Vellinge Icons

Vellinge

ÄLSKADE HAV

Vågor, vinterbad och bäst när det gäller

HEMLÄNGTAN

Nära till världen och hem igen

REDAKTION

Redaktör: Jenny Milewski

Creative Director: Lia Eriksson

Formgivare: Maria Wånggren

Produktionsledare: Maya Ljungblad

Projektledare: Alexander Linder

UTGIVNING

Vellinge ICONS ges ut av Vellinge kommun

Ansvarig utgivare: Gustaf Lorentz

PRODUKTION

Omslag: Munken Kristall laminated 300 g

Inlaga: Munken Kristall 120 g

Typsnitt: Feijoa, Gilroy, Ogg

PÅ OMSLAGET

Plats: Skanör

Foto: Andreas Eriksson

En bild, en historia – Anita Ekberg

Välkommen till Vellinge Icons

Christina och Claes Lindquist – fotosamlarna

Strandliv i Vellinge

Josefine Jangvert och havet

Skydd för ett liv vid havet

Krönika – Lisa dos Santos

En bild, en historia – Falsterbo Open Air Museum

Bylivet i Håslöv

Mer från byarna

En dag vid Arriesjön

Jan-Åke Hillarp i djurens tjänst

Vandra i Vellinge

Naturreservaten

En bild, en historia – vikingarna anfaller

Krönika – Jana Wannius

Systrarna Holmén och hästarna

Josef Frank i Falsterbo

Per Larsson – ett bondeliv på Vellinge Väster

I topp i Vellinge

Golftalangen Jonathan Ericsson

Golf amore – fem banor, fem hål

Dan Tedestål på Vellingeblomman

Gårdsbutiker

Krönika – Anderz Wrethov

En bild, en historia – klaffbron i Höllviken

Mariastugan – mer än ett hus

Tre kockar, tre recept

En bild, en historia – sista resan med Falsterbo-banan

Krönika – Jimmy Sjöstedt

Foto Karl Hedin

Foto Vellinge kommun

Foto Aaron Burden

En ung Anita Ekberg fångad på en skånsk strand. Året sägs vara 1949. Platsen är okänd, men kan mycket väl vara Skanör. Som 20-åring blev Anita Fröken Sverige och sökte lyckan i USA. Filmdebuten i Hollywood kom 1953 och mest känd blev hon för rollen som Sylvia i Fellinis ”Det ljuva livet”. För alltid ihågkommen som kvinnan i Fontana di Trevi. Anita Ekberg dog 2015 i Rom, 83 år gammal. Hennes aska ligger idag begravd, precis som hon ville, bredvid brodern Jan-Åke i familjegraven på kyrkogården vid Skanörs kyrka.

Foto Bertil Gustavsson

Sv. ikon [ikå´n] substantiv ~en ~er Eng. icon [ai kon] noun ~s

Vad är en ikon?

Ordet kommer från grekiskan och betyder ”bild”.

Ursprungligen en religiös avbildning att betrakta. Idag ett begrepp för något som går bortom det vardagliga och blir en symbol för något större. Något ikoniskt. Som lever vidare genom tiden och inspirerar, ger energi och manar till att utvecklas. Människorna, händelserna, miljöerna och företeelserna som blir en del av det kollektiva medvetandet. Det som tillsammans gör en plats till så mycket mer än ett geografiskt område. Det kan vara något oändligt som havet. Något beständigt som ett landmärke. Ett entreprenörskap. En maträtt. En människas drivkraft att utmana kroppen till det yttersta. Det kan vara något så enkelt som en bild på en blivande filmstjärna på en sandstrand.

Välkommen till Vellinge Icons.

Konsten att samla på foto

En blixtförälskelse i fotokonst har tagit Christina och Claes Lindquist på en hisnande resa från att vara konstentusiaster till att bli några av Skandinaviens främsta samlare – och utställare – av konstfoto. Deras samling, som på 20 år vuxit till att omfatta fler än 600 verk, är resultatet av en synnerligen synkad duo på jakt efter verk som hänför, överrumplar och utmanar.

Text Micha van Dinther

För Christina och Claes är varje konstverk en del av ett särskilt kapitel i deras livshistoria.

Foto © Falsterbo Photo Art Museum

Väggarna i paret Christina och Claes Lindquists hem är allt annat än skandinaviskt avskalade och vita. Överallt där ögat landar pryds väggarna med färgstark fotokonst: en halvnaken Pamela Anderson i utmanande pose fotograferad av David LaChapelle, det coola Peter Lindbergh-fotografiet ’The Wild Ones’ och ett iögonfallande foto i Chen Mans serie ’Long Live the Motherland’. Hela hemmet är pepprat med visuella snackisar.

– Vårt intresse för konst har alltid varit en del av vårt liv, men det var inte förrän vi för 20 år sedan började utforska fotokonsten som vi märkte en markant förändring. Vänner och familj, som tidigare knappt lagt märke till de oljemålningar som hängde på väggarna, började plötsligt stanna upp, fråga och uttrycka sin fascination för fotografierna, minns Claes.

Christina instämmer nickande och tillägger:

– Det var verkligen en påtaglig förändring. De första fotoverken vi valde var modebaserade. Ett av dem var ett ikoniskt svartvitt verk av Herb Ritts, känd för sina stämningsfulla och uttrycksfulla bilder. Det var inte bara konstverken i sig som fångade intresset, utan även berättelserna som fanns bakom varje bild.

Christina och Claes, som båda växte upp i Borås, fann varandra redan vid 16 och 18 års ålder. I staden, känd för sin textilindustri, var konst och design en naturlig del av livet, då både Christinas mamma och Claes pappa har arbetat inom textilindustrin. Under åren har Christina haft olika jobb, från att driva ett städbolag till att sälja kök, medan Claes har en bakgrund inom affärsvärlden och bland annat spelat en central roll i ett vinimportföretag.

Konsten har varit Christinas och Claes gemensamma passion och de började samla på oljemålningar och litografier i den mån

Foto Viktor Winterglöd

Christina och Claes Lindquist, 63 respektive 65 år. Gör: Grundade och driver Falsterbo Photo Art Museum, en samlingsplats för samtida fotokonst.

ekonomin tillät. Men den där resan till London och Paris, som resulterade i inköpet av parets två första fotokonstverk, förändrade allt. 20 år senare består samlingen av lite drygt 600 verk.

– Vi har ett starkt fokus på modefotografi i vår samling, även om vi också har annat. Vad som gör just modefotografiet intressant är att det tänjer på gränserna. Bilderna är fyllda med fantasi, vilket beror på att modefotograferna alltid har pushat stora modetidningar som Vogue och Harper’s Bazaar att vara så konstnärliga och spektakulära som möjligt, säger Claes.

I takt med att samlingen växte och de tomma ytorna på hemmets väggar blev färre insåg de snart att hemmet inte skulle räcka till.

– Det kändes meningslöst att bara lagra verken – vi kunde knappt njuta av dem själva. Vi började därför leta efter en plats

där alla kunde ta del av dem. Vi kikade främst efter lokaler i Köpenhamn och var nära att slå till vid tre olika tillfällen. Men så läste vi att Falsterbo Strandbad stod tomt och tog kontakt med Vellinge kommun. Ett halvår senare öppnade vi Falsterbo Photo Art Museum, ett fotomuseum som är unikt i sitt slag i Europa, berättar Christina.

Även om intresset för fotokonst i Skandinavien tagit tid att utveckla ser Christina och Claes en tydlig utveckling.

– I Sverige var fotokonst länge något nytt och okänt. Det var bara några få gallerier som visade sådant och inte många kände till att fotografi kunde vara konst, säger Claes.

– Stora städer som Paris, Berlin, London och New York har varit ledande inom fotografi länge. I New York öppnade till exempel Staley-Wise Gallery, specialiserat på fotokonst, redan 1981. Folk

Foto © Falsterbo Photo Art Museum

I Sverige var fotokonst länge något nytt och okänt. Inte många kände till att fotografi kunde vara konst.

Claes Lindquist

skrattade åt dem först, men nu kan verk av fotografer som Richard Avedon som de sålde i början, säljas för tiotals miljoner.

På frågan om hur modefotografin har förändrats med tiden delar Claes med sig av sina tankar:

– Just modefotografiet har tyvärr blivit lite slätstruket – lite som på 30- och 40-talet när modellerna bara stod uppställda. Men det finns fortfarande fotografer som exempelvis Steven Klein som tar ut svängarna. Överlag har det varit en trend med mer försiktighet, speciellt i samband med rörelser som #Metoo.

– Vi ser däremot en spännande trend med fotografer från Sydamerika och Afrika som börjar göra sitt avtryck på fotografiet. De kommer ofta med väldigt mycket färg och spektakulära uttryck, berättar Christina.

Christina och Claes delar en djup passion för fotokonst som inte bara förenar dem utan också definierar deras gemensamma

liv. För dem är varje konstverk en del av ett särskilt kapitel i livshistorien.

– Att välja en favoritfotograf eller ett favoritfotografi är nästan omöjligt, vi älskar så många. När vi går tillbaka till de äldre verken så är det som att bli kär på nytt. Men jag har personligen ett starkt band till David LaChapelle, eftersom han var en av de första fotograferna vi samlade på och vi har haft personlig kontakt med honom och hans musa, medger Christina.

När det gäller att välja nya verk är deras synkronisering nästan telepatisk.

– På en utställning väljer vi varsina tre favoriter, och det är fascinerande hur ofta vi faller för samma verk. Det bekräftar bara hur lika vi tänker och känner kring konst, säger Claes.

Foto © Falsterbo Photo Art Museum

Christina och Claes om …

… det bästa tipset till förstagångsköpare av fotokonst: – Börja med att besöka utställningar, det är ett utmärkt sätt att dyka in i konstvärlden. Missa inte Paris Photo, där man verkligen får uppleva bredden och kvaliteten av fotokonst. Och glöm inte att utforska auktionskataloger online och besöka gallerier. Varje steg är en del i att bygga din förståelse och smak för fotokonst. Sedan är det bara att slå till på det man gillar.

… AI inom fotografi:

– Vi är lite kluvna. Jag [Claes, red. anm] är skeptisk eftersom jag tycker att AI-bilder ofta saknar den själ och det djup som traditionellt fotografi ger. Men Christina ser potentialen och spänningen i AI, även om hon också känner att det personliga uttrycket förblir viktigt.

… Falsterbo Photo Art Museum:

– Vi strävar efter att skapa en varm och inbjudande atmosfär. Det är viktigt för oss att dela med oss, att vara öppna och personliga. Vi vill inte bara att folk ska titta på bilderna, utan känna dem, förstå dem. Därför får varje besökare en introduktion till utställningarna.

Foto © Falsterbo Photo Art Museum

” ”

Det är fascinerande hur ofta vi faller för samma verk

5 nya förmågor att hålla koll på

Hassan Hajjaj

Hassan, en fotokonstnär från Marocko, skapar färgglada verk som ofta utforskar identitet.

Camilla Åkrans

En svensk fotograf som imponerar med sin distinkta stil av romantik och minimalism, och fångar skönhet på ett perfektionistiskt och drömlikt sätt.

Txema Yeste

En spanjor som lockar med sina slående och kraftfulla bilder där modefotografi blandas med en konstnärlig och ofta surrealistisk prägel.

Julia Hetta

Svenska Julia fascinerar med sina verk som utstrålar en tidlös elegans, ofta inspirerad av renässanskonst och mörka, mystiska undertoner.

Rafael Pavarotti

Rafael är brasilianare och väcker nyfikenhet med sina levande och uttrycksfulla modebilder som lyfter fram färg och kultur på ett unikt sätt.

Foto © Falsterbo Photo Art Museum

Strandliv året om

Svalka för hunden i Skanör

Norr om hamnen i Skanör finns kommunens officiella hundbadplats. Öppen året om för fyrbenta och deras människor. Även vid den långgrunda stranden längs väg 100 i Höllviken tar många en paus på hundpromenaden.

Långa skär i Foteviken

När isen lagt sig finns det bästa stället för skridskoåkning vid Eskilstorps ängaväg. I närheten av Eskilstorps ringvall finns en liten parkeringsplats. Ta skridskor och isdubbar runt halsen, och matsäck i ryggsäcken.

Foto Chris Hardy

Foto Andreas Eriksson

Latitud 55.41720 Longitud 12.83454

Latitud 55.47949 Longitud 12.96032

Hytter med tradition i Ljunghusen

Längs stränderna i Vellinge kommun finns det över tusen badhytter. På bilden syns några av Ljungskogens och Ljunghusens strandbads unika badhytter, i klassiskt vitt med rundade tak. Idag ges inga nya tillstånd att uppföra badhytter, för naturskyddets skull.

Paddla stående i Kämpinge

SUP är en sport för alla. Allt som behövs är en bräda med paddel. Alldeles ensam en tidig morgon i soluppgången. Eller när rastlösheten på stranden blivit för stor för familjen. Som motion eller avkoppling. Skaffa egen bräda eller hyr från bland andra Kämpinge Vattensportklubb och Ksurf.

Foto Karl Hedin

Foto Andreas Eriksson

Latitud 55.47949 Longitud 12.96032

Latitud 55.39101 Longitud 12.93312

Vind och vatten runt Falsterbonäset

De långgrunda stränderna och svepande vindarna runt Falsterbonäset är som gjorda för vattensport – året om. Oavsett vindriktning finns en plats att hitta för windsurfing och kitesurfing. Och vågorna lockar surfare från när och fjärran. På stränderna märks tilllåtna sträckor ut med gröna vimplar.

Latitud 55.41580 Longitud 12.83599

Foto Viktor Winterglöd

Kalla bad i Skanör-Falsterbo Sveriges första kallbadhus öppnade redan på 1800talet och fenomenet vinterbad är säkert äldre än så. För många är regelbunda iskalla dopp en beroendeframkallande ritual. Vellinge kommuns eget Kallis ligger vid Skanörs Hamn.

Latitud

Strandkänsla till häst

På Falsterbo skjutfält har övningarna bytts mot långpromenader. Det forna övningsfältet är idag ett populärt rekreationsområde. Stranden längs med Falsterbo skjutfält är en vacker plats för ridning på strand, men kom ihåg att ridning är inte tillåtet på stranden under perioden 15 maj-31 augusti.

55.47949 Longitud 12.96032

Foto Nicholas Hörlin

Foto Andreas Eriksson

Latitud 55.39714 Longitud 12.86561

Bad för alla vid Falsterbokanalen

Vid Falsterbokanalens mynning i Ljunghusen finns badet som är tillgängligt för alla. Med ramper till bryggor och pir, omklädningsrum och parkering nära. Vid handikappbadet finns också omklädningsrum med dusch och toaletter.

Sand mellan tårna på Falsterbo Strandbad

Falsterbo Strandbad sträcker sig 4,5 kilometer längs kusten och beskrivs ofta som en av landets vackraste stränder. Med sin tjocka vita sand och en fotvänlig sandbotten, är det många som jämför denna strand med ett tropiskt paradis.

Latitud 55.397668 Longitud 12.94410

Latitud 55.39214 Longitud 12.85110

Foto Vellinge kommun

Foto Janko Ferlic

Vindpinade superkrafter

Josefine Jangvert har ett problem – hon känner inga gränser.

Eller snarare: hennes psyke har en ovana att övervinna kroppens fysiska begränsningar. En gång höll det på att sluta riktigt illa.

– Det var för ett par år sedan i Cannes. Jag och min nya swimrunpartner Lorraine Axegård gjorde vår första tävling som lag. Första timmen kändes det bra, men sedan var det något i min kropp som inte stämde. Det gick bara långsammare och långsammare, och jag kände att jag var lite väck i huvudet, men jag fortsatte att mata på.

– När vi skulle ner i vattnet satte jag foten på en klippa, och det nästa jag minns är att jag ligger i vattnet! Både jag och Lorraine undrade ”Vad är det som händer?”. Jag kunde inte prata, men vi började simma och det kändes bra igen. Sedan när vi kom upp på land skulle vi uppför en jättelång backe och då var jag på väg utför ett stup … Som tur var fick Lorraine tag i mig, och hon sa till mig att det nog var bäst om vi började gå istället för att springa. Så vi gick bokstavligen i mål och jag hann precis få medaljen runt halsen innan jag säckade ihop.

