Unga Sörmland

Unga Sörmland

U

N

G

A

S

Ö

R

M

L

A

N

D

F Ö R O R

D

Unga Sörmland är – såvitt jag vet – den första regiontäckande antologin för unga i vårt län. Vi planerar för fler, eftersom antologier har en viktig plats i litteraturen. Det behövs någonstans att börja, en trappa mot himlen.

Nyköping har sedan länge en Åttologi, och även Åker ger ut skolantologier. Då är alla ungdomar i en viss årskurs eller skola representerade. Antologin som du håller i din hand vidgar vyerna ytterligare och samlar unga från hela Sörmland, unga som har ett eget driv och är sugna på att få stöd vidare in i skrivandet. Och det har de fått inom ramen för projektet, framförallt av Johan Eriksson, redaktör på Widegrens förlag.

Några har också gått på sommarförfattarskola, eller haft stipendium genom projektet Platsens författare. Av de första versionerna har en del skrivits om helt, andra har blivit tydligare och starkare. En del saker återkommer: dystopi, resor i tid och rum, fångenskap och flykt. Detta märkliga år 2020 – 2021 har satt en del spår i texterna. Eller så känner unga alltid av en viss instängdhet, alla år.

Spara den här boken! Det kan komma fler, och om inte annat kommer ni säkert att få läsa mer av de medverkande författarna.

De har jobbat hårt med redigering, de har skrivit avtal, de är lite mer förberedda än innan, när de nu fortsätter sin bana. För det är jag nämligen väldigt säker på att de kommer att göra. Mycket nöje!

Irène Karlbom Häll, litteraturutvecklare i Region Sörmland

3

3

I

N

N

E

H

Å

L

L

Stjärnfångaren, Mariam Daoudi … 5 Hemma, Melker Waltersson … 11 Perspektiv, Nora Olsson … 13 Någon ska dö, Hanna Höglund … 21 Bråket, David Johansson … 26 Rosettfönstret, Hanna Mikulska … 32 Vinklar, Vidar Leidebrant … 38 Väntar på en ängel, Johanna Achtman … 45 Do for love, Ali Mohammad (Ali P Daud) … 59 Klar luft, Isabella Petterson … 64 Slöjmolnet, Isabella Petterson … 65 Högstadietragedi, Madelene Stavehaug … 66 Kärlek = hat, Madelene Stavehaug … 68 Operationen, Oskar Lindh … 70 Vår tid här, Kerstin Hillebäck … 78 Visa vid midsommartid, Agnes Lindholm … 83 Jag är inte sjuk, jag är död, Blenda Pettersson … 89 Att bliva fri, Lana Trbovic … 101 Kan du komma hem?, Ivar Björklid … 108 Författarpresentationer … 114

4

4

S

T

J

Ä

R

N

F Å

N

G

A

R

E

N

I. Och han sträckte sig mot natthimlen och fångade stjärnan.

Eld mot hud, mot fingrar, mot händer. Glöden sipprade fram mellan fingrarna, färgade håret med stråkar av guld.

Han höll stjärnan tätt mot ditt bröst tills ljuset dog ut. Till slut tittade han upp, mot mig. Du, i ditt ensamma hav av smörblommor, under den mörka himmel vars ljus du fångade i din famn – hade du redan hittat ditt öde?

För vem plockade du stjärnorna?

II. Om kärleken.

De viskar om den Kalla Frun, men om de bara visste hur varmt hennes hjärta är, skulle de snart inse att inget namn kunde vara mer opassande. Jag har känt henne länge, så jag kallar henne vid hennes riktiga namn: Amihan, den Gyllene Frun. Varje kväll tittar jag upp mot natthimlen, i väntan på hennes återkomst.

Aldrig hade jag känt så mycket avund som när han först uttalade hennes namn. Det var inte kärlek jag längtade efter – nej, jag hade sedan länge gett upp på tanken att jag någonsin skulle hysa en sådan omfattande och intensiv känsla som kärlek för någon annan.

Det jag letade efter var ett sätt att undfly döden.

Om och om igen, medan den röda solen sjönk bakom bergen i Väst, vandrade min blick till det vita tornet. Gång på gång hade jag sett dem sätta händerna mot väggen och klättra mot himlen; jag hade sett dem falla, en efter en, till mörkret där under. I början var det svårt att begripa vad det var som drev dem till tornet. Hur kunde en människa känna en så stor, 5

5

överväldigande sorg, att döden blev hennes enda tröst?

Sedan blev jag äldre. Hur länge sedan var det jag hade visat ett leende endast för att jag ville, och inte för att jag borde? Hur många gånger i mitt liv hade jag skrattat utan att bry mig om vem som lyssnade? Hur länge sedan var det jag slutade ignorera rösten i mitt huvud? ”Inkräktare”, sade rösten. ”Lögnare.”

Jag lyssnade och nickade instämmande.

III. Stjärnfångaren kunde inte förstå mina bekymmer.

Om livet.

Inte alla får leva, ej heller uppleva kärlekens bitterhet och sötma. Och även om man aldrig skall bli älskad, bör man ändå inte känna sig lycklig över att kunna se världen i all dess skönhet och bristfällighet! Även om man ej kan se, bör man ändå inte känna sig lycklig, över att kunna höra dess vackra stämmor, känna dess varma ljus mot sitt eget, andas in dess väldiga himmel?

Bör man inte känna sig lycklig? Borde inte jag känna mig lycklig?

Genast kom jag att tänka på dagen då jag skrev min första dikt. Det hade varit en enkel haiku på endast tre rader.

Fem – sju – fem. Jag ansåg att jag hade skapat något vackert, och jag gladde mig åt tanken att jag endast hade behövt bläck och papper. Jag hade varit lycklig.

Det var länge sedan jag skrev en dikt. Inte på grund av ett bristande intresse – nej, jag hade försökt! Ja, hur många gånger hade jag inte suttit mitt i natten framför ett blankt pappersblad, väntande på att orden skulle flyta genom mig, plötsligt uppenbara sig, lika naturligt som det hade känts första gången jag förde pennan till pappret?

6

6

Men inga ord kom. En kväll ”glömde” jag sätta tillbaka locket på flaskan, och medan bläcket torkade på glasets insida vändes min blick mot läroböckerna. Homeros, Goethe, Van Gogh, Chopin. Ju mer jag läste om deras verk, desto lättare blev det att betrakta dem som gudomliga gestalter istället för människor. Olikt mig hade dessa upphöjda varelser fötts med förmågan att skapa. Jag var bara en människa, en av många andra, lika oförmögen att bestämma mitt eget öde som jag var oförmögen att beordra mina lungor att andas. Jag njöt av att veta att jag inte kunde göra något åt mitt elände. Snart fann jag även ett ord på min oundvikliga belägenhet: otur.

I skolan blev jag ständigt påmind om denna oförmåga.

Alltid bärande på samma tjocka, gulnande, illaluktande böcker; alltid på väg någonstans genom byggnadens trånga korridorer. Man skulle ha kunnat tro att vi studenter kände varandra väl, när vi satte oss vid samma bord i matsalen eller samlade oss i klungor i skolträdgården. Men likt stjärnor, som samlar sig tätt för att bilda konstellationer över himlavalvet, var vår vänskap bara en illusion: egentligen befann vi oss flera ljusår ifrån varandra, och alla snurrade kring sig själva medan de försökte komma ihåg gårdagens latinord – alla lika upptagna av sina egna bekymmer.

Bland studenterna växte mitt elände. Jag trodde att jag hade accepterat mitt dystra öde – att jag till och med hade funnit ro i livets meningslöshet! Istället växte mitt självhat, och ju mer jag begravde mig själv i anteckningar och böcker, desto mer smärtsamt medveten blev jag om allt jag aldrig skulle åstadkomma. En dag, när jag tittade upp mot himlen i Öst – mot det vita tornet – började mitt hjärta slå lite snabbare. En främmande, varm känsla spred sig i mitt bröst. Längtan.

7

7

IV. Samma kväll begav jag mig mot tornet, men när jag på min väg genom ängen såg stjärnan falla i hans händer, lika otvunget som ett löv buret av höstvinden, kunde jag inte låta bli att stanna. Jag tvivlade inte på att det verkligen var en stjärna, trots att jag många gånger hade hört att dessa himlens fyrtorn, som för oss människor föreföll vara lika små som sandkorn, egentligen var väldiga klot av gas – ensamma himlakroppar som flöt i rymdens mörker utan syfte eller destination, varken vetande eller bekymrade om vår obetydliga existens. Var det dock inte lustigare att tro att vi människor faktiskt kunde röra vid stjärnorna, att vi faktiskt kunde hålla deras kalla ljus i våra händer?

Nej – han var inte en människa. Stjärnfångaren var en av dem som hade tagit del av det gudomliga, en av varelserna som fullkomligt förstod livets hemligheter. Han kunde höra världens vackra stämmor, känna dess ljus mot sitt eget, andas in dess väldiga himmel. Olikt mig.

V. Om döden.

Det finns människor som väljer att fly trots att de vet att döden är deras öde – jag är en sådan varelse, ty jag älskar detta liv. Därefter finns det människor som väljer att omfamna döden likt en gammal vän när den, efter många år, har kommit för ett sista besök. Vad är döden, säger de, annat än en färd till nästa liv – ett liv av ljus, vare sig den kommer från Diyos’ ansikte eller Eldens flammor? Sedan finns sådana som du. Sådana som försöker hitta sin mening i döden.

Sådana som jag. ”Vad tycker du om sådana som jag?”

8

8

Han ryckte på axlarna. Istället för att besvara frågan sade han: Skriv mig en dikt.

Jag skakade på huvudet. Jag ville förklara att jag sedan länge hade förlorat förmågan att skriva annat än anteckningar och essäer, att jag inte kunde skriva dikter längre, men orden kom inte fram. Istället föddes något i mina lungor, trängde sig uppför luftstrupen och hoppade ut i form av en snyftning. Plötsligt blev det svårt att se. Ju mer jag strök bort tårarna med skjortärmen, desto mer trängde gråten fram. Till slut lät jag dem falla.

Det var då stjärnfångaren sträckte fram sina kupade händer. Däri vilade en mörk sten – stjärnan. Han tittade frågande på mig. När jag skakade på huvudet, bad han mig att ta emot gåvan. I hans blick vilade nu en hård beslutsamhet: han skulle inte ge sig. Skulle jag? Sanningen var, att jag var rädd. Jag var rädd att något så heligt och rent som en stjärna skulle tillintetgöras om den rörde vid min hud.

Som ett gott omen steg månen fram ur molnen och spred sitt sköra ljus över blomsterängen. Stjärnan, fortfararande vilande i stjärnfångarens händer, började lysa igen. Kunde den också känna hur månljuset omslöt människornas värld?

Likt mig.

Mina fingrar sträcktes mot ljuset; jag ryckte till när elden brände min hud och lämnade illröda märken på mina fingertoppar, men smärtan försvann lika plötsligt som den hade kommit. Då månen åter gömde sig bakom molnen dog ljuset ut. Kvar var endast den varma stenen – i mina händer. I mina händer!

Om ödet.

Likt en blomma som vissnar efter att ha rivits bort från dess stjälk börjar en stjärna dö stunden då den faller från 9

9

himlavalvet. Dock kommer den aldrig att glömma sitt ursprung, så som Amihans fagra ansikte aldrig kommer att lämna mitt minne. I sin moders ljus kommer den att börja lysa igen. Återvänd hem, kaibigan ko. Skriv mig en dikt.

Jag vet inte hur jag tog mig hem. Allt jag vet är att jag åter fann mig i mitt rum, med svidande fingrar och en sten i jackans innerficka. Solen hade redan börjat sin färd över himlavalvet när jag till sist satte mig vid skrivbordet och fyllde pennan med bläck.

Skriv mig en dikt.

Och jag skrev.

Mariam Daoudi

10

10

H

E

M

M

A

Huset som han växt upp i iakttog honom stillsamt, men han skyndade snabbt förbi. Det murkna trät såg ned på honom med lugna knutar, medan brisen sköljde genom kostymen.

Vägen kantades av de gigantiska, och på något vis ihåliga, villor där hans första vänner bott.

När han närmade sig kyrkan saktade han in, som för att förlänga tiden. Det flagnande klocktornet kastade sin skugga på ett sätt som fick honom att lägga märke till världen på nytt.

Det var som om fåglarnas kvitter och solens svaga sken skalat av ett lager verklighet från det lilla vägslutet där grus blev gräs.

Hans sulor fick till slut klappra mot hårt kyrkgolv, långa smällar som studsade tomt mellan väggarna. Han gick runt en tvär sväng i stenväggen, stannade och stelnade till.

Den lilla folksamlingen försökte ignorera honom, men lyckades inte helt. Hela byn fanns säkert samlad där med deras först häpna, sedan undvikande blickar. Det lågmälda mingel som begravningar alltid kommer med haltade på sin trav. Omgivningen slog an en obekväm ton.

Han kände igen några ansikten, kände historien om ärret där borta, visste vem den där ärvt sitt röda hår från. Men de låtsades inte om honom.

Med långsamma rörelser drog han ut en stol och satte sig ensam vid långbordet.

En kvinna bröt sig ur folkmassan och satte sig mitt emot honom. Hennes hår var tunt och grått. Ansiktet bar tunga rynkor. Hon, som han fått sitt leende från, verkade sakna sitt. Han såg ned i bordet. ”Jag trodde inte att du skulle komma”, sade hon lågmält, 11

11

hest, ”men tack ändå. Han är glad att du kom.” Hon skrattade ihåligt och sökte hans blick. ”Det vet jag.” ”Ja.” Han tänkte på de obesvarade breven.

Ett tag satt de bara stilla, medan tystnaden överröstade salens prat. Kvinnans ögon vädjade, men han vägrade se efter vad. Det var bara de två då, ingen kyrka fanns.

Plötsligt lutade hon sig fram och frågade snabbt: ”Kommer du på min? Kan du lova det?”

På vägen tillbaka gick han ännu långsammare än dit, med kliv som fick honom att vaja från sida till sida av vägen. Han hade inte stannat på fika. Här ute kliade färre blickar i ryggen. Husen tycktes ha fortsatt med sin dag, vänt sig någon annanstans. Träden dansade särskilt oskyldigt idag.

Han kände bara för att sluta ögonen och andas in den svala luften.

När den lantliga församlingen började strömma ut ur kyrkan bakom honom var han återigen vid byns slut. Han vände sig om och såg en pappa och ett barn som spelade fotboll på familjens tomt. Barnet sköt ett hårt skott. Pappan landade hårt på gräset då han dök efter bollen.

Här var härligt.

Han vände sig sakta om och följde grusvägen bort, in i skogen.

Melker Waltersson

12

12

P

E

R

S

P

E

K

T

I

V

Helena kniper ihop ögonen. De vänds nästan inåt i den rynkiga huden. ”Ta mig härifrån, snälla, snälla, ta mig härifrån.” Rösten är sprucken, raspig som en repad skiva. Hon vaggar med kroppen från sida till sida. Känseln i fingrar och tår har försvunnit för länge sedan.

En dörr slår igen. Hårt, sådär som hennes barnbarn smällde när hans mamma gjort något fel. Förskräckt slår hon upp ögonen och flackar med blicken. Meter efter meter av det vita täcke som omfamnar världen och bäddar in den i ett inbillat lugn. Personalens kläder är också vita, från topp till tå. Blickarna genom blänkande plastvisir säger att de känner samma sak som hon.

Varje andetag svider som brännässlor mot bar hud, trots masken över munnen. Syrgas är en nödvändighet, men hon ber att få slippa. Någon sitter på hennes bröstkorg, pressar hela kroppsvikten mot hennes revben. Snart knäcks de och lämnar lungorna oskyddade, sårbara. Hon påminner sig själv om att andas in – tre, två, ett – och ut – tre, två, ett – så som hon lärde William att göra under sina vredesutbrott.

Hon tänker på hans lilla bröstkorg som i ren protest höjdes och sänktes i högsta möjliga tempo, den trumpna minen han gav henne. Hon drar på munnen. Minnet ger henne ro.

Trevande får hon fatt i den välbekanta sladden, drar sin skrovliga tumme över knapparna. Tonerna fyller hennes inre likt en ballong som fylls med helium. Hon sluter ögonen, ser hellre svart än mer vitt nu. Med darrande fingrar rättar Helena till bandet så att det stramar mot den välkammade frisyren. Musiken påminner henne om att hon fortfa13

13

rande existerar. Hon minns hur den här låten, den enda låten han valde själv, alltid fick honom att dansa tills benen vek sig under honom. Hans bubblande skratt smittade av sig och de fnissade ikapp tills magarna värkte.

*

*

*

Bea har berättat för William att mormor nog ligger i sängen nu och lyssnar på spellistan de gjorde tillsammans för två år sen, då när Helena fick hörlurarna i julklapp. Bea hade noga visat sin mamma hur hörlurarna fungerade. Sen gjorde de hennes första spellista tillsammans. Det blev en salig blandning. William var bara fyra och tappade snabbt tålamodet, så han valde bara en enda låt.

Bea möter sin egen blick i spegeln och ler åt tanken på hur hennes mamma inte kunnat sluta skratta åt hans rastlöshet. Hon lutar sig mot handfatet och granskar påsarna under ögonen som växer sig större för varje dag. Hon dricker djupa klunkar direkt från kranen och blaskar ansiktet med vatten som får det att sticka i kinderna. I vanliga fall är hon en sådan person som kallas vacker, men nu är det som om all färg har runnit av henne. Bea pillar bort resterna av gårdagens mascara från ögonfransarna, drar bak axlarna med en suck. Går tillbaka ut till William som obekymrat tittar upp på henne där han sitter på golvet. Runt honom ligger legobitar utspridda, likt strössel på en glass. ”Ska vi bygga torn?” frågar han och smälter isen i hennes bröst. Bea vet inte hur medveten han är om hennes allt sämre mående. Hon tycker sig ana att han faktiskt försöker pigga upp henne, på en sexårings vis. Hans vredesutbrott är färre nu. När hans små händer knyts till ilskna nävar över lördagsgodis han inte längre får köpa hör hon honom försöka lugna 14

14

sig själv: ”in – tre, två, ett … ut – tre, två, ett …”. Hennes lilla kämpe. Det positiva med den rådande situationen är att hon har mer tid över för William. Timmarna hon förut la på mejl efter arbetstid lägger hon nu på honom. Bygger legotorn, läser högt och kör varv efter varv med leksaksbilarna.

Han märker förmodligen att hon ibland svävar iväg i tankarna, även om hon är fysiskt närvarande, men verkar uppskatta hennes deltagande oavsett. Det finns inget som går upp mot stjärnorna i hans ögon när hon frågar om de ska hitta på något. Hade hon inte haft honom vet hon inte vad hon hade tagit sig till, för just nu är hon en cykel med punktering. Hon försöker desperat växla ner, anstränger sig ständigt mer, men kommer ändå inte framåt. Luften pyser ur henne, sakta men säkert.

*

*

*

All luft i lokalen har tagit slut. De har öppnat fönstren på vid gavel, men det hjälper inte. Det är kvavt och tonårssvetten klibbar under snäva toppar och halvhjärtat strukna skjortor.

Att dansgolvet påminner om ett instängt omklädningsrum spelar ingen roll. Ikväll är Kevin kung över världen. Odödlig, oövervinnerlig, ett med musiken. Discolampornas glitter skimrar över hans slutna ögonlock. Han hade egentligen tänkt gå hem tidigt idag, vet med sig någonstans i bakhuvudet att han har morgonskiftet imorgon. När någon började servera shots förstod han att det inte skulle bli så. En svidande klunk var allt som behövdes för att höja berusningsnivån. Det gick på en sekund. Här och nu finns bara dansgolvet. Han är en i folkhavet. De dansar som en enda stor kropp, anpassar sig efter varandras rörelser. Inga tankar på morgondagens jobb, försenade inlämningsuppgifter eller pandemier. All tonårs15

15

ångest är som bortblåst. Nu finns inget annat än den dunkande basen som får hjärtat att slå av eufori.

Hela klassen är här. Vissa har han inte träffat på ett tag, eftersom de inte ens ses i skolan längre. De drar fram bord till mitten av rummet, riggar upp för beer pong. Någon har köpt ölen med samma namn som viruset, de fnittrar åt sammanträffandet. Kevin offrar sig för laget, sväljer varenda ölskvätt som pingisbollen landar i. Han njuter av värmen som infinner sig, av alkoholens bedövning. Han är trygg i hopen av jämnåriga som hoppar tills golvet vibrerar under gympaskornas sulor och vrålar sig hesa i refrängen på varenda dålig schlagerlåt. Rösten spricker, men det hör till. ”För vi ska bada nakna på Sergels toooorg, och leva liiiivet utan sorg!” Om två månader kommer de vråla ännu högre.

Visserligen inte på ett flak, men på en partybuss för att göra det bästa av situationen. Kevin kan inte greppa att tolv års skolgång snart är ett avslutat kapitel i hans liv.

*

*

*

”Jag vill inte mer, viskar hon. Jag orkar inte mer.” När det är över ska hon i alla fall se ordentlig ut, det ska gudarna veta.

De ville sätta på även henne samma vita, prassliga kläder, men hon behöll koftan. De lät henne hållas, hade inte tid att protestera. Favoritkoftan värmer inte, men färgen påminner henne om trädgårdens syrener om sommaren. Hon kokade saft på syrener en gång, i ett kök med en bänkskiva av marmor som höll för tyngden av ett klättrande barns kropp.

Minnet tänder solar inuti. På samma bänk brukar de baka kakor. Hon kan nästan känna den knäckiga doften, trots att maten hon får här varken haft smak eller doft på flera veckor.

16

16

*

*

*

På morgnarna är det en kamp för Bea att ta sig upp ur sängen.

Det är William som får henne att fortsätta framåt. Hon brer mackor med leverpastej på autopilot, sätter på kaffe trots att hon lovat sig själv att sluta med koffein. Dricker det svart och grimaserar av den beska smaken. Lyssnar på Williams morgonpigga pladder. Så oskyldiga och betydelselösa meningar för honom, men så tunga för henne att höra. ”Mamma, fröken säger att man måste tvätta händerna lika länge som hela Blinka lilla stjärna. Det är ju hur långt som helst!” ”Mamma, varför går du inte till jobbet?” ”Mamma, visst skulle vi kunna springa ifrån Virus, hur lätt som helst?”

Så fort hon stänger lägenhetsdörren efter att ha lämnat honom i skolan går hon och lägger sig igen. Hon är glad att han fortfarande får gå dit, men önskar för sin egen skull att han varit hemma. Med täcket över huvudet hyperventilerar Bea med tårarna forsande ner för kinderna. Till slut somnar hon av utmattning. Hon sover mycket, men aldrig djupt.

Minsta ljud i trappuppgången får henne att sätta sig upp med bultande hjärta.

