KOLUMN: Muluken Cederborg

2. Puhu, puhu ja puhu!

Lapsen kielenkehitystä tukee parhaiten se, että kieltä käytetään paljon. Puhu siis niin paljon kuin mahdollista. Hakumatkalla kannattaa puhua ja selostaa kaikki mahdollinen. Se luo lapselle turvaa.

Myös kotona kannattaa sanallistaa kaikki. ”Äiti menee nyt keittiöön pesemään kädet.” ”Isä laittaa nyt ostokset jääkaappiin.” ”Ensin puetaan pipo päähän ja sitten laitetaan hanskat käteen.” ”Sinä olet nyt väsynyt.”

3. Muista vastata kysymyksiin!

”Pappa, miksi?” ”Siksi kun koiran nimi on Niksi.” ”Höh. Enhän minä voi oppia mitään, jos minulle ei vastata!”

Tuollaisen keskustelun kävin lapsena isoisäni kanssa. Muistan jo silloin päättäneeni, että minä vastaan joka ikiseen lapseni esittämään kysymykseen. En ole lupaustani pystynyt ihan täysin täyttämään, mutta olen edelleen samaa mieltä.

Aikuisen tehtävä on pitää lapsen tiedonjanoa yllä yrittämällä vastata kysymyksiin mahdollisimman hyvin ja tarkasti. On hyvin haitallista, jos aikuinen sammuttaa lapsen tiedonhalun vastaamalla sarkastisesti, puhumalla mitä sattuu tai jättämällä kokonaan vastaamatta.

Jokaiseen kysymykseen ei tietenkään tarvitse tietää vastausta eikä aina tarvitse vastata heti. Hyviä vastauksia ovat esimerkiksi: ”En tiedä, mutta otetaan asiasta selvää.” tai ”Sopiiko, että vastaan tähän kysymykseen myöhemmin.”

4. Kieli on hauskan väline!

Älkää unohtako pitää hauskaa kielen kanssa. Loruttele, vitsaile, hoe hokemia, tee sananmuunnoksia ja arvausleikkejä. Muista myös laulaa.

Ole juuri se nolo vanhempi, joka hokee kaikkea ärsyttävää ja kaivaa arkistoistaan vanhoja sananlaskuja!

Kirjoittaja on S2-opettaja, koulutusasiantuntija ja kirjoittamisen opettaja (Edukettu) sekä itse myös adoptioäiti I panelen deltog forskare inom adoptionsfrågor, adopterade, adoptivförälder och riksdagsledamöter. Diskussionen föranleddes av Dagens Nyheters avslöjande rapportering av Josefin Sköld, Patrik Lundberg och Alexander Mahmoudom om olagliga internationella adoptioner, där adoptivbarn blivit stulna och fått sina identiteter förfalskade.

Sedan 1950- och 60-talen och fram tills idag har över en miljon barn adopterats av länderna i Västvärlden varav över 200 000 kommer från Sydkorea. Sverige har stått för 60 000 av dessa adoptioner medan det i Norden sammanlagt 100 000 utlandsadoptioner.

Jag blev varm ur bastun, men det var inte för att någon satt på den. I Clubhousedebatten kastades fram frågor om Sveriges roll i adoptionssammanhangen. Hur har Sverige kunnat garanterat att barn inte far illa? Har Sverige levt upp till de konventioner som man förbundit sig till? Hur vet vi att de uppgifter som finns i adoptionshandlingarna är sanna? I mitt huvud dök frågor om Finlands roll och hur skall Finland behandla Dagens Nyheters avslöjande.

Den nederländska statliga utredningen om korruption inom den globala adoptionsindustrin – den så kallade Joustra-utredningen – som publicerades i början av året berörde och chockade mig. Jag har trott och vill ännu tro på att adoption skall vara det sista alternativet i ett barnskyddarbete – ända tills alla andra alternativ är noggrannt utredda. Haagkonventionen och Barnkonventionen är de instrument som skall ta vara på barnens bästa i alla situationer.

Men rapporten i den nederländska utredningen pekar på att hela den internationella adoptionsverksamheten från början till slut de facto handlat om människohandel, trafficking och barnarov av stora mått, och att offren räknas i miljontal då man räknar in de första föräldrarna och biofamiljerna, släktingarna i ursprungsländerna, adoptivföräldrarna och inte minst de adopterade själva liksom deras eventuella partners och barn.

Detta förvissade mig om att samtliga nordiska länder måste göra en egen utredning, eftersom adoption skett från exakt samma ursprungsländer som de holländska fallen, och i många fall till och med med exakt samma kontakter i ursprungsländerna. Norden är inte någon isolerad oas där allt går rätt till – det är ju fråga om ett globalt fenomen.

Jag tror på korrekt information och transparens. Jag anser inte att det automatiskt finns ett motsatsförhållande mellan barnet, de biologiska föräldrarna och adoptivföräldrarna. Jag tror på adoption, men adoption på falska grunder kan aldrig accepteras eller vittvättas.

Joustra-rapporten ledde till att Nederländerna stoppat all internationell adoption. DN:s granskande artikelserie har lett till att samtliga riksdagspartier i Sverige ställt sig bakom på en utredning. Nu har turen kommit till oss och min fråga är vilken väg väljer Finland?

KOLUMN

Vem tar ansvar för oegentligheterna inom internationell adoption?

Under familjens skidresa till Ruka i februari använde jag för första gången ljudapplikationen Clubhouse. Temat som skulle diskuteras var med rubriken ”Olagliga adoptioner – Varför tar inte Sverige ansvar?” Jag tänkte att jag inte får missa den diskussionen och gick in bastun, som det var det enda tysta rummet.

Muluken Cederborg

Muluken Cederborg