Josefine berättar den för vanliga dödliga skrämmande anekdoten med ett leende på läpparna, men med ett tydligt stråk av allvar bakom de isblå ögonen.

– När jag kom hem kontaktade jag sjukvården för att få reda på vad det var som hände.

De gjorde en massa tester, men kunde inte hitta något som var fel. Jag har inte varit med om något liknande igen så jag känner mig lugn.

Tur är väl det, för det mesta av den träning som Josefine Jangvert underkastar sig för att kunna mäta sig med världseliten inom swimrun genomför hon på egen hand. Timslånga löppass från hemmet i Höllviken ner mot Skanör-Falsterbo och

Text

Fakta Josefine Jangvert

Ålder: 43 år.

Familj: Man och två döttrar 11 och 14 år.

Yrke: Projektledare digitalisering och IT, Region Skåne.

Meriter: Tävlade i landslaget och hade svenskt rekord i stavhopp 1997.

Tävlat i ÖtillÖ The Swimrun World Championships (75 km), 2021: 25:e plats, 2022: 4:e plats, 2023: 7:e plats.

Motto: Att vara tillräckligt vältränad för att alltid kunna tacka ja till lockande äventyr och tävlingar.

meditativa simsessioner längs någon av de otaliga sandstränderna. Oavsett väderlek och årstid.

– Närheten till havet och att man kan simma både på den västra och östra sidan är superbra för mig. Skulle det till exempel vara algblomning på ena sidan, så är det förmodligen inte det på den andra. Samma sak när det är blåsigt. Nu tycker jag i och för sig att det är väldigt kul med höga vågor, men om jag är ute med en grupp så kan man alltid ta sig till en strand där det är lite lugnare.

Är du i harmoni med naturen när du tränar eller är det en kamp mot elementen?

– När jag tar mig fram i vattnet och fokuserar på horisonten känns det ibland som om jag är ett med vattnet, och det händer att jag stannar upp och inser hur liten jag är i det stora havet. Det

är mäktigt och så himla vackert här, säger Josefine och tittar ut genom köksfönstret i familjen Jangverts radhus, som ligger bara ett stenkast från Stora Hammars skola där döttrarna går. Hur hamnade ni i Höllviken?

– Vi bodde i Malmö, jag och min man, och när vi fick barn kände vi att vi ville hitta något lite mer barnvänligt alternativ. Mina föräldrar hade vänner som bodde här, så när jag var liten var vi alltid här någon långweekend varje sommar, och jag minns att jag tyckte att det var så idylliskt att man kunde gå ner till stranden. Så hade vi turen att komma över det här huset när det var nybyggt. Det var 13 år sedan och har varit super.

Josefines make Magnus jobbpendlar fortfarande till Malmö, och själv har hon pendlat till Lund de senaste tio åren, men snart vankas det nytt jobb i Malmö.

– Ytterligare en fördel med att bo här är närheten till arbetsmarknaderna i både Malmö, Lund, och Köpenhamn. Det ska bli jättekul att komma tillbaka till Malmö. Jag kommer att ha nära till simhallen, kanotklubben, och jag kan ta bussen till och från Centralstationen.

Vad har du för drömmar och mål framöver?

– Jag och min nya partner Lena Sjökvist har bestämt oss för att satsa på ÖtillÖ 2024, och så vill jag testa på lite nya sporter. Jag är anmäld till en multisporttävling där mountainbike, kajak och löpning ingår, och så brukar det vara något äventyrsmoment, typ klättring. Jag tänkte gå med i Malmö kanotklubb för att lära mig paddla surfski, och så planerar jag att köra en fjällmara. Och det skulle vara kul att testa en längre multisporttävling som pågår i exempelvis 24 timmar, för att se hur kroppen reagerar.

Josefines träningsvecka

Måndag: simning distans + lätt löpdistanspass

Tisdag: tröskelpass löpning eller styrketräning

Onsdag: simning styrka

Torsdag: intervallpass löpning eller vila

Fredag: simning sprint + ev lätt distanspass löpning eller styrketräning

Lördag: löpning långpass

Söndag: simning med fokus på swimrun

Skydd för ett liv vid havet

Text Jenny Milewski

Strandliv vid badhytten. Kallbad från bryggan. En kaffe på balkongen med havsutsikt. Ett liv nära havet ger livskvalitet. Men måste också skyddas från havets krafter. En utmaning som blir allt större.

Det går inte att komma ifrån. Havet och Vellinge kommun är ofrånkomligt sammanbundna och har alltid varit. Här har havet varit i centrum för människans bosättningar ända sedan medeltiden. Och i mitten av 1800-talet hade hälften av männen i Skanör och Falsterbo havet som arbetsplats.

När Falsterbo-banan byggdes i början av 1900-talet kom badturisterna med ångtågen och mattan av sommarbostäder växte fram. Idag är en bostad med havsutsikt det finaste många av oss kan tänka sig. Under de senaste decennierna har nybyggda områden närmast havet växt fram i kustsamhällen över hela Sverige. Gamla industriområden där logistiken krävde närhet till havet blir till hem för människor istället.

– Det är egentligen under en väldigt kort tid i mänsklighetens historia som vi har byggt bostäder i direkt anslutning till havet. Förr bosatte man sig på de högsta punkterna. Inte minst för att det inte fanns någon avloppsrening. Det luktade nog inte så

trevligt när avloppet gick direkt ut i vattnet.

Det säger Caroline Hallin, kustingenjör och forskare i teknisk vattenresurslära vid Lunds Tekniska Högskola. Hennes egen kärlek till havet och stränderna har följt henne genom livet. Särskilt till stränderna på Näset.

– Jag växte upp i Svedala och vi åkte ofta till Falsterbo Strandbad. Det är min favoritstrand, finkornig och väl sorterad – för att prata forskarspråk.

Att människan dras till havet är lätt att förstå, men havet innebär också risker. Caroline Hallins forskningsintresse kretsar kring översvämningar av kustsamhället och att utarbeta modeller för att förutspå effekter av stormar och havsnivåhöjning. Och därmed föreslå åtgärder för att göra ett fortsatt liv nära havet möjligt.

På Falsterbonäset är den största risken för översvämning stormfloder. Det är ett tillfälligt högvatten som orsakas av meteo-

Foto Tomi Vadasz

Caroline Hallin

Fakta om skyddsvallsprojektet i Vellinge

2020 gav Mark- och miljödomstolen Vellinge kommun tillstånd att bygga en 21 kilometer lång skyddsvall runt Falsterbonäset. Den största delen ska bestå av vegetationstäckta naturvallar och förhöjning av existerande höjder, men även murliknande element ska byggas. Bygget påbörjas 2024 och kommer att pågå i ca 10 år.

rologiska fenomen som lågtryck och stormvindar i kombination.

– Öresund blir som en badbalja där vattnet skvalpar upp mot sidan. Vid en kraftig östlig storm kan vattnet höjas ett par meter över medelhavsnivån.

Precis det hände den 13 november 1872. Backafloden är den mest extrema stormfloden i Östersjöområdet någonsin och svepte flera kustsamhällen i södra Sverige, Danmark och norra Tyskland ut till havs. Totalt dog 300 människor i naturkatastrofen.

Falsterbonäset klarade sig ändå bättre än många andra samhällen. En orsak är sanden. Samma sand som alltid utmanat sjöfarare att navigera runt sandrevlar (Skanör betyder farliga sandrevlar på fornnordiska) och måste bindas för att inte förstöra jordbruket innebär också ett naturligt skydd. Breda sandstränder och höga sanddyner bryter vågenergin. Men ytterligare skydd behövs. Nu mer än tidigare.

– Jämfört med tiden för Backafloden har vi idag mycket mer bebyggelse att skydda. Och med klimatförändringarna höjs medelvattennivån, vilket gör effekterna av en stormflod värre. Effekterna av Babet i oktober 2023 blev en påminnelse för många. Ändå var den stormen ingenting mot Backafloden, säger Caroline Hallin.

Att bygga vallar runt Näset är en motåtgärd, också det med en lång tradition i Vellinge. På 1800-talet byggde bönderna vallar av tång från stränderna, för att hålla boskapen inne men också för att skydda mot översvämningar.

– Vi måste tänka klokt med risker kring havsnära boende, avslutar Caroline. Att på kort sikt skydda och se till att människor kan fortsätta att bo vid havet. Och i det långa perspektivet tänka annorlunda i samhällsplanering. Dessutom, förstås, ha en krisberedskap.

Lisa dos Santos

Det finns två centrala platser i mitt liv. Falsterbo och Flemingsberg. Den ena är idyllen där jag växte upp och drömde om en framtid och den andra är betongförorten utanför Stockholm som blev en del av min framtid. En omvänd klassresa, brukar mina åklagarkollegor skämta när de hör att jag kommer från Falsterbo. ”Är det inte där det är så sjukt fina stränder och paradisvillor?” frågar de som inte är helt säkra på vad Falsterbo är. ”Jo”, svarar jag och tittar ut genom mitt kontorsfönster i Flemingsberg. Tingsrättens sterila fasad stirrar tillbaka på mig på andra sidan av den deppiga asfaltslingan, som ringlar sig från tågstationen upp mot grannförorten Visättra. Strax bakom tingsrätten ligger Ica Maxi och på andra sidan tågrälsen reser sig Flemingsbergs färgglada miljonprogramshus. För närvarande råder det konflikt mellan gängen i förorterna och det skjuts och hittas vapen bara ett stenkast från åklagarhuset. Det får Falsterbo att kännas långt borta. Nästan som en fantasi.

Varje sommar tar jag tåget, som swishar förbi åklagarkammaren, söderut och kliver tillbaka in i Falsterbo. Kontrasterna gör mig vimmelkantig. I juni ligger Falsterbo alldeles stilla och okysst eftersom sommargästerna inte kickat igång högsäsongen än. Jag drar min resväska genom en illgrön park, byter om till kvällsdopp nere vid bryggan, går i vit sand så len att jag glömmer bort att asfalt ens finns och doppar tån i en inställsam våg. Barndomsminnen strömmar genom kroppen i ljusets hastighet. Det gör nästan ont när jag ser Falsterbohus. Det får konserverade bilder från forna sommarlov att blixtra till. Blicken in mot stranden från andra rev. Handdukar och träskor i sanden. Falsterbovykort.

När jag går tillbaka genom parken känner jag mig harmonisk, som om Falsterbo och alla mina bevarade minnen av platsen skänker mig skydd mot omvärlden. Jag vandrar uppför kyrk-

Varje sommar tar jag tåget söderut och kliver tillbaka in i Falsterbo.

Foto Gabriel Liljevall

Lisa dos Santos (född 1980) är uppvuxen i Falsterbo och bor idag i Stockholm där hon arbetar som åklagare. Hennes bok ”Älskade bror”, om svensk gängkriminalitet, nominerades till Augustpriset 2023.

backen och stannar till. Plötsligt känns något avigt. Utsikten över ängen ger en märklig känsla. Något fattas. Då går det upp för mig att den lilla möllan som alltid stått där är borta. Det är som ett slag i magen. Förändringen får mina perfekta vykort att vittra sönder och nu känner jag mig plötsligt allt annat än harmonisk. Promenaden fram och tillbaka till stranden är ju nu helt förstörd! Jag rusar hem till barndomshemmet och förmedlar med andan i halsen den hemska nyheten till mamma och pappa. Kräver dem på svar. Hur kan en sådan Falsterboskatt plötsligt försvinna?

Jag får svaret att möllan har sålts till Kristianstad, eftersom den tydligen var för dyr att underhålla. Jag stirrar snopet på dem och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Har inte en av Sveriges rikaste kommuner råd att behålla en futtig mölla? Är inte detta ett svek på nivå med rivningarna av Klarakvarteren i Stockholm?

Hela vistelsen ältar jag möllan, döv för om folk vill lyssna eller inte. Min upprördhet är på topp. Det är som jag omsatt allt det inre kapital jag har för att bekämpa gängen i Flemingsberg för att gå upp i Falsterbos förlust av en mölla. I min förflyttning låg plötsligt det stora i det lilla.

När jag lämnar Falsterbo vankas det hästvecka och feststämning och ingen är längre intresserad av att närvara när jag håller likvaka. Tåget närmar sig Stockholm och jag läser om den senaste skjutningen. Jag känner hur jag omkalibreras. Falsterbo bleknar och Flemingsberg kallar. Tillbaka vid mitt skrivbord vet jag att jag är på rätt plats även om sandkornen från stranden fortfarande gör sig påminda i skorna. Jag blickar ut över asfalten utanför mitt fönster. Tänk vad fint det vore om ändå möllan hade hamnat där.

Foto Karl Hedin

Alla som färdats på väg 100 genom Höllviken, med bil, till häst eller på hundpromenaden, har sett dem – de stora bronsskulpturerna längs havet. Falsterbo Open Air Museum invigdes 2007. Fem av skulpturerna är gjorda av konstnären

Gudmar Olovson och skänkta till Vellinge kommun av konstsamlaren Bo Hjelt, till minne av mammans lyckliga dagar i Falsterbo. Skulpturerna skildrar olika skeenden genom livet, som i bildens Två systrar (1973). I museet ingår också skulpturen Kassandra av den tjeckisk-svenske konstnären Peter Mandl.

En dag av byliv i Håslöv

För 150 år sedan fanns förhoppningar att Håslöv skulle bli söderslätts centralort - med en nybyggd kyrka för

600 personer. Idag är norra och södra Håslöv knappast i centrum av de flesta människors medvetande.

Men för de som bor här bubblar byn av liv.

Text Josefine Forsberg

Foto Josefine Forsberg

” ” Jag skaffar hellre en maskin och tillverkar saker själv än köper färdigt

Foto Josefine Forsberg, El Alce

En augustimorgon 2016, läste Maria Wiktorsson i tidningen att Norlandia skulle lägga ner byaskolan i Håslöv. Byaskolan hade kommit med i ett paket när företaget, som normalt inte bedriver utbildningsverksamhet, köpte den tillsammans med två förskolor. Maria bestämde sig för att köpa byaskolan och driva den vidare. För att starta höstterminens undervisning behövde minst 15 elever vilja komma tillbaka.

– Vi hade väl inte mer än en vecka på oss att ringa runt och få tillbaka elever till skolan. Vi ringde nära och kära. Annonserade. Till slut hade vi 17 elever som skulle börja höstterminen hos oss, säger Maria Wiktorsson skolchef Håslövs Byaskola.

2023 anställer Håslövs Byaskola elva lärare och har 60 elever. Lärartätheten per elev är högre än på de flesta skolor. Den som tar ut lön sist är skolchefen.

– Debet och kredit ska gå ihop, men det viktigaste är att eleverna och lärarna har det bra.

Av eleverna i hemkunskapsköket som lagar pizzor åt de andra eleverna är Linn Hamlin den enda som gått på en större skola.

– Det är mycket bättre här för det är lugnare.

AB Hjalmar Möller är det första som möter när man kommer in i Södra Håslöv österifrån. VD:n Bengt Nyhlén är tredje och sista generationen som handlat med spannmål lokalt sedan 1940-talet. I januari 2023 såldes lantbruksverksamheten till Lantmännen. Är du beroende av vad jorden ger lever du med den dygnet runt.

– Det ligger alltid kvar den där känslan, men var tid har sitt. Jag har skaffat lite mark som jag ska bruka nu när jag inte har lantbruksverksamheten kvar, säger Bengt Nyhlén.

Tvärs över vägen ligger Köpmansgården. De byggdes 1879 som handelsbod, idag är den undre våningen ett Bed & Breakfast. 1929 byggdes huset till med två våningar för kontor och bostad. Köpmansgårdens första våning blev ”Bonnings lanthandel” och deras egen spannmålsfirma låg tvärs över AB Hjalmar Möller. När järnvägen var aktiv låg Håslövs tågstation taktiskt intill företagen. Och en gång i tiden fanns det både bank och post här.