*

*

*

Någon blandar regnbågsfärgade drinkar i pappmuggar, agerar bartender och låter klassen smaka innan de väljer vilken sort de vill ha påfyllning av. Kevin bryr sig inte längre om vad det smakar, sveper bara den som blir över.

Det är mest sött ändå. Kanske borde de inte dricka ur varan17

17

dras muggar? Han viftar snabbt bort tanken. Skrålar med till Håkan Hellström och höjer drinken när någon utbringar en skål för världens bästa klass.

Då och då sneglar Kevin efter henne. Hon är kanske inte klassens snyggaste tjej, men har något speciellt. Fräknar som landat på kinderna som om någon skvätt dit dem med en spretig pensel. Rådjursögon och rött hår som brinner i den dunkla belysningen. En attityd som gör att hon vågar käfta emot vem som helst, som får kolsyra att rusa genom hela hans kropp. Flera gånger under kvällen får de ögonkontakt. Det är omöjligt att fjärilarna i hans mage inte syns på utsidan. Visst känner hon också blixtarna som sprakar mellan dem, energin som binder dem samman tvärs över rummet?

*

*

*

För varje dörr som slår igen skälver Helenas bräckliga kropp till. För varje dörr som slår igen hörs skrik och springande steg. Helena höjer volymen till max, men hör ändå de utdragna pipen. Pipen som sedan övergår i tystnad.

*

*

*

När Bea ser den växande högen med brev till mormor på Williams stol hugger det till i mammahjärtat. “Jag har skrivit hundra, minst”, säger han och hon vet att det är sant. Hon har förklarat att de inte kan hälsa på mormor på sjukhuset på grund av viruset, men hon vet inte om han förstår. Helena är definitionen av ”äldre-äldre”, ömtålig som ett korthus i vinden. Hon orkar inte ens prata i telefon längre. Bea kan inte klandra henne, ändå skaver irritationen. Hennes 18

18

mamma kan för fan inte dö ifrån henne! Hur William kommer reagera vågar hon inte ens tänka på.

*

*

*

Kevin vaknar med dunkande huvudvärk och tung kropp, trots att han drack både vätskeersättning och Treo innan han lade sig igår. Han kom hemsläntrande långt efter midnatt, får tacka sig själv för att han i alla fall kom ihåg att sätta alarmet.

Halsen ömmar efter gårdagens skriksjungande. Tänderna klibbar som efter en sockervadd på Gröna Lund. Regnbågsdrinkarnas eftersmak har etsat sig fast i gommen. Bara tanken på dem får det att vända sig i magen. Kevin drar handen genom håret, kämpar mot bångstyriga lockar. Förhoppningsvis kan mintsmakande tandkräm och två omgångar munskölj dölja lite av stanken. Deo får duga, han orkar inte stressa in i duschen. Hans älskade gamlingar kommer nog inte märka några tecken på bakfylla. Värre är det med chefen. Kevin håller tummarna för att hon ska förstå. Hon har väl också varit ung och dum, även om det var ett bra tag sen.

*

*

*

Dörren slår igenom bakom Helena. Steg som varit på väg någonstans stannar, precis intill henne. Så skönt att hon inte är ensam.

*

*

*

Bea slår numret till sjukhuset. Kan det utantill vid det här laget. Lyssnar på signalerna som går fram med täcket över huvudet. Ingen svarar.

19

19

*

*

*

Kevin cyklar till jobbet med vinden piskande mot kinderna.

När han kommer fram inser han att deodoranten inte var till stor hjälp. I personalrummet hör han sig för, vill veta vad som hänt med de gamla sedan sist. Tord med höftprotesen har haft svårt att sova, igen. Mia fortsätter att skrika efter sin döda man. Kevin lyssnar med ett öra. Världen må vara kaosartad, men han konstaterar att tillvaron här alltid är densamma. Han går mot B-korridoren med pulsen tickande i bröstet. Tänker på nästa helg. Snart är han kung över världen igen. Chefen ropar efter honom. Det var visst en sak till idag. Helena, favorittanten med hörlurarna. Hon ligger på intensiven. Det blir alldeles tyst inombords.

*

*

*

Fragment av ögonblick. Är det de här de menar med att livet passerar i revy? Syrensaft. Kakor som smakar knäck. Ögon som sprakar som tomtebloss, som tittar rakt in i hennes.

Barnhänder, en mjuk kontrast mot hennes skrovliga. Helena andas in, plågsamt djupt. ”Mormor, ut-tre-två-ett” skulle han ha sagt om han var här. Och hon andas ut-tre-två-ett. Tonerna av spellistans viktigaste låt klingar ut. Kvar finns bara ett utdraget pip. ”Helena? Hör du mig?”

Nora Olsson 20

20

N Å G

O N

S K

A

D Ö

Nycklarna bara låg där, halvvägs ur fickan. Fan, skulle jag börja gråta nu? Jag hade inte gråtit när jag blev upplockad av hans bil, under misshandeln eller under våldtäkten. Inte en tår på tio år. Men nu skakade hela kroppen. Vad skulle pappa säga när jag kom hem? Vad skulle mamma säga?

Tilly? Tilly, som bara var tre år när jag försvann.

Men, helvete, vilken nyckel var det nu då? Blicken svepte över den rostiga knippan. Ögonen fastnade på en nyckel, lite mindre än de andra. Värt en chansning.

När den tunga betongdörren sakta gled upp hade ögonen svårt att vänja sig vid ljuset. Han hade inte släppt upp mig många gånger. Jag hade fått komma upp för att städa, laga mat, tvätta och sådana saker. Men det var länge sen nu.

När jag började spela snäll slapp jag åtminstone ha bundna händer och fötter. Jag hade hört om andra kidnappningsfall där man hade vunnit sin kidnappares tillit om man spelade att man var på hans sida, tyckte synd om honom. Tänk att han behövde stå ut med att hålla mig gömd för annars skulle han ju åka in i fängelset, stackaren. ”Det var ju absolut inte hans fel att jag var kidnappad, nej han försökte ju bara få en flickvän.” Sånt sockersött snack köpte han, den ”stackaren”.

Nu stod jag där, i början av min väg mot friheten.

Så hörde jag någon mer andas. Tunga, välbekanta andetag. ”Hej Minna, vart hade du tänkt ta vägen?”

Det kändes som om någon hade limmat fast mig i golvet.

Jag kommer dö, det här är slutet. Jag kommer dö, hann jag tänka innan limmet äntligen släppte. Benen drog med mig ut genom dörren, ut på gräset.

21

21

Gräs! Jag ville bara stanna där och då. Ta in allting jag hade saknat: Vind, fågelkvitter, sol. Lukten av skog. Men jag visste att han snart skulle vara över mig, komma ifatt.

Han var snabbare, tyngre, med en iskall blick, inställd på en sak: att ta oss tillbaka in i bunkern.

Jag sprang snabbare än någonsin tidigare, rakt in i skogen. I mitt huvud var det enda jag kunde tänka: Spring Minna, spring för allt vad du är värd, annars kommer han att döda dig.

Kottarna skar in i mina fötter. Den tunna vita silkesklänningen fladdrade i den kalla höstluften. Vinden svepte över mina bara armar, ben och ansikte. Jag hörde gäss som gjorde sig redo för att flyga söderut, medan jag själv sprang med blicken fäst på ett okänt mål. Kanske var det ett av alla hundratals träd, ett moln på den trots allt soliga himlen eller en fågel i trädtopparna framför mig. Skitsamma vad: jag sprang för att överleva.

Men han kom närmare och närmare.

När de muskulösa armarna slutligen fick tag om mig mindes jag greppet. Han höll mig exakt så under den första våldtäkten. Då som nu skrek jag, försökte bitas och vrida mig ur hans svettluktande famn. ”Du kommer aldrig bli fri från mig Minna, och nu vet du det”, viskade han. Så svingade han mig högt upp i luften och lät mig landa på en stor sten.

Jag kände blodet pulsera ur huvudet. Järnsmaken i munnen från det knallröda blodet var så stark att jag ville spy. Nu dör jag, och ingen kommer någonsin att hitta mig, tänkte jag samtidigt som han skickade upp mig i luften igen. ”Vänta! Snälla du, vänta!” skrek jag. Tårarna sprutade.

Jag visste inte om jag skulle överleva, men för att göra det möjligt behövde jag bita ihop.

22

22

”Vad är det nu, din jävla hora?” skrek han. ”Kan du sätta ner mig på marken, bara?” sa jag bestämt.

Till min förvåning ryggade han bakåt och släppte ner mig.

När mina fötter nuddade marken sjönk jag samman som en säck. Jag torkade bort blodet från kinderna och vände upp huvudet. Nu gällde det. Jag skulle få honom ur balans. ”Tänker du på din pappa ofta?”

Hans blick mötte min. Jag kände hur tankarna malde där inne. Skulle han svara, eller döda mig på fläcken? ”Den skitstöveln!” fnyste han och började vanka oroligt, fram och tillbaka. ”Inte fan tänker jag på honom.” ”Jag tänker i alla fall på min pappa”, sa jag. ”Tänker på honom väldigt ofta. Undrar hur han mår, om han saknar mig, och vad de gör där hemma.”

Jag drog efter andan. Hemma. Senast jag hörde ordet var när mamma och pappa satt i vår gråa, nyinköpta soffa och tittade på kvällsnyheterna. Mamma hade sagt: “Minna, du måste vara hemma innan klockan elva ikväll.”

Det var jag inte. Jag hade inte kommit hem alls. ”Pappor? Tror du inte jag fattar? Du snackar skit, du försöker få mig förvirrad, va?” ”Gillar du inte ordet?” sa jag. ”Pappa! Pappa, pappa, pappa.” Han svor. Jag hade honom. Trodde jag. ”Vill du veta varför jag blir obekväm och orolig? För att om du sticker härifrån är det jag som blir pappa! Du ska tillbaka till bunkern så att jag kan döda det där jävla fostret, embryot, barnet, vad fan det nu än är!” skrek han.

Hela världen rasade samman. Var jag gravid? Hur länge hade jag varit det? Tusen frågor snurrade huvudet, ja allt snurrade. Han grep tag i min högra handled och drog mig genom skogen, tillbaka mot det underjordiska betonghelve23

23

tet. Jag orkade inte kämpa längre. Det enda jag tänkte på var livet inuti min mage.

Mina ögon var suddiga och hur benen lyckades dra med sig min kropp genom den kalla skogen var ett enda mirakel.

Mirakel. Ordet ekade i huvudet och öppnade en dörr, någonstans långt borta i livet.

Jag hade just kommit hem ifrån skolan. Mamma och jag hade bråkat tidigare samma dag. Hon satt vid köksbordet och kollade på ultraljudsbilder, ropade mot dörren och berättade om “det bästa som hade hänt henne i hennes och pappas liv”. Efter mammas missfall och många misslyckade försök att bli gravid så kom jag. De kallade mig ”miraklet”.

Och nu hade jag ett eget mirakel i magen. Hur fostret hade överlevt misshandeln, livet där nere, och nu detta. Jag hoppades i alla fall på ett nytt mirakel, på livet. Jag skulle göra allt i min makt för att det skulle bli så. ”Tror du att det är en flicka eller pojke?” sa jag. Han stannade upp och släppte greppet om min handled. Nu hade vi kommit högre upp i skogen, på ett berg. ”Varför skulle jag bry mig? Jag ska ända inte låta det där barnet födas”, sa han och backade några steg. ”Jag tror att det är en flicka”, sa jag och försökte låta helt obekymrad. Jag låtsades inte att jag pratade med min kidnappare om vilket kön mitt, eller ja, vårt barn hade. Jag struntade i att jag lika gärna hade kunnat bli dödad här och nu. ”Din mamma var ju också ensamstående som jag förstod det”, fortsatte jag. ”Vad hände förresten med henne nu igen?

Hon dog, va?”

Han såg mig rakt i ögonen. Vi stod på bergsklacken, bara ett stenkast från bunkern. ”Ta inte upp det där Minna. Du vill nog inte göra mig argare, eller hur?” Han gick närmare.

24

24

”Blev inte hon mördad? Av … nu ska vi se … vem var det nu igen? Kan inte du påminna mig?” ”Fan ta dig Minna!” Han gick några steg närmare. Jag backade långsamt, i en halvcirkel. Nu hade jag skogen i ryggen. Bakom honom fanns bara bråddjupet. ”Han dödade henne, inte sant? Som jag minns det stod det något om ’brutalt knivhuggen i lägenhet’.”

Hans panna rynkades. Det ryckte i ögonbrynen. Han kisade, förstod inte vad jag höll på med. ”Sedan hittade du mig. Kanske för att fylla det där tomrummet efter henne?”

Han vände sig om och såg ut över landskapet som låg under oss. Tyst böjde jag mig ner och plockade upp en kraftig tallgren med spetsig topp.

Han hörde säkert mina snabba steg, men hann inte vända sig om innan det grova träet trängde igenom hans hud, kött och inälvor. Han skrek. Jag skrek.

En hård duns hördes nedanför bergskanten. ”Nu går vi hem”, sa jag och började gå samtidigt som jag klappade mig på magen.

Vi var fria, alla tre.

Hanna Höglund

25

25

B

R

Å

K

E

T

Ilskan bubblade upp inom mig. Jag knöt handen så hårt att blodet sipprade fram. Adrenalinet pumpade. Det enda jag ville göra var att skada Rasmus så mycket som möjligt.

Rasmus, som alltid hade varit där. Min bästa vän. Utan att tänka rusade jag mot honom...han skulle få lida!

Klockan var halv åtta på kvällen. I vanliga fall brukade jag spela fotboll med laget som både jag och Rasmus spelade i. Men nu låg jag gråtande i sängen. Det kändes som om hela världen skulle gå under. Klumpen i magen var snart så stor att den inte fick plats. Jag och Rasmus hade bråkat igen.

Idag handlade det om vem som var bäst på att rita. Vi hade bråkat i flera månader. Så fort det kom en möjlighet till tjafs så exploderade vi.

Det enda jag ville var att allt skulle bli som förut. Rasmus och jag hade nästan varit som en person, stöttat varandra och gjort nästan allt tillsammans. När jag var åtta år dog mamma när hon födde min lillasyster Clara. Jag tror inte jag hade klarat den tiden utan Rasmus. Han stöttade mig alltid när jag grät där under trädet på rasten. När jag inte klarade att gå på lektioner skolkade han med mig i en trädkoja i skogen, trots att hans föräldrar blev skogstokiga. Men det var länge sen. Nu snackar vi inte längre – vi bara svär. Ögonlocken kändes som om de vägde flera kilo. I flera veckor hade jag inte kunnat sova på grund av bråken. Men till slut domnade jag ändå bort. ”Dags att vakna! Frukosten är klar!” Pappas skrovliga röst ropade från köket.

Kroppen kändes så tung. Jag ville bara ligga kvar i den varma sköna sängen, men visste att det inte skulle gå, så jag 26

26

tog mig upp och började ta på mig kläder. I vanliga fall brukade jag ta en dusch och fixa håret innan skolan. Men sen bråken med Rasmus orkade jag knappt bry mig. Jag stapplade nedför trappan. Det luktade stekt bacon från köket, min favoritfrukost, men idag ville jag helst inte äta någonting.

Det vanliga sorlet och slamret från hundratals personer som pratar och klär av sig hördes i skolans stora entré. Jag slängde in min blöta jacka i skåpet. Den skulle säkert inte torka, men jag orkade inte bry mig. Några skåprader bort såg jag Rasmus blonda hår sticka upp. Det ringde in och jag började gå mot idrottssalen.

Vi samlades i mitten av den stora multiarenan. Vår idrottslärare Göran berättade att det var kortdistanslöpning på schemat.

Både jag och Rasmus lekte oss fram till semin, där lotten bestämde att vi skulle ställas mot varandra. De två första i varje semifinal skulle gå till final. Jag fattade ett snabbt beslut: bäst att spara krafterna till finalen.

Jag gick och ställde mig på startlinjen. Till vänster kunde jag urskilja Rasmus. Göran ställde sig på domarplatsen och skrek: ”Klara färdiga – gå!” Jag accelererade iväg allt jag kunde. Rasmus och jag låg jämsides, långt före alla andra.

Just innan mållinjen sänkte jag farten och lät Rasmus vinna.

Till min glädje såg jag Rasmus chockade ansiktsuttryck när han gick i mål och fattade vad jag hade gjort.

Vi tog en snabb vattenpaus innan finalen. Aldrig förr hade jag velat vinna en idrottstävling så mycket. Det brukade vara på skoj men nu kändes det som liv och död. ”Dags för final!” ropade Göran. Jag såg åt vänster och fick ögonkontakt med Rasmus, som sprang på innerbanan. I hans mörkbruna ögon så jag samma starka vilja att vinna.

27

27

Göran ställde sig på domarplatsen. Han höjde armen. ”Klara!”

Jag kände hur pulsen ökade. ”Färdiga!”

Alla var knäpptysta. ”Gå!”

Jag accelererade iväg snabbare än någonsin. Rasmus hade tjuvstartat men jag kom snart upp jämsides. Efter halva loppet låg vi exakt lika.

30 meter kvar. Jag ville vinna till varje pris, men spände mig. Förbannat! Rasmus fick en liten ledning.

10 meter kvar. Jag skulle förlora. Det fick bara inte hända! Utan att tänka satte jag ut foten. Rasmus föll. Jag löpte vidare över mållinjen som vinnare.

Det blev alldeles tyst. Till och med Göran verkade chockad. Rasmus reste sig långsamt. Till allas förvåning log han. ”Grattis Jonte”, sa Rasmus samtidigt som han gick fram och skakade min hand. ”Jag snubblade visst.” ”Bra! Då gratulerar vi väl Jonathan då …” Göran såg osäker ut. Vad hade egentligen hänt? Så slog han ihop händerna. ”Jaha, då ses vi nästa vecka, då!”

Rasmus stack direkt efter lektionen. Jag stod länge kvar i duschen och funderade. Rasmus hade för första gången på flera månader varit trevlig. Anledningen? Jag hade fällt honom! Obegripligt. Men jag anade att det här knappast var över.

På väg tillbaka mot skolan hörde jag skrik från parkeringen bakom idrottshallen. Clara? Plötsligt förstod jag, rusade mot parkeringen och såg snart att gissningen stämde.

Clara hoppade och skrek på asfaltsplanen. Hon försökte få 28

28

tag i någon bok, som Rasmus höll precis utom räckhåll för henne. Det låg förstörda papper och böcker överallt. Rasmus skrattade.

Ilskan bubblade upp. Nu jävlar!

Rasmus snurrade runt, såg chockat på mig och försökte parera, men var för långsam. Jag slungade iväg ett högerslag som nästan fick axeln att gå ur led. Näven landade mitt på näsryggen. ”Nej Jonathan!” hörde jag Clara skrika. Jag vaknade till ur ilskan. Clara grät. Hon såg på mig, förtvivlat. Tankarna rusade. Hur kunde det bli såhär? Rasmus hade ju varit som en del av familjen. Den där förbannade fotbollsuttagningen!

Det var uttagningen som hade förstört allt …

Rasmus ställde sig upp med blödande näsa. Ögonen glödde. Han rusade mot mig med ett vrål. Jag lyckas precis ducka undan ett slag. Rasmus rusade förbi och snubblade rakt in i det gamla cykelstället.

Jag såg på honom, där han låg och svor bland cyklarna.

Tankarna snurrade vidare. Det var ju inte själva uttagningen som startat bråket. Det var Rasmus reaktion. Han blev så arg och besviken när han inte blev uttagen. När jag försökte trösta honom skrek han att jag fick plats i laget bara för att min mamma var död och tränaren tyckte synd om mig.

Sedan dess hade vi aldrig varit sams.

Rasmus kom på fötter igen. Vid knäna hängde byxorna som trasor, sönderskrapade av gruset. Clara hade fått nog och började springa mot skolan. Rasmus såg henne och skrek. ”Ja, gå till läraren din fula lilla unge!”

Raseriet på nytt. Det var en sak att han bråkade med mig – men vad i helvete hade Clara med saken att göra? ”Kom hit så ska jag slå ner dig, din jävel!” skrek jag.

29

29

Vi rusade mot varandra med full fart och brakade samman mitt på parkeringen. Utan att jag riktigt fattade vad som hänt låg Rasmus på marken, helt stilla. Världen stannade. Det kändes som om någon hade sprutat gift i hjärnan på mig. Det spred sig. Jag kände avsky mot mig själv, ilska mot Rasmus och framförallt: panik! Panik för vad som skulle hända nu. Var Rasmus död? Jag klarade inte att stanna kvar och få svaret på den frågan.

Utan egentligt mål rusade jag mot skogen. Jag sprang och sprang, tills jag kom fram till trädkojan. Kojan, där jag och Rasmus alltid brukade vara när vi var små. Senaste gången jag hade varit här var för sex år sen när jag var ledsen för mamma. Då brukade Rasmus alltid komma och trösta mig.

Men nu fanns det ingen som kunde trösta. Ingen, trots att jag aldrig behövt det mer.

Jag satt i kojan i flera timmar med tårarna strömmande nerför ansiktet. Jag kände mig som den ensammaste personen i världen. Till slut tog tårarna slut.

Blicken föll på en rödbrun fläck på väggen. Jag kom att tänka på den där sommaren igen. Rasmus och jag hade hängt varje dag. Vi hade kommit på idén att vi skulle vara “blodsbröder”, skurit oss i armen och delat blod på väggen.

Jag log vid minnet. Det kändes barnsligt nu, men samtidigt starkt. Sån vänskap kan väl inte bara försvinna? Rasmus kunde väl inte försvinna?

Jag slängde mig ner från kojan och började springa.

Det tog mig tjugo minuter att komma till sjukhuset. En sköterska visade mig till rätt rum. Jag öppnade försiktigt dörren. Rasmus låg i en säng med ett stort vitt bandage runt huvudet. Han tittade ut genom fönstret. Så svängde han mödosamt runt huvudet. Våra ögon möttes utan ett ord.

Lättnaden släppte lös en flod av tårar nerför kinderna. Jag 30

30

gjorde inget för att torka bort dem. Jag fortsatte bara att titta, gråta, titta och gråta. Efter en stund började Rasmus le.

Precis samtidigt sträckte vi händerna mot varandra.

David Johansson

31

31

R

O

S

E

T

T

F

Ö

N

S

T

R

E

T

Låt mig berätta en historia.

När man ser och hör så mycket som jag under så lång tid, sticker vissa händelser ut. Min huvudsyssla har alltid varit och kommer alltid vara densamma: att vaka över staden. Se hur allt förändras över århundradena. Jag ser på, väntar och berättar. Det är allt jag kan.

Jag minns särskilt en stekhet dag. Solljuset speglades tillbaka på mig från alla sablar, lansar och skinande rustningar nedanför. Jag var fortfarande ung då, bara ett par hundra år gammal, så de starka strålarna störde mig inte.

