De resande och rösträtten. Bearbetning av en artikel av Theresa Johnsson

De resande, vilka ingår i den nationella minoriteten romer, fick rösträtt precis som övriga medborgare – på samma villkor och med samma begränsningar. Men hade de svårare än andra att använda sig av den?

REGISTER SOM SKATTELÄNGDER OCH kyrkobokföring, folkbokföringen, synliggör människor för statsmakten. I gengäld för olika skyldigheter, som att betala skatt, kan människor åtnjuta vissa rättigheter. Men för den som inte har en fast folkbokföringsadress kan det vara svårt att få sitt röstkort, vilket kan drabba hemlösa. Folkbokföringen är central när det gäller rösträtten. Att bli mantalsskriven var förr något människor kunde kämpa för. Det kunde ge skydd mot tvångsingrepp, såsom att köras bort. Att inte vara folkbokförd kunde bero på andra orsaker än att man inte var bofast.

ROMANIFOLKET DE RESANDE HAR historiskt ägnat sig åt sysselsättningar som varit efterfrågade av majoritetsbefolkningen. En del har inneburit rörlighet, men rörlighet är inte detsamma som att inte vara bosatt, bofast eller folkbokförd. Ambulerande försörjning, som att regelbundet resa inom ett område och sälja saker, var inte unikt för de resande och alla resande har inte haft en ambulerande försörjning. Under andra hälften av 1700-talet kom påbud om att de resande skulle ”assimileras” och mantalsskrivas, men många var skrivna redan innan dess. Män kunde vara soldater, borgare,

Sala stads mantalslängd från år 1820. Källa: Arkiv Digital

djurläkare, smideshandlare, glasförare med mycket mera. Kvinnor kunde också ägna sig åt handel och tjänster som att spå. En viktig sysselsättning för både kvinnor och män var att samla lump till pappersbruken.

UNDER 1820-TALET FÖRESTODS ETT gästgiveri utanför Sala av en resandefamilj. Familjen idkade också hästhandel och höll egna skjutshästar, vilket antagligen gladde bönderna i socknen som därmed slapp detta. I Sala bodde vid samma tid en bergsman, Olof Korsgård, också han av resandesläkt. Han var hästhandlare och hade tidigare ägnat sig åt smideshandel. Vid Kristina kyrka i Sala pryds grindstolparna av ett par urnor som skänkts av denne man. Precis som bland majoritetsbefolkningen kunde alltså resandes livsvillkor skilja sig mycket åt. FRAM TILL 1847 HADE socknarna rätt att vägra inflyttning. Det drabbade främst fattiga människor utan fast anställning. Men lagen är en sak och verkligheten en annan. Det är känt att socknarna och senare kommunerna kunde gå långt för att hålla ute människor också när de inte hade rätt till det. Att det drabbade resande är belagt, men frågan är om de drabbades hårdare än andra, så att det påverkade deras möjlighet att rösta?

ATT RESANDE OFTARE ÄN andra saknas i kyrkobokföringen är välbelagt för äldre tid. Det saknas dock systematiska studier över om så också var fallet under 1900-talet. Författaren Bo Lindwall, som gjort omfattande genealogiska undersökningar av resandesläkter, anser att det i början av 1900-talet var vanligare att resande aldrig varit folkbokförda i jämförelse med majoritetsbefolkningen. Men detta förändrades ganska raskt. I samband med 1930 års folkräkning blev enligt Lindwall de flesta ändå skrivna. Ibland kunde kommunerna, trots att det var olagligt, försöka motarbeta det. Det förekom att inflyttningar hindrades och till och med att hus brändes ned.

DET ÄR ETT FAKTUM att folk som velat rösta kan ha haft svårt att genomföra det i praktiken. För att säkert veta hur stort problemet var för de resande behövs jämförande undersökningar över tid. För många resande var 1900-talet ett mörkt sekel. Men hur mörkt eller ljust det var i relation till just rösträtten återstår att forska vidare kring. Formell rösträtt hade de på samma villkor och med samma begränsningar som andra.

Förkortad och bearbetad version av Theresa Johnssons artikel på https://demokrati100.se/de-resande-och-rostratten

De resande (även resandefolket, resanderomer) är en av de grupper som ingår i den nationella minoriteten romer. Resande är en självbeteckning hos det romanifolk som har en månghundraårig historisk kontinuerlig närvaro i Sverige. Fram till 1900-talets början kunde de benämnas ”zigenare” vilket var en synonym till ”tattare” liksom ”skojare”. I slutet av 1800-talet började de tidigare synonymerna att få olika betydelser. ”Zigenare” kom alltmer att reserveras för ganska nyligen invandrade romer (de som idag benämns svenska romer) medan "tattare" på den tiden framför allt användes om de resande.