musik:
Josef Nilsson, med rötter i Storuman i Västerbottens inland, släpper under artistnamnet Gonza-Ra en EP med rap på bred norrländska. Mer än lovande, tycker Vertex recensent.
Musikkrönikan: Erik hillbom om Musik här och där
Namn: Erik Hillbom. Ålder: 27 år. Gör nu: Frilansande journalist som brinner för musik och matlagning.
Josef Nilsson. Kallar sig Gonza-Ra när han gör musik – och det gör han på ett kaxigt och okonstlat talangfullt sätt.
Svängig norrländsk rap PRE Artist: Gonza-Ra Skivbolag: Random Bastards Betyg:
PRE är första släppet från nittonårige Josef Nilsson härstammandes från Storuman i Västerbottens inland som kallar sig för Gonza-Ra när han
gör musik. Den fem spår långa EP:n osar av influenser från 90-talets hiphop och produktionen, signerad Umeåbördiga David “Davr” Klingberg, är välsmord. Gonza-Ra själv är kaxig, utan att på något sätt låta skrytsam, bara okonstlat talangfull. Ordflödet kan inte beskrivas med något annat ord än imponerande. Norrland är det
ERIK HILLBOM
Arctic Monkeys, kanske världens bästa
CALLE EKBLOM KÄCK
vertex 7: 2013
Erik hillbom
ner och avslutande “Under skinnet” är en lysande och hjärtskärande låt om längtan som förblir skivans höjdpunkt.
AM Artist: Arctic Monkeys Skivbolag: Domino Betyg:
rockband, är tillbaka med sitt femte studioalbum. Jag ska ärligt erkänna att de sedan länge är en av mina absoluta favoriter, därför var också förväntningarna skyhöga. Men efter första lyssningen är jag lugnad, Sheffield-rockarna levererar och det ordentligt. AM är stundom smäktande ljuv, stundom pumpande hård, med texter som pendlar mellan lekfullhet och melankolisk svärta. Den är kanske inte lika poetisk eller sammanhängande som föregångaren från 2010, men den är minst lika elegant. Skivan pendlar perfekt mellan att vara suggestivt medryckande och stilfullt tillbakalutad, utan att slå över och kännas för oengagerad. De fortsätter med det som blivit bandets signum, en välbalanserad mix mellan rivig rock och tankfulla rockballader, allt med sitt eget sound. Till och med de svagare låtarna är i en klass för sig och jag förbluffas över resultatet. Det är nästan för perfekt.
återkommande temat i texterna som både är finurliga och underfundiga och framförda på bred norrländska. Vare sig det handlar om svängig rap som i “Nalta Dirty” (nalta = “lite” på bondska) eller mer tillbakalutad framtoning i låten “Utveckling” så är helhetsintrycket: mer än lovande.
Arctic Monkeys. Bästa bandet... Jag ler, jag dör Artist: Kajsa Grytt Skivbolag: Playground Betyg:
Tillsammans med den alltid lika pålitliga producenten Jari Haapalainen söker sig rock- och punkveteranen Kajsa Grytt på sitt sjätte soloalbum delvis till ett mörkt ljudlandskap. Det är något som också passar henne väl. Det låter avigt, ibland upphackat och texterna är framförda med eftertryck, stundtals med en desperat ton i rösten. Grytt har sällan gjort sig känd som en artist som stryker lyssnaren medhårs, så är heller inte fallet på Jag ler, jag dör. Det är en av hennes största styrkor som artist, men det är inte alltid det faller väl ut. Under nära sju minuter av monotont gitarrharvande i låten “Stort nog som det är” falnar intresset i alla fall hos mig. Bättre blir det när tempot tas
Tuggare utan gränser (EP) Artist: Lilla Namo Skivbolag: Baba Recordings Betyg:
Lilla Namo slog igenom stort med låtar-
na ”Haffa guzz” och ”Höj Volymen” förra året. Det är ingen tvekan om att Namo är en grym rappare som slagit igenom stort med dels nämnda singlar, men också genom sina gästspel på bland annat Petters och Looptroop Rockers senaste skivor. EP:n spretar lite åt alla håll. USA-influerad hiphop blandas med mer reggae-aktiga ”Lever som vi lär” och ”Badman”, vilka också känns minst helgjutna. Hittarna från fjolåret tillhör de bättre spåren, men bäst blir det när Lilla Namo tillåter sig att bli allvarlig som i finstämda ”Alla fel på samma gång”, tankvärda och svängiga ”Tuggare utan gränser”, eller den härligt arga ”Minns mitt namn”. Om fullängdaren fortsätter i spåren av de sistnämnda finns det inga gränser för hur bra det kan bli. CALLE EKBLOM KÄCK
MER SAXOFON ÅT FOLKET!
Minns ni Sunset Beach? I den amerikanska tv-serien från slutet av nittiotalet fick tittarna följa intriger i det påhittade området Sunset Beach i Orange County i Kalifornien. Serien blev inte långvarig och var väl i ärlighetens namn ett mindre lyckat försök av 90-talets tv-gigant Aaron Spelling att skapa en lite sexigare variant av långköraren Days of Our Life. På samma sätt som i Days så stannade skådespelarna i Sunset Beach upp mitt i dialogen och stirrade lömskt på varandra i vad som framstod som en evighet i väntan på reklamavbrottet för att genast plocka upp dialogen efteråt när reklamen var slut. Till synes helt oberörda över att några minuter tidigare gett varandra mördarblickar. Intrigerna är sedan
länge glömda, men introlåten med den plastiga saxofonen är desto mer minnesvärd – den innebar nämligen också saxofondöden. Kompositören Tim Truman blåste definitivt död på all coolhet som saxofonen någonsin haft, efter att några år tidigare varit stekhet – mycket tack vare Clarence Clemons makalösa lungor i The E-Street band. Men nu är instrumentet återigen på frammarsch. Svenska drömpopbandet Postiljonen räds inte instrumentet, heller inte The Royal Concept som på sitt i övrigt rätt slätstrukna debutalbum slängt in ett saxofonsolo som är albumets starkaste ljusglimt. Själv uppskattar jag den ökade förekomsten – saxofonen förtjänar mer uppskattning än den får. ERIK HILLBOM Vertex betygsskala:
– Usel – Halvdålig – Ok
– Klart bra – Lysande
19