mina damer och herrar! Den som företar sig att tala om dumheten riskerar i dag att på olika sätt få lida för det; det kan uppfattas som förmätet, det kan till och med uppfattas som hämmande för samtidens utveckling. Själv skrev jag för några år sedan: »Vore dumheten inte förvillande lik framsteget, talangen, hoppet eller förbättringen, så skulle väl ingen vilja vara dum.«i Det var 1931; och ingen vågar väl betvivla att världen också sedan dess har sett framsteg och förbättringar! Därmed ställs man också mer eller mindre oundvikligen inför frågan: Vad är egentligen dumhet? Jag vill inte lämna utan beaktande att jag som diktare sedan länge är bekant med dumheten, jag skulle faktiskt kunna säga att jag ofta har stått i ett kollegialt förhållande till den! Oavsett åt vilket håll man vänder sig i den litterära världen möts man nämligen av ett närmast obeskrivligt motstånd, som tycks kunna anta alla former: det kan handla om personliga former, exempelvis den vördnadsbjudande hos en professor i litteraturhistoria som är van att rikta in sig på okontrollerbara tidsavstånd, men i samtiden olycksaligt missar målet; det kan vara luftigt allmänna former, som i det kritiska 5
omdömets förvandling genom det köpmannamässiga, alltsedan Gud i sin svårbegripliga godhet förlänat även ljudfilmsproducenterna det mänskliga språkets gåva. Jag har tidigare både en och två gånger beskrivit sådana fenomen; men det är inte nödvändigt att upprepa dessa eller försöka göra framställningen komplett (det vore dessutom av allt att döma omöjligt, med tanke på den tendens till omfångsrikedom som allt har i dag): det är tillräckligt att tydligt understryka att folkets okonstnärliga natur inte visar sig bara i dåliga tider och på ett oborstat sätt, utan även i goda och på ett sådant sätt att förtryck och förbud endast till graden skiljer sig från hedersdoktorat, tjänster vid akademin och prisutdelningar. Jag har alltid förmodat att det månggestaltade motstånd mot konsten och den högre anden som framträder hos ett folk som skryter om sin kärlek till konsten, inte är något annat än dumhet, kanske av en särskild sort, en särskild konst- och måhända känslodumhet, som yttrar sig på så sätt att det vi kallar skönandlighet tillika vore en sköndumhet; och jag ser i dag ingen direkt anledning att överge denna uppfattning. Naturligtvis kan inte allt som befläckar en så allmänmänsklig angelägenhet som konsten tillskrivas dumheten; man måste – det har särskilt de senaste årens erfarenheter lärt oss – även ta hänsyn till karaktärslöshetens olika former. Här kunde kanske invändas att dumhetsbegreppet i detta sammanhang 6
saknar relevans, då det hänför sig till förståndet och inte till känslorna, medan konsten å sin sida kommer an på de senare. Det vore emellertid ett misstag. Den estetiska njutningen är nämligen omdöme och känsla. Och när det gäller denna formel, som jag lånat från Kant, vill jag inte bara påminna om att Kant talar om en estetisk omdömeskraft och ett smakomdöme utan även på en gång upprepa de antinomier som alltsammans leder till: Tes: Smakomdömen har inte sin grund i begrepp, ty annars skulle de kunna fastställas genom argumentation (genom bevis). Antites: Smakomdömen har sin grund i begrepp, ty annars skulle det inte ens finnas möjlighet att tvista om dem (eftersträva den andres instämmande). Och nu undrar jag om inte ett liknande omdöme med en liknande antinomi ligger till grund även för politiken och livets virrvarr över huvud taget? Och där omdömet och förnuftet har sin hemvist, bör man där inte vänta sig att möta även deras småsyskon – dumhetens olika gestalter? Så mycket om dess betydelse. Erasmus av Rotterdam skriver i sin hänryckande och fortfarande aktuella Dårskapens lov: »Utan vissa dumheter hade människan inte ens kommit till världen!« *
Vi kan få en känsla för dumhetens lika skamliga som våldsamma herravälde över oss från de många människor som vänligt och konspiratoriskt blir 7