Håslöv har en envis struktur och stolthet i det man tar sig för. Görs det så gör det på riktigt. Norra Håslöv är äldst, radbyn där alla hus byggdes utmed bygatan finns kvar. Under skiftes-

reformen på 1800-talet i Sverige försvann många av Sveriges radbyar när staten ville effektivisera jordbruket för att ge högre avkastning. Färre aktörer skulle äga mer. När södra Södra Håslöv anlades var byn kristen och husen byggdes kring kyrkan.

På mitten av 1800-talet fanns det förhoppningar om att byn skulle bli Söderslätts metropol. Kyrkoherden ansåg att den gamla medeltidskyrkan från 1100-talet var undermålig. Vid rivningen av medeltidskyrkan lyftes ekkistorna upp från kryptan – tömdes på innehåll, tvättades rena och såldes med annat lösöre på auktion. Dopfunten såldes till en familj som kruka och lär sedan ha blivit fyllnadsmaterial vid nybygget av Trelleborgs hamn. Idag kan kyrkan kännas överdimensionerad, men då den byggdes för 600 platser hade församlingen 547 personer och människor reste till byn för att höra prästen predika.

2010, när den östra markvägen längs E6:an anlades, hittade arkeologer en över 5000 år gammal processionsväg från bondestenåldern, cirka 3 500 f Kr. Under 2022 hittades skelettdelar vid ett annat vägbygge från två olika individer. Rättsmedicinalverket daterade benen till 300-talet. På vägen mot Norra Håslöv, när man kör över E6:an, syns i horisonten Håslövs Stubbamölla som blev byggnadsminnesmärkt 1970.

Strax efter möllan driver Åke Truedsson sedan 1997 ”Tomatklubben”. Varje år produceras ett medlemsblad där man får tips och råd. Tomatsorter som har sitt ursprung i Kanada, Ryssland eller Alaska passar bra att prova, om du bor i odlingszon 3–7 och hade problem att få tomaterna att mogna året innan.

Under många år reste Åke Truedsson runt internationellt och arbetade som expert i processen kopplat till att producera cement. Som en slags felsökare för att säkra kvalitet. Åke har varit ett återkommande inslag i SVT:s trädgårdsprogram Gröna Rum(1996-2005) och ordförande i Skånska Trädgårdsföreningen. I lådor längs med fönstret på kontoret, ligger en artbeteckning och kuvert sammanhållna med hjälp av gem. Detta är tomatklubbens skattkammare. I början fanns det bara 139 sorter som Åke bytt till sig och delat med trädgårdsvänner i olika länder. Idag finns här 900 olika sorter.

– Jag är genuint orolig att vi dödar genetisk mångfald när vi fokuserar på den storskaliga produktionen som inte är klimatan-

Foto Josefine Forsberg

passad, säger Åke Truedsson.

Klockan till gårdsbutiken som är öppen året om ringer. Här finns hemmagjord tomatpuré och juice att köpa. Vitlök och äpplen av olika sorter trängs på en lång bänk. En kvinna som anlänt lägger en beställning på tomatplantor inför säsongen som kommer.

Den enda platsen att äta lagad mat på i Håslöv är Ängavallen. En ekologisk och etologisk institution sedan 1970-talet. I gårdsbutikens disk finns hälsokött, korv, ost och olika buteljer fyllda med egenproducerade varor. En kvinna med grått hår i elegant knut går förbi med en kontorspärm i armen. Det är Birgitta Nordström som tillsammans med Rolf Nordström är grundare. Ingen kock kan avvaras till caféet på vardagar, men hon kan själv steka en korv från köttdisken om det går bra att äta den tillsammans med hemmagjord potatissallad?

– Korven med citron och timjan, tack. Gärna en kaffe också, svarar jag.

Materialen i gårdsbutiken andas. Allt känns genomtänkt. I cafét står Kandells stol Camilla nr.7 från Källemo. Designföretaget som hellre använder magkänslan, ger plats åt tidlös kvalitet och hantverk än följer trender. Säkert skapar den smala stolen ruljans i caféet för Camilla nr.7 är ingen stol för en lat rumpa. Klockan tickar. Vispar och metallskrap hörs från köket. Under tiden jag suttit här har två julskinkor sålts och någon korv.

– Vi är väl mer envisa än andra, svarar Birgitta Nordström på frågan varför just deras ekologiska verksamhet fungerar, när andra har svårare att ställa om.

På uppfarten till Fyrverkerigården Extreme Fireworks står två kinesiska lejon och vaktar ingången till butiksladan. Kent Ekholm är en mångsysslare. Han driver flera företag och bygger egna fyrverkerier till beställare. Bland troféerna finns flera SM- och VM-titlar. På ovanvåningen av butiken finns ett stort snickeri.

– Jag skaffar hellre en maskin och tillverkar saker själv än köper färdigt, säger Kent Ekholm.

Över tid har liv formats i Södra och Norra Håslöv – är det platsen som ger möjligheten till människorna eller människornas ansvar att ta vara på det platsen ger?

I slutet av 2020, som är den senaste mätningen enligt Statistiska Centralbyrån, hade Norra Håslöv 95 invånare och klassades därmed som småort. Definitionen av en småort är ”en samlad bebyggelse med 50–199 invånare, där det är högst 150 meter mellan husen”. Södra Håslöv blev av med sin småort-status och benämns idag som samhälle. Vid den senaste mätningen bodde där 69 personer.

Foto Josefine Forsberg

Östra Grevie Folkhögskola Foto Linn Rådström

Arriesjöns café Foto Otto Norin

Västra Ingelstad badhus Foto Lavi Perchik

Månstorps scoutkår Foto Mael Balland

Månstorps gavlar Foto Vellinge kommun

Mer från livet i byarna

Östra Grevie Folkhögskola

Folkhögskolan arrangerar regelbundet föreställningar, vernissage, öppet hus, föreläsningar och utställningar i lokalerna i Östra Grevie, men också i Malmö. Ett tips är folkhögskolans lunchrestaurang. Öppet kl. 11.30-13. Se hemsidan för meny.

Gamla landsvägen 39, 235 99 Vellinge

Västra Ingelstad badhus

Ett mindre badhus i Västra Ingelstad som förut var en del av kommunens dagliga verksamhet. Idag kan alla använda badet med 5 x 12-meterspoolen. Badhuset har bastu och vattengymnastik.

Norra Stationsvägen 10, 235 41 Vellinge

Arriesjöns café

Caféet är inhyst i det gamla Tegelbruket vid Arriesjön och har öppet under lördagar och söndagar året om. Här serveras nybakade kardemummabullar och mackor. Den som vill kan också plocka upp sitt frukostbröd.

Gavelsbjärsvägen 121, 235 94 Vellinge

Månstorps gavlar

På 1400-talet var det en sätesgård som mellan år 1540-47 byggdes om till en renässansborg med fyra våningar. Den inreddes med dyra material, som glaserat tegelgolv, bemålade tak och kistor av cypressträ. Danskarna brände ner byggnaden under skånska kriget 1678 och idag finns bara gavlarna kvar.

Månstorps gavlar, 235 99 Vellinge

Månstorps scoutkår

Scouterna arrangerar evenemang i naturen och finns på två platser inom kommunen. Mottot är: ”Att ge barn och unga från alla delar av samhället chansen att få uppleva äventyr tillsammans och samtidigt växa som individer”.

Gamlesjövägen 52, 235 41 Vellinge

Nyanser av Arriesjön

Text Josefin Forsberg

Fötter springer. Ilande skratt av vällust ifrån barn med snö. Ett spädbarn tjuter. Svarta siluetter skjuts över himlen mellan träden. Överallt hörs olika toner av fågelkvitter. Även om det är minusgrader klär dagens värme av snön från trädgrenar och hagtornsbuskar.

Klumpar av snö håller sig tappert fast. Orkidéer och blåhallon har vissnat för säsongen. En fågel med spretiga tår har trampat av och an.

Dagssolens värme har fått snötäcket på isen att smälta fläckvis över Arriesjön. Fötter av olika storlek invid sjökanten har provat om lyckan bär eller brister. Under den frusna ytan lever abborre, gädda, mört och sarv lugnt. Skrattmåskolonin på häckningsholmarna förblir tyst i kylan.

Utifrån slätten är sjön svår att se. Sjön omgärdas av höga kullar som formats av inlandsisen när den välvde fram för att sedan rulla över och plana ut i åkermark. Från toppen av höjden ser ögonen långt utan att höga hus blockerar vyn.

– Här är fridfullt och långt skönare än i stan, säger Finn Johansson.

Därför är platsen viktig för honom. Med sina äldre bröder Lo och Hannes åker han pulka. Hannes tycker mycket om fåglarna här också. Helst hade Lo fiskat. Sara Frenning har ridit på stigarna här sedan hon var liten och har sett landskapet förändras.

– Egentligen är det ganska skönt att det är uppdelat nu – ridstigarna är separerade från där människor promenerar, säger hon.

Verkligt stora hundtassar har rört sig bredvid, halvt förstörda av pulkaspår. Ett äldre par går förbi och ler så som vuxna gör, ler lite halvt vid slutet av mungipan. Inte som barn där hela tandraden syns.

För 30 år sedan när industriverksamheten lades ned fanns inget av detta. Sjön är konstruerad av människans arbete. Industriverksamheten skapade håligheterna som vi idag kallar sjö. Förut bröts här kalksandsten, som sedan slussades upp till tegelfabriken där det producerades byggmaterial. Sten, tegel och murbruk från täkten har varit till hjälp när människor behövt bygga hus i städer och byar runtomkring.

Strövområdet är tänkt att vara en plats där människor möter naturen. Stiftelsen Skånska Landskap köpte täktområdet 2006 och med hjälp av finansiering från EU och Länsstyrelsen stod strövområdet klart 2013. Där djuren ska leva ostört om än

konstruerat. Längs med strövstigarna vilar vattensamlingar för groddjur. I vassen häckar fåglar och på häckningsholmarna råder landstigningsförbud.

För människan är området kring Arriesjön tillgänglighetsanpassat med stigar och fågeltorn där rullstolar kan passera. När industrin var igång fanns här en järnväg. Närmsta kommunala busshållplats ligger en kilometer bort längs grusvägen. Tegelfabriken har konverterats till café. På sjön vilar en bastuflotte John Bauerskt bredvid en av holmarna mitt i sjön där fiske pågår året om med dags- eller årskort.

På andra sidan sjön skränar fasaner. I takt med att himmelen mörknar tystnar fåglarna. En häger sprider sina vingar och seglar bort mellan träden. Dagen är slut.

Foto Josefine Forsberg

Foto Josefine Forsberg

Ett liv i naturens tjänst

Under 70 år har Jan-Åke Hillarp observerat landskapet, från spetsen av Näset upp till Ljunghusen. Redan under realskolan rullade cykeln de tre milen från Malmö varje helg, på exkursioner för att observera fåglar i sträck. Vid den senaste årliga flyttfågelräkningen på Näset hade 3,8 miljoner fåglar passerat.

Text Josefine Forsberg

Foto Josefine Forsberg

Jan-Åke Hillarp lever för att bevara faunan. Allt arbete sker ideellt. Han har varit styrelseordförande i Falsterbonäsets Naturvårdsförening (FNF) och aktiv medlem sedan 1971 när han flyttade ner till Näset. Människors behov förändras samtidigt som djurens och naturens utrymme begränsas.

– Att samhället har blivit polariserat har gjort att ställningstagandet bestämts innan frågan har diskuterats.

Förr fanns ett aktivt friluftsfrämjande med utbildning. Kommunen stöttade föreningarna, så att barnen en gång om året kunde besöka naturen med buss. En del av de ungdomarna som satt på bussen blev senare delaktiga i arbetet han själv vigt sitt liv åt. Biologiundervisningen är begränsad i dagens skola.

– Det krävs mer av samhället för att ta hand om ungdomar och lära dem vad som finns i naturen. Det är inte bara natur utan det är även historian, man behöver känna för sin trakt, för att verkligen bry sig om den.

För att naturen, djuren och människan ska dela på området behövs en ömsesidig överenskommelse om samexistens. På 70-talet ökade Näsets befolkning från 900 till 1600 på tio år. Idag bor nästan 10 000 på samma yta. Det enda Jan-Åke ser, som kan rädda faunan på Näset, är att det slutar byggas bostäder så att den biologiska mångfalden har en möjlighet att överleva.

Det artrikaste området på Näset är naturen som löper längs med Falsterbovägens västra sida upp mot Norra Ljunghusen. Jan-Åke är oroad över att där nu planeras att byggas bostäder. Han förklarar att man behöver börja bygga på höjden och mer i anknytning till centralorterna i kommunen om naturens liv ska räddas. Det behövs skapas buffertzoner för djur och natur mellan gröna områden.

När nya bostäder och områden byggs upp, är det inte bara människan som trycker undan faunan utan det är också bekvämligheterna människan tar med sig i sitt liv.

– De som går ut med hunden släpper den i skogen så den kan få röra på sig. Det betyder att viltet försvinner i det området. Katterna jagar och tar harungar och fågelungar. Detta är förslitningar på landskapet där lite liv kan existera.

Enligt Jan-Åke behövs gröna korridorer för att djuren ska kunna röra sig från det ena området till det andra. Annars isoleras djuroch naturbestånden vilket gör att de behöver korsa bilvägar. Han är rädd för att förlora genetiskt material och biologisk mångfald. I föreningen Katastrofhjälp fåglar och vilt (KFV) har Jan-Åke sedan 80-talet varit rehabiliterare och tagit hand om skadade djur.

Foto Vellinge kommun

Foto Josefine Forsberg

Tidigare kom 100 skadade djur in om året. Nu har siffran stigit till 300 djur varje år. Idag har KFV egna lokaler med skötrum, voljärer och pool. I starten såg det annorlunda ut.

– Från början hade jag djuren hemma, men det höll inte att ha fem eller sex svanar i trädgården under någon månad på vintern varje år. Trädgården hämtade inte sig förrän i september nästa år.

Naturreservatet Måkläppen är hans ständiga följeslagare. På 60-talet upptäcktes att sälarna blev befruktningsodugliga. Uttern försvann. Konkreta insatser gjordes först när människor drabbades av gifterna. Idag har beståndet ökat, men är en bråkdel jämfört med hur antalet såg ut i början av 1900-talet då den moderna industrin utvecklades.

– Efter 40 år med sälarna där ute så intresserar de mig väldigt mycket. Jag lär mig hela tiden något nytt när jag är där. Vilka fåglar som häckar skiftar. Det är ostört.

Under nästan tre timmar har vi korsat landskapet från kanalen ner till södra punkten av Näset. Enligt honom själv tar det 15 år att lära känna faunan på en plats. Jan-Åke Hillarp känner vid det här laget till förutsättningarna för liv på varenda kvadratmeter av Näsets yta. Han slutar med ett råd till kommande generationer:

– Titta inte på naturen genom tv. Ett program som tagit fyra år att spela in, för att kortas ned till en timmes naturdokumentär där allt häftigt centreras, gör att när människor går ut i naturen upptäcker de där inte händer lika mycket. För att få samma upplevelse hade de själva varit tvungna att spendera lika lång tid i naturen som det tog att producera dokumentären.

Foto Vellinge kommun

Vandra i Vellinge - steg för steg

Från helgäventyr med sällskap på korta ben till långvandringstrenden på TikTok. Att vandra är meditation, motion och upplevelse i ett. Oavsett om turen går i hemmakvarteren eller något av Vellinges många naturreservat.

Foto Vellinge kommun

Vandra med barn – utan gnäll

Hur långt orkar ett barn gå egentligen? Vissa säger att en kilometer x barnets ålder är en tumregel. Andra att det beror helt på barnet och omständigheterna. Några tips för en lyckad vandring med barn är att planera och titta på kartor tillsammans, satsa på bra barnskor, välja slingor med genvägar och alltid ha lite extra energi i fickan.

I Arriesjöns strövområde finns flera kortare vandringsleder, ett par av dem barnvagnsanpassade. Här finns också en klätterlekplats och ett café för en välförtjänt fika efter turen.

