes upp 2010 i shoppinggallerian Nordstan i Göteborg. Handlingen rör sig kring fem skådespelare vid en bankomat mitt i folkvimlet.

Publiken köpte biljetter i form av hörlurar och kunde därmed höra repliker och röra sig fritt runt spelplatsen.

– Skådespelaren kan också ha en publik på 25 personer som tränger ihop sig inne i ett tio kvadratmeter stort rum och där de inte kan röra sig enligt regin, förklarar han och berättar att det ställer stora krav på ensemblen som till stor del var ovan vid spelformen, men som upplevt den som spännande och positiv.

PÅ EN TEATER målas en värld upp med hjälp av kulisser, ljus och ljud.

Blir upplevelsen mer verklig när publiken befinner sig i site specific-miljö?

Larsson Olin svarar: – Det kan bli verkligt på olika sätt. I ett teaterrum kanske man använder olika symboler och koder för att få publiken att fantisera. När man spelar på platsen där det faktiskt händer så befinner man sig fysiskt i verkligheten. Och genom det kan man reflektera över vad som sägs och görs i rummet. Jag kan tänka att det ger en mer påtaglighet; där är plinten där jag själv har hoppat och alltid fastnat på den där jävla kanten.

I pjäsen pekar vi också ut olika platser i rummet; det var där du skrattade åt mig, det var där jag missade bollen. Vi kan fysiskt peka ut platser där det har hänt

SCENEN 1 2016

Chicagobaserade Walkabout Theatre sätter upp sina pjäser där de vill, som en tvättomat för Psycho-soMatic eller Downsize som utspelade sig på damtoan på restaurangen The Grammercy.

PUNCHDRUNK

” NÄR MAN SPELAR PÅ PLATSEN DÄR DET FAKTISKT HÄNDER SÅ BEFINNER MAN SIG FYSISKT I VERKLIGHETEN.” och förhoppningsvis får det barnen att tänka och reflektera över saker de har sagt och gjort i rummet.

Josefine Larsson Olin, med stor vana av klassrumsteater, ser att site specific-formen, liksom det traditionella teaterrummet, har en stark framtid.

Jimmy Meurling och Py Huss-Wallin har möjlighet att använda huset i Sickla i 1,5 år till och ett tiotal idéer de laborerar med efter Satans demokrati.

Carina Reich och Bogdan Szyber har däremot arbetat på teatrar på senare år, men på site specific-vis.

De har inspirerats av teatern och låter teatern vara deras specifika plats, precis som Storkyrkobadet och vattentornet en gång var. Låter det snurrigt?

– Ja, vi har liksom tagit det varvet runt, skrattar hon.

33

I KULISSEN

VERKSAMHETSUTVECKLARE

” SKAPAR VI GODA FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR JÄMLIKHET?” YAMAM AL ZUBAIDI Ålder: 45 år.

Bor: I Stockholm.

På Riksteatern: Sedan 2015.

Bäst med jobbet: Kombinationen av jämlikhet och scenkonst – den är oslagbar för mig. Dessutom är jämlikhetsarbetet en framtidsfråga för Riksteatern, både som kulturinstitution och folkrörelse. Det nya Sverige ser annorlunda ut och scenkonsten ska ju återspegla verkligheten.

Ser fram emot i vår: Ungefär lika med på Dramaten (som jag råkade missa tidigare).

34

RIKSTEATERN SKA SÄTTA tankar och känslor i rörelse hos alla, överallt. Gott så. Men vilka är ”alla”? Och vad menas egentligen med ”överallt”?

Yamam Al Zubaidi har till uppgift att se till att Riksteaterns stora och ambitiösa ord omsätts till verklighet. Sedan han började som verksamhetsutvecklare i början av hösten har han börjat arbeta med planerna att strukturera arbetet för att se till att Riksteatern ligger i framkant inom scenkonstområdet vad gäller jämlikhet.