överraskade, så snart de får höra att någon som åtnjuter deras förtroende åkallar detta vidunder vid namn. Denna erfarenhet gjorde jag inte bara själv när jag inledde arbetet, jag erfor snart också dess historiska giltighet, när jag på jakt efter föregångare i arbetet med dumheten – och jag hittade påfallande få, de visa tycks föredra att skriva om visheten! – från en lärd vän fick en kopia av ett föredrag från 1866 av författaren Johann Eduard Erdmann, en av Hegels studenter och professor vid universitetet i Halle. Detta föredrag, som heter »Om dumhet«, inleds med anmärkningen att det redan vid tillkännagivandet mottogs med skratt; och alltsedan jag blev varse att sådant kan drabba till och med en hegelian, har jag varit övertygad om att människorna beter sig på ett alldeles särskilt sätt gentemot dem som vill tala om dumheten, och jag känner mig direkt osäker i vetskapen att ha utmanat en våldsam och djupt splittrad psykologisk makt. Av denna anledning vill jag redan nu bekänna min oförmåga: jag vet inte vad dumhet är. Jag har inte funnit någon teori om dumheten med vars hjälp jag hade kunnat ge mig i kast med att förlösa världen; ja, inom den vetenskapliga förbehållsamhetens gränser har jag inte funnit en enda undersökning som gör dumheten till sitt föremål, eller ens minsta samstämmighet med dess begrepp som på gott eller ont kunde ha framkommit då man avhandlat besläktade ting. Det kan ha att göra med min okunskap, men det är mer sannolikt att frågan »Vad 8
är dumhet?« passar in i dagens tankemönster lika lite som frågorna om vad godhet, skönhet eller elektricitet är. Detta till trots är lockelsen att formulera dess begrepp och att så nyktert som möjligt besvara denna grundläggande fråga inte mindre; därför hemföll också jag en dag till frågan om vad dumhet »verkligen« är, och inte hur den framträder, vilket i långt högre grad hade tillhört min yrkesplikt och yrkesskicklighet att beskriva. Och då jag varken ville ta mig an frågan på ett poetiskt vis eller kunde göra det på ett vetenskapligt, har jag försökt med det mest naiva, vilket i dylika fall alltid ligger nära till hands – jag har helt enkelt undersökt bruket av ordet dum och dess släktingar, letat fram de vanligaste exemplen och försökt jämföra mina anteckningar kring dessa. En sådan metod påminner dessvärre alltid om jakten efter en kålfjäril. Man följer den visserligen en stund utan att tappa den ur blicken, men när helt snarlika fjärilar kommer från andra riktningar på helt likartade sicksackvägar vet man snart inte längre om man fortfarande följer samma fjäril. Därför kan man inte enbart genom att betrakta exemplen från dumhetens släktingar avgöra om de verkligen hänger ihop i grunden eller om observationen blott till det yttre och slumpmässigt leder från det ena till det andra, och det kommer inte att vara helt enkelt att få in dem under brättet på en och samma hatt, som man verkligen kan säga tillhör ett dumhuvud. * 9
Hur man börjar är under sådana omständigheter i det närmaste likgiltigt, låt oss därför bara börja, kanske lämpligast med ett avstamp i den inledande svårigheten, att den som vill tala om dumheten eller med gagn vill delta i ett sådant samtal måste anta om sig själv att han inte är dum; och alltså framhåller att han tycker sig vara klok, även om det i allmänhet anses vara ett tecken på dumhet att göra så! Går man nu in på denna fråga, alltså varför det anses vara dumt att framhålla att man är klok, så ligger inledningsvis ett svar nära till hands som i generationer tycks ha samlat damm med familjeklenoderna, ty svaret säger att det är försiktigare att inte framställa sig själv som klok. Sannolikt har denna djupt misstrogna och nu för tiden väl närmast obegripliga försiktighet sitt ursprung i förhållanden där det verkligen var klokare för den svagare att inte anses vara klok: klokheten kunde hota den starke! Dumheten lugnar däremot misstron; den »avväpnar«, som man säger än i dag. Spåren efter en sådan gammal slughet och dumlistighet återfinns faktiskt också i beroendeförhållanden där krafterna är så ojämnt fördelade att den svagare tar tillflykt till att framställa sig som dummare än han är; den visar sig exempelvis i så kallad bondslughet, och i umgänget mellan tjänarna och det bildade herrskapet, i soldatens förhållande till sin överordnade, elevens till lärarens och barnets till föräldrarna. Det retar makthavaren mindre om den svage inte kan, än om den svage inte vill. Dumhet får 10
