att det var galet att sätta vapen i händerna på polackerna. Man avvecklade till och med krigsviktiga polska industrier. Polackerna skulle vara jordbruksarbetare. Barnen skulle bara få en begränsad skolgång. Heinrich Himmler, riksledare för SS och chef för polisen, fick uppdraget att upplösa Polen som nation. Till en början likviderads eller arresterades tusental polacker tillhörande den intellektuella eliten. Tyskarna ansåg dem som bärare av polsk nationalism. Man startade en process för att driva polackerna längre österut. By efter by tömdes. Tyskar, som kallats hem från de baltiska staterna, övertog gårdarna. Det blev fiasko. För få tyskar tog över polackernas bondgårdar. Många gårdar stod öde. Stora jordarealer låg obrukade. Tyskarnas framfart kostade tre miljoner civila polackers liv. De flesta dog av svält och undernäring. Samma politik genomfördes i erövrade delar av Sovjetunionen. Tyskarna hade för avsikt att reducera befolkningen i dessa länder. Vid belägringen av Leningrad och Moskva fick de tyska befälhavarna order om, att inte acceptera en kapitulation. Städernas miljonbefolkningar skulle inte födas. Det var bättre, att människorna fick dö av svält medan deras stad lades i ruiner. De civila förlusterna i Sovjetunionen har uppskattats till tio miljoner människor. Leningrad belägrades under totalt två år och fyra månader. Det var den längsta belägring en storstad utsatts för. Staden hade förbindelse över Ladoga på sommarhalvåret med båt och under vintern med släde över isen. Problemet var att få fram förnödenhe-
ter till tre miljoner invånare, då järnvägsförbindelsen var satt ur spel. Under Nürnbergsprocessen angav de sovjetiska myndigheter antalet dödsoffer i staden till 632 000, vilket av många experter anses vara en för låg siffra. ANTISEMITISMEN.
Hatet mot judar var känt ända sedan medeltiden. Hitler höll hela livet igenom sin mission, nämligen fullständig utrotning av de judiska folkgrupperna i Europa. Judarna var inte underlägsna germanerna. De var en fientlig ras, som av födsel var svurna motståndare till den ariska rasen. Samexistens med dem var omöjligt. Den starke skulle segra och den svage dö. Redan efter maktövertagandet 1933 började förföljelserna mot judar i Tyskland. Adolf Eichmann kom tidigt med i bilden. Han försökte få judar att emigrera till Palestina. Efter erövringen av Polen hade man fått ett större problem. Där fanns 3 miljoner judar. Man samlade dem i getton i städerna. Hitler hade nu bestämt sig. Ett helt folk skulle utrotas. Himmler hade en tid planer på att deportera alla judar till Madagaskar. Sammandragning av judar i getton kan ha varit en förberedelse för detta. Under kriget1941 mot Sovjet skedde något nytt. Bakom de framryckande trupperna fanns nu insatskommandon från den nazistiska säkerhetstjänsten SD samt enheter ur Waffen-SS. Dessa började nu systematiskt att skjuta ned tiotusentals judar. År 1942 ändrade tyskarna metod. Man började avliva judarna med giftgas i Auschwitz och tre andra koncentrationsläger i Polen. Nyheter om detta började komma till judarna i det stora gettot i Warszawa. På våren 1943
Iglasjön år 2011. Där borta i skogen på andra sidan sjön skulle Gänget i grusgropen bygga sitt hus.
gjorde de sista judarna i den polska huvudstaden uppror. De hade inget hopp om seger, men detta var ett mer värdigt sätt att dö på. Judar deporterades från alla erövrade länder ända fram till hösten 1944. Totalt dog sex miljoner judar. Här lämnar jag några siffror, för dem, som fortfarande säger, att allt detta är lögn och propaganda: Antal judar Likviderade Procent Polen 3 300 000 3 000 000 91 Baltiska staterna 253 000 228 000 90 Böhmen. Mähren 90 000 80 000 89 Tyskland/Österrike 240 000 210 000 88 Ungern 650 000 450 000 69 Ukraina 1 500 000 900 000 69 Så kan listan fortsättas, men jag nöjer mig med dessa siffror. I några länder klarade judarna sig bättre. Danmark hade 8 000 judar. 100 st. likviderades, vilket var ca 1 %. GÄNGET I GRUSGROPEN.
Jag nöjer mig denna rapport idag från Första Världskriget. Mycket av det, som hände i dessa ockuperade länder var för oss okänt ända tills efter krigsslutet. Min fru och jag var vid ett tillfälle nere i Berlin och hälsade på min cykelkompis Rudolf Bräuer och hans fru Barbara. Vid ett tillfälle var hans dotter Sabine hemma på besök. Av en tillfällighet kom diskussionen in på just utrotning av judar. Rudolf bedyrade, att de i hans familj inget visste om dessa koncentrationsläger. Det fördes bort judar även på deras gata, men det sades, att de skulle föras till Polen, där man skulle upprätta en särskild stat för dem. Dottern blev arg. Det är klart, att Ni visste. Barbara fick erkänna, att de i hennes familj hade bättre information. Hennes far var medlem i nazistpartiet.
Jag fick dåligt samvete, när jag kom att tänka på vårt kvarlämnade schakt. Det fanns ingenting kvar. Utefter stranden löper nu en skogsväg. Någon traktorförare har nog skyfflat igen hålet. Det hela är preskriberat efter ca 68 års tid.
ViSKA! 2011-3
31