En överdådigt klädd man leddes in i katedralen. Han såg vilsen ut i sin purpurröda mantel och juvelprydda guldringar. Rosettfönstret kastade gula, röda och blå fläckar på hans skräckslagna ansikte. Jag skulle också ha känt mig illa till mods om jag vore han. Det hade samlats en stor skara medborgare i utkanten av torget. Glåpord och hot regnade över honom. Redan när prästen sade de första orden i kröningsceremonin skakade mannens händer. Svag och bräcklig var han. Det förvånade mig inte att karln senare förlorade nästintill hela sitt rike. Jag skrattade ljudlöst när jag hörde namnet på överbefälhavaren som drev Henrik VI ur Frankrike.

Första gången jag såg Jeanne d’Arc tog jag henne för en ung man. Frankrikes blivande befriare skred in i katedralen, knäböjde framför altaret och försänkte sig i bön. Ljusfläckar från rosettfönstret lade sig mjukt på det hårt koncentrerade ansiktet. Bönen var tyst, men inga tankar kan döljas för mina öron. Åh, Herre , jag vill följa din väg, jag hör din kallelse. Jag 32

32

ska göra allt i min makt för att befria Frankrike. Låt bara min hemlighet bevaras!

Ungdomar och deras vilda drömmar! Antingen ska de härska över världen eller gifta sig med drottningen, hela bunten. Det var väl ingen vidare hemlighet. Jag fnyste åt denna barnsliga önskan då. Ack, så fel jag hade. Tiden gick.

En vacker dag försvann de giriga engelsmännen från landet, tack vare Jeannes djärva ledarskap.

Sedan dröjde det länge innan jag mötte någon med samma mod. Det var en mild sommarmorgon, under den stora oredans tid. ”Snabbare Jacques! Prästen kommer snart!” Jag hörde skramlet från kedjan som höll kistan med allmosor stängd.

Visst hade tjuvar varit ute efter dyrbarheter i katedralen förut, men aldrig hade någon gett sig på söndagens allmosor.

Pojkarna måste ha fördärvade samveten, tänkte jag. ”Håll truten! Vill du avslöja oss?”

Mynten föll klingande ner på stengolvet från den ena pojken, som hade fyllt fickorna till bristningsgränsen. ”Kom nu Maurice, vi måste hinna skaffa pistolerna innan stormningen börjar!” ”Det här känns inte som en bra idé Jacques … Vi kommer ändå inte ha råd med ammunition.” ”Det är ju det vi ska få tag på i Bastiljen, dummer!”

Jag häpnade. Vad skulle två fattiglappar som de ha att göra i Bastiljen? ”Vi begår en dödssynd!”

Hmm, alla samveten verkade visst inte vara förstörda … ”Det är för nationens bästa. Alla kommer leva som kungar!”

Kungar! Alltid detta liv som kungar! Jag skulle ha himlat med ögonen om jag bara kunde röra på dem. Pojkens röst var 33

33

så full av blind förtröstan och passion att jag nästan tyckte synd om hans kompanjon. ”Nej, jag går inte dit Jacques. Det är inte värt det. Ta pengarna själv!”

Efter några sekunders absolut tystnad, en sådan tystnad som endast finns här i katedralen, hörde jag hur Maurice gick ut. Jacques stod ensam kvar.

Jag såg dem tillsammans igen redan samma kväll.

Maurice la försiktigt ner Jacques kropp på torget vid norra tornet. Blodpölen under den livlösa kroppen reflekterade rosettfönstrets ljusfläckar som tidigare illuminerat hans stridslystna och ambitiösa ansikte. Så mycket hopp och tro förlorat i det som senare skulle kallas för starten på revolutionen.

En man med samma glöd i ögonen som Jacques krönte sig själv till kejsare en kort tid därefter. Jag kommer ihåg hans ögon, eftersom han kikade upp på mig precis innan han gick in i katedralen. Han såg så beslutsam ut att jag nästan blev rädd – här fanns en man som inte skulle väja undan för någonting, om det så innebar hans död. Han ställde sig bredbent i det spelande ljuset, just där stackarn Henrik VI skakat många år tidigare.

Napoleon brände som eld över Europa, hans segertåg förtärde miljoner liv. Om revolutionen gynnade människorna? Det är en fråga som bara de själva kan besvara.

Personligen ser jag inga fördelar med död och förstörelse.

Napoleon slutade ändå som Henrik VI och alla andra som passerat här – en benhög, djupt nere i jorden bland maskar och sorkar.

Efter den mannen var det ganska lugnt och skönt. Jag hade frid under flera långa år, men blind ambition skulle ännu än gång tränga sig på min stillsamma existens.

34

34

Jag ville först inte lyssna – men fåglarna talade, träden susade och kullerstenen skramlade hoppfullt om Dietrich von Choltitz. Jag hade då sett så fruktansvärda syner och hört så hemska skrik under några år, att även mitt hjärta började sjunga när jag hörde att någon kunde rädda Paris.

De gick förbi katedralen en kväll – von Choltitz i sällskap av en bleknosig man som talade flytande franska trots sitt nordliga utseende. ”Jag har mina order – Paris ska brinna!” ”Men inte kan du väl tillåta det? Louvren, Eiffeltornet, Triumfbågen … Ska allt förstöras?” ”Ja. Även Vår Fru.” Han tycktes sucka.

Männen stannade framför katedralen. De synade mig allvarligt. Det var första gången som jag fruktat för min egen existens – jag hade inget liv att förlora, men om katedralen föll skulle jag också gå under. De såg så olika ut i den sena augustikvällen, rakryggade von Choltitz i sin strama SS-uniform, och den hukande figuren av en man från norr vars båda hjärtan slog för Paris och dess skönhet. Inte kunde de hjälpa monstret som skrek efter blod, tusentals kilometer bort. Solen hade för längesedan gått ned, rosettfönstret såg mörkt och grått ut under hotet som vilade över staden. Vad som hände sedan vet jag inte, men tyska flygplan flög förbi staden utan att släppa ner undergången. De kom aldrig mer tillbaka. Till slut gick monstret självt också under, likt alla andra. Rosettfönstret gladde åter medborgarna med sitt sken.

Efter den tiden var det få händelser som jag lade på minnet. Jag hade redan sett min dos av förstörelse och död till följd av monstrets psykopatiska ambition. Men efter decennier av halvdvala vaknade jag åter till liv, för att denna gång observera den kanske farligaste ambition som finns: kärleken.

35

35

Florence var en vacker flicka med ständigt arbetande händer, anställd för att sköta allt som hade med dessa “turister” att göra. Varför så många personer kom till just min katedral var ett mysterium. De borde väl veta att Han finns överallt? Jag lade märke till Florence, eftersom hon brukade stå och beundra det vackra rosettfönstret i timmar. Turisterna ställde sig ofta bredvid henne och pratade och diskuterade, och gick iväg med ett leende på läpparna. Det var nämligen så Florence var – man kunde inte göra annat än att älska henne.

I katedralen jobbade vid den här tiden också en fattig pojke vid namn Paul. Paul längtade efter Florences kärlek, men hans eget hjärta var fyllt av rädsla. Han fann inga ord att säga henne. Jag blev nästan irriterad på hur ofta han stod gömd bakom en kolonn och iakttog flickan. Florences ansikte pryddes av vackra, mångfärgade konstellationer när hon stod där under fönstret strax innan solnedgången. Hon fick mig att minnas alla de kungar, kejsare, drottningar, lantmän, tiggare och pigor som stått på precis samma plats i århundraden tillbaka.

I brist på ord bestämde sig Paul för att ge Florence det hon verkade älska mest av allt: en bit av rosettfönstret. Men när han sent på kvällen väl kom upp på fasaden via den södra balkongen kunde han inte förmå sig att skära ut en bit av den fullständighet som rosettfönstret var. Han såg det skimrande underverket och förstod äntligen varför Florence var så fascinerad av dessa skapelser.

Det var förgäves. Han hade varken ord eller glas att komma med.

Paris glödde i solnedgången. Paul blev mer rastlös, mer uppgiven för var minut som gick. Vad skulle han göra? Hur skulle han någonsin kunna nå Florence? I brist på idéer 36

36

tände han en cigarett och lutade sig mot träbalken på byggnadsställningen, med blicken försjunken i rosettfönstret.

Cigaretten glittrade ikapp med glaset. Han sov inom kort.

Om jag kunde skulle jag ha vänt bort blicken i denna stund, men jag hade inga ögonlock som kunde skydda mig från att se den första eldslågan sträcka sig över taket. Paul försökte rädda sig. Skräckslagen försökte han ta sig ner. Han tog tag om min hals och hävde sig upp, rev sig på mina vassa tänder, grät. Inte ett ljud kom från mig, men även jag grät.

Vad hjälpte det att veta att Paul bara var en blinkning i världens väldiga rörelse?

Floden Seine speglade lågorna som fällde det gotiska spirtornet över pojken.

Och jag? Jag kunde bara vänta och se. Det är priset man betalar för att vara själlös, evig. Vänta och se när en pojke, som så många andra före honom miste sitt liv på grund av en inre, osläckbar låga. Vänta och se när ännu en gärning utförd i passion sakta började falla i glömska. Vänta och se när elden förstärkte de vackra ljusfläckar som jag beundrat i århundraden.

Denna vårkväll började Notre Dames katedral brinna, medan jag, en urgammal gargoyle, en stendrake med gapande mun, väntade och såg med mina alltid lika uttryckslösa ögon.

Jag hade sett värre.

Hanna Mikulska

37

37

V

I

N

K

L

A

R

Jakobs bil gled fram mellan dunkla höga barrträd som omringade vägen. Bilens strålkastare lyste upp några meter okänd mark framför honom. Resten av världens fasor lurade därute, i skuggorna runt bilen. Jakob tyckte sig ibland urskilja skepnader i mörkret, men avfärdade det hela som rådjur eller vildsvin. Det skulle inte direkt hjälpa honom att bli paranoid mitt i natten, ensam i en djup skog.

Han började ångra hela idén. Klockan var nästan ett. Han hade inte sett ett tecken på civilisation på flera timmar. Hans trötta ögon riktades mot bilens kontrollskärm. Minusgrader – på sommaren? Äsch! Det var ju sent, det kunde ju vara stora temperaturskillnader mellan dag och natt så här års.

GPS:en gav honom fortfarande samma instruktion. ”Åk rakt framåt, du når din destination om en kilometer”. Maskinen hade upprepat samma ord i en timme nu – den måste ha gått sönder eller nåt.

Jakob gick igenom alla anledningar till att han inte borde ha gjort den här resan, men dom blev direkt tystade av den enda anledningen till att fortsätta. Han tog upp mobilen och tittade på det korta meddelandet en gång till.

Hej Jakob! Jag vet att det var längesedan, men jag undrade om du skulle vilja ses i helgen? Jag förstår om du är arg på mig. Det är okej om du inte vill träffas alls. Men det skulle vara roligt att prata en stund. Jag vill bara se till att du mår bra. Vi kan bara ta en fika eller nåt. Hälsningar Pappa. Här är koordinaterna för staden jag bor i: 69°25’21.3”N 129°56’37.7”W Jakob var bara nio år gammal när pappa stack. Mamma blev sårad och föll in i en djup depression som varade i flera 38

38

år innan hon till slut fick kontroll på livet. Dom hade försökt kontakta honom i flera år, gav till slut upp. Därför kom meddelandet som en chock. Jakob var fortfarande arg, det skulle han alltid vara. Men han ville ändå träffa honom en sista gång, konfrontera honom. Få honom att förstå hur mycket skit han hade fått Jakobs mamma att genomlida.

Han såg något längre bort på vägen. Gatlampans klara ljus lyste som en ledstjärna i mörkret. Han måste äntligen ha kommit fram till staden. Lamporna kom tätare och snart dök det första huset upp, ett litet gult stenhus, med ett rött tegeltak. Lamporna därinne var tända. Han såg människor genom fönstren. Dom stirrade rakt mot honom. Gatlyktornas sken reflekterades i deras blanka ögonvitor.

Längre bort på vägen syntes en skylt i gatlampornas dystra ljus: ”Välkommen” Jakob kände sig lättad. Äntligen framme! Han tog upp meddelandet igen, läste det om och om igen. Var han redo för det här? Nio år var en lång tid. Mycket hade förändrats.

Hans pappa hade antagligen förändrats. Skulle Jakob ens känna igen honom?

Den lilla staden bestod i huvudsak av små radhus, uppställda i prydliga rader. Jakob körde runt på de smala gatorna och spanade. Överallt dessa stirrande blickar.

Vanligtvis skulle Jakob tyckt att det var oförskämt, men han antog att invånarna kanske inte var så vana vid besökare.

Jakob tog upp mobilen, slog numret, satte luren mot örat och väntade på att höra pappans röst. Ingen svarade. Han visste ju inte ens adressen! Vad skulle han göra, mitt i natten i en främmande stad? Kanske fanns det ett hotell där han kunde ta in över natten. Jakob svängde runt bilen och skulle just åka runt en vägkrök när en människa uppenbarade sig, 39

39

mitt på vägen. Han tvärbromsade och stannade precis framför främlingen. Jakob andades ut. Att köra på någon skulle verkligen ha varit körsbäret på toppen denna märkliga natt.

Personen stod kvar därute. Jakob öppnade bildörren och steg ut. Hela hans kropp blev genast iskall, varje nerv i kroppen darrade i nattkylan. Mannen som stod framför Jakob var kanske 45 år gammal. Han hade börjat få lite rynkor i ansiktet.

– Se dig för! Mannen lät upprörd.

– Ursäkta mig, förlåt! Det är sent … Jag är trött, kunde inte fokusera, sa Jakob.

Mannen ryade tillbaka lite, och började massera sitt öra.

Jakob stod helt stilla, han förstod inte vad i hela fridens namn mannen höll på med.

– Ursäkta mig pojk, jag är väldigt känslig för ljud just nu.

Det var länge sedan jag hörde en mänsklig röst. Var inte orolig!

Mannens ilska över incidenten verkade försvinna. Han tog ett djupt andetag och öppnade munnen på nytt.

– Aah, ha en bra natt. Se dig för nästa gång du kör bara!

Mannen vände sig om för att gå vidare, men ångrade sig.

Han vände sig mot Jakob, stirrade en lång stund, innan han med bestämda steg klev fram och utdelade en hård kram.

Jakob blev först helt chockad. Han stod stilla, paralyserad. Mannen släppte inte taget, hans starka armar var hårt lindade runt Jakobs kropp. Jakob vred på sig, försökte fly omfamningen. Mannen fattade till slut vinken och släppte.

Han log brett.

– Min son! Jag har väntat på dig så, så länge! Jag är så glad att du kunde komma hit!

Pappa? Jakobs hjärna hade svårt att ta in informationen.

Sedan slog det honom att han antagligen borde säga något, 40

40

så Jakob uttalade några torra hälsningsfraser med sin darriga röst. Pappan skrattade.

– Du behöver inte vara blyg min son, jag är ju din far!

Hans leende vita tänder gnistrade till i gatlampornas varma ljus. Jakob ville lita på honom, men något därinne stretade emot. Det kändes som en naturlig instinkt. Mannen var rovdjuret och Jakob bytet.

– Kom, vi går till mitt hus! Du måste vara väl vara hungrig efter den långa bilfärden. Att åka ensam hela natten, din GPS var ju trasig!

Vartenda hårstrå på Jakobs kropp reste sig. Hur fan kunde han veta att GPS:en var trasig? Mannen verkade inse sitt misstag, hans breda leende smalnade nu ner till ett kort streck. Jakobs vaga oro exploderade som en bomb.

– Hur kan du veta att min GPS var trasig?! Hur fan kan du veta det?!!

Jakob backade mot bilen. Mannen stod fortfarande stilla, andades inte ens. Ansiktsmusklerna var helt avslappnade.

Plötsligt rusade mannen fram med vidöppet gap och vildsinta ögon. Benen blev längre för varje språng. Jakob slängde sig in i bilen och hann precis låsa. Mannen drog desperat i bildörren med ögonen fästa på Jakob. Han påminde om en hungrig, vildsint varg. Jakob vred om bilnyckeln, men istället för motorns brummande så hördes … ingenting. Bilen startade inte. Han vred nyckeln desperat, gång på gång, hyperventilerade och kände hur hjärtat bankade som en trumma.

Mannen drog i dörren en stund och blev sedan stående, stilla, innan han sakta började röra sig runt bilen, mot passagerarsidan. Jakob insåg genast sitt misstag. Han hade bara låst dörren vid förarsätet!

Inom loppet av tiondelar var bildörren öppen. De långa 41

41

armarna sträckte sig efter Jakob, som slet upp dörren och kastade sig ut. Han landade hårt på asfalten, men kom snabbt upp och började springa. Han slängde en blick över axeln och såg mannen närma sig. Jakob sprang igenom ett kvarter av radhus: lamporna var tända och i varje fönster syntes stillastående, stirrande människor med döda blickar.

Jakob hann tänka att de liksom var suddiga på något sätt.

Dom såg inte riktigt riktiga ut.

Mannen var nu bara tjugo meter bakom honom. Han sprang inte längre utan rusade fram på alla fyra. Benen och armarna var nu närmare två meter långa, ansiktet utdraget, munnen med de vassa tänderna vidgad, ögonen gula och insjunkna.

Jakob sprang in på en av tomterna till de små radhusen och drog det hårdaste han kunde i dörrhandtaget. Låst! Han hörde flåset närma sig, slog frenetiskt på den låsta dörren, men utan annat resultat än värkande knogar. Mannen var bara nån meter bakom honom nu. Jakob gjorde ett sista försök att få upp dörren, sparkade med all kraft han hade kvar i sin utmattade kropp. Till Jakobs förvåning gav handlingen resultat, men inte som förväntat.

Hela huset föll ner. Det brakade inte ihop, det bara föll med en väldig duns, som en träplatta. Huset bakom blev också träffat. Ett efter ett föll husen, som en rad av dominobrickor. Jakob stod stilla, chockad. Han inväntade attacken – men inget hände. Det enda som hördes var rasslet från husen som föll och föll. Det verkade aldrig ta slut.

Varelsen låg nu på marken, på gatan utanför radhuset.

Den vred sig som i kramp och gnydde av smärta. Jakobs hjärna började långsamt pussla samman bitarna.

Husen hade alltså inte varit riktiga. Allt var en ridå, en illusion, en fälla. Allt var bara träbitar, tvådimensionella 42

42

ytor. Någon – kanske var det varelsen – hade skickat meddelandet, tagit sig in i hans hjärna. Men vem var han? Och varför låg han nu där och gnydde? Jakob drog slutsatsen att den måste vara känslig för ljud. Ljudet från de fallande husen hade gett honom en oväntad chans att komma härifrån. Han sprang.

Landskapet runt omkring honom började långsamt falla isär, illusionen avslöjades. Husen löstes upp, asfalten ersattes av mossig skogsmark. Jakob insåg att om staden nu inte fanns på riktigt, så borde marken här bara vara täckt av skog.

Gatlamporna skulle försvinna, allt skulle bli svart och varelsen skulle snart vara över honom.

Jakob satte kurs mot den plats där han trodde att bilen stod. Marken där han sprang förvandlades allt snabbare till skogsmark. Höga barrträd växte upp omkring honom. Just när han nådde bilen så såg han den, i det gulaktiga ljuset från de sista kvarvarande gatlamporna: varelsen var nu flera meter hög. Jakob stirrade in i det enorma gapet, ett stort svart hålrum.

Han kastade sig in i bilen och vred om nyckeln. Motorn startade med ett ljudligt brummande. Jakob antog att motorhaveriet också måste ha varit en illusion. Han körde upp på den nu grästäckta asfaltsvägen, tryckte gasen i botten och kastade en sista blick i backspegeln.

Varelsen syntes inte till. Inget syntes till. Alla hus var borta. I strålkastarnas sken såg Jakob inget annat än djup, djup skog. Han körde vidare, pustade ut. Kanske hade han klarat sig. Kanske.

Efter en timmes färd i skogsmörkret såg han något. En gatlampa. Lamporna kom tätare och snart dök det första huset upp, ett litet gult stenhus, med ett rött tegeltak.

Lamporna därinne var tända. Han såg människor genom 43

43

fönstren. Dom stirrade rakt mot honom. Gatlyktornas sken reflekterades i deras blanka ögonvitor.

Längre bort på vägen syntes en skylt i gatlampornas dystra ljus: ”Välkommen” Jakob tvärstannade bilen. Han gick ut på den smala landsvägen och kräktes i diket. Han torkade ögonen och såg ner på den äckliga sörjan i vägrenen, som vid närmare betraktande inte alls var en vanlig spya. Det var en hög med vikta papperslappar. Det började göra väldigt ont i Jakobs hals. Han stapplade bakåt mot bilen, famlade och fick tag i den kalla bildörren.

Han vände sig om för att öppna, slängde ett öga på handen och föll omedelbart ihop. Jakob tittade på vänsterhanden igen. Den såg ganska vanlig ut, om han bara satt stilla och tittade från ett visst perspektiv. Men om han böjde lite på huvudet, bara lite, om han betraktade handen från en annan vinkel så var det tydligt: Handen var platt. Som en träbit.

Vidar Leidebrant

44

44

V Ä N T A R

P Å

E N

Ä N G E L

1. Max Hon är längre nu men fortfarande kort. Hennes bruna hår är uppsatt i en tofs, det är längre än vad jag minns. Det passar henne, ramar in ansiktet. Hon är kurvigare och nättare, ser äldre ut men alltjämt sig lik. Fortfarande samma gröna ögon men ännu vassare kindben.

Hon är vacker.

Inte bara utseendet är annorlunda. Hon känns säkrare, mer trygg på något sätt, och jag förstår hur mycket jag har missat. Hon är inte längre en liten flicka, den där oskyldiga tjejen som var min bästa vän. Erfarenheter som jag inte har en susning om har fått henne att stå rakare i ryggen. Tryggheten hon utstrålar smittar av sig, den passar henne.

Hon skriker på mig, något jag inte riktigt hinner uppfatta.

Vad skulle jag ens svara på hennes frågor? Att jag är ledsen?

Det räcker knappast. Jag tar några steg framåt och hon kastar sig i mina armar. Sedan viskar jag i hennes öra: ”Wow, titta på dig, du är ingen liten skitunge längre. Oj vad jag har saknat dig”, är det enda jag får fram.

Hon höjer blicken från golvet och under kepsen tycker jag mig se tårar i ögonen. Skulden över att ha lämnat henne, att ha orsakat så stor smärta får det att vända sig i magen. Jag får en klump i halsen och måste svälja för att inte tappa talförmågan. Hon torkar bort tårarna och knuffar sedan bort mig. ”Hur kunde du?” säger hon. ”Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen.”

Jag svarar inte. Sanningen är att hon, bara hon, kunde ha övertygat mig om att stanna. Hon om någon skulle ha gjort 45

45

allt i sin makt för att få mig att stanna kvar och det vet hon innerst inne.