honom rent av att »misströsta«, försätter honom alltså i ett tillstånd av svaghet! Det överensstämmer på ett förträffligt sätt med att klokheten får honom att »se rött«! Nog är den en uppskattad egenskap hos undersåtarna, men bara så länge den är förknippad med absolut undergivenhet. I det ögonblick som detta karaktärsvittnesmål saknas, och det blir oklart huruvida klokheten står i de härskandes tjänst, kallas undersåten sällan längre för klok, utan snarare för oförskämd, fräck eller lömsk; och det uppstår ofta en situation där klokheten enligt den härskande åtminstone tycks hota äran och auktoriteten, om än inte säkerheten. I skolan visar sig detta däri att en trotsig begåvad elev behandlas mer bryskt än en som är motsträvig av lathet. På moralens område har detta gett upphov till uppfattningen att en viljeyttring är ondare i samma grad som vetandet mot vilken den sker är bättre. Inte ens rättsväsendet är helt opåverkat av denna personliga fördom och anser vanligtvis att överlagda förbrytelser är särskilt allvarliga om de är »raffinerade« och »känslokalla«. Också i politiken finns det gott om exempel, för den som vill undersöka saken. Men även dumheten – måste man väl invända – kan provocera och lugnar verkligen inte under alla omständigheter. För att uttrycka det i korta ordalag framkallar den vanligtvis otålighet, den framkallar i ovanliga fall dock även grymhet; och de avskyvärda övergrepp som följer av denna patologiska grymhet, 11
som vanligtvis kallas för sadism, drabbar alltför ofta dumma människor. Uppenbarligen härrör detta från att de lättare än andra faller offer för grymma människor; men det tycks även hänga samman med deras uppenbara motståndslöshet – på samma sätt som lukten av blod väcker en ursinnig jaktlust får motståndslösheten fantasin att löpa amok, och lockar in den i en ödslig trakt där grymheten »går för långt«, nästan bara för att den inte längre möter något som kan begränsa den. Detta är ett slags lidande hos den som själv tillfogar lidande, en svaghet som är inbäddad i råheten; och även om den kränkta medkänslans privilegierade indignation sällan noterar det, så hör det alltjämt till grymheten, liksom till kärleken, att den kräver två parter som passar för varandra! Att utveckla detta vore nog så viktigt för en mänsklighet som så mycket som den samtida plågas av sin »fega grymhet mot dem som är svagare« (och så låter ju också den mest utbredda definitionen av sadismen); men med hänsyn till huvudlinjen i denna undersökning och det flyktiga insamlandet av dessa första exempel bör man nog betrakta det som sagts om detta som en utsvävning, och på det stora hela finns här inget mer att vinna än konstaterandet att det kan vara dumt att lovorda sig själv som klok, men att det inte heller alltid är klokt att framställa sig som dum. Det går inte att dra några allmänna slutsatser av detta; eller, den enda allmänna slutsatsen som här medges är att det i denna värld alltid är klokast att dra till sig så lite 12
uppmärksamhet som över huvud taget är möjligt! Och inte sällan är detta den slutsats de vise faktiskt har dragit. Ofta görs dock bara halvt eller symboliskt bruk av denna folkskygga konklusion, som då leder betraktelsen in i en krets präglad av påbud om anspråkslöshet och mer omfattande påbud, utan att den helt behöver lämna dumhetens och klokhetens område. Många anser sig visserligen vara kloka, men av rädsla för att verka dumma eller väcka anstöt säger de ingenting. Och när de väl känner sig tvungna att säga något om saken uttrycker de sig med en omskrivning, när de exempelvis säger om sig själva: »Jag är inte dummare än andra.« Än mer populärt är det att så ointresserat och sakligt som möjligt framföra anmärkningen: »Jag får nog säga att jag är normalintelligent.« Men ibland smyger sig övertygelsen om den egna klokheten in bakvägen, exempelvis när den ger sig till känna i uttrycket: »Jag är väl inte dum heller?« Desto mer anmärkningsvärt är det emellertid att inte bara den enskilde för egen del anser sig vara synnerligen klok och välbeskaffad, utan även att den historiskt viktige individen, så snart han har makt att göra så, säger eller låter säga om sig själv att han är omåttligt klok, upplyst, värdig, storslagen, nådig, handplockad av Gud och utvald att skriva historia. Ja, han säger det också gärna om andra, när han anser att något av deras strålglans även faller på honom. I titlar och tilltalsord som majestät, eminens,
13