Vandra för hälsan

– myten om 10 000 steg

Att 10 000 steg om dagen är gränsen för att vara hälsosam, var kommer det ifrån? Faktiskt från en marknadsföringskampanj på 60-talet. Ett japanskt företag ville lansera sin stegräknare – och valde det japanska tecknet för 10 000, eftersom det liknar en gående man. Ny forskning visar hälsofördelar redan vid 2 500 steg, men för de flesta är 7 000-8 000 steg en bra riktlinje.

7 000 steg motsvarar drygt fem kilometers vandring. För dig som vill hålla ordning på sträckan finns 3 km, 5 km och 10 km motionsslingor i både Vellinge och Skanör-Falsterbo.

Vandringstrender i mobilen

Pokémon Go. Vandringsapp med Sagan om ringentema. Geocaching och Hitta Ut-kontroller. Det finns mycket i mobilen som kan göra vandringen mer inspirerande. Och det är på nätet nya vandringstrender föds. Som TikTok-trenden att gå 50 000 steg (eller till och med 100 000 steg) på en och samma dag. För den som har tiden och fysiken, en utmaning som ger ett nytt perspektiv.

För den som vill utmana sig med långvandring är Skåneledens etapper runt Falsterbonäset en bra utgångspunkt. På 50 000 steg (ca 38 km) tar du dig hela vägen från Foteviken, via Ljungens camping och vidare till Falsterbokanalen.

Foto Clint McKoy

Naturreservat

Vellinge kommun har knappt 38 000 invånare och en areal på drygt 700 kvadratkilometer. Inom denna begränsade yta ryms hela 11 naturreservat. Det säger en

del om de stora naturvärden som finns här.

Skanörs ljung

Centralt på Näset ligger Skanörs ljung, en av Europas största fukthedar och den sista av de väldiga ljunghedar som fanns på Falsterbohalvön för 150 år sedan. Förutom olika slags ljung växer här många sällsynta växter som klockgentiana och småsileshår. Det finns även en tallskog som planterades i prydliga rader på 1930-talet för att binda sanden. Ute på heden vandrar nötboskap för att hålla landskapet öppet. Kommer du hit en varm höstdag kan du passa på att rikta blicken uppåt – många rovfåglar brukar samlas för att segla runt på de varma uppvindarna som bildas här.

Foteviksområdet Ett riktigt lystmäte för både ögon och öron – himmel, hav, ängar och på våren en kakafoni av fågelsång och paddors lockrop. I Foteviksområdet finns stora naturvärden, från ett rikt fågelliv i skyn till musslor och skrubbskäddeyngel i vattnet. Däremellan siktas bland annat den skygga gula tuvmyran och den sällsynta nattfjärilen stråfly. Foteviksområdet har använts ända sedan Harald Blåtands tid, då stränderna fungerade som vintervila för den skånska flottans båtar. Det finns inga markerade leder här och det är viktigt att du är uppmärksam på att delar av reservatet inte får beträdas under vissa tider.

Foto Vellinge kommun

Foto Andreas Eriksson

Skanör-Höll

Vad sägs om blåsklöver, ängsskallra, strandmalört och dansk skörbjuggsört? Det är exempel på örter du kan upptäcka på SkanörHölls uråldriga strandängar. Som namnet antyder användes skörbjuggsörten för att bota skörbjugg eftersom den innehåller höga halter av C-vitamin. Skanör-Höll är också rätta platsen för dig som gillar rovfåglar. På hösten passerar många hökar, vråkar och örnar över naturreservatet på sin väg söderut. Annat att upptäcka här är de gamla fiskehoddorna längs med Höllvikens strand. Följ Skåneleden genom reservatet eller ströva fritt. Och är du här på hösten kan du leta efter havets guld, bärnsten, som spolats i land av vågorna.

Måkläppen

Som en droppe längst ner på Falsterbohalvöns södra udde ligger Måkläppens naturreservat. Här finns både ett rikt fågelliv, nyfikna sälar och gamla vrak. För att skydda djurlivet är besök bara tillåtet mellan 1 november och 31 januari, så klä dig varmt om vill komma hit. Var också beredd på att få vända om. Måkläppen förändras ständigt av vindar och vatten och när sandreveln blir helt avskuren från land, är det för riskfyllt att vistas här.

Foto Vellinge kommun

Foto Jonas Bocsardy

En hord av ilskna vikingar lämnar sin båt i vattnet och rusar mot land. Bilden är tagen 2003 under en inspelning av en dokumentärserie för National Geographic, i området runt Fotevikens friluftsmuseum. Kopplingen mellan Vellinge kommun och forntiden är stark. Här har hittats spår av människor ända sedan stenåldern och fornlämningar som högar, gravfält och rester av skansar och fiskelägen finns det gott om. Under Harald Blåtands tid lade den skånska flottan upp sina båtar för vintervila på Fotevikens stränder och det berömda slaget vid Foteviken år 1134 finns idag förevigat med en muralmålning av William Hjort, i en gångtunnel strax söder om den stora rondellen i Höllviken.

Foto Emma Krantz

Jana Wannius

Varför har Falsterbo Horse Show blivit så stort som det blivit? Jag menar att två grundbultar har varit vägledande sedan starten.

Den första är: Det ska vara lika mycket Horse och Show! Det innebär att evenemanget erbjuder något för alla, även för de som inte är intresserade av tävlingarna. Med showprogram på olika banor och en mässa som inte bara innehåller häst- och ryttarartiklar, utan också designmöbler och bilar, en ”family corner” som barnen älskar, kaninhoppning (!), musikband, restauranger och caféer. Och inte minst vårt oerhört populära ”After Ride” i det stora VIP-tältet på kvällarna.

Den andra grundbulten är ett uttryck jag såg på en vägg i Shanghai: ”Tradition and renewal”. Genom åren har vi bibehållit de två olympiska grenarna hoppning och dressyr. Regelbundet har vi dock uppdaterat och förändrat tävlingsklasser och bedömningar.

När tävlingarna bytte namn och blev internationella i mitten av 80-talet, hade anläggningen en enkel läktare utan tak med plats för 250 åskådare. Resten var ståplats. Sedan dess har vi vuxit organiskt. Eventuella överskott har återinvesterats i anläggningen och i inköp av mark. Nu har vi 14 läktare, de flesta med tak, tre stora tävlingsarenor, sex träningsbanor och äger 15 hektar mark samt arrenderar lika mycket.

Dessa grundbultar har skapat Falsterbokänslan, som ofta framhävs av våra besökare från när och fjärran. Jag tror det är en kombination av spännande hästsport, sommar, möjligheten att röra sig över hela tävlingsområdet, närhet till hästar och världsryttare, samt närheten till stranden och den vackra omgivningen i Skanör-Falsterbo. Många anser att Falsterbokänslan är unik, och jag lutar åt att hålla med dem.

Den olympiska guldmedaljören, Europamästaren, Världscupsegraren och Falsterbo Derby-vinnaren, schweizaren Steve Guerdat, sammanfattar Falsterbo Horse Show så här:

“I love Falsterbo. Every year I’m very excited to come back here and I feel so good in this arena, in this atmosphere. I enjoy this competition so much.”

Jan Olof Wannius, kallad ”Jana”, (född 1942) har ett förflutet som olympisk hoppryttare och grundade Falsterbo Horse Show 1986. Han är själv bosatt i Falsterbo.

Foto Roland Thunholm

Ett systerskap till häst

Systrarna Nicole och Stephanie Holmén har tävlat emot varandra på högsta nivån inom hästhoppning. Allt började när gården i Höllviken köptes 1998 och Stephanie lade gymnastikkläderna på hyllan för gott. Båda har haft framgång.

Är det någon händelse som varit särskilt viktig i er karriär?

Nicole Holmén (NH): När du vann världscupen tänker jag är speciellt?

Stephanie Holmén (SH): Vi hör nog frågan på olika sätt. Min spontana känsla för vad som har varit viktigt för att vi ska kunna göra det vi gör är ju hela vår uppväxt. Att det är den som varit viktig.

Hur har den varit?

SH: Att vi har haft så himla stöttande föräldrar. Vi kommer inte från en hästfamilj så som många andra kanske gör inom sporten. Mamma har ridit dressyr på hobbynivå. Det var hennes dröm att bo på en gård och ha hästarna hemma. Pappa kunde ingenting. Vi började på ridskola, men det var ju inte tanken att det skulle bli som det blev utan det har bara vuxit fram. Finns det någon skillnad på er?

SH: Som jag ser det, är det att Nicole kan gå in och tävla på vil-

ken häst som helst utan att hon känner den. Jag är lite försiktigare och behöver känna min häst bättre. Rider fler träningsrundor lugnt och långsamt på säkerhet, sen när jag känner mig trygg då kan jag gå in och tävla, medan hon kan gå in och köra direkt. Är det så?

NH: Ja. Varför?

NH: Det är roligare. Jag känner mig trygg direkt. Hur har det blivit så?

NH: Vi är olika – du är mer perfektionist. Jag är väl lite mer –”bara kör”.

SH: Nicole rider mer på känsla och jag rider väl lite mer med huvudet.

NH: [skrattar] Ja, så kan man säga. Vad tänker man på i huvudet då?

SH: Nä, men jag tror att Nicole har så otroligt mycket talang

och känsla för hästar och hinder så det är så lätt för henne att sitta upp direkt. Det är klart att jag också har känsla för annars hade jag inte klarat av det jag gjort, men det kommer inte naturligt eller jag litar inte på mig själv att jag har det.

Båda ni har hästar hemma och tränar dem, men Nicole du är catch-rider också – hur hittar man fokus mellan varje uppsittning?

NH: Man bara går in i det. Jag får ju lita på att ägarna har koll, men samtidigt är det viktiga grejer jag behöver checka av med ägarna. Att allt sitter korrekt. Att hästen är besiktigad.

Som catch-rider, tränar du de hästarna någon gång eller sitter du bara upp på tävling?

NH: Det är olika, vissa sitter jag inte på alls och andra tränar jag inför tävling eller en gång i veckan. Det är lite upp till ägaren och resultatet blir ibland därefter.

Har du någon gång tänkt att du inte vill göra det?

NH: I det långa loppet vill jag också lyckas och etablera mig.

Egentligen är det inte det jag vill syssla med resten av min tid inom sporten, men det är för att ta mig fram och synas, och det är ett sätt att visa min talang för andra.

Hur skulle du definiera skillnaden på en catch-rider och en ryttare som tränar sin häst hela tiden?

NH: Du måste ha lätt för att kunna anpassa dig för hästarna och läsa av dem snabbt. Samtidigt vara modig och ha känsla. Är det någon gång du säger nej?

NH: Ja, ibland skenar hästen runt och känns otrygg, men jag har lärt mig av det och nu ber jag om film innan om jag aldrig suttit på hästen förut.

Du är mamma nu – har det förändrat något?

NH: Jag tycker mina barn har gjort mig starkare. De har gjort mig mer självsäker på något vis.

Nicole och Stephanie Holmén Foto Josefine Forsberg

Har ni någon gång känt varandra som konkurrenter?

[Stephanie skrattar] En gång. Vi åkte upp till Umeå 2009 och jag red mitt sista junior-SM. Så var det bara Nicole och jag i omhoppning om guld-

eller silvermedalj. Gissa vem som vann?

Vann du, Nicole?

SH: Så klart hon gjorde. Det är hon som vinner. Då tyckte jag att hon kunde gett det till mig för det var mitt sista år.

NH: Jag tänkte att ska hon vinna får hon väl rida för det. Har ni aldrig åkt hem från tävlingar och känt att den andra systern varit bättre?

NH: Hela vägen hem från Umeå pratade inte Steffi med mig.

SH: Ja, då var jag en dålig förlorare. Vilken är den viktigaste tävlingen på året?

SH: Det är individuellt för varje häst, men det är alltid bra att visa upp sig där det finns mycket publik som till exempel Falsterbo. Ska man vara där behöver hästarna vara redo för det, för annars blir effekten tvärtom.

Hur känns det att rida in på Falsterboarenan?

SH: Jag tycker det är speciellt att rida in på den stora gräsbanan. Varför?

SH: Vi har inte så många banor i Sverige av den kalibern – den stora utebanan med det fina gröna gräset. De fina hindren. Läktarna – gärna fulla med publik. Den känslan och den atmosfären är sällan man får uppleva.

NH: Sen är ju Falsterbo speciellt för oss för det är lite som hemma.

SH: Ja, vi är nästan uppvuxna där.

NH: Vi har ju suttit på läktaren när vi var små och drömt om att få rida där.

SH: Ja, och sprungit runt och samlat autografer där.

NH: Vi hade tävling om vem som fick mest autografer. Hur tacklar ni motgångar?

NH: Jag analyserar och analyserar…så är jag sämst i världen och analyserar…och analyserar. Är sämst i världen och analyserar. Sedan vänder jag det. Om det gått riktigt dåligt så tar det väl en två-tre timmar och så kommer jag på vad jag ska träna på och att det går att lösa.

Det är ju inte så farligt med två-tre timmar?

SH: Du har väl lättare för att släppa en motgång. Jag gräver ner mig lite längre och har ganska lätt för att säga till mig att jag inte är bra nog. Sen tror jag att det händer saker hela tiden, att vi har saker framför oss, så det glöms av när man börjar fokusera på det.

Det finns kanske inte tid att gräva ner sig?

SH: Så länge man har tid så gör man det, men det är tur att tiden inte alltid finns. Om man vinner en tävling på söndagen så behöver man ändå vara i stallet måndag morgon. Då ska man göra allting likadant igen som man gjort hela veckan innan och alla dagar dessförinnan.

SH:[skrattar] Ja, för ett par minuter inne på banan. Det är lite galet egentligen.

Vad är det som gör det värt att hålla på med hästar?

NH: Det har bara varit naturligt att det blev så.

SH: Dels att få jobba med djur. Sen just det här att man får de ärliga kvittona tillbaka. Hästarna vill alltid göra sitt bästa. Lyckas vi på tävling är det ju för att vi förberett dem tillräckligt bra i träning.

Hästsporten har fått kritik – att man tvingar hästen att arbeta – hur tänker ni kring det?

NH: De springer ju mot hindret själv. Vi får ju ofta bromsa dem till hindret. Vanliga tecken på att de vill är ju att öronen pekar framåt. Så länge de gör det vill de vara med i jobbet.

SH: Det är viktigt att vi alltid jobbar med hästvälfärden – att vi visar att hästarna gillar detta. Om det blir så att omvärlden, som inte kan sporten, bara tror att det är hästarna som gör jobbet, då tror de inte att det är en sport. Det är en ryttarprestation och det är det som är unikt med sporten. Ryttaren är inte bättre än sin bästa häst, men den bästa hästen hade inte presterat utan en duktig ryttare på ryggen.

Kanske inte presterat över tid, men en eller två tävlingar hade det väl gått?

SH: Inte på den nivån tror jag.

Sportens framtid är intressant.

SH: Det är lätt av man tar den för given. Hur hade det varit om ni inte haft varandra?

SH: Det hade varit sjukt tråkigt och ensamt. Fast vi vet ju inget annat och det är svårt att sakna det man alltid haft. Vi är som ett bollplank hela tiden. Att vi alltid finns där i med- och motgång.

NH: Ibland ringer vi varandra på kvällen och har telefonen på utan att prata. Det är skönt bara att ha någon där.

Den handmålade Gåsatofflan, gärna med ägarens namn på plösen, designades av Karin Zadig-Hoberg på 30-talet och har blivit en ikonisk symbol för Falsterbo. Funkar lika bra för morgondoppet som i stallet.

Foto Josefine Forsberg

Foto Nicole Holmén

Foto Åke E:son Lindman

Josef Frank + Falsterbo = sant

Josef Frank, en ikon inom svensk design, började sin bana i Sverige under osannolika omständigheter. Vid nästan 50 års ålder flydde han 1933 från Österrike till Sverige mitt i en värld av kaos och osäkerhet. Hur kunde denne man, ställd inför en ny kultur och ett nytt liv, inte bara finna sin plats men också ange en ny riktning för svensk design? Och hur kom det sig att han ritade fem sommarhus i Falsterbo?

Text Micha van Dinther

När arkitekten och designern Josef Frank anlände Sverige 1933 var han en outsider. Med en vision om att skapa rum som speglade livets rikedom och mångfald skulle han dock snart komma att bidra till en ny riktning inom svensk design.