Jag öppnar munnen för att berätta allt: hur jag rymde hemifrån för att bo hos min morbror och att jag ju aldrig hade kommit iväg om hon hade vetat. Men jag får inte fram orden.

Plötsligt plingar det till i dörrklockan. En kund kommer in. Han avbryter oss och vi hinner inte prata mer. Hon hjälper kunden med att hitta rätt batteri till bilen.

Sedan återgår vi till att betrakta varandra. På inte allt för nära avstånd står vi där och kollar på varandra, säger inte ett ord. Energin är påtaglig. Ingen kollar bort. Det är som om vi vore rädda för vad som skulle hända om någon vek undan blicken. Rädda för att jag kanske skulle försvinna igen.

2. Denise Klockan har precis slagit åtta. Regnet öser ned över den mörka asfalten, vinden tjuter och river i den grå himlen.

Solen har ingen sett till sedan igår kväll.

Iklädd min vita t-shirt märkt ”Gustavs Mec och Mac AB” och en mörkblå keps med samma logga är jag redo för kvällsskiftet. Precis när jag ska räkna växeln plingar det i dörrklockan. Förmodligen bara en lastbilschaffis som stannat till för att köpa en varmkorv, ett tragiskt inslag i ett redan mycket tragiskt liv tänker jag. Men, oj så fel man kan ha.

Efter två hela år står han framför mig, livs levande med sitt bruna hår och sitt lekfulla leende, fortfarande sig lik men lite mer vuxen. Han har blivit längre. Ansiktet har fått en annorlunda form med vassare kindben och en bredare haka.

Den unga killen är som bortblåst, utbytt mot en mer vuxen karaktär. Dessutom måste han ha tränat en hel del. Under den svarta jeansjackan anar jag en hel del muskler. Håret är 46

46

lite längre. Det delar sig i en mittbena som han ständigt drar bakåt för att inte få luggen i ögonen.

Jag släpper taget om sedlarna i ren chock och lägger handen för hjärtat. Konstigt. Plötsligt är det som att det väcks till liv igen och börjar slå. ”Max?” säger jag med andan i halsen. Han bara ler, tar några bestämda kliv framåt, släpper hjälmen på golvet och tar mig i sina armar. Han viskar något i örat men jag uppfattar inte riktigt vad. Hjärtat bultar, öronen tjuter och blodet rusar och gör mig varm. Allt går så fort, jag kan inte riktigt greppa att han är här.

I hans famn känns plötsligt allt som förut. Jag kan knappt tro det, jag som aldrig trodde att jag skulle få se honom igen.

Jag tar ett djupt andetag och blundar. Nej, det är inte en dröm. Han luktar precis så som han alltid har gjort. Jag måste motstå lockelsen av att stå kvar för länge innan det blir pinsamt. Men glädjen växlar till ilska när jag minns vad han har gjort.

Jag skjuter honom snabbt ifrån mig.

Fundersamt ser han på mig med sina stora mörka ögon, men när han ser utskällningen komma så börjar blicken flacka. ”Hur kunde du? Jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen …”, säger jag och tar ett djupt andetag. Han säger inte ett ord. Tystnad. I mitt huvud snurrar tankarna. Hur i hela friden kunde du lämna mig? När du försvann försvann mitt ljus. Kvar har jag gått och undrat. Hur det är med dig, vart du håller hus. Kommer du tillbaka. Helt ensam.

Med tårar i ögonen stirrar jag ned på det skitiga golvet.

Måste bita mig i läppen för att inte gråta. Jag biter hårt och skäms, innerst inne vet jag ju varför han drog. Jag om någon borde förstå. Vi står där länge. Spänningen mellan oss är 47

47

påtaglig men jag vill inte titta bort. Så förbjudet, ändå det mest logiska i hela universum, han och jag. Den här gången släpper jag honom inte. Samtidigt är jag rädd att han ska försvinna när som helst. ”Är det Alberts gamla?” säger jag och pekar på en mattsvart gammal Yamaha som står lutad mot fasaden. Han nickar. Jag går fram till den, klämmer på bromsarna och petar på limpan. ”Den ser helt nyrenoverad ut. Riktigt, riktigt fin”, säger jag. ”Tack vare allt arbete jag lade ned på den i somras.”

Jag tittar förvånat på honom och lägger armarna i kors. ”Sen när började du mecka?”

Med ett leende ser han på hojen. ”Jag bytte i princip allt. Cylindern var paj, tändningen slut och lacken ska vi inte ens snacka om. Jag fick slipa bort rosten och lacka om. Mattsvart, som jag alltid velat ha den.”

Efter några sekunders tystnad vänder han sig om och tittar på mig. Båda ler av stolthet. I månskenet ser han så otroligt vuxen ut. Jag får nästan ångest över vad vi båda har gått miste om. ”Det måste vara en rolig leksak i alla fall”, säger jag. ”Om du bara visste”, säger han. ”Vill du åka en sväng?”

Om han bara visste.

3. Max Det har slutat regna. Stjärnorna lyser starkt på himlen.

Viden sticker i ansiktet och susar i öronen när vi åker längs femtifemman. Hennes armar vilar runt min midja. Trots att det kalla vinddraget tränger in under jackan känner jag mig trygg och varm för första gången på väldigt länge.

Vi stannar nere vid hamnen, intill en gammal stenmur 48

48

som skiljer stranden från parkeringen. Hon klättar upp på muren och dinglar med benen medan jag står lutad med armarna i kors och lyssnar på allt jag gått miste om de senaste två åren. Timmarna går. För varje ord förstår jag bättre varför hela hennes hållning har förändrats, varför hon känns så … orubblig. Mycket verkar ha hänt. Hon har fått lära sig saker den hårda vägen. ”Men nog om mig nu”, säger hon. ”Jag vill höra vad du har haft för dig.” Rösten bär på en sån otrolig givmildhet.

Jag kan inte slita blicken från henne. Så har det varit hela kvällen. ”Jag eh …”, börjar jag, men tappar bort mig direkt. Den där lekfullheten som hennes ögon utstrålar … för en kort stund känns allt precis som förr.

Några har tänt en brasa på stranden. Lågornas sken dansar över stenmuren och kastar skuggor över hennes kropp. Jag måste titta bort innan jag bränner mig. ”Jag har gått i skolan”. Jag harklar mig. “Försökt hänga med och pluggat upp betygen. Sen har jag bara levt livet.

Lite så faktiskt. Inget intressant.”

Hon ler, biter sig i läppen och lägger sen håret bakom öronen. ”Vad fick dig att komma tillbaka?” frågar hon. Det hugger i magen. Tomrummet i hjärtat visar sig vara uppenbart verkligt. Jag är inte redo att prata om honom, men vad har jag för val? Jag försöker, men orden stakar sig. Till slut ger jag upp. Kollar ut över havet istället. Kanske glömmer hon bort att hon frågade. ”Max …? Max vad är det?” Hon ger sig inte, anar att det är något.

Jag suckar. Hon hugger tag i armen och tvingar mig att möta hennes blick. Vart tog tiden vägen, tänker jag? Hon har 49

49

släppt ut håret. Har på sig svarta jeans och en skinnjacka, precis lagom för att fånga killars uppmärksamhet. För nog märker jag hur de kollar. Hela kvällen har de gått förbi, rätat på ryggen och lagt håret tillrätta. Jag hade gjort detsamma.

Hon gör det svårt att låta bli.

Havsvinden drar plötsligt in över land. Hon måste frysa, tänker jag och tar av mig jeansjackan, lägger den över hennes ben och kramar armen försiktigt. Samlar kraft. Sen säger jag det: ”Han dog, Denise, och jag blev tvungen att komma hem.”

4. Denise ”Va … ?” utbrister jag när orden når upp till mitt förstånd. ”Hur mår du, Max?” Min hand vilar på hans varma hud.

Varför känns det så otroligt förbjudet att hålla kvar handen?

Varför så otroligt spännande? Det pirrar i magen när min blick söker sig vidare från handen till hans arm. Vänder bort blicken, precis som om jag har blivit bränd. Jag vet att det här tillfället aldrig kommer igen. Vem vet: kanske ger han sig av redan imorgon bitti? Därför förmår jag mig inte att flytta handen, trots att jag borde.

Efter en evighet kvider han till. Ser mig i ögonen igen.

Tårarna är inte långt bort. Det är olikt honom. Jag förstår ju hur han mår, borde inte ens ha frågat. ”Jag är så ledsen, Max. Jag vet vad han betydde … betyder för dig, menar jag.”

Han ser på mig igen. Är inte så stor längre. Ögonen, blanka som havet, speglar sig i elden. Under blickens yta ser jag ändå krusningar. Känslor lyser igenom. Det har alltid varit så: jag har sett vad Max tycker eller känner bara genom att se honom i ögonen, och just ikväll tycks jag inte få nog av dess djup. Jag biter mig i underläppen och kramar hans 50

50

arm lite extra för att visa stöd. Pirret igen. Vad är det som händer? tänker jag och kollar blixtsnabbt bort. Jag har inte druckit en droppe men sinnena snurrar i månens och eldens sken.

Jag skrattar. Det gör jag alltid när det uppstår konstiga och jobbiga situationer. Skrattet löser upp spänningen som ett sandslott i ösregn. ”Jag mår bra.” säger han till slut. Bara sådär: ”Jag mår bra.”

Jag känner hur kinderna hettar. Bra jobbat Denise, verkligen bra gjort. Jag skäms.

5. Max När jag öppnar ytterdörren möts jag av ett litet barn i blöjor.

Hon sitter där på den stickiga dörrmattan och håller på och plockar med alla skor som ligger huller om buller i vår stökiga hall. På hallbordet ligger ett par bilnycklar och längst ned i korridoren står kassar med tomma ölburkar som väntar på att pantas. Vid en närmare koll ser jag även de trasiga tapeterna och svartmöglet uppe vid taklisten. Känner cigarettröken och lukten av gammal fylla i näsborrarna.

Ester, som den lilla heter, är resultatet av att jag har varit borta i två år. Jag har bara vetat om henne i fem dagar. Hon är liten och tanig för sin ålder och verkar inte kunna prata än. Inte för att jag vet när småbarn börjar snacka, men ändå.

När jag står där i dörröppningen och betraktar henne och omgivningen förstår jag: hon lever i misär. Det skulle vem som helst säga. Först nu förstår jag min egen uppväxt. Hur otroligt dåligt jag faktiskt har haft det. Det spelar ingen roll att jag har bott hos Albert i två år och precis kommit tillbaka. Här finns ingen medmänsklighet eller kärlek, det kommer aldrig att finnas här.

51

51

Jävla idioter! Vore det inte för Ester skulle jag aldrig stanna, tänker jag.

Jag sätter mig på huk med tårar i ögonen medan Esters mörkblåa betraktar mig omsorgsfullt. Konstigt att hon har blå när mina är bruna, tänker jag. Först ser det ut som att hon ska börja gråta, munnen gör en sådär min som talar för det, som att hon letar efter en reaktion för om det är rätt eller fel att gråta. Hon tittar fundersamt på mig, sedan ler hon och sträcker fram armarna. ”Hej vännen …” säger jag och klappar henne försiktigt på ryggen, ”… var har du våra föräldrar?”

Hon tittar på mig med vidöppna ögon och rundad mun, andas tungt in och ut, sådär som småbarn gör. Jag ler och håller henne i famnen. Hon har fortfarande inte släppt greppet om sin ena sko, men ganska snart orkar hon inte hålla den mer. Skon faller på det skitiga hallgolvet. Jag pussar henne på pannan. Vi går in i köket. Ingen där.

Från vardagsrummet hörs obekanta röster. Säkert pappas nya alkisvänner, tänker jag och går dit med den lilla i famnen.

Till min förvåning ser jag en man i prydlig kostym och en äldre kvinna med rödmålade läppar i soffan. Vid närmare koll ser jag att mannen har en stor mustasch som sheriffer i westernfilmer brukar ha. Damen har gula tänder vilket framhävs ännu mer av de röda läpparna. Vardagsrummet är en enda röra. Mamma och pappa sitter mitt emot. Bara besvärade miner, den ena värre än den andra. ”Mamma? Pappa?” säger jag? Alla blickar på mig och Ester. ”Kom och sätt dig”, säger mustaschen. Vi tar i hand. Jag presenterar mig som ”sonen”. När den pråliga kvinnan öppnar munnen vänder det sig i magen.

52

52

”Louise” säger hon och sträcker fram handen. ”Vi kommer från socialtjänsten och är här för att tala om vad vi kan göra åt situationen.” ”Vilken situation?” frågar jag. Jag hör själv att det låter lite för argt, lite för naivt. ”Som barn har man rätt att må bra och känna sig trygg”, börjar hon, ”Här pratar vi öppet och ärligt, det finns ingen mening med att hymla. Vi är ju vuxna människor.”

Jag blir torr i munnen. Ögonen vattnas. Mustaschen tar ordet. ”När Magnus åker in så blir Monika ensam och vi tror inte hon klarar av att uppfostra Ester här själv.” Klumpen i magen växer. ”Åker in?” säger jag rakt ut och kollar på pappa. ”Vad snackar de om?” Pappa sitter tyst, förmodligen lite halvlullig som vanligt. ”Kan någon förklara vad som händer?” fortsätter jag. ”Ja, om du sätter dig ner och lugnar ner dig så ska vi försöka”, säger kvinnan. Jag sätter mig, oförmögen att göra något annat. ”Jo, såhär är det, vi har ju haft kontakt med er länge, känt till situationen, och gett er chansen att förbättra den.” Kvinnan vänder sig mot mig. “Du vet ju själv om att vi har fått omhänderta dig i svåra perioder Max, men nu lutar det mot ett mer övergripande och slutgiltigt beslut i Esters fall i och med Magnus kommande rättegång.” ”Vilken rättegång? Pappa?” Pappa ser min ilska och blixtrar som vanligt tillbaka. Har reser sig upp. ”Nu håller du käften unge! Kommer tillbaka efter två år och tror att det är du som bestämmer. Men det ska jag ta ur dig grabben!” Han lyfter handflatan. Jag tittar bort. Mustaschen bryter in: 53

53

”Max, din far kommer förmodligen åka in för grov misshandel, försäljning av narkotika och rattfylleri.” Pappa sänker handflatan och dråsar tillbaka ner i fåtöljen.

Mamma kvider till och börjar stortjuta. Medicinerna brukar trubba av henne, hon når sällan bristningsgränsen, men är nu hysterisk. ”Ta inte mina barn!” skriker hon, ”… snälla ta inte mina barn!”

Allt är så fruktansvärt absurt. Jag har varit hemma i fem dagar och redan allt det här. Jag reser mig upp, ger Ester till kvinnan och skyndar mot hallen. Jag hann inte ens få av mig skorna när jag kom, inte för att skorna är något man vill ta av sig i vårt skitiga hem. Så det går lätt att bara vandra ut.

I timmar går jag omkring i staden. Det lilla bageriet, som det går sämre för för varje år, är stängt. Snart går det väl i konkurs. Jag tänker på alla gånger som jag och Denise åkte dit för att köpa nybakat bröd åt hennes föräldrar. Hennes hem var min fristad, jag ville aldrig åka därifrån på kvällarna.

Jag har tänkt mycket på det som hände vid hamnen för någon dag sen. Hur jag drog mig bort. Hon trodde säkert att det berodde på hennes fnitter, men jag insåg ju vad som höll på att hända. Något som inte får hända, inte med henne. Hon behöver inte min skit. Fast tanken lockar.

Stadshuset har fått en ny skylt och den gamla kiosken intill har förvandlats till ett turistbås. Ett vackert höstsken silar genom molnen och lyser plötsligt upp staden som en mjuk kvällslampa. Doften här är annorlunda, det är något speciellt när havsvattnet blandar sig med höstens dofter. Hur kan man känna sig hemma utan hem? tänker jag. Jag tar en lov runt stadshuset, blickar upp mot de vackra statyetterna ovanför ingången, för att sedan passera förbi det gamla bryggeriet.

54

54

Jag tänker hela tiden på min andning, in och ut, in och ut.

Ett av Alberts gamla knep som jag lärde mig redan första veckan på gården. Hade han funnits i livet så hade jag definitivt tagit med mig Ester dit, tänker jag och stoppar in en prilla. Om det ändå fanns en fristad, en trygg plats där hon kunde få växa upp utan skit. Jag sväljer hårt och andas – in, ut, in, ut – för att hejda gråten. Hur fan kunde de göra såhär mot oss? Mot sina barn! Ilskan spär på adrenalinet i kroppen. Sorgen växlar till vrede. Tankarna vandrar hit och dit, mellan vad jag kan och inte kan. Något måste jag göra! Jag vet mycket väl hur det här med omplaceringar fungerar.

Ester kommer flytta runt sjuttioelva tusen gånger innan hon fyller arton och kan ta sig ur skiten. Helt ensam utan ekonomiska förutsättningar, samma situation som jag befinner mig i nu.

Det är då jag bestämmer mig. Jag ska ge den där tjejen allt som jag inte fick: ett hem, en fristad.

6. Denise Jag kan inte sluta tänka på ögonen, på honom. Det är sanningen. Hur vill han ha det? I skolan har han knappt kommit fram och pratat. Aja, det har trots allt bara gått två veckor sedan han kom tillbaka, intalar jag mig själv. Kanske får vi mer tid längre fram? Eller så vill han inte ha med mig att göra, tänker jag och slänger bort täcket över kroppen.

Kylan omsluter mig. Jag hade likaväl kunnat stå under en rinnande kallvattenkran. Fy! Jag saknar sommaren, men det är åtminstone fredag.

En timme senare cyklar jag till skolan. Jag är fin idag, med svart skinnjacka, svarta jeans och vita sneakers. Har dessutom plattat håret dagen till ära. Då hör jag ett bekant smatter … Max. Jag vänder mig inte om, törs inte. Istället 55

55

sneddar han in fram framför mig på vägen så att jag tvingas väja snett till vänster. ”Är du dum, jag hade kunnat ramla omkull!” skriker jag.

Han tar av sig hjälmen. Äntligen, tänker jag och dyker ner i hans bruna ögon. ”Så du hörde inte mig komma där bakom?” säger han med glimten i ögat. Kinderna hettar. ”… eh … nej, jag var i mina egna tankar. Inte för att du vet något om det. Du är väl helt tom där inne?” svarar jag och pekar på huvudet. Han ler. ”Nästa gång kan du väl dagdrömma nån annanstans. Du är ju en trafikfara”, svarar han. Alltid svar på tal, alltid nåt att säga. Jag älskar det. Jag tvingas bita ihop för att kväva ett leende. ”Du, Denise, jag kommer förbi ikväll om det är okej?” Äntligen. ”Visst”, svarar jag lite för snabbt och nonchalant. Han sätter på sig hjälmen. ”Bra, då ses vi ikväll”, säger han och kör iväg.

7. Max Ibland önskar jag att jag hade fötts i en annan tidsepok. Förr, då hade jag och min familj varit tvungna att slita för maten på bordet åtminstone. Men nu var det verkligen inte så.

Bidragen från staten rullar in på föräldrarnas konton en gång i månaden. Vad ska man säga? Att man är trött på skiten är väl en självklarhet, det skulle vemsomhelst bli.

Men nu har jag fått nog. Så vad väntar du på? Gå bara dit.

Vad är grejen?

Jag tar sats och reser mig upp ur sängen. Jag har hela planen i huvudet. Nu gäller det bara att förklara för henne.

Jag knyter skorna, plockar upp ryggsäcken från golvet och 56

56

smyger nerför trappan. Innan jag öppnar dörren lägger jag kuvertet på hallbordet i hopp om att det ska ge lite tröst. Nu finns det ingen återvändo.

När jag kommer ut slår den kalla friska vinden mig i ansiktet. Jag tar några snabba steg nerför altanen. Det måste gå snabbt nu. Den gamla mercan står på gården, handtaget på bagageluckan är nästan sönderrostat, men jag får upp den med några försiktiga knyck. Jag har planerat och packat bilen i omgångar för att farsan inte ska bli misstänksam. Inte för att han använder bilen, körkortet blev tydligen indraget för två månader sedan. Jag sätter mig i bilen och ställer in backspegeln, backar ut, och ser aldrig mer tillbaka.

När jag kommer fram till hennes kvarter parkerar jag en bit från deras hus. Vill inte dra till mig onödig uppmärksamhet. Sedan promenerar jag några hundra meter och ringer på dörren. Hon öppnar. Föräldrarna syns inte till. Hon ser att jag undrar. ”Dom är på middag hos grannarna om du undrar” säger hon. ”Vill du komma in?” Ibland är det som att hon kan läsa mina tankar. ”Nej det går bra här ute”, säger jag, fast jag är lockad av huset. Undrar om det fortfarande ser likadant ut. Minnena sköljer över mig när jag ser in i huset, tar mig tillbaka till en tid av så mycket glädje. Glädjen över att få komma hit och leka, äta lagad mat, men plågan över att man när som helst skulle tvingas bort, tillbaka till verkligheten med frånvarande föräldrar och ett taskigt hem. Jag minns mycket väl den där känslan, lycka och oro på samma gång, aldrig trygg.

Jag ryser. Vill aldrig känna så igen.

Hon tar ut en filt och stänger dörren bakom sig. ”Hur är det?” säger hon. Åh! Jag har inte tid med det här.

Jag, vi, måste härifrån innan de läser lappen därhemma. Jag 57

57

tittar på henne i månljuset. Hon är så vacker, så fin, för fin. ”Litar du på mig?” säger jag. Hon tittar bekymrat upp: ”Ja det är väl klart.” Ingen tvekan, vilken lättnad. ”Jag vill fråga dig något …”, börjar jag, ”… det är inget tvång, bara en fråga och du måste bestämma själv. Fattar du?” Hon drar filten hårdare runt kroppen, skruvar på sig. ”Okej då, berätta”, säger hon. ”Dom kommer ta henne. Dom kommer att sätta Ester i fosterhem. Dom kommer imorgon. Jag måste göra något, vinna lite mer tid…tills jag kommer på något bättre.” Hon ser inte förvånad ut, snarare ledsen. Så får jag till slut ur mig det. ”Denise, vi drar. Ska du med?”

Johanna Achtman

58

58

D

O

F

O

R

L

O

V

Ser folk i trakten komma ikapp med takten, skrämmer upp den rike mannen, diskussion om vad som är sant uppfostran försvann, behöver kriterium ibland, motsats till ett land är kanske öken och sand – träd upp i brand.

De pratar respekt djävul i mask och dräkt, tror det är coolt med pistol och checkar sina fickor, räknar värde bara genom kvinnor och siffror.

När tar de första klivet?

De ser inte att livet registrerar det du gör i arkivet käkar tomma kalorier, det är givet, tror han är mentalt stabil - är inte påläst han e keff, han e bah, kanske sär, det var spjut, nu gevär – Han kanske växte fattig!

59

59

E

Ignorerar det och tror det glider bort, har inte förstått att de såna strider du inte vinner, gör inget gott utan att någon annan lider, Hur ska det gå?

