KRIS i Indien sid

KRIS I INDIEN

Text: ANNELI WIKLUND

Under våren år 2004 fick KRIS Stockholm ett besök av en man som heter Lavanam och hans medhjälpare Sundar. Dessa två arbetar i en organisation i Indien som heter SAMSKAR. De har varit verksamma sedan 1974. SAMSKAR arbetar med att hjälpa f.d. kriminella och utstötta, samt deras familjer med att komma in i samhället. De får hjälp med att försörja sig värdigt och icke-kriminellt. Lavanam och Sundar träffade några från oss på KRIS Stockholm och berättade om sitt arbete i Indien. De bjöd ner oss för att vi skulle få en egen bild av deras organisation.

Utbytesprojekt

Sagt och gjort, det var då vi började spåna på ett biståndsarbete av något slag. Vi skrev och skickade in papper till Forum Syd. Men det visade sig inte vara så lätt. Med biståndsarbete från svenska KRISare blev det till slut ett utbytesprojekt mellan våra organisationer. Utbytesprojektet innebar att tre personer från KRIS i Sverige skulle åka till Indien och senare tre personer från Indien och SAMSKAR komma till oss i Sverige under två veckor, för att se vad vi gör i KRIS. Så den 27 februari 2005 var det dags att åka iväg mot Indien. Vi som åkte ner var Juha Dedorson och Anneli Wiklund. Kaj Ettlinger som skulle ha följt med, blev tyvärr sjuk. Som en stor resurs var även Eva-Maria Hartdmann med, som tidigare har arbetat i Indien i många år. Hon är socialantropolog och doktor på universitetet i Stockholm. Hon var med oss under hela tiden i förberedelserna och i Indien. Hennes kunskaper var ovärderliga.

SAMSKAR

organisationen har funnits, som jag tidigare nämnt, sedan 1974. Organisationen startades av Lavanam och hans fru Hemalatha. De började intressera sig för att hjälpa de utslagna och de som kallas för ”oberörbara” i samhället, dvs. kastlösa och kvinnor som är prostituerade och kallas för ”joginis”. De hjälper även ”denotified tribes”, så kallade kriminella stammar. Att vara född som ”denotified tribe” behöver inte betyda att du själv är aktivt kriminell. Denna stamgrupp föds du in i. Det kan betyda att en släkting är eller har varit kriminell. Hur som helst så betydar det att hela ens släkt döms ut som kriminell. Arbetet med att reformera kriminella familjer är ett långsiktigt arbete som sträcker sig över tre generationer. Det är då barnen har fått en utbildning och mor och far har börjat arbeta, som man kan se en skillnad.

I delstaten Andhra Pradesh, som ligger i sydöstra Indien, finns SAMSKAR. De arbetar i 85 byar där f.d. kriminellas familjer bor. Hjälpen består i att familjerna får en jordbit där de kan bygga sig ett litet hus. Genom SAMSKAR får de sedan ett litet bidrag för att komma igång med någon affärsrörelse. Barnen går i statens skola (klass 1-10), men de får också extra undervisning på en särskild skola som drivs av organisationen SAMSKAR. Dessa lektioner ligger före den vanliga skolan på morgonen och efter skolan. De försöker att varva elever från kriminella familjer och vanliga familjer i sin egen skola. Det finns en stor rädsla för kriminella familjer och många tror att barnen ska smitta av sig med sina onda tankemönster till vanliga barn.

SAMSKAR arbetar i en by som vi var och besökte som heter Stuart Puram. Där bor ca 500 familjer och alla tillhör den så kallade kriminella stammen. SAMSKAR hjälper till med att dela ut ris, tvål, medicin, frukt m.m. Det finns även grupper där de samlas och sitter och samtalar, ungefär som självhjälpsgrupper. Kvinnorna har fått hjälp till att starta ett kvinnokooperativ. De har sparat

Juha Dedorson och Anneli Wiklund hälsas välkomna till Samskar i Indien.

Foto: EVA-MARIA HARTDMANN

sina egenhändigt tjänade pengar på en bank och kan därmed ta lån från sig själva för att betala tillbaka när det är möjligt.

Ingen som arbetar i SAMSKAR har kriminellt förflutet, utan alla är utbildade socialarbetare. De arbetar även med ett program som heter Child At Risk (CAR) och hjälper barn som driver runt på gatorna, använder droger och är kriminella, eller de som håller på att gå in i den sortens destruktiva mönster. För dessa barn är skolan sättet att komma ifrån sitt gamla liv och nyckeln till framgång.

Varni

SAMSKAR har sina kontor på tre olika ställen i delstaten Andhra Pradesh: i Viyayawada, Hyderabad och Nizamabad. SAMSKAR började arbeta i staden Nizamabad för där fanns det störst behov av hjälp. Där finns en skola som rymmer c:a 200 barn i olika åldrar, från klass 1 till 10. Där arbetar 15 stycken lärare och 200 volontärer med skolbarnen. Barnen bor där på heltid och åker bara till sina familjer vid vissa stora helger. Tjejer och killar är blandade men de bor i separata byggnader.

Häktet (District jail)

I Indien finns det fyra typer av fängelser: Open Air jail fungerar ungefär som öppna anstalterna här i Sverige. I Central jail är det hög säkerhet och det rymmer som mest 500 interner. De som sitter där är oftast dömda till straff från 6 månader till 14 år. Sub jail är det mest låsta stället. De som sitter där är under restriktioner och de uppfattas som en hög säkerhetsrisk. Sedan har vi District jail. Det är som ett häkte och rymmer ca 300 interner. Där sitter man som längst 3-6 mån. En gång i veckan har man rätt till ett brev och ett besök som är på en halvtimme.

Vi hade turen att få komma in och se hur det såg ut på District jail i Viyayawada. Där var säkerhetsrutinerna som vanligt men vi fick dispens och fick ta med oss våra kameror, vilket var en stor överraskning och till glädje för oss. Det fanns fem stycken mindre celler, där det bodde två personer i varje. Sedan var det större block där de bodde c:a 70 stycken. Det finns inga sängar utan man ligger på en filt på golvet. Däremot har de en tv i varje cell. Det finns en skola som man går i på dagtid. De flesta är analfabeter, så man lär sig att läsa och skriva sitt namn. Det finns även en kvinnosida på häktet, där det var betydligt färre personer, ungefär 30 kvinnor. De flesta kriminella sitter för stölder och rån. Vi frågade om det fanns mycket droger på fängelserna, men det var inte så mycket av det på District jail, men däremot på de större anstalterna.

”Käppvakternas lag”

När solen går upp på morgonen så låser man upp dörrarna för internerna och när solen går ner låses de in igen. Det fanns ett hus där man kunde gå in och träffa en man som höll i ett projekt som går ut på att få kunskap i hur man skyddar sig mot HIV och andra sjukdomar. Då fick man sätta sig framför en dator och se en kort informationsfilm om hur man gör och vad till exempel konsekvenserna blir om man inte skyddar sig när man har sex. Hela området var skyddat med en kritvit betongmur som var 3-4 meter hög. Över den fanns det elstängsel och självklart fanns också ett litet inrett tempel där man kunde offra och be till sin gud. Vakterna var utrustade med träkäppar och bar uniformer. Känslan av att man inte säger emot om man sitter där var genomträngande och ett faktum. Där var det ”käppvakternas lag” som gäller. Slog de med käpparna mot väggarna så satte sig alla på golvet och snurrade de med käpparna så snurrade internerna med . . .