– I dag har svenska folket till fullo tagit till sig hans arbete och det han skapade har också blivit en viktig del av vårt designarv. Det är en intressant tanke att en flykting, som kom till Sverige vid 50 års ålder skulle komma att påverka svensk design på djupet. Hans arbete är ju så svenskt som det kan bli, reflekterar Thommy Bindefeld, senior advisor vid Svenskt Tenn, om Josef Franks minst sagt extraordinära bidrag till svensk designhistoria.

Josef Frank föddes i Österrike 1885 och började sin framträdande karriär som arkitekt och professor i Wien. Han var känd för sitt nyskapande uttryck som fokuserade på bekvämlighet, färg och en människocentrerad syn på arkitektur. Men med Nazitysklands expansion och den växande antisemitismen under 30talet förändrades Josefs liv dramatiskt.

Som jude i ett allt hotfullare Europa stod Josef inför en osäker framtid. Detta ledde till att han, vid en ålder då de flesta börjar tänka på att trappa ner, fattade det svåra beslutet att fly landet. År 1933, vid 48 års ålder, tog Josef och hans svenska fru Anna (född Sebenius) det avgörande steget att lämna Österrike för en ny tillvaro i Sverige.

Ankomsten till Sverige blev början på en ny fas i Josefs liv och karriär. Här mötte han inte bara en utmaning i att acklimatisera sig i en ny kultur. Han konfronterades även med en svensk designvärld dominerad av funktionalism – en stil och i stark kontrast till Josefs egna ideal, präglade av en varmare och mer eklektisk estetik.

– I Sverige var Josef Frank en udda fågel och hans estetik unik. Det fanns, mig veterligen, ingen annan som gick i samma riktning som han i Sverige vid den tiden, berättar Thommy.

Josef Frank, som var fast besluten att inte anpassa sin designstil efter de rådande idealen i Sverige, påbörjade 1934 ett

Foto ©Svenskt Tenn

Foto Svenskt Tenn, Lennart Nilsson

I Sverige var Josef Frank en udda fågel och hans estetik unik.

Thommy Bindefeld

samarbete med Estrid Ericson, designer och grundare av Svenskt Tenn. Till skillnad från funkisstilen så handlade Josefs design om bekvämlighet, glädje och att placera människan i fokus. Hans designfilosofi omfattade mönster, färg och äkta hantverk, vilket utmanade tidens minimalistiska stil. Liljevalchssoffan, en av Josef Franks första produkter för Svenskt Tenn, möttes initialt av kritik för sin storlek och blommiga tyg men har med tiden blivit en designklassiker.

– Estrid anammade snabbt Josefs filosofi. Trots tidiga utmaningar betraktades hans design så småningom som ursvensk, mycket tack vare Estrids vision och förmåga att sprida hans idéer. Hans ’accidentism’ – en designfilosofi som uppmuntrar till en känsla av spontanitet och ett personligt uttryck genom en lekfull kombination av färger, mönster och objekt – bidrog till att skapa ett varmare och mer personligt stilideal.

Josef Franks arv och inflytande inom svensk design lever vidare än idag, framför allt genom Svenskt Tenn som ägs av

Kjell och Märta Beijers stiftelse. Stiftelsen grundades 1974 med huvudsyftet att säkerställa att Svenskt Tenn för alltid lever vidare. I centrum står en djup respekt och förståelse för både Estrids och Josefs filosofier och designideal.

Svenskt Tenn strävar inte bara efter att bevara det förflutna, utan befinner sig i ständig rörelse framåt. Företaget utvecklas löpande för att säkerställa att det förblir aktuellt samtidigt som man bygger på en djup kunskap om Estrid Ericson och Josef Frank.

– Det folk uppskattar är värmen, lekfullheten och det generösa i Josef Franks design. Det finns en glimt i ögat och en lekfullhet i hans verk. Han skapade tidlöshet genom att blanda stilar som man känner igen och uppskattar. Det är just denna tidlösa kvalitet som gör hans verk lika relevanta idag som när han först tog sina första steg på svensk mark, sammanfattar Thommy.

” ”

Hans vision var att skapa rum som speglade livets rikedom och mångfald

Foto ©Svenskt Tenn

Villa Carlsten

När Josef Frank anlitades för att rita fem sommarhus i Falsterbo såg han sin chans skapa något som utmanade dåtidens arkitektoniska normer. Med Villa Carlsten skapade han ett sommarhem som var både djärvt och harmoniskt – och där designen är fokuserad på den mänskliga upplevelsen.

För gemene svensk är namnet Josef Frank synonymt med färgstarka mönster, lekfulla textilier och vackra inredningsdetaljer. Utanför Sveriges gränser har han dock alltid varit känd främst som visionär arkitekt.

Hans arkitektoniska bana tog fart 1927 vid den banbrytande utställningen Weissenhofsiedlung i Stuttgart, där Josef valts ut som den enda arkitekten att representera Österrike. Här samlades arkitektureliten med namn som Le Corbusier, Mies van der Rohe och Walter Gropius för att skapa framtidens bostad. Och mitt bland dessa giganter stod Josefs bidrag – ett parhus – i stark kontrast till de andra deltagarnas strikta och rätlinjigt funktionella konstruktioner. Istället för en arkitektur präglad av minimalism, fyllde Josef sitt bidrag med stoppade möbler, mönstrade textilier och varma färger.

Under åren 1924 till 1936, en period som sträckte sig från hans tid i Wien till efter hans flytt till Sverige, ritade Josef Frank fem sommarhus i Falsterbo. Villa Carlsten, det minsta av de fem, är ett lysande exempel på hans förmåga att skapa harmoniska boendemiljöer som kretsar kring individen.

Sommarhuset som han ritade för Signe och Allan Carlsten har en noggrant övervägd placering där huset smälter in i den kustnära omgivningen. I Villa Carlsten framträder Josefs tankesätt om hur människor rör sig genom ett hus likt en vandring genom en stad – från smala passager till öppna, inbjudande utrymmen.

Husets bottenvåning delas upp i en social del med huvudentré och vardagsrum samt en servicedel som bland annat utgörs av kök. Vardagsrummet i söderläge är indelat i tre sektioner, var och en med sin egen unika känsla. Den första sektionen är en ljus nisch med söderfönster, designad för en flyttbar sittgrupp. Den andra sektionen, med fönster i västerläge, har väggfasta bänkar och ett matbord, medan den tredje och nordliga sektionen erbjuder ett mörkare och mer intimt utrymme med en bekväm sittgrupp och en eldstad.

Övervåningen består av två sovrum och en liten hall där det västra sovrummet har tillgång till två terrasser – en mot väster och en mot söder – med utsikt över Östersjön.

Efter att Kjell och Märta Beijers stiftelse, som äger Svenskt Tenn, förvärvade Villa Carlsten 2011, har det historiska sommarhuset genomgått en omfattande restaurering. Under arbetet har även originalmöbler, bland annat en unik rottingstol som varsamt renoverats av Larsson Korgmakare i Stockholm, återställts. Husets fasad har målats i sin gråvita originalfärg.

Arkitekt Mikael Bergqvist har varit en central del av restaureringsprocessen. Hans arbete har varit avgörande i att bevara och framhäva Josefs vision. I dag ebjuder Kjell och Märta Beijers stiftelse möjligheten för forskare att tillfälligt bo i villan och stiftelsen arrangerar periodvis visningar av huset för allmänheten. Med dessa insatser är cirkeln åter sluten och det lilla sommarhuset står som ett levande minnesmärke över Josefs tidlösa design och inflytande.

Josef Frank i Falsterbo: 5 sommarhus – och

en okänd ateljé

Villa Claëson (1924-1927)

En arkitektonisk pärla skapad av Josef för hustruns familj Axel och Signhild Claëson. Med sin unika design, som påminner om en strandad båt, och dess utsikt över havet, erbjuder Villa Claëson en fascinerande kombination av nautiska element och traditionell arkitektur. Husets mest slående del är ‘styrhytten’ på taket, som ger en fantastisk utsikt över omgivningen.

Villa Carlsten (1927)

Villa Carlsten, ritad av Josef för Signe och Allan Carlsten, är ett kompakt sommarhus som framhäver Josefs skicklighet i att utnyttja små ytor på innovativa sätt. Husets mest iögonfallande del är de karakteristiska burspråken som sträcker sig från huvudbyggnaden. De skapar en unik fasad som både bryter mot och kompletterar den omgivande miljön.

Villa Carlsten är ett exempel på Josefs förmåga att blanda modernism med personlig touch.

Villa Låftman (1934)

Detta hus utmärker sig med sin blandning av stilar och ligger granne med Villa Seth. Villa Låftman är designad för att smälta in i ett område där varje byggnad har sin egen unikhet. Villans egenskaper bidrar till den arkitektoniska mångfalden i Falsterbo och visar hur Josef kunnat skapa harmoni genom kontraster.

Villa Seth (1934)

Brevid Villa Låftman ligger Villa Seth, som bildar en fin kontrast mot sin granne. I detta projekt syns tydligt Josefs designsyn, som bland annat innebar att ge varje projekt sin egen särprägel.

Villa Wehtje (1936)

Denna storslagna villa, byggd för industrimannen Walter Wehtje, markerar kulmen på Josefs arbete i Falsterbo. De dynamiska rumssambanden i olika nivåer visar Josefs skicklighet i att kombinera en människovänlig design med modernistiska inslag.

Tillbyggnad till poet Anders Österlings hus (1934)

Josef bidrog även med ett relativt okänt men inte mindre intressant projekt i form av en tillbyggnad till poeten Anders Österlings hus. Tillbyggnaden fungerar bl a som ateljé.

Foto Åke E:son Lindman

Foto Åke E:son Lindman

Rotad i svartjorden på Vellinge Väster

Olsborg. Haga. Kvarnvik. Petersro. På de bördiga markerna ner mot strandängarna på Vellinge Väster har gårdarna alltid legat på rad. Här har betfolket slitit under höstkampanjen och arbetarna på grönsaksodlingarna dragit upp purjolök. Idag är många av lantbruken försvunna. Men på Petersro driver Per Larsson traditionen vidare, i tredje generationen.

Text Jenny Milewski

Foto Andreas Eriksson

För en liten stund sedan öste regnet ner. Nu bryter en blek decembersol genom molnen, lyser upp bethögarna och den våta marken runt boningshuset på Petersro. När Per Larsson tar emot på gårdsplanen känns bilden av skånskt lantliv med vajande säd och gula rapsfält mycket avlägsen. Men runtom oss väntar jorden, redo att bli brukad ännu ett år.

Gården Petersro har gamla anor, men förr såg boningshuset annorlunda ut. I början av 100-talet förstördes den klassiska fyrlängade Skånegården i en brand. Som många andra här omkring.

– Ja, det var ganska vanligt förr, innan elektriciteten. Man hade till och med ett evakueringshus där borta, säger Per och pekar bortåt Ängavägen. Där bodde folk medan deras gård byggdes upp. Ibland flera familjer samtidigt.

1937 köpte Pers farfar Gunnar Petersro och senare tog Pers far Göran över. Här växte Per upp, med naturen ständigt närvarande i vardagen. Med lantbruket och jakten, men också Pers mor Ann Margrets arbete.

– Min mor var biologilärare. Så det var aldrig ”där borta vid trädet” utan alltid ”där borta vid björken”. Så man fick liksom med sig det där redan från början, säger Per.

Att vara lantbrukare innebär hårt arbete och att vara utlämnad till vädrets makter. Men Per har inga planer på att sluta.

För Pers båda systrar låg intresset i de egna hästarna. För Per var det maskinerna som gällde.

– Jag började köra traktor när jag var 7-8 år. Man fick börja med det enkla, som att harva. Pappa på ett fält och jag på ett annat.

Passionen för traktorer har följt Per genom åren. Det blir tydligt när man öppnar de stora skjutportarna till en av maskinhallarna. Där står cirka 40 traktorer, de flesta av dem Pers egna. Majoriteten är av det amerikanska märket John Deere. Med den gröna-gula lacken och den hoppande hjorten på huven. De äldsta är från 30-talet och på ett par av dem sitter utmärkelser för ”Best in Show”. Nästan som hästar.

Att fortsätta familjetraditionen var inte självklart för Per. I slutet på 90-talet bodde han med sin fru i lägenhet, jobbade på företaget Hydrotech och som deltidsbrandman i Vellinge. Det var då pappa Göran ringde.

– Han sa att nu får ni bestämma er om ni vill ta över och flytta hit. Annars är det dags för mig att sälja.

Och så blev det. Bandet till jorden, platsen och det som växer var starkt nog. För det är just det som lockar med bondelivet, menar Per.

– Det är fint att se skiftningarna över året och att vara den som får saker att växa och bli till mat. Jag, solen, vinden och vattnet som samarbetar. Och så svartjorden, den är bra att jobba med. Jag gillar också att man hela tiden måste lära sig, göra saker bättre.

Till hjälp har Per haft både nyfikenheten, mentorn Holger Andersson i gården bredvid, och fadern som fortsatte jobba med gården så länge han orkade. Idag har odlingarna vuxit till 160 hektar och rymmer både spannmål, raps och sockerbetor. Och även en del annat, som faktiskt gjort Per Larsson till något av en kändis.

– Det kom regler om att avsätta mark till ekologiska fokusarealer. Då tänkte jag att man lika gärna kunde göra något roligt

av det. Första året blev det en svensk flagga av honungsört och senap och andra året en smiley. Förra året gjorde jag Ukrainas flagga. De har skrivit i alla möjliga tidningar om det. Trots kärleken till jorden och grödorna jobbar Per fortfarande deltid på Hydrotech och som brandman. För att träffa folk och kunna bidra till samhället omkring honom.

– I somras, när det bara regnade och säden började lägga sig, då var det skönt att åka iväg till jobbet och tänka på annat ett tag.

För så är bondelivet, att vara beroende av vädret och bunden till platsen. Att åka på semester får vänta till efter skörden och saker kan hända som ställer allt på ända. Som i höstas när explosionen i Sveriges enda sockerbruk i Örtofta fick bethögarna på fälten att bli liggande.

– Man brukar säga att bondens mannaminne bara är ett år kort, för att man ska orka fortsätta. Det är mycket man inte styr över, men det brukar jämna ut sig mellan bra och dåligt.

Än så länge har Per inga planer på att sluta med bondelivet. Det finns fortfarande mycket att lära. Men någon fjärde generation som brukar marken på Petersro verkar det inte bli. De nu vuxna sönerna har andra planer i livet.

– Jag har inga problem med det. Så länge de har skött skolan och varit sociala med kompisar har jag aldrig ställt några krav. Jag fortsätter så länge jag orkar och sen får andra ta över. Så är livet.

Text Jenny Milewski

I topp i Vellinge

Generation Y regerar

I slutet av 2022 hade Vellinge kommun 37 871 invånare, en ökning med 3,3 % sedan 2019. Medelåldern är 43,4 år, medan snittet i Sverige är 41,7 år. Det innebär att det är generation Y, också kallade Millennials, som dominerar i Vellinge. Begreppet föddes i tidningen Advertising Age på 90-talet och beskriver en generation som har använt mobiltelefoner och datorer sedan barnsben, som är positiva och har ett socialt patos. Och som, mer än tidigare generationer, är benägna att flytta runt, byta karriär och prova nya saker.

Minsta husen toppar traditionen

2021 fanns det 15 100 permanentbostäder i Vellinge kommun, 1 820 fritidshus – och över 1 000 badhytter! Badhytterna på stränderna runt Falsterbonäset har blivit en symbol för kommunen, och motiv för ett oändligt antal fotografier. Raderna av badhytter började växa fram när kallbad kom på modet i början av 1900-talet. Idag ges inte längre bygglov för nya badhytter.

Populäraste #platserna på Instagram

1 #falsterbo + 90 000 inlägg

2 #skanör + 70 000 inlägg

3 #vellinge + 55 000 inlägg

Foto Julian Hochgesang

Foto Karl Hedin

Labrador - en hårig bästis

Enligt statistik från Jordbruksverket (från 2022) har antal hundar, precis som människor, ökat i Vellinge de senaste åren. Vid årsskiftet 2022 fanns 4 981 håriga bästisar i kommunen, en ökning med 21 % sedan 2018.