Han är snål och lämnar sår åt andra som väntar på att få men, så långt det finns tider som vi inte kan spola igenom som begränsade filmer som begränsade bilder, ett liv utan gränser är en framtid vi enkelt bränner pekar snabbt på fel i ett spel kräver att de vänder, – Va händer?

Uh! What you won’t do Do for love (do for love now) You tried everything But you don’t get love (Check it out y’all) What you won’t do Do for love (do for love now) You tried everything But you don’t get love (Uh uh)

60

60

Åka till Hawaii strand men han är pank, ser sig om i spegeln och ser en fjant, det är inte sant, vet var han bor men han dömer sig själv mest och hans skor när han kallar gruppen för bror.

Men ingen komfort eller tröst ljudlös om rösten, höjer volymen på musiken och byter attityd sen om de unga, bär drömmar de vill följa - Sluta va impulsiv som de dumma!

Bara för att du känner frustration för din vision, lägenhet och en miljon, håller dig nu lugn vi ska inte helt byta scen, håller du med att det finns problem i din sagovärld?

- han kastar sten, han är blind till allting, han vill nå toppen, sätter på sitt koppel och kedja lyder sin vilja, vad skiljer från den sida, från den sidan som kan vinna? vet hur de flesta kämpar emot kunskap och de äldsta, de kommer aldrig vara med de bästa, men det klart de kan testa, uh!

61

61

What you won’t do Do for love (do for love now) You tried everything But you don’t get love (Check it out y’all) What you won’t do Do for love (do for love now) You tried everything But you don’t get love (Uh uh) Rätta mig på svenska byter inte för att att de mest hemska är inte alltid det sämsta, skriver ord på sin skiva som om jag ska tyda en bok, han är inte klok, han e tok!

Svensk hiphop får väl droppa en tår jag vänder färgen från rött till blå, är inte en kamp om kol, yo vänta börja inte knäppa och knyta dina läppar börja inte sänka andra, du blir stämplad, utelämnad visa tålamod och vänta!

62

62

Det har hänt fel, men de inte försent för att ta ett grepp ge mer besvär om du inte lär dig att balansera känslan i själen, historia låst i buren och klockuret slår sju exakt du är inte underklass och det är inte där du satt kommer fråga om saken, vad är planen?

Jag tror du fattar att jag är tacksam för jag kan rappa tog min tid och gjorde de sakta, knappat det klart och tänker ta en annan runda – backar långsamt iväg och viker nu undan!

What you won’t do Do for love (do for love now) You tried everything But you don’t get love (there is no love) What you won’t do Do for love (do for love now) You tried everything But you don’t get love Will you just do it for love?

Ali Mohammad

63

63

K

L

A

R

L

U

F

T

Andetag i fyrkant.

Stjärnlösa fönster med neddragna persienner.

Rutor av oändliga dagar.

Dagarna som fyller kalenderns trehundrasextiofem luckor är där för att strykas.

Blombladen har blivit bruna och fallit till golvet, rummet fyllt av en smärtsam dimma.

Dimman omfamnar mig och jag försvinner bort, bort i något mörker av evig smärta.

Det talas om att behålla något hopp, hopp om att dimman ska förvandlas till klar luft.

Mina lungor fylls av den mörka dimman och andningen blir tung, så tung att armarna inte längre orkar bära.

Vid varje stjärnfall önskar jag mig dig.

Isabella Petterson

64

64

S

L

Ö

J

M

O

L

N

E

T

Jag inser det nu: Den ljusblåa, iskalla och tomma vårhimmeln en dag i mars.

Den utan ett enda moln.

Den är jag.

Jag inser det nu: Det tunna, ljusa slöjmolnet som stryker förbi på himmelen.

Det är du.

Isabella Petterson

65

65

H Ö G S T A D I E T R A G E D I

Korridorens eko Blickarna som glor Diskussion om vem som legat, vem som strulat, vem som stoppats Inget är privat Bara skitprat Och snart ska alla dra Bort från stan Vem blir kvar Syd eller väst?

Norr eller öst?

Spelar ingen roll Ingen har koll Stjärnor från stan kommer nu tillbaks Och stjärnan lyser inte Misslyckade eller normala?

Ingen har svar för enligt de flesta hade man rätt Att musiklassernas hybris har slocknat för längesen 66

66

Bort från stan Vem blir kvar Syd eller väst?

Norr eller öst?

Spelar ingen roll Ingen har koll Högstadiets tid är en tragedi Lyckas eller misslyckas Som ett lotteri Är vi en av få som har fått gå Bort från stan Vem blir kvar Syd eller väst?

Norr eller öst?

Spelar ingen roll Ingen har koll Nej, ingen har koll och ingen har nån

Madelene Stavehaug

67

67

K

Ä

R

L

E

K

=

H

A

T

Jag orkar inte ta en diskussion till Snälla jag är trött orkar inte höra din idioti Visst, det var överdrivet men spelar ingen roll För nu har mitt huvud blivit noll Månader av hemskheter så att huvudet lossnar från min kropp För jag var där Men tydligen hon med Mina sorger och förtvivlan svämmar över och jag blir kvävd av luften av dig För jag hatar dig Snälla gå ifrån mig Förlåt för vad jag säger men jag hatar dig Hatar hur du får mig att känna Men ändå står jag kvar För kärlek är lika med hat När ska jag sluta hata mig själv När ska jag sluta gråta mig till sömns Jag behöver gå men att lämna är svårt Och när du kollar på mig sådär så vilja bara stanna här 68

68

Älskling hur känns det att sova på mina tårar.

Alla ord, all skam.

Jag hoppas att min kärlek får dig att sluta. Älskling hur känns det att kolla bort och se mig gråta.

Rädslan över att jag ska gå. Finns den där?

Kan du bara se mig för den jag är.

Madelene Stavehaug

69

69

O

P

E

R

A

T

I

O

N

E

N

”Hur lång tid tror ni att det tar?”

Den viktigaste frågan. ”Högst någon halvtimme. Det är inget stort ingrepp.”

Och ändå skickade tandläkaren mig från Eskilstuna till Stockholm, tänkte jag, och påmindes om att jag skulle komma åtminstone en timme sent till middagen. ”Ska jag gå igenom processen lite snabbt och så kan vi köra igång?” ”Visst.”

Penetrationerna av tandköttet fick svetten att rinna.

T-shirten klibbade ihop med dropparna, vilket var ett mindre problem. Det hade hjärnan redan visualiserat och ryst inför, varje frukost den senaste veckan. Vad den däremot aldrig visualiserade var att min visuella förmåga till största delen skulle försvinna: skynket framför ögonen såg till det. Precis som att ljus på skyn skapar idéer om UFO:n på grund av ovissheten – var de lysande föremålen satelliter eller Venus eller något annat? – så skapade okunskapen om vad tandläkaren höll på med idéer om hur han kunde dra ut mina tänder vilket ögonblick som helst.

Hjärtat visste inte hur snabbt det egentligen borde slå.

Jag räknade hjärtslagen för att distrahera tankarna, men till slut tappade jag räkningen, störd av ett omväxlande tryck längs tandköttets vänstra och högra sida.

Bara saker med lite vassa ändar, repeterade jag som ett mantra. ”Jag behöver ge dig en större mängd bedövning inför nästa del. Om du ligger still och gapar så ska allt gå bra”, sa läkaren.

Jag gapade. Tanken på nålen som sakta flyttades närmare 70

70

och närmare tandköttet utan att jag visste när den skulle genomtränga kroppsdelen, gjorde att munnen strax stängdes igen. ”Förlåt, men det skulle vara mycket lättare om jag gjorde det här utan skynket, som med den första”, sa jag. ”Jag förstår, men det är fortfarande nödvändigt, tyvärr.”

Jag påmindes om det svaga ljuset vilket syntes genom skynket. Ljuset som ifall tygstycket försvann skulle visa sig vara en tillräckligt stark belysning för att skada mina ögon efter några minuter. ”Det är fullständigt ofarligt, det kommer kännas mindre än förra gången nu då du redan är bedövad”, sa läkaren.

Då min andning fortfarande var häftig när läkaren för andra gången skulle trycka in sprutan, så spelade jag Metallicas ”One” i huvudet, samt andra sånger från deras album ”…And Justice For All”, som jag grundligt hade memorerat under grundskoleåren.

Räkningen av hjärtslag fungerade en stund. Efter det började jag istället tänka på hur Judith och Elliot brukade skratta vid frukostbordet; deras leenden när hon lyckades övertala honom att avslöja hur skoldagen gick, och när han klarade av att säga tre positiva saker. Frukostarna på den tiden då jag fortfarande satt med, vill säga. Då jag hade en nio-till-fem arbetsdag. Om arbetstiden hade övergått till sju till arton på en enda dag, istället för lite i taget under flera månader, hade jag då sagt upp mig direkt istället? Jag var lika fångad i ingenjörsjobbet som i den här behandlingsstolen. Liknande funderingar hade dykt upp allt oftare under de senaste månaderna.

Jag försökte tänka roligare tankar, men istället dök ett annat minne upp: jag satt ensam vid middagsbordet. Från toaletten på övervåningen hördes Judiths röst: ”Säg aaaa” i 71

71

försöken att borsta tänderna på Lejla. Judith klarade uppgiften på några minuter. När jag försökte höll Lejla alltid munnen stängd.

Just nu behövde jag däremot samla mod för att hålla min egen trut öppen. Jag kände det största trycket hittills. Något föremål fördes från den bakre till den främre delen av tandköttets vänstra sida. Ljudet och de dova känselintrycken fick mig att tänka på toppen av ett knivblad som trängde genom tandköttsvävnaden.

Tack vare bedövningen skapade ingreppet nästan lika lite känselintryck som för en träpinne under täljning.

Domningen framkallade dock tvivel. Jag andades ännu hårdare: tänk om tandläkaren hade lika lite hänsyn för mina känslor som täljaren för träets? Skalpellen, snittet, det där var snittet, tänkte jag. Fan, ingen återvändo nu. Huvudet och händerna kliade av svett. ”Är bedövningen tillräcklig?” frågade läkaren. ”Aaa.” Min stämma var visserligen aningen mörkare än Lejlas, men det lät annars väldigt likt hennes lilla “aaa” innan tandborstningen. Kände hon samma motvilja för mig som jag inför tandläkaren? Var det därför hon inte gapade när jag skulle genomföra tandborstningen? Hon kände mig bättre, visst, men hur mycket bättre? ”Okej. Säg till om du behöver mer.”

Efter några minuter tog bedövningen bort alla yttre känsloförnimmelser. Bokstavligen. Så bokstavligen att jag funderade på om något instrument användes på mig överhuvudtaget.

Flera minuter gick. Inget hände.

Det som skedde sedan är en sådan händelse som man kollar tillbaka på vid frukostbordet några månader senare, innan man frågar sig en enda fråga: “Varför i all världen 72

72

gjorde jag det där?” Det är en bra fråga. Sambandet mellan den oväntade orsak och den oförutsägbara verkan som kom att revolutionera mitt liv liknade en serie uppställda dominobrickor som slutligen börjar falla, den ena över den andra, så att ägaren efteråt kan bygga en ny struktur av föremålen.

Ibland handlar frågan vid frukostbordet om varför man räddade sitt eget liv, ibland om varför man förstörde det fullständigt. I mitt fall gällde det förstnämnda.

Jag drog bort tyget från ansiktet. Rörelsens hast var beordrad av hjärtats bultningar, vilka jag genast tänkte lyda genom att rusa ut från den förbannade kliniken.

Vad jag såg fick mig att vilja skrika.

Föremålet vilket fördes mot min hals syntes visserligen otydligt, men blicken i det spetsiga ansiktet sa mig att mannen som höll det blänkande verktyget var kapabel till mord.

Jag parerade reflexmässigt. Föremålet blixtrade till i luften, när saken flög mot dörren, där den fastnade med ett välbekant fjädrande ljud. En skalpell.

Jag knuffade iväg mannen och reste mig ur tandläkarstolen. Mannen bar munskydd, men slet av det mintgröna tyget, sprang mot mig och bet tag i mitt högra öra. Jag skrek, försökte kicka honom mellan benen, och när ansträngningen misslyckades provade jag istället att flytta huvudet åt vänster, men skrek igen då hans tänder satt fastnaglade i öronmusslan.

Brosket knakade.

Han tänker verkligen bita av det, tänkte jag, och slutsatsen fick mig att famla mot redskapshållaren intill behandlingsstolen. Jag kände handtaget av ett verktyg, grep tag i det, och bad att det skulle vara till nytta när jag drog fram föremålet.

En sond. Jag tryckte in den krokliknande änden i mannens öga. Han vrålade, men svepte sitt ben runt mina och fällde 73

73

mig, innan han snabbt backade. Jag slog huvudet mot kanten av behandlingsstolen och landade på sidan. Sekunden senare omgärdade mannens svettiga fingrar min hals.

De tryckte.

Han släpade mig från behandlingsstolen. Någon sekund senare kände jag hans knä trycka ned mitt högra ben, medan min arm på samma sida slöts av ett järngrepp. Just när jag insåg att min vänstra sida var fri att göra motstånd så tryckte hans andra ben ned även resten av kroppen mot golvet, vilket fullbordade det jävliga scenariot: det var en fullständig immobilisering.

Jag gjorde upprepade försök att lyfta än den ena, än den andra kroppsdelen. Mannens ansikte, vilket blev allt mer skrämmande på grund av ett stängt öga vilket sonden tidigare penetrerade, stirrade stint på mig. Det var som när en fluga slog i fönstret, om och om igen, i hopp om att ta sig ut i friheten. Sen plötsligt – pang! – var flugsmällan där.

Nu ska jag smällas, tänkte jag. Smällas med ett bistert och enögt ansikte framför mig. Efter en enda lång hård dag, som i själva verket var en följd av hårda dagar med arbete från en kran 100 meter upp i luften. Mitt jobb som ingenjör hade ju redan inneburit en massa tid uppe i det blå, med radiokommunikation. Om radion byttes ut mot en konversation, som efter några år möjligtvis kunde bli ett skratt med Gud, så kanske det faktiskt var bättre att få uppleva himmelriket och bli smälld, mosad som en fluga, en våt fläck mot fönstret.

Sedan dök Judith upp, under kvällsargumentationen som hon alltid avslutade på samma sätt: ”Arnold, du tänker så mycket på om du skulle lyckas eller inte om du byter karriär, och då du gör det så känner jag att jag mår dåligt, för jag tror att du skulle lyckas mycket bättre än vad du gör nu.”

74

74

Det var som när den dämda älven forsar genom kraftverkets turbiner. Vattenkraftverket, mitt hjärta, började pumpa hårdare och hjärnan som då tänkte klarare, registrerade känslan av en tand som flyttades runt i käften, över tungan och fram mot läpparna.

Jag siktade noga och spottade.

Tanden träffade mannens fungerande öga. Han släppte taget om min hals och backade. Jag var beredd på att han skulle springa rakt mot mig ännu en gång, men istället började han fumla medan han vinglande gick framåt. Just när jag insåg att mannen hade blivit blind så snubblade han och föll. Ett knakande ljud hördes då skallen slog i marmorgolvet.

Jag sprang ut i korridoren mot väntrummet där jag hade suttit för kanske 20 minuter sedan. De väntande patienterna och kvinnan bakom receptionsdisken stirrade på mig. Jag kastade mig ut genom ytterdörren, in i hissen strax intill och tryckte på den gröna knappen: våning 1.

Jag sjönk ner mot hissväggen. Min andning var häftigare än någonsin, inte bara på grund av händelsen som jag nyss upplevt, utan även till följd av det som jag nu visste skulle komma. För då jag satt där med hissens hummande som den enda distraktionen, så kunde jag inte annat än att acceptera mina tankar.

Reflektionerna var av den där särarten som uppenbarar sig ibland, funderingar vilka människor normalt tränger bort genom att fortsätta kontemplera över något lättare, mer oväsentligt, som hur man skulle skriva klart den där rapporten på kontoret eller om man kanske skulle unna sig någon timme av Youtube-tittande då man kom hem. För mig var en sådan distraktion omöjlig. Carl Jung sa något i stil med att människor borde konfrontera sitt inre mörker.

75

75

Jag upplevde motsatsen: mörkret konfronterade mig. ”Men fan, vill du verkligen hem i alla fall? Vill du hem så att ni kan fortsätta skrika åt varandra en natt till, är det det du önskar dig nu? Ja ja, du överlevde någon galen jäkla tandläkare som attackerade dig, men är du ens värd det? Är du verkligen ens värd det?” Min inre kritiker fortsatte sin serie obarmhärtiga attacker. Jag kände mig som Frankenstein, i och med att jag för varje bråk med Judith hade byggt ett monster, som nu slet loss skaparens kroppsdelar. Jag tänkte tillbaka på alla kvällsbråken. Fejderna vilka alltid handlade om varför vi träffades så lite och anledningar till att jag behövde spendera mer tid med ”barnen som fortfarande bryr sig om dig, tro det eller ej”.

Tanken på konflikterna fick tårarna att rinna. ”Pling!” Hissen stannade, och dörren for upp. Ingen stod utanför. Jag visste att det här var ett sällsynt tillfälle, ett ögonblick mellan fantasi och verklighet, där tankarna som under hela dagen följt ett sävligt längdskidspår plötsligt störtade ner för en backe och åkte utför, offpist.

Jag tog upp mobilen, och tryckte på numret näst högst upp på kontaktlistan. Det tog någon sekund. ”Hej Arnold! Förlåt, jag har lite kort om tid just nu, så om det inte är något brådskande …” ”Nej, inte förutom att jag säger upp mig!”

Jag lade på och tryckte på numret högst upp på listan.

Hon svarade på andra pipet. ”Hej Arnold.” ”Hej. Det är klart. Operationen alltså.” ”Jaha, ja då höll de ju dig inte kvar för länge i alla fall. Men du, du låter fortfarande nervös, är allt verkligen som det ska?” ”Alltså egentligen hände en sak som inte precis var planerad. Faktiskt en väldigt udda sak. Jag skulle behöva förklara 76

76

den för dig hemma istället för över telefon, men jag ville egentligen bara ringa för att säga en sak.” ”Jaha, och vad är det?” ”Jag har sagt upp mig. Jag ville bara säga det så att du vet att allt kommer att ordna sig. Jag älskar dig.” ”Arnold, jag …” Hon snyftade några gånger. ”Jag med.”

Jag lade på och gick ut från hissen. Jag gick genom en lång korridor med lägenheter till höger och vänster med blicken fäst på ljuset från den stora glasrutan i porten, långt därframme.

Jag steg ut. En gräsmatta med en gång av sjöstensplattor ledde till parkeringen med min Peugeot. Bakom bilen, en väg och flera lägenhetskomplex. Men det var gräset som fångade min uppmärksamhet. Trots att solen sken var stråna blöta av det tidigare regnet. Det torkar, tänkte jag. Världen har väl en tendens att ställa saker till rätta, ibland på ett fint, ibland på ett fult sätt. Gräset torkar, medan vattenångan far uppåt och bildar de nödvändiga molnen, medan någon finner ett lik på en tandläkarmottagning och ringer numret han måste ringa, medan Judiths glädjetårar av nödvändighet torkar, medan någonting oundvikligt också händer mig.

Vad? Efter en kort eftertanke såg jag på nytt dominobrickorna uppställda i böljande linjer mot ett tydligt slutmål: Jag skulle bli föräldern som Lejla ville öppna munnen för under tandborstningen.

Oskar Lindh

77

77

V Å

R

T

I

D

H

Ä

R

Grenen protesterar under min vikt men ger inte vika. Jag landar med en duns på marken och hukar snabbt för att inte fångas av ljuset från köksfönstret. Mamma och pappa säger att det är farligt att vara ute nu när alla är förvirrade, speciellt på kvällen. Jag är inte rädd för att de ska komma på mig.

Vad ska de göra? Ge mig utegångsförbud? Vad fan tjänar det till när man ändå ska dö snart? Spärra mitt bankkort? Jag behöver inga pengar, snart kommer det ändå inte finnas någonting att köpa. Det kommer inte finnas någonting.

Jag minns exakt var jag befann mig när beskedet kom.

Jag satt i soffan och filade på en svenskatext. Pappa satt bredvid med näsan i tidningen medan han väntade på att nyheterna skulle börja. Plötsligt slog teven om från det tecknade barnprogrammet till nyheterna. Pappa tittade förvånat på armbandsuret. ”Extrasändning?” mumlade han för sig själv.

Nyhetsankaret började babbla. Först förstod jag inte vad han pratade om, orden kom för tätt. Den välkammade mannen i rutan hade tappat sin lugna fasad. Uppsynen kunde bara beskrivas med tre ord: helt jävla vettskrämd. Jag uppfattade endast enstaka ord. ”… fullständig katastrof … så pass nära att forskarna befarar …”

Tidningen föll ur pappas händer. Han reste sig upp och lämnade rummet utan ett ord.

Jag har nästan vant mig vid faktumet nu. Att den snart är här. Jag står likgiltig inför tanken. Kanske har den förblindande rädslan jag kände i början helt förstört min förmåga att känna känslor. Greta är för liten för att riktigt förstå. Jag 78

78

låtsas som att problemet inte är så stort när vi pratar. Det är sånt en storasyster gör. Man skyddar sina småsyskon mot alla världens hemskheter. Samtidigt skyddar det mig, skyddar mig från att bli galen.

Men ibland kommer ju tankarna ändå. Kommer det att gå snabbt? Gör det ont? Hur ser det ut efteråt, när allt är över och inget kvar?

Gruset krasar under mina gympaskor när jag går längs gatan. I de större städerna blev det kaos direkt. Folk släppte alla spärrar. Bankrån, plundringar och mordbränder. Äta eller ätas. I min stad blev det bara konstigt tyst. Nästan alla åkte iväg, till en finare plats eller till nån de behövde träffa en sista gång. Ärligt talat hade jag också gjort det om jag kunde välja.

Jag fingrar på mobilen som fortfarande ligger i jackfickan, plötsligt förvandlad till en värdelös metallbit. Jag vet inte om det var på grund av den, eller om något annat gick snett, men mobilnätet slogs ut totalt. Folk har sökt sig tillbaka till det enda som fungerar, telefonkiosker, fasta telefoner och annan gammal teknik.

Så här på kvällen är varje telefonkiosk upptagen. Jag passerar en efter en, med avskavd rödfärg och smutsiga rutor. Jag skymtar en man där inne. Svetten från pannan fuktar hans tunna hår. Han har luren mot örat, verkar vänta på att någon i andra änden ska svara. ”Hallå? Ja, det är jag.” Han kliar sig i nacken och riktar blicken ner mot skorna. ”Jag … skulle jag kunna få prata med henne? Är hon där?”

Alla ringer. De ringer de där numren som sitter inpräntade i huvudet. Alla säger samma sak, fast på olika sätt. Det är bara så sjukt att det måste gå så långt innan folk vågar.