– Vi måste fråga oss – skapar vi goda förutsättningar för jämlikhet? Känner alla igen sig i de berättelser vi berättar från scenen? Det Sverige som finns i dag är så olikt det som fanns för 10–15 år sedan. Berättelserna är helt andra, rösterna är mycket mer blandade. Men det är också viktigt att se över vilka som kommer på våra föreställningar. Det är inte alla. Och vilka arbetar bakom scenen? Det är viktiga frågor att ta ställning till.

I bagaget har Yamam med sig en lång yrkesbakgrund från myndighets-Sverige, där han tidigare arbetat med utvärderingsfrågor på en statlig utredning och senast kommer ifrån Diskrimineringsombudsmannen. Där hade han många olika uppgifter, bland annat som internationell sekreterare. Han har också arbetat många år som tolk och översättare med språken arabiska och ryska. Däremot är det första gången han arbetar inom kultursfären.

Den starka, svenska folkrörelsetraditionen ger en enorm potential att ligga i framkant.

Riksteatern kan driva frågan för hela scenkonstbranschen, tror Yamam.

– Jag uppfattar att det finns ett genuint intresse för frågorna på Riksteatern. Många ställer relevanta frågor och man märker att det inte bara är spel för gallerierna. Engagemanget kommer sig av folkrörelsen – att det inte är en

vinstdriven utan en värdebaserad organisation är en klar fördel i sammanhanget. Det ger goda förutsättningar för att bli en förebild i jämlikhetsfrågorna för hela kulturbranschen, säger han.

Ett vanligt misstag som ofta begås när en verksamhetsutvecklare tillsätts är att tro att denna person ensam har alla lösningar. Yamam är erfaren nog att inte falla i den fällan.

– Det här arbetet kan inte utföras av en enda person, det stora arbetet måste göras av organisationen. Jag kan bidra till att skapa strukturen för Riksteaterns arbete med jämlikhet, att vi har samma förhållningssätt var än i organisationen vi befinner oss. Vi måste tänka i samma termer.

Ha samma betydelse för de ord vi använder.

Varför är det viktigt?

– Ta ordet mångfald. Det finns ingen offentlig definition av ordet. Ofta frågar man: ”Vad betyder mångfald för dig?”. För en del betyder det främst mångfald av etnicitet. Andra tänker kanske på funktionalitet eller ålder. Det finns en risk i det, att ha olika bilder i huvudet när man pratar om samma ord. En första uppgift för oss är att spika en begreppsapparat.

Tror du att Riksteatern måste förändras mycket för att nå jämlikhetsmålen?

– Ja, det tror jag. Men förändringen måste ske, inom varje yrkesgrupp och funktion, var och en av oss måste fundera på vad som kan göras annorlunda. En stor fördel är att vi inte börjar från scratch, Riksteatern har redan mycket som främjar jämlikhet. Jag tänker till exempel på Tyst Teater och teater för olika språkgrupper.

Det är en väldigt bra grund att bygga vidare på.

För det handlar inte om att hitta på nya verksamheter. Det handlar om att fråga sig: Hur gör vi det vi gör? Kan vi göra det på ett annat sätt?

Det är vad förändringen handlar om.

HELENA KÄMPFE FREDÉN SCENEN 1 2016

Yamam Al Zubaidis upp­ drag är att skapa struktu­ ren för Riksteaterns arbete med jämlikhet.

35

SAMUEL UNÉUS

SCENEN 1 2016

36

SCENEN 3 2015

BILDEN Vad: Familjeföreställning för asylsökande familjer.

Vem: Eva Ahlberg spelar clownen Gina i föreställningen När lillebror lärde sig räkna.

Plats: Amnegårdens äldreboende i Gullspång.

När: 27 oktober 2015.

Arrangör: Gullspångs Teaterförening.

FOTO: ANDREAS VARRO

SCENEN 3 2015

37

VÅR LOKAL

SÖDRA TEATERN, STOCKHOLM

SÖDRA TEATERN BYGGDES på mitten av 1800-talet, men

blev kortlivad i sin första skepnad. Redan 1857 brann nämligen huset ner till grunden. Det byggdes dock snabbt upp i samma skick signerat arkitekt J.F. Åbom och sedan nyinvigningen 1859 har det stått stadigt på Mosebacke i Stockholm. Det mesta från den tiden – dekorationer och plafondmålningar – är kvar i original.