Den mest populära hundrasen i Vellinge 2022 var Labrador retriever, med 329 stycken. Det är också den vanligaste rasen i hela Sverige. På andra plats kom Golden retriever (200 st) och på tredje Jack Russel Terrier (180 st). Och chansen är stor att några av dem heter Molly, Bella eller Charlie – de tre vanligaste hundnamnen 2023.

Foto Noémi Macavei-Katócz

Världens bästa Jonathan?

Jonathan Ericsson hymlar inte. Han vill bli bäst i världen i en av planetens mest skoningslösa idrotter. En idrott där en snedträff kan vara skillnaden mellan succé och fiasko. Och om psyket sviker den där dagen då allt ställs på sin spets kan det ge men för livet. Exakt när han kommer att nå toppen är av underordnad betydelse, och att vägen dit är både lång och mödosam bekommer honom inte.

Text & foto Albin Wiberg

Många jag tävlar mot är från Stockholm och tvingas träna inomhus hela vintern.

– Mitt långsiktiga mål är att komma ut på PGA-touren, och att få vinna Masters och ta på sig den gröna kavajen hade varit crème de la crème, förklarar den gänglige skåningen och fortsätter:

– Det är inget fel med att drömma stort, för om man sätter låga mål och når dem tidigt har man inget kvar att sikta mot. Det är långt kvar till drömmen om att spela Masters uppfylls och jag vet att det finns väldigt många andra som vill samma sak, så det gäller att jobba hårt.

Det är tisdag och golfrelaterade aktiviteter står på schemat för Jonathan och hans klasskamrater i årskurs tre med golfinriktning vid Sundsgymnasiet i Vellinge. Familjen Ericssons villa ligger exakt sju minuter från Ljunghusens Golfklubb, rankad som en av Sveriges 20 bästa golfbanor. Den har varit Jonathans andra

hem sedan den där fotbollscupen i sjätte klass då han bröt armen och under konvalescensen bestämde sig för att satsa fullt ut på golfen. Fem år senare debuterade han i juniorlandslaget och i somras var han med och spelade hem EM-guldet i lag till Sverige efter en svettig final mot Frankrike, där segern säkrades först på det andra särspelshålet i den allra sista singelmatchen.

– Det är i de situationerna man vill hamna, så ofta som möjligt, för det är det enda sättet att lära sig att behärska sina nerver och bli bäst när det gäller, förklarar Jonathan, som inte själv satte den sista putten, men var en vital del av lagbygget.

En rejäl dos träning skadar inte heller. När det gäller just golf är faciliteterna i Vellinge kommun svårslagna. Här finns fem högklassiga banor med meriterade tränare, liksom Sundsgymnasiets golflinje där de antagna eleverna ges bästa möjliga förutsätt-

ningar att nå sina mål.

– Många av de jag tävlar mot är från Stockholm och där tvingas de träna inomhus hela vintern medan jag här nere oftast kan spela golf året runt, med riktigt bra kvalitet två-tre veckor tidigare än vad de kan. Det ger mig såklart en stor fördel. Dessutom har jag bara minuter till träning med mina egna tränare och kompisar som också vill nå långt. Det skapar en miljö som gynnar min utveckling.

De senaste tre åren har Jonathan Ericssons årliga golfdos, tävling och träning inräknat, legat på nätta 1 200-1 300 timmar, vilket innebär tre och en halv timme om dagen i snitt.

– Eftersom Jonathan redan i början av sin gymnasietid spelade till sig en landslagsplats har han varit iväg på ett antal tävlingar

och träningsläger utomlands med Swedish Golf Team. För att klara av missat skolarbete krävs ett stort mått av planering och logistik, men framför allt självdisciplin, och Jonathan har glänst både på golfbanan och i skolan. Jag ser med glädje fram emot att följa hans framgångar på college i USA, säger Per Johansson, utbildningsansvarig på Sundsgymnasiets Idrottsutbildning Golf.

En trappa upp i pojkrummet infrias alla fördomar och förväntningar om en högpresterande 18-åring av idag. Vid foten av den bäddade sängen står två gitarrer, en el och en akustisk, och på hyllan bakom samsas diverse priser och pokaler med en trave golfbollsförpackningar och tre (!) lösta exemplar av Rubiks kub. På golvet vid hörnsoffan ligger en skivstång och några hantlar och på det lilla bordet bredvid en tv-spelsracingratt. Vid fönstret

Fakta Jonathan Ericsson

Ålder: 18 år.

Familj: Mamma, pappa och storebror Jacob.

Bor: I Ljunghusen.

Sysselsättning: Student.

Klubb: Ljunghusens GK.

Drive: 300 meter, om jag tar i.

Bästa runda: 65 slag, på Ljunghusen GK i spöregn. Bästa bana: Kingsbarns i Skottland (gick ett under par).

Förebild: Tiger Woods. Han tog golfen till en helt ny nivå.

Favoritplats: Stranden vid Storbryggan i Ljunghusen.

framför skrivbordet står en gamingstol parkerad bredvid en silvrig synthesizer.

– Jag lyssnar mycket på musik, allt från klassiskt till hårdrock, och det är kul att kunna spela lite också. ”Tears in heaven” med Eric Clapton och Metallicas ”Nothing else matters” är två favoriter på gitarr, och på synthen blir det mest instrumentalt. Mamma är gammal pianist och tjatar om att jag ska lära mig läsa noter, men det vägrar jag. Jag kollar youtubeklipp och lär mig utantill istället.

Den där målmedvetenheten har gett resultat både på golfbanan och i skolbänken och har inte gått obemärkt förbi. Till hösten flyttar Jonathan till USA för att plugga ekonomi vid University of Alabama i Birmingham. Först och främst antagen på sina golfmeriter, men höga betyg har gjort att han kvalificerat sig både för ett Athletic Scholarship och ett Academic Scholarship.

– Det heter att man är en Student Athlete, och det kommer i den ordningen. Håller man inte uppe betygen får man inte åka på tävlingar, precis som här på Sundsgymnasiet. Många av de

bästa i världen i min ålder åker till USA för att spela på college så det blir tuff konkurrens, samtidigt som mycket kommer att vara nytt: gräs, språk, miljö, så det kommer nog att ta ett tag att anpassa sig. Men jag älskar ju golf och har inget emot att plugga så jag ser det bara som ett roligt äventyr.

Och Höllviken finns ju alltid kvar.

– Ja, funkar det inte där borta får jag flytta hem till mamma och pappa och jobba vidare härifrån, men det ska nog lösa sig. Om allt går som det ska blir jag klar med college när jag är 22-23 år, och sedan ska jag försöka ta mig ut på någon tour. Drömmen vore att kvala in på PGA-touren direkt, men det är väldigt svårt, så alternativen är att försöka på någon undertour i USA. Eller om jag åker tillbaka till Sverige och försöker ta mig in på Europatouren och spelar där ett par år så att jag kan samla på mig lite rutin och förhoppningsvis komma ut på PGA-touren när jag är kanske 27 år.

Golf amore

31 022 meter prima golf fördelade på fem högklassiga 18-hålsbanor gör Vellinge kommun till en av världens golftätaste regioner. Vi samlade expertisen i form av banchefer, instruktörer och green keepers på respektive bana för att utse det mest utmanande hålet, och avslöja hur man bemästrar det.

Foto

Fredrik Thiis, Flommens GK

Hål 4, par 4

”Ett par 4-hål där det krävs en lång och precis drive med fade för att öppna upp möjligheten till ett mer förlåtande inspel. När motvinden från vänster spelar in förvandlas hålet till en verklig utmaning med bunkrar till vänster och vatten till höger. Efter det tuffa utslaget väntar ett inspel med ett långt järn för medelgolfaren, där en miss till vänster öppnar upp för en intrikat chip eller ett bunkerslag. Missar du däremot höger rinner du bort från green och får en tuff chip. Med en pinplacering som utefter vind kan sättas svårt på flera ställen krävs det ofta en konstnärlig touch för att ge sig en bra chans för ett par.”

Gustav Ågren, Ljunghusens GK

Hål 5, par 4

”Från tee har du tre bunkrar på vänster sida, på 192-218 meter, en fairway som smalnar av i höjd med bunkrarna, och ljung på båda sidor. Antingen slår du förbi bunkrarna för att få en så kort klubba in som möjligt. Eller så spelar du kort om bunkrarna för att sätta bollen säkert i spel, men med ett betydligt längre inspel. Inspelet till green får inte vara långt höger för då kommer bollen att studsa ner i den lilla bäcken. Greenen ligger upphöjd och har ett litet frånlut, du måste slå bollen högt för att få den att stanna.”

Bantyp: Links.

Banarkitekt: Stig Bergendorff & Stig Kristersson, Caspar Grauballe.

Banrekord: Stina Resen, 67 slag, Fredrik Niléhn och Kevin Dahlberg, 63 slag.

Gräs: Rödsvingel/rödven/vitgröe.

Jordmån: Sand och torv.

Antal bunkrar: 50 st.

Antal vattenhinder: ca 30 st.

Banans längd: 6 203 m.

Bantyp: Hed/links

Banarkitekt: Peter Chamberlain.

Banrekord: Isabella Deilert, 67 slag, Christopher Feldborg Nielsen, 62 slag.

Gräs: Rödsvingel/rödven.

Jordmån: Sand.

Antal bunkrar: 68 st.

Antal vattenhinder: ca 20 st.

Banans längd: 6 352 m.

Foto Jonas P Ström

Foto Jacob Sjöman

Calle Thelin, Vellinge GK

Hål 10, par 5

”Utslaget från tee kräver en hel del längd för att kunna göra andra slaget så angenämt som möjligt. För många är bäcken som korsar fairway i allra högsta grad i spel. Alternativet om ditt utslag är för kort blir att spela kort om bäcken, och då har du ett tredje slag som är drygt 200 meter upp till green. Högersidan vill du inte kittla alltför mycket, eftersom ruffen är både hög och tjock och näst intill ospelbar, samtidigt som du öppnar upp greenen med ett inspel från höger. När du väl är över bäcken väntar två bunkrar på vänstersidan samt två greenbunkrar, en på var sida. Greenen kanske inte ser så svår ut, men när rullet är bra vill du ha en uppförsputt.”

Johnny Neldeborn, Söderslätts GK

Hål 3, par 4

”Ett vattenhinder är i spel på utslaget om du slår bollen för mycket höger, och får du inte längd på slaget sätter du träden i spel och kan då inte gå för green på två slag. Greenen är stor, uppför hela vägen och med två bunkrar och en stor avrinningsyta runt om. Blir du lång hamnar du i ruffen och får ett tufft slag tillbaka. Detta hål kräver precision både på utslag och inspel. Att lämna hål 3 på Söderslätts GK med en bogey är okej till och med för en elitspelare, för oss andra är en dubbelbogey okej, sedan går vi vidare och njuter av dagen.”

Bantyp: Parkbana.

Banarkitekt: Tommy Nordström.

Banrekord: Therese Nilsson, 67 slag, Pontus Ellerström, 64 slag.

Gräs: Vitgröe/krypven/svingel.

Jordmån: Lerjord/jord.

Antal bunkrar: 65 st.

Antal vattenhinder: 10 st.

Banans längd: 6 100 m.

Bantyp: Parkbana.

Banarkitekt: Sune Linde.

Banrekord: Ludwig Nordeklint, 64 slag.

Gräs: Rödsvingel/rödven.

Jordmån: Lerjord/jord.

Antal bunkrar: 67 st.

Antal vattenhinder: 8 st.

Banans längd: 6 151 m.

Foto Joakim Ekbladh-Almén

Foto Mats Linde

Jan Ekblom, Falsterbo GK

Hål 11, par 3

”Hålet är ett tufft par 3-hål där vinden spelar stor roll. Den vanligaste vindriktningen är väst/sydväst, vilket innebär motvind på hålet. Med vatten framför och till vänster samt ett vatten som löper längs med hela högersidan bildar greenområdet en halvö. Två bunkrar framtill vaktar green och ytterligare en på vänster sida. Greenen delas av på mitten av en rygg som löper i västlig riktning. Det krävs ett välriktat slag med inte alltför mycket sidospinn, som förstärks i vinden, för att nå in. Klubbvalet kan vara allt från en wegde till en spoon beroende på aktuell vind. Ett tips är att alltid spela en klubba mer än du tänkt dig.”

Bantyp: Links.

Banarkitekt: Gunnar Bauer, Peter Nordwall, Peter Chamberlain.

Banrekord: Caroline Hedvall, 66 slag, Oliver David och

Titch Moore, 65 slag.

Gräs: Rödsvingel/rödven.

Jordmån: Sand.

Antal bunkrar: 122 st.

Antal vattenhinder: ca 10 st.

Banans längd: 6 216 m.

Foto Jacob Sjöman

Modet att växa

Varje år lockar Vellingeblomman, som vid första anblick ser ut som vilken plantskola som helst, cirka en miljon besökare. Innanför dörrarna döljer sig en fantasifylld värld som vuxit fram ur grundaren Dan Tedeståls kreativa tankevärld. Vi fick en titt bakom kulisserna.

Dan Tedestål, den innovativa grundaren av Vellingeblomman, kan inte annat än le när nyfikna besökare flockas i de labyrintlika gångarna av plantskolan inför någon av årets stora högtider – julen, halloween och påsken. Men tro det eller ej, det är inte under dessa stunder som hans hjärta slår som allra snabbast.

– Det som verkligen får min kreativa puls att skjuta i höjden är tiden innan högsäsongerna drar igång. Det är då magin händer. Det är den där kittlande känslan av att skapa något nytt från grunden som jag bara inte kan få nog av, förklarar han med ett spjuveraktigt leende, iklädd blåställ och redo att kavla upp ärmarna inför dagens arbetsuppgifter.

Vellingeblomman, beläget i utkanten av Vellinge, är en svårdefinierad plats. Det intygar Dan själv också. Är det en plantskola på steroider, kanske? Eller Vellinges egna svar på Disneyland?

– Vi är ju lite av varje, faktiskt. Visst, vi är en plantskola, men det är bara en liten del av det vi bjuder på. Kalla oss vad ni vill –huvudsaken är att våra besökare går härifrån med ett stort leende och berättelser de ivrigt vill dela med andra.

Men vad är ursprunget till Vellingeblomman, denna besöksmagnet som årligen lockar ungefär en miljon människor, täcker en yta på 24 000 kvadratmeter och innefattar allt från en plantskola till säsongsanpassade utställningar, avdelningar för husdjur och inredning, ett kafé, en bistro, en fantasifull upplevelseträdgård för alla åldrar och en rymlig parkering för 700 bilar? Det hela började i Dans huvud.

– Jag skulle inte bli förvånad om jag hade någon bokstavskombination. När jag växte upp var sådana diagnoser inte allmänt kända, men om de hade varit det, hade jag säkert klassats under någon av dem, säger Dan fundersamt.

Vellingeblommans historia började på en plats där familjerötterna var djupt förankrade i jorden. Här, omgiven av tre bostadshus som en gång beboddes av hans föräldrar och mor- och farföräldrar, tog Dan sina första steg mot att skapa sitt livsverk. På den tiden var det tomatodling som gällde, något hans familj hade sysslat med under lång tid. Men Dan hade andra planer.

– I slutet av 70-talet, när tomatpriserna var låga, insåg jag att vi behövde göra något annat, förklarar Dan.

Det var då han tog ett livsavgörande beslut. Med bara 5 000 kronor på banken satsade Dan nästan allt på en Volvo Duett för 4 500 kronor. De återstående 500 kronorna använde han för att handla blommor för att kickstarta en liten torgrörelse.

– Det började som en liten verksamhet, men växte snabbt. Och runt 1981 kom vändpunkten, det var då jag bestämde mig för att göra om en del av växthuset till en butik. Det var startskottet för dagens Vellingeblomman.