Vågar berätta vad de faktiskt känner. Vågar känna.

79

79

Forskarna säger att de har en lösning. De låter äckligt positiva, måste göra det även om de inte tror på lösningen.

Annars skulle folk släppa spärrarna helt, mer än vad de redan har gjort. Vetenskapsmännen snackar om ny teknik, något digitalt, robotar ska göra det. Ingen fattar hur det ska gå till. Vi andra bara väntar på vad som ska hända. Imorgon är dagen med stort D. Funkar inte lösningen då får vi inte se solen gå ner igen.

Jag stannar vid nästa telefonkiosk. En kvinna står där inne, säger något mellan sammanbitna tänder. Hon kniper ihop ögonen som om hon skulle kunna stänga tårkanalerna.

Men det bara rinner. Hon fullkomligt dränker telefonkiosken innan hon äntligen hänger luren på klykan med darrande händer och öppnar den gnisslande dörren. Hon drar lite på mungipan, säger utan ord ”förlåt, du borde inte fått se den sidan av mig, jag ber om ursäkt”. Jag nickar och slinker in.

Det känns som att väggarna trycker sig närmare och närmare. Jag vill kasta upp dörren och springa därifrån, känna den kalla luften omsluta mig så att jag kan få andas igen. Istället sträcker jag fram handen och plockar upp luren, lägger i mynt och slår numret. Inget stoppar mig nu. Men jag vet inte hur jag ska göra det. De otaliga nätter jag har stått precis här och försökt slå numret. Något stoppar mig alltid i sista sekunden. ”Det här är din sista chans”, viskar jag.

Jag trycker ner den sista siffran i numret och vet: nu finns ingen återvändo. Jag väntar på att signalerna ska gå fram och tittar på reflektionen i glasrutan. Flickan som tittar tillbaka ser skrämd ut. Det är något med hennes uppspärrade ögon. Hon är inte rädd för att det ska vara tomt eller tuta upptaget på andra sidan. Det som skrämmer henne är att någon faktiskt ska svara.

80

80

”Hallå?” Hela min kropp stelnar till. Jag öppnar munnen och formar läpparna till orden som jag vill uttala, men inga ljud kommer ut. ”Hallå, någon där?” ”Max.” ”Alicia?” ”Jag … jag vill bara säga att …” Det börjar bli jobbigt att andas och orden kommer i stötar. ”Jag ville bara säga att jag inte menade det jag sa och att det inte var meningen att det skulle bli så här.”

Det blir tyst i andra änden. Jag måste påminna mig själv om att andas. Ut-in, ut-in. Ändå trycker sig en klump från magen, uppåt, och fastnar i halsen.

Vi hade haft ett löjligt gräl, ett sånt där bråk som känns allvarligt i stunden, som slutar med att man skriker ”fuck off då!” och går åt varsitt håll. Sånt brukar ju lösa sig. Men sen kom nyheten, Max familj drog och vi har inte träffats sen dess. Min mormor sa alltid att man skulle tala med människor på ett sånt sätt att om det var det sista man någonsin sa till dem så skulle man kunna leva med det. Jag kunde inte leva med mitt sista ”fuck off”. ”Är du kvar?” viskar jag. ”Ja”, svarar han och det blir tyst igen. Det enda som hörs i telefonkiosken är min ansträngda andhämtning. ”Gråter du?”

Jag skakar på huvudet men inser att Max inte kan se mig. ”Kanske.” ”Jag förlåter dig.” När jag inte svarar någonting fortsätter han: ”Du är min bästa vän, det är klart att jag förlåter dig, din idiot.” ”Är det bara för att det snart är slut?” Någonting sprider sig i hela min kropp och jag vet inte om det är lättnad för att 81

81

Max inte hatar mig eller för att det här kanske är vårt sista hej då. ”Det är inte slut. Vi kommer att vakna imorgon. Allt kommer vara precis som vanligt.” Jag vill tro på hans ord men kan inte. En obehaglig värme som får hela min kropp att darra fortsätter att infektera mig. Allting är så orättvist, att det är vi som ska dö och att jag inte kan göra någonting åt det.

När jag kliver ur telefonkiosken slår den kyliga luften emot mig. Vanligtvis skulle jag börja gå hemåt nu. Det är alldeles för sent att vara ute, till och med för mig. Men istället söker sig min blick upp mot himlen och dröjer sig kvar där. Just nu är den mörk och stjärnklar. Inte ett moln syns.

Max hade gång på gång sagt att allting skulle lösa sig. Att han skulle återvända hem imorgon när allt var över. Han hade inte lagt på förens han var säker på att jag var okej, men med tanke på omständigheterna vet jag inte om jag någonsin blir helt okej.

Om mindre än 24 timmar kommer asteroiden att tränga genom jordens atmosfär och inte lämna något kvar. Om vi inte lyckas lösa problemet. Jag stirrar ut i mörkret och det enda jag kan tänka är om det fortfarande kommer se ut så här imorgon vid samma tid, eller om allt då är borta.

Kerstin Hillebäck

82

82

V

I

S

A

M

I

D

S

V O

I M

D M

A

R

T

I

D

Allt började när Ada en tidig morgon några dagar före midsommar hittade ett gulnat kuvert i brevlådan. I kuvertet låg en lapp där någon skrivit med snirkliga bokstäver: ”Till Ada! Välkommen att fira midsommar med oss.

Kram från Stina och Lina.”

Egentligen var det inget konstigt med det. Ada hade firat midsommar med sina två sommarkompisar, tvillingsystrarna Stina och Lina, så länge hon kunde minnas. De årliga inbjudningskorten var en kär tradition som brukade göra henne glad. Men det här var inget färgglatt vykort som de tidigare somrarna. Framför henne låg ett gulnat kuvert. En underlig, lite unken doft letade sig ur det. Det luktade gammalt och ruttet, som i ett instängt förråd. Hon rynkade på näsan. En kall ilning letade sig ner längs ryggraden. Ada huttrade till och la kuvertet längst in i byrån, men doften fyllde fortfarande hela rummet. Hon var tvungen att slänga kuvertet i soporna.

När Ada vaknade på midsommaraftons morgon kände hon doften igen. På köksbordet låg kuvertet. Märkligt. Hon hade ju slängt kuvertet för flera dagar sedan. Det borde ligga hopskrynklat i soptunnan vid det här laget. Det verkade som om någon verkligen ville försäkra sig om att Ada inte skulle missa midsommarfirandet med Stina och Lina.

På eftermiddagen cyklade Ada längs grusvägen mot sommarstugeområdet. När Stina och Lina var små hade de bott där om somrarna med sin farmor. Nu var farmodern 83

83

död sedan några år tillbaka, men stugan stod kvar och tvillingsystrarna hade fortsatt spendera somrarna där.

Den varma sommarvinden fick Adas klänning att bölja över kroppen där hon cyklade med snabba tag. I cykelkorgen låg ett knippe olvon till midsommarkransarna som de skulle göra tillsammans. Ada lyckades nästan glömma bort det märkliga kuvertet. Hon cyklade förbi ängar fyllda av blomster och hagar med betande kor.

När hon närmade sig stugan såg hon någon på farstukvisten. Ada klev av cykeln och gick sakta in genom grinden.

Det var Lina. Hon stod där alldeles stilla och stirrade rakt ut i tomma intet med en skugga över ansiktet som gjorde att ögonen inte gick att urskilja. Hon såg annorlunda ut. Nästan spöklik. Ada kände hjärtat bulta hårt i bröstet. ”Hallå, Lina?” sa Ada försiktigt. Lina ryckte till och såg förvånat mot Ada. ”Men hej! Vad gör du här?” ”Vi ska fira midsommar tillsammans”, sa Ada. “Har du glömt bort det?” ”Ja, just det! Det är ju midsommar idag”, sa Lina. “Följ med in.”

Ada ställde cykeln mot den mossgröna husväggen, tog upp buketten med olvon ur cykelkorgen och gick efter Lina.

Hon la märke till att skylten med stugans namn “Mosslunda” hängde på sned men hann inte fråga om det innan Stina kom ut från köket med ett förkläde runt midjan. Stina såg glad ut. ”Hej Ada! Vad kul att du är här! Vi kan väl börja med kransarna direkt? Gå ut på altanen ni, jag ska bara ta ut kakan ur ugnen.”

Ada la blommorna på det rangliga bordet och satte sig mittemot Lina. Skönt. Nu kändes hon som sitt vanliga jag igen.

84

84

”Vi var vid badplatsen igår och jag såg en så snygg kille.

Jag tror att han bor där borta vid skolan du vet?”, sa Lina. ”Hallå, lyssnar du eller? Du ser helt borta ut!”

Ada ruskade på huvudet. ”Förlåt, vad sa du? Jag var inne i mina egna tankar.”

Lina upprepade vad hon sagt men Ada hade svårt att ta in hennes ord. Hon funderade på varför Lina stått som förstelnad ute på farstukvisten. Det hade känts obehagligt. Och visst luktade det konstigt? Stugan luktade som kuvertet.

Unket, som om ingen hade vädrat ur på åratal. Det stack i näsan. Tidigare hade det alltid varit så mysigt här, tänkte Ada. Det brukade dofta av nybakta bullar som Stina och Linas farmor hade bakat. Allt hade känts ombonat och trevligt. Nu var hela stugans själ som försvunnen. Allt hade blivit lite gråare.

Stina kom ut på altanen med en korg. Däri låg saxar, tråd och andra smågrejer som kunde behövas till midsommarkransarna. De gjorde små buketter av olvon och lindade ihop varsin krans. ”Minns ni när vi gjorde kransar med farmor?” frågade Stina och fick något sorgset i blicken. ”Ja, utan henne tror jag aldrig att jag hade lärt mig hur man gör”, nickade Ada. Hon tänkte tillbaka på alla somrar hon spenderat med Stina och Lina. Första gången de träffades var hon sju och tvillingsystrarna sex år. De hade lekt tillsammans vid badplatsen och efter det varit oskiljaktiga under somrarna. ”Tänk att det redan har gått över två år sedan hon dog”, suckade Stina. ”Tur att ni har stugan kvar”, sa Ada. “Det blir som ett minne tänker jag.” ”Ja, eller om det är stugan som har oss.”

85

85

Ada stelnade till. Hon vände sig mot Lina. ”Vad sa du?” ”Äsch! Hon menade bara att det är så mycket jobb med en gammal stuga”, sa Stina och ryckte på axlarna. Hon satte sin färdiga midsommarkrans på huvudet. ”Vad tycks?” ”Fin!”, utbrast Lina. “Ska vi spela krocket innan vi äter?”

Stina och Lina började sätta upp krocketbanan. ”Kan du hämta mina solglasögon?” sa Lina. “De ligger på byrån i hallen!”

Ada gick in. Under solglasögonen låg en tidning uppslagen. Ögonen fastnade på en rubrik: “Ung kvinna hittad död på midsommardagen.” Ada läste vidare i notisen. ”En 20-årig kvinna hittades död i skogen vid Svartrama damm på midsommardagen. Kroppen hade inga skador och dödsorsaken har ännu inte fastställts. Kvinnan hade firat midsommar i närheten och hittades i skogen av en boende i området. Det verkar som att den unga kvinnan varit ute och plockat blommor och att döden kom plötsligt. När hon hittades hade hon en bukett blommor i handen.”

Vad hemskt, tänkte Ada. En tjej i hennes egen ålder hade alltså dött här i närheten. När kunde det ha skett? Hon hade inte hört talas om händelsen. Ada rös, plockade med sig solglasögonen och gick ut. ”Där är du ju! sa Lina “Vad länge du var borta!”

Ada tänkte fråga om tidningsklippet, men hann inte. ”Du börjar!” sa Stina och räckte fram en krocketklubba.

Adas händer skakade när hon skulle slå sitt första slag.

Tankarna malde. Doften. Den döda flickan. Den sneda skylten. Nej, nu fick hon lov att tänka på krocketspelet istället.

Det blev en jämn match och Stina vann.

De hjälptes åt att duka bordet på altanen. Det vattnades i 86

86

munnen när Ada såg faten med lax, potatis, köttbullar och sill. Under middagen kändes det som det alltid brukade göra när Ada var med Stina och Lina. De skrattade, skojade och sjöng sånger från när de var små. Stina och Lina satt bredvid varandra med sina kransar av olvon som passade bra till deras linblonda hårfärg. Solen höll på att gå ner bakom sommarstugan och himlen hade färgats i röda toner.

Ada kände hur mobilen vibrerade i klänningsfickan. På skärmen syntes ett meddelande från ett nummer Ada inte kände igen. Hon klickade upp texten: ”I natt ska du somna vid Svartrama damm. Där natten och mossan är len”. ”Titta, vilket konstigt meddelande jag fått!”

Stina och Lina böjde sig fram över bordet och läste på mobilen Ada sträckte fram. ”Vem kan ha skickat det? Vad betyder det att jag ska somna där natten och mossan är len?” ”Äh, det är nog bara någon som skojar”, sa Lina. “Ska vi fortsätta med midsommartraditionerna nu? Vi måste ju plocka sju sorters blommor att lägga under huvudkudden!” ”Och kom ihåg: inte ett ljud!” sa Stina. ”Midsommarnattens tystnad får inte brytas.” Ada nickade och log. Jo, nog mindes hon reglerna.

Kvällskylan kom krypande. Ada drog på sig en stickad tröja över sommarklänningen. De gick tysta iväg längs vägen som ledde mot skogen. Det enda som hördes var deras steg i gruset. Då och då stannade de vid vägkanten för att plocka en blomma.

Snart hade Ada en bukett med hundkex, förgätmigej, prästkrage, käringtand, mormors glasögon och rödklöver.

Bara en blomma saknades. Inne bland träden i skogen såg hon att det växte midsommarblomster. Ada vek av från 87

87

vägen, in i mörkret. Hon kände hur fötterna sjönk ner i den mjuka mossan. Just när hon skulle sträcka sig efter midsommarblomstren hördes ett prassel bakom ryggen. Ada vände sig om och såg två skepnader mellan träden. Hade Stina och Lina följt efter henne in i skogen? Visst var det väl de? Det var så svårt att se i mörkret. Ada försökte säga något, men de två skuggorna lyfte pekfingrarna mot munnen. Midsommarnattens tystnad, tänkte Ada. Hon stapplade tillbaka, ut mot vägen. Allt snurrade i huvudet: granarna, sommarhimlen, blomstren. Hon stannade upp, tog ett par djupa andetag. Luften var unken, rutten. Benen vek sig. Ada föll ner i mossan och allt blev svart.

Agnes Lindholm

88

88

J A G

Ä R

I N T E

J A G

Ä R

D Ö D

S J U K ,

Jag vet att det är hemskt att skämta om en begravning, men ingen av oss tänker sluta. Kistan vid våra fötter hånar våra leenden, som om den vill få oss att gråta genom hot.

Varför skulle vi? Hon har aldrig gråtit för oss. Kanni knuffar till mig med armbågen och nickar mot blombuketten på kistans lock. Den enorma buketten överflödar med vita liljor och nejlikor, stora gröna blad och röda rosor. Jag bryr mig inte om att hindra grimasen som smyger fram över mitt ansikte. Jag hör min systers viskande stämma. ”Det förvånar mig inte att hon la ner hela arvet på fula blombuketter.” Jag ser på Kanni i ögonvrån, möter hennes glittrande blick. ”Det förvånar dock mig att hon gav oss välsignelsen av att ha en stängd kista.” ”Hon kanske ville bli sonad i sista ögonblicket.” ”Ha, om det varit så hade hon inte valt de dekorationer hon gjort.” Kanni ler smått, men inte mindre roat för det. Jag ser på de pompösa rosorna, granskar de små bruna linjerna i kistans trä, står stilla utan att andas. Efter några ögonblick tvingar elden i mina lungor mig att öppna munnen och ta in ett djupt andetag.

Jag lever fortfarande.

För en vecka sedan hade jag kunnat stått där i flera timmar. År, om jag så ville. Jag behövde ingen luft i mina lungor för att tänka, se eller gå. Nu är det något som är livsviktigt. Jag harklar mig. ”Jag ska bara gå till toaletten en stund. Vi kanske kan 89

89

hitta något bord med snacks sen? Jag är utsvulten.” Kanni nickar till svar och jag är tacksam att hon inte håller mig kvar. Jag ger ett sista mentalt avsked till allrakäraste mormor; en av de stackars människor som föll offer för de hemska odöda döda.

Dra åt helvete.

Det luktar inte äckligt på toaletten, men ett sorts töcken omger mig, manar min magsäck att få upp det lilla som finns där. Gröna fläckar har spritt sig över det ljusgula plastgolvet. De glor tillbaka på mig som förvridna ögon.

Jag suckar innan tablettasken hinner träffa marken. När jag tar upp den är jag försiktig, rör mig långsamt. Jag har haft det problemet sedan jag blev frisk. Mitt grepp lossnar då och då, som om muskler och nerver glömmer bort att de faktiskt lever, att de ska kunna användas när jag behöver dem. Jag förstår dem. Jag glömmer också ibland.

De hittade botemedlet ingen trott de skulle kunna hitta.

De räddade världen. Ingen kunde tro att problemen som uppstod efter katastrofen skulle vara större än själva katastrofen. Alla blev friska. Även jag.

Spegeln framför mig har en spricka som delar mitt ansikte i två. Jag slår hastigt ner blicken och låter ögonen fastna vid handfatets gulaktiga porslin. Utan att se upp sväljer jag en huvudvärkstablett. Det är konstigt, hur jag kunde stå i timmar i sträck när jag var smittad och bara stirra på min bleka, nästan gråa hud. Ögonen, som en gång var bruna, var då bara suddiga. Döda. Som fiskögon stirrade de tillbaka på mig. Hur kunde jag klara av att se på mina urholkade kinder och flagnande hud, med hårtestar hängande över axlarna, men inte min bara, friska skalle eller min levande 90

90

hy? Kanske för att jag vet att om jag ser in i mina egna ögon så kommer jag fortfarande att se en förstörd människa. Inte som förut, inte sjuk, utan död. Det är teorin mitt sjuka sinne skapat under nätterna jag legat sömnlös när jag egentligen behövde sova. Perioden då jag var sjuk var perioden som dödade mig, även om jag blev botad efteråt.

Trappan upp till begravningsrummet verkar längre än den var när jag gick ner. Jag är van vid att röra mig sakta och mina – som av ett under inte helt borttynade – benmuskler tycker inte om när det går uppför. Jag vet inte ens om min kropp skulle klara av att röra sig snabbt upp för trappan även om jag ville efter en så lång tid av sakta lunkande. Att springa kommer inte ens på tal.

Den unkna källarluften i trappuppgången lämnar plats åt en fläkt av frisk luft när jag kommer till rätt våning. Någon måste ha öppnat ytterdörren. En kall kåre klättrar upp längs ryggraden och jag drar ner mössan ytterligare över öronen.

Jag har fortfarande inte vant mig vid att vara varmare än min omgivning. Luft, golv, täcken, människor: allt är så kallt. Jag har svårt att tänka mig att allt var så här kallt innan jag blev sjuk. Jag säger sjuk, inte död. Döda blev vi först då vi kom tillbaka till världen. Vi var inte lik, och även om allt var nerdämpat – våra sinnen, känslor och mentala förmågor – hade vi fortfarande lite kvar av den person vi var tidigare.

Fast inte ens jag kan övertala någon om att vi var desamma.

Det var vi inte. Vi var människor som blev sjuka. Efter det var vi fiender. Ett hot mot mänskligheten.

Som om vi inte längre var en del av den.

Dämpade röster blir till ett surr i skallen så fort jag kliver in i det till begravningen hyrda rummet. Med nedböjt huvud och samma utsträckta, långsamma steg som alltid tar jag mig fram genom folkmassan. Två tanter jag inte tidigare sett 91

91

står i ett hörn och viskar med varandra. De måste vara några av mormors gamla väninnor. I ögonvrån ser jag hur de sneglar åt mitt håll; en av dem vänder till och med på huvudet en aning. Mössan som täcker mitt huvud är inte nog för att gömma min kala hjässa.

Jag skulle ha tyckt synd om de rara tanterna, om det inte vore för det enkla faktum att de inte bryr sig ett skit om någon annan än sig själva. Eller ja, i alla fall inte om oss.

Precis som mormor såg de alla stackars döda och skadade personer. Men när vi väl blev smittade? Då var vi inget att gråta över längre.

Vi är fortfarande fienden i deras ögon. Vi är landsförrädare, fiktiva monster döpta efter dåliga teveserier – Zombier. Skulle jag tro att de ångrat sina giftiga blickar nu när de erkänt att jag finns? Knappast. Vi var självklart de onda, eftersom vi stred när de gjorde sitt bästa för att förinta oss. Vi var bättre på att överleva än de, för att våra kroppar vägrade förstå när vi borde vara skadade och kanske till och med dö. Våra överlevnadsinstinkter var i en mening så gott som noll – parasiterna brydde sig sällan ifall deras värdkropp dog, de kunde ju så lätt hitta en annan – men ändå höll sig våra kroppar envist stående, utan egentligt skäl.

Tanterna påminner mig om mormor, om det ängsliga äcklet som ständigt omgav henne som en hinna, täckte för hennes syn på världen. Hon föraktade sin dotter men vägrade lämna henne ifred. Hon såg mig som ett problem som måste lösas. Det är ett outforskat argument bland de friska djävla snobbarna, det här med att de själva inte är oskyldiga. ”Vi beklagar, som sagt, hur du har fått genomgå allt detta ensam, utan någon att vända dig till. Det måste ha varit svårt, jag tror vi alla kan vara överens om …” Jag stannar 92

92

två meter ifrån Kanni, som lyssnar till prästens ord om sorg och att ”hitta vägen mot livet igen”. Hans ord, som jag inte brukar fastna vid, tränger sig nu in i min hjärna och sätter sig på en särskild hylla därinne, gjord endast för tankar som denna. Jag vet att Kanni har fått gå igenom allt detta ensam, och då menar jag inte mormors död, till skillnad från prästen, utan alla dessa dunkla fyra år.

Jag var en av de första som insjuknade. Sakkunniga hade väntat sig att något liknande skulle kunna hända, men ingen vanlig person kunde ha vetat. Därför visste man inte vad man skulle göra när smittan först bröt ut. Spridningen fortsatte. Efter ett tag bestämde allmänheten att den bästa lösningen var simpel: de skulle slakta oss som lamm. Parasiternas fäste gjorde att våra kroppar inte hade någon gräns.

Våra hjärnor stoppade oss inte från att förstöra – oss själva, för det mesta. Våra kroppar, som inte var döda, kunde dö.

Våra kroppar, som var levande, kunde inte leva. Limbo, skulle väl prästen kalla det?

För fyra år sedan levde jag med mina mammor, min lillasyster och min storebror. Jag visste inte vad som hänt med våra föräldrar innan Kanni berättade det för mig.

