No Demand, No Intrest, No Pay

Nu är det den där tiden på året då många bara vill stänga in sig och vänta till att solen och värmen kryper tillbaks fram. För andra är det den där tiden på året då man sitter och funderar på hur det kommer att bli med de kinesiska produktionsneddragningarna denna vinter. Kommer man att dra ner och i så fall hur mycket och hur bra blir efterlevandet? Varje år sedan Kina blev en stor industrination med ännu större aluminiumproduktion har det varit en följetong hur mycket av den inhemska produktionen som ska dras ned under vintermånaderna. Anledningarna till detta kan vara flera men energiransonering finns alltid med i bakgrunden liksom miljömässiga skäl. Inför denna vinter har det hittills, vad jag uppmärksammat, kommit fram att ca 1,1–1,4 Mton av primärproduktion kommer att försvinna, främst i Yunnanprovinsen men mer lär komma. För att parera för dessa produktionsbortfall så ökar importen av metall. Nu är det femte månaden i rad som importen är upp. För september där importen var 332 tton var ökningen mot föregående år hela 79 %, och i oktober som var 6 % upp från september plockade man in dryga 350 tton. Tittar man närmare på dessa importsiffror blir man lite förvånad för även om importen från Ryssland är upp 191 % så har man inte importerat mer än i runda tal 800 tton jan-sep därifrån. Med tanke på att det är så få andra länder som med glädje tar emot rysk metall i volym så hade man kunnat tro att kinesiska opportunister hade dealat till sig betydligt mer från ryska producenter. Kan det vara så att rysk metall smyger in i dolda lager igen, eftersom LME lagren inte indikerar någon massiv lagerbyggnad än.

I Kina sviktar konjunkturen och konsumtionsstatistiken visar inte upp de siffror man hade hoppats på. Efterfrågan från energisidan är kvar men i övrigt finns mycket att önska. Om man tittar tillbaks på hur året har sett ut från kinesiskt perspektiv så kan man konstatera att det fanns en övertro på det uppskattade uppdämda inhemska behovet. Man hade överskattat kraften i den förväntade återhämtningen efter det att alla Covid-restriktioner hade dragits tillbaka. Det blev ingen ”shopping bonanza” då, har man nu underskattat potentialen för en återhämtning baserat på mer nyktra antaganden? Kan det vi nu ser vara en stabilisering inför ett steg upp?

Det är som alltid en fråga om timing. Och i dagarna har vi fått ett bra exempel på hur viktigt det är att ligga rätt i tiden. Fastmarkets, del av Thompson Reuters eller vad de vill kalla sig idag, har lanserat ett par nya noteringar, uppskattningar till marknadspremier för den nordamerikanska marknaden. Den tredje november lanserades US low-carbon aluminium differentials, noteringar som ska indikera vad marknaden är villig att betala i premium för att få miljövänlig aluminium. Det är US Midwest premier för valsgöt och pressgöt med krav på max 4 ton CO2 per ton metall. Detta lanserades nu och det finns väl ingen som kan gissa vad premien för denna gröna metall indikeras till. Självklart är den premien NOLL, allt är ju en fråga om timing. Vem i dagens marknad skulle vara den som gick i spetsen för att betala mer för något som man kan få gratis. Efterfrågan finns inte där just nu, och det spelar ingen roll vilken färg man vill sätta på aluminiumbiten, premiedifferentialen blir densamma. No Demand, No Intrest, No Pay.

Som en parantes i diskussionen om marknadsdynamik, den som så sällan tas upp, kan jag flika in att den 16/9 kostade Brentolja 96 USD/ fat nu knappt två månader snare är den nere i 76 USD/fat. Har världen så här precis inför vintersäsongen helt slutat använda olja, tror inte det. Det är väldigt mycket en fråga om marknadsdynamik och psykologi, och just nu är som bekant allt mörkt. Själv börjar jag bli mer positiv och tror på våren.

Det där med den kinesiska zodiaken då, harens år har ju inte riktigt levererat kan man tycka. Det blev inte så mycket av det där med fred, hopp och harmoni. Nu går vi in mot drakens år och vi får se vad den har att komma med.