År 1992 hände något som skulle förändra verksamhetens inriktning. Dan, som alltid hade ett öga för unika tillfällen och inte var rädd för att testa saker och ting, fick möjlighet att köpa ett parti överblivna konstgranar till inköpspris. Han såg en möjlighet och slog till. Med dessa skapade han en liten julutställning som var som att kliva rakt in i en vinterfantasi – och som snabbt blev en snackis. Resultatet? En förstasidesnyhet i Trelleborgs Allehanda och ett nytt kapitel för Vellingeblomman, som inte längre bara var en plantskola, utan en plats som bjöd på upplevelser.

Trots att han har passerat 67 år är Dan långt ifrån att dra ner på tempot. Varje morgon när klockan slår halv sju är han redan i full gång. Under de mest hektiska perioderna kan hans arbetsdagar sträcka sig upp till tolv timmar, sju dagar i veckan. Semester är inget han värdesätter; han nöjer sig med en vecka eller två under julhelgen.

– Jag har inga planer på att trappa ner eller sluta arbeta. Jag skulle inte ha en aning om vad jag skulle göra med all ledig tid. De kommer nog att få dra ut mig härifrån en dag, säger han med ett skratt.

Uppbackad av ett 40-tal medarbetare, däribland hans fru som tar hand om ekonomin, bygger Dan vidare på Vellingeblommans framgång.

– Jag letar alltid efter medarbetare som verkligen brinner för sitt arbete, förklarar Dan. Det här jobbet är allt annat än enformigt, och det passar inte den som vill ha en rutinmässig dag.

Hans filosofi är tydlig: arbetsglädje är nyckeln. Detta synsätt verkar ha fungerat väl, då många av hans medarbetare inte bara stannar kvar under långa perioder utan också återvänder efter att ha provat på andra jobb.

Medan Dan visar runt i det som snart ska bli vårens nya skapelse – en förtrollande trädgårdsvandring inspirerad av John Bauers sagolika värld – reflekterar han över sin egen resa.

– Om man brinner för något och verkligen vill göra det, så ska man göra det. Det värsta som kan hända är att det går åt h*lvete. Och vet du vad? Det är ju faktiskt inte hela världen.

Vellingeblomman är en svårdefinierad plats.

Är det en plantskola på steroider, kanske?

Eller Vellinges egna svar på Disneyland?

Gårdsbutiker

Närodlade blommor. Kryddor. Kött från lokal produktion.

Hemgjord ost och nyskördade grönsaker. Runtom i Vellinge väntar gårdsbutikerna, för bilutflykten eller cykelturen.

Det här är fyra av dem, hela listan finns på semesterkänsla.se.

Den Gröna Fabriken

Elin Wrethov och Olof Broddesson är båda uppvuxna på lantbruk och driver sedan några år KRAV-certifierade Den Gröna Fabriken med fokus på smak, kvalitet, hållbarhet och biologisk mångfald. Gårdens specialitet är gamla sortens jordgubbar med extra mycket smak, men här finns även vitlök, lök, sparris, potatis och ägg, allt helt ekologiskt utan vare sig bekämpningsmedel eller konstgödsel. Allt går att köpa på plats i gårdsbutiken eller via hemsidan.

Erikslundsvägen 33-4, 235 91 Vellinge dengronafabriken@gmail.com · dengronafabriken.se

Almaregården

På Almaregården samsas säsongens alla blommor med personligt utvalda saker för hem och trädgård. Delikatessavdelningen rymmer drygt 250 olika produkter – allt från delikatessostar och lufttorkade salamikorvar, till egentillverkade marmelader och sylter. Och så klart gårdens egen lakrits. Gjord med naturliga råvaror, utan e-nummer och gelatin. I bistron serveras enkel mat som lagas med mycket kärlek och bra råvaror. Till detta kan du välja bland ett stort urval av drycker. Almaregården har fullständiga rättigheter och erbjuder både närproducerad öl och en väl tilltagen vinlista.

Räng Sandsvägen 6, 236 61 Höllviken

Tel 040-45 70 24 · info@almaregarden.se · almaregarden.se

Foto Siora Photography

Foto Stella de Smit

Annedals gård

Vid Stävie nära Rängs kyrka ligger Annedals gård. I sortimentet med både lokala varor och väl utvalda produkter från Italien hittar du presentartiklar, krukor, vaser, textilier och krukväxter. Gårdsbutikens utbud förändras naturligt efter säsong. Året om finns flera sorters egenodlad potatis och sommartid kan du handla egenodlat grönt eller plocka jordgubbar och blommor. De saftar och syltar själva och bakar även knäckebröd, kakor och bullar. Gårdsbutiken har Christine Persson drivit sedan 1992 fram tills årsskiftet 2023/2024 då sonhustrun Olivia Wraghe tog över butiken och odlingen.

Stävievägen 90, 235 91 Vellinge

Tel 040-42 34 90 · butik@annedalsgard.se · annedalsgard.se

Majas Cottage

På Lorensdals gård i Eskilstorp har ägarna Petra och Pierre Jonsson drivit butiken Majas Cottage sedan 2012. Här finns ett inspirerande urval av doftljus, keramik, kläder, textilier och de egentillverkade Maja-lyktorna. Alla egna produkter säljs till förmån för ideella organisationer. På gården finns butik, bistro med terrass och en teaterlokal som hyrs ut till bröllop, fester och konferenser, allt omgivet av en lummig trädgård.

Lorensdals gård, Eskilstorps Ängaväg 2-36, 235 91 Vellinge Tel 040-36 50 10 · info@majascottage.com · majascottage.com

Foto Marina Reich

Foto ©Majas Cottage

Anderz Wrethov

Nästan varje dag under högstadiet satt jag i ett rum på mina föräldrars hotell Wellingehus i Vellinge centrum, med min Korg T3 synth, elgitarr, penna och papper och skrev låtar på löpande band. Jag älskade den känslan som jag senare i livet lärde mig kallas för ”flow” – när man tappar all tid och rum, bara sugs in i det man håller på med och aldrig vill sluta. Där och då drömde jag mig ofta bort, om att alltid få hålla på med musik ”när jag blir stor”. Jag hade lyckan att gå i Vellinges musikklass och kommunala musikskola där jag fick lära mig spela piano, gitarr, sjunga och att spela tillsammans i grupp.

Inte visste jag då att jag en dag senare i livet skulle komma tillbaka till Vellinge och bygga min drömstudio, driva ett eget hotell tillsammans med min fru och bo med min familj på fina Vellingebacken. Att där bland de vajande pilträden få fortsätta med mitt musikskapande, men då tillsammans med stora delar av Sveriges artist- och låskrivarelit.

Att ta en cykeltur med John Lundvik in till byn, att ta en fika med Anis Don Demina på Björns, att laga tacos hemma i köket med Jan Malmsjö eller att ta bilder utanför studion med Marcus & Martinus åt fans som kört flera timmar för att få träffa sina idoler, det tillhör numera vardagen. Det känns som att Vellinge blivit en förlängd arm till musikbranschen i Stockholm.

Sedan ett år tillbaka har jag faktiskt kontor och studio även i Stockholm men det är i Vellinge som jag både trivs och skapar som bäst. Flera gånger när vi haft våra writing camps på somrarna, med artister och låtskrivare får jag höra; ”så himla skönt att få komma till den här miljön och skapa musik”. Kanske är det därför det har blivit hela 45 låtar till Melodifestivalen skrivna på Vellingebacken sedan 2017 då vi flyttade in.

Jag älskar känslan när man tappar tid och rum.

Foto Johanna Wrethov

Anderz Wrethov (född 1979) är låtskrivare, musikproducent och artist och född i Vellinge. Han har skrivit och producerat musik åt mängder av svenska och internationella artister och två av hans låtar har vunnit Melodifestivalen. Han driver också Hotell Vellingebacken tillsammans med sin fru.

Bilden är tagen en solig sommarsöndag 2002, i kontrolltornet till klaffbron över Falsterbokanalen i Höllviken. Idag är kanske ordet ”flaskhals” det som oftast förknippas med klaffbron. I alla fall på somrarna när otåliga semesterfirare väntar i köerna under broöppningarna. Men den ursprungliga idén med kanalen var snarare att spara tid. Och att skydda båttrafiken mot tyska minor och Falsterborevet.

I januari 1940 påbörjades kanalarbetet med arbetare från hela Sverige, och Holland. Från början tänkte man inte ha någon bro. Tågen skulle vända i Höllviken och en vägfärja sköta trafiken över kanalen.

Men det blev ändå en bro. En begagnad så kallad Knippelsbro köptes in från Danmark, tänkt som en provisorisk lösning. Men efter öppningen den 4 oktober 1940 kom den att stå ända fram till 1991 när en ny bro byggdes.

Under många år var trafiken tät och öppningarna många. Bornholmstrafiken sparade en och en halv timmes resväg tack vare kanalen och brovakterna i tornet jobbade treskift. Men när fartygen blev större var kanalen för grund och idag är det mest nöjestrafik som bron öppnas för. 2014 stängdes kontrolltornet och numera styrs all trafik på distans, från Sjöfartsverkets kanalcentral i Trollhättan.

Foto Per Groth

I Mariastugan har vi fokuserat på att skapa en harmoni mellan människa och miljö.

Cord Siegel

Mer än bara ett hus

Text Micha van Dinther Foto Peter Carlsson

I hjärtat av Höllviken reser sig hyreshuset Mariastugan, ett intressant exempel på hållbar arkitektur skapat av den visionäre arkitekten Cord Siegel. Här får vi en glimt av hur innovativ design och social samvaro samverkar för att skapa morgondagens boendemiljöer redan idag.

Trots en sommar som mest bjöd på gråmulna skyar och mediokra temperaturer skedde något anmärkningsvärt i ett sydvästsvenskt bostadskvarter. I Höllviken, där de vackert ådrade ekfasaderna i Mariastugan lyser upp även den dystraste dag, valde hälften av de boende att skippa semesterresan och skapa en egen sommaridyll precis där de bodde.

– Det är sporrande att se att hälften av Mariastugans boende valde en “hemester” framför traditionella semesterresor, säger Cord Siegel, den Malmöbaserade arkitekten bakom Mariastugan. – Det visar att vi har lyckats skapa mer än bara bostäder; vi har skapat en plats där människor verkligen vill vara. Siffran är ett kvitto på att vi tänkt rätt.

Att bygga hållbart för framtiden är något världens arkitekter, stadsplanerare och politiker slår knut på sig själva för att lösa.

Men under ett besök på Mariastugan, ett projekt med 36 hyreslägenheter, får Cord och hans kollegor det att se förvånande lätt ut. Projektet är en djärv lek med kontraster som ett enda stort lapptäcke där stort möter litet, gammalt möts av nytt och tradition kolliderar med innovation. Med inspiration av Josef Franks möbler och arkitektur har man skapat en tidlös plats som känns både evigt ung och djupt rotad i platsen. Mellan de två huskropparna som utgör Mariastugan ger den frodiga innergården en känsla av en värld som ständigt växer och förändras.

För Cord representerar projektet en del av svaren på de globala frågeställningarna om framtidens hållbara byggen.

– I varje beslut, från materialval till utformning av gemensamma utrymmen, har vi fokuserat på att skapa en harmoni mellan människa och miljö, förklarar Cord.

I Mariastugan byggdes en hybridstomme som kombinerar betongens robusthet med träets lätthet, där ekobetong används för huvudstrukturen och trä för ytterväggar och tak. Man har också prioriterat miljövänliga alternativ som träfönster, cellulosaisolering och klimatoptimerad armering. Dessa val har bidragit till projektets klimatneutralitet i linje med LFM30-standarderna.

Cords vision om hållbarhet sträcker sig bortom de vanliga miljöaspekterna och in i den sociala sfären, där han ser arkitekturen som en katalysator för gemenskap och interaktion. Mariastugan är designat som ett smörgåsbord av gemensamma utrymmen som uppmuntrar till samvaro: en rymlig gemensam trädgård, privata terrasser och balkonger för avkoppling, en pool och odlingslådor för de trädgårdsintresserade. Dessutom har hyresgästerna tillgång till faciliteter som gästlägenheter för vänner och familj, ett gym, en bastu och en verkstad. Här finns också laddningsstationer för elbilar.

– Vi bygger och förvaltar inte bara byggnader utan platser där människor kan knyta an till varandra och sin omgivning. Vi utformar dessa efter tidigare erfarenhet, men lär oss också mycket på vägen. För oss var den stora överraskningen Mariastugans sociala trapphus, där grannar möts och nya vänskaper spirar.

Under 2023 tilldelades Mariastugan Vellinge kommuns Samhällsbyggnadspris.

Cord Siegels tankar om att bygga för framtiden

Arkitekt Cord Siegel, pionjär inom hållbart byggande, kan konsten att skapa framtida bostadsmiljöer som är mer än bara hus. Här är hans tre tips för att bygga platser som andas hållbarhet.

1. Inklusivitet – det nya exklusiva Omvandla exklusivitet till inklusivitet i byggprojektet. Skapa platser där alla känner sig välkomna och där den sociala balansen är lika viktig som den estetiska.

2. Kulturell korsning Uppmuntra till kulturell mångfald och uttryck. Från musikrum till konstverkstäder – ditt projekt bör spegla en rikedom av kulturella möjligheter.

3. Småstadscharm i storformat Bygg in småstadsatmosfär även i större projekt. Skapa en känsla av gemenskap genom korta avstånd till bekvämligheter och lokala samlingsplatser som uppmuntrar till interaktion och samhörighet.

Tre kockar, tre recept

Text Micha van Dinther

Möt tre Vellingekockar som rör om i grytorna och häng med på deras resa in i kockyrket.

Ola Månsson Black Flag BBQ

En garageuppfart, en rök och en passionerad köttälskare – det var receptet för vad som skulle bli Black Flag BBQ. Efter att under ett decennium drivit köttrestaurang i Malmö startade Ola Månsson en sidoverksamhet hemma i Västra Ingelstad.

– Jag förberedde maten på restaurangen i Malmö och använde röken på garageuppfarten där hemma. Maten kunde förbeställas och hämtas upp hos oss, berättar Ola.

Ryktet om Black Flag BBQ:s grillade och rökta kött, som sedan 2022 huserar i byns rödteglade gamla stationshus, har spridit sig långt utanför hemortens gränser.

– För de som inte känner till Texas-inspirerad barbecue, brukar jag vara tydlig med att det inte handlar om traditionell grillning eller rökning som vi är vana vid i Sverige. Istället använder vi oss av en metod där vi kombinerar ‘slow cooking’ med vedeldning, vilket ger en mild rökton och framhäver köttets smak. Vi tillagar på låg temperatur med ved, vilket ger en helt annan upplevelse än traditionell svensk grillning eller rökning, förklarar Ola. Hos Black Flag BBQ stavas nyckeln till framgång: tid.

– Vi ger köttet den tid det behöver för att utveckla sina naturliga smaker. Vi tillagar köttet under lång tid, ibland upp till 8–10 timmar, vilket kräver kon-

stant passning och justering av temperatur och fukt. Nötköttet kryddas enbart med salt och peppar. Till fläskkött använder vi en så kallad rub med chili och paprika.

Närproducerade råvaror ligger Ola och hans fru Sofie, som även hon är involverad i verksamheten, varmt om hjärtat. Fläskköttet kommer från Ystagrisen och kalkonen levereras av Toftabo Kalkon.

– När det gäller oxkött använder vi ofta amerikanskt kött på grund av dess högre marmoreringsgrad, vilket ger bättre smak och konsistens, berättar Ola.

En rätt som fått folk att vallfärda till stationshuset i den lilla orten är de tranbärsglaserade kambenen (Ola kallar dem kort och gott för ‘ribs’) som serveras med coleslaw, picklad rödlök och gurka, apple chutney, potatismos och den egna Texas BBQ-såsen. Ytterligare en favorit är Reverse BBQ Steak, en bit högrev som grillas low & slow, kyls ner och sedan steks på som en fransk biff. Den serveras med tomat, krispig lök, bearnaisesås och pommes frites.

Alla tillbehör som serveras tillsammans med köttet görs från grunden, inklusive fonder, såser och majonnäs. Traditonella ingredienser som coleslaw och barbecue-sås görs enligt amerikansk förlaga men anpassade för svenska smaklökar.

