Namn: Erik Amnell. Ålder: 25. Tränar: Parkour – konsten att forcera hinder i omgivningen på ett snabbt, smidigt och kreativt sätt. Pluggar: Programmet för filosofi och samhällsanalys. Bor: Ålidhem.
DET CENTRALA ÄR ATT INTE
– Det har faktiskt hänt att när jag går till affären så kommer jag på mig med att balansera på trottoarkanten utan att tänka på det. Det säger umeåstudenten Erik Amnell, tränare och utövare i Umeå parkourförening. Att klättra upp på murar, svinga sig runt rör och obehindrat ställa sig i handstans; ja, det är saker som de flesta av oss inte gör till vardags. Men för andra är det ett sätt att träna, leva och utforska nya sätt att övervinna hinder i
10
vår omgivning. Erik Amnell, som till vardags pluggar programmet för filosofi och samhällsanalys, är mångårig parkourutövare och verksam tränare hos Umeå parkourförening. Han berättar att intresset väcktes hos honom 2007
då han såg ett klipp med den inom parkourkretsar kände David Belle. Han hittade därefter en grupp utövare i närheten av Obbola, där han då bodde. – Jag hade testat lite kampsport innan, men har faktiskt inget intresse för idrott överhuvudtaget. Men jag hade aldrig sett något liknande som parkour. Det var så spektakulärt. För den som inte känner till parkour, berättar Erik, är det en träningsmetod och ett tankesätt där essensen i träningen går ut på att forcera hinder i omgivningen på ett snabbt, smidigt och kreativt sätt.
– Du ska kunna vara varsomhelst och ändå lösa det. Tanken är att kunna anpassa dig till miljö, väder och vind. När jag under fotosessionen ser Erik klättra, hoppa och med kattlik smidighet svinga sig igenom hindren är det inte utan att jag med ens känner mig lite osmidigare än vanligt och tänker tyst ”Hur i hela världen kan någon lära sig det där?” Vilka talanger behöver man egentligen för att bli bra på parkour?
– Det beror på. Folk är duktiga på olika saker. Vissa är jätteduktiga på klättring eller hopp medan andra är duktiga
VERTEX 7: 2015