Efter att ha stått värd för varieténs guldålder i slutet av

1800-talet var det revyer för hela slanten på Södran under 1900-talets första fyra decennier. Men med en kärvare tid dog revyerna ut och 1958 riskerade huset rivning. Efter en protestaktion med Evert Taube i täten kunde huset räddas och återinvigas 1967.

Sedan 1997 är Södran en internationell scen för musik, teater och debatt och 2013 blev Södra Teatern ett aktiebolag helägt av Riksteatern. Vd och konstnärlig ledare är Ingmari Pagenkemper.

”Södran” är Sveriges äldsta teater och har överlevt både brand och rivningshot.

38

SCENEN 1 2016

Sedan nyinvigningen 1859 är det mesta, som dekorationer och plafondmålningar, kvar i original.

VISSTE DU ATT …

Det sägs att det spökar på Södra Teatern? 1873 begick dåvarande teaterdirektör Zetterholm självmord på Södrans vind efter att ha räknat fel på ekonomin och trott sig vara bankrutt. Det påstås att han spökar på vinden än i dag.

SCENEN 1 2016

39

SÅ HJÄLPER VI MÄNNISKOR PÅ FLYKT Tack vare att Riksteatern är en folkrörelse finns det livsviktiga folkliga engagemanget. Det har inte minst bevisats den här vintern och hösten – då Riksteaterföreningar landet runt har bidragit till att hjälpa människor på flykt. Arrangemang på asylboenden, volontärarbete, utdelning av teaterbiljetter och gemenskapshöjande aktiviteter är exempel på initiativen. Här är några nedslag.

FRIDA HÜBENETTE HÖGBERG

SKELLEFTEÅ Nyanlända flyktingar bjuds in till att vara en del av gemenskapen i föreningen genom att arbeta ideellt på teatern. Skellefteå Riksteaterförening är också en del av Kulturnätverket där kulturföreningar i Skellefteå som gått ihop för att arbeta aktivt för ökad mångfald. Bland annat ”fyllde de hela gatan” med teater, dans och musik från flera olika kulturer på Skellefteå matfestival i somras.

Flera Riksteaterföreningar har även under hösten bidragit till en gemensam insamling till UNHCR.

KROKOM Arrangerar Music for Life tillsammans med Hej Främling i Nälden och Mångfald i Krokom. En stor konsert som hålls för nya och gamla invånare i trakterna kring Krokom, för att välkomna dem som flytt till Sverige.

GULLSPÅNG Skänker teaterbiljetter till asylboenden och ska ha en välkomstfest för nyanlända.

TIERP Stort engagemang pågår just nu i Tierp för flyktingmottagningen på Älby Herrgård. Riksteatern bjöd på gratiskonsert för de 200 personer som bor där, varav hälften är barn. Tierps teaterförening har även tidigare delat ut fribiljetter till olika föreställningar på kommunens HVB-hem och engagerat dem genom att erbjuda jobb på teatern.

HALLUNDA VARBERG Visade familjeföreställningen Nangijala gratis. Den framfördes på arabiska med inspelad berättarröst på svenska.

SIMRISHAMN Bjuder in nyanlända familjer till teaterworkshopar och till föreställningar. Bussresor har anordnats från byar i närheten för att alla ska kunna komma, och det är föreställningar med mer musik och mindre prat som ska vara roliga både för barnen och föräldrarna. I publiken brukar de ha kring 60 personer – med detta initiativ kom 250 personer!

40

Alla anställda har fått möjlighet att ägna sig åt volontärarbete på arbetstid en timme i veckan, i organisation eller nätverk som bistår människor på flykt.

VÄXJÖ Ger teaterbiljetter till ensamkommande flyktingbarn.