Försvunna, sade hon. Nämnde ingenting om att de kunde vara döda.

Jag visste att Letaa hade försvunnit. Jag såg honom ena dagen och inte den nästa. Genom min nedtonade syn var hela världen grumlig, som den brukade vara då jag var sjuk.

Men hans fötter var skarpa, av någon anledning, när han trampade i full fart nerför gatan där jag sist såg honom. Jag var sjuk och hade gömt mig i huset bredvid vårt, som då hade stått tomt i några månader. Jag ville se min familj, även om jag inte riktigt själv förstod varför jag envisades med något så hopplöst som att hoppas. Jag visste att tvärgatan där 93

93

Letaa cyklade in var erövrad, beslagtagen av andra som jag.

Jag sade ingenting till Kanni, inte ens efter att ha blivit en frisk. Det är trevligare för henne att leva i tron att han kanske lever. ”Hanha!” Kannis leende är för stort, hennes ögonbryn för oroade. Hon är yngre än jag och ändå ser hon så gammal ut. Sättet hon går på, suckar, skakar på huvudet. Hon har levt ett så mycket längre liv än jag. Omgiven av död på ett annat sätt. Jag var en del av den mörka världen. Hon var en del av ljuset, tvungen att bevittna hur det mörka svalde det ljusa helt. Hon gick under i sin omgivning. Jag var redan en del av min.

Prästen ler ett artigt, om inte ännu falskare, leende än min syster. Hans honungslena stämma ger mig rysningar på samma sätt som den gjorde när jag var ett barn. ”Goddag, miss Westbay. Vad trevligt att se dig igen, det var ett tag sedan sist.”

Jag nickar stelt till svar och ser ner på golvet. Vänligheten i prästens röst maskerar inte tonen av äckel som gömmer sig därunder. Vi botade var som vi var med mening. Vi blev straffade av en högre makt och vågade skylla ifrån oss. Som om jag kan känna doften av hans avsmak rynkar jag näsan utan att jag först märker det. Ser snabbt åt sidan. Tvivlet kommer som en stank jag inte kan ignorera, sätter sig runt halsen likt ett illa förklätt stryptag. Jag kan inte låta bli att tänka att deras konversation kanske varit relativt trevlig innan jag blev en del av den. Kanske kan prästen vara till hjälp för Kanni i alla fall. Är det bara jag som tycker illa om honom? Tycker Kanni om honom, känner hon att han kan hjälpa henne? Hon kanske till och med ser honom som en förälder … Mamma och Ma har varit borta ett tag, hon har varit ensam … Helt ensam.

94

94

Jag sväljer hårt innan jag ursäktar mig och går mot närmaste bord där maten står framdukad. Kanni slänger en oroad blick i min riktning innan hon åter vänder sig mot prästen, som fortsatt sin monolog. Frustrerad trycker jag ner händerna i jackfickorna. Jag är utsvulten. ”Hanha. Hur är det, egentligen?” Kanni lägger huvudet på sned. Jag rycker på axlarna och tar samtidigt upp en tablett ur asken, stolt över att lyckas göra båda rörelserna på samma gång. Min lillasyster suckar uppgivet och jag slås återigen av känslan av att hon är den gamla, den som levt ett längre liv än jag. Jag sväljer tabletten och slår ner blicken, stirrar på våra skoklädda fötter mot det polerade trägolvet. Med en svårfattlig iver börjar Kanni prata om alla kläderna vi har hemma som tillhört våra mammor och Letaa som vi måste ge ett nytt hem så snart som möjligt.

Då och då går ett par okända skor förbi, bärandes på moppar eller fula blombuketter. Festen är över.

Tankarna vandrar och den välbekanta skulden lägger sig över mitt bröst. Den skaver. Även om jag vet att det inte var mitt fel står faktumet fortfarande kvar: Kanni lämnades ensam i denna värld när allt var som värst. Tanken vägrar lämna mig och jag är rädd att jag inte vill att den ska lämna mig. Jag får inte glömma henne, min lilla syster.

Jag var den i familjen som lämnade henne först.

Lämnade Kanni, Letaa, Ma och Mamma. Det var hemskt hemma den dagen då vi fick reda på vad som skulle hända med mig. Vi visste inte vad vi skulle ta oss till, bara att det inte fick hända någon annan i familjen. Ma sade att jag aldrig skulle vara ensam. Att vår familj inte skulle splittras, att vi skulle vara den familj som lyckades hålla sig hel. Jag förstod såklart att hon ljög, bara försökte trösta; men 95

95

förstod inte hur mycket fel hon faktiskt kunde ha.

En lukt får mina tankar att klyvas och mitt huvud att ryckas upp. Min blick möter en ung mans i andra änden av det ovala rummet; jag känner genast lukten. Lukten av någon som är som jag. Jag hinner se ett par mörka ögon i det magra ansiktet, en dimma i blicken som tycks lätta i endast ett ögonblick innan den återkommer. Med en sorts förfäran ser ögonen på mig innan de vänds bort. Han tar ett fastare tag om moppen i sin ena hand och lyfter upp skurhinken med den andra innan han fortsätter genom rummet. Jag ser ner igen, granskar mina skosnören.

Plötsligt säger Kanni något som får mig att reagera, kanske till och med så att det syns utåt. ”Vi kanske borde sälja huset? För pengarna skulle vi kunna köpa en lägenhet. Det skulle vara billigare och vi behöver ändå inte all plats.” Min andning hakar upp sig och jag måste kämpa för att få lungorna att fortsätta i rätt takt. I ögonvrån ser jag Kanni rynka på ögonbrynen. ”Hanha …? Är du okej?” ”Jag mår bra.” Kanni vänder blicken framåt igen som för att noga granska de beigefärgade väggarna. Ansiktet förblir lika ansträngt. Varför vill hon sälja huset? ”Varför tycker du att vi ska sälja huset?” Kannis axlar sänks innan hon svarar. ”Jag sa ju det. Vi har ingen användning för det, det är bara onödigt.” Hon tystnar. Vi spänner båda blickarna framför oss. Efter tre andetag tar Kanni till orda. ”Visst, det är vårt barndomshus, men det är ändå bara ett hus.” En gnutta osäkerhet finns i rösten som inte fanns där innan. ”Vi måste ju överleva och det är ju det vi ska använda pengarna till. Jag ska försöka fortsätta i skolan så jag kommer inte kunna jobba på vardagar, och du kommer ju inte…”

96

96

Hon hostar till. Harklar sig. ”Kom igen, Hanha, vi kan inte bete oss som barn längre.

Jag är så gott som vuxen och du är ju faktiskt tjugo nu! Vi måste klara oss själva. Det är lättare än vad man kan tro att klara sig så länge man stannar nära centrum. Då är det lättare att göra saker själv och få hjälp med det man inte kan.”

Meningen mellan raderna lyser så starkt igenom hennes ord att jag inte kan ignorera den. Hon kan det här, hon vet vad hon gör. Hon tänker strategiskt på ett sätt som varken jag eller Letaa någonsin kunnat. Det skrämmer mig, hur objektivt hon kan tänka – och då menar jag inte bara om vårt hus. Enda anledningen till att hon tvivlar på sin idé är för att jag gör det. Jag får inte låta min osäkra sida stoppa henne, sätta hinder för hennes möjlighet att klara sig. Hon har överlevt med det här tankesättet hittills. Vem är jag att ändra hennes planer?

Huset har varit ett ankare för mig; när jag var sjuk var det fysiska det enda jag på riktigt kunde förstå. Mina fingrar pillar bort det sista av papperslappen på tablettasken. ”Nej, du har rätt. Det vore klokast att göra så. Vi säljer huset.” Min lillasyster ler ett litet, sorgset leende till svar.

Huset var det enda som var verkligt och stabilt, gick att klamra sig fast på.

Jag kommer att sakna den känslan. ”Miss Westbay?” Prästens stämma ekar mot de nu nästan kala väggarna. Utan blombuketterna ser de om möjligt ännu ledsnare ut än innan. ”Den här vänliga mannen skulle vilja tala med dig.”

Jag står stilla utan att svara. Min blick vilar tomt på de båda männen och min syster, som nu frenetiskt viskar till den främmande mannen, utan att han svarar henne.

97

97

”Nej, du kan inte vara här, du måste gå. Nej, snälla …” ”Mitt kära barn, det är för det bästa”, tröstar prästen lugnt, samtidigt som han lägger en hand på Kannis axel. Utan att tveka kastar hon av sig den och fortsätter med invändningarna vänd mot den främmande mannen som först nu talar. ”Miss Westbay? Jag skulle vilja ha ett samtal med dig, skulle du kunna följa med mig ut en stund? Jag vill inte göra din syster ännu mer … panikslagen.”

Jag står stilla. Jag hör Kannis tysta bedjan starkare än förut när hon följer mannen. De går mot mig. ”Det är ju inte hennes fel! Du kan inte bara, bara göra så här! Det kan inte vara lagligt …” ”Jag har inte tid med det här …”, hör jag mannen mumla för sig själv. En meter framför mig stannar han med prästen och min lillasyster på var sin sida. Prästens min är belåten och jag tänker för ett ögonblick påpeka att han fortfarande är på en begravning, men tanken stoppas när jag ser Kannis ansikte. ”Hon är inte sjuk längre, förstår du inte! Hon lever, hon är min syster.” ”Miss, jag tror inte riktigt du förstår.” Han ler ett artigt leende i min riktning innan han tar ett lätt tag om Kannis arm och vänder sig med ryggen åt mitt håll. Hon stelnar till, släpper inte mina ögon med blicken. Om mannen försöker viska är han inte bra på det. ”Jag beklagar miss, men botemedlet har vissa... sidoeffekter. Du är inte säker i samma bostad som en smitta.”

Kanni rycks tillbaka som ur en trans. ”Som en – Hon är ingen sjukdom!”

Golvet kommer allt närmare och det tar ett tag innan jag förstår att jag sitter på golvet i det ovala begravningsrummet.

Har vissa sidoeffekter.

98

98

Jag är fortfarande sjuk.

Mannen fortsätter att prata lugnt till Kanni medan prästen ser på mig med en min jag inte vill tyda. ”Förstår du inte att det inte är säkert att ha henne här?

Hon kommer aldrig att vara en människa igen.” Kanni svarar inte. ”De förvandlas, återgår till sin forna mentalitet.”

En suck, nästan sorgsen. ”Botemedlet, det fungerar bara en viss tid. Jag är ledsen, men din syster kan inte vara utan övervakning. Hon kan när som helst återgå.”

Allt blir tyst. Alla färger för starka.

Nej. Jag kan inte lämna Kanni igen. Fast jag vet att jag kan.

Jag vet att jag inte har något val, precis som förra gången.

Jag vet att denna gång kommer jag att förbli sjuk. Död.

Jag blundar och känner för första gången en längtan till att leva vidare, att förbli mänsklig. Jag sträcker ut en försiktig hand mot min syster, min röst är grumlig och plötsligt trött. ”Kanni …” Med något som jag tror är uppgivenhet tar jag ett djupt andetag, drar benen mot mig och lutar huvudet mot väggen bakom mig. Handen vilar nu på mitt knä, fortfarande tom. Jag vet inte om hon hörde mig.

Efter fyra andetag öppnar jag ögonen igen, men kan inte fokusera. Tre gråa figurer framför mig blir en bakgrundsfärg. Jag ser mig själv sittandes framför dem. Den tydliga gränsen mellan mig och figurerna skrämmer mig, mer än jag någonsin vågat erkänna. Vi mot dem. Deras tankar skallrar i mitt inre, hur mänskligheten är en enhet som måste hålla ihop för att vinna detta krig.

Vilket krig?

Suddiga bruna ögon stirrar tillbaka på mig.

Vi mot oss.

99

99

”Kom nu, upp med dig.” Händer runt mina överarmar, stadigt men inte hårdhänt lyfter de upp mig. ”Kom med mig här, Miss Westbay. Det löser sig nog.” Rösten vänder sig bort. ”Oroa dig inte för din syster, Miss. Hon kommer inte att skadas, bara förvaras.”

Kannis knän viker sig mot golvet. Jag betraktar hennes knutna händer över ögonen, röda smala fingrar som alltid är för kalla. Ser att de skakar.

Blenda Pettersson

100

100

A T

T

B L I

V A

F R

I

”Du, i vars händer jag lämnar allting jag har och är, det är min femtiofjärde dag innanför dessa fyra grå-vita väggar, i sällskap med endast bädd och stol i metall. I ödet ser man likheter mellan mig och dessa ”kamrater” som likaså som jag ber innerst om att skruvas ur och falla ihop, genast. Hellre det än att plågas dag ut och dag in av ett förtryck. Nätterna präglas av andra patienters patologiska skratt och skrik. Jag borde inte skriva ”av andra patienters”, men nu har de satt mig i den sitsen, att jag räknas som en av dem …”

Ett rött trevånings tegelhus sträcker sig från ena änden av skogen till den andra. Exteriören är prydd av ett elstängsel som försöker krama om huset och det omgivande torra, gula gräset. Det utgör horisonten som människan möter när hon ställs öga mot öga med mentalsjukhuset vid namn Epoulosi.

Mestadels är byggnaden tom, som ett slott där endast vissa delar används, medan tomrummen väntar på att tiden ska gå och åter göra dem värdefulla. Trots allt som skedde runt de outnyttjade lokalerna har de lyckats stå kvar där de byggdes.

Längs korridorerna syns sprickor jämnt fördelade på väggarna. Rostiga vattenrör löper från golv till tak. Allting tyder på att den här platsen, så viktig för de behövande, är nära bortglömd. Om det formuleras så, skulle man nästan tvingas dra slutsatsen att alla världens invånare plötsligt rehabiliterades och alla människor blev helt till sig …

På andra våningen, vid slutet av trapporna, möts besökaren av en läderprydd dörr, porten som leder till det rymliga perso101

101

nalrummet. En av de som vistas där är överläkare Fiducio, en änkling med vuxna barn, ursprungligen från Italien vilket avspeglas i accenten och de pregnanta gesterna.

Från första dagen sattes Angela under ständig tillsyn och veckovisa samtal med doktorn. De få kvarvarande läkarna på Epoulosi var eniga om att patienternas tillstånd givetvis inte låter sig jämföras, men alla skulle nickande bekräfta: Angela var deras farligaste och mest aggressiva fall.

I dr. Fiducios journal stod länge endast en mening: Patienten 015, A. F. diagnosticeras som schizofren – följaktligen paranoid – ska tilldelas ständig tillsyn, får inte lämna sitt rum.

Personalen gjorde sitt yttersta för att hjälpa alla patienter och underlätta deras liv. I Angelas fall var det enkelt: hon bad endast om papper och penna. Talade aldrig till någon annan än doktor Fiducio.

Deras möten började alltid på samma sätt: när Angela fick den bedövande sprutan, slog sig doktor Fiducio ned på rummets enda stol, tog av sig glasögonen och frågade: ”Hur mår du idag, Angi?”

Hon svarade aldrig på frågan, inte ens under tung medicinering. Doktorn såg på henne, där hon låg på sängen, injicerad och hjälplös. Han satte på sig glasögonen igen, bläddrade i den nästan tomma journalen och försökte på nytt: ”Presentera dig för mig om du kan.”

Då började hon ivrigt, närmast vettlöst, berätta. Inledningen var alltid ungefär densamma: ”Jag är inte någon mindre eller något mer än du, vet du vem du är så vet du också vem jag verkligen är.”

Sen fortsatte hon, fortfarande lika omedveten om att hon talade, och doktorn lutade sig tillbaka och lyssnade. ”… Jag är mor till mina tre barn. Jag är sannfärdig, vilket 102

102

jag inte kan säga om många människor jag har känt. Innan det här, för bara några månader sedan var jag fortfarande professor på ett prestigefyllt universitet. Innan dess var jag professor och forskare över hela världen. Ledande politiker slogs om att ha mig som rådgivare. Ni ser, hela mitt liv har jag varit den som var respekterad och nu har jag hamnat i ett dårhus med en vit skjorta som knäpps på ryggen. När jag tänker tillbaka på universitetstiden kommer jag ihåg att jag hörde många gånger att jag var galen, men då var det bara som en komplimang som jag mötte med ett leende …”

Det är på tisdagar som hon har sina sessioner med dr.

Fiducio, alltid tisdagar. Hon berättar ständigt om livet som professor och forskare, men intagningsrapporten antyder en annan tillvaro: Angela F. blev tagen till Epoulosi av sina barn. Hon var anställd på en fabrik, och innan sjukdomen väldigt extrovert, integrerad på arbetsplatsen. Intagen till följd av förvärrat psykiskt tillstånd i form av demens, inbillningar och aggressiva utfall. ”… Du, i vars händer jag lämnar min kamp, jag ville avslöja dem, vad de gör och vad de döljer. Självfallet skulle de inte låta sitt maskineri rasa för en liten människa. Jag förstod när jag såg dem förfölja mig, ständigt övervaka, men trodde inte att de skulle gå såhär långt. Bevisen jag hade försvann, ett efter ett.

Du förstår, jag var inte naiv, jag var väl medveten om att det inte längre fanns en chans för mig att försöka gå emot den sociala stratifieringen. Ät eller bli uppäten, och det verkar inte som att jag var den som blev mätt. Sedan kommer de en dag till min lägenhet i Lyon och börjar behandla mig så att jag själv börjar ifrågasätta mitt eget 103

103

förnuft … Jag fick förstå att sanning är ett relativt begrepp, för mig och dig kan sanningen vara två helt olika saker. Det är så lustigt att vi ens har ett sådant begrepp och samtidigt en oerhörd förmåga att fantisera … Själv litar jag inte på någonting längre, inte mina egna ögon, och särskilt inte någon annans. Sanningar kan ha ursprung i tro, en realistisk dröm och hopp. Vad är universell sanning om allting bara var en projektion på vita duken? …”

Ibland kunde doktorn gå promenader runt sjukhuset, frånvarande, som om hans medvetande befann sig någon annanstans. Kanske tänkte han på sina egna barn, smärtan när hans fru, deras mor, gick bort. Det var alltid svårt för honom när Angela nämnde sina barn. Han svalde tungt när hon skulle berätta om dem, om lidandet de gick igenom.

Livet hade inte smekt honom, det hade oftast bara kommit med slag. Angela fick honom att tänka mer än andra patienter. Hon, å andra sidan, reagerade inte inför honom. Medicineringen gjorde att hon inte ens visste vem doktorn var.

Han brukade spy innan deras sessioner. Han ville hjälpa sina patienter, men kunde inte alltid kunde göra det.

Dr. Fiducio förberedde sig nu för ännu ett möte med Angela. Förberedelser var helt avgörande, det fungerade aldrig bara att gå dit. En av sjuksköterskorna drog ut en låda, gick sakta igenom journalerna i arkivskåpet, läste namnen tyst för sig själv, tills hon hittade Angelas, relativt tunna dossier. Hon räckte över handlingarna till dr. Fiducio med ett milt leende. Nu var de på väg. Sprutan klar, journalen och vakterna här, för säkerhets skull, som vanligt.

Det såg nästan ut som en föreställning: rekvisitan här, statister här.

104

104

” … Jag tänkte under en av de första morgnarna i cellen på Kafkas Gregor Samsa, och kände mig, precis som han, förvandlad till en ohyra. Så liten blev jag att jag nästan försvann, mördad av det som omgav mig.

Det som gör mest ont är inte att de har gjort allt för att förstöra min karriär och ta ifrån mig det alla ‘normala’ och hederliga människor har, ‘verifikationen’ att man talar sanning och är värd att lyssna på. Att vara alltför medveten definierade de som en sjukdom, vilken människan ska bli botad från. Omöjligt är det för en intelligent att bli någonting här, dessa platser är reserverade för fånar. Det som gör mest ont är att mina barn tror att jag är död fastän jag inte är det och att de kommer att tvingas leva i en lögn under resten av deras liv, en lögn. De kommer att leva i en värld vars dirigenter dirigerar åt den lydiga orkestern en toxisk melodi, och jag fick ingen chans att visa det för dem och alla andra barn.

Jag hade en man. Vi har tre barn tillsammans, nu redan vuxna människor. Jag tror att han älskade mig, egentligen vet jag det, men han lämnade mig ändå… Han kunde inte stå ut med tempot, med att jag var borta så länge. Vi träffades på universitetet när vi studerade psykologi. Jag kan förstå honom. Alltså att han lämnade. Men det var inte så det behövde sluta. Vi skildes åt för flera år sedan. Jag hade aldrig ens hans efternamn, vårt äktenskap behövde vara hemligt på grund av mitt arbete …”

Sjuksköterskan med sprutan högtidligt i händerna på en kudde, som en förgiftad spira, vakterna bakom henne och doktorn sist. Korridorerna, låga i tak och utan ljuskällor, utan värme och dränkta i lukten av fukt, sträckte sig långt.

Nu passerade truppen dörr efter dörr med bankande och 105

105

skrikande patienter lämnade bakom dem. De kom fram till det sista rummet. Hennes rum. ” … Nu kommer vi till den här delen också. Kära människor eller bara du läsaren om du inte är villig att riskera din frihet för att visa upp sanningen för världen, jag har bestämt mig för att ta mitt liv. För att skydda mig, för att det inte är rätt att de håller mig för att skydda sig själva. För att jag inte ska skrapa och böja mig inför dem, ty jag har döden. Förbannade politik och en värld som inte har någon starkare karaktär att säga emot. Det här är enda sättet att göra en protest, att visa att de inte har kontroll över mig. De ger mig sprutor och jag vet ingenting, sedan vaknar jag svettig med ont i hela kroppen. Livet här är meningslöst och jag vet att hopp inte kan väckas. Därför ska jag med så lite heder som jag har i behåll nu dö …”

Sjuksköterskan gick in. Angela låg på golvet, täckt av sitt eget blod. Det som liknade en föreställning var nu slut. Applåderna uteblev.

Sjuksköterskan skrek innerligt av rädsla, så innerligt att alla patienter tystnade. Sprutan föll från hennes händer på golvet och studsade en gång. Det har aldrig varit så tyst i huset som då, när Angela hittades död. Sjuksköterskan backade långsamt med båda händerna över munnen. Dr. Fiducio gick in och föll på sina knän, hopplöst. Han lyfte upp Angela, kramade henne och vilade huvudet mot sitt bröst. Nu var det bara tårar i hans ögon. Han försökte samla sig, naglade fast blicken mot den parallella grå-vita väggen, men kunde inte hejda tårarna som bara rann.

Ingen visste varför doktorn grät.

106

106

” … Jag trodde att jag kunde göra någonting stort, för hela världen. Jag hade det behovet, oavsett priset, oavsett vart det kunde leda. Ingenting ligger i titlar och utbildningar.

Bara sanningen kan förändra världen, sanningen dold av allting som inte är den. Sanningen kräver ingenting annat än ett hjärta och en själ som ovillkorligt lever enligt det de sannerligen är, och även delar detta med andra.