Vi ger köttet den tid det behöver för att utveckla sina naturliga smaker.

Kamben barbecue

4 personer

Detta behöver du:

Utegrill (traditionell kolgrill, Kamado eller smoker)

Träkol och flisat trä för att få rök, alternativt ekved

Blomsterspruta

Vattenkar

Slaktarpapper eller aluminiumfolie

Ingredienser:

4 st kamben (ca 400 g/st)

2 msk matolja

1 msk paprikapulver

1 msk chilipulver

2 msk salt

2 dl äppeljuice

2 dl äppelcidervinäger

Börja med att tända grillen. Köttet ska tillagas med indirekt värme under lock. Placera kol eller ved på ena sidan av grillen och lägg köttet på den motsatta sidan. Använd en måttlig mängd kol eller ved för att hålla grillens temperatur vid cirka 130° C. Placera ett litet ugnsfast kärl fyllt med vatten inne i grillen. Vattnet hjälper till att behålla fukten i köttet under tillagningen.

Ta fram kambenen och pensla dem med matolja på båda sidorna. Blanda saltet med kryddorna och strö över kambenen på både fram- och baksida. Innan du lägger in köttet i grillen, kontrollera att temperaturen är stabil vid 130° C. Justera grillens luftintag och utsläpp för att bibehålla en jämn temperatur. Fyll en blomsterspruta med äppeljuice och äppelcidervinäger. Om du använder kol, tillsätt lite träflis var 20:e minut och spreja köttet med blandningen i sprutan. Om du grillar med ved är träflisen inte nödvändig – fortsätt bara att spreja köttet var 20:e minut. Lägg till mer kol eller ved när temperaturen börjar sjunka. Vänd regelbundet på köttet för att uppnå en jämn färg och grillyta. Upprepa processen i ungefär 1,5 till 2 timmar tills köttet får en fin grillad yta. När köttet är färdiggrillat, spreja det en sista gång och slå in det i slaktarpapper eller aluminiumfolie. Lägg tillbaka köttet på grillen eller avsluta tillagningen i en vanlig ugn. Nu behövs endast värme, och ytterligare rökning är inte nödvändig eftersom köttet redan har en balanserad röksmak. Låt köttet tillagas vidare i ytterligare 2 till 2,5 timmar vid 130° C. När tiden är ute, ta ut och öppna paketet för att kontrollera köttet. Det ska vara mjukt och lossna från benen när det är klart.

Servera kambenen med coleslaw, BBQ-sauce, picklad lök och gurka och potatissallad.

Foto Luis Aleman

Foto Nathan Härdig

Första gången jag åt svenska bruna bönor i skolan blev jag chockad.

Världens första kockklänning från Licawear, grundat av Linda Letelier Hansson och Carin Lundgren.

Foto Pernilla Wästberg

Linda Letelier Hansson

Lindas fingermat

Vad har egentligen en sydamerikansk empanada att göra med den småländska kroppkakan? Oväntat mycket, enligt restauratören, kokboksförfattaren och Mästerkockdeltagaren Linda Letelier Hansson.

– Man kan tycka att det är en udda duo med få gemensamma nämnare, men kroppkakan är faktiskt besläktad med empanadan, berättar Linda.

Att Linda vurmar för empanadan är tydligt. Hon har mycket att tacka den lilla pirogen som med fördel fylls med kött, svamp, ost eller en rad andra godsaker.

– Det var empanadan som fick mig att gå vidare efter min audition till Sveriges Mästerkock. Det är också den som gjorde att kön ringlade lång utanför vår lilla hamnkrog när vi öppnade för några år sedan. Empanadan har faktiskt räddat mig vid flera tillfällen, säger Linda, som sedan 2016 driver den lilla krogen Lindas fingermat i Skanörs hamn.

Lindas kärlek till matlagning föddes genom en rad olika matupplevelser, bland annat en hårresande lunch i skolmatsalen i barndomen. Sedan dess har hon använt sin bakgrund för att skapa och sätta smaker grundade i två olika kulturer.

– Jag har alltid haft ett starkt band till köket, mycket tack vare min chilenska farmor, som bodde hos oss under min uppväxt, och min svenska mormor, som ofta serverade svensk husmanskost. Matlagningen blev ett sätt att förena både mitt chilenska och svenska arv.

Även om vägen till att arbeta med mat inte varit spikrak för Linda (som både provat på läraryrket och att vara flygvärdinna och säljare) har passionen för den alltid funnits där. Deltagandet i Sveriges Mästerkock hjälpte självförtroendet på traven i beslutet att öppna eget.

– Jag serverar mat som först och främst är komfortmat. Från Chile till Skanör – det är viktigt för mig att våga använda smaker, salta ordentligt, krydda väl och ibland servera rätter som är rustika och inte typiska för restauranger. Jag hoppas att mina kunder känner med vilken kärlek maten är tillagad, säger Linda eftertänksamt.

Linda är onödigt blygsam. Förutom de översvallande gästrecensionerna på Tripadvisor kommer lovorden även från andra håll. År 2021 vann hon Vellinge kommuns näringslivspris.

– Det var ett stort ögonblick för oss – en bekräftelse på vårt hårda arbete och våra ansträngningar att göra Skanör till en levande och attraktiv plats, berättar Linda.

Hur var det då med den där uppskakande upplevelsen i skolmatsbespisningen som skulle forma hennes liv?

– Första gången jag åt svenska bruna bönor i skolan blev jag chockad. Jag var van vid chilenska bönor och förväntade mig inte att de skulle vara så söta. Jag rusade till toaletten med en mun full av bönor … Det var en oväntad smakupplevelse jag aldrig glömmer, men som jag nu har lärt mig att uppskatta!

Empanadas de pino med Pebre

(Chilenska köttfärspiroger med en het tomatsalsa.) 4 personer

Observera att mängden inte anges i deciliter, utan i kopp, en traditionell vanlig kaffekoppsstorlek, ca 1–1,5 dl. Godast blir det om man gör köttfärsen dagen innan och den får stå och dra till sig i smakerna. Originalreceptet innehåller en fjärdedels hårdkokt ägg i empanadas, men jag själv är inte så förtjust i det och utesluter ägget.

Empanadas de pino

Degen:

Mjöl 12 koppar

Salt 3 tsk

Smält smör 1 1/3 kopp

Ljummen mjölk 3 koppar

Kallt vatten 1 kopp

Äggulor 2 st

Köttfärsfyllningen:

Blandfärs 1 kg

Mjöl 2 tsk

Paprikapulver 2 msk

Salt

Peppar

Spiskummin ½ tsk

Buljong 1 kopp (hemgjord eller lös upp en köttbuljongtärning i varmt vatten)

Lökar 3 stora

Vitlöksklyftor 2 st

Ekologiska russin

Ekologiska urkärnade oliver 1 uppvispat ägg till pensling

Pebre

Tomater 4 st

Lök 1

Vitlöksklyftor 2

Färsk chili 1 st

Salt 2–3 tsk

Peppar

Eventuellt chili och cayenne efter smak

Spiskummin ½ tsk

Olivolja 2 msk

En kruka persilja och eller en kruka koriander Vinäger/citron 1 tsk

Empanadas de pino Börja med köttfärsfyllningen. Skala och finhacka lökarna och vitlöken. Svetta försiktigt löken, bryn ej. Häll i färsen och bryn den tillsammans med löken. Pudra på mjöl, paprikapulver, spiskummin, salt och peppar, häll sist i buljongen. Låt puttra.

Degen: Smält smöret. Blanda mjöl och salt. Häll i det smälta smöret i mjöl och saltblandningen. Häll i mjölk, vatten och de båda äggulorna. Knåda till en smidig, slät deg. Det ska inte kladda.

Kavla ut degen, ca 5 mm. Stansa ut rundlar, ca 15 cm i diameter (eller så stora som du vill göra dina empanadas). Lägg 2 msk köttfärs i mitten av degen, lägg på 3 oliver och ca 6 russin. Vik över degen och vik upp kanterna eller tryck ihop kanterna med en gaffel. Pensla med ett uppvispat ägg. Grädda ca 8–10 min i mitten av ugnen på 230° C, tills de är fint gyllenbruna.

Pebre

Finhacka 4 tomater, en lök, 2 klyftor vitlök och en färsk chili. Finhacka en kruka persilja och en kruka koriander. Blanda allt i en skål. Salta rätt så mycket men lite i taget. Peppra lite, krydda med ½ tsk spiskummin och tillsätt chili och cayenne efter tycke och smak. Häll över hälften i en mortel och mortla salsan. Häll tillbaka i skålen och tillsätt 2 msk olivolja och vinäger eller citron.

Ät empanadas i en servett och när du tagit första tuggan kan du skeda på Pebre i din empanadas.

Foto David Back

Thomas Hult

Skanörs skola

Skolmaten har i alla tider väckt starka känslor.

– Det verkar som om det finns en djupt rotad föreställning om att skolmat per definition inte ska uppskattas, säger Thomas Hult, köksmästare på Skanörs skola.

– Det är kul att se att detta håller på att minska för varje dag. Att höra från tidigare elever hur mycket de uppskattade måltiderna är det bästa betyget för mig.

Thomas, som tidigare arbetat i restaurangkök och som även är deltidsbrandman, ville komma ifrån de långa kvälls- och helgpassen som är vanliga i krogvärlden. Det var när Vellinge kommun 2012 letade efter erfarna kockar för att arbeta som köksmästare i sina skolor som han såg sin chans. Året innan hade det införts en rikstäckande skollag som påbjöd att skolmaten skulle vara näringsrik, vilket passade Thomas egen passion och vision om skolmat.

– Vi började arbeta med ekologisk och miljövänlig matlagning. All mat lagades från grunden, vilket är en stor förändring från den gamla skoltraditionen där man bara öppnade kartonger och värmde upp maten. Det är otroligt givande att kunna tillaga maten från grunden, att verkligen uppleva smakernas utveckling och att ha friheten att experimentera med kryddning.

Vellinge kommun, som var tidigt ute i sitt arbete med ekologisk och hållbar matlagning i skolor, fick erkännande genom att

vinna flera priser i Ekomatsligan, en ranking av landets kommuner baserat på deras insatser och framsteg inom ekologisk matlagning och hållbarhetsinitiativ.

Menyn på Skanörs skola är både vällagad och omfattande. Förutom lunchrätterna, som alltid är två till antalet, finns även salladsbuffé och veckans soppa. Lägg därtill müsli, bröd, gröt och fredagssmoothies till frukost och mellanmål – allt tillagat och bakat på plats.

Det är klassisk svensk husmanskost som Thomas helst lagar för eleverna. Kålpudding, stekt fläsk med löksås och andra traditionella rätter har blivit enormt populärt.

– Barnen är galna i den sortens mat. Det är som om de aldrig får smaka på dessa klassiker hemma. När vi serverar dessa rätter ökar matkonsumtionen märkbart, men det är ju bra – de får i sig den näring de behöver för att prestera bättre i skolan, avslutar Thomas med ett leende.

Foto Andreas Eriksson

Foto Andreas Eriksson

Jennas goda kycklingsoppa 4 personer

Det är otroligt givande att kunna tillaga maten från grunden.

Ingredienser:

Kycklinglårfilé 400g

Purjolök 1 st

Palsternacka 1 st

Morot 1–2 st

Selleristjälkar 1–2 st

Gul lök 1 st

Tomat 1–2 st

Vitlök 2 klyftor

Röd chili ½ st

Persilja (hackad) 2 msk

Kycklingbuljong, dosering efter instruktion på förpackning Salt och peppar

Strimla kycklingen. Skala och tärna palsternackan. Strimla och skölj purjolöken. Hacka sellerin och tomaten. Hacka vitlök, chili och gul lök. Fräs grönsakerna och kycklingen i en stor kastrull. Tillsätt vatten och buljong till lagom mängd. Låt puttra tills kycklingen är färdig. Krydda med salt och peppar.

Foto Thomas Hult

Foto Andreas Eriksson

Det är den 21 augusti 1971. På Södervärns station trängs passagerare och tågpersonal, många av dem klädda med inspiration från början av seklet. Ångloket J 1393 står redo för att dra det festliga Jubileumståget hela vägen ner till Skanör. Med på tåget finns ABFs blåsorkester och längs vägen står människor med kameror i högsta hugg. Vid slutstationen väntar en kort promenad till Falsterbohus där det har dukats upp till tågbal. Dagen efter, den 22 augusti, avgår två reguljära avgångar på tåglinjen. Sedan är det över. Falsterbobanan är nedlagd.

Den 18 km långa Falsterbo-banan började byggas den 21 oktober 1898 och invigdes den 18 maj 1904. Bakom projektet stod det nybildade Hvellinge-Skanör-Falsterbo Järnvägsaktiebolag och kostnaden var 545 000 kronor. Från början hade Falsterbo-banan stationerna Vellinge, Åkeshög, Kungstorp, Fotevik, Ljunghusen, Skanör och Falsterbo (Höllvikens station tillkom senare). De flesta av stationsbyggnaderna ritades av Theodor Wåhlin, arkitekten bakom ett antal skånska kyrkor och Hipp i Malmö, och byggdes i tegel med trappstensgavlar.

Under hela sin historia hade Falsterbo-banan återkommande problem med lönsamheten. Bet-transporterna var en inkomstkälla, en annan Sveriges sista ordinarie ångtåg Badtåget som avgick varje söndag. 1943 övertog SJ trafiken och så småningom kom beslutet att lägga ner banan. Enligt vissa ett av de sämsta besluten som tagits under svensk kollektivtrafikhistoria. Idag är stora delar av den gamla banvallen omgjord till gång- och cykelväg och flera av Theodor Wåhlins stationshus rymmer nya verksamheter, som restauranger och en konsthall.

Foto: Jan Dahlander, Sydsvenskan

Jimmy Sjöstedt

Det finns ett särskilt ord som är djupt förknippat med Sundsgymnasiet. Sundsandan. För mig betyder det att varje morgon mötas av elever som trivs, känner sig trygga och tror på framtiden. Lärarnas energifyllda steg och hur de ser och möter varje elev i korridorerna. Och eleverna får studiero att sitta och studera fokuserat överallt på skolan.

Sundsgymnasiet grundades med ambitionen att skapa en av Sveriges bästa gymnasieskolor. Och idag är skolan mer eftertraktad än någonsin och presterar resultat bland toppskolorna i landet. Sunds har blivit en eftertraktad skola för studiemotiverade elever och kompetenta lärare från hela regionen. Ja, faktiskt från hela Norden i och med våra elitidrottssatsningar inom golf, segling och ridsport. Vi är stolta över att skolan lockar de bäst presterande eleverna från kranskommunerna att pendla till skolan. Idag kommer en tredjedel av eleverna från andra kommuner.

Men varför har det blivit så? Vad krävs för att vara en framgångsrik skola idag? En faktor är tveklöst dess engagerade och kompetenta lärarkår. Skolan har genom åren lyckats attrahera och behålla lärare som inte bara besitter en djup kunskap inom sina ämnesområden utan också delar en passion för undervisning och elevernas välmående. Denna kombination av professionalism och omtanke har skapat en positiv och stödjande lärandemiljö.

För Sundsandan handlar inte bara om resultat. Långt därifrån. Eleverna själva vittnar om en känsla av samhörighet som genomsyrar skolan. Den gemenskapen är exakt samma starka kultur som spjutspetsföretag som IKEA eller Google ringat in som sina 21st century-framgångsrecept. Den personliga atmosfären gör det möjligt för eleverna att känna sig sedda och hörda, vilket i sin tur främjar en positiv inlärningsmiljö. Sunds främjar ett öppet klimat, effektiv kommunikation, utanför-boxen-kreativitet och ett grundmurat ansvarstagande. Det gör mig till en mycket stolt rektor.

”

Sundsandan gör mig till en stolt rektor.

Foto Maurits Larenas, Vellinge kommun

Jimmy Sjöstedt (född 1981) är sedan 2022 rektor för Sundsgymnasiet i Vellinge, med cirka 800 elever. Han har bl a arbetat som utbildningschef och biträdande förvaltningschef.