KARLSKRONA Jobbar för mångfald via ett återkommande samarbete med en serbisk teatergrupp som gör en uppsättning på Karlskronas scen varje termin. Pjäsen är på serbiska men textas på svenska.

SCENEN 1 2016

KLASSIKERN

RIKARD III

Özz Nûjen Laurence Olivier

Typ: Pjäs Författare: William Shakespeare Genre: Drama Premiär: 1633 Det är ett tidigt Shakespeareverk om en ganska otrevlig karaktär och ett material som behöver mycket bearbetning. Ändå återkommer vi till Rikard III, om och om igen.

– EN HÄST, EN HÄST, mitt kungarike för en häst!

Efter Hamlets ”att vara eller icke vara” innehåller nog Rikard III William Shakespeares mest kända citat. Pjäsen som skrevs någon gång mellan 1591 och 1593, innehåller nog också en av författarens mest otrevliga, maktgalna, manipulativa och mordiska tillika lögnaktiga huvudpersoner. Samtidigt är hertigen av Gloucester charmig och attraktiv.

Det kan vara den komplexa personligheten som drar skådespelare, regissörer och publik till att ständigt återkomma till den krumma Rikard III. För det är ingen enkel pjäs att sätta upp, eller att ens ta del av. Verket kom som en uppföljare till Shakespeares tre pjäser om Henrik VI och handlar om Rikards kamp för att ta över tronen från sin bror, vilket sker på ett blodigt och svekfullt sätt. För den som inte kan sin brittiska tronföljd kan det vara svårt att hänga med i persongalleriet.

Redan år 1700 anpassade skådespelaren SCENEN 1 2016

Colley Cibber materialet med förtydliganden, strykningar, tillägg av scener ur sviten om Henrik VI, samt bortplockande av ett antal karaktärer. Svenska Shakespearesällskapet beskriver det som en succé som ersatte originalet på brittiska scener fram till 1840. Även om de flesta uppsättningar har återgått till Shakespeares ursprung, så är de i Cibbers anda anpassade, justerade, delvis nedkortade, vilket tyvärr ofta innebär att pjäsens kvinnor drabbas och repliker eller hela roller försvinner.

NÄR ÖZZ NÛJEN nu sätter upp Rikard III är det också i en bearbetning fritt efter Shakespeare. Mycket fritt dessutom, för han kommer att spela alla roller själv.

– Det är en fantastisk pjäs som säger mycket om vår nutid och vår framtid. Anledningen till att jag gör pjäsen, är för att jag vill göra alla roller själv. För precis som Rikard III så är jag lika egoistisk och vill åt hela härligheten. Helt själv, säger Nûjen.

HENRIK EMILSON

Nyligen hittades kvarlevorna efter verklighetens Rikard III – under en parkeringsplats i Leicester. Det framgick att det var en späd kropp, märkt av skolios och att han tydligt hade dött av ett hugg i huvudet. et finns flera filmversioner av Rikard D III, den första är en stumfilm från 1912 och den mest kända är Laurence Oliviers tolkning från 1955. 1995 gjorde Ian McKellen en version satt i England under 1930-talet. Al Pacino gjorde även en dokumentär om uppsättningen av Rikard III och bakomarbetet med pjäsen Looking for Richard.

41

HT -16 & VT -17:

Dagbrott. Vardagsnära, bitterljuvt och roligt drama om längtan, frustration, förlust, kåthet och gruvpolitik. HT -16.

Oförhappandes. Ronny Eriksson är tillbaka med en föreställning som blir aktuell, musikalisk och alldeles, alldeles … oförhappandes. HT -16.

Tjärdalen. Sara Lidmans hyllade roman blir storslagen musikteater i Carolina Frändes regi.

HT -16.

SAMUEL UNÉUS

Nina – a dangerous story about me and Nina Simone. Josette Bushell-Mingo möter Nina Simone i en musikalisk föreställning.

I samarbete med Unity Theatre UK/Black Theatre Live UK. HT -16.

En glimt av repertoaren Årets Anbud live bjöd på mer scenkonst än någonsin.