Jag är kanske inte en ohyra. Jag tror att jag blev en fågel, har alltid egentligen varit en fågel, och fåglar behöver frihet, att ingen förföljer dem, att de är sanna mot sig själva.

Först behovet att ovillkorligt få fram sanningen och sedan bevara friheten verkar också bli min död. Jag har till slut kanske inte blivit den människan jag hoppades, men jag hoppas att världens nya barn blir det. Fortsätt att leta efter dogmen, för den som letar är också den som finner!”

Och så flög Angelas tunga brev, som hon överlät att bäras vidare av den lätta vinden, följt av ekot från orden: glöm mig inte! Genom täta moln trädde en ensam solstråle fram och lyste upp hennes skrifter. ” … I kärlekens, sanningens och frihetens namn, Angela Firinne, f.d. Fiducio” Journalen tillfördes en sista notering: Härmed förklaras patient 015 Angela F. avliden. Vid en regelbunden kontroll inför session med dr. Fiducio kl. 10.11 påträffades hon död.

Dödsorsak: suicid.

Mer än det lilla som stod i den tunna mappen kunde de inte skriva, ty mer än hälften av det lilla var redan lögn.

107

Lana Trbovic

K A N

D U

K O M M A

H E M ?

Från datorskärmen log min son ett glest mjölktandsleende i min frus varma knä. Jag log tillbaka och räknade efter: tjugo dagar sedan jag senast såg dem. Tjugo dagar! Det kändes som tjugo år.

På sätet bredvid sov en äldre man med huvudet stött mot fönstret. Han var prydligt klädd – kavajen såg närmast oanvänd ut – och det stålgråa håret var omsorgsfullt kammat tillbaka över hjässan. Jag fick en impuls att rufsa om hans hår, skvätta kaffe på hans byxor, göra någonting, vad som helst, för att repa hans välvårdade yta, men tyglade mig. Jag tittade bort, utled på denna properhet. Under de senaste veckorna hade jag knappt sett annat än kostymer och bakåtslickat hår.

Tåget krängde till. Jag hann precis hejda datorn från att fara ut i gången och muttrade något om järnvägens beskaffenhet. Herrn i sätet bredvid vände sina sömniga ögon mot mig. Han såg ut att vilja säga någonting men avbröts av en högtalarröst: vi skulle snart ankomma E. Redan när jag pressades ut på perrongen av mina ivriga medresenärer kändes något fel. Det tog några långa, förvirrade sekunder innan jag förstod: stationshuset var borta.

Den majestätiska byggnaden, uppförd under förra seklet, hade rivits. Där den en gång stått fanns nu bara en stor asfalterad yta. Jag satte ner portföljen och inspekterade det som jag antog skulle bli en ny parkeringsplats. Konstigt att man inte hört något om rivningen, tänkte jag förstrött.

Jag greppade handtaget på portföljen och började gå hemåt.

Till en början var jag sysselsatt med att svara på sms – samtliga från nyknutna arbetskontakter, underligt nog inga 108

108

från vare sig min fru eller Q – och det var inte förrän efter hundratalet meter, då jag lyfte blicken, som jag upptäckte att husfasaderna hade målats om. När jag gick samma väg åt andra hållet för knappt tre veckor sedan hade samtliga hus haft en grisaktigt rosa färg; flagor hade synts lite varstans, likt fjäll på ett urtidsdjur. Väggarna jag nu beskådade var målade i en ren, gul ton, vilken skänkte husen ett skimmer av oskuldsfullhet. Stilren färg, konstaterade jag och fortsatte hemåt.

Jag tog farstutrappan i två steg, undvek noggrant de uppstickande spikhuvudena – de hade kostat mig mer än ett par byxor. I hallen stod ett par enorma kängor och på klädhängaren dinglade en för mig okänd, mörk rock. En främmande doft, som en cocktail av whisky och rosor, trängde in i näsborrarna. Från övervåningen hördes ljud, välbekanta men i sammanhanget olycksbådande. Hade jag ertappat henne med en annan? Jag smög uppför trappan; vinnlade mig om att sätta fötterna där brädorna inte knarrade.

Sovrumsdörren stod på glänt. Nu hörde jag tydligare: ömsom ett ljust, nätt stön och ömsom ett mörkt, nästan djuriskt bröl. Jag trippade fram till dörröppningen och kikade in. Med ryggen mot mig, bland slarvigt slängda klädesplagg, satt en ung man på knä på golvet och sög av en man som halvlåg i sängen. Den senare – flera storlekar större än sin partner och med en tät bädd brösthår – tittade upp. Våra blickar möttes. Jag fick inte ur mig ett ord, undslapp mig endast ett matt pysande, snarlikt en misslyckad vissling. Den store frös till. Först när den mindre mannen på golvet reagerade på sin partners plötsliga tystnad och vände sig mot mig upphörde tidens tillfälliga koagulering.

– Vem ä-är du? stammade den lille fram under sin blonda lugg.

109

109

– Jag bor här. Vilka är ni?

Männen såg oförstående på mig.

– Vi bor här.

– Det gör ni inte. Jag och min fru har bott här i decennier.

Jag sträckte ut handen för att peka på bröllopsfotot över sängen, men hejdade mig. Fotografiet var ersatt. Nu hängde där istället ett prydligt porträtt av de bägge männen.

Den store reste sig upp, nacken fogligt böjd för att undvika att slå huvudet i taket, och bad mig att lämna dem ifred.

Hotade med att ringa polisen. Jag knöt nävarna för en sekund men övermannades lika plötsligt av en förlamande trötthet.

Jag orkade inte förklara, inte käfta emot; det kändes tröstlöst.

– Använd vardagsrumssoffan nästa gång, sa jag till slut.

Med den får ni bättre vinkel.

Ute på gatan började jag gå, med snabba bestämda steg, men utan annat mål än att skaka av mig den obehagliga upplevelsen från mitt eget sovrum. Varje gång jag svängde runt ett gathörn föreställde jag mig hur jag skulle stöta ihop med min familj. Jag såg framför mig hur jag skulle lyfta upp min son i famnen, ge min fru en lång kyss och sedan få förklarat för mig vad som egentligen stod på. Men runt gathörnen väntade inget annat än gatsten och frågetecken.

Först efter några minuter, när jag såg konditoriets röda neonskylt le inbjudande, gick det upp för mig att mitt till synes planlösa irrande inte alls hade varit utan mål. Tvärtom: Fanns det någon som kunde hjälpa mig så var det Q. Min familj kanske till och med var hos honom. Ja, det måste vara på det viset.

Dörrklockans gälla plingande överröstade för några sekunder den intetsägande musiken som strömmade ur högtalarna. Bakom disken stod en ung kvinna med kattögon och spetsig näsa. Hennes förkläde gick i samma rutiga mönster 110

110

som tapeterna, och parfymen hon bar blandade sig omärkligt med den doft av svett, kanel och gamla möbler som inga öppna fönster kunde rå på.

– Är Q här? frågade jag.

Kattögonen granskade mig misstroget.

– Q? – Ja, han som äger det här stället. Din chef, alltså.

– Min chef står här, sa hon och pekade med tummen mot sig själv.

Jag såg mig omkring i lokalen. Fanns det någon här inne jag kunde fråga? Någon som kände Q. Ensam vid ett bord satt en äldre man med ett korsord framför sig. Några bord bakom honom var ett tonårspar inbegripna i ett förtroligt samtal.

Ingen tycktes ta någon notis om min existens.

– Är du säker på att han heter Q? frågade kvinnan i kassan.

Och ska du köpa nå’, eller?

Hennes släpiga, likgiltiga ton knipsade av de kättingar som fram tills dess fjättrat mitt raseri: hela staden var förändrad, men allt hon kunde tänka på var billiga kakor och blaskigt kaffe. Hon brydde sig bara om att förtjäna sina pengar; gå hem till sitt misslyckade hem; laga en misslyckad måltid i sitt misslyckade kök; natta sina misslyckade barn och slutligen knulla lite med sin misslyckade make!

Min arm, som tycktes ha blivit en autonom del av min kropp, slog med knuten näve rakt genom diskens glas.

Därefter vände jag mig om – nu var det försent att retirera – och gick med beslutsamma steg till närmsta bord och välte det över ända. När jag tog itu med stolarna såg jag hur samtliga gäster hade rest sig från sina platser och genom den låsta toalettdörren hörde jag någon tala osammanhängande i telefon. Jag ignorerade deras förehavanden och fortsatte med det som omständigheterna krävde: möblemanget 111

111

var avklarat, nu återstod fönstren och drickakylen jämte dörren.

Efter en obestämd tidsrymd, längre än själva livet men kortare än ett andetag, kände jag en tung hand på min axel.

Några ögonblick senare låg jag på mage på golvet med handbojor hårt spända runt handlederna. Heltäckningsmattan kittlade min kind, en glasskärva skavde mot halsen. Två polismän tog mig under armarna och lyfte upp mig på benen.

Jag vände huvudet några grader åt vänster – och såg rakt på min son. Han var skäggig, tänderna var en mans och under vänsterögat hade han ett för mig främmande ärr, men ögonens glans var intakt.

Det var oförnekligen han.

– T, släpp mig!

Min son tittade oengagerat på mig – precis som om han inspekterade en gurka i mataffären – och skakade på huvudet.

– Känner du inte igen mig? frågade jag med en röst som knappt bar.

Han teg.

Min son och hans kollega ledde ut mig till den väntande polisbilen och föste bryskt in mig i baksätet innan de själv hoppade in där fram. Jag blundade och dunkade bakhuvudet mot nackstödet. Huvudet studsade framåt och rekylen gav kraft till nästa dunk. Och nästa. Och nästa. Jag fortsatte tills blodsmak fyllde munnen. Jag öppnade ögonen och registrerade närvaron av en annan människa i baksätet. Tryckt mot bildörrens stoppning satt en väderbiten kvinna. Hon såg på mig och nickade sakta. Precis som att hon visste någonting som låg långt utanför min fattningsförmåga.

– Sinom tid tar det oss alla, sa hon.

Jag minns inte vad jag svarade, antagligen frågade jag vad hon menade, vad det var som skulle ta oss. Hon tystnade i 112

112

vilket fall, tittade långt ut i fjärran genom den skitiga sidorutan.

En stund var det så gott som tyst i bilen. Allt som hördes var våra andetag och däcken mot vägbanan. Så vände sig min son om från passagerarsätet, klarade strupen och frågade: – Vem var det du pratade med?

Ivar Björklid

113

113

F Ö R F A T T A R P R E S E N T A T I O N E R Mariam Daoudi, Nyköping (Stjärnfångaren) Book Antiqua, typsnitt 10, radavstånd 1,15. Sedan, framför mig, ett tomt blad. Min själ, mina tankar, mina ord – jag låter dem träda fram ur skrinet där jag, så omsorgsfullt, hade gömt dem. Detta är skrivande för mig: en fragmenterad återspegling av mitt sanna jag. Min novell handlar om en poet som, efter att ha tappat förmågan att skriva, försöker hitta ett nytt öde. Istället hittar han en stjärnfångare.

Melker Waltersson, Strängnäs (Hemma) Saken med att skriva för mig är att man har så många idéer att man blir helt stum. Vad man då måste göra ibland är att skriva något helt nytt och hitta på bara ordet före det man håller på att skriva och inget mer, för då börjar man bara babbla. Den enda planen som garanterat lyckas är ingen plan. Min text heter ”Hemma” och det var tur att jag gav den det namnet när jag precis skrivit klart originaltexten. För just nu kan jag knappt skilja ”Hemma” från ett blankt papper. Så många gånger har jag läst igenom den och finjusterat och hållit på, att jag inte kan beskriva handlingen rakt av. Jag hoppas att läsaren tycker min historia är bra, och om inte är den inte så lång.

Nora Olsson, Nyköping (Perspektiv) Jag heter Nora och är 18 år gammal. Att skriva har alltid varit mitt naturliga sätt att uttrycka mig. Det är min trygga zon där 114

114

jag låter det som pågår på insidan komma ut. Skrivande är för mig ett sätt att våga ta plats. Min novell Perspektiv blev till mitt under coronapandemin och skildrar hur viruset kan påverka livet på helt olika sätt, beroende på vem man är. Man brukar ju få höra ”Skriv om det du känner till”, så eftersom coronaviruset tog upp en stor del av mina tankar valde jag att ta till vara på det och skriva om det.

Hanna Höglund, Nyköping (Någon ska dö) Någon ska dö är titeln på min novell och den är inspirerad av olika kidnappningsfall. Jag har alltid varit intresserad av ”true crime” och det är därifrån jag har fått och oftast får min inspiration. Vi skulle skriva en novell i skolan som handlade om en (O)hållbar framtid och detta var det första jag tänkte på, true crime. Kraften man besitter när man skriver är otrolig. Man lär känna karaktärerna under tiden och det jag skriver är avgörande för hur det går för dem.

Det är det jag gillar mest med att skriva. Från början var min novell helt annorlunda och storyn var uppbyggd på ett annat sätt. Men när jag läste den om och om igen så insåg jag att någonting fattades. Titeln gick från jag kommer dö till Någon ska dö och historien blev en helt annan i denna nya version av min novell.

David Johansson, Nyköping (Bråket) Jag har alltid älskat att läsa olika typer av berättelser och texter. Sedan något år tillbaka har jag börjat skriva mina egna berättelser, ofta brukar texterna handla om mina egna upplevelser blandat med lite fantasi. Jag gillar att skriva om min egen vardag, för det blir som ett sätt att bearbeta 115

115

känslor och tankar. Min berättelse handlar om vänskap.

Bråket som min text heter var från början en skoluppgift, som jag har skrivit vidare på och fått hjälp att utveckla.

Berättelsen är en blandning av fantasi och verklighet, och jag har tagit mycket inspiration från min och min bästa väns relation.

Hanna Mikulska, Eskilstuna (Rosettfönstret) Jag är en trespråkig tonåring som älskar att läsa. Det är ett intresse jag haft sen jag var liten, som för ett par år sedan blommade ut till mina första egna berättelser. Jag är fascinerad av språk, även påhittade sådana, och läser bland annat stora mängder fantasy. Tolkien, C.S Lewis, och Sapkowski toppar min bokhylla. Jag började skriva i skolan, först stapplande sagor och sedan lite mer komplicerade noveller. Jag tycker att skrivande är otroligt svårt, men så givande när man får till den där historien på precis rätt sätt. Texten jag skrivit till den här boken speglar mitt intresse för historia, mytologi, resor och språk, samt alla de intryck och fantastiska upplevelser som jag tog med mig från mitt eget besök i Paris, kärlekens stad.

Vidar Leidebrant, Nyköping (Vinklar) Jag skrev först min historia som ett skolarbete i svenska.

Jag tycker om att skriva väldigt mycket, och är glad att min berättelse fick vara med i detta. Min berättelse är en kort skräckhistoria, jag tycker mest om att skriva skräck-relaterade historier. Jag fick inspiration till min berättelse från olika böcker jag läste och andra idéer från lite varsomhelst, och satte sedan ihop det till en historia.

116

116

Johanna Achtman, Eskilstuna (Väntar på en ängel) Inspirationen till min novell ”Väntar på en ängel” har jag fått från olika håll genom åren. Meningen var att det skulle bli en bok någon gång, på skoj. Jag var 15 år när jag kom på idén och skrev den, det tycker jag syns i texten. Det märks att den är skriven av ett yngre jag. Under den tiden läste jag väldigt mycket och älskade att drömma mig bort. ”The Outsiders” av SE Hinton blev min favoritbok. Unga människor som togs på sånt allvar.

Johanna 15 år var en tjej som bara väntade på att livet skulle börja. 5 år senare har mycket av läsandet bytts ut till äventyr och blivit så mycket mer än hon någonsin önskat och trott.

Ali Mohammad (Ali P Daud), Katrineholm (Do for love) Jag ser mig som sanningssägande, öppen och ödmjuk. Jag är en skrivare och ett kreativt sinne som vill sprida ett budskap om en universell god mänsklighet och ett aktivt medvetande för den värld vi lever i. Jag tror att den sökande och strävsamme når framgång i livet. Min text handlar om andra chanser, social klass och strävan efter framgång, men också hur definitionen på ordet framgång kan problematiseras och ses ur ett holistiskt perspektiv. Min inspiration är människor och världen.

Isabella Petterson, Katrineholm (Klar luft, Slöjmolnet) Med ett tomt papper, en vässad penna och alldeles för mycket tankar som snurrar i ett huvud kan man komma långt som författare. Mina tankar har alltid kommit till uttryck genom texter av olika slag vilket har lett till en hel del fulla skrivblock och dokument på datorn. När mina texter kommer till 117

117

skrivs dom oftast utan närmare eftertanke och alla ord jag får ner är ärliga och rakt från mitt hjärta. Dikterna som återfinns i denna bok skrev jag under våren för ett år sedan, en tid som var både mörk och ljus för mig. Dikterna speglar mina tankar kring livet då och vartenda ord har en stark betydelse. Jag hoppas att den som läser mina texter ska kunna tolka, använda dem och skapa sig egna betydelser av dem.

Madelene Stavehaug, Eskilstuna (Högstadietragedi, Kärlek = hat) Jag skriver för att få uttrycka mig och mina känslor i form av dikter som jag använder som låttexter. När jag skriver tänker jag i filmer och tv-serier och försöker sätta mig själv i olika rollkaraktärer. Som små pjäser. Så tips när ni läser, försök hitta er film i scenarion.

Oskar Lindh, Strängnäs/Mariefred (Operationen) Det är något med att få ner ord på papper eller dokument som hjälper mig enormt med att hantera mina känslor och tankar, så att de kan uttrycka sig själva istället för att vara inlåsta i mitt huvud. Först var det genom poesi, nu är det mer skönlitterärt. Jag har lärt mig att gilla flera olika genrer genom åren, dock dras jag mot litteratur som gör en obekväm, såsom skräck, thrillers, osv, så jag fortsätter möjligtvis i den riktningen. Det var inte förrän två veckor innan sista inlämningsdatumet som jag samlade modet och började skriva texten som jag skickade in. Fast det var väldigt roligt och häftigt, särskilt eftersom huvudidén var en som hade stannat i min skalle sedan en tandläkaroperation i åttan. Jag blev extremt överraskad och motiverad att skriva vidare då texten antogs.

118

118

Kerstin Hillebäck, Nyköping (Vår tid här) Jag har alltid tyckt att det varit lättare att uttrycka mig med hjälp av skriven text. Det är någonting som blir annorlunda när man får ner sina tankar på papper. Min novell Vår tid här började som en bild jag fick upp i huvudet. En scen som jag sedan byggde vidare på. När jag skriver sätter jag mig ofta ner utan någon riktig plan och ser var jag hamnar.

Agnes Lindholm, Eskilstuna (Visa vid midsommartid) Min novell Visa vid midsommartid är inspirerad av sången med samma namn av Håkan Norlén och Rune Lindström.

Sången skiftar på ett fint sätt mellan dur och moll och när jag sjöng den med min kör började jag fundera på hur man skulle kunna skriva en novell på samma sätt. Resultatet blev novellen Visa vid midsommartid. Jag gillar att skriva noveller och dikter och det som inspirerar mig kan vara böcker jag läser, något jag upplever eller som i det här fallet, en sång. Mina största intressen är att läsa och skriva och jag skriver om böckerna jag läser på Agnes bokblogg som jag drivit sedan 2014.

Blenda Pettersson, Arboga/Eskilstuna (Jag är inte sjuk, jag är död) Historier och sagor har alltid spelat en stor roll i mitt liv.

Klassiska berättelser om magiska väsen och underliga världar fastnar vid mig och vägrar alltid släppa taget. Jag älskar tanken på att allt är möjligt och den fantastiska påverkan enkla historier kan ha på folks liv. Att skriva inblick i liv som man ej har levat är enligt mig det maktfullaste någon kan göra: Att ta sig in i en annans huvud och skriva ner inte 119

119

bara det man ser i omvärlden utan även det man finner inom sig själv. Det är av den anledningen jag alltid tyckt om att skriva noveller och korta texter; jag blir någon annan för endast ett ögonblick. Idén till min novell föddes i tanken på ont och gott, på vad som ses som fienden och de perspektiv som aldrig visas.

Lana Trbovic, Eskilstuna (Att bliva fri) Berättelser har alltid varit invävda i mitt liv. Sedan barndomen var det min största glädje att ta del av andras berättelser, och jag blev alltid på nytt fascinerad av mänskliga öden.

Genom berättelser får vi uttrycka oss, utforska omvärlden genom experimenterande på ett tomt blad, på en scen. Det är därför jag berättar. Att betrakta tillvaron så som William Shakespeare uttryckte det i verket Som ni vill ha det, som en scen där alla vi människor är aktörer, det är det konsten att berätta tillåter. I min text behandlar jag olika slags problematik, det mänskliga livet, öden, känslor, vad som är verkligt eller inte och rätten att bli hörd. Jag absorberade inspiration från den outtömliga inspirationskälla som utgörs av själva konsten att berätta, av andra berättelser och av omvärlden.

Ivar Björklid, Eskilstuna (Kan du komma hem?)

Min novell, inspirerad av Ulf Lundells låt ”Soldat kommer hem”, var länge en trilskande jävel. Att försöka åstadkomma någonting läsligt, rentav någonting bra, av någon annans text är nämligen ett vådligt uppdrag. Det är att annektera en annan människas ord med den bestämda uppfattningen att du är kapabel att förädla dem. Det är självbedrägeriet i att 120

120

tro att din bearbetning är värd ens ett vitten för personen vars ord du gör anspråk på. Men det är även känslan av att dina ord kan skapa en meningsfull symbios med dem sprungna ur någon annans tankar. För mig var det insikten om att min fascination för Tiden och min förkärlek för kafkaartade intriger gick att förena med Lundells beskrivning av främlingskap och hemkomsten till en förändrad verklighet. För mig, och för dig, är det resultatet av denna insikt som återfinns i mitt bidrag.

121

121

Unga Sörmland Redaktör: Johan Eriksson Grafisk form: Finntorp/Filip Rensfelt grafisk form Omslag: Blodmåne vid Danvik, Oxelösund, klockan 04:49, 28 september 2015. Foto: Christian Holmér Widegrens förlag www.widegrens.com 122 ISBN 978-91-983946-3-4

123

Unga Sörmland innehåller nyskrivna noveller, dikter och låttexter av aspirerande skribenter från hela länet. Texterna berättar om den delvis mörka verklighet vi nu kämpar oss igenom, med pandemier, klimatförändringar och psykisk ohälsa. Men du möter även hoppfulla stjärnfångare, allvetande gargoyler, oövervinnlig ung kärlek, frälsning och försoning.

Slå upp boken och ta in verkligheten speglad genom 18 unga textförfattares unika prismor. Deras ord skvallrar om vårt gemensamma resmål: framtiden.

Boken har tillkommit inom ramen för Region Sörmlands litteraturutvecklande arbete.

ISBN 978-91-983946-3-4