Riksteatern presenterade sin repertoar ända fram till 2017.

Anbud live är en årlig nationell träff där Riksteatern visar smakprov från kommande repertoar för representanter från landets

teaterföreningar. Och vid vinterns evenemang på Södra Teatern i Stockholm bjöds det på mer scenkonst än någonsin – då

utbudet ända fram till våren 2017 offentliggjordes. Här brevid är ett axplock av uppsättningarna.

FRIDA HÜBENETTE HÖGBERG

Good People. Rapp amerikansk succékomedi.

VT -17. Özz Nüjen är Rikard III. Se Özz Nüjen göra alla roller i det klassiska dramat Rikard III, fritt efter William Shake­ speare. VT -17.

Landet Inuti. Om queera erfarenheter på svensk landsbygd. VT -17.

Hur väljer ni vad som ska spelas på scenen?

MARIA EDLUND Skellefteå riksteaterförening

RONNY WALLBERG Ljusdals teaterförening

ELIN ERIKSSON Hallsbergs teaterförening

BO LINDKVIST Värnamo teaterförening

– Det är viktigt att få en bredd, att få med alla.

Vår publik är ofta lite äldre, så vi vill ha något de kan uppskatta. Men samtidigt väljer vi gärna pjäser som kan locka de yngre till teatern, som förra årets Slå pattarna i taket.

– Vi vill framför allt sätta upp pjäser som känns aktuella och nutida, och som berör. Men man får tänka på vad som går hem hos vår publik i Ljusdal också.

– Folkets hus i Hallsberg har rivits, så just nu fokuserar vi på föreställningar som passar mindre scener, som kräver små medel när det kommer till scenografi exempelvis. Just nu tittar vi på sådant som skulle locka unga.

– Personligen tycker jag om lite smalare produktioner. Vi brukar ha en eller två sådana varje säsong. Där det är en upplevelse och tankar att ta med sig hem snarare än en stor uppsättning som ska ge vinst.

42

KERSTIN JOHANSSON Gullspångs teaterförening – Det ska vara något där vi känner ”wow”, som är spännande och som man berörs av. Vi tittar även på om vi har en lämplig lokal, vad det kommer kosta och om uppsättningen passar vår region.

SCENEN 1 2016

UTGÅNG

UNGA UTFORSKAR SITT URSPRUNG Är det någon skillnad på att växa upp i glesbygd och i ett ytterstadsområde någonstans i Sverige? Hur då, i så fall? Hur påverkas vi av var vi bor och av ortens förutsättningar?

De här frågorna undersöker Ung Scen Norr, Norrbottensteaterns scen för unga, i föreställningen Vi hänger inte här, vi går runt som görs i samarbete med Riksteatern. Genom workshopar och intervjuer med unga i Norrbotten och Botkyrka kommun, Stockholm, har Ung Scen Norr tagit reda på hur uppväxtmiljön påverkar unga och deras drömmar. Utifrån detta serveras en ärlig, viktig och aktuell föreställning om ursprung och identitet – från de ungas perspektiv. Premiär 21 april. Från 13 år.

REBECKA AFZELIUS

NORMKRITISK KURS FÖR MASKÖRER

Maskören Eva Rizell tillsammans med Lyota Swainsons assistenter Rashma Kigundu och Mariama Kah. SCENEN 1 2016

HALLÅ DÄR …

NYTT OM SCENKONST

Med en rådande vithetsnorm även i sminkvärlden upplever många maskörer bristande kompetens i att jobba med skådespelare som har mörkare hud och ibland afrohår.

I höstas bjöd Riksteaterns sektionsledare för mask och peruk, Eva Rizell, därför in hår- och makeupartisterna Lovette Jallow, Diarry Marena och Lyota Swainson, att undervisa för Riksteaterns frilansande maskörer.

– Jag ordnade en workshop eftersom jag själv tycker att jag behöver lära mig mer om mask och peruk för våra skådespelare som inte är vita, berättar Eva Rizell.

Nio maskörer deltog, de flesta arbetar inom teater och film.

Sara Parkman, som i höst sätter upp den feministiska och antina­ tionalistiska folkmusiksho­ wen Fäboland tillsammans med Samantha Ohlanders.

Folkmusik och feminism, hur hänger det ihop?

– Folkmusiken föddes i fäbodarna, en plats som varit en del av vår historia i nära 500 år. Där levde kvinnorna isolerade i runt fyra månader per år med barn och djur för att djuren skulle få sommarbete medan mat odlades på hemgården inför vintern. Det blev ett slags matriarkat, där flera kulturer har grundats. Mycket i den svenska kulturen kommer alltså ur en kvinnlig tradition.

Historien om fäbodarna är en väldigt viktig inspirationskälla för oss, nästan ett slags utopi, djupt rotad i vår historia.

Berätta om er föreställning!

– Den tar avstamp i fäbodarna, och vi lyfter historien om dem på ett nytt sätt; berättar om systerskap och arbetsglädje, om tradition och historia. Vi vill lyfta kvinnliga traditioner som inte har fått ta mycket plats i historien tidigare. De här kvinnorna var kompositörer, improvisatörer, stora konstnärer. De använde musiken som ett arbetsverktyg – och musiken i sig har en massa radikala potentialer som går helt emot mycket annan musikhistoria och musikteori.

Hur fick ni idén till Fäboland?

– Jag har i flera år kollat mycket på vad feministisk musik är, var den finns och om det finns feministisk musik utan text. Jag och Samantha är ju utbildade folkmusiker båda två och upptäckte att fäbodarna är en guldgruva. Musik skapad för ett helt annat syfte än att sätta sig på piedestal.

Vi började läsa mycket om det och sen växte det här fram. Vi pratar mycket om folkmusik ur ett antinationalistiskt perspektiv också. Folkmusik har använts från olika politiska håll men lever och utvecklas framför allt på grund av att folk alltid har rört sig. Under nationalromantiken bestämdes det att det skulle vara nationalistisk musik, den kidnappades till det syftet. Men egentligen speglar den människors rörelse. Polskan kom från Polen i och med att folk rörde sig i Europa, nu när människor kommer till Sverige från exempelvis Syrien, Kurdistan och Senegal så påverkar det hur folkmusiken låter. ”No borders no nations” är en förutsättning för den här musikens utveckling.

FRIDA HÜBENETTE HÖGBERG

43

Returadress: Riksteatern 145 83 Norsborg

B

Porto betalt

TEATER, DANS OCH MUSIK PLINT CARL EINAR HÄCKNER – SKÄRVOR MEASURED MOMENTS KATT PÅ HETT PLÅTTAK MÄNNEN MED ROSA TRIANGEL FINNDRAMA – ORKESTERN RADE ŠERBEDŽIJA PERFEKTION LILLA RÖD GOLDBERG VARIATIONS EN KOMISK DEPRESSION AV OCH MED NOUR EL REFAI SITHARA – STJÄRNORNA DU ÄR VÄL GOOGLEBAR, LILLE VÄN! BEFORE I CHANGE MY MIND TIGERN

PÅ TURNÉ

VI HÄNGER INTE HÄR, VI GÅR RUNT EN DRUVA I SOLEN ELDFESTEN TVÅ KVINNOR OCH HAVET – KAKSI NAISTA JA MERI VAR ÄR MITT HEM? AFRICAN ANGELS CULLBERGBALETTEN – THE RETURN OF THE MODERN DANCE/AGAINST THE CURRENT, GLOW, 11TH FLOOR, FIGURE A SEA, PLATEAU EFFECT

VI HAR MER PÅ REPERTOAREN I Alstermo, Burträsk och Degerfors. Eller i Åmål, Ängelholm och Överkalix.

Eller någon annan av de närmare 500 platser där vi presenterar dans, teater och musik.

LÄS MER OCH KÖP BILJETTER PÅ RIKSTEATERN.SE

Bilden: Männen med rosa triangel.

Foto: Urban Jörén. Grafisk form: Mani.